Jag undrar vad som skulle hända ifall det uppdagades att ”Den gamle och havet” inte är en roman. Att Ernest Hemingway inte hittat på, bara återgett, så troget som han kunde, vad en viss fiskare berättat för honom. Storyn var bra nog som den var; inget behövde läggas till.

DN 2015-10-03

Hur skulle biblioteken reagera på att ”Den gamle och havet” avslöjades som reportage? Skulle man flytta boken från hyllan He till sakprosan, Qgbc: fiskemetoder- och redskap? Frågan är inte alls så fånig som den verkar. Enligt bibliotekslogiken hör inte sanna berättelser till skönlitteraturen.

Det är inte bara boksamlingar som har problem med den konstgjorda dikotomin mellan det sköna och det sanna, fiction och non-fiction. Det har även olika prisjuryer. Låt mig, aningen vanvördigt, antyda hur de våndas: ”Magisk berättelse… personteckningen som hos Proust, språkligt nydanande, lyckas skildra de mest subtila motsägelser i människans väsen och återge de föraktade deras värdighet… helt enastående… men ack, så synd att det som hen berättar faktiskt hänt. Då är det ju inte litteratur, som vi kommit att tolka begreppet.”

Det hade kunnat gälla Liao Yiwu, författaren till ”The corpse walker”, berättelser från kulturrevolutionens Kina, som en dag kommer att räknas till den omstörtande realismens klassiker, jämsides med Ivan Turgenievs ”En jägares dagbok”. På samma hylla lär vi finna ”Bakom det evigt vackra”, slumreportaget från Mumbai, av amerikanskan Katherine Boo.

Och med liknande sorgsna suckar skulle kanske vår Nobelkommitté anse sig nödgad att avskriva den främsta av dem alla,  de ryska katastrofernas hävdatecknare.

Det vore verkligen skada. Om det är någon sorts berättare som i vår tid av självbespegling behöver uppmuntran, så är det dessa sällsynta reportrar som förenar historikerns noggrannhet med poetens häpnad, inlevelse och språkkänsla. Inte bara därför att deras projekt är så kostsamma och hälsovådliga. De är helt oumbärliga som kunskapskällor om människans villkor. De kan nämligen berätta sådant som vi verkligen borde veta om oss själva, men som varken nyhetstexten eller romanen mäktar med.

Varför det är så skulle ta flera spalter att förklara. Jag skulle börja med Svetlana Aleksijevitjs långa intervju med en viss sovjetisk funktionär, som nämner i förbigående att han på 30-talet vistats på ett vårdhem som var specialiserat på hans arbetsskada: domningar i högerarmen till följd av för många avfyrade nackskott.

När den polska reportern Hanna Krall fick frågan varför hon inte skriver romaner svarade hon att de verkliga historier som hon samlat på sig är för otroliga för att passera som fiktion. Somliga är för grymma, andra är för vackra.

Maciej Zaremba