En artikelserie om arbetare, fackpampar och kapitalister i det nya Europa.
Dagens Nyheter, november 2005. Finns även publicerad i reportagesamlingen med samma titel, Norstedts 2006.

1. Spöket kör en liten bil
med utländska skyltar

10 nov 2005

Vad har en skola i Vaxholm med tysk sparris att göra? I det nya Europa framträder tidigare okända samband. Arbetaren som tar den fria rörligheten på allvar stöter på nya gränser där de gamla upphävts. DN:s Maciej Zaremba gav sig ut på resa och insåg att kartan måste ritas om.

Ett spöke går runt Europa – den polske rörmokarens spöke. Polacken med rörtången, le plombier polonais, dök upp i den franska debatten på våren 2004 och ändrade historiens gång. Det var hans vålnad, mannen från öst som skulle ta levebrödet från monsieur Dupont, som förfärade fransmännen till den grad att de röstade nej till det gränslösa Europa de själva hade tänkt ut.

Det måste sägas att i Polen blev man först förfärad över att landets nomaderande hantverkare kvaddat den europeiska konstitutionen. Sedan blev man smickrad. Om 150 polska rörmokare (de var inte flera) kunde skapa panik i ett land, som för övrigt lider brist på nära 6 000 plombiers, måste det vara något särskilt med polskt rörmokeri. Genast framställde statens turistbyrå en webbsida där en bildskön hantverkare (med ett ledigt grepp om röret) lugnar fransmännen med att han tänker förbli i Polen, dit de i gengäld är välkomna i stora skaror. Och det gick ett befriat skratt över Europa. (Bäst skrattade britterna, som länge försökt träffa den franska självupptagenheten under bältet men aldrig riktigt lyckats.)

Visst lever vi i märkliga tider. Halvtannat sekel efter Kommunistiska manifestet (“Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke”) är det åter arbetaren som väcker bävan och skräck. Men han svänger ingen fana, vill inte kasta samhället över ända, han ser inte ens ut att vilja hämnas orättvisorna. Det förfärande med honom är att han bara vill arbeta. Det är i sanning inte mycket han begär. Och det är just det som är problemet. Han begär för litet.

För hundra år sedan tvistade man i Europa om gränser. Alltid var det någon som ville flytta på dem. Numera – och för många år framöver – kommer man att bråka om människor, de som flyttar på sig alldeles själva men tycks släpa osynliga gränser efter sig. Så dessvärre är den polske rörmokarens inhopp i fransk historia bara början av ett längre drama. Han kommer ställa till det på flera ställen. Se bara, redan har han förvandlat Danmark till en fästning, fått svenska ombudsmän att ropa “Go home!” i morgonväkten och lockat fram ett nytt juniparti ur folkdjupet.

Han har märkliga förmågor, den vandrande hantverkaren. Till exempel klyver han lojaliteter hos annars laglydiga medborgare. När jag nämner för en kollega att jag håller på med den polske rörmokaren blir hon alldeles rosig av upphetsning. “Va! Känner du en? Är han ledig?” Hon drömmer på nätterna om en utlänning med rörtång. Vilka adjektiv hon använder om infödda vågar jag inte återge. Men tydligen brukar de lämna henne med läckande rör, smet på väggarna och skrupelfria fakturor. Hon blir särskilt upprörd vid minnet av deras dyra bilar. Så nu står hennes hopp till en rörmokare i en liten bil med utländska skyltar.

Var skall vi börja? Låt oss börja i Norge.

I Lysaker Brygge vid Oslofjorden står rörmokaren Markus från Karlstad och skruvar rör. Han är inte 20 år fyllda och otålig. Han vill ha en BMW. Och i Norge tjänar han nästan dubbelt så mycket som i Värmland.

Vi talar sällan om det, kanske svär det mot självkänslan, men de räknas i tiotusentals, svenska gästarbetare som söker sig över Kölen på jakt efter bättre villkor. På byggena, i hamnarna, vid gatuarbetena. Det norska kapitalet verkar nöjt. Norrmän håller inte måttet, får man höra. Svenskarna är mer flexibla, har högre moral och knegar på från tidig gryning till sent på kvällen. “Vi är här för att jobba, det är inget jävla vilohem”, hälsar en Gastarbeiter från Värmland.

Även kvinnorna verkar till freds, i alla fall i Ålesund. “Det är alltid kul med nytt kött i byn”. Det färska köttet kommer från bemanningsföretaget Lossekompaniet. De är bilmekaniker från Halmstad som lossar fryst fisk för 60 000 per månad. De är inte som norska guttar. Riktiga kavaljerer, som ringer dagen efter eller rentav bjuder på restaurang…

De norska fackföreningarna är mindre trakterade. Det heter att svenskarna dumpar lönerna.

Till Karlstad och Halmstad, som övergivits av Markus och Emil, kommer Wieslaw och Piotr från Siematycze i östligaste Polen. De drömmer inte om BMW, inte ännu, de vill lägga ett nytt tak på huset, köpa en tung matsalsmöbel och betala barnens högskola. De stannar i sex månader, snickrar ihop en villa, bor i ett uppsnyggat garage och tjänar dubbelt upp mot i Polen, men bara hälften av vad Torsten och Gunnar får ihop på ett gråbygge ett stenkast därifrån. (Gråbygge betyder “hälften svart”.)

Till det tomrum som Wieslaw och Piotr lämnat efter sig – och med dem tusentals andra, i Polen råder numera brist på yrkesbyggare – kommer Mikolaj Kuzniecow från Beresteczko i Ukraina. Låt oss dröja en stund vid honom. Han var kolchosingenjör när Sovjet gick ur tiden och därefter kolchosen samt det yrke Mikolaj studerat till i fem år. Då blev han fånge i Ukraina. Vad skall man göra i utlandet med en lön på 100 kronor i månaden? Mikolaj for till Ostrava, till Mähren, för att gräva diken för tjugo gånger så mycket. Det var olagligt förstås, “men tjecker är goda människor, ingen sade nåt, de nämnde inte ens 1968, riktigt finkänsligt folk”. Mikolaj beundrar tjeckerna, de är så olika Sovjetmänniskor. “Ingen tänker på att stjäla verktyg på arbetsplatsen, fast de bara ligger där.”

Och nu är han lagbas på ett polskt finbygge utanför Warszawa, tjänar 3 000 kronor i månaden, det vill säga dubbelt så mycket som en universitetslärare hemma i Kiev men tio procent mindre än polacken på ställningen ovanför. “Orättvist, tänker jag ibland, men vad skall man göra? Jag tror att det är en fråga om tid. Det kommer att jämna ut sig.” Hans kamrater i Kiev ställde till med en strejk och det gick vägen. Jag undrar vad jag kan hitta honom om fem år. I Sverige? Nej, i London. “Jag vill lära mig språk. Men då har jag nog en egen firma.”

Sedan finns det de som hoppar över flera led. Som Janis Ozols från Venspils i västra Lettland. Han hämtar mig vid bussen i en ofantlig Dodge Interpid 2000. Jag försöker se imponerad ut, men det är förspilld möda. “Hör vilket skräp”, han knackar på instrumentbrädan som svarar med plastljud. Letter är galna i jänkare, upplyser Janis. Har man en sådan kärra här kan man parkera mitt i korsningen. Han importerade limousinen från USA, “de kostar ingenting där”, för att sälja den vidare till någon landsman utan smak. Så vad vill han ha, en BMW? “Nej, vet du vad, inte en turkbil.” Janis vill ha en Volvo S 70, för att den ser liten ut fast den är stor. Svensk diskretion är hans estetik. Det nya huset han bygger väcker följaktligen anstöt i Venspils, ser ut som en barack, menar folk, det skall vara sten, varför har du trä?

I tio år har Janis Ozols pendlat till Sverige. Först vaktade han barn, sedan skrapade han båtar, byggde bryggor och friggebodar. Numera är det mest finsnickeri. “Varför finns det inga hantverkare i Sverige? Har alla satsat på att bli filmstjärnor? Folk ringer hela tiden, men jag går inte under 100 kronor i timmen.” Janis, Janis, svarar jag, det här är inte lagligt. “Jag vet, men vad skall jag göra? Jag vill inte ha det som mina föräldrar.” Men skatten då? Då upplyser Janis mig att noll minus noll brukar bli noll. Inget av de jobb han gjort genom åren hade blivit gjorda om de varit vita. “Jag tar inte heller brödet från någon svensk svartsnickare. Det finns hur mycket svartjobb som helst…” Och när han tröttnat på mina moralismer klipper han av tvärt: “Du, jag åker i alla fall inte till Thailand för att pippa småbarn.”

Hans svenska har fler tonarter än Bosse Ringholms och på skrivbordet har han avancerade tekniska ritningar. “Industrispionage”, flinar han. “Jag ritade av en del profiler som vi skall göra här.”

1 500 kronor till en universitetsprofessor i Kiev, fyrtio gånger mer till en svensk yngling som lossar torsk i Norge. Skillnaden har inget med arbetets värde att göra, men allt med historia, gränser och konstlade valutakurser.

Det lär inte råda vattenbrist i Norge, men en flaska bordsvatten kostar där lika mycket som det dagliga brödet för en indisk storfamilj. Jag vet inte om man i Norge borde vara stolt eller förfärad inför denna insikt. Men lönerna är efter priserna, eller kanske tvärtom. I fallande skala gäller fenomenet från rikeländerna Spanien, Irland och Norge, via mellanstadiet Frankrike, Sverige eller Tyskland – och sedan Centraleuropa och vidare Rumänien och Kazakstan…

Alltså vore det mot naturen om inte stora människoströmmar drogs in mot de rikare källorna så fort gränserna blivit porösa. Och på sin väg avtäcker de egendomliga mönster. Till exempel att arbetslöshet inte behöver betyda att det inte finns arbete.

Ser man på, i självaste Ruhr har folk glömt hur man svetsar! I Belgien fattas svarvare, i Sverige läkare samt folk som vet hur man murar ett valv… Arbetslös tysk ungdom bygger upp magmusklerna på gymmen – så varför lider Tyskland brist på livräddare? Det frågar man sig på stränderna i polska Sopot, vars badvakter raggats till Zinnowitz. (Inte därför att de var billigare, men de var erfarna.) Och varför finns inte folk att ta hand om de gamla? Eller finns de där, men har inte lust?

När tyskar redan för tio år sedan fick för sig att polacker och andra trängde ut dem från arbetsmarknaden försökte regeringen stävja oskicket. Man ålade företagen att för varje handfull utlänningar anställa en tysk arbetslös. Det lär ju finnas fem miljoner av dem. Och det frigjordes arbetsplatser inom jordbruket och litet varstans. Men det kom nästan inga arbetsvilliga. De få som kom fick ont i ryggen efter två dagar och blev snart sjukskrivna, berättar sociologen Norbert Cyrus i Oldenburg, som forskar i arbetsmigration.

Han låter litet indignerad över sina landsmän, men jag säger att jag förstår dem. Varför skall man bära plank, rensa jordgubbar eller ledas ihjäl som väktare, när man kan spela biljard, lyfta a-kassa eller sjukpenning och komma upp i nästan samma inkomst?

Cyrus säger att det ligger mycket i det. Och så var det sparrisen. Den har ingen plats i marxistisk teori, likväl utgör sparrisen del av den bas som förändrar medvetandet. Det tyska folket, upplyser Norbert Cyrus, äter numera sparris. Denna gröda, som kräver mycket omsorg, var alltid förbehållen de rikas bord. Den var en symbol…

Men när Sovjet började vackla och polska säsongsarbetare pendla till de tyska fälten fick det tyska proletariatet smaka sparris. Och de tyckte om det och som de logiska tyskar de är insåg de snart sambandet. De ville äta sparris, men inte odla den…Om Tyskland bara var till för tyskar skulle sparrisen försvinna.

Jag misstänker att Norbert Cyrus har kommit på själva nyckeln. Det gäller att hålla ett öga på sparrispriset. När det blivit för högt för tyska arbetslösa är den polske rörmokaren inget problem längre.

När vi kommit så långt måste vi nämna att även konsumenter börjat röra på sig på ett sätt som väcker förstämning.

Första gången doktor Ozolins tittade ned i ett brittiskt gap blev han förfärad. Plomberna satt visserligen fast, men det såg ut som om en murare varit framme. Putsstänk, ingen finish alls… Var detta vad britterna fick för sina skattepengar? Upptäckten fyllde Armands Ozolins med tillförsikt. Då var hans Lettland inte så bakom i alla fall. Nu är nästan var femte av hans patienter på tandkliniken Sirowa i Riga en tillresande från väst. Vilket är få jämfört med vissa tandläkare i Tallinn eller Krakow som sammarbetar med resebyråer. Paketresa: museum på morgonen, tandläkare vid lunch, på kvällen teater och supé. Och räkningen för den andra upplevelsen skickar man till försäkringskassan där hemma, som skall vara tacksam för att det blev så billigt.

Patientturismen är än så länge bara i sin linda. Det är inte många här som vet att EU ger dem rätten att få fri vård var som helst i Europa, bara plågan är tillräckligt akut eller väntelistan i hemlandet lång nog. Men det vet man på klinikerna i Koszalin och Szczecin som börjat annonsera om cancerbehandling och bypass-operationer.

Somliga menar att denna konkurrens bara är av godo, eftersom den avslöjar misshushållning. Den svenska patienten står inte i kö för att det fattas läkare utan för att landstinget inte lyckats planera in honom samtidigt med doktorn. (När man betraktar landstingens planeringsmödor framstår det som ett under att svenska och ryska trupper möttes vid Poltava. De borde ha missat varandra med ett sekel.) De polska operationssalarna står inte lediga för att folk är friska, utan för att skatterna inte räcker till. Och så vidare.

Andra åter hävdar att dessa rörmokare och tandläkare är av ondo, att de dränerar systemen, skapar orättvisor eller hotar välfärden.

Så stora frågor kan vi inte besvara här. Allt vi kan göra är att göra rörmokarens vålnad en aning mänskligare, eftersom den trots allt har fru och barn. Eller fråga oss vad som är farligast. Han själv, eller de lokalspöken som hans vandringar väcker till liv.

Man räknar med att en miljon polska medborgare arbetar utomlands, nära hälften av dem i Tyskland. Under året som gått sedan utvidgningen har över 140 000 nya européer tagit anställning enkom i Storbritannien och merparten av dem är från Polen. Man ser framför sig ett lämmeltåg som ger sig av samma dag som gränserna öppnas, men det är en felsyn. Varannan fanns på plats redan innan, men illegalt. Inom byggbranschen, hotell, fiske, transport… men den största gruppen har redan lämnat gästabetarstadiet bakom sig. Var fjärde östeuropé arbetar inom administration och affärslivet.

Därom upplyste nyligen talesmannen för Institute for Public Policy Research i London. Han heter Danny Sriskandarajah, log menande på en presskonferens i Warszawa och sade sig förstå varför unga östeuropéer siktar litet högre än jordgubbsfälten. Det lär ha skallat ett postkolonialt skratt i rummet.

Det är fascinerade att följa arbetsnomadernas väg över kontinenten. De anländer med sina tomma fickor och slänger liksom i förbigående ett formidabelt problem på våra frukostbord. Är det deras rätt eller är det våra egna privilegier vi värnar när vi hävdar att de under inga omständigheter får låta sig utnyttjas genom att sälja sin arbetskraft till ett lägre pris än vad vår egen rörmokare begär? Vi vill förstås att det skall vara både och, vi hoppas att rättvisa är odelbar. Det är vad en rad kampanjer just nu handlar om. Men allt tyder på att den ekvationen inte går ihop.

Varför räcker det med 150 rörmokare för att skrämma slag på Frankrike när 1 000 polska slaktare (som i ett slag entledigade lika många tyska) bara framkallade lama protester i Förbundsrepubliken? Det kan misstänkas att de prövade tyskarna vet någonting om historien som fransmän inte vet. Polen lär ha en 20-procentig arbetslöshet men där försöker regeringen legalisera en halv miljon ukrainare som svartjobbar på turistvisum. Det är värt att lyssna till förklaringen.

Det heter att polacker har haft det bra som i ett decennium kunnat gästarbeta i väst, därför har de en skyldighet att låta ukrainarna göra samma sak i Polen. Det heter att polacker vet hur förödmjukande det är att jobba svart och att denna insikt förpliktigar. Slutligen heter det att man måste tänka på framtiden. Snart kommer det åldrande Europa att slåss om ukrainska vårdare (Portugal har redan tingat sådana), så det gäller att vårda relationerna.

Jag råkar Denis MacShane, brittisk LO-man och till nyligen Tony Blairs Europaminister, på den plats där alla dessa bekymmer började. Han kom i augusti till Leninvarvet i Gdansk för att med Lech Walesa minnas strejken 1980, det första steget mot Europas återförening. “The Polish plumber?” föreslår jag. “Oh, we love the Polish plumber! We love Egyptian plumbers, Islamic plumbers, any kind of plumbers! We just love plumbers… Because we need them.”

Varje månad registreras 9 000 “nya européer” som arbetstagare i Storbritannien. Denis MacShane menar att fackföreningar i rika länder får se upp. När de på portugisiska eller polska säger “Kom med i facket, här är dina rättigheter, du skall ha samma lön som vi” måste de först göra klart för sig själva vad de menar. Det de påstår sig säga, eller: “Vi vill inte ha dig här, eftersom du är utlänning”? Han har litet svårt för LO:s bojkott mot lettiska arbetare i Vaxholm, den som fick Sveriges namn att flyga över världen. Sedan när, undrar MacShane, är LO motståndare till billig utländsk arbetskraft? “Det var ju spanjorernas, portugisernas och italienarnas låga löner hos bilföretagen som byggde upp den svenska rikedomen. Det är den svenska modellen: att LO håller nere lönerna så att kapitalet får svängrum.”

Jag måste erkänna att jag börjar få svårt för den svenska modellen, om det är Vaxholm som är mönstret. Jag kan ha missat nåt, men har inte lyckats hitta ett enda annat fall i Europa där ett arbetarparti ställt sig bakom en liknande utmobbning av klassbröder. Det gjorde Göran Persson som lovordade Byggettans aktion. Vi skall se i det följande att han möjligen inte visste vad han berömde.

MACIEJ ZAREMBA

Uppgifterna om svenska gästarbetare i Norge är hämtade från Byggnadsarbetaren samt från Faktum (TV 2, 3/3 -05). Janis Ozols i Venspils heter i verkligheten något annat.

2. Skolbygget som blev
ett ödesdrama

DN 11.11.2005

Sju svenska fackförbund blockerade ett skolbygge i Vaxholm i december 2004. Svensk renhårighet stod mot utländskt smussel. Påstods det. Maciej Zaremba har funnit en annan verklighet. Bakom en dimridå av lögner bröt facket mot arbetsmarknadens grundläggande spelregler.

Häromåret varnades vi av regeringen för “social turism”. Det skulle komma hit ungrare och letter och redan efter tio dagar skulle de bli opassliga och suga i sig sjukpenning, socialbidrag och övriga förmåner. Och vi skalv av fruktan och förväntan, ty vi hoppades litet till mans att det skulle hända – som bekräftelse på hur lömska de var samt hur bra det stod till här i landet.

Men de kom aldrig. I stället kom människor som ville göra rätt för sig. Till en lön som (från deras synpunkt) gjorde det värt besväret. Det var då som paniken bröt ut. Ombudsmannen Torgny Johansson anlände i sin Volvo S 80 till Vaxholm för att ropa “Go home!” till män som hemma i Riga tjänade en tiondel av hans lön men här hade en chans på en tredjedel. Och han lyckades. De åkte hem.

Torgny Johansson håller förstås inte med om den bilden. Han kom till Vaxholm för att hjälpa letterna. Samt för att värna “ordning och reda” i Sverige.

December år 2004 blev hur som helst en tilldragelse i arbetarrörelsens historia. Från juletid och i hundra dagar framöver gick nästan halva det arbetande landet i armkrok. Sju fackförbund på 40 000 arbetsplatser stod upp i akt och mening att värna anständiga villkor för 32 ryssar och letter på ett skolbygge i Vaxholm. Och de lovade varandra att inte ge upp förrän de hade segrat.

Sällan har väl några utlänningar på svensk mark översköljts av en sådan våg av sympati. Men varför verkade de så ledsna?

Levs Nogins bor vid Kurzemes Prospekts som är en sovstad utanför Riga. Han göt betong i byggropen i Vaxholm. Han minns människor i självlysande jackor som flockades kring stängslet. De ropade “Varför är ni här?” när de inte ropade “Go home!”. För Levs Nogins är det en nyhet att 1,2 miljoner svenskar försökt hjälpa honom. Det hade ingen upplyst om tidigare.

Pretensij njet. “Skriv att jag inte hyser agg till någon. Livet är sådant.” Han föddes under kriget långt borta i norr vid Vita havet, levde nästan hela sitt liv i Sovjetunionen, han säger sig veta. “Människan är människans varg. Alla värnar om sitt.” Sedan drar han in mig i en skrubb med souvenirer. En snäcka från Assuan, några vykort från Tyskland, krona av en hjort som Röda Armén haft ihjäl. “Och det här tog jag från Vaxholm”, han lyfter en svartgrå sprängsten, “den skall du ta till Sverige.” Ända till Vaxholm? Nej, inte nödvändigvis. Jag kan behålla den själv om jag vill. När jag avböjt gåvan under hänvisning till tyngden tar han ned en röd vimpel från väggen. Pobeditel sotsialistitjeskogo sorevnovanija, står det under Lenins profil. Till segraren i socialistisk tävlan. Den måste jag ovillkorligen ta till Sverige, säger Levs Nogins och kröker läppen i ett av sina svårtolkade grin.

Ett vargsamhälle, tyckte Levs

Nogins. Hur kunde Byggnads och LO bli så missförstådda? Meningen var väl att hjälpa Levs Nogins? Det var i alla fall vad merparten av de svenskar som deltog i blockaden måste ha trott att de gjorde.

Var skall vi börja? Kanske bäst att gå rakt på sak. Somliga envisas med att arbetarrörelsens uppgift är att försvara arbetaren. Även om han är utlänning, eller kanske i synnerhet just då. (“Proletärer i alla länder…”) Sedan finns det sådana som Lars-Göran Bromander.

Det ringer ofta i hans telefon. Någon har sett en mörk kalufs i en bygghiss eller hört några ord som han inte förstod. Då rycker Bromander ut med sina män. De hittar svartskallen, de går fram och kräver att få se passet.

Bromander har inte rätt att be folk om deras legitimation. Men han är lång, tung, myndig och klädd i hjälm. Man får förstå att en bosnier eller colombian i rena förskräckelsen drar upp dokumentet. Och är det inte i ordning vidtar Bromander åtgärder, säger han: “Vi tar ett par bilar alltså och lastar dem fulla och kör till polisstationen. Kan vi då höra litet senare på dan att, ja, nu sitter de på flygplan på väg till Sydamerika, då är de utvisade.”

Lars-Göran Bromander är inte en Sverigedemokrat med fritidsbekymmer. Han är ombudsman i Byggettan. Han anser att han håller rent. Det är inte lätt alla gånger. Numera finns det svenskar med mörkt hår, som kan bli rätt så sura när de för tredje gången ombeds att visa upp uppehållstillståndet. Men det är deras problem om de ser ut så där. Vill de slippa obehag får de bära synliga namnbrickor där det framgår vilka de är, menar Bromander.

Allt detta berättade Lars-Göran Bromander för Stina Blomgren i “Faktum” i SVT 2. Bromanders övertygelse att svensk går före utlänning måste vara djupt känd. I förra veckan lät han förstå att om det skall begås lönsamma småbrott skall de begås av svenska byggnadsarbetare i första hand. Ja, detta var innebörden. Det var upprörande att utlänningar konkurrerar med svenskar om svartjobben, förklarade han i Dagens eko den 3 november.

Hur typisk är Lars-Göran Bromander för Byggnads? På sommaren 2004 deklarerade förbundets pressekreterare Monica Swärd i tidningen Arbetaren (6/04) att hennes fack inte känner solidaritet med folk “som har konstiga namn och åker hem på helgerna”. Med sådana “har vi inget …vi… och …vi… “. Swärd var nöjd med sitt uttalande så länge det stod i en liten tidning. Men när det återgavs i DN hävdade hon att hon blivit missförstådd. Vad skall man tro?

Det får berättelsen utvisa. Och till berättelsen hör att den ombudsman som i Vaxholm skulle försvara letternas rättigheter hette Lars-Göran Bromander. Han talade dock inte med någon arbetare. Han vände sig direkt till företaget. Vad sade han? Välkomna till Sverige, vi är här för att värna arbetares rättigheter så var god och skriv på kollektivavtalet, sedan skall vi i god svensk ordning förhandla om en rimlig lön?

Det var vad Byggettan fick opinionen att tro att han sade. Samt att det lettiska bolaget Laval & Partneri Baltic Bygg svarade med ett nej. Det var med den motiveringen som först Byggnads (den 2 november 2004) och sedan sju andra förbund blockerade bygget tills firman gick i konkurs. Det framstod som att letterna förkastade den svenska ordningen rakt av. De ville inte skriva på något avtal alls, utan hänvisade till att EU-reglerna gav dem rätt att betala sina arbetare som i Lettland. Och sådant kunde förstås Sverige inte tolerera.

Det var bara det att Lars-Göran Bromander sade något helt annat till L & P Baltic Bygg. Det han sade kunde sammanfattas med sex ord: “Vi vill inte ha er här.” Han ställde nämligen ett ultimatum som han visste att det lettiska bolaget inte kunde uppfylla utan att gå i konkurs. Först skulle de förbinda sig att betala sina arbetare tio kronor mer per timme än de flesta byggarbetare tjänar i Sverige. Först därefter skulle de få tillåtelse att skriva ett avtal med Byggnads. Men om de vägrade att gå med på 145 kronor i timmen skulle det bli blockad. Det skulle heta att de vägrade avtal och var en fara för den svenska modellen.

Ett halvår efter att det lettiska bolaget på detta sätt drivits i konkurs intervjuar jag Byggettans ordförande Torgny Johansson, som ledde aktionen i Vaxholm. Är det sant, frågar jag, att Byggettan ställde ett löneultimatum som villkor för avtal? Då lutar sig Torgny Johansson tillbaka, fyller bröstkorgen med luft och säger: “Där har vi aldrig varit. Vi har aldrig villkorat med något belopp för att teckna kollektivavtal.”

Jag tror inte att jag hörde rätt så jag frågar igen: “Så det var inte så det gick till?

“Nej.”

Ur förhandlingsprotokollet mellan Byggettan och Laval un Partneri den 15 september 2004, justerat av Lars-Göran Bromander, sedermera ingivet till Arbetsdomstolen som bilaga, mål A 268/04:

“För att teckna kollektivavtal yrkar förbundet att bolaget teckna avtal om att utge 145 kronor per timme till de Yrkesarbetare som utför arbete inom Byggettans avtalsområde. Tecknas inte ett sådant kollektivavtal är förbundet berett att omedelbart vidtaga fackliga stridsåtgärder.”

Torgny Johansson är ordförande i Sveriges största avdelning inom Byggnads. Han begär förtroende som riksdagskandidat för socialdemokraterna. Han ser att bandspelaren lyser på “record” och han måste inse att journalisten kan hitta detta protokoll – så han blir stående med byxorna nere. Ändå väljer han att blåljuga. Varför tar han en så halsbrytande risk?

Kanske för att han inte längre har något val. Om han erkänner att Byggettan utsatt letterna för en regelvidrig utpressning kullkastar han symboliken kring Vaxholm.

Insatserna är numera mycket höga. Svensk renhårighet står mot utländskt smussel, rättvisa mot lönedumpning och ordning mot rättslöshet. Blockaden i Vaxholm har blivit ett prejudikatmål i EU-domstolen. Det heter från LO att om Sverige förlorar bör vi kanske lämna Europa. Vaxholmsfallet har skapat öppen osämja mellan regeringen och EU-kommissionen. Det heter att den svenska modellen står på spel. En modell vars grundsten är att våra fackföreningar är så redliga och regeltrogna att de utan inblandning av myndigheter får lov att skipa rättvisa och rätt i arbetslivet. Om det så krävs med litet våld. (Det som ytterst står på spel i EU-domstolen är huruvida Byggnads haft rätt att blockera det lettiska företaget.)

När Lars-Göran Bromander i september 2004 ställde sitt ultimatum till Laval un Partneri visste han förstås att han bröt mot svenska spelregler (först avtal, sedan löneförhandling). Kanske var det inte första gången. Kanske räknade han med att utlänningen skulle vara ur landet utan att någon noterade hans tilltag. (Jag ringde runt till byggmästarföreningar. Där kände man inte till något svenskt företag som ställts inför liknande krav under hot om blockad. Det skulle strida mot svensk förhandlingsordning, får jag höra.)

Byggettan hade förstås inte kunnat förutse att Vaxholm skulle växa till ett ödesdrama där Lars-Göran Bromander fick gestalta svensk rättrådighet i kamp mot utländsk oreda. Hade de anat detta hade hans ultimatum aldrig kommit på pränt. Nu är det för sent att radera i protokollen. Återstår det näst sämsta, att förneka det uppenbara. Man kan tycka det är övermåttan dumdristigt, men alternativet är värre: det är att erkänna att Byggettan narrat LO och regeringen att tro att de försvarade “svenska spelregler” när de i själva verket bröt mot dem i akt och mening att mobba ut utlänningen. (“Byggnads är i sin fulla rätt att enligt svenska kollektivavtal vidta stridsåtgärder”, förklarade Göran Persson.)

Jag skrev “narrat”, men jag kan inte veta hur många som i själva verket spelade med. Mannen som formellt utlöste blockaden, Byggnads avtalssekreterare Gunnar Ericson, antyder att även han blivit förd bakom ljuset. “Är det på det sättet så är det något som gått snett. Så skall inte kollektivavtalet tillämpas”, sade han när han (av Fredrik Karlsson på tidningen Byggindustrin) blev konfronterad med Bromanders ultimatum. Gunnar Ericson hoppades att det fanns andra protokoll som visade andra saker. “För det var inte på de grunderna som jag tog beslutet om blockaden.” Men det finns inga andra protokoll.

Här undrar läsaren varför det lettiska bolaget inte försökt avslöja att det utsatts för utpressning. Det gjorde man. Men när LO:s ombudsman Ingemar Göransson under presskonferensen den 3 december bestämt förnekade att Byggnads ställt några lönekrav som villkor för avtal var det LO som alla trodde på.

Här vill jag gärna bli rätt förstådd. Det handlar inte om huruvida Laval un Partneri var en anständig arbetsgivare. Nog försökte bolaget dra maximal nytta av sina arbetare, troligen for man med osanning om löner och tubbade sitt folk att hålla mun. Men det är inte det som saken gäller.

Saken gäller att detta utländska småföretag inte gavs en chans att acceptera svenska grundregler. Det tilldelades skurkrollen i en pjäs som det inte kunnat påverka. Det mest obehagliga med uppsättningen var att den så skickligt spelade på publikens fördomar. Det var inte svårt att tro att de slemma utlänningarna av princip föraktade kollektivavtalen. Och vem vill tro en lett när LO dementerar?

På tevebilderna från Vaxholm är det en viss Jan-Olof Gustavsson i självlysande byggjacka som får gestalta svensk arbetarvrede. “Blockadbrytare!” frustar han om letter och ser otrevlig ut. Han visar sig vara ombudsman i Målarettan. (Det fanns bara några enstaka arbetare i den demonstration som ropade “Go home!” till letterna. De allra flesta var heltidsanställda funktionärer och kontorister från Byggnads, Elektrikerna och Målarettan.)

När jag söker upp Gustavsson nio månader senare på hans kontor i Midsommarkransen är han besvärad och aningen ångerköpt. Det var synd att ropa “Go home!” till folk som inte hade något val, menar han. “Det var ju de lettiska arbetarna som var den svaga parten”. “Men när man är många så blir det… nånting annat, nån konstig stämning”.

Jan-Olof Gustavsson säger att han inte visste att Byggettan krävt 145 kronor i timmen som villkor för avtal. Det gick sådana rykten, men när Byggettan dementerade trodde han på Byggettan. “Villkoret var att man skulle teckna avtal och diskutera lönen senare. Det var vad man sagt till mig.”

“Om du hade vetat att det stod 145 kronor som villkor för avtal, hade du då ställt dig som blockadvakt i Vaxholm?”

“Nej, det hade jag inte gjort.”

Sedan förklarar Gustavsson att om allt under 145 kronor skall kallas lönedumpning då deltar hans egen fackförening i dumpningen, ty var femte svensk målare tjänar mindre än så. Han anser inte att facket har rätt att blockera företag som går med på minimikraven, som på hans område ligger kring 112 kronor i timmen. Sedan är det fackets uppgift att under fredsplikt höja lönen så mycket det går.

Vem representerar den svenska modellen? Ombudsman Bromander eller ombudsman Gustavsson? Det är faktiskt en ödesfråga för den fackliga rörelsen. Så länge den inte besvaras kan ingen veta vad som menas med parollerna “Kräv svenskt kollektivavtal” eller “Lika lön för lika arbete”. Om Vaxholm är förebilden betyder det faktiskt “stick!”.

Enligt LO står 60 miljoner arbetare bakom aktionen i Vaxholm. I augusti förklarade sig nämligen Europafacket EFS solidariskt med Byggnads. “Så stor är alltså den …mobb… som Dagens Nyheter på ledarsidan kallade Byggnads för någon tid sedan”, skriver LO.

Hur stor är den? Ombudsmannen Jan-Olof Gustavsson har som synes redan mält sig ur den. Och när jag ringer till EFS i Bryssel svarar Jozef Niemiec, som var med om att besluta för de 60 miljonerna, att uttalandet avsåg “ett allmänt stöd för kollektivavtal”. EFS blev inte informerat om att Byggnads ställt löneultimatum för att sluta avtal. “Om de ställde sådana krav och inte hade stöd för det i avtalet – då var det i själva verket ett övergrepp.”

I hela Europa tampas fackföreningar med samma dilemma: Hur skall man försvara arbetarnas standard i Stockholm och Dublin utan att stöta ut de fattigare migranterna från Riga?

Andrzej Adamczyk i Gdansk är polska Solidaritets internationella sekreterare. “Å ena sidan är det inte bra att nykomlingar undergräver kollektivavtalen. Å andra sidan kan man inte hävda att någon som i Sverige tjänar tre gånger mer än hemma i Lettland har blivit exploaterad. Man måste hitta en kompromiss…Så vad säger han om Byggettans lösning på solidaritetsproblemet? Jag översätter protokollet från Vaxholm och han drar han efter andan: “Det är ju svineri!”

“Vi är helt för”, säger Adamczyk, “att man försöker höja de migrerande arbetarnas löner till värdlandets nivåer. Men vi är helt emot sådana skenmanövrar som syftar till att stänga dem ute. Den enda vägen är samarbete mellan fackföreningar.”

Alltså frågar jag Byggettans ordförande vad de lettiska arbetarna i Vaxholm hade för önskemål. Det var ju för dem som han förhandlade. “Det vet jag inte, vi har inte pratat med dem”, svarar Torgny Johansson. Inte en enda, på sex månader? Nej, Byggettan fick inte komma in på arbetsplatsen. Men letterna bodde väl inte bakom taggtråd? Nej, men det var sådana språksvårigheter, svårt att få tag i lettisk tolk. Deras fackförening då? Ordföranden för det lettiska byggfacket kom faktiskt till Stockholm med anledning av konflikten. “Henne har jag inte träffat, vad var det hon hette…” Minns han vad fackföreningen heter? “Jag har det inte i huvudet.”

Då frågar jag om hans invändningar mot det avtal som Laval un Partneri sent omsider tecknat med det lettiska byggfacket LCA (vars ordförande heter Mara Tomsone). “Det svårt att veta eftersom man inte förstår vad som står… Det är på lettiska.” Men Byggettan har väl råd men en översättare? “Ja, men nu är vi i Sverige.”

Sju månader efter Byggettans blockad anlände 24 polska arbetare till Jönköping för att bygga något mer iögonfallande än en skola. Den 120 meter höga skorstenen vid E 4 var liksom bygget i Vaxholm en kommunal beställning. Polacker från Szczepanow göt den för en lön som de var någorlunda nöjda med, men som låg 15 kronor under det krav som utlöste riksblockaden i Vaxholm. Jag var där, men såg inga blockadvakter, protester, inte ens ett flygblad.

Det kan bero på att i Jönköping var det ett svenskt storföretag som byggde och inte en lettisk småfirma. Eller kanske att

det är något särskilt med det lilla landet i öster. Något värnlöst och annorlunda, som lockar till övergrepp?

MACIEJ ZAREMBA

Europafacket förkortas på engelska ETUC, på franska CES, på svenska EFS. Det lettiska byggfacket heter Latvijas Celtnieku Arodbiedriba.

Byggettans krav på 145 kr/tim för att sluta avtal ställdes den 15 september 2004 och gällde när blockaden inleddes den 2 november. Genomsnittslönen för svensk byggnadsarbetare var under det året 133 kronor per timme.

Protokollet från förhandlingen i Vaxholm är offentlig handling hos Arbetsdomstolen, mål A 268/04.

Lars-Göran Bromander intervjuades av Stina Blomgren i “Faktum”, TV 2, 3/3 -05.

L & P Baltic Bygg AB var ett helägt dotterbolag till Laval un Partneri, som har sitt säte i Riga.

3. I landet Nenozimigs
    är det inte så noga

DN 15 nov 2005

Man kan köra ihjäl dem och undgå straff. Man kan köpa deras kroppar, kalla det konst och få beröm. Man kan bjuda ut dem till extrapris – eller ropa “Go home!”. Varför är letterna inte tacksamma för de svenska omsorgerna?

Vad gör den reporter som lovat sig själv att undvika klyschor, när det första han möter på sitt uppdrag är en vandrande klyscha?

Han får väl berätta, trots allt.

“Rrrappa på där framme!” Den långe mannen med den stora rösten har svårt med balansen. Han kan vara kring sextio, rätt sliten, luktar gammal fylla och saknar bagage. Nu går han över till engelska för att alla skall begripa vad han tycker om infödingarna i landet. Och när han kommit till luckan blåser han sin andedräkt över den unge passpolisen och ropar ut över terminalen: “I…m back to Riga, you see! I come for more Laaatvian pussy!”

Den svenske sexturisten raglar vidare. Och avläser jag stämningen rätt önskar vi att poliserna skall släpa in vår landsman i en skrubb där han gör våldsamt motstånd så att de får bruk för batongen. Men de stirrar bara uttryckslöst framför sig. Då vänder också passkön bort blicken och låtsas att ingenting varit.

Jag har kommit till Riga för att förstå varför LO:s blockad i Vaxholm, som påstods värna underbetalda letters intressen, inte blivit uppskattad efter avsikten. I stället för tacksamhet kom protester: från den lettiska regeringen, från pressen – men också från fackföreningar.

Redan på Östersjön började jag ana att reportaget skulle vålla problem. Det är som om M/S “Baltic Kristina” varit en Titanic på en resa i tiden. I vilken bar hör jag hemma? Bland de uppspelta svenska pensionärerna på fördäck som tackar ja till en ny omgång? Eller midskepps, där röken står tjock, kyparna blundar för matpaketen och bleka 30-åringar försöker få en kopp te att räcka till Sandhamn?

Hon är en arbetarbåt, “Baltic Kristina”. Här reser inga kommunalråd, de tar flyget. Här seglar svensk folkpensionär österut för en smula flärd eller en tandprotes, och på samma köl reser arbetsfolk hem till Rezekne och Balvi.

Anna i baren midskepps säger att hon är en flyttfågel, men med fasta vanor. I fyra år har hon och maken Andrejs pendlat till samma norska bondgård, till ensamme Fritiof utanför Bergen. “Han hade bara ögon för sina rävar och minkar, så frun gick från honom till slut.” Nu sköter Anna och hennes man pälsdjuren och jordgubbarna, som de ansar i april och skördar i juni. Utan dem hade Fritiof fått ge upp farmen. För numera är Norge ett land där inte många står ut med rävlukten.

Det är bra hos Fritiof, säger Anna. Allt är bra utom fjällen. De kväver henne. Nu längtar hon efter den väldiga himlen i Balvi. Hon är utbildad sekreterare men en kvinna på femtio får inte sådant jobb i Lettland. Vi talar ryska, kolonialfolkens linguafranca. Hon är egentligen från Litauen, säger hon. Då ber jag om hennes namn. Det är svårt att stava, säger Anna:. “Zeta, a, r, e, m, b, a… Vill du att jag upprepar?”

Jag sväljer. Sedan räcker jag över mitt kort. Innan hon hunnit ta det känner jag skammen komma. Vem äger visitkort i Balvi? Vi har samma ovanliga efternamn, vi stammar nog från samma klan i Litauen, som historien började förskingra för 600 år sedan. Slumpen har gjort att hon har hamnat i den fattiga, jag i den rika världen. Och det första jag gör är att dra upp beviset på denna åtskillnad.

Fågelvägen tar det ett par timmar, med buss och båt tar det tre dagar från EU:s rikaste till dess fattigaste hörn. De ser trötta ut, jag törs inte fråga om de sover i en hytt eller på golvet i teverummet under bildäcket. Tänker sedan att Anna och Andrejs har ordnat det bra. Ingen ropar “Go home!” till dem borta i Bergen. Tvärtom, Fritiofs syster har komponerat en sång till deras ära. Man anser att de gör Fritiof och Norge en tjänst. Och 70 norska kronor efter skatt plus mat och logi, det är mer än vad en svensk undersköterska får ihop. Respekt… Men de har hållit på i många år, de vet vad de gör.

De oerfarna, som bara börjat sina osäkra arbetsvandringar, kan hamna i händerna på företag som i Riga tar 5 000 kronor för att förmedla ett jobb i Dublin som kanske inte finns. Och minst erfarna är de mest desperata, som saknar uppehållstillstånd. Då kan det hända att svensken som bett dem lägga om taket är försvunnen på avlöningsdagen. I stället anländer en ombudsman från Byggnads som ser till de blir utvisade samma dag.

Mitt emellan dessa ytterligheter finns möjligheten att lagligen bli utauktionerad till extrapris. “Kampanj-erbjudande! Hela oktober, personal för bara 95 kr/tim!” utropar webbsajten www.hyrlett.nu. Beställ nu, ty “det är lätt med en lett”.

“Jag vägrar tro att det var en lett som kom på denna slogan. Det måste ha varit en svensk”, säger en vän i Riga. Varför är hon så säker på det? “Därför att det är så nedlåtande. “Vi är nenozimigs för er”, säger hon, “nenozimigs i Vaxholm, nenozimigs för det där kräket Hollender, nenozimigs för Per Andersson”.

Nenozimigs betyder “lätt vägande”, eller “ringa”. Ordet dyker upp förr eller senare när jag frågar Rigabor om Vaxholm. Ingen här vill tro att någon svensk fackförening försökt hjälpa letterna. I Riga ingår Vaxholm i en helt annan berättelse, som tycks börja med en Per Andersson.

Vem är Per Andersson? Jag söker i arkiven, men hans gärning har inte efterlämnat så mycket som en notis i Sverige. En åklagare i Stockholm som hanterat fallet är först osäker på om saken hände i Lettland eller kanske i Polen.

Alla viktiga berättelser har en lång och en kort version. Den långa är rik på nyanser och frågetecken. Det är den som fascinerar historikerna. Men det är den korta som människor minns, den som gör historien.

Här är de korta versionerna, i kronologisk ordning:

Den 3 juli 1997 körde den svenske affärmannen Per Andersson för fort på en 50-sträcka på en väg utanför Riga. Han körde på två kvinnor som avled på platsen. Dagen därpå flydde han till Sverige. Därifrån blev han inte utlämnad. Inte heller blev han rannsakad. Hans brott var enligt svenska myndigheter att betrakta som “ringa”. Som på lettiska heter nenozimigs.

Den andra kortversionen: Tre år senare kom en annan svensk till Riga. Pål Hollender hette han. Han köpte sig prostituerade för svenska skattepengar, förnedrade dem framför kameran samt upplyste om att varannan ung kvinna i Riga var en hora. Sedan visade han filmen på festivaler och i svensk teve. För detta blev han av en rad kulturradikaler i Sverige hyllad som ett konstnärligt geni.

Och så Vaxholm: På sommaren 2004 kom lågbetalda lettiska arbetare för att bygga en skola. Då förklarade sig sju svenska fackförbund solidariska med dem. De fann det inte nödvändigt att tala med någon av arbetarna, eftersom de redan visste vad som var rättvist och rätt. Nämligen att de borde åka hem. Och det gjorde de.

Så verkar det hänga ihop från Rigas horisont. Blockaden i Vaxholm ingår inte i debatten om utstationeringsdirektiv eller kollektivavtal. Den hör hemma i en berättelse om en svensk sexturist som hycklar socialt engagemang och om ett rättsväsen för vilket två lettiska liv är att betrakta som ringa.

Man kan fråga sig om det är rättvist. Det är inte många som sett Pål Hollenders “Buy Bye Beauty”, knappast någon i Sverige har hört om den smitande bilisten. Man kunde misstänka att den lettiska känslan av kränkning beror på massmediala överdrifter.

Det är inte säkert att den här reportern är rätt person att svara på den frågan. Han är inte så opartisk längre. Denna resa har väckt ett gammalt obehag till liv, som bara vuxit sig större under vägen. Å andra sidan sägs det att postkoloniala folk har rätt till en aning oresonlig vrede.

Är det tänkbart att en fartsyndare som hade kört ihjäl två svenska poliser (Vita Darzniece och Iveta Bagane var civilklädda poliser) skulle ha lämnats i fred i 18 månader? Så lång tid tog det innan svensk polis för första gången hörde Andersson. Åklagaren Barbro Herrmann tror att de hade mycket annat att göra.

Är det vidare troligt att en åklagare, utan att hört andra vittnen än bilistens passagerare, skulle finna att platsen där kvinnorna dog hade kunnat vara bättre upplyst, att det var väldigt mörkt (den 3 juli), att kvinnorna kunde ha varit oförsiktiga och dessutom hade druckit, vilket kan ha påverkat deras omdöme, så trots att bilistern kört för fort och torde ha vållat deras död behövdes ingen rättegång, ty det fanns så många förmildrande omständigheter att brottet kunde bedömas som ringa och hade hunnit preskriberas medan Barbro Herrmann funderade på hur ringa det var. Nenozimigs.

När två lettiska liv inte anses värda prövning i Sverige (inte ens när saken skapat diplomatisk frost) får man förstå de letter som inte tror att det var alla människors lika värde som stod på spel i Vaxholm. Det var förstås något annat, deras olika värde.

“Anser ni att varannan lettiska är en hora? Varför tror ni det?”

Varför skall jag svara? Är det någon stake i Pål Hollender skall han svara själv. Men liksom den smitande bilisten har han inte satt sin fot i Lettland efter filmen. Han känner sig inte välkommen, säger han. Det skall väl inte hindra en sann radikal? Ställ dig på Doma Laukumus och förklara för Riga att du förnedrat dess kvinnor för socialismens skull, om du verkligen tror på det själv.

Vill man förstå den djupare kulturbakgrunden till Vaxholm bör man se “Buy Bye Beauty” och särskilt den efterföljande diskussionen i “Folkhemmet” i TV 3. Det är till en början ofattbart att någon som far till Riga för att kopulera framför kameran, och sedan fäster ett snömos till reportage till dessa scener, kunde framkalla en kulturdebatt i Sverige. Eller att de kulturradikaler som försvarade filmen (Carl Johan De Geer, Nina Lekander) utan vidare svalde uppgiften att varannan Rigaflicka är prostituerad samt att “varje bar, hotell och restaurang … har en lista på minst 15 prostituerade till din disposition”. Vilket är rent nonsens, inser man efter tre timmar Riga. Men de valde att tro. Liksom de accepterade Hollenders förklaring att när han förnedrade lettiskor och ryskor framför kameran, med ansikte, sköte, namn och pojkvän, så var det för att visa hur taskig kapitalismen är. “Genialt!” utropade Carl Johan De Geer.

Man frestas att vara rå: Hade det varit lika genialt om närbilder på kulturradikalernas döttrar under betalsamlaget fått illustrera globaliseringens avigsidor?

Det intressanta är varför den tanken var så fjärran för humanisten De Geer. Varken han eller Lekander förmådde se det som visades från de andras perspektiv. Som om dessa kvinnor bara varit statister i ett skådespel som egentligen handlade om dem själva.

Jag förstår inte många ord lettiska. Men dessa Hollendrar och de Geerar fick mig att känna mig som en lett, en av dessa negrer som den svenska radikalismen tycks behöva – på det att världsåskådningen inte går i kras. Det förefaller vara för deras skull som Rigas kvinnor gärna framställs som tillspillogivna, Estlands arbetare som viljelösa offer och villkoren i postsovjetiska länder som särdeles föraktliga. Och allt detta med ett stänk av – ja, hemlig skadeglädje, draperad till indignation. Kan det vara för att dessa balter så helt utan hänsyn till Carl Johan De Geers känslor förkastade den reella socialismen? Som ju inte var något paradis, har vi förstått, men i alla fall ett alternativ…

Ockupationsmuseet i Riga är en påminnelse om den terror som regerade i Lettland i över femtio år. Dokument över deportationer, massavrättningar och svält. Och bland dem slöjd från fånglägren: träslevar och skor av trasor. På ett gulnat polisfoto ett utmärglat ansikte som jag känner igen. Knuts Skujenieks, poeten, en av de första dissidenterna i Lettland, för vilket han 1962 bestraffades med sju år i straffläger. Vad skulle han ha att säga om det som hände i Vaxholm?

Han är över 70 nu, väldig och osannolik. Har översatt Lorca från spanska, Fröding och Bellman från svenska, Inger Christensen från danska, Janis Ritsos från grekiska och nu senast Stanislaw Jerzy Lecs aforismer från polska. (Jag minns några ännu: “Hans samvete var rent. Han använde det aldrig.”)

“Ju mera en människa äger”, säger Skujenieks, “desto mindre vill hon dela med sig. Det låter som en paradox, men det är en objektiv sanning”. En sanning från Gulag? “Ja. För solidaritet krävs litet jämnare levnadsvillkor.” Alltså förstår han att svenska fackföreningar slår vakt om sitt. “Bara de inte talar om solidaritet, man kan ju inte kräva av de fattiga att de skall solidarisera sig med rikedomen.”

Knuts Skujenieks är optimist, säger han. Han tror att solidariteten kommer tillbaka, men först måste de rika få det litet sämre och letterna litet bättre. Det borde ligga i svenskarnas intresse att hjälpa de lettiska facken. “Men jag tror inte den insikten mognat ännu.” I hans land har kommunismen ödelagt själva idén om fackföreningar, de var partiets förlängda arm. Människor kröker rygg eftersom de lärt sig att de inget förmår mot övermakten, säger Skujenieks. Han hoppas på ett europeiskt system för arbetsrätt, men det lär dröja, eftersom de rikaste länderna (däribland Sverige) sätter sig på tvären.

“Letterna har vant sig vid orättvisa”, säger Skujeniks, “men ännu inte lärt sig att man kan kräva rättvisa.”

Då tänker jag på Levs Nogins, han som knogade i Vaxholm, och som inte iddes bli förvånad när det ropades “Go home!”. På kvällen tar jag spårvagnen till Kurzemes prospekts. Så fort man passerat bron över Daugava upphör det uppsnyggade Riga och sovjetisk gråhet tar vid.

En flaska på bordet, sötsaker, reserverad stämning. Nogins tror att jag vill pumpa honom på hur litet han tjänade i Vaxholm. Men där var allt bara bra. Om livet i Sovjet finns inte heller mycket att berätta. Hans far var politruk, det är kanske militära hemligheter.

Levs och hans hustru Czeslawa är ingenjörer båda två. De brukade resa över hela imperiet och se till cementfabriker. När Sovjet upplöstes hamnade deras arbetsplatser i femton olika länder. Då var de redan över femtio och hade tonårsbarn. Två dollar i understöd som det fria Lettland hade råd med räckte inte långt. Alltså packade Czeslawa väskorna och satte sig på bussen. Med vodka, linnedukar, kristallvaser och cigarretter de 300 milen till Norge (“en gång i oktober slog några ryssar i Murmansk sönder alla vindrutor när de såg lettiska skyltar, vi åkte i en vecka utan fönster”), med kaffekvarnar, cyklar och klädhängare till Prag och Warszawa. Och med videoapparater tillbaka.

Klädhängare? “Ja, såna där hatthyllor som man skruvar på väggen. Man fick plats med fem stycken. De fanns inte att köpa i Polen.”

Man kunde tjäna nästan 700 kronor på en tvåveckorsresa och det räckte långt. Värst var gränserna. En gång ruttnade 200 kilo päron för Czeslawa. Tullen var på dåligt humör och bussen fick stå vid gränsen i en vecka. Då var det bättre att resa med guld till Turkiet och med jeans och tuggummi tillbaka. När gränshandeln blev mindre lönsam började de sälja grönsaker på marknaderna i Riga. Men sedan kom snabbköpen så även detta tog slut. Det var då som Levs, året då han fyllde 63, for till Vaxholm för att gjuta betong. Det var första gången han stod på ett bygge.

Jag vet inte riktigt varför jag berättar allt detta.

MACIEJ ZAREMBA

PS. Man kan säga att en sak gjorde Pål Hollender bra. Det lär stå i kontraktet med de kvinnor han utnyttjade i Riga att “Buy Bye Beauty” inte får visas i Lettland. Därav kan alla journalister dra en lärdom. Har du gjort ett reportage som inte tål att visas där det gjordes är du förmodligen ett svin. Och har du den klausulen i kontraktet är du ett svin med adekvat självmedvetande.

Per Andersson och Fritiof utanför Bergen heter egentligen något annat.

Filmen “Buy Bye Beauty”, delfinansierad av Svenska filminstitutet, sändes i TV 3 i februari 2001.

4. Hur spöket ser ut
    beror på vem som tittar

17 november 2005

Billig, mållös, namnlös, utan verktyg. Så framställdes gästarbetaren i Byggnads annonskampanj. Det är inte så lite önsketänkande. Fackets problem har i själva verket både namn och verktyg. Han heter Stanislaw Smulski och bygger en skorsten i Jönköping för 36 000 kronor i månaden.

Betrakta bilderna. De påstås föreställa samma spöke: Den vandrande rörmokaren (eller kanske snickaren), av debatten att döma det kusligaste med det nya Europa. Till höger får vi veta hur Byggnads ser honom, till vänster hur han själv vill bli sedd. Två symbolmättade bilder som leder oss till själva kärnan av problemet.

Affischen intill anspelar på den berömda annonsen från 90-talet där Anna Nicole Smith sålde damunderkläder med tämligen slampiga åtbörder. Man förstår poängen: Utlänningen bedriver hor med sin arbetskraft – och dessutom för billigt. Men bilden säger mer. Vad man än tyckte om fru Smith framstod hon som väl rustad för sitt värv. Det kan man dessvärre inte säga om denna taniga kropp. Den bjuder ut sig, men tycks sakna förutsättningar för köpslagan. Frånvaron av verktyg på bilden bekräftar den misstanken.

Det tredje och intressantaste signalen uppfattar man först vid jämförelsen med den andra affischen. Byggnads arbetarfnask uppträder i ett vitt limbo. Han saknar bakgrund och personliga känntecken. Inga klädesplagg röjer hans historia eller karaktär. Inte ens klockan har han fått behålla… (En argare analytiker skulle säga att det handlar om avhumanisering.)

På den andra bilden är det tvärtom fullt kulturpådrag. Rörmokaren poserar mot en bakgrund av döda mästares artefakter: klensmide, urmakeri och renässansvalv. Och så har han missat att knäppa högra hängslet fast han är vänsterhänt. Något tankspridd, kantänka.

Den ludna kroppen på Byggnads affisch är som sig bör mållös. Hantverkaren med rörtången talar franska.

Je reste en Pologne. Venez nombreux. “Jag stannar i Polen. Kom hit i stora skaror.” Budskapet dök upp i juni på den polska turistbyråns webbsajt, som en lugnande kommentar till den franska folkomröstningen där le plombier polonais fick stå som symbol för farorna med arbetskraftens fria rörlighet. (Den blev en oväntad succé: hemsidan tiodubblade sina besökssiffror, bilden lär ha publicerats i 250 tidningar från Sydney till Bogotá och den franska turismen i Polen ökade med 20 procent.)

Byggnads kampanj tillfogade Sverige en viss skada. Man minns den ännu i Riga och hos Europafacket i Bryssel. I motsats till Byggnads ordförande Hans Tilly, som tyckte att affischen var skojig, såg man där en protektionism som spelade på rasliga och sexistiska fördomar. (Själv blev jag inte förvånad över att Byggnads associerade Östeuropa med billiga kvinnor. Det måste ha berott på karaktären av fackledarnas expeditioner till Tallinn.)

Sexuell symbolik är kanske det vanligaste sättet att signalera hierarki. Den feminiserade kroppen med benen i vädret bär löfte om underordning (och lämnar litet tvivel om hur Byggnads tänker sig relationerna till den arbetskraften). Vilka känslor den polske rörmokaren vill väcka kan man diskutera. Men inte är det medömkan.

Med få undantag presenteras emellertid i våra medier den migrerande arbetskraften som ömkansvärd, exploaterad och en aning bakom. Gärna en gubbe med flackande blick som gömmer sig bakom sin skyffel. Sådana finns, liksom det finns litauiskor som sopar för 40 kronor i timmen eller thailändare som lurats till Lyseskil att svetsa rör för en spottstyver.

Men om dessa hade varit huvudproblemet hade vi inte haft blockaden i Vaxholm och affischkampanjer på stan. Bekymret för de svenska facken är inte i första hand diversearbetare som för 60 spänn gör ett jobb som de själva inte vill göra – utan fackmän som för 120 kronor tar ett knog som svenskar gärna vill ha – men för 140. Men det dilemmat gör sig inte på affischer. När Byggnads framställer arbetsmigranten som en tafatt stackare är det därför något av en önskebild.

Inte långt efter blockaden i Vaxholm skulle det gjutas en väldig skorsten utanför Jönköping. Såsom sed är förhandlade byggaren (NCC) med ett svenskt bygglag som redan fanns på platsen. Svåra förhandlingar, ty det var komplicerat, hette det, (glidformsgjutning) och högt (höjdtillägg) och treskift (skifttilllägg) och obekväm arbetstid. När byggstarten nästan stod för dörren undrade NCC om det nu var okej med 58 000 för en månads arbete. Nej, tyvärr, byggarbetarna kom just på att de inte skulle kunna ta raster på bestämda tider och begärde ett särskilt tillägg för det. 62 000 blev deras bud.

Då tackade NCC för sig, förklarade förhandlingen strandad och hämtade in 24 arbetare genom sitt dotterbolag i Polen. Som gjöt 122 meter skorsten litet snabbare än väntat, på litet färre händer och för 36 000 per man plus kost och logi. “Lönedumpning!” utropade insändarna i Byggnadsarbetaren. Det kunde man kanske säga att det var. Var det också exploatering? Det anser Byggettans ordförande Torgny Johansson. Enligt hans mening är det alltid upprörande utsugning när en utlänning får ett jobb för några kronor mindre än vad Byggettan hade kunnat få ut för en egen medlem.

När jag kommer till Jönköping är skorstenen nästan färdig. Det berättas att relationerna till de svenskar som gått miste om uppdraget och som nu knogar där nere inte är hjärtliga men korrekta. Fast ibland… “Jag har fyra kranar här”, säger en svensk montör, “två körs av polacker, två av svenskar. Men det är de svenskkörda som hela tiden går sönder.” Vad försöker han säga? “Bara att det är konstigt, rent statistiskt, tycker du inte det?” (Man kör på full sväng och slår samtidigt på bromsen. Då går säkringarna. Ring efter reparatör… Jag vet, har själv gjort det en gång som led en i löneförhandling.)

Gjutformen – där tolv man försöker samsas på en yta som ett vardagsrum – är nu uppe i 120 meter. Man ser halva Vättern ända till Visingsö. Men då måste jag klättra upp på en otillåten stege. Man har svept svart säckväv runt alltsammans för att slippa vindkast och svindel. Det enda obehagliga är att hela bygget rycker till en gång i halvtimmen – när det lyfts på domkrafter allt eftersom skorstenen växer.

“Det har sagts att ni inte får tala med pressen”, säger jag. “Kanske det. Men jag är könsmogen och talar med vem jag vill.” Så fort jag hör dialekten inser jag det opassande i frågan. Górale! Nästan hela laget på skorstenen är bergsbor från två grannbyar i Karpaterna. De är det enda folkslag i Polen som bär vapen till folkdräkten (en lång och smal stridsyxa). I århundraden har de levt på att föda upp får (och överfalla resande i bergspassen). Varken feodalismen eller kommunismen rådde på dem riktigt, nu får även kapitalismen oväntade problem. När flera hundra górale som tagit sig illegalt till USA fann sig underbetalda på svartjobben hos stormarknaden Wal-Mart i Chicago stämde de företaget – fast de inte ens hade rätt att vistas i landet. Och det verkar som om de skulle kunna vinna den processen. (Se www.walmartjanitors.com).

Hur trivs herr Wendelin Duliban i Småland? undrar jag medan hisskorgen rasslar nedför skorstenen. “Heter det Småland? Rätt bra, men maten var bättre i Cannes.” Han kommer direkt från Rivieran, dessförinnan byggde han i Tyskland och England. Har knappt fått se barnen på flera månader. “Såna tider. Man måste vandra för att överleva.”

Med samma hiss åker nattskiftet upp. De här är inte bara från samma by, de är fyra bröder. Jag frågar den äldste om det är ett svårt arbete. “Varken svårt eller tungt. Mest rutin.” Är det bra betalt? “Annars hade jag inte stått här, för jag äcklas numera av armering.” Stanislaw Smulski gör helst finsnickeri, men har gjutit knepigare saker i Düsseldorf. Det är 20 år sedan han började vandra på Europas byggen. De tekniska termer jag knappt behärskar på två språk fixar han på fyra. Byggsnacket på skorstenen är en blandning av engelska och tyska, men de har fångat upp ett svenskt ord som de funnit lustigt, det fungerar som ett krigsrop. “Ankarskena!” låter det när betongen kommer eller något viktigt är på gång.

Jag börjar känna olust inför mitt ärende. Men till slut frågar jag ingenjören Wojciech Leskow hur det känns att tjäna drygt hälften av vad svensken intill får för samma arbete. Och som jag anat ogillar han frågan.

“Ni kanske inte tror mig, men på en månad har jag inte tänkt tanken. Jag har njutit av jämlikheten. Polen är fortfarande feodalt, förstår ni, att gå in till chefen är som att beträda ett tempel med sekreterarna som prästinnor… Men här morsar alla på varandra som om de vore lika. Då tänker man inte på pengar. Men eftersom ni frågar: Min svenska kollega kör en 18 år gammal Saab. Han tjänar bättre, men vi lever nog på samma nivå. Så länge jag inte behöver spendera min lön i Sverige är vi lika. Det här är ett kort påhugg. Men hade det varit långvarigt hade jag krävt samma lön som han.”

Jag har en annan och svårare fråga att ställa. Men nu blänker det till över Huskvarna och alla släpper sina don. Hela landskapet vilar ännu i dunkel, det är bara vi som badar i vitt ljus, som stod vi i själva lanterninen på en fyr.

Jag tänker inte förstöra humöret för fler. I stället frågar jag Stanislaw om jag får hälsa på honom när bygget är över. “Kom till Szczepanow i augusti, då får du träffa alla tio.”

Szczepanow, knappt fem mil från Krakow, är en av de få byar där man ännu kan se traditionella timmerhus. Elva barn fick muraren Stanislaw Smulski med sin Irena. Det första föddes 1964, det yngsta 1985. De bodde länge i ett gammalt lanthus i två rum med kök och en hektar mark men utan toalett eller vatten, eftersom murare som ägde mark var ett suspekt släkte. “Det var inte så att man svalt eller gick i trasor, men det var knapert”, säger Stanislaw junior. Han bor nu i en murad tvåplansvilla, tunga möbler, kristallvaser och en stor trädgård med alpgranar och äpplen. Barnen har egna rum och sitter mest uppkopplade på internet.

Stanislaw är upprymd, han minns inte när syskonen var samlade senast. Nästan alla har numera egna hus i byn, men de är sällan där. Bernadetta har städat i Norge, Mirek, Stanislaw, Pawel och Leszek kom just från Jönköping, Rafal från Stavanger där han bygger sjukhus, Marta är död, Agnieszka plockar pekingsallad utanför Meinz (43 kronor i timmen, allt betalt), Beata läser till kamrer i Italien, Edyta har gift sig i Schweiz och yngsta Basia tänker skriva in sig vid universitetet i Lausanne. Alla har yrkesutbildning men ingen arbetar i sitt yrke. Ingen har varit arbetslös så länge Stanislaw minns.

Visst finns det arbete i Polen, säger Stanislaw, man jag jobbar inte till det priset om jag inte måste. Han är välkänd bland byggare och eftertraktad. Kan få ihop 9 000 kronor (fyra minimilöner) på ett polskt bygge, “skall jag kajka runt utomlands får det vara minst det dubbla”. Kvinnorna skrattar i köket, männen sitter något söndagströtta vid det väldiga matsalsbordet. Jag frågar Rafal vad han svarar fackföreningar i Stavanger när de morrar att han dumpar deras löner. Han är uthyrd från firman Adecco, tjänar 126 norska kronor, 30 kronor under norsk bygglön. “Facken slår vakt om sin arbetsmarknad, inte om min”, svarar Rafal. “De bryr sig bara om att jag inte skall jobba längre än 7,5 timmar, men vad kan man göra annat än jobba i Stavanger?”

(Nu är han litet orättvis. I motsats till LO har Fellesførbundet sett till att fixera en minimilön i byggsvängen som skyddar de migrerande arbetarna utan att ta ifrån dem deras konkurrenskraft. Också de som arbetar illegalt kan söka en tillflykt hos det norska facket. I Sverige behöver de i stället skydd mot ombudsmännen, som blivit oskiljbara från gränspolisen.)

Rafal Smulski har inga höga tankar om norsk arbetskraft. De behöver bruksanvisning till allting. För att inte tala om tyskar…”De kan väl inte ens närma sig sin kvinna utan instruktion.” Rafal Smulski må låta fördumsfull, men han är mycket vred. På att ses över axeln av folk som gör sämre jobb än han för bättre lön och som redan som unga låter som pensionärer: “Är det inte kaffe snart?”

Men du kan inte komma ifrån, säger jag, att du drar ned deras löner. Då reser sig Rafal så häftigt så att stolen far i golvet. “Ta det lugnt”, säger storebrodern. Men Rafal ställer sig mitt på mattan, kör ned händerna i fickorna, sänker huvudet och skjuter fram magen. “Ser du vad det är? Det är statyn över en norsk motståndsman. Händerna i fickorna, norskt motstånd mot Hitler!”

Nu är han orättvis igen. Men han är rasande. Han säger att om inte Norge och de andra gett upp inför Hitler hade han inte behövt stå på ett bygge i Stavanger och hålla till godo med griniga blickar. Då hade norrmän snickrat på hans veranda i Szczepanow och han kunnat vara lagom vänlig och nedlåtande mot dem. “Det var Europa som ställde till det för oss!”

Medborgare, svälj förtreten och försök förstå. Pappa Smulski var murare med konstvalv i sina händer, men historien ordnade att han skulle stapla sten för det sista monumentet över Josef Stalin. 50 000 man byggde stålverket Katowice, som stod färdigt 1979 och konkursfärdigt tio år senare. (Nu försöker en indisk affärsman att få det på fötter.)

Rafal Smulskis utfall må vara lika otidigt som Byggnads kampanj, men inte lika oskäligt. Framför allt bär det på en viktig upplysning. De rika kan inte räkna med de fattigas medkänsla. Polacker och letter är mestadels normala människor som inte går och ältar gamla orättvisor. Men om de klandras för bristande solidaritet med folk som dragit de längsta stråna i historien (kanske genom att passa när demokratin stod mot diktaturen) är det fara värt att det förgångna kommer upp.

I Sverige är det kanske extra svårt att inse att vi med EU blev retroaktivt delaktiga i historien. Eller att någon kan ha fordringar på oss. Tyskland har aldrig haft chansen att stiga ur tiden, vilket förklarar det jämnmod varmed man härbärgerat miljoner arbetsmigranter. “Nyss föstes vi hit till tvångsarbete, nu kommer vi frivilligt”, kan en tysk få i ansiktet. En skamlös replik. Men vad svarar man?

Hos oss är det Byggnads som mest aggressivt värnar sin arbetsmarknad. Det är förståeligt, det finns åtskilligt att försvara. Mindre begripligt är det högspända tonläget. Byggnads låter förstå att utlänningen förutom lägre löner även för med sig undermålig moral in i landet. Dessa människor tänker bara på sitt, de missaktar principen om “lika lön för lika arbete” och är emellanåt ointresserade av skatter. Alltsammans beteenden som är helt främmande för svenska byggarbetare och deras organisation. Som alltid och överallt försvarat de fackliga principerna, vällustigt betalat sin skatt och aldrig utnyttjat någon eller något.

Jag ber om ursäkt för retoriken, men så låter det faktiskt från Byggnads och en del andra organisationer, som i dessa dagar begär förtroendet att garantera “ordning och reda” i arbetslivet. I nästa artikel skall jag granska dessa anspråk.

I Warszawa har man just rivit ned den brunaktiga fasaden på hotell Forum, “Sveriges hämnd” kallat i folkmun, alltsedan det stod färdigt 1974. På 70-talet byggde tusentals svenskar i Östberlin, Prag, Vilnius och Moskva. De var inga gästarbetare. De var “utstationerade” av Skanska eller BPA, liksom letterna i Vaxholm – fast tvärtom. Tjänade tjugo gånger mer än infödda, betalade ingen skatt, åt på de dyraste restaurangerna och försörjde med den äran glädjesvängen där de drog fram. En och annan är numera ombudsman. Som kanske minns att själva förutsättningen för arrangemanget var att arbetarna i dessa länder kunde få en kula i skallen om de fick för sig att demonstrera för fackliga rättigheter.

Det minns man mycket väl i Riga och Warszawa, och utan bitterhet. Svenskarna gjorde bara vad vem som helst hade gjort i deras ställe.

MACIEJ ZAREMBA

5. Den svenska modellen
    tål inga frestelser

DN 19 november 2005. Tidigare artiklar publicerades den 10, 11, 15 och 17 november.

Skattebetalande polska arbetare drivs bort från sina arbetsplatser – av Byggnads. Arbetsdomstolen har inga invändningar. Samtidigt säger sig en fackordförande aldrig ha sett en svensk jobba svart. Hur klarar den svenska modellen en ny tid?

Herr N berättar att han först blev full i skratt. “Mina herrar, sade jag, det där med klasskampen har ni fått om bakfoten. Det är ni som är arbetarklassen. Det är jag som är blodsugaren. Så begär inte att jag skall organisera en fackförening åt er. Då blev de rätt sura, sedan blev det blockad.”

Herr N är en polsk byggmästare i Västergötland. Det är mot sådana som Byggnads annonserar över riket: “Kräv kollektivavtal!” Herr N skrev inte på. Han ger av princip inte mutor, säger han.

En annan byggare i Skåne är argare: “Vad är det för en ordning” gastar han, “jag skulle aldrig betala till Bush, jag betalar inte heller till Persson!”

Mutor? Betala till Persson? Småföretagarna låter som om de drabbats av hjärnskakning. Det kanske man kan få av en kulturkrock. De har ränt in i den svenska modellen – från utsidan.

Herr N skickar över papperen till mig. Av avtalets 159 sidor hade Byggnads i Borås skrivit av 5, varav 4 handlar om vad företaget skall betala till Byggnads. Fackliga avgifter för obefintliga medlemmar – ja, faktiskt – 3,5 procent av lönesumman. “Mina arbetare är försäkrade, men här står att jag måste försäkra dem en gång till. I något som heter Fora AB. Vad är Fora?”

“Ett bolag som ägs av LO och arbetsgivarna”, säger jag.

Herr N säger att det här kan inte vara lagligt. Därför vägrar han med gott samvete. “Man skall inte ge efter för utpressning.” Blockaden klarade han genom att hämta in allt material från Polen. Han tror att han blivit diskriminerad. Inget svenskt företag betalar väl fackliga avgifter? Och för medlemmar som inte finns?

Jo, det gör de. Hur skall jag förklara den svenska modellen för herr N? Kanske med en bild. Det händer i Frankrike att polisen släpar i väg fackliga blockadvakter. Men det händer inte i Sverige. För våra konstaplar framstår vakterna som kolleger. Det är det speciella med modellen: att staten gjort ett unikt undantag från sitt våldsmonopol och lagt ett tvångsmedel i händerna på fackföreningarna. En statsvetare skulle tillägga att där Frankrike stiftar lagar ingår man i Sverige avtal. Det är inte riksdagen utan “arbetsmarknadens parter” som – liksom i sidled – bestämmer om lön och arbetsvillkor (och till och med utfärdar körkort för byggkran).

Systemet har länge varit en källa till stolthet. Det var bra för arbetsfreden och affärerna, det ansågs vittna om ett moget och disciplinerat samhälle. Och dess anda – “Saltsjöbadsandan” – anförs som förklaring till den svenska framgångssagan.

I de flesta sagor finns ett löfte som hjälten inte får bryta utan fara för ett nesligt slut. Så även i denna saga. Man får nog säga att kollektivavtalslagen adlade fackföreningarna. När de 1928 upphöjdes från intresseorganisationer till väktare av det allmännas bästa skulle de hädanefter inte bara värna sitt utan alla arbetandes intressen (av det enkla skälet att ingen domstol gjorde det annars). De skulle bete sig lika opartiskt som myndigheter, inte göra skillnad på främling och frände. Får man säga att den svenska modellen förutsätter ett nobelt sinnelag? Det är just vad som gör den så tilltalande och samtidigt sårbar. Om ett franskt fack korrumperas, är det bara en förening som ruttnat. Om en svensk fackförening börjar ruttna, urartar också rättvisan.

Glömmer man denna skillnad blir debatten “svenska modellen kontra EU” bara förvirrande. Den gäller ju något mycket större än risk för lönedumpning. Facken begär förnyat förtroende, att under nya villkor (den fria rörligheten) oväldigt och utan inblandning hantera också den polske rörmokarens intressen – som om de vore deras egna. “Lita inte på EU, lita på oss”, ropar Byggnads till slovaker och letter.

Vi har sett hur detta förtroende hanterades i Vaxholm. En läsare påpekar att det vi såg där var inte den svenska modellen utan missbruket av den. Alldeles säkert. Frågan är hur vidöppen för missbruk den modellen blivit. Kanske begär den för mycket av syndiga människor?

Byggettans ordförande Torgny Johansson accepterar inte arbete under utländska avtal, säger han. Inte ens om arbetaren skulle råka få bättre betalt? Inte heller då. Det skall vara Byggnads avtal, och därmed basta.

Man får förstå honom. Skillnaden mellan Byggnads avtal och alla andra räknas i miljoner. Inte till arbetarna nödvändigtvis, men säkert till byggfacket.

Den polske byggmästaren som sade sig vägra mutor till Byggnads använde ett grovt ord men han hade inte läst fel. Facket i Borås krävde honom på tiotusentals kronor i fackliga avgifter för medlemmar som inte fanns. Samma krav ställdes också i Vaxholm.

Ibland måste man rafsa bland paragrafer för att förstå vad som står på plakaten. Följande stycken kan verka snåriga. Men de är värda mödan, ty nästa stora krock mellan den svenska modellen och Europa lär handla om byggavtalets paragraf 3 f:5. Det är en sällsam bestämmelse. Inte den mest typiska för modellen, men helt otänkbar utan den.

Det normala är att medlemmen betalar sin avgift till facket. Det speciella med de svenska byggavtalen är att de där utöver kräver ett särskilt “granskningsarvode” (1,5 procent av inkomsten) för att facket skall kolla att arbetaren fått rätt lön. “Arvode” antyder en efterfrågad tjänst. Det är bara det att det erbjudandet tackar man inte nej till – för då blir det blockad.

Om Byggnads medlemmar vill betala är det deras sak. Men avtalet tvingar också oorganiserade att betala. Och råkar man bygga en bro eller ett garage, (“anläggningsavtalet”) skall företagen betala i stället. Samma gäller för de över

8 000 företag som inte är medlemmar i en arbetsgivarförening och därför har “hängavtal”. Det finns ingen logik i systemet utom styrkans: på vissa områden, men inte på andra, har Byggnads förmått företagen att finansiera facket.

De flesta byggmästare (och rätt så många arbetare) menar att dessa arvoden är rena luftfakturor. Det är osannolikt att Byggnads (även om det betjänar många och rörliga arbetsplatser) skulle spendera 300 miljoner mer än jämförbara förbund på att granska lönebesked. Vilket betyder att pengarna måste användas till annat än vad som står på fakturan. Lobbying, till exempel, eller partiverksamhet. “Det går inte att få tag i en ombudsman i valtider”, klagar en ställningsbyggare i Karlstad. (Det var så den koleriske polacken i Skåne räknade ut att han egentligen tvingas betala till Persson.)

Jag frågade Byggettans kassör Rolf Andersson hur dessa pengar används. Svarsbrevet till DN bestod av tre ord. “Ej offentliga uppgifter.” Andra ombudsmän meddelar att de inte diskuterar “affärshemligheter” med tidningen.

Affärshemligheter… Det mest fantastiska med dessa “granskningsarvoden” är att de gjort Byggnads till det enda fackförbund i Sverige (eller kanske i världen?) som är ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Vid den teoretiska tidpunkt då den siste arbetaren lämnat Byggnads (utan att ha sökt medlemskap i annan organisation) har de 350 ombudsmännen rätt till 300 miljoner i årligt underhåll från arbetare och företag, helt oavsett om någon bett dem att granska något eller inte. Det framgår av kollektivavtalen.

Jag vet inte om det är så välbetänkt av regeringen att låta just dessa avtal – med Byggnads och fallet Vaxholm i släptåget – representera Sveriges särart inför EU-domstolen.

Här undrar förstås läsaren hur byggindustrin kunnat underteckna sådant. I svaret på den frågan gapar den svenska modellens demokratiska underskott. De småföretag och arbetare som mest drabbas av dessa “arvoden” blev inte tillfrågade. De finns inte på kartan över den svenska modellen, som bara räknar med två parter: det större (mestadels svenska) kapitalet samt de som har ett fast arbete och betalar avgift till någon (svensk) fackförening. Alla de andra – vikarier, arbetslösa ungdomar, utlänningar, småföretagare, pensionärer, frilansar av alla sorter, kommunister, besvärliga människor och andra syndikalister, oorganiserade – är i princip utan talan. Det är en del av charmen med den svenska modellen, att “parterna” kan sluta pakter som går ut över icke-parter, även om det strider mot grundlagen.

Med EU:s fria rörlighet fick denna brokiga skara av marginaliserade sällskap av några hundra miljoner arbetare samt företag i tjugofyra länder. Nytt läge, får man säga. Inte heller slovakiska svetsare eller franska bankirer har fått tillfälle att utforma de svenska kollektivavtalen. Men de skall lyda under dem, är tanken med modellen. I Sverige ska svenska regler gälla.

“Allt förekommande arbete hänförligt till golvläggningsbranschen skall utföras uteslutande av medlemmar i Svenska byggnadsarbetarförbundet.” Tusentals byggare har genom åren tvingats gå med på liknande klausuler under hot om blockad. Ingen svensk domstol har kunnat eller velat invända. Då får man säga att det ingår i modellen. Gärna arbete, men först en rejäl avgift till dörrvakten…

Det påstås att dessa klausuler nu tagits bort. Inte därför att Byggnads funnit dem rättsvidriga, utan endast, som förhandlingschefen Gunnar

Ericson skriver till sina ombudsmän, “så att Europarådet inte skall kunna rikta någon kritik mot Sverige”.

Vad händer med en fackförening som införlivat väktarrollen med en affärsrörelse? Marxister hävdar att ekonomin bestämmer moralen, och ibland har de rätt.

“Jag fattar inte hur de kan gå emot sina egna medlemmar”, säger Ingemar Dahlkvist på Byggnadsarbetaren. Han syftar på hur Byggnads i Kristianstad uteslutit arbetare som vägrade ackord.

(Här är det på sin plats med en djup bugning. Journalisterna på Byggnadsarbetaren, som jag har att tacka för mycket, har det inte lätt. De blir emellanåt utskällda för att de intervjuar arbetare hellre än ombudsmän. De deltog inte i hetsen mot letterna i Vaxholm, lyckades tvärtom komma till tals med dem. Yrkeshedern har drivit tidskriften så långt ut på sanningskanten att facket infört egna sidor där den korrekta versionen får en chans. Ett genidrag, som automatiskt stegrar trovärdigheten på de övriga sidorna.)

“Jag fattar inte”, sade Dahlkvist. Men Jerry Malmström säger sig förstå. Han blev av med jobbet när Bygg 2:an i Malmö i december 2004 blockerade hans arbetsplats. Han och alla de andra ville ha månadslön, byggmästaren ville ha månadslön, statistiken talade för den (färre olyckor, högre kvalitet), men Byggnads krävde att de skulle ha ackord. “Det var pengarna de ville åt”, säger Malmström. Vid ackord utgår nämligen ytterligare en avgift till facket, “mätningsarvode” kallas den, upp till två procent av lönen. (Det blir minst 70 miljoner till.)

“Det ska vara prestationslön”, sade Gunnar Ericson, apropå denna blockad, “det står i avtalet”. Medan Byggettans Torgny Johansson förklarade för mig att det inte fanns något samband mellan ackord och olyckor på jobbet.

Byggnads avtal ger upphov till flera frestelser. Här snickrar till exempel ett lag polacker på en villa. “Det sticker i ögonen”, säger ägaren, “så någon granne fick ett skov av rättvisa och bussade Byggnads på mig.” Som anlände, varpå förhandling vidtog. Man kom snabbt fram till ett avtal samt en särskild försäkran om att “granskningsarvodet” utan dröjsmål skulle inbetalas till Byggnads. Femsiffrigt i förskott… På den punkten gjorde den polske kapitalisten litet motstånd, han var trots allt magister i statsvetenskap. Varför skulle han betala till facket? “Schss… låt mig sköta den saken”, svarade husägaren. Och därmed var saken klar och arbetarrörelsen avlägsnade sig genom granskogen för att aldrig mer komma tillbaka.

Vilket var synd, för på det bygget fanns inte ett skyddsräcke. Och arbetarna fick 70 kronor per timme, inte 110 som stod i avtalet. Det vet inte Byggnads, som inte talat med dem. Och hade man försökt skulle de ljugit, ty de uppfattade ombudsmannen som en potentiell utkastare. De kom från Siemiatycze på gränsen till Belarus. Ända dit når tydligen den långa skuggan från Vaxholm.

Detta hände vid Vänerns strand i juli månad. Hade jag, av ren slump, snubblat över ett beklagligt undantag? “Det tror jag inte”, säger en källa inom Byggnads.

Medborgare, blunda och försök föreställa dig vår modell utifrån. Låt oss säga att AIK och Bajen beivrar läktarvåldet inför egen domstol, med en majoritet av egna fans i domsätet. Nu kommer Degerfors till stan och får sina supportrar blåslagna. Skulle det vara oförskämt av dem att tvivla på fair play i den rätten? Skulle vi bli häpna om domstolen fann att de fick sina skador genom att krocka med husväggarna, ovana som de var vid stadsmiljö?

Jag har just beskrivit Arbetsdomstolen för er – som den kan te sig för ett utländskt företag, en slovakisk svetsare eller för Jerry Malmström. Inte heller han ingår bland de parter som dominerar domstolen, som är LO och Svenskt Näringsliv.

Den 13 februari 2004 stiger en man in på ett bygge i Göteborg och ropar: “Var är de polska skojarna?” Jan Nowak från Gdansk ligger på rygg och petar in isolering under taket. Han får glasull i håret och i munnen. Somliga menar att det inte är nyttigt. Därför är det svårt att folk till det knoget. Nu går mannen fram till Nowak och säger: “Du får inte vara här.” Han heter Lars Ek och är ombudsman i Bygg 12:an.

Varför får Nowak inte vara där? Han arbetar åt en firma som har avtal med Byggnads, han är registrerad hos skatteverket för F-skatt och moms, han är försäkrad och dumpar inte ens lönerna. “Jag jobbade på pris, det blev 120 till 170 kronor per timme.”

Ombudsmannen går runt hos företag som anlitar den polska firman och säger att Byggnads kommer att ställa till besvär om de fortsätter att anlita “utländsk arbetskraft med F-skattsedel”.

Att vara utlänning är inget brott, F-sedeln är beviset på att man är godkänd. Den polske företagaren skriver till facket och begär förhandling om saken. Han får inget svar. Men under tiden viker sig hans uppdragsgivare. De har inte råd att tvista med Byggnads. De säger upp samarbetet med honom. Och på sommaren 2005 går firman i konkurs.

Saken hamnar inför Arbetsdomstolen. Som finner att Byggnads varit bundet av fredsplikt och inte fick lov att vidta stridsåtgärder. Det var en rättstvist, man skulle ha förhandlat; att inte svara på inviten var ett brott mot avtalet. Och onekligen var hotbreven till företagen “objektivt”, en olovlig påtryckning från Byggnads. De innehöll ett hot, och togs för ett hot, eftersom det åtlyddes.

Så då tror vi att saken är klar? Nej, nu skriver domstolen att förvisso verkade breven som ett hot, men kanske var de bara menade som information? Menade ni att hota? frågar rätten de fyra ombudsmännen. Absolut inte! Vi ville bara informera…. Nå, då var den saken klargjord. Och på den grunden finner AD (Dom nr 88/2005) att den polske företagarens klagan skall avvisas. Han har visserligen blivit effektivt utmobbad, men det går inte att styrka att det var det som var den djupaste avsikten med mobbningen. Han skall därför betala 154 256 kronor till Byggnads för deras juridiska besvär.

Hur kom AD runt det faktum att Byggnads åberopade “utländsk arbetskraft” som skäl för sina hotelser? Det var väl ändå ett brott mot EU-rätten eller rent av lite hets? Inte alls, finner domstolen. Ty frågar man ombudsmannen vad han menade, svarar han att han inte menade något särskilt. En olycklig formulering… “Enligt domstolens mening får vad Jan-Erik Berg uppgett med avsikten med brevets formulering godtas.”

Enligt min mening kan man inte begära av den polske företagaren att han skall knäböja inför den svenska modellen, om det är Arbetsdomstolen som är kronan på dess hjässa. Han har, liksom många andra, dragit sina slutsatser. Om systemet är korrumperat gäller det att undvika systemet. Men han tänker inte låta sig tvingas in i den svarta sektorn.

Enligt Skatteverket försvinner 56 miljarder kronor årligen genom svartarbete. Det är mera än hela vårdbudgeten. Hur jag än räknar får jag inte arbetsmigranterna att räcka till för att fylla mer än en bråkdel av den kvoten.

Peter Holm klättrar ned från villataket utanför Karlstad för att ge sin syn på den saken. Han känner några få som jobbar svart på heltid, andra som lyfter a-kassa samtidigt som de jobbar i Norge, ingen som inte svartarbetar alls. “De är nog riktigt odugliga, såna känner inte jag.” Själv tar han svartjobb när han behöver: “En ny soffa eller teve, det orkar man inte spara till.” Holm är förtroendeman hos Bygg 29:an i Karlstad.

Alltså frågar jag ombudsmannen där, Jan-Olov Johansson heter han, hur kampen mot svartarbete skrider fram. “Vi är lite maktlösa efter maj 2004”, säger han. “Förr, när man såg polacker på ett tak ringde man gränspolisen och så satt de på färjan samma dag.” Och svenska svartarbetare?

“Svenska? Dom… anmäler vi”, säger Johansson. Han kan dock inte minnas när det hände sist. Inte i år, inte i fjol heller… Man ser dem inte ofta, kanske för att de – om de finns – jobbar på kväller och helger då Johansson är ledig.

Jag frågar för säkerhets skull Byggettans ordförande Torgny Johansson, den man som ledde blockaden i Vaxholm och som utlovar “ordning och reda” på arbetsmarknaden, vad han gör när han råkar se en medlem i Byggnads på ett svartjobb. Han har varit träarbetare i tjugofem år, ombudsman i nitton. Han vidtar nog åtgärder, säger han. Vilka? Det kan han inte svara på. “Men så har jag inte sett nån som jobbar svart heller.”

Dock finns det sådana som har otur. Kalle Svärd, till exempel, lånade olovandes sin arbetsgivares verktyg och bil för att snickra på en svart veranda. Sågade sig därvidlag så illa i armen att han blev sjukskriven i flera veckor. Och även avskedad. Den lilla byggfirman fann det vara för mycket begärt att både betala en vikarie och full sjukpenning för någon som betett sig så illojalt mot företaget.

Men då ryckte Jan-Olov Johanssons Bygg-29:an ut till Svärds försvar. Avskedet var ogiltigt, förklarade facket ty “arbetsgivaren har inte med att göra vad den anställde gör på sin fritid”.

Man kan fråga sig varför Byggnads fått så mycket plats i detta reportage. Det beror på att det är mest för dem som den vandrande rörmokaren spökar. De har det inte lätt. Hela industrier kunde försvinna från Sverige (textil till Kina, varven till Korea) utan att solidariteten behövde sättas på mänskliga prov. Byggnadsarbetarna är nästan ensamma om att möta konkurrensen på egen mark. Kanske är det inte så konstigt att det blir panik och moralisk förvirring.

Jag har inte mött några arbetare som i efterhand varit stolta över Vaxholm. De enda som verkade nöjda var somliga ombudsmän. Och ju högre upp i hierarkin desto vackrare ord och renare samveten.

Så om nu Vaxholm skall gå till historien som upptakten till något otäckt vill jag ha till protokollet att det inte var någon spontan demonstration. Det var ett led i kampen om makten.

MACIEJ ZAREMBA

Namn: Jan Nowak, Peter Holm och Kalle Svärd heter i verkligheten något annat.

“Granskningsarvoden”: Då Byggnads hemlighåller uppgifterna är beloppen i artikeln en uppskattning. Den bygger dels på antalet betalande inom byggbranschen (1,5 procent av minst 100 000 anställdas årslöner), dels på offentliga uppgifter om Byggnads momsinbetalning till staten. “Arvoden” är momsbelagda.

Byggnads: Har 90 000 arbetande medlemmar och cirka 700 anställda ombudsmän och administratörer.

Detta reportage gav upphov till debatt. I Dn skrev LO:s Erland Olauson 24/11, Bror Perjus 1/12 och Anders Elmér 6/12. På websajten Europortalen skrev Peter Kindblom, Dan Holke och Ulf Öberg.

Dessa artiklar kan av av upphovsrättsliga skäl inte publiceras här men kan sökas hos PressText, Mail: fakta@prb.se . Tel: 08 – 738 38 60. Fax: 08 – 656 88 74

 Nedan följer två repliker på dessa inlägg:

Enricos rätt till lön

DN 051209

Vem skyddar de papperslösa om inte fackföreningarna gör det? I
Italien och Spanien välkomnar de även arbetare utan
uppehållstillstånd. Fackliga rättigheter börjar inte med en stämpel
i passet. Maciej Zaremba svarar på kritiken.


I ett år har Enrico från Bolivia diskat svart på en bättre krog i
Stockholm. Och så en dag behövdes han inte mer. “Uppsägningstid?
Skämtar du?” Uthyrningsfirman lät förstå att om Enrico väsnades
räckte det med ett telefonsamtal till polisen. Mer behövde inte
sägas i den förhandlingen.

Familjen Svensson anlitar Maria från Ecuador som dagmamma. Men när
det kommer till sista avlöningen blir det inget. Maria skall klaga,
säger hon. Till vem, skrattar Svenssons. Själva ringer de gärna
till Migrationsverket.

Sverige är numera ett trivsamt ställe för individer och företag som
upptäckt att människor i gråzonen – flyktingar, papperslösa och
oerfarna arbetsmigranter – kan utnyttjas helt ostraffat eftersom LO
tagit sin hand från dem. Ingen ombudsman kommer att ta dem i
försvar. Men gärna i förvar. Just detta deklarerade sex
fackförbund i televisionen i våras. De såg det inte som sin uppgift
att hjälpa någon arbetare vars papper inte var i ordning. Men de
ringde gärna utlänningspolisen.

Inget av detta tycks bekymra Bror Perjus (DN 01/12 -05). Det enda
som förargar honom är att sådant blev berättat så att rörelsen inte
framstod i sin bästa dager. Han tror ännu att det var av ren
välvilja som det ropades “Go home!” i Vaxholm. Vad svarar man på en
så religiös övertygelse? Hur skall jag kommentera Perjus upptäckt
att det jag skrivit måste läsas precis tvärtom, så när jag
efterlyser solidaritet vill jag i själva verket “spela ut indier mot
amerikaner”? (Han kan ha fel. Kanske var det slovaker som jag
ville hetsa mot eskimåerna. Eller ankor mot igelkottar.)

Jag tror att jag skall låta folkhumorn svara Bror Perjus. “Varför
har man grävt upp Norra Bantorget? De letar efter arbetarrörelsens
värderingar…”

Hela världens fackföreningar och myndigheter tampas med de dilemman
som den globala rörligheten för med sig. Hur ge migranterna en fair
chans utan att dumpa lönerna? Vem skyddar de papperslösa om inte
facket gör det? I Italien och Spanien välkomnar facken också
arbetare utan uppehållstillstånd. Inte med entusiasm, men för att
hindra att de exploateras. Eller av princip. Fackliga rättigheter
börjar inte med en stämpel i passet. (Internationalen, remember?) I
Tyskland händer det att illegala invandrare stämmer skumma firmor
inför domstol. Jo, de vågar det. Domstolar har förvisso en plikt
att anmäla illegala migranter till polisen, men ingen skyldighet att
fråga käranden om han är legal eller inte. Och i USA,
arbetarprotektionismens urland, har AFL/CIO krävt att företag skall
få lov att anställa illegala invandrare. Människorna är ju redan
där, de måste få leva

Mycket få om någon fackförening utanför Sverige har avfärdat
problemet genom att förklara sig solidarisk med utlänningspolisen.
“Detta är helt oförenligt med den internationella arbetarrörelsens
värderingar”, deklarerade Luc Demaret vid ILO i Gen ve, apropå
Byggettans polisjakt på arbetare. “Facket är inte ställföreträdande
polis. Fackets roll är att skydda arbetarna, se till att är
arbetarna får ut det arbetsgivarna är skyldiga att betala, oberoende
av arbetarens situation.”

Det är en sjuka hos del organisationer att de reflexmässigt sluter
leden. Knappt hann DN-kollegan Knut Kainz Rognerud avslöja hälften
av Ola Rasks oredligheter (dubbla löner, lägenheter till släkten med
mera) förrän Byggnads förklarade sitt förtroende för skojaren. Som
om den svenska modellen stod på spel. Mekanismen: När ett ruttet
äpple lyfts fram heter det genast att kritikern “egentligen” avskyr
fruktnäringen som sådan. Så blir klandret av tortyren på Guantánamo
till “antiamerikanism” och sanningen om Byggettans falskspel i
Vaxholm till en önskan “att nita arbetarrörelsen” (Bror Perjus)
eller ett angrepp på “hela den svenska fackföreningsrörelsen”,
enligt Ingemar Göransson i LO-tidningen.

Ingemar Göransson – han som ropade “Go home!” i Vaxholm, och
därefter beskrev den talkören som “hjältar”, som vilseledde
LO-opinionen om vad Byggettan krävde i Vaxholm och därtill (i
“Gomorron Sverige” 5/7) liknade letterna vid “sopor” – är han “hela
den svenska fackföreningsrörelsen”?

Jag förstår att han vill ha sällskap, men vägrar tro att det blir
rusning till den skamvrån. Varken Kommunal eller TCO har handlat
eller uttryckt sig som han. Byggettans agerande i Vaxholm och de
märkliga klausulerna om “granskningsarvoden” i byggavtalen har inte
entusiasmerat medlemmar i Vårdfacket. I själva verket förefaller
man där mest generad över att fallet Vaxholm, som man nog uppfattar
som ett missbruk av den svenska modellen, skall stå symbol för
Sverige inför EU-domstolen.

Ännu mer förgrymmad är man i Danmark, som liksom Sverige hoppas
kunna förlika kollektivavtalen med EU-rätten. Fallet Vaxholm
uppfattas som ett sabotage mot den ambitionen. “En brutal
maktdemonstration från den svenska fackföreningsrörelsens sida
riskerar att skapa allvarliga problem för det danska
arbetsmarknadssystemet”, stod det i nyhetsbrevet Mandagmorgen
(21/11) “Om den danska och nordiska arbetsmarknadsmodellen skall
överleva är det viktigt att vi inte brukar den till att jaga
utländska arbetare ut ur landet”, säger danska Metalls EU-rådgivare
Jens Boe Andersen. “Det fackrättsliga systemet & ska garantera att
EU-reglerna efterlevs och att en konflikt inte uppstår på grund av
nationalitet. Annars raserar vi systemet”, säger LO-mannen Per
Klok.

“Hur man hanterar arbetskraftens ökade rörlighet är en fråga på liv
och död för fackföreningsrörelsen”, skriver Tomas Lappalainen i
Aftonbladet. Det är bara att hålla med. Den europeiska
integrationen har inte åtföljts av något fackligt samarbete värt
namnet. De flesta facken försvarar var sitt revir, när de inte som
i Vaxholm bekämpar varandra, vilket ger arbetsgivarsidan än vidare
svängrum. (Vem, tror Bror Perjus, skrattade bäst när ombudsmän
ropade “Go home!” till andra arbetare?)

Det får bli mitt svar till alla dem som krävt besked om eventuella
minimilöner eller andra lösningar. Det borde de berörda få avgöra,
om så via tolk. Tänk om Byggnads använde en bråkdel av de miljoner
man spenderar på partilobbying till facklig internationalism.

Det finns förebilder. Diskaren Enrico till exempel blev trots allt
inte lämnad i sticket. “Knack, knack, god dag, jag heter Mohammad
Anoushfar från facket. Genom att sparka Enrico har ni brutit mot
lagen om anställningsskydd, paragraf 4, 6A, 8, 10, 11 samt 30. Vår
medlem skall ha en månadslön och ni skall utge skadestånd till honom
och till facket. Det är vår ståndpunkt. Och nu skall vi förhandla,
ty sådan är seden här i landet.”

Ungefär så, och på lätt bruten svenska. De skrattade förstås.
Sedan skrek de. Förhandla … med nån … Mohammad! Om nån
svartarbetande Enrico utan papper! Vi ringer polisen! Då gav
Mohammad från Iran, som i sex år väntat på asylbeslut, dem en lång
persisk blick och de insåg att polisen kanske inte var någon god
idé. “Jag sade bara – skrik inte till mig för det här är facklig
förhandling. Och de betalade både lönen och skadeståndet.”

Så slutar den historien. Mohammad har en gång läst statsvetenskap,
nu jobbar han på fabrik, helt vitt, 16 000 i månaden, och är på
fritiden oavlönad förhandlare för Stockholms LS, som ingår i SAC,
syndikalisterna, den enda fackförening i Sverige som välkomnar alla
arbetare utan undantag. Förhandlingar med familjen Svensson om
dagmamman Marias lön pågår ännu.

MACIEJ ZAREMBA

Maria, Enrico och Svenssons heter i verkligheten något annat. Luc
Demaret hos ILO och de sex ombudsmännen intervjuades av Stina
Blomgren i Faktum i TV 2 3/3 -05. Uppgifter om hur papperslösa
arbetare behandlas i olika länder finns hos PICUM (Platform for
international cooperation for undocumented migrants: www.picum.org).
E-post för rättslösa: utanpapper@sac.se.

Sanning och konsekvens

(Europaportalen, januari 2006)

Det mest uppseendeväckande med blockaden i Vaxholm var faktiskt inte talkörerna, utan att de som ropade lockats dit på falska premisser. Som Målarettans ombudsman Jan-Olof Gustavsson. Han hade inte ens åkt till Vaxholm, sade han (DN 11.11.05) om han vetat att Byggnads krävt 145 kronor i timmen för att släppa in Laval på svensk arbetsmarknad. Många av hans egna medlemmar tjänar nämligen mindre. Och i Sverige sluter man avtal först och löneförhandlar sedan.

Desinformation är den springande punkten bakom kalabaliken i Vaxholm. Om Byggettan talat sanning om sitt löneultimatum till Laval är det knappast troligt att det hade blivit en riksblockad på den grunden. Man hade nog inte fått med sig de övriga facken. Då hade ingen haft tillfälle att skandera “Go home” till letterna. Och då hade inte heller den fackliga stridsrätten och Lex Britannia hamnat inför EU-domstolen.

Den som vill vinna en principfejd bör inte plocka upp vilka stridsäpplen som helst. Man skall helst välja rätt sak och tillfälle. I det här fallet fick inte fackföreningsrörelsen välja. Byggettan valde åt dem, genom att tänja på stridsrätten. Det var knappast något optimalt val. Inte bara på grund av utpressningen i Vaxholm utan också för att Byggnads avtal lämpar sig illa för att upphöjas till pilotfall för den svenska modellen. I motsats till de flesta andra avtal hyser de klausuler som kan ifrågasättas på demokratiska grunder.

      Är det typiskt för den svenska modellen att folk skall arbeta på ackord fast de inte orkar eller vill? Tydligen, Byggnads avtal kräver ackord var gång man bygger nytt. Om ett företag envisas med månadslön kan det bli blockad. Det kan heta att firman “förkastar svenska regler”. Vad berörda arbetare önskar för löneform spelar ingen roll. (Om någon tror att jag överdriver, infinn er i Arbetsdomstolen när mål nr A 275/05, Byggnads mot Mörebyggen, skall avhandlas. Där står ombudsmännen mot sina egna medlemmar.)

   Jag har i tidigare artiklar i DN berättat om de unika “granskningsarvodena” och annat i byggavtalen som lär bli lika svårtförklarliga för EU-domstolen i termer av oförytterliga fackliga rättigheter som de är obegripliga för en medlem i Kommunal.

Det inser man säkert inom LO och hos TCO. Där jublas det knappast över att den svenska modellen skall prövas i EU-domstolen på ett så tvivelaktigt fall. (Lika lyckat som att låta tårtkalasen på Migrationsverket representera den svenska ämbetsstaten.) Så hur hanterar LO olycksfallet? Klokast vore att deklarera att ett eventuellt nederlag i fallet Vaxholm inte behöver betyda att Sverige är inkompatibelt med Europa, men att Byggnads egenheter kanske är det. Och det är ju trots allt inte riktig samma sak. 

  Det var att hoppas för mycket. Hellre än att tillstå komplikationen väljer man att sluta leden. Så tolkar jag de tre LO-juristernas inlägg som lägger ut texten om Vaxholm. De tycks utgå ifrån att det är en olycka för facket med just detta fall i EU-domstolen. Så långt är vi tydligen överens. Men återstoden av artikeln ägnas åt att finna de skyldiga till missödet. Det visar sig att det måste vara någon annan än Byggnads, som gjorde allting rätt. En aning häpnadsväckande att läsa, eftersom ordföranden Hans Tilly tidigare medgivit felsteg. “Byggettan gjorde inte saker i rätt ordning.” “I Vaxholm kom diskussionen om pengar upp för tidigt.” (DN 15.11.05)

 Men nu är det jurister som skriver en artikel som mest liknar en inlaga till EU-domstolen, varför advokatyr kan vara på sin plats. Jag får skylla frånvaron av all självprövning på denna omständighet. Fast en fråga infinner sig. När nu Byggnads efter två månaders tystnad tar till orda, varför är det jurister och inte Torgny Johansson – som fattat besluten och som kandiderar till riksdagen – som håller i pennan? Det svär mot min idé om samtalet i ett demokratiskt samhälle. “Din riksdagsman deltar inte i debatten. Men du kan få tala med hans advokat.”

Peter Kindblom, Dan Holke och Ulf Öberg menar att Byggettans regelbrott i Vaxholm (att kräva 145 kronor i timmen som villkor för avtal) inte spelade någon roll för utgången av denna konflikt: “Lönefrågan har tyvärr fått en felaktig och alldeles för stor plats i debatten i den aktuella tvisten och i rapporteringen i media. Vilken lön som begärdes av Byggettan hade ingen relevans för Lavals vägran att träffa kollektivavtal med Byggnads.”

Lavals jurist Anders Elmér har hävdat motsatsen. Byggnads lönekrav spelade en avgörande roll (DN 6.12.05). Själv satt jag inte med vid den förhandlingen, så jag kan bara hålla mig till det jag vet. Nämligen att uppgiften om detta lönekrav var en sådan dynamit för Byggettan att ombudsmännen ljög om det inför sina egna blockadvakter och för DN (10.12.04 och 11.11.05) Varför satte de sin heder på spel för något så oförargligt och utan relevans för konflikten? Naturligtvis för att det hade betydelse, vilket Arbetsdomstolen också konstaterat, (beslut nr 49/05, mål A 268/04, sid 26). 

   Juristernas andra tema är att oavsett hur Byggettan än bar sig åt fanns det ingen fredlig lösning på konflikten – eftersom Laval önskade konfrontation. Hans Tilly ansluter sig till denna slutsats. Det finns två problem med denna konspirationsteori. Det första är att den gör ideologi av en konflikt som är helt begriplig utan denna utsmyckning. Ett företag uppfattar sig som diskriminerat – företaget går till domstol.

   Det andra problemet är fakta. Det går inte att hävda att Laval av princip ogillade svenska kollektivavtal. Man hade ju slutit sådana tidigare – och på eget initiativ dessutom. Om vi skall tro Kindblom, Holke, Öberg och Tilly inträffade en oförklarlig sinnesförändring hos letterna när de kom till Vaxholm. Eftersom den inte får förklaras med att Byggnads plötsligt bröt mot spelreglerna (145/timme som villkor för avtal) måste den bero på en dold agenda. Laval låtsas förhandla om ett skolbygge – men i själva verket vill man “få upp ett bra fall vid EG-domstolen”. Bolaget lät sig eggas av Svenskt Näringsliv till att “undergräva den svenska kollektivavtalsmodellen”.

Som yttersta belägg för detta scenario åberopas följande resonemang: Om Laval verkligen önskat kollektivavtal, hade man genomskådat att Byggnads löneultimatum var en bluff, och därefter kringgått det genom diverse förhandlingsfinter. “Effekten hade då blivit 109 kronor per timme.” Att Laval inte utnyttjade dessa kryphål i systemet bevisar bolagets oärliga uppsåt. Ja, detta hävdas på stort allvar av Byggnads jurister. Behöver vi flera förklaringar till varför utländska företag får problem i förhandlingar med Byggnads?

Att Byggnads ombudsmän gärna vill göra sina egna missgrepp till svensk ödesfråga är begripligt. Varje särintresse framställer sig gärna som nationellt intresse. Givetvis vill nu Svenskt Näringsliv utnyttja Vaxholmsmålet för att flytta fram sina positioner.  Men att därav dra slutsatsen att man från början regisserat detta drama vittnar om ett oroväckande behov av mytbildning. Vore det inte förnuftigare att konstatera att motparten dragit fördel av fackets felsteg?

Slutligen snuddar författarna vid den verkligt brännande frågan. Var slutar legitimt försvar mot lönedumping och var börjar protektionism och mobbing? Enligt Byggnads Torgny Johansson och hans jurister är saken enkel. Om Byggnads i Vaxholm hade gått med på en krona mindre än genomsnittet i Stockholm hade man gjort sig skyldig till diskriminering och svikit sina lettiska bröder. Varför skulle letter tjäna mindre än svenskar? Lika lön för lika arbete!

  Eftersom Torgny Johansson tycks tro att hans hållning både är logisk och solidarisk skall jag förklara varför den kan framstå som hycklande i andras ögon. Det handlar om sanning och om konsekvens.

Vi börjar med sanningen. Vad är lika arbete? Bakom den snittlön som Byggettan krävt i Vaxholm (145 kronor i timmen) döljer sig betydliga lönespann. Det kan skilja fyrtio kronor i timmen mellan olika yrkesgrupper på samma bygge[.1] , eller mellan grannbyggen, för att inte tala om regioner, beroende på sådant som yrkeskicklighet, efterfrågan på just den specialiteten, arbetsgivarens betalningskraft, teknologin, lagets sammansättning (det finns Rambolag, som funnit det fjolligt med skyddsräcken) och så vidare. I Byggnadsarbetaren kan man läsa hur olika NCC och Calle Byggnads betalar för liknande arbete. Men ingen kallar det diskriminering. Förrän det kommer till utländsk arbetskraft….

Det betyder att det krav Byggnads ställde på Laval faktiskt innebar särbehandling, särskilt som det ställdes mot bättre vetande. En svensk byggfirma i samma skick som Laval, med postsovjetisk utrustning och delvis oerfarna arbetare, hade kvalat in längs ned i lönestatistiken. Lika lön för lika arbete är en solidarisk princip så länge den tar hänsyn till faktisk lönespridning. Tolkas den som i Vaxholm får den en mobbnigseffekt.

Och så konsekvensen. Om löneskillnader skall tolkas som diskriminering är det förstås ett ont som bör bekämpas lika överallt. Tusentals av Byggnads medlemmar arbetar i Norge, där de tjänar betydligt bättre än hemma, men ofta säljer sig billigare än de norska arbetarna. Somliga är rentav nöjda med minimilönen (126 norska kronor/timme). Om Byggnads menar allvar med vad man säger, borde man med alla medel hindra sitt folk från att delta i denna osolidariska trafik. Be det norska facket att på öret kräva “lika lön för lika arbete”. Hjälper inte detta – tapetsera Stockholm och Karlstad med affischer där svenska gästarbetare framställs som fnask. Förlagan finns redan. Sedan får vi höra vad medlemmarna säger.

Maciej Zaremba

Goda nyheter för polska rörmokare

DN 070610
Vi mot dem. Goda mot onda. LO mot Europa. Vem tjänade på blockaden i Vaxholm? EU-domstolens generaladvokat underkänner LO:s konfliktmetoder, skriver Maciej Zaremba. Men inte den svenska modellen.

Här kommer två goda nyheter för alla svartmuskiga, rundskalliga, liksom för polska rörmokare, för dem som saknar de sista fyra siffrorna och för alla andra människor av god vilja.

Hör och jubla: Wanja Lundby-Wedin skall till Bryssel. Lyss och gläds: blockadvakten Jan-Olof Gustavsson har fått rätt.

Att svenskan Wanja Lundby-Wedin blir ordförande för Europafacket kan leda till en liten kulturrevolution. Somliga minns säkert Byggnads kampanj från 2004 där utländska arbetare framställdes som fnask, avklädda och med benen i vädret. Byggnads tycker fortfarande att det var en skojig affisch. Men jag tror inte att de gör om det, inte nu när en svensk, därtill kvinna, företräder 60 miljoner svartskallar.

Därmed kan man hoppas att hela LO lockas se på fackliga frågor med mindre inåtvänd blick. Det finns problem i Portugal som inte kan lösas med hänvisning till att “i Sverige har vi MBL”. Det finns fackliga konflikter mellan rika och fattigare länder som inte kan avfärdas med att “i Sverige skall svenska regler gälla”. Jaha … Och i Bulgarien de bulgariska?

Är man optimist kan man hoppas på Margot-syndromet. Som går ut på att en enda betrodd politiker som skiftat perspektiv kan göra större skillnad än tio övertalningskampanjer. Det är vad Margot Wallström gjort med svenskars bild av EU.

Så var det Jan-Olof Gustavsson. Han är ombudsman i Målarettan, han var blockadvakt i Vaxholm luciamorgonen 2004. Sedan fick han kalla fötter. Han ville visst bekämpa lönedumping, sade han, han ville försvara den svenska modellen – men inte med sådana metoder. När han fick veta att Byggettan – som villkor för att släppa in letterna i Sverige – krävt mer i lön än vad hans egna målare tjänade, var han inte säker längre om det var de lettiska arbetarnas intressen som han försvarade i Vaxholm. Och han ångrade att han stått där och ropat.

Jag berättade detta (Den polske rörmokaren, DN 11/11 2005) och undrade vem som representerar den svenska modellen. Byggettan – eller ombudsman Gustavsson? “Så länge den (frågan) inte besvaras kan ingen veta vad som menas med parollerna “Kräv svenskt kollektivavtal” …. Om Vaxholm är förebilden betyder det faktiskt “stick!”.”

Men frågan besvarades inte. Debatt och dialog visade sig inte vara LO:s starka sidor. Man föredrog att kommunicera via bojkotter, entlediganden och pr-byråer. Ordföranden i Byggettan fick avgå (men inte på grund av Vaxholm, sade man, utan för att ha druckit för mycket på fackkontot). Hans efterträdare Johan Lindholm vann respekt genom att självmant beklaga att det ropats “go home”. Men samtidigt fick man höra från LO-utredaren Ingemar Göransson att de som ropade i Vaxholm var “hjältar”.

Så var står vår största organisation i denna fråga? Det är omöjligt att veta. I stället för en livgivande diskussion om solidaritetens villkor valde LO att föra en annan debatt, den om EU – samt andra illvilliga väsen – som vill kvadda “den svenska modellen”. (Märkligt, att denna modell är så beroende av att ständigt framstå såsom hotad till livet. Det tror man inte när man ser hur saktmodigt ombudsmännen tuggar i sig rätterna på Royal Viking Hotel. Men kanske har de mycket starka nerver.)

Den svenska modellen kontra Europa blev alltså LO:s definition av problemet. Om EU-domstolen underkände kalabaliken i Vaxholm, hette det, då var EU fiende till välfärden, solidariteten, och kollektivavtalen. Vi mot dem. Goda mot onda. Det var, får man säga, ett klassiskt upplägg. Desto intressantare att se hur det sprack. När EU-domstolens generaladvokat i onsdags lade fram sitt förslag till domslut var det inte Byggettan eller Svenskt Näringsliv som fick mest rätt. Det var ombudsmannen Jan-Olof Gustavsson.

Fackets rätt att medelst stridsåtgärder framtvinga kollektivavtal är väl förenlig med EU-fördragen, finner advokaten, om stridsåtgärderna används för att höja de utländska arbetarnas villkor till värdlandets nivåer, och om det är just detta och ingenting annat som är syftet med stridsåtgärderna. Vidare måste också tvångsmedlen stå i proportion till det man vill uppnå.

Kanske kommer historien att slå mig på fingrarna. Men som jag läser detta förslag föreslår generaladvokaten att domstolen skall godkänna den svenska modellen för konfliktlösning, men betrakta blockaden i Vaxholm som ett missbruk av densamma. Det lettiska företaget skulle under blockadhot tvingas gå med på en rad avgifter som ingen av dess arbetare skulle få glädje av.

Generaladvokaten räknar upp dem: dubbel avgift för sjukförsäkringar, svensk försäkring mot arbetslöshet som en utlänning inte kan åtnjuta, “granskningsarvoden” om vilka advokaten skriver att “den bristfälliga insynen i Byggnads…redovisning” gör det omöjligt att se vad de är för någonting. Men allt detta ingick i det kollektivavtal som den lettiska firman måste acceptera i klump – eller riskera utmobbning.

Annorlunda uttryckt: Om Byggettan i Vaxholm brukat blockaden till att höja letternas löner till svensk miniminivå, hade EU:s jurist inte haft något att invända. Men Byggettan använde stridsåtgärden till att samtidigt tilltvinga sig en grindslant: En sexsiffrig summa som de utländska arbetarna skulle betala till Byggnads och fackägda bolag utan att få något för det, finner generaladvokaten. Och just detta var inte förhandlingsbart.

Är man en fiende till den svenska modellen om man vägrar att smörja dörrvakten? Det låter inget vidare, eller hur. Det låter inte särskilt svenskt. Det är det inte heller. Det är Byggnads och Elektrikernas speciella affärsidé, inte Kommunals eller Handels. Där har dock LO hamnat, som låtit Byggnads definiera vad modellen består av. Se där, priset för den enfaldiga sammanhållningen och för tystnadskulturen.

Själv tror jag att den svenska modellen består av sådana som Jan-Olof Gustavsson, den samvetsömme blockadvakten från Målarettan. Men hans förbund är inte rikt, har nog inte råd med pr-byråer, och märks därför inte i folkrörelsens demokratiska offentlighet. Det är nya tider.

MACIEJ ZAREMBA
 
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.