Kan föreställningen om dödens kön vara likgiltig för hur man känner för livet?
DN 000721

O Död

Du som blivit mitt livs mening
Visa ditt ansikte för mig
Utan att jag som en arkeolog
Behöver gräva min egen grav
Visa mig ditt ansikte
Och att det är en kvinnas
Som småler mot mig
Och tar mig i famn

Det är sorgligt att denna dikt av Gunnar Ekelöf inte kan översättas till polska, suckar slavisten Leonard Neuger i sina essäer om svensk poesi. (“Z perspektywy tlumacza. Szkice o poezji szwedzkiej.”) Nej, och inte heller till franska, ryska eller spanska. Den överraskande vändningen i sjunde raden, önskan att omfamnas av en kvinnlig död, förlorar det mesta av sin laddning på dessa språk, eftersom döden redan i diktens första rad står i femininum. Och uppfattas oftast som sådan. Ekelöfs önskan är så att säga redan uppfylld.

Kan föreställningen om dödens kön vara likgiltig för hur man känner för livet? Ekelöfs dikt besvarar den frågan nekande. Och själv minns jag ännu rysningen vid första mötet med nordisk eskatologi, den mycket manlige Bengt Ekerot i Ingmar Bergmans “Det sjunde inseglet”.

Av allt att döma var Bergmans lieman anakronistisk. I den medeltida bildvärlden är det oftast ett kvinnligt väsen som håller i lien, även i Norden. Så hur gick det till när den svenska döden bytte kön? Och vad betyder genusolikheterna mellan språken för kännandet och tänkandet? Har det till exempel någon betydelse att kriget är en hon på så många språk och en medtävlerska om mannens håg? Sådant står jag och tänker inför Jacek Malczewskis måleri på Nationalmuseet i Warszawa. Jag måste ha sett hans dödsallegorier som mycket liten, säkert den från 1911 som hänger i min barndomsstad. Det är natt, hennes hud skimrar i likgrönt och i det röda håret syns fladdermusvingar. Men vänsterhandens grepp om liens egg är gracilt och det hon gör med den högra framkallar den mest obscena längtan. Till synes är det den klassiska gesten, hon håller på att sluta hans ögonlock. Men kanske försöker hon bara plocka bort en flaga ur hans öga? Eller snyta honom? I bakgrunden står grinden till barndomsgården öppen. Och på den vänstra handens finger, den om lien, skymtar en vigselring. Men det mest löftesrika är hennes lätt åtskilda och systerligt förbjudna läppar. Ack, ja. Vad skulle Gunnar Ekelöf tycka?

När sextio av Malczewskis målningar visades i våras på Musée d´Orsay i Paris splittrades den franska kritiken i två läger. De darwinistiskt sinnade konstkritikerna, enligt vilka bildkonsten följer en utvecklingslinje (så att vid ett visst läge är exempelvis impressionismen definitivt överstökad), blev generade av en målare som tycktes nyttja de akademisk-naturalistiska teknikerna för att utöva den mest hallucinatoriska symbolism. (“Sådana djur finns inte”, som en viss herre uttryckte saken inför åsynen av en giraff.)

Sådan är nämligen Malczewski: Salvador Dalis drömvärld framställd med Vermeerska anspråk på ådring och komposition. (Jag tror att metafysisk realism vore en lämplig benämning, för den som tvunget måste sätta ismer på konst.) Andra kritiker, som Jean-Lous Pradel i L´Èvénement du jeudi, blev också de generade, om än av intressantare skäl. Får man verkligen så skamlöst avmåla sitt undermedvetna i all dess smaklöshet – och vid en så tidig tidpunkt? Eller förfara så vårdslöst med religiösa motiv? Vad är det egentligen som försiggår i mötet mellan Jesus och den vackra samaritanskan? Vad gör konsten, framställd som en barnslig faun, med den oskyldiga bondtösen? Vad det än är är det inte uppbyggligt för jordbruksproduktionen.

Man kan förstås anmärka att Malczewskis (född 1854) legeringar av metafysik och erotik är tidstypiska. Det som gör honom verkligt rabulistisk än i dag är hans hantering av det det tredje elementet – det som är svårast att förena med verklig konst. Han skapar i den stormande nationalismens tidevarv – i ett Polen som inte finns på kartan. Men i de flesta patriotiska allegorier som ibland gränsar till kitsch finns hela tiden tecken på en individualistisk arrogans och artistisk megalomani av sådana dimensioner att sluteffekten blir ett konstens Non serviam.

Det är inte ens säkert att Malczewski var fullt medveten om den saken. I så fall har han uppfunnit ytterligare en giraff: den oavsiktliga ironin. Ett utmärkt skäl, vid sidan om hans mästerliga handlag, hans bidrag till frågan om dödens genus och hans inflytande över inte minst Wajda och Kantor, att visa denna utställning i Sverige.

MACIEJ ZAREMBA

Jacek Malczewski

Powrot (Återkomsten)

Muzeum Narodowe, Warszawa