Den svenska skolans unika problem är att den gjorts till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Men inför årets skolavslutning finns nytt hopp – nu ­rätar lärarna på ryggen. Maciej Zaremba summerar den stora debatt som följt på hans reportage ”Hem till skolan”.

Den svenska skolans unika problem är att den gjorts till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Men inför årets skolavslutning finns nytt hopp – nu ­rätar lärarna på ryggen. I dag summerar Maciej Zaremba den stora debatt som följt på hans reportage ”Hem till skolan”.

Försäljningen av klassiska skolbänkar skjuter i höjden, meddelas det från Tranås. Inget konstigt med det, menar försäljaren Stig Bjelkered. Bänken är en praktisk möbel och skolbarn har alltid gillat att ha sina pinaler under eget lock. Men i tjugo års tid låg tillverkningen nästan nere. Det hette då att bänken ”inte tillhörde den moderna pedagogiken”. Bjelkered minns hur han blivit utskälld av en makthavare från Skolöverstyrelsen, som helst velat förbjuda hans produkt.

När pedagogiska dispyter hamnar på möbelnivån är det tecken på att ideologin fått överhanden över förnuftet. Eller att någon sorts väckelse varit framme. Just nu pågår kampen om katedern. Skolministern vill fylla begreppet med ett sympatiskt innehåll och verkar få halva lärarkåren med sig. Katederundervisning är fint, menar Lärarnas riksförbund, den står för en lärare som kan sin sak, vågar ta plats och behärskar konsten att lotsa eleverna mot nya insikter. Inom Lärarförbundet däremot jublar ledningen skadeglatt. Katedern står för Caligula, så nu bevisar Björklund och adjunkterna hur omoderna och reaktionära de är.

Har debattläget klarnat? Snarare tvärtom.

Jag tror med Sigbrit Franke (DN 31/5) att katederdebatten är föga konstruktiv. Denna möbel är så starkt förknippad med en auktoritär figur som drillar sina lärjungar att det är utsiktlöst och förvirrande att försöka fylla begreppet med ett helt annat innehåll. För övrigt är det nästan bara aktioner nedifrån som kan konvertera ett smädesord till något neutralt. Förvandlingen av ”bög” är det bästa exemplet. Det låter sig knappast göras från en maktposition.

Att den symboliska striden om katedern är mindre lyckad betyder inte att den saknar grund. Det framgår inte minst av reaktionerna på min artikelserie ”Hem till skolan”. I ett av reportagen lade jag ut ett bete för att få syn på vad ”katedern” symboliserar i skolvärlden. Jag skildrade entusiatiskt en svensklektion där läraren, genom att provocera klassen med Njals saga, fick eleverna att upptäcka litteraturens källor. Det var så långt från lärarmonolog som man kunde komma. Därefter anmärkte jag att för somliga pedagoger framstår även sådana lektioner som avskräckande ­exempel på ”katederundervisning”.

Och se, genast blev det napp. Högstadieläraren Fredrik Karlsson anmälde sig frivilligt för att bekräfta min misstanke (DN 11/5). ”Jan Björklund och Maciej Zaremba tycks ha svaret klart. Läraren skall stå i katedern och leverera mätbar kunskap och disciplin.”

Nu råkar det vara så att på fem långa artiklar nämndes ordet ”katederundervisning” denna enda gång, och inom citationstecken dessutom. Men tydligen räckte det med att reportern skrev uppskattande om en lärare som ställde sig framför klassen, hade en struktur och en plan för sin lektion, för att Fredrik Karlsson skulle hissa pestflaggan. Hans reaktion illustrerar det ideologiska missbruket av begreppet ”katederundervisning”. Det har av budgetmedvetna skolledare använts för att marginalisera eller rent av mobba ut ämneskunniga lärare som vägrat ersätta lektioner med ofokuserade grupparbeten. Jag påstår inte att Fredrik Karlsson deltagit i den trafiken. Men hans reaktion gör det lättare att förstå varför Lärarnas riksförbund utnämnt katedern till ”Årets möbel”.

Som redan antytts är det ingen bra idé att låta bohaget symbolisera pedagogiken. Det är redan för många symboler och slagord i skoldebatten, som förvirrar och söndrar mer än de förklarar. Exempelvis deklararer Fredrik Karlsson att i hans skola är det inte läraren utan eleverna som gör jobbet. ”Det är inte lärarna som ska svara på frågorna, vi ska ställa dem.”

Hur skall man veta vad det betyder? Ur skägget på professor Sven-Eric Liedman kunde det betyda avancerad seminarieundervisning. Men ur munnen på ett kommunalråd i Kävlinge är det grönt ljus för att låta slöjdläraren hålla tysklektioner eller rent av ersätta läraren med en uppkoppling. ”Elever skall ta ansvar för sitt eget lärande”, kan det heta, och betyder att det inte är så noga om läraren behärskar sitt ämne eller om hon ens är lärare.

Detta är också min starkaste invändning mot Sven-Eric Liedmans inlägg i denna debatt (27/4) . Liedman tycks helt omedveten om att retoriken kring den dialogiska pedagogik som han företräder har kidnappats av kamrerssjälar som önskar göra lärarna utbytbara och skolan mera lik en fabrik. Och han tycks lika ovetande om att det ”Barnupprop” som han undertecknat är gefundenes Fressen för en del kommunekonomer vars enda idé om skolan är att den skall kosta så litet som möjligt. Det står ju där att det är barnfientligt med ”lärarcentrerad undervisning”. Det är det enda de vill höra. Där står det också att det är mer rätt med ”elevaktivt lärande”. Javisst! Då behövs ju inte läraren – eller så kan hon vara vem som helst.

Sven-Eric Liedmans tanke svävar så högt över skolans realiteter att den har svårt att ta till sig omständigheter som inte stämmer med hans karta över gängse konflikter. Där jag skildrar en motsägelsefull verklighet klandrar han mig för att brista i konsekvens.

Men verkligheten är inte konsekvent, bäste professor Liedman, och jag är ­ingen ideolog för vilken det måste gå ihop. Jag är reporter, låt vara med analytiska pretentioner. Jag blir inte nervös och håller för öronen när jag hör progressiv retorik legitimera nedmonteringen av skolan. Jag blir nyfiken på vad för slags korsande intressen som åstadkommit denna rara rockad.

Redan i den andra artikeln varnade jag känsliga personer för att den här historien är en utmaning för det sunda förnuftet. Hade jag då kunnat läsa Hans Albin Larssons utmärkta skol­historia ”Mot bättre vetande” (utkom först härom­veckan) hade jag skrivit att vill man förstå skolutvecklingen är nog kaos­teorin ett bättre instrument än ideologiska modeller. Exempelvis beskriver Larsson skolans sönderfall i termer av en symbios mellan progressiva pedagoger och kommunekonomer: ”De förra fick frihet att lansera sina käpphästar mot att de gav vetenskaplig legitimitet åt de senares krav på borttagande av skolans kvalitetsregler.”

Det heter att gentlemän kan strida om idéer, men de tvistar inte om fakta. Därför har jag ingen sak med Sven-Eric Liedman, vars idéer om hur skolan bör vara liknar mina egna. Jag delar också hans misstro mot idén att definiera kunskap som sådant som kan graderas på en skala. Men låt mig bara räkna upp de fakta som jag tycker att han borde ha noterat innan han fastslog att den svenska skolutvecklingen inte är något unikt, varför mitt larmande saknar grund och måste tolkas som en del av en internationell kampanj av något slag. (I avvaktan på upplysningen om hur DN rekryterats till kampanjen tröstar jag mig med att vara i gott sällskap. Enligt ”Barnuppropet” ingår också regeringen och oppositionen i samma onda anslag.)

Häromveckan skulle jag redogöra för svenska skolreformer inför en forskare med ovanligt god överblick. Han är amerikan, bor i Centraleuropa och arbetar åt EU. Jag började med kommunaliseringen, fortsatte med skolpengen, det fria skolvalet, den fria etableringsrätten, lärarutbildningens omvandling, vidare med att staten släppt kraven på timplaner, läromedlen samt lärarbehörigheten. Han avbröt mig redan halvvägs. ”Vänta, låt mig gissa: Ni har betygsinflation och lärarna flyr yrket, right?”

Konstigare är det inte. Men denne forskare trodde inte sina öron när han hörde resten. Som att det på årtionden inte skett någon central kontroll av vad skolorna lyckas lära ut eller att elevernas läsförmåga inte testats förr­än i puberteten. Så låt mig bara försäkra Liedman att sannolikt har ingen annan skola utsatts för så genomgripande, ogenomtänkta och så elakt samverkande reformer som den svenska. Förklaringen till våra haverier finns inte i ideologiska kampanjer eller i globala trender (med undantag av new public management som förutsätter att skolan kan rattas enligt samma regler som gatukontoret). Tvingas jag i en mening inringa det hemmagjorda i skolkrisen så är det att skolan nästan i ett slag befriades från de flesta kvalitetskrav – och samtidigt gjordes till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Ingen humanverksamhet kan överleva en sådan behandling med hälsan i behåll.

Vad är oumbärliga ”faktakunskaper”? Det vore bra om man kunde uppnå konsensus om den saken eftersom inget begrepp tycks mera händigt att drämma i huvudet på oliktänkande. Fredrik Karlsson är stolt, skriver han, över att hans skola lämnat den syn på kunskap som är fixerad vid ”fakta”. Ännu ett slagord av det meningslösa slaget. Skotten i Ådalen är en sorts faktum, liksom att Lofsån flyter ut i Ljusnan. Vilket har hans skola övergivit? Jag vill inte veta svaret. Jag vill bara få Karlsson att inse det fåfänga i svepande påståenden om odefinerade begrepp.

Sven-Eric Liedman å sin sida slår fast att jag lider av en ”ytlig syn på kunskap”. Jag minns inte att jag skulle ha blottat min kunskapssyn för professor Liedman, så jag kan bara ana hur han lodat dess oansenliga djup. Återigen misstänker jag att det som skiljer oss åt inte är synen på vad som är nödvändiga fakta, utan insikten om hur det ligger till i våra skolor. Så låt oss testa den saken.

Att staden Nürnberg ligger vid floden Pegnitz är en både ytlig och ganska överflödig kunskap. Det är något som man kan slå upp vid behov. Därom är vi säkert överens. Men säger någon ”Visst, Hitler var en katastrof, men Nürnberg­lagarna var rätt bra”, är det inte läge att fråga: ”Vad sade du? Norn  … Hur stavas det? Får jag låna din Iphone?”

Men se, också detta är ren faktakunskap och rätt så ytlig, det medges. Men helt oumbärlig. Man behöver ett tusental liknande referenser för att att kunna agera medborgare i realtid: kollektivavtal, jakobiner, socialdarwinism, grundlag, permittenttrafiken, fascism (icke att förväxlas med nazism), Hiroshima, jäv, inkvisition, Jalta, mened och häktning (icke att förväxlas med gripande), Song My, förundersökning, populism, karensdag, evangeliet, förtal, Vichy, bidragsförskott, ramadan, ofredande, Luther, näringsförbud, Nasaret och Mecka, chauvinism (icke att förväxla med patriotism), liksom bötesföreläggande, Gulag, tystnadsplikt och villkorlig dom.

Liedman har nog inte uppmärksammat att det är på denna elementära nivå som det brister numera. Därför misstänker han folk som efterlyser baskunskaper, utan vilka man inte ens kan tänka historia eller samhälle, för att vilja korvstoppa ungdomen med styckegods ur Nordisk Familjebok.

Det meddelas från World Values Survey att var fjärde svensk student är beredd att låta Sverige styras av en stark och odemokratisk ledare. Den pessimistiska tolkningen är att ungdomen tänkt igenom saken och funnit att diktatur kunde vara bra. Min (optimistiska) tolkning är att de inte förstod frågan. När de hörde ”stark ledare” tänkte de kanske på Anders Borg. Han ser gans­ka biffig ut. Tre av DN slumpmässigt utvalda studenter påstod att de inte visste vad demokrati var, det har inte talats om sådant i skolan. Kanske hade de fått i uppgift att söka den kunskapen själva, men hittade inte?

Om Sven-Eric Liedman tycker att detta är en ”anekdotisk evidens” föreslår jag att han ställer sig utanför ett gymnasium och frågar ut eleverna om vad meddelarfriheten är för något. Dock är det ju en av de mest grundläggande rättigheterna, så det kunde vara värt försöket. Ett förhandstips: Helt nyligen tillfrågades 1 000 grundskollärare om samma sak. 710 av dem hade inte en aning.

Här tänkte jag sätta punkt. Men det hade varit fel med slutackordet i moll. Vårens debatt visade inte minst att i skolfrågor är det särskilt lätt att människor talar förbi varandra. Detta är faktiskt en god nyhet. Då står kanske kombattanterna närmare varandra än de tror. Vidare: Lärarna rätar på ryggen och från Sveriges kommuner och landsting är det knäpptyst. Det finns skäl till försiktig optimism.

Maciej Zaremba

 

Stig Bjelkered på Tranås skolmöbler har intervjuats i tidskriften Chef & Ledarskap, nr 3/11. Hans Albin Larsson: ”Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria.” SNS Förlag, 2011. Undersökningen av lärarnas kunskaper om meddelarfriheten gjordes av Skop på uppdrag av Lärarnas Tidning, maj 2011.