NORGE HAR GJORT DET, och Island, liksom Kanada och Australien. Erkänt övergreppen och betalat ut ersättning till barn som misshandlats på statliga och kommunala barnhem. I våras kom den svenska utredaren Kerstin Wigzell fram till samma ståndpunkt.

 

I SOU 2011:9 “Barnen som samhället svek” föreslår hon, förutom en ceremoniell ursäkt från staten – en ekonomisk ersättning till offren. “Lidande kan inte gottgöras med pengar”, resonerar Wigzell, men ersättningen har i dessa fall ett tungt symboliskt värde. Den ger “den skadedrabbade en bekräftelse på det lidande han eller hon upplevt genom kränkningen”: Vidare är ersättningen ett sätt för staten att återuppbygga legitimiteten, läs återskapa förtroendet för berörda myndigheter. Och slutligen:

Vanvårdsutredningen, som intervjuat hundratals av barnhemsbarnen, har återuppväckt svåra minnen och trauman, vilket faktiskt spätt på statens skuld till dessa människor och väckt en stark förväntan på upprättelse. Som knappast blivit svagare av att alla andra stater som utrett liknande misshandel lagstiftat om ersättning till offren.

“En utebliven ersättning i Sverige skulle därför kunna uppfattas som att de vanvårdade blev utsatta för ännu ett svek av samhället”, skriver utredaren.

I LÖRDAGS KOM regeringens beslut. Det blir ingen ersättning. Skälet? Att ersätta dem som misshandlades på institutionerna åren 1920-1980 (som utredningen gällde) skulle vara orättvist mot andra barn, som misshandlades senare men som man inte utrett och inte heller tänker utreda, meddelade minister Maria Larsson.

Hade ministern sagt att frågan om ersättning stupat på bevissvårigheter eller på att Sverige är ett fattigt land, hade det funnits något att diskutera. Men argumentet som hon anförde kan inte diskuteras. Det kan nog bara gendrivas med vigvatten.

“Akta dig för människor som åberopar ‘rättvisa’ som skäl för att inte göra det goda de kan göra”, brukade min far säga. “Vad de än har i sinnet så är det inte rättvisa. Men säkert vill de förvilla ditt samvete.” Min far var inte religiös, men menade att när rättvisa ställs mot medmänsklighet, då är den ett redskap ur Djävulens verktygslåda. En sådan rättvisa kan legitimera vilka skändligheter som helst.

Ja, faktiskt. När Hitlers soldater emellanåt anfäktats av medkänsla och velat skona någon dömd till förintelse blev de inte bestraffade i första taget. I stället vädjade befälet till deras rättskänsla. Det vore orättvist mot de redan mördade om några dödsdömda fick leva, helt godtyckligt, bara för att en soldat inte kunde förmå sig. Det påstås att argumentet gick hem.

Känns exemplet för drastiskt? Nåväl, jag hör en sverigedemokrat förklara att felet med asylrätten är att den ökar orättvisan i världen. X beviljas asyl, men Y, som har det sjufalt värre, har inte haft en chans då han inte ens kunnat fly. Rena lotteriet, ovärdigt en rättsstat. Det enda rättvisa är därför att slopa asylrätten. Logiskt, inte sant? Med sådant bruk av “rättvisa” kan den som vänder nödlidande ryggen uppfatta sig själv som mer rättskaffens än den som räcker ut en hjälpande hand.

Men han hade rätt i beskrivningen, sverigedemokraten. Rättfärdigheten är alltid orättvis, eftersom den är så sparsamt förekommande.

Från den synpunkten är varje framsteg för historisk rättvisa i någon mening ojuste mot några, just för att den är ett framsteg. Liksom den gode samaritens ingripande var ett fall av särbehandling. Och orättvist, förstås, mot de rånoffer som inte råkat komma i hans väg.

Kristdemokraten Maria Larsson menar alltså att det skulle diskriminera några ännu ej kända offer för barnavården ifall de kända och grundligt utredda tillerkändes en ersättning. Att neka dessa misshandlade en upprättelse framstår närmast som ett tvingande rättvisekrav, tycks hon mena. Var och en får syna detta resonemang på eget sätt. Jag gör det med luktsinnet. Sötmandel på ytan. Det kan vara vitsippan. Men från djupet stiger det svavel.

Det finns ett annat skäl att larma över detta beslut. Kerstin Wigzell fick regeringens uppdrag att utreda ersättningen till dem som drabbats åren 1920-1980. När nu regeringen hävdar att själva tidsavgränsningen är ett hinder för att lagstifta om ersättning, betyder det att Wigzell genomfört en utredning som varit bortkollrad på förhand. Ett skuggspel.

Det blir öppet för spekulationer. Var det för att vinna tid, så att några av de misshandlade hann lämna jordelivet? Eller vad? Utredaren blir mot sin vilja inskriven i ett manipulativt scenario. Vilken seriös person vill framdeles sätta sitt anseende i pant hos en regering som behandlar utredare på det sättet?

 

Maciej Zaremba