Tag: debatt (Page 1 of 2)

Strutspolitiken
som bäddade för SD:s raketval

DN 2014-09 18

Innan vi stämplar folk som “rasister” och “fascister” bör vi fråga hur de tänker. Det finns mindre dramatiska tolkningar av Sverigedemokraternas valframgång.

“Äntligen”, twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell efter det första islamiska terrordådet på svensk mark. Det var Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Åkesson själv tyckte att uttrycket var mindre lämpligt.
Men hade svårt att dölja sin tillfredsställelse.

Så låt oss inte hysa några illusioner. Sverigedemokraternas livsluft är fruktan. Att injaga fruktan hos andra, hos oss alla. Ännu har ingen antytt att också Islamiska statens halshuggningar i Irak kan ha bidragit till SD:s uppsving, men det är inte uteslutet. Vi skall rädas terrorister, vi skall tro att EU vill oss illa, frukta muslimer, invandrare, bakterier i utländsk mat, rumänska tiggare och ospecificerade våldtäktsmän och vi skall söka tillflykt i den etniskt ansade polisstat som är SD:s recept för ett gott samhälle.

Det var detta parti som 13 procent svenska väljare röstat på. Betyder det att var tionde svensk välkomnar fascismen? Det menade Kristina Lindquist i ett upprört inlägg häromdagen (DN Kultur 16/9). Hon känner inte igen sitt Sverige, hon är besviken. Jag finner diagnosen förhastad – och ganska förolämpande.

Jag får lust att be skribenten bege sig till Filipstad och fråga sjuksköterskan Gisela Nyquist, 68, tidigare S-väljare, numera SD-hövding på bruksorten, varför hon blivit fascist.
Förstod hon inte hur upprörd Kristina Lindquist skulle bli? Eller kunde hon nämna andra orsaker?

Nog med sarkasmer. Jag delar Lindquists oro, men inte hennes nedlåtande attityd. Man kunde till exempel, innan man stämplar “fascist” i pannan på medmänniskan, fråga hur hon tänker. Så med risk för att framstå som naiv tänker jag rada upp några mindre dramatiska tolkningar av valresultatet.

I de flesta länder har människor som har behov av att skylla sina problem på lömska krafter flera partier att välja på. Det märkliga med Sverige är att sedan både V och MP slutat skrämma oss med EU, och socialdemokratin gett upp propagandan om “socialturism” och moderaterna gjort sig av med storsvenskheten, har både höger- och vänsterpopulismen blivit hemlös. Den väljare som vill ha syndabockar har numer endast Åkessons parti att ty sig till.

Inte så konstigt att SD plockar röster från både höger och vänster. Om det är bra för demokratin att ha alla populister under samma totempåle är en annan fråga. Men det är i vart fall ett gott betyg åt alla som förlorat väljare till SD.

Jag tror att den verkliga rasismen är ett marginellt fenomen i Sverige. Visst, många svenskar kan misstro människor de inte förstår sig på, men det är något annat än rasism. Den brännande frågan blir varför så många röstat på ett parti vars ledande figurer gång efter annan avslöjats med de grövsta rasfördomar.

I Stockholms kommun röstade över 38 000 på en viss Christoffer Dulny, som log mot mig från SD:s reklamblad (förste man på listan) och lovade bygga Förbifarten, men på Avpixlat menade att invandrare “är värst på att ljuga”,”saknar moralisk kompass”, medan araber “har våldsamma gener”.

Jag tror inte riktigt att alla som röstade på Dulny visste vad han stod för. Eller, snarare: de brydde sig inte. Det var något annat som var viktigare. Det har hänt förr, att svenskar röstat på extrempartier av andra skäl än det extrema. På 70-talet fanns det ganska många i VPK:s ledning som ännu drömde om att slå till med “proletariatets diktatur”, om tillfället gavs. Men många, om inte de flesta av deras väljare, var nog demokrater som mest ville ha högre löner och “daghem åt alla”.

Så vad var det då som var viktigare än herr Dulnys djupaste övertygelser? Vi vet inte. Men jag skulle inte bli förvånad om somliga proteströstat på SD i frustration över tågtrafiken, till exempel. Eller bensinpriset, om man bor i Norrland. Eller behandlingen på vårdcentralen. Eller hanteringen hos försäkringskassan, för att inte nämna arbetsförmedlingen.

Listan kan göras ganska lång över skavanker som är extra plågsamma för den som har det knapert på alla sätt, men som “etablissemanget” verkar strunta i. Kanske för att de som drabbas inte tillhör den medelklass som alla partier numera slåss om.

Granskar man SD:s program är det till stora delar gängse socialkonservatism plus det bruna: allmän skrämsel, hets mot muslimer och andra främmande arter. Och man kan inte låta bli att tänka att med Kristdemokraternas upplösning i alliansen och marginaliseringen av de konservativa inom moderaterna hade en stor del av de svenskar som menar att utvecklingen går litet väl fort på alla fronter också blivit hemlösa. Vem skall man rösta på om man vill bevara ett och annat? Familjen, Slussen, skogarna, stambanan, en och annan könsroll, kondiset… Nej, jag raljerar inte. Det är faktiskt legitima önskningar.

För mer än fem år sedan skrev jag ett reportage om integrationspolitiken (“I väntan på Sverige”), som jag fann mest destruktiv. Integrationspolitiken, som den var utformad, drog människor över en kam, betraktade invandraren som socialfall, skapade getton, slösade med resurser, hindrade välutbildade från att göra rätt för sig, gödde lycksökare i SFI-branschen och spred förvirring om vad Sverige stod för.

Var det verkligen bristande respekt för andra kulturer att stå upp för kvinnans rättigheter? Att ha svensk flagga på kommunhuset? Efter artiklarna fick jag en mängd brev från folk som menade att det var bra skrivet. Till min förvåning visade sig en del av dem vara SD-väljare.

De stördes inte av att jag skåpat ut deras Åkesson. Så när jag nu hör någon klaga på integrationen vet jag inte om han vill göra det lättare för invandrare att smälta in – eller om han önskar att de aldrig kommit hit.

Det är det tragiska med svensk opinion – att bägge ståndpunkterna drivits in i SD:s famn. De som haft legitim kritik mot integrationspolitiken – men kanske inte uttryckt den på akademiskt språk – har behandlats nedlåtande och respektlöst av övriga partier och medier. De fick skatta sig lyckliga om de slapp undan r-ordet. Och nu är det för sent att komma dragande med “rasist”. Tillmälet har använts så ansvars- och urskillningslöst så länge av så många att det förlorat det mesta av substans. Exempel?

Strax före valet stoppade Skånetrafiken affischer från Sverigedemokraterna. Budskapet “Krafttag mot brottsligheten, mera stöd till brottsoffren” kunde uppfattas som rasistiskt, hävdade företaget.

Låt oss därför trösta oss med att åtminstone hälften av SD:s framgångar är frukten av en strutspolitik från de andras sida. I globaliseringstider ställs nationalstaten inför nya frågor. Hur skapar man en gemensam ansvarskänsla när vi inte längre delar historia, kulturella referenser, religion, inte ens språket? Hur blir man medborgare i detta nya läge? Vad kan man begära av nykomlingar – och hur långt skall de infödda bjuda till? Det är både legitima och brännande frågor. Jag vet inte om det var av arrogans, rädsla eller oförstånd som våra politiker överlät åt skånska populister att hantera den utmaningen.

Men nu är mjölken utspilld och det är för sent att gråta. Så låt oss försöka se framåt. Det tog tjugo för Sverige att inse att en kravlös skola kvaddar jämlikheten. Den sviker de elever som har svagast utgångsläge.

Därifrån borde det inte vara långt till insikten att vi sviker också invandraren, när vi påstår att hen kan bli fullgod svensk utan att behärska språket. Men så är det. Sverige är nästan ensamt i Europa om att inte ställa andra krav för passet och rösträtten än att man bott här ett tag utan att hamna på kåken. Och detta i ett land som tagit emot flest främlingar per capita i hela Europa.

Jag föreslår att vi börjar eftervalsdebatten med denna spännande fråga. Var det verkligen av tolerans och respekt för invandraren som vi lät förstå att det är oss likgiltigt om vi begriper vad hen säger? Jo, jag vet. En drös ideologer kommer att hävda att alla krav på nya svenskar “utestänger”. Men tiden är mogen för att svara: “Vi hör vad ni säger. ”
Maciej Zaremba

Jag tror att Olof Palme
hade känt igen sig
i det Reinfeldska budskapet

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde i lördags sin valrörelse med en appell. Det är en katastrof å färde i Syrien och Irak, menade han, Sverige måste erbjuda en fristad åt människor som flyr för sitt liv, de blir många och det blir dyrt.
Förbättring av svenskarnas välfärd får vänta tills vidare. Hav därför tålamod, svenska folk, nu gör vi det vi måste göra. Och den som tycker att vi prioriterar fel, han får väl rösta på Sverigedemokraterna.

Det kan man kalla att ta tjuren vid hornen.

Just detta sista om SD sade inte Reinfeldt, men det var själva kärnan i budskapet. Och plötsligt handlar inte längre detta val om bara skatter och avdrag utan om en djupare mening med den gemenskap som är Sverige. Och jag tänker att det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson. Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis.

Däremot tror jag inte att han skulle känna igen sitt eget parti. Först tror man att en onykter spinndoktor varit framme. Jag tog för givet att socialdemokratin skulle applådera Reinfeldts budskap. Men Margot Wallström tar avstånd. Mer än så, hon menar att när Reinfeldt uppmanar svenskar att ställa upp på flera flyktingar, så spelar han SD i händerna. Därefter upprepas idiotin av Magdalena Andersson och – indirekt – av Stefan Löfven. Då är det inte något misstag längre. Så vad är det?

Klenmod, vill jag påstå; misströstan. Socialdemokratin brukar inte ha problem med att säga att bättre välfärd kräver mer pengar, och hoppas att väljaren är med på saken. Men uppenbarligen tror man inte att svenskarna är beredda att avstå något för flyktingars skull. Säger man att den solidariteten kommer att kosta mer, så slår svensken bakut. Därför är det bäst att tala tyst om saken.

Endast om man tänker så kan man få det till att Reinfeldts vädjan om solidaritet spelar Åkesson i händerna.

Det brukas hävdas att grundskillnaden mellan höger och vänster handlar om människosynen. Folk till höger är mer pessimistiska, de tror att vi lystrar mest till egennyttan, och deras budskap blir därefter. Vänstern har litet högre uppfattning om vår förmåga till solidaritet. Men det verkar som om inte ens den sanningen gäller längre.

Maciej Zaremba

Hur kunde Sverige
utarma sin lärarkår?

DN 2013-12-09

För en vecka sedan slog de usla resultaten i kunskapstestet Pisa ned som en bomb i Skolsverige. Maciej Zaremba söker svar på frågan om vad som ligger bakom raset, och finner samma mekanismer som i rättsskandalen kring Thomas Quick.

 

 

Det hände sig för cirka tio år sedan att vår skolminister fick besök av en kollega från Finland. Svensken upplyste att inom kort kommer den svenska skolan att vara bäst i världen. “Nåjo”, lär finländaren ha svarat, “int’ ha vi så högspända mål. För oss räcker det att alltid vara snäppet före Sverige”.

Som det knappast undgått någon ligger finska elever i världstoppen, mätt i 15-åringars kunskaper i textförståelse, matte och naturkunskap. Sverige ligger på plats 38, stadigt sjunkande sedan ett decennium. Så för dagens skolminister vore det ett realistiskt mål att vid nästa mätning placera sig före Rumänien, som ligger på plats 45. Att komma ikapp Estland (10) eller Polen (13) är inte att tänka på.

Anekdoten från ministermötet är inte bara sorglustig. Den berättar något om svensk skolpolitik: Inget annat område har till den grad styrts av floskler. Inom skolvärlden kan man ställa upp mål på valfritt avstånd från verkligheten. Det är som om skolan inte varit lärare och elever av kött och blod, utan en sorts dataspel, där ideologer och pedagogiska profeter kan fylla ut rollfigurerna efter behag. Eller kanske bara tävla i självgodhet. Dagen då nyheten om att våra 15-åringar inte når upp till OECD-snittet går jag in på moderaternas hemsida. Gissa arbetsmålet för skolpolitiken. Javisst: “Världens bästa skola”.

Någon däremot?

Det jublas i dessa dagar i grannlandet Polen, vars femtonåringar klarat testen bättre än de brittiska, franska och tyska. Hur reagerar polska premiärministern på julklappen? Prisar egen politik? Nej. “Jag vill buga djupt för våra lärare”.

Se där, en politiker som förstått. Därmed också sagt att det inte krävs en Einstein för att begripa orsaken till den svenska skolans kräftgång. En lärare som varken behärskar sitt ämne, eller konsten att trollbinda elever, är sämre än ingen lärare alls. En sådan magister får barnen att tro att de är dumma, eller att matte är urtrist och omöjligt att begripa. Det är främst detta, inte storleken på klasserna, det fria skolvalet, eller ens utbyggnaden av mobilnätet, som är nyckeln till det svenska skolproblemet. Att aldrig i modern tid har Sverige haft så många oskickliga lärare.

Många politiker inser nog detta, men ingen vill vara den som säger det först. De kan se löpsedeln: “Baylan till attack mot Björklund: Han hånar lärarkåren.” Eller tvärtom.

Här är det dock ingen som hånar. Här hyses medkänsla. Det är inte den svenske lärarens skuld om hen är så illa rustad. Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass. Otroligt, men sant. Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa. Och därefter, i klassrummen, blev den arme lämnad ensam med sin otillräcklighet. Ingen besökte hans lektioner, anmärkte på missgreppen, gav stöd och tips och råd. Hade det varit en fabrik kunde man söka know-how hos verkmästaren. Men på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket.

I Finland eller Polen kan ingen bli rektor som inte är erfaren pedagog. Lika otänkbart är det med lärare i matte eller fysik som inte har examen i dessa ämnen, plus didaktisk skolning. I Sverige, däremot, har man efter 1997 kunnat hämta lärare och rektorer från gatan. Detta var en helt unik ordning, tillkommen efter önskemål från Kommunförbundet, som menade att alla statliga krav på lärarens kompetens kränkte det kommunala självstyret. Facit: i dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. De skulle inte släppas över tröskeln till ett polskt eller finskt högstadium. Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?

Det som verkligen pockar på förklaring är hur ett land med så starka bildningstraditioner kunnat utarma sin lärarkår. Numer finns det ett helt litet bibliotek om skoldebaclet. De flesta tycks eniga om att det var huvudlöst att skippa alla krav på lärare, timplaner och läromedel. Men ingen kan förklara varför så många råkade tappa huvudet samtidigt.

Jag har ingen förklaring, dock en misstanke. Som av en slump uppstår samma fråga – om de gemensamt tappade huvudena – av rättsskandalen kring Thomas Quick. Hur kunde ett helt rättsväsende låta sig snurras upp av en drogad kåkfarare och en handfull hänryckta psykologer?

Går man tillbaka i historien hittar man tunga experter som från första början (vittnespsykologen Astrid Holgersson, 1996) ifrågasätter Quicks berättelser och de egendomliga formerna för processen. Sedan tystnar de. Marginaliseras, kunde man säga. Uppfattas som fixerade eller monomana. Något liknande inträffar i skoldebatten. Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.

Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig. Kan det vara förklaringen till de tvära kasten? På 80-talet anammades de numera utskåpade teorierna om “förträngda minnen” nästan motståndslöst av rättsväsendet. Och inom både skola och sjukvård rusade Sverige på rekordtid från planekonomi till Europas troligen mest avreglerade marknad.

Är det någon som tycker att en lärare som studerar matte på fritiden är en skam för kåren och borde uteslutas ur densamma? Nej, tänkte väl det. Men det var Lärarförbundets åsikt 1982. På kongressen detta år uteslöts fem lärare från Gävle, som straff för att de fortbildat sig under semestern. Det var osolidariskt mot kollegerna, som tydligen aldrig lärde sig någonting utan att kräva betalt för den uppoffringen.

Det mest intressanta med beslutet är inte att Lärarförbundet kastade själva idén om bildning på sophögen. Det är att det var enhälligt. Det är helt enkelt inte möjligt att ingen enda av ombuden velat invända mot en sådan idiotförklaring av kåren. Så vad var det som fick dem som hade omdömet i behåll att hålla tand för tunga?

Kanske var det samma fenomen som mobbade ut de bästa lärarna från lärarutbildningen, tystade kritikerna av “förträngda minnen”, och som numera infekterar debatten om rasismen. Jag anar att de lärare som höll tyst den gången 1982 insåg att deras sakliga invändningar inte skulle bemötas med att de hade fel – utan med att de var dåliga människor. Och detta argument skulle gå hem.

I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.

Detta var mer än påfallande i debatterna om förträngda minnen, styckmordrättegången och Quick-fallet. Kritikerna tillskrevs de skummaste motiv. Vem vill försvara sig mot argumentet att man tar lätt på övergrepp mot barn? Hyser sympati för styckmördare? Medan de som varnade för att “reformpedagogiken” (låt barnen söka kunskap själva) skulle haverera skolan fick veta att det nog var sadisten Caligula som var deras ideal.

Och tänk, det lyckades. Sverige tappade huvudet. Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.

Maciej Zaremba

När miljardärens mössa
blev en doktorshatt

Om en högskolas förlorade heder

DN 2013-10-03

I morgon promoveras den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor vid Karlstad universitet. Men varför? Maciej Zaremba nystar upp en historia om hur norska Fremskrittspartiet möter den svenska högskolevärldens nya affärsmoral.

 

Vid morgondagens akademiska högtid i Karlstad kommer en rad stolar att stå tomma. Biskopen Esbjörn Hagberg har tackat nej via media. Fem professorer förklarade i varsitt brev varför de inte kommer: Carl-Gustaf Bornehag, Magnus Ullén, Staffan Janson, Åke Bergvall, Solveig Granath. En nybliven doktor har avstått från att promoveras. Och i Värmlands folkblad skriver professor emeritus Henry Cöster att universitetet förlorat sin heder.

Orsaken till manfallet är en norsk miljardär. Han heter Olav Thon, uppträder gärna i toppluva inomhus, kanske för att visa att han är folkets man, som vantrivs i finrummen. Thons förmögenhet, värderad till tio miljarder svenska kronor, kommer från fastighetsaffärer. På senare tid har han byggt upp en rad köpcentra i västra Värmland, där norrmän kan handla billigare. Men under det senaste året är han mest omskriven på grund av sina politiska utspel. I oktober 2012 önskade han att “yttersta högern” (som han kallar Fremskrittspartiet), skall komma till makten. Inför valet i september underströk han sin önskan genom helsidesannonser. “Jeg stemmer Fremskrittspartiet”, och så en bild på sig själv i den obligatoriska mössan. Och i morgon promoveras han till hedersdoktor vid fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap i Karlstad.

De som bojkottar morgondagens högtid (långt fler än ovannämnda) menar att utnämningen av Olav Thon strider mot högskolans etiska fundament. Ett universitet som vill stå för öppenhet och mångfald kan inte gärna hylla en person som verkar för motsatsen.

Det låter som en rimlig ståndpunkt. Det är ju knappast någon övertolkning av FRP:s politik att norrmän helst skall marineras i sin egen olja, utan inblandning av främmande kryddor. (Undantaget den arbetskraft som man för stunden inte kan undvara.) Övrig mångfald hotar nämligen landets fortbestånd, enligt FRP:s man i Folketinget Christian Tybring-Gjedde. Norge går under om inte folket delar historia, traditioner, språk, högtider, religiös bakgrund, kulturarv, lagar, seder och bruk, uppväxt samt – valuta.

Någon kan undra om det är mödan värt att rädda en nation som tydligen är så märglös att dess livhank hänger på valutan. Eller på Luther. Eller på folkdräkten. Men sådan är nu FRP:s idé om Norge. I akt och mening att rädda den tynande kulturen är man beredd att göra rättslig skillnad på folk och folk, beroende på var de är födda. Denna politik är varken höger eller vänster. Den är bara oförenlig med idén om mänskliga rättigheter, på samma sätt som diskrimineringen av folk med “felaktig klassbakgrund” varit i östblocket. Därför tror jag med professor Henry Cöster att protesterna mot Thons utnämning inte är politiska i första hand. Det är högskolans anständighet som står på spel, den som somliga kallar heder.

Jag hade inte tagit upp detta om det bara handlat om en handfull professorer som tappat omdömet. Men det är något mycket större som står på spel. Nämligen vad ett universitet är för någonting, hur det skall styras och vad det är bra för. Regeringen önskar nämligen att också högskolor skall styras som företag. Universitetet i Karlstad gör det redan. Det är just därför som utnämningen av Olav Thon blev möjlig. I Uppsala eller Stockholm är den än så länge otänkbar.

Det som gjort hedersdoktoraten så åtråvärda, trots att de varken ger makt eller pengar, är att de är så svåra att köpa. Det beror på beslutsgången. Ända sedan medeltiden är det fakulteten, ett framröstat kollektiv av de mest kunniga inom ett område, som bestämmer över titeln. Samma beslutsmodell – kollegialiteten – som avgör vetenskapens kvalitet. Det är det som skiljer universiteten från företag och departement. Den högste chefen må bestämma över pengarna och en del annat. Men ifråga om vad som är god vetenskap eller en värdig hedersdoktor, har han ingen talan.

Detta är självklarheter. Nobelpriset vore inte mycket värt, om pristagaren valdes ut av direktören för Nobelstiftelsen. Jag påminner om detta för att om möjligt trösta akademikerna i Karlstad. Den doktorshatt som ser ut att skandalisera deras lärosäte är ingen hatt i akademisk mening. Möjligen en mössa. I Karlstad är det nämligen inte kollegiet av lärda som bestämmer saken. Det gör rektorn ensam.

Alltså frågar jag rektorn Åsa Bergenheim på vad sätt Olav Thon “visat engagemang för Karlstads universitet”, som det står i motiveringen. Rektorn svarar att Thon har hållit föreläsningar. Hur många? “Ingen aning, det är detaljer som jag inte känner till”. Vad menas med att han “intresserat sig för den forskning som bedrivs inom olika delar av universitetet”? Det vet inte Åsa Bergenheim, jag får fråga de dekaner som föreslagit honom. Men det var ju hon och ingen annan som fattade beslutet? “Ja, men jag vet bara det jag fått i min hand.” Men jag bör veta att Thons namn “länge varit i luften”, och att hans köpcentra skapat arbetstillfällen i regionen.

Då rektorn menar att ansvaret för hennes beslut (som hon numer tycks mindre lycklig över) skall sökas längre ned i hierarkin, för-söker jag med Kenneth Nordgren, en av de tre dekaner som i media försvarade utnämningen (Värmlands Folkblad 3/10). Men inte heller han kan säga på vad sätt Thon “betytt mycket för lärosätets utveckling”. Jag borde fråga dekan Larsson, som kommit med förslaget, säger dekan Nordgren. Jag skriver till Larsson, som i sin tur föreslår att jag frågar kommunikationschefen. Som givetvis inte kan svara på min fråga. Han deltog ju inte i beslutet, säger han.

Facit: När jag äntligen får dekan Patrik Larsson på tråden framgår att Olav Thons bidrag till lärosätets utvecklig består i att denne under sju års tid hållit en föreläsning samt deltagit i ett seminarium (på temat “vad som händer i butiken”). Vad menas då med att hedersdoktorn “starkt bidragit till att fördjupa samarbetet mellan Värmland och Osloregionen”? Har han sponsrat forskning? Delat ut stipendier? Nej, ingenting sådant. Det enda konkreta Larsson kan anföra är att Thon “ställt en lokal till förfogande” i Oslo där värmlänningar och norrmän kan umgås. Det låter generöst. Men visar sig betyda att Värmlandskontoret har fått hyra motsvarigheten till en tvåa (67 kvm) i en av Thons fastigheter. För 15 183 kronor per månad.

Det kan hända att Patrik Larsson glömt något. Men ovanstående är vad han anför som motivering till hedersdoktoratet. Att Thons samhällsengagemang, som åberopas i beslutet, skulle bestå i stöd till FRP är en överraskning för Patrik Larsson. Han har visserligen googlat på sin kandidat men “vi har inte noggrant gått igenom hans verksamheter.”

“Så sanslöst, så omdömeslöst… Kollegerna från andra universitet gapskrattar när Karlstad kommer på tal. Hur mås det bland grantopparna, frågar de, hur många miljoner har ni fått för fjäsket? Då känns det inte så roligt att svara: “inga ännu…”

Denne forskare är mest bedrövad å studenternas vägnar. De har rätt att kräva av sin rektor att hon upprätthåller skolans heder. Får jag citera detta? “Ja, men utan namn.”

Jag har börjat vänja mig vid att vårdbiträden, lärare och läkare kräver anonymitet när de har synpunkter på verksamheten. Men hen är ingen doktorand i beroendeställning. Hen är professor, en av dem som vi satt att vakta den akademiska friheten.

På högskolans interna debattforum vittnar forskare om hur frispråkiga tillrättavisas eller skräms till tystnad. De uppmanas av cheferna att inte debattera via mejl, inte begära skriftliga underlag för beslut, inte sätta saker på pränt, för då blir det möjligt att granska argumenten. Det talas om en “tystnadens kultur”, ett informellt beslutsfattande, ägnad att skydda cheferna mot invändningar och kritik. Som på ett äldreboende.

Jag söker upp författarna till inläggen, men nästan ingen är beredd att citeras med namn. En universitetslektor förklarar varför: “När man befinner sig i en process vill man inte uttala sig. För man vet inte hur det kommer att sluta”. För Magnus Ullén, professor i engelska, slutade det illa. Han har ett särskilt skäl att inte vilja stå bredvid medan Olav Thon hedras av universitetet. Ullén råkar vara gift och ha barn med en kvinna från en av dessa “icke-västliga kulturkretsar” som enligt Olav Thon inte är önskvärda i Norden. Detta hade förvisso Thon inte uttryck direkt. Men Ullén drar den rimliga slutsatsen att satsar man miljoner på att stödja ett parti, omfamnar man dess program. Alltså skriver Ullén till rektorn och tackar nej till samkvämet med hedersdoktorn. Men sin installationsföreläsning tänker han hålla.

Det får han inte. Rektorn Åsa Bergenheim meddelar att om Ullén uteblir från promotionen blir han inte installerad heller. Han stryks från programmet. Kan föreläsa om han vill, men någon annanstans. På Wermlandsbanken kanske? “… om du skulle tycka att det vore kul med ett mer externt forum. Men det gör du som du vill förstås.”

Vad har Magnus Ullén för val? Han får inget stöd från sin dekan. Det hade han fått i Uppsala. Men i Karlstad är företagsmodellen redan genomförd, dekanen är inte vald av forskarna, han är tillsatt och kan avsättas av rektorn. Som verkmästare på en fabrik. Magnus Ullén har i månader förberett sitt framträdande. Han går med på att föreläsa utanför programmet, mot löfte om att få “ett pratminus” i något flyktigt blad, där han förklarar sitt ställningstagande.

Jag kanske inte delar Magnus Ulléns analys av Fremskrittspartiets idérötter. Men det är ovidkommande här. Ingen skall som villkor för att installeras vid ett svenskt universitet tvingas delta i hyllningen av en figur som Olav Thon. Men just det kravet ställdes i Karlstad. Skalar man av alla bortförklaringar återstår detta enkla: Ullén blev inte installerad emedan han vägrade att hedra en person i vars ögon Ulléns hustru är ovärdig att befolka Norden.

Detta är ingen hemlighet på högskolan. Men det är bara en handfull som protesterat öppet; majoriteten verkar titta åt ett annat håll. “Folk verkar rädda för att ens prata med varandra. Så här kan man inte ha ett universitet”, säger professor emeritus Henry Cöster. Han var med om att bygga upp denna högskola, sist som vicerektor. Cöster säger att de sista åren var en ständig kamp mot styrmetoder hämtade från näringslivet: Linjestyrning i stället för kollegialitet, rektorer som är okunniga om akademiska traditioner, men verkar tro att högskolan är en sorts fabrik. Javisst, samma sorts tänkande som fått landstingen att prissätta patienter, döpt om elever till kunder och fått lärarna att fly klassrummen.

Den 25 juni presenterade regeringen ett lagförslag (Ds 2013:49). Det går ut på att förvandla högskolor till stiftelser, kanske till aktiebolag. Om det går igenom kommer alla universitet riskera den förvandling som vi sett i Karlstad. Senast i tisdags protesterade 36 forskare i DN mot förslaget. Remisstiden går ut den 15 november. Det är ont om tid.

Maciej Zaremba

P.S. Jag kan inte undanhålla läsaren det kanske mest tankeväckande inslaget i denna historia. Enligt statsvetaren Elin Sundberg i Uppsala, som undersökt saken, tillämpar svenska högskolor samma beslutsgång som övriga världen, när en hedersdoktor skall utses. Det är alltid fakulteten, aldrig rektorn som fattar beslutet. Universitetet i Karlstad tycks vara det enda undantaget från regeln. När jag frågar rektorn Åsa Bergenheim hur länge man haft denna ordning, förstår hon inte frågan. “Så har det alltid varit, överallt. Jag har inte hört talas om något lärosäte där det går till på annat sätt.”
Mer läsning:.

“Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet”. Ds 2013:49.

Elin Sundberg: “Autonomireformen – vad hände med det kollegiala styret?”. C-uppsats, Uppsala 2013.

Shirin Ahlbäck Öberg: “Organisering av autonomi och universitetet som idé”. I “Det goda universitetet. Festskrift till Anders Hallberg”. Uppsala 2011.

Henrik Björck: “Om kollegialitet”. SULF: skriftserie 2013.

Forskare har i flera artiklar protesterat mot regeringens omstöpning av högskolan: ○ “Hierarkiskt beslutsfattande”. Sydsvenskan 22/2. “Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringen”. DN 22/10. “Självständighet blev toppstyrning”. Upsala Nya Tidning 1/3.

 

Trovärdiga svar kräver öppna intervjufrågor

DN

Det gynnar sanningen om Quick-affären att Christer van der Kwast träder fram i DN. Vi får insyn i Quick-utredarnas sällsamma tankevärld. Som att när det den misstänkte säger något ohörbart är det tillåtet att uppfatta mumlet som det åklagaren helst vill höra. I det här fallet ”jacka”.

Vore van der Kwast journalistelev skulle han bli kuggad på intervjutekniken. Grundregeln: vill man få trovärdiga svar måste man ställa öppna frågor: ”Hur var han klädd?”, och inte ”var hans skjorta prickig?” Svarar någon ”öh … fan.öh … tast” på frågan vem han träffat är det fel att säga: ”Du menar Christer van der Kwast? Hur var åklagaren klädd?” Den rätta reaktionen är att säga: ”jag hör inte vad du säger. Tala högre.”

Åklagare van der Kwast och förhörsledare Penttinen ber inte Thomas Quick att tala högre. De presenterar grymtningar och stumma nickar som följer på ledande frågor som distinkta vittnesmål – de gånger de stöder åtalet. Men när Quick påstår något helt orimligt låtsas de inte att de hört det.

Christer van der Kwast menar att mitt exempel är inadekvat; domstolen brydde sig inte om huruvida Quick visste någonting om pojkens klädsel. Det är fel. På sidorna 6 och 10 i domen åberopas att Quick mindes hur jackan såg ut.

Samma domare svalde åklagarens försäkran om att Quick kunnat peka ut fyndplatsen. Det hade de knappast gjort om de läst Penttinens förhör. Exempel: Det fanns en T-korsning på vägen dit. När Penttinen (14.6.94) frågar Quick åt vilket håll han svängde svarar denne ”vänster” och är bestämd på den punkten. Det är fel svar. Då frågar Penttinen om det kunde vara höger. Quick må vara psykiskt störd, men han är inte dum. ”Ja, mitt minne är ju att det är höger”.

Om van der Kwast vill ursäkta också det konstgreppet skall han inte replikera här. Han bör vända sig till chefsåklagare Bengt Landahl, eller kanske stämma denne för förtal. Det är från Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits (inte från Hannes Råstams bok), som jag hämtade exemplen på ledande frågor. Landahl beskriver ytterligare ett tjugotal grova missgrepp i förundersökningen. Denna ansökan är en massaker på van der Kwasts och Penttinens trovärdighet som åklagare och polis.

Också historien med de tretton pärmarna blir belyst. Ja, de har varit undangömda av Kwast/Penttinen i fjorton långa år. Och man förstår varför. Där fanns förhören med Quicks sex syskon, som gav en helt annan bild av sin brors uppväxt än den som van der Kwast presenterat inför sex tingsrätter. Hade de kommit till domstolars kännedom riskerade hela berättelsen om seriemördaren, som iscensätter minnen av monster till föräldrar, att krackelera.

van der Kwasts ämbetsutövning i Quick-fallet är dessvärre preskriberad. Men den moraliska skulden inför personer som han skadat är det inte. Det kunde han tänka på nästa gång han fattar pennan.

Maciej Zaremba

Källa: Resningsansökan i fallet Z­elmanovits, den 4.06.12, Dnr ÅM 2009/6578.

Van det Kwast har kört i diket

 

DN 2012-10-23

 

För varje nytt inlägg från Christer van der Kwast står det klarare varför rättvisan kört i diket i Quickaffären. Denne åklagare är så övertygad om sin sak att han knappt uppfattar vad de säger som inte delar hans uppfattning.

 

Således har det undgått van der Kwast att min replik inte vädrade ”förutfattade meningar” om hans utredning. Den refererade resultatet av den (jämte Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”) mest omfattande granskningen av hans åklagargärning: chefsåklagaren Bengt Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits. Där får vi bland annat veta att åklagarsidan inte gett domstolen en korrekt bild av vad Quick/Bergwall berättat i förhören.

Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”… åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”

Låt mig sluta där. Det känns inte helt fel att låta åklagarsidan få sista ordet.

Maciej Zaremba

Läs Bengt Landahls hela resningsansökan på aklagare.se

Tidigare inlägg i Quickdebatten publicerades på DN Kultur: 10/9, 18/9, 28/9, 11/10 och 15/10. Läs dem på dn.se

Ett redskap ur djävulens verkstygslåda

 

NORGE HAR GJORT DET, och Island, liksom Kanada och Australien. Erkänt övergreppen och betalat ut ersättning till barn som misshandlats på statliga och kommunala barnhem. I våras kom den svenska utredaren Kerstin Wigzell fram till samma ståndpunkt.

 

I SOU 2011:9 “Barnen som samhället svek” föreslår hon, förutom en ceremoniell ursäkt från staten – en ekonomisk ersättning till offren. “Lidande kan inte gottgöras med pengar”, resonerar Wigzell, men ersättningen har i dessa fall ett tungt symboliskt värde. Den ger “den skadedrabbade en bekräftelse på det lidande han eller hon upplevt genom kränkningen”: Vidare är ersättningen ett sätt för staten att återuppbygga legitimiteten, läs återskapa förtroendet för berörda myndigheter. Och slutligen:

Vanvårdsutredningen, som intervjuat hundratals av barnhemsbarnen, har återuppväckt svåra minnen och trauman, vilket faktiskt spätt på statens skuld till dessa människor och väckt en stark förväntan på upprättelse. Som knappast blivit svagare av att alla andra stater som utrett liknande misshandel lagstiftat om ersättning till offren.

“En utebliven ersättning i Sverige skulle därför kunna uppfattas som att de vanvårdade blev utsatta för ännu ett svek av samhället”, skriver utredaren.

I LÖRDAGS KOM regeringens beslut. Det blir ingen ersättning. Skälet? Att ersätta dem som misshandlades på institutionerna åren 1920-1980 (som utredningen gällde) skulle vara orättvist mot andra barn, som misshandlades senare men som man inte utrett och inte heller tänker utreda, meddelade minister Maria Larsson.

Hade ministern sagt att frågan om ersättning stupat på bevissvårigheter eller på att Sverige är ett fattigt land, hade det funnits något att diskutera. Men argumentet som hon anförde kan inte diskuteras. Det kan nog bara gendrivas med vigvatten.

“Akta dig för människor som åberopar ‘rättvisa’ som skäl för att inte göra det goda de kan göra”, brukade min far säga. “Vad de än har i sinnet så är det inte rättvisa. Men säkert vill de förvilla ditt samvete.” Min far var inte religiös, men menade att när rättvisa ställs mot medmänsklighet, då är den ett redskap ur Djävulens verktygslåda. En sådan rättvisa kan legitimera vilka skändligheter som helst.

Ja, faktiskt. När Hitlers soldater emellanåt anfäktats av medkänsla och velat skona någon dömd till förintelse blev de inte bestraffade i första taget. I stället vädjade befälet till deras rättskänsla. Det vore orättvist mot de redan mördade om några dödsdömda fick leva, helt godtyckligt, bara för att en soldat inte kunde förmå sig. Det påstås att argumentet gick hem.

Känns exemplet för drastiskt? Nåväl, jag hör en sverigedemokrat förklara att felet med asylrätten är att den ökar orättvisan i världen. X beviljas asyl, men Y, som har det sjufalt värre, har inte haft en chans då han inte ens kunnat fly. Rena lotteriet, ovärdigt en rättsstat. Det enda rättvisa är därför att slopa asylrätten. Logiskt, inte sant? Med sådant bruk av “rättvisa” kan den som vänder nödlidande ryggen uppfatta sig själv som mer rättskaffens än den som räcker ut en hjälpande hand.

Men han hade rätt i beskrivningen, sverigedemokraten. Rättfärdigheten är alltid orättvis, eftersom den är så sparsamt förekommande.

Från den synpunkten är varje framsteg för historisk rättvisa i någon mening ojuste mot några, just för att den är ett framsteg. Liksom den gode samaritens ingripande var ett fall av särbehandling. Och orättvist, förstås, mot de rånoffer som inte råkat komma i hans väg.

Kristdemokraten Maria Larsson menar alltså att det skulle diskriminera några ännu ej kända offer för barnavården ifall de kända och grundligt utredda tillerkändes en ersättning. Att neka dessa misshandlade en upprättelse framstår närmast som ett tvingande rättvisekrav, tycks hon mena. Var och en får syna detta resonemang på eget sätt. Jag gör det med luktsinnet. Sötmandel på ytan. Det kan vara vitsippan. Men från djupet stiger det svavel.

Det finns ett annat skäl att larma över detta beslut. Kerstin Wigzell fick regeringens uppdrag att utreda ersättningen till dem som drabbats åren 1920-1980. När nu regeringen hävdar att själva tidsavgränsningen är ett hinder för att lagstifta om ersättning, betyder det att Wigzell genomfört en utredning som varit bortkollrad på förhand. Ett skuggspel.

Det blir öppet för spekulationer. Var det för att vinna tid, så att några av de misshandlade hann lämna jordelivet? Eller vad? Utredaren blir mot sin vilja inskriven i ett manipulativt scenario. Vilken seriös person vill framdeles sätta sitt anseende i pant hos en regering som behandlar utredare på det sättet?

 

Maciej Zaremba

Vem är lärare? LF förstår inte skolans problem

I måndagens DN kritiserar Lärarförbundets ordförande EvaLis Sirén mitt sätt att tolka förbundets medlemsstatistik. Utan att gå in på de uppgifter jag refererar hävdar Sirén att de är felaktiga eller rentav ett falsarium.
Låt mig påminna vad det handlar om. Jag skrev (DN 12/4) att Lärarförbundets medlemsbas gör det omöjligt, även om man ville, att slå vakt om lärarens integritet.

Sedan 2007 kallar Lärarförbundet (LF) alla sina medlemmar som arbetar i någon skolform eller på daghem för lärare. Vad dessa har för utbildning kan förbundet inte svara på. Henrik Westerman på LF upplyser mig om att den uppgiften är frivillig när man söker medlemskap i Lärarförbundet.

Lärarförbundet har en ovanlig medlemsstruktur också i så måtto att man organiserar arbetsgivarrepresentanter. Det vill säga skolledare, 6000 till antalet, enligt LF.

Sedan skolan kommunaliserades har det blivit allt vanligare att förskollärare och fritidspedagoger befordrats till rektorer över grundskolor och till och med gymnasier. Enligt Skolverket befinner sig för närvarade cirka 300 förskollärare i rektorsutbildning. Man får anta att åtminstone en del av dem är medlemmar i Lärarförbundet.

De förväntas alltså utöva pedagogiskt mentorskap över lärare som har en högre och mer specifik utbildning än de själva – därtill på nivåer där de inte är behöriga att undervisa. Jag har inte sett Lärarförbundet protestera mot denna utveckling.

Maciej Zaremba

Demokratin kan inte välja sina strider

 

Självmordsbombare och fanatiker kan inte blidkas, de kan bara besegras. Men jag förbehåller mig rätten att hålla för näsan åt Lars Vilks.

 

I maj 1939 sätter betongarbetaren Edek och hans bror Leon en annons i lokaltidningen. Polen hotas av Tyskland, det blir nog krig. Bröderna anmäler sig som självmordsbombare. Eller, närmare bestämt, som levande torpeder. Och de uppmanar andra att göra likadant.

Edek har läst i en bok att det finns sådana vapen. Torpedföraren sprängs förstås men träffar nästan säkert målet och dödar ensam hundratals fiender. ”Man behöver inte ha perfekt fysik, men man måste vara stark i anden”, står det i annonsen.

Inom ett par månader anmäler sig över 4 000 polacker som levande torpeder. Somliga skriver till tidningar, andra direkt till marinstaben. De får ett brev till svar, där det står att fosterlandet uppskattar deras offervilja men att självmordsvapen inte är aktuella

Sedan bryter kriget faktiskt ut och alltsammans faller i glömska. Fram till 1992 då pensionerade kommendören Narcyz Klatka upptäcker breven i marinens arkiv. Vilka var de, självmordsprojektilerna? De flesta var lägre tjänstemän. Men också lärare, journalister, hantverkare, lantarbetare och pensionärer. Den äldste var 85 år och satt i rullstol. Bland volontärerna fanns även kvinnor samt en officer i reserven med två söner. På fotografiet som bifogats ansökan ser gymnasisterna stolt in i kameran.

Tadeusz, 22 år gammal, vill inte bli skräddare som sin far. Han vill bli något stort, helst krigshjälte. Men han är bara 162 centimeter lång, spinkig och närsynt. För att lura värnpliktskommissionen lär han sig optotyptavlan utantill – men blir ändå ratad. När Tadeusz ser annonsen går han raka vägen till rådhuset för att anmäla sig som torped. ”Vore det inte synd på din ungdom?”, undrar borgmästaren. ”Den som dör för sitt land kommer att leva för evigt”, svarar Tadeusz lugnt och noterar att sekreteraren stryker bort en tår ur ögonvrån.

Bland de fyra tusen frivilliga fanns inga galningar, berättade kommendör Klatka. Men somliga var mycket fattiga och önskade att marinen skulle ta hand om de efterlevande. Endast två av kandidaterna skrev rakt ut att de inte ville leva längre.

Tadeusz blev varken militär eller levande torped. Efter kriget blev han en geniförklarad skräddare. Kunderna menar att de löjligt låga priser han tog för sina underverk till kostymer var hans sätt att protestera mot ödet. Han ville ha ”frivillig levande torped” på sin grav, men där står: ”Mästerskräddare Tadeusz Solarski 1917–1997”.

Jag skall inte dra några lärdomar av denna historia, det gör var och en bäst själv. Men den kändes passande att berätta i en tid då löpsedlar ropar om ofattbar ondska och liknande gåtor. Själv tänker jag att den som inte sätter värde på sitt eget liv kanske inte bryr sig så mycket om andras.

1 400 svenskar dör varje år för egen hand, sex gånger flera försöker. Kanske skulle en och annan hellre förbinda sin sorti med en storartat idé – om det erbjöds någon. Så kan man tänka för att övertyga sig själv om att världen inte blivit mer ofattbar än den var för en vecka sedan.

I sitt mejl till TT förklarar mannen från Tranås sin handling med svenska trupper i Afghanistan och Lars Vilks teckning av Muhammed som hund. Nu påstår Lars Vilks att han utsätts för påhopp av svenskar som håller honom medansvarig för dådet. Jag anar hur de tänker men tror att de är fel ute. För det första kan inte Vilks hållas ansvarig för någonting som helst, det framgår av hans definition av konstnärskapet som evigt tonårsuppror. Och för det andra har Usama bin Ladin och hans terrorister inget behov av en Lars Vilks, eller av en Geert Wilders, för den delen. Visst, de duger till att skylla på. Men bin Ladins hat mot Västerlandet handlar inte om vad vi gör eller säger utan om vad vi är, eller försöker vara: nämligen pluralistiska, liberala och toleranta demokratier. Muslimer som uppskattar dessa värden (merparten av världens muslimer, vill jag påstå) är i hans ögon lika fördömda som Wilders och Vilks.

Alltså gör det ingen skillnad om vi tystar Lars Vilks eller överger Afghanistan. Då kan McDonald’s bli nästa mål, eller Moderna museet, eller komvux. För Adolf Hitler spelade det inte heller någon roll vad judarna gjorde eller inte gjorde. Beväpnade fullblodsfanatiker kan inte blidkas. De kan bara besegras.

Så långt är det enkelt och klart. Sedan blir det komplicerat. bin Ladin tycks vara en bildad terrorist. Han förstår oss bättre än vi förstår honom. Och liksom en gång svenska maoister vet han hur man kan få de liberala friheterna att framstå som ett förtrycksinstrument.

Jag skrev att bin Ladin inte behöver Lars Vilks. Men kanske är Lars Vilks beroende av bin Ladin? Hade han valt att smäda någon annan minoritet, låt oss säga homosexuella eller synskadade, hade den plumpheten inte noterats eller bemötts med avsmak. Det behövdes ett terrorhot för att adla en spark nedåt till symbolen för Västerlandets civilisation, yttrandefrihet och tolerans. Grattis …

Inget att säga om detta, det är demokratins öde att den inte kan välja sina strider.

I tisdagens Expressen försöker socialdemokraten Peter Weiderud säga det som behöver sägas. Vilket är ungefär samma sak som Ian Buruma skrev i DN (11/10). Att i en liberal demokrati gäller yttrandefrihet också för folk som tycker att det är kul att spotta på minoriteter, men det betyder inte att de behöver göra det jämt för att bevisa sitt frihetspatos. Samt att de får räkna med att bli emotsagda, hur många hot från bin Ladin de än åberopar.

Genast blir Weiderud utnämnd till förrädare av Vilks supportrar, för vilka yttrandefriheten blivit synonym med rätten att oemotsagd få jävlas med muslimer. Annat är ett knäfall för terrorismen.

Jag kände en gång en rabulist som gick på teatern i akt och mening att släppa väder mitt i första akten. Där fick borgarklassen! Sådan var hans klasskamp. Jag antar att även detta borde omfattas av yttrandefriheten. Var och en må uttrycka sin sanning som hans talang och omdöme tillåter. Så låt mig säga att jag försvarar Lars Vilks friheter, ty duon Lars Vilks–bin Ladin ger mig inget val. Men jag har rätt att hålla för näsan under den frihetsakten.

Maciej Zaremba

Historien om de levande torpederna, av den polska reportern Kata­rzyna Surmiak-Domanska, stod att läsa i Gazeta Wyborcza 24/2 2000.

 

Euro-orphans fanns långt innan ”Uppdrag granskning” kopplade ihop dem med rut-avdraget.

I onsdags visade SVT ännu ett oumbärligt reportage från ”Uppdrag granskning”. Det handlade om ”Euro-orphans”, barn i fattigare europeiska länder vars mödrar överger dem i långa perioder för att i Sverige eller Tyskland städa ihop till deras framtid. Men eftersom det inte var kontor som de städade utan svenska medel­klassvillor blev den moraliska laddningen stark. Här vittnade Svensson om hur han tack vare hemhjälpen Biruta äntligen fick tid att leka med barnen, vilket lättade hans samvete. Där grät samma Birutas barn i Riga av längtan efter sin mamma.

Starkt och, som sagt, oumbärligt. De välmående skall inte hållas ovetande om vilka som betalar för deras välmåga. Så varför kände jag ett lätt obehag inför anslaget? De lettiska mödrarna och deras barn skildrades förvisso med stor respekt och medkänsla. Men de reducerades samtidigt till just detta: föremålet för medömkan, vilket ju inte är samma sak som inlevelse. Som om ambitionen att väcka svenskarnas samvete tagit över nyfikenheten. Kanske begär jag för mycket. Men efter att ha hört Randi Mossige-Norheims radiodokumentär om samma fenomen (29/4 2006) vet jag att det faktiskt är möjligt att skildra nödlidande utan att de krymps till illustrationer av sin nöd.

Skuldkänslan är en farlig rådgivare. Det är lätt hänt att den förvrider perspektivet. Naturligen upprörd över reportaget söker DN-kollegan Johan Croneman (DN i går) efter roten till det onda och han finner den – i rut-avdraget. ”…här är ett politiskt beslut, här är en reform – ’Uppdrag granskning’ visade upp reformens effekter. Vad säger du Maud?”

Reformens effekter? När man följer valrörelsen kan man visserligen få för sig att det inte finns en ödesfråga på planeten som inte kan överskuggas av en svensk skattesats. Men att tro att det var avdraget för ”hushållsnära tjänster” som satte i gång migrationen i Europa är att gå för långt.

Euro-orphans har funnits i decennier. Men före rut-reformen arbetade deras föräldrar i regel svart och vistades olagligen i Sverige. Därför uppträdde de inte med namn och bild i tv-reportage. Med rut fick en del av dem en minimitrygghet, försäkring och laglig status. Nu var det inte ”en liten lettiska” längre, nu var det Biruta, som hade ett ansikte och längtande barn. Det är det enda moraliska problemet med rut, och det är inte Birutas problem utan den svenska medelklassens: att dilemmat blir synligt.

Man kan förstås försöka göra det mindre synligt igen, ifall skuldkänslan är för tung att bära. Avskaffa rut, till exempel, så att Biruta och Renate får gå under jorden. Bara man inte tror att man därigenom gjort världen bättre.

Maciej Zaremba

En växande skandal i Vojakkala

I maj förra året skrev jag om det riksbekanta rättsfallet i Vojakkala], där den 38-årige Allan Grönfors med en yxa gett sig på en person som i åratal trakasserat hans familj med hot och rasistiska tillmälen. Denne S, som han kallades i artikeln, hade av åklagaren förbjudits att närma sig familjen Grönfors. Likväl kom han dit den dagen, beväpnad med en kniv och två laddade pistoler.

Jag skrev att yxattacken inte var kulmen på någon ”grannfejd”, som tidningar påstod. Den var snarare en desperat handling av ett jagat villebråd. Jag berättade hur ett koppel zigenarhatare i Vojakkala i nästan två decennier hetsat mot Allans familj, där flera lider av mentala handikapp. Jag anklagade medier, som aningslöst kolporterat mobbarnas version och gjort Grönfors till hela Sveriges ”terrorfamilj”. Och jag ifrågasatte omdömet hos Hovrätten för Övre Norrland som blundat för allt detta: hovrätten rubricerade dådet som ett oprovocerat mordförsök, och utan vidare bevisning dömde också Allans bror Demetri och deras far Yrjö till långa fängelsestraff. Romerna dömdes alltså kollektivt för en handling som en av dem erkänt.

Jag skrev den gången att hovrätten lät sig påverkas av mediernas nidbild av familjen. Jag gick inte så långt som att hävda att domstolen diskriminerat romer. Men hade jag vetat då vad jag vet i dag hade jag inte varit så finkänslig.

Man skall vara försiktig med att anklaga myndigheter för diskriminering. Misstag begås hela tiden. Det är lätt hänt att en minoritet misstolkar vanligt sjabbel för etnisk illvilja. Men när oförklarligt många missgrep samlas på ett ställe finns det skäl att ana ont anslag.
Nu har några av Sveriges främsta jurister analyserat processen mot Grönfors. De fann att den inte ens uppfyllde minimikraven på rättvis rättegång. Familjen väcker därför talan mot Sverige i Europadomstolen.

Minimikraven: Man har rätt att veta vad man anklagas för. Man har rätt att försvara sig (”Ingen må dömas ohörd”). Man kan inte dömas för något som inte står i åtalet. Eller för en handling som inte är straffbelagd. Grönfors advokater Jan Södergren och Percy Bratt menar att hovrätten har brutit mot samtliga dessa fyra principer, (Europakonventionens artikel 6.1, 6.3 och 7.)

Man kan bli dömd för medhjälp om man främjar en gärning ”med råd eller dåd”. Men då måste det bevisas att man verkligen avsåg att främja just det brottet. Blotta närvaron i närheten av brottsplatsen utgör inte medhjälp. Emellertid kom hovrätten fram till att Yrjö och Demetri, som rörde sig oroligt (på sin egen tomt, bakom ett staket och 30 meter från brottsplatsen), genom sin närvaro hade ”distraherat offret” och skall dömas för medhjälp till mordförsök. Här bröt hovrätten mot legalitetsprincipen, skriver advokaterna. Ett sådan definition av ”medhjälp” finns varken i lagbok eller i praxis.

Inte nog med det. Varken Demetri eller Yrjö kunde försvara sig mot den anklagelsen, eftersom åklagaren aldrig påstått att de ”distraherat” offret. Denna gärning, som gav sex års fängelse, har hovrätten lagt till på eget bevåg – och först i domskälen! Det var alltså när de läste domen som Demetri och Yrjö för första gången fick höra vad de anklagats för. En juridikstuderande hade kunnat upplysa domstolen om att den bröt mot rättegångsbalken: ”Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts.”

Fadern Yrjö, slutligen, fick inte chansen att säga ett ord till sitt försvar, eftersom han fördes akut till sjukhus mitt under rättegången. Det normala, när det gäller så grova brott, är att ajournera förhandlingen. Men hovrätten fortsatte och fällde Yrjö i hans frånvaro.

En sådan anhopning av rättsdefekter låter sig inte förklaras med syrebrist i rättssalen. Det var emellertid inte allt. I en normal rättegång talar knappast avsaknaden av bevis för att den tilltalade är skyldig. Men för Grönfors skull gjorde hovrätten undantag från den regeln. Polisen har inte funnit några blodspår i den bil vari Allan flydde från brottsplatsen. (Kanske letade man dåligt.) Hovrätten använder detta mot de åtalade: Det visar nämligen hur förslagna de är, som inte lämnat några spår efter sig! Ja, så menar man faktiskt. Bristen på bevis bevisar att brottet varit planerat och bilen försetts med skydd av något slag. Inte heller detta påstående kunde Grönfors försvara sig mot, eftersom det dök upp först i domskälen.

Så var god och svälj Hovrätten för Övre Norrlands nya bevisregel: Ve dig om vi hittar blodspår i din bil! Men ännu värre blir det om vi inte hittar några…

I ett utlåtande till Högsta domstolen skriver advokat Jan Södergren att domen ”ger intrycket att domarna haft förutfattade meningar om de tilltalades skuld”.

Högsta domstolen motiverar inte sina avslag. Alltså vet vi inte hur justitieråden kom fram till att det trots allt var okej att döma Yrjö Grönfors ohörd. Men vi vet att kort därefter landade ett närmast identiskt fall på HD:s bord. (En man som insjuknat och som i sin frånvaro dömdes till långt fängelsestraff.) Oacceptabelt, fann HD den gången, och undanröjde domen. (B 3349-09)

Högsta domstolen skall se till att lika fall döms lika. Men i fallet Grönfors godkänner man en skriande orättvisa. Minns läsaren Stureplansmorden i december 1994? Mördaren hade två kumpaner. Det var bevisat att de uppmuntrade honom att hämnas på dörrvakten, att de tillsammans hämtade vapnet, såg det laddas, körde skytten till brottsplatsen, bar geväret åt honom. De dömdes av HD till sex års fängelse för ”medhjälp till grovt vållande till annans död”. Fyra sköts ihjäl, tjugo sårades. I Yrjös och Demetris fall är inget bevisat utom att de på 30 meters håll såg en misshandel. De fick samma straff som männen på Stureplan. Vilket HD fann vara rätt och riktigt.

Vem kan övertyga romerna i Vojakkala om att svensk rättvisa är lika för alla?

Jag fruktar att ingen kan. I december skrev en polisman till JO: ”I den behandling familjen Grönfors utsatts för under en lång följd av år döljer sig en rättsskandal som får allt annat jag hört talas om att förblekna. Om det visar sig att samhällets kontroll-, tillsyns- och korrigeringsapparat inte förmår hantera detta är det om möjligt en ännu större skandal.”

Det är inte någon anonym konstapel i Haparanda som lättar sitt samvete. Det är förre ordföranden i polisfacket, senare länspolismästare Gunno Gunnmo som begär att JO granskar hur polis, åklagare och domstolar behandlat Vojakkalas romer.

Sällan har jag läst en så hög ämbetsman lika förfärad. Gunnmo har läst ett tusental sidor förundersökningar och polisrapporter. Han har funnit omotiverad våldsanvändning mot familjen (vad finns det för skäl att pepparspreja en handikappad kvinna?), godtyckliga gripanden (som inte dokumenterats) och förnedrande tillslag. Han misstänker att polis och åklagare låtit sig bli en del av den mobb som trakasserar familjen. De jagas inte för vad de möjligen har gjort – utan för vad de är. ”Jag är inte familjär med polis- och åklagarkulturen i Haparanda och Kalix men har svårt att tro att man frihetsberövar familjer ur majoritetsbefolkningen på så lösa grunder som man griper, anhåller och häktar medlemmar ur familjen Grönfors.”

Den 15-sidiga anmälan gör gällande att rättsväsendet bidragit till myten om ”terrorfamiljen”. Gunnmo har granskat förundersökningar till tidigare domar och fått misstanken att yngste sonen Demetri dömts på falska angivelser för våldsbrott han inte begått: ”På grundval av en förundersökning som inte bevisar någonting, väcker åklagaren åtal och lyckas få såväl tingsrätt som hovrätt att avkunna domar grundade på påståenden vars trovärdighet inte stöds av någon övertygande bevisning.”

Gunno Gunnmo anser att överfallet på mannen S (som är en ökänd våldsman) måste ses mot bakgrunden av familjens befogade misstro mot polisen. Grönfors skulle inte känt sig skyddslösa mot S om åklagare och polis agerat ”som man kan kräva av rättsväsendet i en rättsstat”.

För misshandeln av S dömdes alltså fem medlemmar i familjen Grönfors till sammanlagt 22 års fängelse. Men nu menar också Gunno Gunnmo att de inte fick en rättvis rättegång. ”Förundersökningen om den grova misshandeln av S är inte objektiv.” Åklagaren har undanhållit domstolen (och försvaret, förstås) ett nyckelvittne som hade kunnat fria Demetri och Yrjö.

En person vittnade för polisen att omedelbart efter dådet berättade både Allan Grönfors och hans syster Hilkka för honom att Allan misshandlat S. Allan, ingen annan. I ett läge då alla misstänkta nekade var detta ett avgörande vittnesmål. Det pekade ut förövaren. Men det lyftes ut ur förundersökningen, och varför? Var det möjligen för att det hind­rade åklagarens uttalade mål att få in hela familjen bakom galler?

Det är bara Agneta Karlsson, då åklagare, numera domare vid Haparanda tingsrätt, som kan svara. Hon fick både tingsrätt och hovrätt med på att familjen Grönfors inte är som andra människor. ”…familjen Grönfors agerar i en enhet. Det är familjens modus operandi.”
Jag kan bara ansluta mig till Gunno Gunnmos uppmaning:

”Jag inser att en granskning av de ärenden jag här redovisat allvarligt kan skada många människors tilltro till polis, åklagare och domstolar. Samtidigt måste man i en rättsstat vara beredd att betala ett högt pris för att ställa till rätta om fel begåtts. När det gäller behandlingen av familjen Grönfors finns det mycket att ställa till rätta. Mycket talar för att Demetri Grönfors och Anneli Grönfors nu avtjänar straff för brott de är oskyldiga till och att flera familjemedlemmar väntar på inställelser till straff för brott de inte begått. En fullständigt oacceptabel situation.”

I förra veckan bestämde JO att inte ta upp Gunnmos anmälan. Den granskning han begär är för omfattande, heter det bland annat. Vad återstår när rättsapparaten svikit i alla led? Den frågan måste ställas till riksdagen.

Maciej Zaremba

« Older posts

© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑