I maj förra året skrev jag om det riksbekanta rättsfallet i Vojakkala], där den 38-årige Allan Grönfors med en yxa gett sig på en person som i åratal trakasserat hans familj med hot och rasistiska tillmälen. Denne S, som han kallades i artikeln, hade av åklagaren förbjudits att närma sig familjen Grönfors. Likväl kom han dit den dagen, beväpnad med en kniv och två laddade pistoler.

Jag skrev att yxattacken inte var kulmen på någon ”grannfejd”, som tidningar påstod. Den var snarare en desperat handling av ett jagat villebråd. Jag berättade hur ett koppel zigenarhatare i Vojakkala i nästan två decennier hetsat mot Allans familj, där flera lider av mentala handikapp. Jag anklagade medier, som aningslöst kolporterat mobbarnas version och gjort Grönfors till hela Sveriges ”terrorfamilj”. Och jag ifrågasatte omdömet hos Hovrätten för Övre Norrland som blundat för allt detta: hovrätten rubricerade dådet som ett oprovocerat mordförsök, och utan vidare bevisning dömde också Allans bror Demetri och deras far Yrjö till långa fängelsestraff. Romerna dömdes alltså kollektivt för en handling som en av dem erkänt.

Jag skrev den gången att hovrätten lät sig påverkas av mediernas nidbild av familjen. Jag gick inte så långt som att hävda att domstolen diskriminerat romer. Men hade jag vetat då vad jag vet i dag hade jag inte varit så finkänslig.

Man skall vara försiktig med att anklaga myndigheter för diskriminering. Misstag begås hela tiden. Det är lätt hänt att en minoritet misstolkar vanligt sjabbel för etnisk illvilja. Men när oförklarligt många missgrep samlas på ett ställe finns det skäl att ana ont anslag.
Nu har några av Sveriges främsta jurister analyserat processen mot Grönfors. De fann att den inte ens uppfyllde minimikraven på rättvis rättegång. Familjen väcker därför talan mot Sverige i Europadomstolen.

Minimikraven: Man har rätt att veta vad man anklagas för. Man har rätt att försvara sig (”Ingen må dömas ohörd”). Man kan inte dömas för något som inte står i åtalet. Eller för en handling som inte är straffbelagd. Grönfors advokater Jan Södergren och Percy Bratt menar att hovrätten har brutit mot samtliga dessa fyra principer, (Europakonventionens artikel 6.1, 6.3 och 7.)

Man kan bli dömd för medhjälp om man främjar en gärning ”med råd eller dåd”. Men då måste det bevisas att man verkligen avsåg att främja just det brottet. Blotta närvaron i närheten av brottsplatsen utgör inte medhjälp. Emellertid kom hovrätten fram till att Yrjö och Demetri, som rörde sig oroligt (på sin egen tomt, bakom ett staket och 30 meter från brottsplatsen), genom sin närvaro hade ”distraherat offret” och skall dömas för medhjälp till mordförsök. Här bröt hovrätten mot legalitetsprincipen, skriver advokaterna. Ett sådan definition av ”medhjälp” finns varken i lagbok eller i praxis.

Inte nog med det. Varken Demetri eller Yrjö kunde försvara sig mot den anklagelsen, eftersom åklagaren aldrig påstått att de ”distraherat” offret. Denna gärning, som gav sex års fängelse, har hovrätten lagt till på eget bevåg – och först i domskälen! Det var alltså när de läste domen som Demetri och Yrjö för första gången fick höra vad de anklagats för. En juridikstuderande hade kunnat upplysa domstolen om att den bröt mot rättegångsbalken: ”Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts.”

Fadern Yrjö, slutligen, fick inte chansen att säga ett ord till sitt försvar, eftersom han fördes akut till sjukhus mitt under rättegången. Det normala, när det gäller så grova brott, är att ajournera förhandlingen. Men hovrätten fortsatte och fällde Yrjö i hans frånvaro.

En sådan anhopning av rättsdefekter låter sig inte förklaras med syrebrist i rättssalen. Det var emellertid inte allt. I en normal rättegång talar knappast avsaknaden av bevis för att den tilltalade är skyldig. Men för Grönfors skull gjorde hovrätten undantag från den regeln. Polisen har inte funnit några blodspår i den bil vari Allan flydde från brottsplatsen. (Kanske letade man dåligt.) Hovrätten använder detta mot de åtalade: Det visar nämligen hur förslagna de är, som inte lämnat några spår efter sig! Ja, så menar man faktiskt. Bristen på bevis bevisar att brottet varit planerat och bilen försetts med skydd av något slag. Inte heller detta påstående kunde Grönfors försvara sig mot, eftersom det dök upp först i domskälen.

Så var god och svälj Hovrätten för Övre Norrlands nya bevisregel: Ve dig om vi hittar blodspår i din bil! Men ännu värre blir det om vi inte hittar några…

I ett utlåtande till Högsta domstolen skriver advokat Jan Södergren att domen ”ger intrycket att domarna haft förutfattade meningar om de tilltalades skuld”.

Högsta domstolen motiverar inte sina avslag. Alltså vet vi inte hur justitieråden kom fram till att det trots allt var okej att döma Yrjö Grönfors ohörd. Men vi vet att kort därefter landade ett närmast identiskt fall på HD:s bord. (En man som insjuknat och som i sin frånvaro dömdes till långt fängelsestraff.) Oacceptabelt, fann HD den gången, och undanröjde domen. (B 3349-09)

Högsta domstolen skall se till att lika fall döms lika. Men i fallet Grönfors godkänner man en skriande orättvisa. Minns läsaren Stureplansmorden i december 1994? Mördaren hade två kumpaner. Det var bevisat att de uppmuntrade honom att hämnas på dörrvakten, att de tillsammans hämtade vapnet, såg det laddas, körde skytten till brottsplatsen, bar geväret åt honom. De dömdes av HD till sex års fängelse för ”medhjälp till grovt vållande till annans död”. Fyra sköts ihjäl, tjugo sårades. I Yrjös och Demetris fall är inget bevisat utom att de på 30 meters håll såg en misshandel. De fick samma straff som männen på Stureplan. Vilket HD fann vara rätt och riktigt.

Vem kan övertyga romerna i Vojakkala om att svensk rättvisa är lika för alla?

Jag fruktar att ingen kan. I december skrev en polisman till JO: ”I den behandling familjen Grönfors utsatts för under en lång följd av år döljer sig en rättsskandal som får allt annat jag hört talas om att förblekna. Om det visar sig att samhällets kontroll-, tillsyns- och korrigeringsapparat inte förmår hantera detta är det om möjligt en ännu större skandal.”

Det är inte någon anonym konstapel i Haparanda som lättar sitt samvete. Det är förre ordföranden i polisfacket, senare länspolismästare Gunno Gunnmo som begär att JO granskar hur polis, åklagare och domstolar behandlat Vojakkalas romer.

Sällan har jag läst en så hög ämbetsman lika förfärad. Gunnmo har läst ett tusental sidor förundersökningar och polisrapporter. Han har funnit omotiverad våldsanvändning mot familjen (vad finns det för skäl att pepparspreja en handikappad kvinna?), godtyckliga gripanden (som inte dokumenterats) och förnedrande tillslag. Han misstänker att polis och åklagare låtit sig bli en del av den mobb som trakasserar familjen. De jagas inte för vad de möjligen har gjort – utan för vad de är. ”Jag är inte familjär med polis- och åklagarkulturen i Haparanda och Kalix men har svårt att tro att man frihetsberövar familjer ur majoritetsbefolkningen på så lösa grunder som man griper, anhåller och häktar medlemmar ur familjen Grönfors.”

Den 15-sidiga anmälan gör gällande att rättsväsendet bidragit till myten om ”terrorfamiljen”. Gunnmo har granskat förundersökningar till tidigare domar och fått misstanken att yngste sonen Demetri dömts på falska angivelser för våldsbrott han inte begått: ”På grundval av en förundersökning som inte bevisar någonting, väcker åklagaren åtal och lyckas få såväl tingsrätt som hovrätt att avkunna domar grundade på påståenden vars trovärdighet inte stöds av någon övertygande bevisning.”

Gunno Gunnmo anser att överfallet på mannen S (som är en ökänd våldsman) måste ses mot bakgrunden av familjens befogade misstro mot polisen. Grönfors skulle inte känt sig skyddslösa mot S om åklagare och polis agerat ”som man kan kräva av rättsväsendet i en rättsstat”.

För misshandeln av S dömdes alltså fem medlemmar i familjen Grönfors till sammanlagt 22 års fängelse. Men nu menar också Gunno Gunnmo att de inte fick en rättvis rättegång. ”Förundersökningen om den grova misshandeln av S är inte objektiv.” Åklagaren har undanhållit domstolen (och försvaret, förstås) ett nyckelvittne som hade kunnat fria Demetri och Yrjö.

En person vittnade för polisen att omedelbart efter dådet berättade både Allan Grönfors och hans syster Hilkka för honom att Allan misshandlat S. Allan, ingen annan. I ett läge då alla misstänkta nekade var detta ett avgörande vittnesmål. Det pekade ut förövaren. Men det lyftes ut ur förundersökningen, och varför? Var det möjligen för att det hind­rade åklagarens uttalade mål att få in hela familjen bakom galler?

Det är bara Agneta Karlsson, då åklagare, numera domare vid Haparanda tingsrätt, som kan svara. Hon fick både tingsrätt och hovrätt med på att familjen Grönfors inte är som andra människor. ”…familjen Grönfors agerar i en enhet. Det är familjens modus operandi.”
Jag kan bara ansluta mig till Gunno Gunnmos uppmaning:

”Jag inser att en granskning av de ärenden jag här redovisat allvarligt kan skada många människors tilltro till polis, åklagare och domstolar. Samtidigt måste man i en rättsstat vara beredd att betala ett högt pris för att ställa till rätta om fel begåtts. När det gäller behandlingen av familjen Grönfors finns det mycket att ställa till rätta. Mycket talar för att Demetri Grönfors och Anneli Grönfors nu avtjänar straff för brott de är oskyldiga till och att flera familjemedlemmar väntar på inställelser till straff för brott de inte begått. En fullständigt oacceptabel situation.”

I förra veckan bestämde JO att inte ta upp Gunnmos anmälan. Den granskning han begär är för omfattande, heter det bland annat. Vad återstår när rättsapparaten svikit i alla led? Den frågan måste ställas till riksdagen.

Maciej Zaremba