Få sociologer har i vår tid levererat så många dåliga nyheter som Zygmunt Bauman. Hans internationella genombrott, boken ”Auschwitz och det moderna samhället” (1989), visade att de mekanismer som gjorde Förintelsen möjlig inte försvann med Tredje riket. De var varken särskilt tyska, abnorma eller ens några kvarlevor från medeltiden.

Tvärtom, hävdade Bauman, Hitlers dödsmaskin var en tillämpning av den sociala ingenjörskonsten och otänkbar hundra år tidigare. Den förutsatte en oväldig byråkrati, befolkad av moderna, rationella och plikttrogna funktionärer som litade på vetenskapen, passade tiden och var solidariska med arbetskamraterna.

Låt mig spetsa till Baumans slutsats så att dess skandalösa innebörd blir tydlig: Massakrerna i Kongo eller Rwanda förutsätter hat, blodtörst eller habegär. Men att under reglerad arbetstid dag ut och dag in avliva kvinnor och barn kräver kvaliteter som vi förknippar med civilisation: solid ordning, arbetsdelning, lidelsefrihet. Man frestas tillägga: kvalitetssäkring.

Man kunde säga att Baumans senare böcker är uppföljningar av denna insikt. Han har spårat de sidor av moderniteten och upplysningen som korrumperar sin egen värdegrund. De visade sig vara många. Rationaliteten dödar medkänslan, toleransen föder likgiltighet och isolering, tekniken som skulle ha tyglat naturen utarmar den på kuppen, konsumtionen som skulle ha varit ett medel till bättre liv har tagit över och blivit till ett mål.

Och friheten har fått solidariteten att förtvina. Därmed är vi inne i den postmoderna eller flytande moderniteten, ett nytt tillstånd, där människan förvisso är mätt, men ensammare, otryggare och ängsligare än någonsin.

Inte en helt ny diagnos, kunde man säga, och öppen för motsägelser. Men i Baumans tappning blir den faktiskt övertygande och förfärlig. Också den som känner sig provocerad av hans misantropi dras med.

Bauman äger en sällsynt, närmast poetisk förmåga att slå broar mellan läsarens dagliga erfarenheter och globala misärer. I torsdags gjorde han det med bravur inför en ung publik på Södra teatern i Stockholm. Stående, utan manus, talade den 86-årige sociologen i en timme om den stora osäkerhet som kommit över oss. Den stavas interregnum.

Interregnum är tillståndet när en gammal ordning upphört att fungera – men ingen ny finns i sikte. Den gamla, som varat i över hundra år, tog slut samtidigt med Sovjetunionen och kalla kriget, sade Bauman. Fram till dess kuggade ännu Politiken och Makten – Power, i meningen förmågan att uträtta saker – i varandra. Men sedan lösgjorde sig ekonomin från politiken och nästan alla styrmedel upphörde att fungera.

Politiken har blivit impotent, eftersom den har förblivit nationell – medan det mesta som påverkar våra liv har blivit globalt.

Ja, i dessa dagar låter det inte som en osannolik diagnos. Det hördes inga protester, bara dova suckar, när Bauman utslungade sin dystra profetia: Ni som är unga i dag kommer att ägna det mesta av era liv åt att återigen gifta Makten med Politiken.

Efteråt frågar jag hur han kan vara så säker på sin sak.

-Därför att annars blir tillvaron så osäker att den blir outhärdlig. Skilsmässan mellan politiken och makten är orsaken till allt ont i världen.

-Vad har globaliserats? Finansmarknaden, handeln, smugglingen av människor, knark och vapen samt terrorismen. Alla har det gemensamt att de ignorerar gränser och lokala lagar. Men de politiska verktyg med vars hjälp de kunde stävjas finns inte. Vi har inga politiska instrument i global skala. Inga som helst.

Här måste jag ha sett ut som om jag försökte säga något.

-Kom inte och påstå att det finns en internationell politik. Den är ett skämt. Det finns ministrar som träffas och skriver på konventioner. Den som skrivit på måste lyda, men den som låtit bli eller äger många stridsplan, som USA, kan låta bli. Det är som om man i Stockholm införde nya trafikregler: den som skrivit på måste stanna för rött. Men alla andra får köra som de vill. Så ser världen ut nu för tiden.

Ändå är ni inte pessimist, säger ni.

-Nej, därför att jag studerat den brittiska arbetarrörelsens historia. Den uppstod som en reaktion på samma fenomen. Då, för 250 år sedan, frigjorde sig ekonomin för första gången från politiken. Den vilda kapitalismen väckte samma känsla av total osäkerhet. Ständiga överraskningar, ingen kontroll.

-Och politiken behövde hundra år av reformer för att tämja den kraften och återskapa en relativ trygghet. Som fungerade ganska bra, får man säga, i nästan hundra år, tills krafterna och makten slet sig lösa igen, den här gången i global skala.

Zygmunt Bauman får ofta frågan om vad som i så fall bör göras. Då brukar han svara att sociologen kan förklara allt, förutsatt att det redan hänt. Om framtiden kan han inget säga, utom att det är osannolikt att globala styrformer kommer att likna dem vi redan har, fast liksom uppförstorade.

-På ett seminarium i Venedig fick en nordisk forskare frågan om ett världsparlament vore en bra idé. Låt oss se, svarade han. Där skulle sitta: sju svenskar, ett fyrtiotal italienare, nio hundra indier och tusen kineser … Så gjorde han en paus och såg sig omkring. Ni verkar inte särskilt entusiastiska …

-Nej, politiska strukturer som skapades för nationalstaten kan inte tillämpas globalt, om inte annat så för att de skulle göra kulturländerna till en diskriminerad minoritet. Det måste lösas på ett annat sätt.

-Men det är ingen mening att spekulera, eftersom vi saknar begrepp. Tänk er att Aristoteles besöker brittiska underhuset. Han skulle gilla debatterna och röstningen, men hade man sagt honom att det var demokrati skulle han tappa hakan. Demokrati – det var för Aristoteles atenarna på gatan. Begreppet ”representativ” fanns inte. Nya begrepp uppstår ur en ny verklighet, inte tvärtom. Därför kan vi inte sia om framtiden.

Då kan vi kanske börja i nuet. Vad tror ni om nätets demokratiska potential?

-Det är en illusion att tro att en agora – där medborgarna översätter privata intressen till offentliga problem och offentliga problem till enskilda plikter – skulle kunna uppstå online. Det ligger i mediets natur.

-Livet online har den fantastiska fördelen att det inte föder några förpliktelser. Därför tilltalar det unga människor, som är rädda för att ta på sig ansvar. För man vet inte vilka chanser som uppstår nästa år och då vill man inte vara bunden. Man kan under en dag utan ansträngning gå ihop med 500 likasinnade och på kvällen befria sig från dem genom en knapptryckning. Denna barnsliga lätthet att gå in och ut föder ett barnsligt beteende.

Som rentav kan avskräcka från politiken, eftersom det skapar illusionen att man kan ingå i en gemenskap utan att det gör ont?

-Just det. Livet online får oss att tro att man kan äta kakan och ha den kvar. Det finns tusentals agoror online och alla har ett gemensamt – de är dagsländor. Se på dessa miljoner människor som kom till Befrielsetorget i Kairo. Visst, de lyckades få Mubarak bakom galler. Och sedan? Vad har de för inflytande över fortsättningen?

Zygmunt Bauman säger att just nu, på en parkbänk vid Mosebacke, är vi för tillfället offline, men snart skils vi åt och skyndar till var sin uppkoppling. Ty vi lever redan i online-samhället.

-För sjuttio år sedan handlade människans fruktan om en samhällsmakt som skulle förslava eller förgöra henne. Det är vad Orwells och Huxleys dystopier handlade om. I dag är det Michel Houellebecq som ger uttryck åt tidens fasa. I ”La Possibilité d’une île” har människor inga band till varandra längre och de förstår inte vad som menas i de få böcker som finns kvar som berättar om kärlek.

-Det är där vi riskerar att hamna om vi inte ser upp.

Maciej Zaremba