Tagged rättvisa och rätt

Fast mellan lag och moral

 

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Slutreplik i debatten om de apatiska flyktingbarnen.

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Det skriver Maciej Zaremba i en slutreplik om de apatiska flyktingbarnen.

”I Maciej Zarembas svartvita värld verkar det vara självklart att alla asylsökande har skäl att få stanna. Att de alla uppfyller lagens krav …”, skriver Lasse Granestrand (DN 13/10).

Läs om denna mening och begrunda vilken omdömeslös person jag måste vara. Var och en som knackar på Sveriges passlucka vill jag släppa in, utan knussel och onödiga frågor. Kanske behöver de inte ens visa passet. Hur många kan de bli? Huu …

Ack, ja. Jag utlovar guld och gröna skogar åt den som hittar dessa idiotier i min krönika som Granestrand påstår sig referera (DN 11/10). Därmed sagt att det inte är så enkelt att debattera med Lasse Granestrand. Man får liksom inte ha sina egna åsikter i fred. Där man blottat en rättslig ståndpunkt klistrar han dit en migrationspolitisk agenda.

När ett antal individer protesterar mot att Sverige fortsätter att utvisa apatiska barn (DN 5/10) döper han dem till ”kultureliten” och undrar varför eliten inte går rakt på sak och talar om ”fri invandring” (DN 7/10). Han måste antingen mena att eliten vill ha fri invandring eller att eliten inte fattat att den blir följden om de sjuka barnen inte skickas ut. Blir det verkligen så? Vilket menar Granestrand? Om han inte vet själv kunde han fråga Henning Mankell, Göran Greider, Cordelia Edvardson och de andra elitisterna (över fyra tusen personer på http://upprop.nu/VTKG) vad de vill och hur de tänker. Det hade varit upplysande.

Det blir inte mycket till diskussion om man utgår från att den andre menar något annat än det han säger.

Min avsikt med den hypotetiska historien om Vägverket som försöker ransonera körkorten var att visa vad som händer när en (enligt grundlagen) självständig myndighet hörsammar politiska önskningar. Att rättsrötan hos Migrationsverket inte berott på att det skulle befolkas av xenofober, utan på att verket intagit oförenliga roller.

Mot detta invänder Migrationsverkets chef Dan Eliasson med stor emfas (DN 17/10). ”Om det skulle finnas en större sanningshalt i det som Zaremba påstår, är det en präktig skandal som borde skaka rättsstaten Sverige i sina grundvalar.” Hans myndighet skall endast lyda lagen, hälsar Eliasson, den tar inga som helst andra hänsyn.

Jag betvivlar inte att detta är generaldirektörens ambition. Men det är knappast en riktig beskrivning av hur Migrationsverket fungerat.

Så låt oss då skaka grundvalarna. Den näst högste chefen för Migrationsverket mellan 2004 och februari 2007 var rådmannen Lars-Gunnar Lundh. Under dessa år försökte han reformera verket ”att bli mer som myndigheter skall vara”, berättade han för mig sommaren 2007.

”När jag kom till Migrationsverket 2004 talade alla om ’pull-­effekten’ av ett beslut. Tankemönstret genomsyrade hela organisationen. Till och med vaktmästare talade om pull-effekten. Man menade att om vi låter en person från ett visst land stanna så kommer flera från samma land att dras till att söka fristad i Sverige. Ja, så kan det nog bli. Men det är inget som myndigheten kan göra något åt. Vi skall tillämpa bestämmelsen. En domstol kan inte låta bli att döma till fängelse av hänsyn till att det kan bli för dyrt för kriminalvården.

’Vem skall hålla i yxan?’ frågade man när det kom väldigt många bosnier. Men så får inte en myndighet resonera, svaret är ju givet! Det är bara riksdagen som kan strypa inflödet – genom att ändra utlänningslagen. Långt ifrån alla, men många på Migrationsverket trodde dock att det var deras uppgift att skruva på och av inflödet av utlänningar. När jag förklarade att det inte var deras uppgift kunde jag höra: ’Jaså, är du emot en reglerad invandring?’ Jag vill inte klandra enskilda medarbetare. Många var duktiga. Ytterst var det fråga om en kultur som genomsyrade verksamheten och som ledningen var ansvarig för.”

Lars-Gunnar Lundh menar att det var denna kultur som låg bakom en rad orimliga beslut. När han tillträdde fann han att verket fattat cirka 9 000 avvisningsbeslut där man visste säkert att beslutet inte gick att verkställa. För att ingen vågade flyga till Bagdad, eller för att Kuba inte släpper in kubaner som varit borta längre än elva månader:

”Trots den vetskapen beslutade Migrationsverket och Utlänningsnämnden att dessa människor skall avvisas. Vilket var ett fullständigt slag i luften och gjorde det omöjligt för dem att integreras i Sverige.

En viktig uppgift för myndigheten under mina år var att tillsammans med beslutsfattarna få en riktig syn på hur beslutsfattandet skulle gå till. Det viktigaste var att vi utan att snegla på konsekvenserna fattade beslut enligt lagen. Konsekvenserna fick riksdagen ta hand om! I den andan fattade jag själv ett antal vägledande beslut när det gällde bland annat irakier som innebar att de fick stanna.

Vårt system bygger på att politikerna stiftar lagar – som myndigheterna tillämpar. Gillar inte politikerna konsekvenserna måste de ändra lagarna. Men så har man inte gjort med migrationspolitiken. Man har försökt begränsa tillströmningen – genom att ha täta kontakter med de tillämpande myndigheterna.”

Lars-Gunnar Lundh säger att han inte känner till någon annan myndighet som fungerat på det sättet.

”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist. Till exempel bjöd Utlänningsnämnden in mig och verkets rättschef för att diskutera hur de skulle avgöra ett ärende som redan var avgjort av oss och överklagat till dem. Det skulle vara helt främmande för en hovrätt att bjuda in tingsrätten och undra ’hur tycker ni att vi skall göra?’ Eller så skickade de ett mejl som antydde att vi inte borde verkställa en avvisning till Eritrea – som de själva beslutat om. Varför inte? Jo, Sverige kan få kritik från UNHCR om ni verkställer, hälsade Utlänningsnämnden. Men då skall de för tusan inte fatta sådana beslut! Man måste ta ansvar för vad man gör. Man kan inte ha en agenda inåt och en annan utåt.”

Så långt Lars-Gunnar Lundh. Jag menar att han beskriver en ordning där det politiska ansvaret för flyktingpolitiken inte kan utkrävas, eftersom politiken gömt sig bakom ryggen på en myndighet. Som ställt upp på arrangemanget. Någonting är inte som det skall med rättstatens grundvalar.

Maciej Zaremba

Flyktingar som med råge uppfyller kraven kuggas

 

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

Antag att regeringen kommer på ett nytt sätt att begränsa bilismen. I stället för att reta upp folket med nya skatter antyder man för Vägverket att det utfärdas för många körkort.

En sådan antydan skulle förvisso strida mot grundlagen. En svensk myndighet är som en domstol. Den skall tillämpa lagen, inte uppfylla politiska mål. Körkort är för övrigt en rättighet. Uppfyller man villkoren skall man få det.

Med låt oss anta att Vägverket går regeringen till mötes. Man sätter upp ett internt mål: högst 70.000 körkort i år, i stället för det dubbla. Alla inspektörer förstår vad det innebär: Av sådana som klarade provet i fjol skall vi i år kugga varannan.

Följderna borde inte vara svåra att räkna ut. Folk överklagar, det blir gigantiska köer till uppkörningen, Vägverket dignar under arbetsbördan och kräver mer resurser av regeringen. Som försöker lösa problemet med en ny regel: Den som kuggats tre gånger får inga fler chanser.

Då blir nog somliga desperata. Falska körkort kommer i omlopp, liksom mutor och annat otyg. Någon tar sig av daga efter tredje avslaget, någon annan vinner mot Sverige i Strasbourg. Vägverket är den mest utskällda myndigheten och tidningar bombarderar regeringen med sockersjuka Lisa som har trettio mil till sjukhus, med flera upp­rörande fall.

Nu har trycket blivit för stort, nu finner regeringen en utväg. De riktigt förtvivlade (som har intyg på depression eller som uppviglat någon tidning) kan få lappen ”av humanitära skäl”. Efter tjugo år av sådana krumbukter är läget följande: Vägverket utfärdar lika många körkort som dessförinnan. Men nu är bara vartannat på riktigt, och resten beviljade av ”humanitära skäl”.

Nog skulle en sådan ordning skapa en del misstro i trafiken. ”Hur kör du blindstyre, är du humanitär, eller?” Troligen skulle Vägverkets tjänstemän korrumperas på kuppen. Börja fira kuggningar med champagne, kantänka.

Ja, jag har just beskrivit den svenska flyktingpolitiken, som det sett ut i över 20 år. Jag har en viss förståelse för den läsare som undrar om jag har alla hästar hemma. ”Vad har körkort har med asyl att skaffa?” Det mesta, kommer varje jurist att svara, utan att bli förstådd. Det är just det som är problemet.

Efter decenniers tricksande av det slag som antyddes ovan har vi nästan glömt att rätten till asyl inte är någon nåd. Den är en rättighet som tillkommer den som med skäl fruktar förföljelse i sitt hemland, vilket skall prövas i liknande ordning som ansökan om körkort. Eller om bygglov. Uppfyller man villkoren skall man få tillstånd. Här finns inget utrymme för generositet, eller njugghet, för den delen. Det gör det däremot när det kommer till folk som flyr undan svält och anarki eller som söker vård. Det är ”humanitära skäl”, men de är inte tvingande.

Om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen bör de skicka buketter till de största partierna, som tack för dimridåerna kring flyktingfrågan. Det är dessa dunster som är deras livsluft. Det framgår inte minst av reaktionerna på Gellert Tamas bok att många känner sig vilseförda av sina politiker. Att det inte är några ”riktiga” flyktingar som Sverige tar emot, utan människor som det i allmänhet är synd om. Stannar inte de allra flesta av ”humanitära skäl”?.

Ja, så kan det se ut. Bara knappt fyra procent av de som söker i Sverige beviljas flyktingstatus. Men varför var den andelen tio gånger högre på 80-talet och är det fortfarande i många andra länder?

Det har jag just berättat. Färre körkort, remember? Flyktingar som med råge uppfyller kraven (och skulle få asyl i andra länder) kuggas i Sverige, för att efter åratal av överklaganden, psykvård och ingripanden från FN till slut få tillstånd på nåder, av ”humanitära skäl”. Det är inte rationellt, inte värdigt en rättsstat, inte humanitärt – men det är mumma för demagogerna.

Jag noterar att journalisten Lasse Granestrand vill ha en ny vinkel på debatten (DN 7/10). Det finns en ”kulturelit” menar han, som i motsats till honom inte kan tänka analytiskt och som av det skälet önskar en fri invandring. Fast eliten inte säger det högt. Jag är övertygad om att han får svar från alla som känner sig träffade.

Maciej Zaremba

Gellert Tamas: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare.

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare. Maciej Zaremba läser en skakande berättelse om hur ett samhälle överger sina grundvärden.

Tisdagen den 7 mars 2006 slår polisen till. Samma dag på flera adresser, vilket antyder organiserad brottslighet. Fem personer tränger sig in i lägenheten, en av dem går fram till den orörliga barnkroppen, sticker en nål i den och klipper bort hårtussar. Föräldrarna får veta att de misstänks för att förgifta sitt barn. Haqiqat Agayeva lär inte glömma den dagen. ”Jag tappade verklighetsuppfattningen”, har hon berättat. Det kändes som att vara tillbaka i Azerbajdzjan. Kort därefter togs hon in på psykakuten.

Tillslaget utgjorde kulmen på två års intensiv opinionsbildning kring ”de apatiska barnen”. Den började på allvar i november 2004 då migra­tionsministern Barbro Holmberg upplyste riksdagen om att sådana barn ”bara fanns i Sverige”. Vilket förstods som att deras tillstånd inte var på riktigt. Tre månader senare berättade Holmberg om ett barn som tillfrisknat på en timme. Samma dag kungjorde ministerns ”nationella samordnare” Marie Hessle att apatiska barn sprang uppe på nätterna och smygåt när ingen såg på.

Under åren följde flera rykten som antydde att dessa flyktingfamiljer var riktiga monster. De tvingade sina halvvuxna barn att väta i sängen, svälte dem eller gav dem droger. En doktor Eriksson i Malmö sade sig veta att det var brom. Sveriges Radio (Väst) anklagade ett namngivet flyktingbarn för att simulera.

Det var som om vissa spärrar börjat släppa. En högerextremist som fabulerat på webben om ryska resebyråer – som lärde ut hur man låtsas sjukdom för att tillskansa sig uppehållstillstånd i Sverige – fick sin historia serverad som äkta nyhet i Svenska Dagbladet
(24/11 -05). En statlig utredning åberopade som enda referens en doktor Jackson som aldrig sett ett apatiskt barn men visste att de simulerade. (Doktor Jackson menar vidare att det är ”judar” som ligger bakom de apatiska barnen. Fast den förklaringen kom inte med i utredningen. Hans åsikter i övrigt kan inhämtas på Nationaldemokraternas hemsida.)

Trots att de apatiska barnens symtom fanns beskrivna i läroböckerna (”Katastrof- och försvarspsykiatri”, 1982) började också sjukvården bete sig som om sjukdomen inte fanns. I Jönköping vägrade psykiatrin att ens undersöka ett förtvivlat barn. Vid Danderyds sjukhus den 20 juli 2004 fick häpna åskådare se hur en skötare släpade en kraftlös 13-åring till entrén medan han sparkade pojken på hälarna: ”Han kan gå … pappan tittade på ett tv-program om hur man gör för att få stanna i Sverige, så här gör de, vi vet.”

I augusti 2006 kom resultatet av polisens tillslag mot Haqiqat Aga­yeva och andra flyktingfamiljer. Inga ”tecken på vanvård, misshandel eller drogning har kunnat påvisas”, sammanfattade åklagaren. Dessförinnan har man avfärdat talet om ryska maffior, drogningskurser med mera. Anklagelserna var ogrundade.

I dag, tre år senare, får vi veta att de inte bara var ogrundade. De var fabricerade.

Polistillslaget var frukten av en manipulation av två statsfunktionärer: regeringens nationella samordnare Marie Hessle och Annica Ring på Migrationsverket. Så ser det faktiskt ut. Syftet var att påverka opinionen och riksdagen att stödja regeringen Perssons hårt kritiserade praktik att avvisa svårt sjuka barn.

Det är ett av budskapen i Gellert Tamas 600-sidiga ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”, som utkommer i dag.

Låt oss inse vad det betyder. Det handlar om söndertrasade flyktingfamiljer, med livsfarligt sjuka barn, av vilka somliga bevittnat mord och våldtäkter på närstående. Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättstaten och värna de svaga.

År 2003 skrev Bo Strömstedt att eftervärlden kommer att betrakta dessa avvisningar ”med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar”. Ärkebiskop K G Hammar såg dem som ett övergrepp i nivå med baltutlämningen. Då kunde de bara ana dimensionerna av detta haveri. När Tamas ber mytforskaren Bengt af Klintberg analysera de historier som Marie Hessle med flera spritt om flyktingarna associerar af Klintberg till sägner om judar som rövar bort kristna barn för att dricka deras blod. ”Det är befogat att dra de parallellerna.”

Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt. Det han påstår synes pedantiskt belagt och Gellert Tamas har knappast råd med annat. Han har valt att namnge ett hundratal läkare, poliser, tjänstemän, journalister och andra som antingen ansvariga eller medlöpare i denna flyktingmobbning. Vi får rentav veta vad de tre hos Kriminalvårdens transporttjänst hette som i juni 2004 övergav den svårt sjuka Jennifer på en förläggning i Märs­ta, utan att bry sig om huruvida någon skulle ta hand om henne.

Det är demokratisk pedagogik. Tamas påminner om att samvetet inte kan delegeras uppåt. Att det inte duger att kasta hela skulden på en handfull makthavare.

”De apatiska” i titeln syftar inte på flyktingbarnen utan i första hand på riksdagen, vars majoritet (av S och M) accepterade Barbro Holmbergs slutsats att ifall de sjuka fick fristad skulle landet invaderas av falska flyktingar. Jag håller med Miljöpartiets Gustav Fridolin: Det var ett närmast rasistiskt antagande. Så kanske hade ”Ormens ägg” varit en bättre titel.

Tamas visar nämligen att det räckte att några få resoluta makthavare, med regeringens tysta medgivande, började blinka samförstånd till en främlingsfientlig opinion för att demokratins fästpunkter (läkaretik, pressetik, ämbetsmoral) skulle krackelera. Plötsligt blev det rumsrent på ett ämbetsverk att fira avvisningar med champagne eller skämta om ”den slutgiltiga lösningen”, som Annica Ring kallade deportationen av de sjuka barnen. Oroväckande många läkare började säga vad de trodde förväntades av dem (25 verksamhetschefer avlade en lojalitetsförklaring till regeringens idé att apatiska barn tog skada av sjukvård). Läkare med integritet förtalades eller tvingades bort från sina poster. Och i seriösa tidningar uppträdde nationaldemokrater och skrävlare som medicinska experter. Medan invändningarna blev refuserade.

Trots att en rad läkare och journalister gjorde sitt yttersta för att gendriva ryktena fick de nästan karaktären av etablerad sanning. Också i de mest upplysta sällskap kunde den som efterlyste bevis för att barnen simulerade mötas av medlidsamma leenden.

Det är en skrämmande och oerhört lärorik läsning. Man förstår bättre hur ett Machtübername skulle kunna gå till. Som en liten strömkantring till en början, fredligt, stegvis och med ögontjänare i de flesta rollerna.

Det är bland annat denna kvalitet som gör ”De apatiska” till ett av efterkrigstidens viktigaste repor­tage. Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.

När ett svenskt missförhållande avslöjas brukar vi trösta oss med att det i varje fall inte var värre än i andra länder. Men med de apatiska barnen förhåller det sig tvärtom. I Tyskland, i Kosovo och i Europadomstolen (som stoppat en rad avvisningar) kan folk inte förstå hur någon stat kan misshandla ett sjukt barn på det sättet. Så låt mig referera Gellert Tamas:

De svenska läkare som av Mi­grationsverket tubbas att intyga att barnen är ”transportabla” får försäkringar av verket att det väntar vård i hemlandet. Men staten ljuger. I regel bär de svenska funktionärerna barnet ur flygplanet, lägger det på en bänk i ankomsthallen, och återvänder hem.

Eller, oktober 2003. Anisas familj har efter fyra års ansökande och avslag accepterat att avvisas till Belgrad. De har bara ett önskemål: att få åka tåg, eftersom den 15-åriga Anisa (som går på högstadiet i Malmö) lider av svår flygfobi, vilket två läkare intygar. Då blir det tvångsavvisning med flyg, bestämmer polisen. Oändligt mycket dyrare, förstås, men kanske gäller det att visa vem det är som bestämmer? Hämtning med piketstyrka, väldig brådska och våld.

På det specialchartrade planet får Anisa panik. Då tvingas hon ned på golvet och får ligga i två timmar fastkedjad i korsställning mellan flygsätena. Hon ropar på sina föräldrar. Men de får inte trösta henne, har avvisningsteamet bestämt. Svälj också detta: Arisa måste bäras ut från planet. Allt gick så fort att familjen efter fyra år i Sverige varken fick med sig ytterkläder, identitetshandlingar, pengar eller skor.

”Ren sadism”, kommenterade Anisas svenska läkare, Olle Erlandson. Å, nej. Normal, generös, föredömlig svensk flyktingpolitik. Den humanaste i världen. Fråga minister Holmberg. Eller om det är Billström han heter.

Denna svenska mardröm är nämligen inte över. Endera dagen skall 19-årige Tair Maripov, sondmatad sedan två år, dumpas på någon bänk i Kazakstan. Om Tobias Billström säger att det inte är hans ansvar, vilket han brukar säga, kan ni sluta att ta den mannen på allvar. Det är regeringen som bär ansvaret för dessa nedrigheter. Migrationsverket är bara instrument.

Jag skulle skriva en recension, men den ser ut som en debattartikel. Kan man avge ett bättre omdöme om ett reportage som vill väcka debatt? Så låt mig bara slänga in att jag emellanåt irriterats av Tamas missbruk av deckarens stilgrepp ”klockan var exakt 5:43 när…” och liknande. Men det är petitesser. Där­emot är avsaknaden av namnindex svåruthärdlig i en sådan uppslagsbok till samtiden.

Maciej Zaremba

 

Lag skall med språk byggas

Höga ambitioner låg bakom initiativet till en ny svensk grundlag, men utredningens förslag är en kompromiss med ett tilltal som inte lär få några medborgarhjärtan att slå snabbare.

Höga ambitioner låg bakom initiativet till en ny svensk grundlag, men utredningens förslag är en kompromiss med ett tilltal som inte lär få några medborgarhjärtan att slå snabbare, skriver Maciej Zaremba.

Varje medborgare är skyddad mot kroppsstraff, står det i grundlagen. Varje medborgare. Så vad gäller för icke-medborgare? Är det fritt fram för polisen att prygla turister? Faktiskt inte. Sjutton paragrafer senare kommer grundlagen på bättre tankar och meddelar att även icke-svenskar åtnjuter mänskliga rättigheter.

Så är vår grundlag skriven. Frukten av ett otal kompromisser mellan 60-talets teknokratiska politiker, därefter korrigerad många gånger, är den ett lapptäcke av högt och lågt, viktigt och oviktigt om vartannat. Den är svår att begripa och oskön att läsa.

Det var bland annat detta som grundlagsutredningen skulle ändra på. Regeringsformen, som i decennier levt ett så undanskymt liv att den inte ens stod med i den första lagbok jag skaffade (1969), skulle lyftas fram som samlande symbol för det nya Sverige, som ju inte längre kan hålla ihop sin medborgarmoral med gemensam etnicitet, historia eller religion. En annan ambition var att göra demokratin litet mera levande och rättstaten en aning säkrare. Där fanns idéer om friare personval, flera valtillfällen (skilda valdagar för riksdag och kommun) och starkare garantier för domstolars självständighet.

Hur det gick? Den som hoppades på en text som kunde få medborgarhjärtan att slå snabbare lär bli besviken. Utredningen har förvisso rensat ut en hel del klumpigheter och bringat mer logik i strukturen. Men fortfarande ligger tilltalet på dessa tjugo Sveriges viktigaste boksidor närmare en bruksanvisning än ett manifest:

”Ingen får dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks.” ”Brottspåföljd”, hur ligger det i munnen? Också ”belagd” är en glosa ur maktens jargong. När man lika gärna kunde ha skrivit: ”Ingen får betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes.”

Så står det i Finlands alldeles nya grundlag (1999), som föredrar konkretion: ”Ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund.” En motsvarande svensk artikel staplar abstraktioner: ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden.”

Under ett seminarium hos Rättsfonden i förra veckan medgav utredarna att den finska stilen var mer tilltalande och att man rentav sneglat på den. Dessvärre visade sig dess sträva enkelhet inte kompatibel med ”svensk rättstradition”. Som är svag för detaljregleringar, sades det, och då blir det per automatik tekniskt och mångordigt. Men vår tradition sträcker sig väl längre än till 40-talet? Är det inte just ett äldre svenskt lagspråk som Finland så stiligt föryngrat? ”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, wrångwisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfwa eller förderfwa låta til lif, ära, personlig frihet och wälfärd, utan han lagligen förwunnen och dömd är ” stod det i vår grundlag mellan 1809 och 1974.

Jag noterar att grundlagsutredningen varken haft rättshistoriker eller författare i sina led. Ganska märkligt när man tänker efter. Det går väl knappast att åstadkomma ett högstämt dokument som binder samman folkslag och generationer utan hjälp av berättarna.

Här måste sägas att den sortens klander blir aningen orättvist eftersom utredarna inte haft ambitionen att åstadkomma det yppersta utan endast det gångbara. Det vill säga ett förslag som inte skall väcka debatt utan jämka samman partiernas taktiska önskemål och ideologiska låsningar. I ett land där den konstitutionella debatten ligger i respiratorn är det kanske det mest praktiska.

Ur ett sådant perspektiv är utredningen ett framsteg. Går förslaget igenom blir rättsstaten starkare och mer respektabel. Grundlagen får större tyngd genom att svenska domstolar får rätt att pröva huruvida lagar och bestämmelser stämmer med grundlagen (hittills har denna kontroll ägt rum i Strasbourg), genom att domstolarnas självständighet markeras ordentligt samtidigt som tillsättningen av domare avpolitiseras. Grundlagsförslaget slopar nämligen den unika svenska ordning som ger regeringen rätt att tillsätta höga domare på fri hand, utan tillstymmelse till insyn och kontroll.

Säkert är det också ett framsteg att procentspärren för personval sänks från åtta till fem procent. En framkämpad kompromiss, förstår man, eftersom det största partiet ogillar personval. De undergräver partisammanhållningen, menar socialdemokraterna. Det är säkert en riktig bedömning. Och samtidigt ett tydligt bevis på att partiernas intressen inte alltid är demokratins. Var det inte partidisciplinen i FRA-frågan som var fjorårets parlamentariska skandal?

Vad skall vi med alla dessa riksdagsmän till, kunde medborgaren undra, när de lyder sin ordförande hellre än sin övertygelse. De som den gången räddade riksdagens anseende (och vår integritet) var mycket riktigt de få ledamöterna med personröster i ryggen.

Det är obegripligt att utredningen inte dragit den enda rimliga lärdomen av denna kris och enats om en radikal sänkning av procentspärren. Vilket leder mig till slutsatsen att nästa grundlagsutredning (som lär komma snart) inte bör vara parlamentarisk. Visst är det fint med konsensus i kommittéer, men partiförhandlingar får inte ersätta medborgardebatten. Det är dessutom troligt att de medborgare som brinner för frågan inte är med i något parti, eftersom dessa så sällan brytt sig om grundlagarna.

Så låt oss om sisådär sex år få fram ett helgjutet förslag att omvandla regeringsformen från ett administrativt stycke till en fyr som lyser upp mörkret. En författare med Willy Kyrklunds språkkänsla är mitt förslag på stilexpert.

Sedan får debatten komma, och motförslagen, och remisserna och kompromisserna. I den ordningen.

Maciej Zaremba

Fakta Grundlags­reformen

Av Sveriges fyra och en halv grundlagar – regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen (samt riksdagsordningen, som intar en mellanställning) – är det den förs­ta, som anger statsskickets grunder, som grundlagsutredningen fick i uppdrag att reformera.

Utredningen tillsattes år 2004 och bestod av representanter för riksdagspartierna samt hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt. Den leddes först av Lars Engqvist, som efter valet ersattes av Per Unckel. I motsats till många andra utredningar arbetade man med frågestunder och öppna seminarier.

Resultatet av SOU 2008:125 kan läsas på www.grundlagsutredningen.se. Där finns även inlägg från seminarierna, bland andra Ulf Telemans kritik av grundlagens disposition och språkdräkt.

För att ändra en grundlag krävs två likadana riksdagsbeslut med ett val emellan. Tidigast år 2010 kan därför de föreslagna ändringarna bli lag.

 

En annan bild av Vojakkala

 

Den som följt medierapporteringen kring Vojakkala har fått en bestämd bild: en enda familj har terroriserat en hel by. Men är det sant? DN:s Maciej Zaremba reste dit och fann i stället en familj som drabbats av fördomar och bojkott. I våras dömdes fem familjemedlemmar till sammanlagt 22 års fängelse. I ett demokratiskt samhälle ska alla vara lika inför lagen. Men kan fördomar äventyra den rätten? Nu avgörs om den principiellt viktiga domen ges prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Den 13 maj 2008 parkerar mannen S, låt mig kalla honom så, sin bil på granntomten till ett vitt hus i Vojakkala, norr om Haparanda. Det borde han inte. Han har besöksförbud på den platsen. Mannen har en pistol i hölster under jackan, i fickan en andra pistol samt två lösa magasin. Inalles 36 skott.

Några minuter senare ligger han på marken. De hugg han fått i pannan är livshotande. Att ambulansen kommer så snabbt beror på att när folk i grannhusen ser S komma anar de oråd. Så tar de fram sina kikare och börjar ringa varandra.

Elva månader senare dömer Hovrätten för Övre Norrland människorna i det vita huset till sammanlagt 22 års fängelse. Allan Grönfors till åtta år, för att ha försökt dräpa mannen med en yxa, hans systrar Hilkka och Anneli till åtta månader för skyddande av brottsling, brodern Demetri och fadern Yrjö till sex år för att ha planerat och främjat överfallet, vilket de förnekar.

Besynnerlig är denna dom. Man förstår inte varför dessa fem ville ha mannen död. (Om det nu är sant att det är vad de ville.) Det rådde visst ”aversion” och ”konflikt” mellan denne S och familjen, upplyser rätten. ”Motvilja” som förklaring till dråpförsök? Man får en känsla att det står något mellan raderna i denna dom, som vi förväntas känna till och som gör det överflödigt att utreda saken vidare.

Redan detta är skäl nog för att granska denna hi­storia. När domstolen börjar blinka samförstånd till menigheten är rättvisan illa ute. Ett annat och viktigare skäl är att domen ger en helt ensidig bild av det som hände och varför det hände. Det finns också ett tredje skäl. Det kan göras gällande att ett antal tidningar och en tevestation har del i ansvaret för ha drivit Allan Grönfors till desperation.

Efter det att Allan Grönfors erkände i hovrätten att han ensam överfallit mannen ville försvaret åberopa ny bevisning. De menade att det behövdes för att rätten skulle få perspektiv på målet. Det nekades dem. ”Vi anser nog att rätten förstått målet”, svarade ordföranden.

En anmärkningsvärd replik, särskilt som fadern i familjen inte ens blivit hörd. (Han insjuknade mitt i rättegången och dömdes till sex års fängelse utan att ha fått tala till sitt försvar.) Jag skall inte spekulera i vad ordföranden kan ha menat. Men ingen behöver undra hur han blev förstådd. De som läser Haparandabladet har länge vetat att dessa Grönfors inte är som andra. Också åklagaren menade att de därför skall bedömas annorlunda. Inte som individer med enskilt ansvar, utan som en grupp: ”… familjen Grönfors agerar i en enhet. Det är familjens modus operandi.”

”Familjen”, skrev åklagaren, och menade säkert just detta. Men i Tornedalen läser man: ”zigenarna”.

Gäller det särskilda ansvarsregler för denna familj? Det finns inga bevis för att Allan Grönfors bror Demetri (Jehovas vittne) och deras far Yrjö (73 år gammal) medverkat till misshandeln. Det enda man vet är att de befunnit sig i närheten. Fadern 32 meter från platsen, vilket är belagt bortom tvivel. Var Demetri fanns, vet inte domstolen, men antar att det var närmare. På den grunden dömdes de till sex års fängelse för medhjälp.

Aldrig tidigare har svensk domstol gjort en så vid tolkning av ”medhjälp”. I överklagandet står det att hovrätten tillämpat ”ett kollektivt ansvar som strider mot svensk rätt”. Just nu funderar Högsta­ domstolen på om man skall bevilja prövnings­tillstånd på denna grund.

Man får hoppas att det beviljas. Också av andra skäl. Om målet tas om får Allan Grönfors berätta det han inte fick säga i hovrätten. Nämligen varför han var så rädd för denne S, och samtidigt så rasande på honom.

Jag tror att han skulle åberopa ett tevereportage i TV 3. Det handlar om hans familj. Där framställs de som vettvillingar som i decennier terroriserat grannskapet. De presenteras med ansikte, namn och adress. Därefter berättar två Vojakkalabor att de erbjudits hjälp att få familjen utplånad. Någon ville sälja ett pansarskott, säger den ena. Den and­re fick ett anbud från yrkesmördare, påstår han. Också S finns med i tevereportaget. Han viftar med en pistol och säger att om någon ur denna familj stiger in på hans tomt kommer han att döda den personen och därefter alla de andra i huset.

Mannen S, som i ”Insider” tillåts utlova en massaker på Allan och hans familj, är tidigare dömd för dråp (nio år i Finland). Han är Grönfors närmaste granne. När han uppträder i ”Insider” är han villkorligt frigiven efter en dom för grovt vapenbrott. I hans hus hittade polisen två pistoler samt en kpist med ljuddämpare och 300 skott.

Inget av detta blev alltså sagt i hovrätten. Inte heller fick domarna höra vad som kunde ligga bakom Allan Grönfors raseri mot S. Det är tveksamt om han skulle kunna berätta det själv. Men jag har hans tillstånd att referera den rättspsykiatriska undersökningen.

Det är så med Allan Grönfors att om han skall skotta snö måste han börja i en viss ända av tomten. Annars blir det fel och han tvingas börja om från början. På sommaren går han på gårdsplanen och suddar ut spåren efter fötter och hovar. Han tar inte i hand, för då måste han tvätta sig länge. Men när Allan skött om hästarna behöver han inga tvagningsritualer. Kanske för att djur inte vill Allan illa. Sedan han varit liten har människorna uppvisat en hög grad av farlighet. De har retats, sagt obegripliga saker. Nu är Allan 38, kortväxt, men atletisk. Han varken röker eller dricker och han undviker människor. När de kommer för nära och verkar hotfulla måste han freda sig. Om man är snäll mot honom är han artig tillbaka, låt vara något fjär. Men tror han att man är elak kan han reagera som en trängd treåring.

Utredningen nämner vidare schizoida drag, misstänker Aspergers syndrom, noterar Allans ”mycket låga funktionsnivå” samt hans beroende av systrarnas omsorger. Men han anses inte ”oprovocerat våldsbenägen” .

Man får bruka inlevelse när man umgås med Allan. Så att man till exempel inte säger något fult om hans mor. Sedan hon dog för fem år sedan kör han varje vecka de 35 milen till hennes grav i Finland.

Det är märkligt att hovrätten inte tog hänsyn till Allans känslor för sin mor. Det gjorde nämligen mannen S.

När Allan Grönfors fick frågan varför han attackerade S svarade han att han ville att S skulle lämna familjen i fred och sluta ”skända hans mamma”. Vad han menade med detta vet inte hovrätten. Men om Allan fått frågan skulle han berätta att i november 2006 slängde S in en pappersblomma på deras tomt. Den var plockad från deras mors grav. S ropade att han hälsade från mamma. Att han slagit sönder graven. Gjort andra saker med moderns kropp. Resten av budskapet drunknade i svordomar.

Låter det för groteskt för att vara sant? Skändningen är polisanmäld, från kyrkogården bekräftas att graven vandaliserats vid just denna tidpunkt, en granne vittnar att enda gången hon såg Hilkka Grönfors gråta var när hon i november 2006 berättade om saken.

Och därefter, skulle Allan Grönfors berätta (ifall hovrätten visat intresse), ställde S en högtalare på sin tomt. Mellan den 2 och den 17 januari 2007 sände den ut inspelade obsceniteter om Allans avlidna mor, blandade med hotelser och finskt fyllesnack. (Även detta är polisanmält.)

Det heter att man inte får åberopa offrets vandel för att få brottet att framstå som mer ursäktligt. Men för att förstå hur Allan Grönfors kände måste man veta att i hans ögon var mannen S i stånd till vad som helst. Han har tidigare dömts för dråp och för att ha drogat en tioåring med en livsfarlig dos morfin. Han har hotat att döda Allan och familjen. Och han uppträder ofta beväpnad.

Jag har träffat ett vittne till S första möte med familjen Grönfors:

”Första dagen satte han sig på gräsklipparen, körde upp och ned för slänten mot romernas staket och skrek att nu skall de djävla zigenarna få se på fan. Då förstod jag att nu kommer helvetet bryta loss.” En annan bybo säger: ”S hade bara en sak i huvudet – att han skulle skjuta varenda en i hela familjen. Om det har han pratat vitt och brett i byn. Varför tog man inte itu med honom?”

Först undrar man vilken djävulsk slump som placerat en våldsman till zigenarhatare trettio meter från en romsk familj. Men av allt att döma var det ingen slump.

Mannen S hyrde huset från en person som vi här kallar Prästen, eftersom han råkar vara det. Själv har Prästen flyttat efter att ha hamnat i en häftig konflikt med familjen, som slutade med att han blivit misshandlad. Han luftar sin bitterhet i lokaltidningar, och på byn hörs han säga att när han hyr ut så blir det till någon ”som kan hålla ordning” på grannarna. Sommaren 2001 berättar han för den som vill höra att han nu funnit en lämplig hyresgäst. ”Jag höll på att ramla när jag hörde namnet. Alla här visste om den mannens brottsregister”, säger en Haparandabo.

Ingenting av vad jag här berättat hade fått framföras när familjen Grönfors rannsakades i hovrätten. Jag vet inte något annat fall där domstolen visat sådant ointresse för att förstå bakgrunden till ett brott. Men det tycks finnas en mycket speciell förklaring till varför det blev så.

Till exempel är det säkert att denna artikel kommer att väcka harm i Haparanda: ”Hur kan han försvara dessa människor! Vet han inte hurdana de är?”

Det är just det som är problemet med många i Haparanda och troligen också med de domstolar som rannsakat familjen. Att de tror sig veta.

Man kan inte utan vidare klandra dem. Säger man ”Vojakkala?” i Stockholm får man antingen ett ”Vad då?” eller ett ”Är det inte nåt med en familj som terroriserar en hel by?”

”Hela byn lever med skräcken”. ”Ett rop från en by i nöd”. ”Terrorfamiljen”. I över tio år har familjen Grönfors under liknande rubriker avhandlats i en mängd artiklar, i TV 3:s ”Insider”, SVT:s ”Uppdrag granskning” och i kommentarer på nätet. De är rent av omskrivna på Wikipedia. I samtliga rapporter framstår de som i bästa fall obotliga bråkmakare, i regel som en samling kriminella som i decennier terroriserat en hel by, i värsta fall som ett avskum som borde utplånas. På nätet diskuteras hur det borde gå till: ”Hoppas någon spränger hela huset åt helvete med allt mänskligt avskräde inuti.”

Det heter att sedan Grönfors kom till Vojakkala 1986 har föräldrarna, deras fem döttrar och tre söner förpestat livet för byn. De har kastat snö och stenar, skrikit obsceniteter, hotat folk till livet och misshandlat oskyldiga grannar. Allt detta utan förklaring och utan anledning. Också TT (och därmed även Dagens Nyheter) har anammat diagnosen: ”Det är en och samma familj som hela tiden terroriserat sina grannar.”

Jag antar att det är omöjligt att förbli opåverkad av en så enstämmig mediekör. Det märks i hovrättens dom, som tar familjens våldsamhet för given. Hos mig väcker dock enstämmigheten misstankar. Jag gör en enkel kontroll. Vad har den utpekade familjen sagt till sitt försvar? Nästan ingenting, och det av en mycket enkel anledning:

Ingen av dem som i ett decennium skildrat dessa människor har satt sin fot i deras hus.

Inte bara pressetiken havererar när det kommer till denna familj. ”För mig är det självklart att övriga familjemedlemmar måste dömas för medhjälp eller skyddande av brottsling.” Här är det en riksdagsman som på sin blogg talar om för domstolen hur den skall döma. Han vet att berätta att ingen törs bo granne med familjen, det är ”ingenmansland” runt deras hus.

Det är i alla fall en uppgift som kan kontrolleras.

”Och fru N, hon blev misshandlad på sin egen hemgård!”

Vi sitter i fikarummet på ett företag i Vojakkala. X har länge agerat som byns talesman. Det är till honom som journalisterna ringer för kommentarer om Vojakkalas nöd. Jag frågar om det är någon mening att jag besöker familjen. ”Det går inte att prata med sådana där. Det är fullständigt omöjligt! De skäller ut alla efter noter, alla är dåliga människor och fiender och rasister. Precis allihopa! Jag vet inte nån som inte är det här i byn!”

Varför är det så? undrar jag.

”Det är deras livsstil att söka bråk.”

Då frågar jag när han talade med dem sist. Han minns inte. ”Men det är ingen mening! Jag vet ­exakt! Det är heeelt omöjligt! De klöser ut ögon och hotar folk!”

I snart tjugo års tid har denne X – under eget namn och gärna med bild – lämnat detta budskap till massmedierna. Och han har blivit trodd: av TV 3, SVT, Expressen och Haparandabladet med flera. Hur är det möjligt – när det räcker med ett dygn i Vojakkala för att inse att inget av det han nyss sagt till mig är sant? Jag övernattade fridfullt i det hus som folk enligt X knappt vågar gå förbi, åt där grötfrukost med en granne till familjen, träffade sedan andra grannar. Det har aldrig funnits något ”ingenmansland” kring detta hus. Familjen Grönfors lever i sämja med sju av nio bland sina närmaste grannar.

”Och fru N, hon blev misshandlad på sin egen hemgård”, sade X.

Det har han sagt till många journalister. Denna incident från augusti 1990 utgör själva upptakten till berättelsen om Vojakkalas nöd. Jag läser anmälningarna. Enligt den första blev fru N slagen av fru Grönfors två gånger på axeln. Enligt den andra, tillkommen tre veckor senare, riktades slagen mot ansiktet. Enligt den tredje, nedtecknad i september, slogs det med knutna nävar. Och tre år senare anmäls samma misshandel, plus en rad andra incidenter – till justitieministern. Det är byåldermannen i Vojakkala som överlämnar byns klagan till statsmakten. Nu påstås fyra personer ha attackerat fru N.

Fru N bor numera på annan ort. Hon minns händelsen mycket väl, säger hon. ”Misshandlad vet jag inte om man kan säga. Jag fick inga märken.” Det som hände, berättar fru N, var att grannfrun dunkade henne på axeln med näven medan hon skällde på henne.

Det skulle krävas månader att på samma sätt granska de övriga kapitlen i denna historia. Men kanske behövs det inte. Fru P berättar att när familjen kom till byn förstod alla att sönerna led av olika mentala handikapp. Behandlade man dem som stora barn blev det aldrig problem. Men några i byn föredrog att retas. ”För att de var romer och handikappade, det är den största biten i det hela. Folk ger sig alltid på de svagaste.”

Det tar mig ytterligare femtio intervjuer och tre månaders grävande för att inse att det aldrig existerat någon terrorfamilj i Vojakkala. Att byn inte upplevt det som löpsedlarna ropat ut: (”By i skräck efter skottdrama”, är en ren anka, till exempel. Ingen har hört några skott den kvällen, framgår av polisrapporten.) ”Terrorfamiljen” visar sig vara en planterad historia som genom åren odlats till en svart legend.

Det borde vara en uppgift åt Psykförsvaret att utreda hur den kunde flyta in i TT-notiser.

När några förbrutit så grovt må andra försöka ställa till rätta. Så låt mig berätta hur jag tror att allting började.

Det var flera som har försökt sätta mig på spåret. Men ingen har velat uppträda under eget namn. En polis i Kalix: ”Grönfors har inga konflikter med dem som är med dem.” Hur då med dem? ”Inte emot dem.” Mer vill han inte säga.

Det var mycket snö när romerna kom till byn på våren 1986. De vände sig till X, som snöröjde hos grannarna. Då fick de höra att han slutat med snöröjning. De hittade en annan, som strax tackade för sig. Liksom en tredje. Och en fjärde. De lyckades köpa hö till sina travhästar några gånger, men inte mer. Och så har det varit i 23 år, berättar Hilkka Grönfors.

Somliga verkar lättade när de nu får berätta: Bonden A säger: ”De sa efter bymötet att om jag säljer till zigenarna så vill de inte veta av mig längre.” Bonden B: ”Grannarna blev tillsagda att de får ingen hjälp från byn om de hjälper zigenarna. Jag tycker att de Grönfors var hur bra folk som helst när de kom. Sen blev de annorlunda. Men som man säger: en ensam häst sparkar inte.”

Inte utan harm berättar bybor om en granne som inte fått hjälp ur diket. ”Nej du, håller du på med zigenare får du stå där med din traktor.” Av samma skäl blev andra nekade tjänster vid Y:s företag. Också C blev tillsagd att sluta umgås med romer. Han förstod inte varför. ”Men de var så hatiska.”

Vilka är ”de”? Mina sagesmän pekar ut samma personer som i tidningar och i teve lagt ut texten om en terroriserad by. Företaget som i två decennier bojkottat bybor som ”hjälper zigenare” ägdes då av en person som vi får kalla för Y. Numera drivs företaget av hans son, tillsammans med X som vi redan lärt känna.

Y säger att han inte känner till någon bojkott. Men ingen vill ha med dessa Grönfors att göra, tillägger han, inte ens andra romer. ”För att gubben var gift med en vit.” (Han menar att modern i familjen inte var rom, min anm.) Också hans son förnekar att företaget skulle diskriminera någon.

Men deras kompanjon X, som först försäkrade att han inget har emot romer, tar mig tydligen för en åsiktsfrände. ”Vi försöker bojkotta dem så de får ingen hjälp från byn … Det började i stort sett när de flyttade, på en gång … Ingen säljer nånting. Alla bojkottar. Fullständigt. Den blir bara större och större den här ringen.”

”Vad händer med bybor som hjälper zigenare?”

Då svarar X att han och hans kompanjon ”beslutat att de som sympatiserar med det där gänget” har inget hos hans företag att göra. De kan inte förvänta sig några tjänster.

Att göra sig ovän med Y var ingen bra idé. Han var också politiker (Centern) med plats i tunga nämnder. Och betrodd. Ingen tidning har genom åren ifrågasatt hans diagnos: att det är denna familj som är orsaken till det onda i byn.

Det vore en uppgift för en Balkanexpert att visa hur selektiv information steg för steg gjorde familjen till var mans nidingar. Det mest flagranta exemplet: nästan varje struntanmälan mot dem noterades av lokalpressen, ofta med namn. Men när deras granne dömdes för att ha hotat dem till livet mörkade Haparandabladet den nyheten. Det fick heta att en 46-åring någonstans i kommunen fällts för olaga hot. Men inte mot dem.

År 1997 hoppas syskonen Grönfors att de äntligen ska bli trodda. De lyckas filma sin granne Prästen när han skriker ”zigenarhora” till deras mor och ”du är bög” till den handikappade Allan. Det blir en nyhet i lokalpressen – men utan effekt. Opinionen är redan immun mot allt som stör demonbilden av dessa romer. När samme Allan två år senare rusar på Prästen med ett järnrör är det Prästen man tror på. Det blir nya helsidor om ”oprovocerat våld”. Och nya nödrop till regeringen (med kopior till medierna) från byåldersmannen.

Så drivs de in i en återvändsgränd där de bara kan lita på varandra. Under tjugo år har nästan ingen vågat tala till deras försvar. Och när de gör det nu vill de förbli anonyma.

En välkänd Haparandabo säger: ”Grönfors är en helt normal familj som blivit bortstött på grund av fördomar. För att de är zigenare. Det vet alla här. Om man blivit utsatt för fördomar under tjugo års tid och aldrig blir trodd, och inte är bra på att skriva – vad återstår annat än att kasta sten?” Han blir alltmer upprörd under samtalet. Om jag skall förstå hur de haft det i Vojakkala, utbrister han, skall jag tänka på hur det har varit för judarna.

Jag tänkte först utelämna den jämförelsen. Den verkade överdriven. Folk säger saker i hastigt mod. Men sedan fick jag tag i Prästen, som spelat en så central roll i denna historia.

Jag kan inte, av pressetiska skäl, utan kommentar återge vad han vill ha sagt i DN. Vid tre tillfällen under intervjun återkommer Prästen till hur ”förvånad” han är över att det ”bara” exploderat saker utanför romernas hus och inget värre har hänt. Han är förvånad, säger han, att ”byborna inte tagit saken i egen hand. Som de gjort i Skåne.”

Jag vore oansvarig om jag inte förstod att tre ”förvånad” i rad kommer att uppfattas som ”besviken”. I åratal har romerna fått höra Prästen lufta den sortens förvåning i tidningar och teve. När han senast gjorde det i ”Insider” i mars 2007 tävlades det på internet om metoderna att förinta familjen.

Tänk på det, när ni undrar varför Allan Grönfors, ett barn i en mans kropp, sprang efter sin yxa.

Maciej Zaremba