Vårt behov av arrogans

Publicisten Torgny Segerstedt var en av många sanningssägare som fick höra att han var arrogant. Den som säger sanningen löper alltid risken att framstå som självupptagen och högfärdig. Det krävs en hel del mod för det.

 

(Texten är en förkortad version av tacktalet vid mottagandet av Torgny Segerstedts Frihetspenna år 2013)

 

 

Det är lätt att från sjuttio års distans hylla Torgny Segerstedts lidelse för det fria ordet. Men jag tror inte att lika många skulle prisa en Segerstedt i dag om hans bruk av friheten satte vår trygghet på spel, som det gjorde den gången. I september 1940, efter det första beslaget mot Handelstidningen, antecknade Per Albin Hansson: ”Det blir kanske nödvändigt att gå vidare, även om det bär emot. Men man kan inte riskera en konflikt med ett annat land för att en herre skall få producera sig som honom lyster.”

Notera ordvalet: ”som honom lyster”. Hansson tycks mena att Segerstedt sätter sina nycker över landets intressen. Och så kunde det faktiskt se ut. När Vilhelm Moberg år 1945 hyllar Segerstedts gärning, utgår han ifrån att många hederliga människor kunde resonera på samma sätt som Hansson. Att redaktören Segerstedt tog risker – för deras räkning. Och möjligen för sitt höga nöjes skull. Vi vet att det var det var djupa övertygelser: att det var eftergifter mot nazismen som gjort Hitler så mäktig. Vi vet också att historien gav Torgny Segerstedt rätt. Men Per Albin Hansson hade inte facit. Därför menade han av allt att döma just det han skrev. Det måste vara något karaktärsfel hos Segerstedt som hindrade honom från att handla ansvarsfullt.

Vi vet vad karaktärsfelet heter. Diagnosen ställdes redan i december 1939 i Göteborgsposten. ”De tre skräddarna”, som de kallades i folkmun, Richard Berlin, Sven Gulin och Valerius Hansson, ägare av varsin herrekipering, författade en protest mot Handelstidningens ”skriverier om Tredje Riket”, som hotade landets välfärd. Det var Segerstedt arrogans som var problemet, framgick det av artikeln.

Arrogans, av latinets arrogare, betyder att taga i anspråk. En arrogant person har anspråk på att hans sanning borde ha företräde framför andras, trots att de andra är flest och har vägande skäl. Arrogansen tycks bo granne med högmodet. Man bryr sig litet om vad andra tycker. En brist på hänsyn, kan man säga.

Skräddarna hade nog rätt. Det är svårt att leda i bevis att Torgny Segerstedt varit fri denna synd. Det tänker jag inte heller göra. Det är själva arrogansen jag vill försvara.

Nog är den en last, eller åtminstone ett oskick. Men är den därför förkastlig? Många människor menar att världen vore bättre om lasterna försvann. Jag är inte lika säker. Det kan ju tänkas att dygderna och lasterna lever i symbios så att ibland – i dunkla lägen – dygden behöver stöd av lasten, för att förbli en dygd. Och omvänt: också dygder kan föra den rättänkande på avvägar.

Otaliga experiment visar att de flesta människor upphör att tro på sina sinnen om alla kring dem påstår sig se något annat än de själva. Om alla hävdar att den kortaste linjen är den längsta, kommer de flesta försökspersoner att hålla med. De flesta, inte alla. Vad skall vi säga om den minoritet som klarar trycket med omdömet i behåll? De bryr sig uppenbarligen mycket litet om vad andra tycker.

Låt mig åskådliggöra vad jag menar genom en polsk historia.

På våren 1984 sitter ett tusental polska demokratiaktivister i fängelser. Somliga är inspärrade på obestämd tid, andra har blivit dömda för att ha organiserat strejker. De allra flesta är arbetare. Men elva fångar förvaras på en särskild plats. Det är ledarna. Ni kan ha hört deras namn: Jacek Kuron, Adam Michnik, Henryk Wujec… De hotas av mångåriga fängelsestraff för ”statsfientlig verksamhet”.

Här måste jag påminna om att 1984 har ännu ingen hört talas om Michail Gorbatjov. Sovjetunionen ser ut att vara för evigt. I Polen är de flesta organisationer förbjudna. Lyfter man på luren hörs en förinspelad röst: ”Samtalet är avlyssnat”. Folksamlingar över fem personer är olagliga. Kommunistregeringen har lyckats kväsa folkrörelsen Solidaritet, men får inte längre sina instruktioner åtlydda. Hela landet har sjunkit in i ett passivt motstånd. Industrin går på halvfart, det är brist på allt utom vinäger och te, konstnärer bojkottar allt statligt, och prick halvåtta på kvällen väller folk ut på gatorna, för att visa vad de anser om tv-nyheterna.

Till och med en diktatur med Sovjet i ryggen behöver dock ett minimum av stöd för att regera. Eller åtminstone en uppgivenhetens acceptans. Så denna vår 1984 gör regimen ett försök att bryta dödläget. På långfredagen skickas ett bud till de elva ledarna, ett generöst förslag: Vi släpper er, om ni tar timeout. Skriv på att ni av omsorg om folkets väl i två och ett halvt år avstår från all offentlig verksamhet. Vi begär inte att ni avsäger är er någonting, bara att ni håller tyst. Inte deltar i möten, skriver artiklar, ger intervjuer. Åtalet för statsfientlig verksamhet skall vi glömma. Och inte nog med det: vi friger också alla andra politiska fångar. Nej, de behöver inte lova något. Bara ni gör det.

Det blev ett nej. De elva vägrade. Jag vill påstå att det var ett av de mest betydelsedigra nejen i Europas nyare historia. Det var då som det gick gå upp för Polens makthavare (och kanske också för den ännu okände Michail Gorbatjov), att kommunismen uttömt alla maktmedel utom våldet. Det skulle gå att härska ett tag till, men inte att regera. Tre månader senare kände sig Polens regering tvungen att frige alla politiska fångar, utan några villkor. Fem år senare föll Berlinmuren. Historien gav de elva rätt.

Hur visste de att de borde vägra? Det visste de inte. I själva verket var de beredda att säga ja till förslaget. Om det bara handlat om dem själva skulle de givetvis säga nej. Men nu lade regimen andras liv i deras händer. Och dessa andra var ett tusental och i mycket sämre läge. De var inte kända, de riskerade att misshandlas eller dö av obehandlad sjukdom i fängelse och läger, deras familjer hade inte mat för dagen. Vad hade dessa elva för rätt att säga nej, när det var andra som skulle betala priset för deras stolthet?

Håll med om att som moralisk utpressning var det formidabelt. Så klyftigt att den polska kyrkan, annars i djup opposition mot regimen, skickade fram biskopar till de elva med kristlig uppfordran att gå med på saken.

Anledningen till att det blev nej var att en av de elva vägrade. Han hette Adam Michnik. När han fick reda på förslaget vägrade han att lämna cellen. Då skickades hans vänner att tala honom tillrätta. Som av honom fick höra att de måste ha tappat förståndet, som ens förhandlade på sådana villkor. Att de sålde ut sitt rykte, det enda de ägde. Ville de låta sig… (här ett vulgärt uttryck)… så fick det bli utan hans sällskap. För han hade bara sitt namn, och det tänkte han behålla obefläckat.

De elva hade känt varandra i decennier, åkt in och ur häktena tillsammans, nu vägrade han att ens tala med dem. Och redan tidigare, i ett utsmugglat öppet brev till polisministern, förklarade han utförligt varför han, Adam Michnik, inte tänker förhandla om någonting som helst så länge han hålls fången utan stöd av lag. Slutklämmen uteslöt verkligen vidare diskussioner. Den löd: ”Kyss mig i arslet.” Aningen arrogant, kunde man tycka. Och rätt så dödsföraktande, skrivet av en fånge i Sovjetimperiet.

Vad jag försöker säga? Någonting skandalöst: att också dygd kan korrumpera. Jacek Kuron, som först velat säga ja, ty ”det var inte rimligt att min lust att slänga käft mot makten skulle hålla folk inlåsta”, fann efteråt att han ”syndade med ödmjukhet”.

Nej, jag vill inte propagera arrogansen som livshållning. Men som moralisk intuition verkar den ha förtjänster.

”Varför är du inte som du skriver?” frågar en närstående Torgny Segerstedt i en också i övrigt svåruthärdlig film. Och det framgår av kontexten att denna förebråelse också är Jan Troells.

När den franske filosofen La Rochefoucauld fick samma fråga – varför han inte lever som han lär – blev svaret att han aldrig hört någon människa förebrå vägskylten för att den själv inte beträder vägen som den pekar ut.

Det var förstås ett arrogant svar. Men jag tror mig förstå varför filosofen snedtände på den frågan. Det finns något på samma gång naivt och auktoritetsbundet i kravet att våra vägvisare skall vara helgjutna. Som om det inte räckte med att de pekar ut den rätta vägen, vi vill att de skall bevisa att den också är framkomlig. Och var gång en moralisk auktoritet avslöjas med ett felsteg hörs det indignation och förfäran, men under upprördheten finns det lättnad. Vi tar syndafallet som en befrielse från deras förmaningar.

Detta var ett omständligt sätt att säga att viktiga sanningar, sådana som det måste tjatas om, på det att ingen efteråt skall kunna säga att han inget visste, inte blir uttalade om ingen tar risken att framstå som självupptagen, ansvarslös, patetisk, självgod, monoman, löjlig, högfärdig och inkonsekvent. Det krävs en hel del mod för detta. Man sätter sig på höga hästar och desto kännbarare kan fallet bli. Men om modet sviker kan en smula arrogans hjälpa oss på traven.

Om Torgny Segerstedt fanns bland oss i dag, är det inte säkert att alla skulle bli lika begeistrade över hans aktiviteter som vi nu är i hans eftermäle. Jag kan ha fel förstås, men tror att han skulle finna det ovärdigt en demokrati som Europeiska Unionen och i synnerhet Sverige, att en person som Edward Snowden, som gjort friheten så stora tjänster, måste söka skydd i Putins Ryssland. Han borde få det i Sverige, förstås. ”Och därom skall det tjatas!”

Jag kan höra mothuggen: kampen mot terrorismen måste gå före yttrandefriheten, vi kan inte äventyra vårt förhållande till USA för en inbilsk 30-åring, som tror sig veta vad som är bäst för världen. I vart fall inte just nu, när USA äntligen fått en vettig president. Och vore det inte förmätet av lilla Sverige att agera moralisk stormakt? Vad har förresten denne Segerstedt för rätt att skriva oss på näsan? Man har ju hört om hans snedsprång…
Maciej Zaremba