DN 2009-05-18
Den som följt medierapporteringen kring Vojakkala har fått en bestämd bild: en enda familj har terroriserat en hel by. Men är det sant? DN:s Maciej Zaremba reste dit och fann i stället en familj som drabbats av fördomar och bojkott. I våras dömdes fem familjemedlemmar till sammanlagt 22 års fängelse. I ett demokratiskt samhälle ska alla vara lika inför lagen. Men kan fördomar äventyra den rätten? Nu avgörs om den principiellt viktiga domen ges prövningstillstånd i Högsta domstolen.
Den 13 maj 2008 parkerar mannen S, låt mig kalla honom så, sin bil på granntomten till ett vitt hus i Vojakkala, norr om Haparanda. Det borde han inte. Han har besöksförbud på den platsen. Mannen har en pistol i hölster under jackan, i fickan en andra pistol samt två lösa magasin. Inalles 36 skott.
Några minuter senare ligger han på marken. De hugg han fått i pannan är livshotande. Att ambulansen kommer så snabbt beror på att när folk i grannhusen ser S komma anar de oråd. Så tar de fram sina kikare och börjar ringa varandra.
Elva månader senare dömer Hovrätten för Övre Norrland människorna i det vita huset till sammanlagt 22 års fängelse. Allan Grönfors till åtta år, för att ha försökt dräpa mannen med en yxa, hans systrar Hilkka och Anneli till åtta månader för skyddande av brottsling, brodern Demetri och fadern Yrjö till sex år för att ha planerat och främjat överfallet, vilket de förnekar.
Besynnerlig är denna dom. Man förstår inte varför dessa fem ville ha mannen död. (Om det nu är sant att det är vad de ville.) Det rådde visst ”aversion” och ”konflikt” mellan denne S och familjen, upplyser rätten. ”Motvilja” som förklaring till dråpförsök? Man får en känsla att det står något mellan raderna i denna dom, som vi förväntas känna till och som gör det överflödigt att utreda saken vidare.
Redan detta är skäl nog för att granska denna historia. När domstolen börjar blinka samförstånd till menigheten är rättvisan illa ute. Ett annat och viktigare skäl är att domen ger en helt ensidig bild av det som hände och varför det hände. Det finns också ett tredje skäl. Det kan göras gällande att ett antal tidningar och en tevestation har del i ansvaret för ha drivit Allan Grönfors till desperation.
Efter det att Allan Grönfors erkände i hovrätten att han ensam överfallit mannen ville försvaret åberopa ny bevisning. De menade att det behövdes för att rätten skulle få perspektiv på målet. Det nekades dem. ”Vi anser nog att rätten förstått målet”, svarade ordföranden.
En anmärkningsvärd replik, särskilt som fadern i familjen inte ens blivit hörd. (Han insjuknade mitt i rättegången och dömdes till sex års fängelse utan att ha fått tala till sitt försvar.) Jag skall inte spekulera i vad ordföranden kan ha menat. Men ingen behöver undra hur han blev förstådd. De som läser Haparandabladet har länge vetat att dessa Grönfors inte är som andra. Också åklagaren menade att de därför skall bedömas annorlunda. Inte som individer med enskilt ansvar, utan som en grupp: ”… familjen Grönfors agerar i en enhet. Det är familjens modus operandi.”
”Familjen”, skrev åklagaren, och menade säkert just detta. Men i Tornedalen läser man: ”zigenarna”.
Gäller det särskilda ansvarsregler för denna familj? Det finns inga bevis för att Allan Grönfors bror Demetri (Jehovas vittne) och deras far Yrjö (73 år gammal) medverkat till misshandeln. Det enda man vet är att de befunnit sig i närheten. Fadern 32 meter från platsen, vilket är belagt bortom tvivel. Var Demetri fanns, vet inte domstolen, men antar att det var närmare. På den grunden dömdes de till sex års fängelse för medhjälp.
Aldrig tidigare har svensk domstol gjort en så vid tolkning av ”medhjälp”. I överklagandet står det att hovrätten tillämpat ”ett kollektivt ansvar som strider mot svensk rätt”. Just nu funderar Högsta domstolen på om man skall bevilja prövningstillstånd på denna grund.
Man får hoppas att det beviljas. Också av andra skäl. Om målet tas om får Allan Grönfors berätta det han inte fick säga i hovrätten. Nämligen varför han var så rädd för denne S, och samtidigt så rasande på honom.
Jag tror att han skulle åberopa ett tevereportage i TV 3. Det handlar om hans familj. Där framställs de som vettvillingar som i decennier terroriserat grannskapet. De presenteras med ansikte, namn och adress. Därefter berättar två Vojakkalabor att de erbjudits hjälp att få familjen utplånad. Någon ville sälja ett pansarskott, säger den ena. Den andre fick ett anbud från yrkesmördare, påstår han. Också S finns med i tevereportaget. Han viftar med en pistol och säger att om någon ur denna familj stiger in på hans tomt kommer han att döda den personen och därefter alla de andra i huset.
Mannen S, som i ”Insider” tillåts utlova en massaker på Allan och hans familj, är tidigare dömd för dråp (nio år i Finland). Han är Grönfors närmaste granne. När han uppträder i ”Insider” är han villkorligt frigiven efter en dom för grovt vapenbrott. I hans hus hittade polisen två pistoler samt en kpist med ljuddämpare och 300 skott.
Inget av detta blev alltså sagt i hovrätten. Inte heller fick domarna höra vad som kunde ligga bakom Allan Grönfors raseri mot S. Det är tveksamt om han skulle kunna berätta det själv. Men jag har hans tillstånd att referera den rättspsykiatriska undersökningen.
Det är så med Allan Grönfors att om han skall skotta snö måste han börja i en viss ända av tomten. Annars blir det fel och han tvingas börja om från början. På sommaren går han på gårdsplanen och suddar ut spåren efter fötter och hovar. Han tar inte i hand, för då måste han tvätta sig länge. Men när Allan skött om hästarna behöver han inga tvagningsritualer. Kanske för att djur inte vill Allan illa. Sedan han varit liten har människorna uppvisat en hög grad av farlighet. De har retats, sagt obegripliga saker. Nu är Allan 38, kortväxt, men atletisk. Han varken röker eller dricker och han undviker människor. När de kommer för nära och verkar hotfulla måste han freda sig. Om man är snäll mot honom är han artig tillbaka, låt vara något fjär. Men tror han att man är elak kan han reagera som en trängd treåring.
Utredningen nämner vidare schizoida drag, misstänker Aspergers syndrom, noterar Allans ”mycket låga funktionsnivå” samt hans beroende av systrarnas omsorger. Men han anses inte ”oprovocerat våldsbenägen” .
Man får bruka inlevelse när man umgås med Allan. Så att man till exempel inte säger något fult om hans mor. Sedan hon dog för fem år sedan kör han varje vecka de 35 milen till hennes grav i Finland.
Det är märkligt att hovrätten inte tog hänsyn till Allans känslor för sin mor. Det gjorde nämligen mannen S.
När Allan Grönfors fick frågan varför han attackerade S svarade han att han ville att S skulle lämna familjen i fred och sluta ”skända hans mamma”. Vad han menade med detta vet inte hovrätten. Men om Allan fått frågan skulle han berätta att i november 2006 slängde S in en pappersblomma på deras tomt. Den var plockad från deras mors grav. S ropade att han hälsade från mamma. Att han slagit sönder graven. Gjort andra saker med moderns kropp. Resten av budskapet drunknade i svordomar.
Låter det för groteskt för att vara sant? Skändningen är polisanmäld, från kyrkogården bekräftas att graven vandaliserats vid just denna tidpunkt, en granne vittnar att enda gången hon såg Hilkka Grönfors gråta var när hon i november 2006 berättade om saken.
Och därefter, skulle Allan Grönfors berätta (ifall hovrätten visat intresse), ställde S en högtalare på sin tomt. Mellan den 2 och den 17 januari 2007 sände den ut inspelade obsceniteter om Allans avlidna mor, blandade med hotelser och finskt fyllesnack. (Även detta är polisanmält.)
Det heter att man inte får åberopa offrets vandel för att få brottet att framstå som mer ursäktligt. Men för att förstå hur Allan Grönfors kände måste man veta att i hans ögon var mannen S i stånd till vad som helst. Han har tidigare dömts för dråp och för att ha drogat en tioåring med en livsfarlig dos morfin. Han har hotat att döda Allan och familjen. Och han uppträder ofta beväpnad.
Jag har träffat ett vittne till S första möte med familjen Grönfors:
”Första dagen satte han sig på gräsklipparen, körde upp och ned för slänten mot romernas staket och skrek att nu skall de djävla zigenarna få se på fan. Då förstod jag att nu kommer helvetet bryta loss.” En annan bybo säger: ”S hade bara en sak i huvudet – att han skulle skjuta varenda en i hela familjen. Om det har han pratat vitt och brett i byn. Varför tog man inte itu med honom?”
Först undrar man vilken djävulsk slump som placerat en våldsman till zigenarhatare trettio meter från en romsk familj. Men av allt att döma var det ingen slump.
Mannen S hyrde huset från en person som vi här kallar Prästen, eftersom han råkar vara det. Själv har Prästen flyttat efter att ha hamnat i en häftig konflikt med familjen, som slutade med att han blivit misshandlad. Han luftar sin bitterhet i lokaltidningar, och på byn hörs han säga att när han hyr ut så blir det till någon ”som kan hålla ordning” på grannarna. Sommaren 2001 berättar han för den som vill höra att han nu funnit en lämplig hyresgäst. ”Jag höll på att ramla när jag hörde namnet. Alla här visste om den mannens brottsregister”, säger en Haparandabo.
Ingenting av vad jag här berättat hade fått framföras när familjen Grönfors rannsakades i hovrätten. Jag vet inte något annat fall där domstolen visat sådant ointresse för att förstå bakgrunden till ett brott. Men det tycks finnas en mycket speciell förklaring till varför det blev så.
Till exempel är det säkert att denna artikel kommer att väcka harm i Haparanda: ”Hur kan han försvara dessa människor! Vet han inte hurdana de är?”
Det är just det som är problemet med många i Haparanda och troligen också med de domstolar som rannsakat familjen. Att de tror sig veta.
Man kan inte utan vidare klandra dem. Säger man ”Vojakkala?” i Stockholm får man antingen ett ”Vad då?” eller ett ”Är det inte nåt med en familj som terroriserar en hel by?”
”Hela byn lever med skräcken”. ”Ett rop från en by i nöd”. ”Terrorfamiljen”. I över tio år har familjen Grönfors under liknande rubriker avhandlats i en mängd artiklar, i TV 3:s ”Insider”, SVT:s ”Uppdrag granskning” och i kommentarer på nätet. De är rent av omskrivna på Wikipedia. I samtliga rapporter framstår de som i bästa fall obotliga bråkmakare, i regel som en samling kriminella som i decennier terroriserat en hel by, i värsta fall som ett avskum som borde utplånas. På nätet diskuteras hur det borde gå till: ”Hoppas någon spränger hela huset åt helvete med allt mänskligt avskräde inuti.”
Det heter att sedan Grönfors kom till Vojakkala 1986 har föräldrarna, deras fem döttrar och tre söner förpestat livet för byn. De har kastat snö och stenar, skrikit obsceniteter, hotat folk till livet och misshandlat oskyldiga grannar. Allt detta utan förklaring och utan anledning. Också TT (och därmed även Dagens Nyheter) har anammat diagnosen: ”Det är en och samma familj som hela tiden terroriserat sina grannar.”
Jag antar att det är omöjligt att förbli opåverkad av en så enstämmig mediekör. Det märks i hovrättens dom, som tar familjens våldsamhet för given. Hos mig väcker dock enstämmigheten misstankar. Jag gör en enkel kontroll. Vad har den utpekade familjen sagt till sitt försvar? Nästan ingenting, och det av en mycket enkel anledning:
Ingen av dem som i ett decennium skildrat dessa människor har satt sin fot i deras hus.
Inte bara pressetiken havererar när det kommer till denna familj. ”För mig är det självklart att övriga familjemedlemmar måste dömas för medhjälp eller skyddande av brottsling.” Här är det en riksdagsman som på sin blogg talar om för domstolen hur den skall döma. Han vet att berätta att ingen törs bo granne med familjen, det är ”ingenmansland” runt deras hus.
Det är i alla fall en uppgift som kan kontrolleras.
”Och fru N, hon blev misshandlad på sin egen hemgård!”
Vi sitter i fikarummet på ett företag i Vojakkala. X har länge agerat som byns talesman. Det är till honom som journalisterna ringer för kommentarer om Vojakkalas nöd. Jag frågar om det är någon mening att jag besöker familjen. ”Det går inte att prata med sådana där. Det är fullständigt omöjligt! De skäller ut alla efter noter, alla är dåliga människor och fiender och rasister. Precis allihopa! Jag vet inte nån som inte är det här i byn!”
Varför är det så? undrar jag.
”Det är deras livsstil att söka bråk.”
Då frågar jag när han talade med dem sist. Han minns inte. ”Men det är ingen mening! Jag vet exakt! Det är heeelt omöjligt! De klöser ut ögon och hotar folk!”
I snart tjugo års tid har denne X – under eget namn och gärna med bild – lämnat detta budskap till massmedierna. Och han har blivit trodd: av TV 3, SVT, Expressen och Haparandabladet med flera. Hur är det möjligt – när det räcker med ett dygn i Vojakkala för att inse att inget av det han nyss sagt till mig är sant? Jag övernattade fridfullt i det hus som folk enligt X knappt vågar gå förbi, åt där grötfrukost med en granne till familjen, träffade sedan andra grannar. Det har aldrig funnits något ”ingenmansland” kring detta hus. Familjen Grönfors lever i sämja med sju av nio bland sina närmaste grannar.
”Och fru N, hon blev misshandlad på sin egen hemgård”, sade X.
Det har han sagt till många journalister. Denna incident från augusti 1990 utgör själva upptakten till berättelsen om Vojakkalas nöd. Jag läser anmälningarna. Enligt den första blev fru N slagen av fru Grönfors två gånger på axeln. Enligt den andra, tillkommen tre veckor senare, riktades slagen mot ansiktet. Enligt den tredje, nedtecknad i september, slogs det med knutna nävar. Och tre år senare anmäls samma misshandel, plus en rad andra incidenter – till justitieministern. Det är byåldermannen i Vojakkala som överlämnar byns klagan till statsmakten. Nu påstås fyra personer ha attackerat fru N.
Fru N bor numera på annan ort. Hon minns händelsen mycket väl, säger hon. ”Misshandlad vet jag inte om man kan säga. Jag fick inga märken.” Det som hände, berättar fru N, var att grannfrun dunkade henne på axeln med näven medan hon skällde på henne.
Det skulle krävas månader att på samma sätt granska de övriga kapitlen i denna historia. Men kanske behövs det inte. Fru P berättar att när familjen kom till byn förstod alla att sönerna led av olika mentala handikapp. Behandlade man dem som stora barn blev det aldrig problem. Men några i byn föredrog att retas. ”För att de var romer och handikappade, det är den största biten i det hela. Folk ger sig alltid på de svagaste.”
Det tar mig ytterligare femtio intervjuer och tre månaders grävande för att inse att det aldrig existerat någon terrorfamilj i Vojakkala. Att byn inte upplevt det som löpsedlarna ropat ut: (”By i skräck efter skottdrama”, är en ren anka, till exempel. Ingen har hört några skott den kvällen, framgår av polisrapporten.) ”Terrorfamiljen” visar sig vara en planterad historia som genom åren odlats till en svart legend.
Det borde vara en uppgift åt Psykförsvaret att utreda hur den kunde flyta in i TT-notiser.
När några förbrutit så grovt må andra försöka ställa till rätta. Så låt mig berätta hur jag tror att allting började.
Det var flera som har försökt sätta mig på spåret. Men ingen har velat uppträda under eget namn. En polis i Kalix: ”Grönfors har inga konflikter med dem som är med dem.” Hur då med dem? ”Inte emot dem.” Mer vill han inte säga.
Det var mycket snö när romerna kom till byn på våren 1986. De vände sig till X, som snöröjde hos grannarna. Då fick de höra att han slutat med snöröjning. De hittade en annan, som strax tackade för sig. Liksom en tredje. Och en fjärde. De lyckades köpa hö till sina travhästar några gånger, men inte mer. Och så har det varit i 23 år, berättar Hilkka Grönfors.
Somliga verkar lättade när de nu får berätta: Bonden A säger: ”De sa efter bymötet att om jag säljer till zigenarna så vill de inte veta av mig längre.” Bonden B: ”Grannarna blev tillsagda att de får ingen hjälp från byn om de hjälper zigenarna. Jag tycker att de Grönfors var hur bra folk som helst när de kom. Sen blev de annorlunda. Men som man säger: en ensam häst sparkar inte.”
Inte utan harm berättar bybor om en granne som inte fått hjälp ur diket. ”Nej du, håller du på med zigenare får du stå där med din traktor.” Av samma skäl blev andra nekade tjänster vid Y:s företag. Också C blev tillsagd att sluta umgås med romer. Han förstod inte varför. ”Men de var så hatiska.”
Vilka är ”de”? Mina sagesmän pekar ut samma personer som i tidningar och i teve lagt ut texten om en terroriserad by. Företaget som i två decennier bojkottat bybor som ”hjälper zigenare” ägdes då av en person som vi får kalla för Y. Numera drivs företaget av hans son, tillsammans med X som vi redan lärt känna.
Y säger att han inte känner till någon bojkott. Men ingen vill ha med dessa Grönfors att göra, tillägger han, inte ens andra romer. ”För att gubben var gift med en vit.” (Han menar att modern i familjen inte var rom, min anm.) Också hans son förnekar att företaget skulle diskriminera någon.
Men deras kompanjon X, som först försäkrade att han inget har emot romer, tar mig tydligen för en åsiktsfrände. ”Vi försöker bojkotta dem så de får ingen hjälp från byn … Det började i stort sett när de flyttade, på en gång … Ingen säljer nånting. Alla bojkottar. Fullständigt. Den blir bara större och större den här ringen.”
”Vad händer med bybor som hjälper zigenare?”
Då svarar X att han och hans kompanjon ”beslutat att de som sympatiserar med det där gänget” har inget hos hans företag att göra. De kan inte förvänta sig några tjänster.
Att göra sig ovän med Y var ingen bra idé. Han var också politiker (Centern) med plats i tunga nämnder. Och betrodd. Ingen tidning har genom åren ifrågasatt hans diagnos: att det är denna familj som är orsaken till det onda i byn.
Det vore en uppgift för en Balkanexpert att visa hur selektiv information steg för steg gjorde familjen till var mans nidingar. Det mest flagranta exemplet: nästan varje struntanmälan mot dem noterades av lokalpressen, ofta med namn. Men när deras granne dömdes för att ha hotat dem till livet mörkade Haparandabladet den nyheten. Det fick heta att en 46-åring någonstans i kommunen fällts för olaga hot. Men inte mot dem.
År 1997 hoppas syskonen Grönfors att de äntligen ska bli trodda. De lyckas filma sin granne Prästen när han skriker ”zigenarhora” till deras mor och ”du är bög” till den handikappade Allan. Det blir en nyhet i lokalpressen – men utan effekt. Opinionen är redan immun mot allt som stör demonbilden av dessa romer. När samme Allan två år senare rusar på Prästen med ett järnrör är det Prästen man tror på. Det blir nya helsidor om ”oprovocerat våld”. Och nya nödrop till regeringen (med kopior till medierna) från byåldersmannen.
Så drivs de in i en återvändsgränd där de bara kan lita på varandra. Under tjugo år har nästan ingen vågat tala till deras försvar. Och när de gör det nu vill de förbli anonyma.
En välkänd Haparandabo säger: ”Grönfors är en helt normal familj som blivit bortstött på grund av fördomar. För att de är zigenare. Det vet alla här. Om man blivit utsatt för fördomar under tjugo års tid och aldrig blir trodd, och inte är bra på att skriva – vad återstår annat än att kasta sten?” Han blir alltmer upprörd under samtalet. Om jag skall förstå hur de haft det i Vojakkala, utbrister han, skall jag tänka på hur det har varit för judarna.
Jag tänkte först utelämna den jämförelsen. Den verkade överdriven. Folk säger saker i hastigt mod. Men sedan fick jag tag i Prästen, som spelat en så central roll i denna historia.
Jag kan inte, av pressetiska skäl, utan kommentar återge vad han vill ha sagt i DN. Vid tre tillfällen under intervjun återkommer Prästen till hur ”förvånad” han är över att det ”bara” exploderat saker utanför romernas hus och inget värre har hänt. Han är förvånad, säger han, att ”byborna inte tagit saken i egen hand. Som de gjort i Skåne.”
Jag vore oansvarig om jag inte förstod att tre ”förvånad” i rad kommer att uppfattas som ”besviken”. I åratal har romerna fått höra Prästen lufta den sortens förvåning i tidningar och teve. När han senast gjorde det i ”Insider” i mars 2007 tävlades det på internet om metoderna att förinta familjen.
Tänk på det, när ni undrar varför Allan Grönfors, ett barn i en mans kropp, sprang efter sin yxa.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.