Category: rättvisa och rätt (Page 2 of 2)

Skogen vi ärvde

DN april 2012

En artikelserie i fyra delar. Här kan man läsa det första avsnittet.
Hela artikelserien finns utgiven på Weylers förlag http://www.weylerforlag.se/bocker/skogen-vi-arvde/

Denna artikelserie finns också på polska.
Ten reportaż w przekładzie na polski ”Leśna mafia. Szwedzki thriller ekologiczny” ukazał się nakładem wydawnictwa Agora. 

Tutaj można przeczytać pierwszy rozdział.

 

Sveriges nya miljonprogram

DN 2012-04-30

Kanske var det hunden som skällde. När Hans Åfeldt tittade ut genom köksfönstret såg han en man vid tomtgränsen. Mannen var klädd i grönt och under jackan hade han en rulle med rödgula band som han knöt runt trädstammarna. ”Stora Enso” stod det på snitslarna. Det var så Hans Åfeldt fick reda på att skogen för vars skull han flyttade till Storfors sex år tidigare, skulle huggas ned. När skulle det ske? Den grönklädde visste inte riktigt. Om några veckor kanske, eller först till jul.

Detta var strax före midsommar. Från den dagen och i sex månader framöver lärde sig Hans Åfeldt och hans grannar allt som är värt att veta om svensk skogspolitik. De vann många insikter, förvisso. Men framför allt fick de sig en läxa.

”Vår skog”, sade Åfeldt och grannarna om tallarna utanför sina fönster. De visste förstås att marken ägdes av någon annan. Men de uttryckte sig som de stockholmare som talar om ”vår stad”, fastän de inte äger husen. Och de trodde, liksom folk i städerna, att de hade en viss rätt till sin livsmiljö. Det var ju dit man gick på morgonpromenad, dit lärarna tog med sig barnen för naturkunskap. Denna lilla skog (lite drygt Humlegården) var noga räknat en del av samhället: utsikten från skolfönstret, inramningen till badet och campingplatsen och Inlandsbanans hållplats. Den var, kort sagt, kultur och trolsk: höga tallar och granar, marken täckt av mossa, små raviner i sluttning mot Mögsjön.

Det finns en rad rättsbegrepp för sådana kvaliteter i miljöbalken och i skogsvårdslagens paragraf 30: ”tätortsnära”, ”hänsyn”, ”landskapsbilden” Och det finns ett annat: ”skyddszon”. Det var det första Åfeldt och grannarna slog upp och fyndet fyllde dem med tillförsikt. Det var helt klart att något misstag måste ha begåtts.

Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet. I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.

Under dessa sju månader hade Åfeldt, i spetsen för sina grannar och med stöd från hembygdsföreningen, Företagarna i Storfors, Jaktskytteklubben, pensionärerna med flera bestormat i tur och ordning: Skogsstyrelsen, förvaltningsrätten, länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Stora Enso som förvaltar skogen, Bergvik Skog AB som äger den, sin egen kommun, justitie-, miljö- och landsbygdsministern. De gick ända upp till statsministern, för de ville inte tro att de besked de fått på vägen kunde vara rätt.

Jag skall längre fram berätta i detalj vad de fick för besked där i Värmland, för jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.

Medan vi tvistar om anslagen till teatern fullbordas en något större kulturreform därute. Och i motsats till det mesta som politiker hittar på är den oåterkallelig. Sverige ömsar landskap.

För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…

Hans Åfeldt och hans grannar är inte unga längre, så de slipper se detta något som Stora Enso skall plantera utanför deras fönster. Men det finns redan, på hälften av Sveriges yta: fyrkanterna av likgamla träd av samma sort i räta rader, oftast gran. Där det förr varit äng är virkesåker. Där det nyss varit skog är det också virkesåker. Inte sedan Gustav Vasa har det stått så många trädstammar i Sverige – och så litet skog.

Det är det som är Reformen. Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.

Det kan hända att för somliga framstår denna reform som något gott. Det finns människor hos vilka gamla träd väcker hemliga aggressioner. Just nu pågår en bisarr strid om den undersköna jätteboken på Katedralskolans gård i Lund. Den är litet skröplig efter 175 år och måste därför sågas ned, har stadens trädvårdare bestämt. För tänk om någon kryper under och får en kvist i skallen …

Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt. Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen. Barnvänligt är det, liten risk för lille William att snubbla över murken stam, tugga i sig okänd svamp eller gå vilse. Det är sällan längre än 300 meter till körbar väg. Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.

I den moderna skogen behöver inte modern ungdom känna sig otrygg. Där är beståndet lika ålderssäkrat som matställena på Södermalm. Här tindrar tio hektar sammanhållen dagisgrupp. Där, avskilda av en rak linje, tonåringarna, i lika dräkter, vänder ryggen mot Club 33. Och ett stycke längre bort står en yta 70+, mogna för slutavverkning.

Här upphör dock likheten, ty medan människor tillåts leva olika länge, skördas träden i den moderna skogen i sin levnads mitt. Det är det mest omvälvande med den kulturreformen. I alla tider har människan sett det gamla trädet som en förbindelse med förfäderna, eller rent av med världsalltet. Snart är detta svärmeri ett privilegium för flanören i en stadspark. Ute i skogslänen är de flesta träden redan yngre än människorna, ty där har det krokiga, ålderstigna och avvikande ingen rätt att finnas till. (Utom i fjälltrakterna och i några mikroskopiska reservat.)

Tre vuxna män kunde knappt famna den stora tall i Skrälldalen i Hälsingland som de efter stora möda fällde 1890. Hundra år senare finns det knappt ett sågverk i Sverige som är berett på grövre stockar än vad ett barn kan famna. Så den dagen är inte långt borta då en värmlänning får maka sig till Skogskyrkogården i Stockholm för att få röra vid en tall gammal nog att minnas hans farfar. (T-banans gröna linje mot Farsta strand.)

Detta är ingen vågad gissning, det är fakta. Inte ens Sveriges Nationalatlas räknar med ”skog” längre, påpekar Kerstin Ekman. Det heter ”skogsbruk”. Prognosen för skogsbruket, i samma atlas: Om femtio år kommer det mesta av furorna söder om Dalälven att ersättas av granplantage och nästan samma gäller för lövträden i Skåne.
Och vad gör det? undrar någon. Det vet vi faktiskt inte. Inget landskap är oföränderligt. Men det har nog inte inträffat tidigare att en kultur på tre generationer ersatt den natur som varit dess källåder under ett millennium – med en vedfabrik.

Jag kan ha fel förstås, men skall jag nämna en vändpunkt i modern svensk historia, en sådan dag då något rämnat, blir det majnatten 1971. I två decennier har stockholmarna accepterat att man rivit hus som varit en prydnad för varje metropol. (I dag får man betala en dagslön för ett dörrhandtag från dessa kåkar.) Visst knotades det en del, men inte mera. Och så plötsligt, tretton almar som stod i vägen för en, märk väl, KOLLEKTIV trafik. En enkel match, kunde man tycka. Ett statsbärande parti med Olof Palme i släptåget på ena sidan, ett hundratal okammade trädkramare på den andra. Men det var inte de som klängde i trädkronorna som skrev historia. Det var de slipsklädda nedanför, som kommit till undsättning. Från bankerna i närheten, av allt att döma. Det kan inte uteslutas att någon friherrinna fick en polisbatong i ryggen denna natt.

Ja, det var ett nytt läge. Överklass i plötsligt samförstånd med skäggig vänster. Kring vad? Kring tretton gamla träd.

Se där, det var något med svenskar som välfärdsmakarna råkat glömma bort. Man hade sjungit Taube på partifesterna, men missade kanske de djupare stråken? För nu skällde samme Taube dem för barbarer. Det var starka ord, och otacksamma, från en som fått folkpension och kunde få färdtjänst. Hjälp, vad är det som händer?

Det är tiden som vänder. Almstriden var det första nederlaget för en idé om välfärd som förutsätter att allt som människan värdesätter kan fångas i tabeller. Inkomst, avstånd till vårdcentralen, förvärvsavdraget och pollenhalten. Det är viktiga saker, inte tu tal om det. Men i den kalkylen var almarna i Kungsträdgården i bästa fall fem lass spisved som stod i vägen för utvecklingen.

Jag drar upp almstriden för att jag inte tror att det var av en slump att det blev träd och inte något rivningshotat hus som fick de välkammade att slåss mot polisen. En sönderbombad stad kan återskapas. Det är inte grävskopan eller dynamiten som åstadkommer de djupaste såren. Det är motorsågen.

Det måste vara ett tidens tecken att förlagen pumpar ut böcker om förlorade skogar. Jag hade i deras efterföljd kunnat påminna om att utom gudar drar ingenting på jorden till sig sådana emotioner som gamla träd. Eller har en viktigare plats i människans sökande efter sin bestämmelse. Jag hade kunnat åberopa Bibeln och legenderna, från Gilgamesh till Kalevala, eller påminna om att ganska nyligen sonades nedhuggen ek med samma bot som dråp på en smålänning. Eller citera sida upp och ned av svensk lyrik:

Någon andemakt, någon hemlig makt
har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.

Det var Karin Boye. Men Hollywood (också ett namn!) har gjort det nästan lika bra. Det är värt begrundan att historiens mest sedda film inte handlar om olycklig kärlek eller ens om Jesus. Den berättar om det oförlåtliga i att fälla ett mycket gammalt träd för att det kanske finns gull därunder. Jag har märkt att somliga i publiken är missnöjda med slutet. De hade helst sett trädmördarna lida en mera pinlig död. Det rapporteras att hos en hel del amerikaner väckte den skogliga skönheten i ”Avatar” en otröstlig saknad. Det finns terapier för personer med PADS (Post Avatar depression syndrome), som inte står ut med att leva utestängda från planeten Pandoras djungel.

”Bestialiskt mord”, skriver en kollega i denna tidning om de förgiftade pilarna vid Norr Mälarstrand. Jag noterar att detta förmänskligande av trädet sällan kommer djur till godo, inte ens de hotade arterna.

”Må skarven slå ned hos dig – en träckande, stinkande, skränande förbannelse! Hämnd i tusental över dig! Fördömelse från trädkronorna! Må taket på din sommarstuga på skäret ruttna under tyngden av skarvarnas spillning och falla ihop över teven och soffan. Nu skall du få din sista tirad om naturen nedkörd i halsen som ett rostigt strömmingshalster och din sista förnumstighet om fritidsytor ska vi skala ned som skarvens boträd till gråa skelett av ord utan mening. Fästingarna skall suga dig och med rödlågande inflammationsringar och med bakterieanfall på hjärnan ska de berätta för dig vad natur är!”

Adressaten till dessa rader, skrivna 2007, är en kommunalpolitiker som trodde sig göra en välgärning med att förvandla ett stycke naturskog till motorcykelbana. Så att ungdomen kom ut i det fria.

Det anmärkningsvärda, förutom raseriet, är hämnarens sakkunskap. En fransk akademiledamot skulle knappast skriva på det sättet. Förmodligen vet han inte ens vad skarv är för slags fågel. Men varannan svensk diktare är en amatörbiolog av rang. Det säger något om naturens ställning som en spegel för människan i vår kultur. Eller rent av något mer än bara spegel? För­fattaren till utbrottet ovan heter Ekman, Kerstin var förnamnet. Tömde man biblioteken på författare med träd i namnet, bleve inte många kvar.

När folk på 1700-talet fick välja namnen själva döpte sig tyskar och britter efter färger eller yrken. De blev Brown och Smith och Müller. Svenskar döpte sig till träd. Helst något med lind eller lund, björk, alm … Ja, lövträd. Det susar av trädkronor i telefonkatalogen, men det är svunna skogar, fantomsmärtan efter de landskap Sten Selander såg försvinna.

Det är bara svenskar, finländare och japaner som på det sättet försöker smälta in i bland träden, upplyser folklivsforskaren Bengt af Klintberg. I dessa länder spelar också skogen en central roll i kulturen, liksom i vardagen. När vi tillfrågas om hur vi vill bo säger vi ”ogenerat läge”, vilket betyder många träd, få människor, upplyser mäklarna. Det är inte närheten till te-ater, sjukhus eller ens gymmet som efterfrågas i första hand utan ”möjligheter till promenader i skog och mark”. Och skall man tro kontaktannonserna är det efter sex (”mysiga hemmakvällar”) vandring i nämnd miljö som vi helst vill idka med henne/honom/hen. Och vi gör det! Var tredje svensk, minst en gång i veckan, meddelar Statistiska centralbyrån. Jag läser att originalmelodin till ”Du gamla du fria” är en folkvisa från Västmanland som börjar:

Så rider jag mig genom sjumilaskog,
me ’n andra så söteligen sova …

Det sägs att det är farligt att tala om sådant som folksjäl. Men jag som invandrat från ett åkerland (Polen betyder fält) inser snart att det susar mycket mera av trädkronor i svens­kens själ än i min egen. Vi från avskogade länder minns skogsdungen som råkade finnas i när­heten som ett undantag, ett gömställe.
För grekiskfödde Theodor Kallifatides till exempel, var ”skog” närmast synonymt med tonårstrånad. Det var där ungdomar i hans by stämde möte. Hans bild av svenskar som ett sexuellt frigjort folk förstärktes därför av deras ständiga tal om skogsutflykter. Men när en arbetskamrat i det nya landet föreslog en skogspromenad på lunchen, tyckte Kallifatides att det gick väl långt. OK för den svenska synden. Men på lunchen?

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”, skrev litteraturhistorikern Fredrik Böök år 1924. Nästan hundra år senare skriver en författare av ett helt annat sinnelag, Joycetolkaren Erik Andersson (à propos Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”) att om språket är det som fransk kultur håller heligast, så är det jorden för ryssarna och för svenskarna – skogen. ”Vi sökte skogen och han var vi.”

Det var vackert sagt, som så ofta när svensk diktare får träd i sinnet. Jag gissar att på varje kvinnligt föremål för lyrisk trånad går det två björkar, en lind och ett par tunnland blandskog. När vi går i skogen, går vi kanske upp i den.

O dessa mörka skogar inom oss där jättarna slumrar
Det som vi kallar själen
är bara en vandrande solreflex
under träden
En uthuggning
dit det snedställda ljuset når

Det var Werner Aspenström. Men också enklaste uttryck som ”dra åt skogen!” (det vill säga åt helvetet, obegripligt på de flesta språk) antyder att skogen intar en metafysisk plats i svenskens sinne. Där finns både paradiset och det andra stället. Den står för frihet och dödsbringande förtrollning, där blir man förlorad eller frälst, där ruvar den farliga kvinnligheten, där växer svårmodet och hänförelsen. ”Gud är inte död, men har flyttat från kyrkan till skogen”, noterade psykiatrikern Nils Uddenberg häromåret.

För somliga har han kanske alltid funnits där? Idéhistorikern Sverker Sörlin har noterat att till och med maskindyrkaren Artur Lundkvist tillber träden:

Finns det ännu hopp för träden då finns det även hopp för människan, om människan som sin egen gud inte förnekar träden som gudar.

Men då antar jag att det spelar roll att de skogar som inspirerat katedralbyggarna numera mest liknar ett parkeringsgarage. Trångt mellan pelarna och lågt i tak. Det blir en annan sorts andakt. Jag uppehåller mig vid detta för att underbygga mitt ärende och förklara varför jag tänker dra i väg med läsaren till Kvikkjokk, Vuollerim och Storfors, till Hedekas och Arjeplog. Och till och med till Europas sista urskog, allt i akt och mening att begripa den maktlösa vrede som sällan märks i Stockholm men som möter reportern i skogsbygden, det vill säga i Sverige.

Det var i Storfors vi började. Hans Åfeldt står bland kvarlevorna av sin skog.

Trädskördaren har tagit paus. Det har snöat, skymningen släcker färgerna, nu ser det än mera spöklikt ut, som på de svartvita arkivbilderna från slagfälten. Jag har försökt intervjua Åfeldts granne, men valde att avbryta. Kanske för att jag aldrig vetat vad man frågar i ett sorgehus. Eller så var det mannens spända käkar och något i hans blick som tycktes göra mig medskyldig till förödelsen. Han är lärare. I trettio år har skogsplätten utanför varit skolbarnens biologisal och orientararbana.

Det var som sagt för denna skogs skull som Åfeldt flyttade hit från Örebro för sex år sedan. ”Jag blev rent salig varje morgon när jag öppnade dörren. Folk som kom på besök blev helt hänförda. Men konsulenten från Skogsstyrelsen som kom hit tyckte som skogsbolaget. Det var en värdelös produktionsskog, sade de, med låga naturvärden, särskilt som det är kalhyggen runtomkring.”

Hans Åfeldt säger att skogen blivit en klassfråga. ”Det är vi i skogslänen som är underklassen. Stadsborna får ha sin skog i fred.” Det tar ett tag innan jag inser att det som låter som en paradox är en bisarr realitet.

Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Hur gick det till när landsbygden blev naturvårdens underklass? Man står där i rishögarna, betraktar uppvisningen i brutalitet och känner sig förflyttad till 70-talet.

Eller ännu längre, till baggböleriets tid. Det ogenerade maktspråket, arrogansen. Åfeldt och grannarna fick skriva flera gånger för att ens få en reaktion från bolaget och myndigheten. De åberopade lagar, ministerord, utredningar, bifogade kartor och namnlistor. Svaren de fick var korta och nedlåtande ”Vi har mottagit era synpunkter…föranleder inte…”

Hans Åfeldt har aldrig känt sig så vanmäktig och så förödmjukad. Både bolaget och myndigheten lät förstå att han var lite löjlig, kanske en rättshaverist, som larmade om skönhetsvärden där det bara växte ved. Och trodde att han kunde vinna! Han visar mig ett brev från Bergvik skog. Bolaget besvarar ingen av hans frågor, men upplyser att ett kalhygge efter några år ”kan vara väl så tilltalande för en naturälskare”. Han glömmer inte mannen från Stora Enso som räknade trattkantarellerna. Åfeldt trodde att det var till fördel för saken. Det var det inte. Att svampen stod där indikerade att skogen inte var så välbesökt som Åfeldt hävdat, fick han höra. Då var den inte heller särskilt välbehövlig.

Men värst av allt var upptäckten att alla hans mödor var bortkastade på förhand. Redan i somras, när han skrev sina första brev, var detta kalhygge villkorslöst godkänt av Skogsstyrelsen, utan att någon tjänsteman kastat en blick på skogen. Och det beslutet kunde inte överklagas.

Hursa? Myndigheten hjälper skogsbolaget att kringgå den enda lag som skyddar skogslandskapet? Ja, det är Hans Åfeldts erfarenhet, dokumenterad i flera tjocka pärmar. Han hoppas att DN skall berätta vad han funnit, så att inte andra gör om hans misstag. Som var att tro att vi har något som helst rättsligt skydd för skogen för människornas skull.

Man kan numera inte handla mjölk (eller ens torka sig i arselet) utan att bli försäkrad om skogsindustrins miljöansvar. Skogen av vilken den här servetten-toarullen-brevpapperet gjordes har brukats och avverkats under hänsyn till människa och natur, intygar Svanen eller FSC-märket på förpackningen. Också produkterna från Bergvik Skog och Stora Enso bär dessa tröstande symboler.

På hyggets tredje dag stod några praktfulla träd närmast husen kvar. Bland dem en väldig gran, 270 centimeter i omkrets, troligen ett av Storfors äldsta vittnen. Då har bolaget ändrat sig i sista stund? Nej, inte alls, trädet är bara för mäktigt för skördaren, måste tas ned för hand, upplyser maskinisten. Jag förstår, så här grovt virke är förstås extra begärligt? ”Nej, den här vill inget sågverk ta. Den står så nära huset att den är säkert full med spik efter fågelholkar.” Så vad blir det av den? ”Massa, papper eller kanske blöjor.”

Maciej Zaremba

 

Leśna mafia. Szwedzki thriller ekologiczny

  1. NOWE SZWEDZKIE BLOKOWISKA

Może to pies zaszczekał. Gdy Hans Åfeldt wyjrzał przez kuchenne okno, zauważył na skraju działki jakiegoś mężczyznę. Był ubrany na zielono, a pod pachą trzymał zwój żółto-czerwonej taśmy, którą obwiązywał pnie drzew. Na paskach widniał napis „Stora Enso”. To wtedy Hans Åfeldt dowiedział się, że las, dla którego sześć lat temu przeniósł się do Storfors, ma zostać wycięty. Kiedy to nastąpi? Ten w zielonym dokładnie nie wiedział. Może za parę tygodni, albo dopiero na Boże Narodzenie.

Zdarzenie miało miejsce tuż przed nocą świętojańską. Od tej chwili, przez kolejnych sześć miesięcy Hans Åfeldt i jego sąsiedzi nauczyli się wszystkiego, co warto wiedzieć o szwedzkiej gospodarce leśnej. Ale przede wszystkim dostali nauczkę.

„Nasz las” – tak mawiał Åfeldt i jego sąsiedzi o sosnach za oknami. Wiedzieli, rzecz jasna, że ziemia należy do kogoś innego. Ale wyrażali się tak jak sztokholmczycy mówiący o „swoim mieście”, choć nie są właścicielami domów. I wierzyli, podobnie jak ludzie w miastach, że mają do swojego otoczenia jakieś prawa. Tam człowiek chodził na poranne spacery, tam nauczyciele zabierali dzieci na lekcje przyrody. Ten lasek (nieco większy niż park Humlegården) był częścią osady: widokiem z okien szkoły, otoczeniem jeziora, kempingu i przystanku kolejowego. Krótko mówiąc, był kulturą i powabem: strzeliste sosny i świerki, ziemia porośnięta mchem, malownicze jary schodzące do jeziora Mögen.

Dla takich jakości istnieje szereg oficjalnych określeń w prawie ochrony przyrody oraz w paragrafie 30 ustawy o lasach: „w pobliżu aglomeracji”, „poszanowanie”, „ukształtowanie krajobrazu”. I jeszcze jedno: „strefa chroniona”. To właśnie je wyszukał Åfeldt wraz z sąsiadami, a fakt ten napełnił ich otuchą. Było jasne, że musiała zajść pomyłka.

Siedem miesięcy później widok z ich okien przypomina krajobraz po bitwie: metrowej wysokości pniaki wystające wśród odpadów drzewnych w miejscu dawnych cienistych ścieżek, tu i ówdzie samotne drzewo, poza tym pustkowie. Latem ten właśnie widok powita wysiadających z pociągu Niemców i Holendrów, których biuro turystyczne Storfors skusiło obietnicą „dziewiczej natury”.

W ciągu tych siedmiu miesięcy Åfeldt na czele grupy sąsiadów, z poparciem towarzystwa regionalnego, organizacji przedsiębiorców w Storfors, koła łowieckiego, emerytów i wszystkich innych, przypuszczał szturm kolejno do: Zarządu Lasów, Sądu Administracyjnego, Zarządu Województwa, Urzędu Ochrony Środowiska, zarządcy lasu – Stora Enso, jego właściciela – Bergvik Skog SA, władz gminy, ministrów sprawiedliwości, środowiska i rolnictwa. Dotarli nawet do premiera, gdyż nie wierzyli, że informacje, których im udzielano, mogą być prawdziwe.

Opowiem potem ze szczegółami, czegóż to dowiedzieli się tam w Värmlandii, bo nie wyobrażam sobie sprawy większej wagi dla wszystkich mieszkańców Szwecji.

Podczas gdy spieramy się o dotacje dla teatrów czy radykalne rozwiązania komunikacyjne w centrum Sztokholmu, na prowincji dokonuje się znacznie większa rewolucja kulturalna. Co gorsza, w przeciwieństwie do większości pomysłów polityków, jest ona nieodwracalna. Krajobraz Szwecji zmienia skórę.

Przed sześćdziesięciu laty Sten Selander, poeta i botanik, wyraził obawę się, że Szwedzi wkrótce nie będą mogli znaleźć okolic, o jakich mówią piosenki ludowe. Puszcz, zagajników, łąk…

Hans Åfeldt i jego sąsiedzi mają już swoje lata, będzie im więc oszczędzony widok tego, co Stora Enso wyhoduje za ich oknami. Ale to coś już istnieje i zajmuje połowę powierzchni Szwecji: prostokąty wypełnione równymi rzędami drzew w jednym wieku, tego samego gatunku, przeważnie świerków. Tam, gdzie kiedyś były łąki, rozciągają się plantacje leśne. Tam, gdzie jeszcze niedawno rósł las, też są plantacje leśne. Od czasów Gustawa Wazy nie było w Szwecji tak wielu drzew – i tak mało lasów.

To istota Reformy. Krajobraz leśny ulega podobnym przeobrażeniom jak miasta w latach 60. Projekt budownictwa masowego[1] został przeniesiony na łono przyrody.

Może niektórzy traktują tę reformę w kategoriach postępu. U niektórych ludzi stare drzewa budzą ukrytą agresję. Właśnie toczy się kuriozalny spór o przepiękny buk na terenie szkoły katedralnej w Lundzie. Jest trochę schorowany, jak to bywa w wieku 175 lat, należy go więc wyciąć, orzekli miejscy eksperci[2]. Na wypadek gdyby ktoś wlazł pod drzewo i oberwał gałązką po głowie…

Współczesny szwedzki las bez wątpienia oznacza postęp pod względem tak bezpieczeństwa, jak i higieny. Nie murszeje tam drewno w niehigienicznym mchu, alergik może spacerować niezagrożony brzozą i konwalią. To również raj dla dzieci – nie ma obawy, że mały Wilhelm potknie się o spróchniały pniak, naje nieznanych grzybów lub zabłądzi. Najbliższa droga przebiega zwykle nie więcej niż 300 metrów dalej. Kto szuka ciszy, też będzie rad: spokoju plantacji nie zakłóca żaden dzięcioł ni piecuszek.

We współczesnym lesie nawet współczesna młodzież nie poczuje się nieswojo. Drzewostan jest posegregowany pod względem wiekowym niczym knajpy na Södermalmie[3]. Tu wdzięczy się gromadka przedszkolaków. Tam oddzielone prostą linią nastolatki, jednakowo ubrane na przekór pokoleniu 30+. A kawałek dalej – kontyngent siedemdziesięciolatków, gotowych do wycinki.

Tu kończą się jednak podobieństwa, ludziom dane jest bowiem dożyć różnego wieku, natomiast drzewa we współczesnym lesie wycinane są na półmetku życia. Na tym polega radykalizm tej reformy. Od niepamiętnych czasów człowiek traktował stare drzewo jako łącznika z praprzodkami, a nawet z całym wszechświatem. Wkrótce takie romantyczne skojarzenia będą przywilejem jedynie spacerowiczów w parku miejskim. W prowincjach o największym zalesieniu większość drzew już jest młodsza od człowieka, gdyż to, co pogięte, podstarzałe i nietypowe, nie ma tam racji bytu. (Z wyjątkiem obszarów górskich i kilku mikroskopijnych rezerwatów).

Trzech dorosłych mężczyzn ledwie mogło objąć potężną sosnę w Skrälldalen w Hälsinglandii, którą w końcu z wielkim trudem powalili w 1890 roku. Sto lat później ze świecą szukać w Szwecji tartaku, który przyjmie pnie grubsze niż takie, które zmieszczą się w objęciach dziecka. Nieodległa jest więc przyszłość, kiedy to wieśniak z Dalarny będzie musiał pofatygować się na Cmentarz Leśny Skogskyrkogården w Sztokholmie, by dotknąć sosny, która pamięta czasy jego dziadka. (Z Dworca Centralnego zieloną linią metra w stronę Farsta strand).

To nie prognoza na wyrost, lecz fakty. Nawet Narodowy Atlas Szwedzki nie uwzględnia już pojęcia „las”, zauważa Kerstin Ekman[4]. Mowa jest o „uprawach leśnych”. Prognoza dla upraw leśnych w tymże atlasie brzmi: W ciągu pięćdziesięciu lat dominującą populację sosen na południe od rzeki Dalälven zastąpią plantacje świerku, to samo dotyczy drzew liściastych w Skanii. No i co z tego? – spyta ktoś. Tego właśnie nie wiemy. Ale jeszcze się nie zdarzyło, by jakaś kultura na przestrzeni trzech pokoleń zamieniła naturę, która przez tysiąc lat była źródłem jej wierzeń i obrazów, w fabrykę drewna.

Mogę się mylić, ale jeśli miałbym wymienić punkt zwrotny we współczesnej historii Szwecji – moment, kiedy coś pękło – byłaby pamiętna noc w maju 1971 roku. Przez dwie dekady sztokholmczycy akceptowali wyburzanie dawnej zabudowy, która byłaby ozdobą każdej metropolii. (Dziś byle klamka z tamtych kamienic kosztuje równowartość przyzwoitej dniówki). Oczywiście było sporo narzekania, ale na tym koniec. I oto nagle okazuje się, że trzynaście wiązów stoi na drodze transportu – uwaga – PUBLICZNEGO. Wynik do przewidzenia, mogłoby się wydawać. Z jednej strony partia rządząca, z drugiej – jakaś setka rozchełstanych miłośników drzew. Ale to nie ci przykuci do konarów tworzyli historię. To ci na dole, w krawatach, którzy nadeszli z odsieczą. Z okolicznych banków. Nie można wykluczyć, że jakaś hrabina oberwała tej nocy policyjną pałką.

Tak, to było coś nowego. Wyższe sfery nagle pokumane z brodatą lewicą. I to w jakiej sprawie? Trzynastu starych drzew.

No proszę, coś w charakterze Szwedów musieli chyba przeoczyć konstruktorzy dobrobytu. Śpiewali na imprezach partyjnych szlagiery narodowego barda Taubego[5], ale może umknęły im poważniejsze tony? Bo teraz sam Taube okrzyknął ich barbarzyńcami. To były ostre słowa, i niewdzięczne w ustach kogoś, kto pobiera emeryturę państwową, i może liczyć na abonament na taksówki. Rety, co się tu wyrabia?

Bitwa o wiązy była pierwszą porażką idei dobrobytu opartej na przekonaniu, że wszystko, co stanowi wartość dla człowieka, da się ująć w tabelach. Dochód, odległość do przychodni, koszty uzyskania przychodu czy stężenie pyłków. To bez wątpienia ważne sprawy. Lecz wedle tej logiki wiązy w centrum Sztokholmu to w najlepszym wypadku pięć przyczep drewna opałowego, które stanęły na drodze do postępu.

Przypominam o tej bitwie, bo to nie przypadek, że właśnie drzewa, a nie jakaś przeznaczona do rozbiórki kamienica, skłoniły porządnych mieszczan, by pójść na łomot z policją. Zbombardowane miasto można odbudować. To nie koparka czy dynamit powodują najcięższe rany. To piła mechaniczna.

Zapewne to znak czasu, że wydawnictwa zasypują rynek książkami o utraconych lasach. Idąc tym tropem, mógłbym dowodzić, że z wyjątkiem bogów nic nie wywołuje takich emocji jak stare drzewa. Mógłbym powoływać się na Biblię i legendy, od Gilgamesza po Kalewalę, lub przypomnieć, że jeszcze nie tak dawno temu za wycięcie dębu wymierzano karę taką jak za ubicie smalandczyka[6]. Lub też cytować strona za stroną poetów szwedzkich:

Jakaś siła duchowa, tajemnicza siła

W ukrytych korzeniach drzewa wolę swą złożyła.

To słowa Karin Boye[7]. Ale Hollywood (jeszcze ta nazwa!) też nieźle się przysłużył. Warto sobie uświadomić, że film o największej oglądalności w historii nie traktuje o nieszczęśliwej miłości, ani nawet o Jezusie. Opowiada o niewybaczalnym ścięciu prastarego drzewa, pod którym rzekomo było złoto. Zauważyłem, że niektórzy byli rozczarowani zakończeniem. Ich zdaniem, mordercy drzewa powinni umierać w większych męczarniach. Według raportów, drzewna piękność z Avatara wzbudzała u wielu Amerykanów nieutuloną tęsknotę. Powstały programy terapeutyczne dla osób z PADS (Post Avatar Depression Syndrome), które nie radzą sobie z faktem, że nigdy nie zamieszkają w dżungli na planecie Pandora.

„Bestialskie morderstwo”, pisze kolega dziennikarz w „Dagens Nyheter” o zatrutych wierzbach w centrum Sztokholmu. Moją uwagę zwraca uczłowieczenie drzewa, niemal niespotykane w odniesieniu do zwierząt, nawet gatunków zagrożonych.

„Niech się zagnieździ u ciebie kormoran – piekło odchodów, smrodu i wrzasku! Niech ciąży nad tobą tysiąckrotna zemsta! Potępienie z koron drzew! Niech dach twojego domu na szkierach zgnije pod ciężarem odchodów kormorana, a potem runie na telewizor i kanapę. Wówczas twoja ostatnia tyrada na temat przyrody utknie ci w gardle niczym zardzewiały ruszt…”

Adresatem tych słów, napisanych w 2007 roku, jest pewien polityk gminny, któremu się zdawało, że robi dobry uczynek, zamieniając kawał prawdziwego lasu w tor motocyklowy. By młodzież więcej czasu spędzała na powietrzu.

Na uwagę zasługuje, poza furią, wiedza przyrodnicza mściciela. Członek Akademii Francuskiej nie wyraziłby się raczej w ten sposób. Przypuszczalnie nie wie nawet, co to za ptak, ten kormoran. Ale wśród pisarzy szwedzkich co drugi jest biologiem-amatorem co się zowie. Wiele to mówi o roli przyrody jako zwierciadła człowieka w naszej kulturze. A może nawet czegoś więcej? Autorka powyższego steku przekleństw nazywa się Ekman[8], na imię ma Kerstin. Gdyby ze szwedzkich bibliotek usunąć pisarzy, którzy w nazwiskach mają drzewa, niewielu by pozostało.

Kiedy w XVIII wieku ludzie wybierali sobie nazwiska, Niemcy i Brytyjczycy określali się poprzez kolory lub zawody. Stąd Brown, Smith i Müller. Szwedzi obierali miano według drzew. Najchętniej lipy albo zagajnika, brzozy, wiązu… No właśnie, drzew liściastych. W książce telefonicznej niesie się szum listowia, ale to niegdysiejsze lasy, ból fantomowy po krajobrazach, których znikanie obserwował Sten Selander.

Jedynie Szwedzi, Finowie i Japończycy w ten sposób próbują wtopić się w leśną gęstwinę, twierdzi etnograf Bengt af Klintberg. W krajach tych las zajmuje centralne miejsce w kulturze, jak również w życiu codziennym. Gdy nas pytają, jak chcemy mieszkać, odpowiadamy „w niekrępującym otoczeniu”, co oznacza dużo drzew i mało ludzi, tłumaczą pośrednicy nieruchomości. To nie lokalizacja w pobliżu teatru, szpitala, a nawet siłowni jest najbardziej poszukiwana, lecz „możliwość spacerowania po lasach i polach”. Jeśli wierzyć ogłoszeniom towarzyskim, to – poza seksem („nastrojowe wieczory”) – właśnie wędrówki w takim otoczeniu pragniemy uprawiać ze swą drugą połową. I to robimy! Co trzeci Szwed raz w tygodniu, jak informuje Centralny Urząd Statystyczny. Dowiaduję się, że oryginalna melodia szwedzkiego hymnu narodowego „Du gamla du fria”[9] to piosenka ludowa z Västmanlandii, która zaczyna się od słów:

Jadę sobie przez stumilowy las

gdy inni jeszcze smacznie śpią…

Podobno nie wypada mówić o czymś takim jak duch narodu. Lecz jako syn kraju pól (Polska znaczy pole) mogę zaświadczyć, że w duszy Szweda znacznie więcej jest szumu liści niż w mojej. My z wylesionych krajów wspominamy okoliczny lasek jako coś wyjątkowego – kryjówkę. Na przykład urodzonemu w Grecji Theodorowi Kallifatidesowi[10] „las” kojarzy się głównie z młodzieńczą chucią. Było to miejsce schadzek młodzieży z jego wsi. Jego obraz Szwedów jako społeczeństwa seksualnie wyzwolonego potwierdzał się więc za sprawą ciągłych wzmianek o wyprawach do lasu. Kiedy jednak koleżanka z pracy w nowym kraju zaproponowała mu leśną przechadzkę w czasie przerwy obiadowej, Kallifatides uznał, że tego już za wiele. Szwedzka rozwiązłość – w porządku. Ale w przerwie obiadowej?

„Kultura szwedzka zanurzona jest w puszczy niczym chata osadnika. Pachniemy żywicą i igliwiem.” Tak pisał historyk literatury Fredrik Böök w 1924 roku. Prawie sto lat później pisarz o innym temperamencie, tłumacz Joyce’a Erik Andersson, stwierdził (à propos książki Kerstin Ekman Panowie w lesie[11]), że o ile najświętszym przybytkiem kultury francuskiej jest język, to dla Rosjan jest to ziemia, a dla Szwedów – las. „Szukaliśmy lasu, a to my nim byliśmy”.

Ładnie powiedziane, jak często bywa, gdy szwedzki pisarz zaduma się nad drzewami. Idę o zakład, że na jedną kobietę jako przedmiot lirycznej tęsknoty przypada dwie brzozy, lipa i kilka morgów lasu mieszanego. Gdy idziemy do lasu, możemy się w nim zatracić.

Ach te mroczne lasy w nas

gdzie drzemią olbrzymy

To co zwiemy duszą

jest tylko rozedrganą plamą słońca

pod drzewami, śladem siekiery

gdzie dociera ukośne światło.

Tak pisał Werner Aspenström[12]. Ale nawet potoczne wyrażenia, takie jak „idź do lasu” (czyli ‘do diabła’ – niepojęte w większości języków), wskazują, że las to w sercu Szweda miejsce metafizyczne. Jest tam i raj, i ten drugi adres. Reprezentuje on wolność i fatalne zauroczenie, człowiek może tam zostać zbawiony lub zgubiony, tam czyha podstępna kobiecość, tam rodzi się dojmujący smutek i ekstaza. „Bóg nie umarł, przeniósł się tylko z kościoła do lasu”, stwierdził niedawno psychiatra Nils Uddenberg.

Może dla niektórych zawsze tam był? Historyk idei Sverker Sörlin zauważył, że nawet entuzjasta futuryzmu Artur Lundkvist[13] czcił drzewa:

Jeśli jest nadzieja dla drzew, jest też nadzieja dla człowieka, o ile człowiek, jako bóg dla siebie samego, nie zaneguje drzew jako bogów.

W takim razie nie bez znaczenia wydaje się fakt, że lasy, które niegdyś inspirowały budowniczych katedr, obecnie przypominają kryty parking. Ciasno ustawione kolumny i niski strop. Inne będzie więc nabożeństwo.

Przypominam o tym, by namówić czytelnika na wspólną wyprawę do Kvikkjokk, Vuollerim i Storfors, do Hedekas i Arjeplog. A nawet do ostatniej puszczy w Europie – wszystko po to, by zrozumieć ten bezsilny gniew, którego nie widuje się w Sztokholmie, a który wita reportera na prowincji – czyli w Szwecji.

Zaczęło się to w Storfors. Hans Åfeldt stoi wśród szczątków swojego lasu. Operator kombajnu właśnie zrobił sobie przerwę. Napadało śniegu, zmierzch gasi kolory – teraz wszystko wygląda upiornie jak na czarno-białych fotografiach z frontu. Chciałem przeprowadzić wywiad z sąsiadem Åfeldta, ale dałem spokój. Może dlatego, że nigdy nie wiem, jakie pytania zadaje się w domu żałoby. A może jego zaciśnięte szczęki i coś szczególnego w spojrzeniu sprawiły, iż poczułem się współwinny spustoszenia. Jest nauczycielem. Przez trzydzieści lat ten kawałek lasu służył mu jako pracownia biologiczna i miejsce biegów terenowych.

Jak już wiemy, ze względu na ten las Åfeldt przeprowadził się tu z Örebro przed sześciu laty. „Czułem błogość co rano, otwierając drzwi. Znajomi, którzy przyjeżdżali w odwiedziny, byli oczarowani. Ale inspektor z Zarządu Lasów, po przybyciu na miejsce, potwierdził opinię spółki leśnej. To bezwartościowy las przemysłowy, orzekli, w dodatku o znikomych walorach przyrodniczych, zwłaszcza że wokół są karczowiska.”

Hans Åfeldt uważa, że las stał się kwestią klasową. „My z terenów leśnych jesteśmy pariasami. Mieszkańcy miast mogą być spokojni o swój las.” Upływa dłuższa chwila, zanim dociera do mnie, że ten pozorny paradoks to ponura rzeczywistość.

Sztokholmczyk może wybrać się na rowerze w urokliwe knieje i łazić tam godzinami, nie natrafiając na drogę. A w najbardziej zalesionej prowincji Szwecji Hans Åfeldt nie może powłóczyć się wśród leśnych upraw nawet przez kwadrans, by nie natknąć się na karczowisko. W Sztokholmie strefa chroniona przed całkowitą wycinką ciągnie się 30 kilometrów od miasta. W Storfors to ledwie pięć metrów od węgła domu. Może dlatego mieszczuchy jako ostatni zdają sobie sprawę z przeobrażeń krajobrazu.

Jak do tego doszło, że tereny wiejskie stały się wyrzutkami systemu ochrony przyrody? Stoi człowiek wśród stosów gałęzi, przygląda się tej demonstracji brutalności i ma wrażenie, jakby czas cofnął się do lat 70.

Albo jeszcze dalej, do czasów samowolki leśnej na początku epoki przemysłowej. Bezwstydny język władzy, arogancja. Åfeldt i jego sąsiedzi musieli wysłać stertę pism, nim doczekali się jakiejś reakcji ze strony spółki i urzędów państwowych. Powoływali się na przepisy prawa, wypowiedzi ministrów, badania, załączali mapy i podpisy. Odpowiedzi, jakie dostali, były zdawkowe i protekcjonalne: „Otrzymaliśmy Państwa opinie … nie powodują skutków…”

Hans Åfeldt nigdy nie czuł się tak bezsilny i upokorzony. Zarówno spółka, jak i władze dawały mu do zrozumienia, że jest głupkiem, a może nawet pieniaczem, bijąc na alarm w sprawie wartości estetycznych tam, gdzie chodzi tylko o surowiec drzewny. I do tego sądzi, że może wygrać! Pokazuje mi list od spółki Bergvik Skog. Przedsiębiorstwo nie odpowiada na żadne z jego pytań, tylko informuje, że za kilka lat karczowisko „może być całkiem interesujące dla miłośników przyrody”. Nie zapomni faceta ze Stora Enso, który przyjechał liczyć kurki. Åfeldt miał nadzieję, że to dla dobra sprawy. Mylił się. Fakt, że można tam było znaleźć grzyby, wskazywał, iż las wcale nie był tak często odwiedzany, jak Åfeldt twierdził. A więc nie był szczególnie potrzebny.

Ale najgorsze było odkrycie, że wszelkie jego wysiłki z góry były skazane na niepowodzenie. Już latem 2011, kiedy wysłał pierwsze pismo, wycinka była ostatecznie zatwierdzona przez Zarząd Lasów, choć żaden urzędnik nie widział lasu na oczy. I decyzji tej nie można było zaskarżyć.

Jak to? Czyżby władze pomagały koncernowi drzewnemu obejść jedyne prawo chroniące obszary leśne? Tak właśnie jest, o czym przekonał się Hans Åfeldt, a potwierdza to dokumentacja zgromadzona w wielu opasłych segregatorach. Teraz ma nadzieję, że opiszę wszystko, czego się dowiedział, by inni nie popełnili tego samego błędu. Czyli nie wyobrażali sobie, że mamy jakąkolwiek prawną ochronę lasów ze względu na potrzeby człowieka.

Obecnie, gdy kupujemy mleko (a nawet podcieramy sobie tyłek), jesteśmy nieustannie zapewniani o odpowiedzialności przemysłu drzewnego za środowisko naturalne. Las, z którego została wyprodukowana dana serwetka, rolka papieru toaletowego czy papeteria, uprawiano i wycinano z zachowaniem troski o człowieka i przyrodę, co potwierdza logo organizacji Svanen lub FSC na opakowaniu[14]. Produkty Bergvik Skog i Stora Enso także są opatrzone tymi krzepiącymi oznaczeniami.

Trzeciego dnia wycinki w pobliżu domu nadal stało kilka pięknych drzew. Wśród nich potężny świerk o obwodzie 2,7 metra, przypuszczalnie jeden z najstarszych świadków historii Storfors. Czyżby spółka w ostatniej chwili zmieniła zdanie? O nie, tyle że drzewo jest zbyt wielkie dla kombajnu leśnego, trzeba je więc wyciąć ręcznie, informuje operator maszyny. Rozumiem, pewnie tak masywne drewno jest szczególnie cenione? „Ależ skąd, żaden tartak takiego nie przyjmie. Stoi blisko domu i pewnie mnóstwo w nim gwoździ po budkach dla ptaków.” To co z niego będzie? „Papier albo pieluchy.”

Maciej Zaremba

Przekład: Magdalena Wasilewska Chmura

[1] Chodzi o tzw. Program Milion – uchwalony przez szwedzki parlament (riksdag) projekt budowy miliona mieszkań w 10 lat (1965–75), którego rezultatem są dzielnice bloków mieszkalnych, obecnie uważane za getta.

[2] Buk został istotnie wycięty 4.06.2012.

[3] Södermalm – dzielnica Sztokholmu, zamieszkiwana przez inteligencję i bohemę artystyczną, znana z licznych restauracji i klubów.

[4] Kerstin Ekman (ur. 1933) – pisarka szwedzka, członkini Akademii Szwedzkiej, autorka m.in. książki o lasach w kulturze, Herrarna i skogen (2007).

[5] Evert Taube (1890–1976) – szwedzki pisarz, malarz, autor i wykonawca licznych piosenek, które stały się popularnymi szlagierami.

[6] Według szwedzkich praw dzielnicowych (XIII w.) za zabójstwo mieszkańców różnych prowincji Szwecji groziły kary różnej wysokości. Kara za zabójstwo mieszkańca Smalandii była stosunkowo niska.

[7] Karin Boye (1900 – 1941) – szwedzka poetka modernistyczna, w której twórczości drzewo stanowi jeden z głównych symboli.

[8] Ek (szw.) – dąb.

[9] Pieśń powstała w 1844 roku do tekstu autorstwa Richarda Dybecka („Północy, prastara”) i melodii ludowej; oficjalnie uznawana za hymn narodowy od 1893 roku.

[10] Theodor Kallifatides(ur. 1938) – pisarz szwedzki greckiego pochodzenia.

[11] Kerstin Ekman, Herrarna i skogen, Stockholm 2007.

[12] Werner Aspenström (1918–1997) – szwedzki poeta, prozaik i dramaturg; w poezji opiewał przyrodę i codzienność.

[13] Artur Lundkvist (1906–1991) – szwedzki pisarz i krytyk literacki; łączył fascynację cywilizacją i naturą.

[14] Svanen – system oznaczania produktów ekologicznych w Skandynawii, wprowadzony w 1989 roku; FSC (Forest Stewardship Council) – organizacja międzynarodowa prowadząca system certyfikacji lasów i produktów drzewnych.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

FN:s bakgård laglöst land

 

För sex år sedan misshandlade en vit FN-medarbetare en svart kollega med ett järnrör. Maciej Zaremba berättar om en nedtystad rättsskandal.

När vi blir tagna på sängen av omvälvande händelser (som Sovjets fall eller mullornas revolution i Iran) beror det på att ingen rapporterat om det som förebådat sammanbrottet. Alla dessa förskjutningar och sprickor som ägde rum dessförinnan var liksom för små eller för banala för att slå sig fram i nyhetsflödet. Jordskred gör sig i teve. Erosionen som skapade jordskredet gör det inte.

Därför finns det skäl att redan nu berätta om FN-mannen Samson G Mariam. Han är en sådan spricka. Om en dag, vilket Gud förbjude, Förenta nationerna bryter samman och inte ens afrikanska stater skyndar till dess försvar, kommer det som hänt honom förstås på rätt sätt.

I nästan sex år har han väntat i Addis Abeba på att rättvisa skulle skipas. Att han väntat så länge beror på att händelsen inte var nog dramatisk för att noteras utanför Etiopien. Till exempel överlevde Mariam misshandeln. Men hade han dött skulle rubriken ”Vit FN-anställd sparkar ihjäl svart kollega, får reprimand” haft goda chanser att ta sig utanför Afrika, kanske ända till New York.

När Mariam den 28 november 2003 skulle hämta sin bil vid FN-kontoret i Addis ser han en man som slår på bilen med ett järnrör. Mannen är Lawrence Peterson, amerikansk medborgare och FN:s säkerhetschef för Etiopien och Djibouti. Peterson är ond över att Mariam tagit hans parkeringsplats. Därefter ser flera FN-anställda hur Peterson överfaller Mariam med järnröret. När denne fallit till marken fortsätter misshandeln med sparkar, till Peterson övermannas av sina egna säkerhetsvakter.

Mariam tas till sjukhus med krossår i huvudet och ett brutet revben. FN-kontoret i Addis är i uppror. Av en protestlista daterad samma dag och undertecknad av över två hundra anställda framgår att överfallet på Samson G Mariam inte är det första fallet av brutalitet från amerikanens sida. Men den här gången har det dessutom karaktären av offentlig förnedring.
Alltså vänder sig Etiopiens regering till UN Economic Commission for Africa med begäran att utlämna Lawrence Peterson till rättvisan. Han är förvisso FN-anställd med särskild immunitet. Men enligt avtalet mellan FN och Etiopien gäller immuniteten endast handlingar som FN-folket begår inom ramen för FN-uppdraget. Den får inte brukas för att hindra rättvisans gång i vanliga brottmål. Immuniteten är till för att skydda FN:s intressen, inte individernas. Enligt FN:s egna regler skall nu alltså FN i Etiopien be generalsekreteraren i New York att upphäva Petersons immunitet, på det att rättvisan skall skipas.

Sex veckor senare i februari 2004 kommer svaret från Kingsley Y Amoako: Peterson skall inte överlämnas till rättvisan, ty den ”olyckliga incidenten” mellan två FN-anställda inträffade på FN:s parkering och är därför en intern FN-affär som skall hanteras enligt FN:s egna regler. Vad det innebär i praktiken? Att säkerhetschefen blir suspenderad i två veckor samt skriver ett brev till Mariam där han erbjuder sina ursäkter.

Här undrar nog läsaren varför denna artikel kommer så sent. Det beror på att Samson G Ma­riam verkligen litat på FN. Han går inte till medierna, han anlitar i stället en svensk advokatbyrå (Bratt & Feinsilber), som skriver artiga brev till ansvariga instanser, inklusive FN-chefen Ban Ki-moon, i förvissning om att ett så flagrant brott mot FN:s regler kommer att rättas till, bara överheten får reda på fakta. Först när han får det sjunde svaret från New York som rabblar diarenummer men inte ens låtsas ha uppfattat hans begäran ger han upp hoppet och kontaktar DN.

Mariams begäran är att Peterson skall rannsakas för överfallet. Och hans fråga är på vilken laglig grund som FN lät immuniteten skydda en chef från ansvar för misshandel. Det är en fråga som också FN:s bästa vän Sverige har skäl att ställa. Fallet Peterson bildar nämligen prejudikat. Om en FN-man inte kan ställas till svars för överfall på FN-parkering, hur blir det med våldtäkter på FN-kontor och andra övergrepp?

Frågan är inte retorisk. I Addistidningen Reporter (15 feb 2004) berättar etiopiskor anställda hos FN (anonymt) att deras anmälningar av sexuella övergrepp avskrivs utan utredning. ”Omöjligt att bevisa”, hette det. Misshandeln av Samson G Mariam var bevisad bortom varje tvivel, men förövaren gick fri med hänvisning till samma immunitet som dessa kvinnors chefer också åtnjuter. Man behöver ingen fantasi för att inse vilket rättslöst ställe United Nations’ Economic Commission for Africa i Addis Abeba blev för infödda kvinnor efter detta beslut. Blev de antastade på gatan kunde de gå till polisen. Blev de ofredade på FN-kontoret fanns ingen att vända sig till.

Maciej Zaremba

 

Fast mellan lag och moral

 

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Slutreplik i debatten om de apatiska flyktingbarnen.

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Det skriver Maciej Zaremba i en slutreplik om de apatiska flyktingbarnen.

”I Maciej Zarembas svartvita värld verkar det vara självklart att alla asylsökande har skäl att få stanna. Att de alla uppfyller lagens krav …”, skriver Lasse Granestrand (DN 13/10).

Läs om denna mening och begrunda vilken omdömeslös person jag måste vara. Var och en som knackar på Sveriges passlucka vill jag släppa in, utan knussel och onödiga frågor. Kanske behöver de inte ens visa passet. Hur många kan de bli? Huu …

Ack, ja. Jag utlovar guld och gröna skogar åt den som hittar dessa idiotier i min krönika som Granestrand påstår sig referera (DN 11/10). Därmed sagt att det inte är så enkelt att debattera med Lasse Granestrand. Man får liksom inte ha sina egna åsikter i fred. Där man blottat en rättslig ståndpunkt klistrar han dit en migrationspolitisk agenda.

När ett antal individer protesterar mot att Sverige fortsätter att utvisa apatiska barn (DN 5/10) döper han dem till ”kultureliten” och undrar varför eliten inte går rakt på sak och talar om ”fri invandring” (DN 7/10). Han måste antingen mena att eliten vill ha fri invandring eller att eliten inte fattat att den blir följden om de sjuka barnen inte skickas ut. Blir det verkligen så? Vilket menar Granestrand? Om han inte vet själv kunde han fråga Henning Mankell, Göran Greider, Cordelia Edvardson och de andra elitisterna (över fyra tusen personer på http://upprop.nu/VTKG) vad de vill och hur de tänker. Det hade varit upplysande.

Det blir inte mycket till diskussion om man utgår från att den andre menar något annat än det han säger.

Min avsikt med den hypotetiska historien om Vägverket som försöker ransonera körkorten var att visa vad som händer när en (enligt grundlagen) självständig myndighet hörsammar politiska önskningar. Att rättsrötan hos Migrationsverket inte berott på att det skulle befolkas av xenofober, utan på att verket intagit oförenliga roller.

Mot detta invänder Migrationsverkets chef Dan Eliasson med stor emfas (DN 17/10). ”Om det skulle finnas en större sanningshalt i det som Zaremba påstår, är det en präktig skandal som borde skaka rättsstaten Sverige i sina grundvalar.” Hans myndighet skall endast lyda lagen, hälsar Eliasson, den tar inga som helst andra hänsyn.

Jag betvivlar inte att detta är generaldirektörens ambition. Men det är knappast en riktig beskrivning av hur Migrationsverket fungerat.

Så låt oss då skaka grundvalarna. Den näst högste chefen för Migrationsverket mellan 2004 och februari 2007 var rådmannen Lars-Gunnar Lundh. Under dessa år försökte han reformera verket ”att bli mer som myndigheter skall vara”, berättade han för mig sommaren 2007.

”När jag kom till Migrationsverket 2004 talade alla om ’pull-­effekten’ av ett beslut. Tankemönstret genomsyrade hela organisationen. Till och med vaktmästare talade om pull-effekten. Man menade att om vi låter en person från ett visst land stanna så kommer flera från samma land att dras till att söka fristad i Sverige. Ja, så kan det nog bli. Men det är inget som myndigheten kan göra något åt. Vi skall tillämpa bestämmelsen. En domstol kan inte låta bli att döma till fängelse av hänsyn till att det kan bli för dyrt för kriminalvården.

’Vem skall hålla i yxan?’ frågade man när det kom väldigt många bosnier. Men så får inte en myndighet resonera, svaret är ju givet! Det är bara riksdagen som kan strypa inflödet – genom att ändra utlänningslagen. Långt ifrån alla, men många på Migrationsverket trodde dock att det var deras uppgift att skruva på och av inflödet av utlänningar. När jag förklarade att det inte var deras uppgift kunde jag höra: ’Jaså, är du emot en reglerad invandring?’ Jag vill inte klandra enskilda medarbetare. Många var duktiga. Ytterst var det fråga om en kultur som genomsyrade verksamheten och som ledningen var ansvarig för.”

Lars-Gunnar Lundh menar att det var denna kultur som låg bakom en rad orimliga beslut. När han tillträdde fann han att verket fattat cirka 9 000 avvisningsbeslut där man visste säkert att beslutet inte gick att verkställa. För att ingen vågade flyga till Bagdad, eller för att Kuba inte släpper in kubaner som varit borta längre än elva månader:

”Trots den vetskapen beslutade Migrationsverket och Utlänningsnämnden att dessa människor skall avvisas. Vilket var ett fullständigt slag i luften och gjorde det omöjligt för dem att integreras i Sverige.

En viktig uppgift för myndigheten under mina år var att tillsammans med beslutsfattarna få en riktig syn på hur beslutsfattandet skulle gå till. Det viktigaste var att vi utan att snegla på konsekvenserna fattade beslut enligt lagen. Konsekvenserna fick riksdagen ta hand om! I den andan fattade jag själv ett antal vägledande beslut när det gällde bland annat irakier som innebar att de fick stanna.

Vårt system bygger på att politikerna stiftar lagar – som myndigheterna tillämpar. Gillar inte politikerna konsekvenserna måste de ändra lagarna. Men så har man inte gjort med migrationspolitiken. Man har försökt begränsa tillströmningen – genom att ha täta kontakter med de tillämpande myndigheterna.”

Lars-Gunnar Lundh säger att han inte känner till någon annan myndighet som fungerat på det sättet.

”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist. Till exempel bjöd Utlänningsnämnden in mig och verkets rättschef för att diskutera hur de skulle avgöra ett ärende som redan var avgjort av oss och överklagat till dem. Det skulle vara helt främmande för en hovrätt att bjuda in tingsrätten och undra ’hur tycker ni att vi skall göra?’ Eller så skickade de ett mejl som antydde att vi inte borde verkställa en avvisning till Eritrea – som de själva beslutat om. Varför inte? Jo, Sverige kan få kritik från UNHCR om ni verkställer, hälsade Utlänningsnämnden. Men då skall de för tusan inte fatta sådana beslut! Man måste ta ansvar för vad man gör. Man kan inte ha en agenda inåt och en annan utåt.”

Så långt Lars-Gunnar Lundh. Jag menar att han beskriver en ordning där det politiska ansvaret för flyktingpolitiken inte kan utkrävas, eftersom politiken gömt sig bakom ryggen på en myndighet. Som ställt upp på arrangemanget. Någonting är inte som det skall med rättstatens grundvalar.

Maciej Zaremba

Flyktingar som med råge uppfyller kraven kuggas

 

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

Antag att regeringen kommer på ett nytt sätt att begränsa bilismen. I stället för att reta upp folket med nya skatter antyder man för Vägverket att det utfärdas för många körkort.

En sådan antydan skulle förvisso strida mot grundlagen. En svensk myndighet är som en domstol. Den skall tillämpa lagen, inte uppfylla politiska mål. Körkort är för övrigt en rättighet. Uppfyller man villkoren skall man få det.

Med låt oss anta att Vägverket går regeringen till mötes. Man sätter upp ett internt mål: högst 70.000 körkort i år, i stället för det dubbla. Alla inspektörer förstår vad det innebär: Av sådana som klarade provet i fjol skall vi i år kugga varannan.

Följderna borde inte vara svåra att räkna ut. Folk överklagar, det blir gigantiska köer till uppkörningen, Vägverket dignar under arbetsbördan och kräver mer resurser av regeringen. Som försöker lösa problemet med en ny regel: Den som kuggats tre gånger får inga fler chanser.

Då blir nog somliga desperata. Falska körkort kommer i omlopp, liksom mutor och annat otyg. Någon tar sig av daga efter tredje avslaget, någon annan vinner mot Sverige i Strasbourg. Vägverket är den mest utskällda myndigheten och tidningar bombarderar regeringen med sockersjuka Lisa som har trettio mil till sjukhus, med flera upp­rörande fall.

Nu har trycket blivit för stort, nu finner regeringen en utväg. De riktigt förtvivlade (som har intyg på depression eller som uppviglat någon tidning) kan få lappen ”av humanitära skäl”. Efter tjugo år av sådana krumbukter är läget följande: Vägverket utfärdar lika många körkort som dessförinnan. Men nu är bara vartannat på riktigt, och resten beviljade av ”humanitära skäl”.

Nog skulle en sådan ordning skapa en del misstro i trafiken. ”Hur kör du blindstyre, är du humanitär, eller?” Troligen skulle Vägverkets tjänstemän korrumperas på kuppen. Börja fira kuggningar med champagne, kantänka.

Ja, jag har just beskrivit den svenska flyktingpolitiken, som det sett ut i över 20 år. Jag har en viss förståelse för den läsare som undrar om jag har alla hästar hemma. ”Vad har körkort har med asyl att skaffa?” Det mesta, kommer varje jurist att svara, utan att bli förstådd. Det är just det som är problemet.

Efter decenniers tricksande av det slag som antyddes ovan har vi nästan glömt att rätten till asyl inte är någon nåd. Den är en rättighet som tillkommer den som med skäl fruktar förföljelse i sitt hemland, vilket skall prövas i liknande ordning som ansökan om körkort. Eller om bygglov. Uppfyller man villkoren skall man få tillstånd. Här finns inget utrymme för generositet, eller njugghet, för den delen. Det gör det däremot när det kommer till folk som flyr undan svält och anarki eller som söker vård. Det är ”humanitära skäl”, men de är inte tvingande.

Om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen bör de skicka buketter till de största partierna, som tack för dimridåerna kring flyktingfrågan. Det är dessa dunster som är deras livsluft. Det framgår inte minst av reaktionerna på Gellert Tamas bok att många känner sig vilseförda av sina politiker. Att det inte är några ”riktiga” flyktingar som Sverige tar emot, utan människor som det i allmänhet är synd om. Stannar inte de allra flesta av ”humanitära skäl”?.

Ja, så kan det se ut. Bara knappt fyra procent av de som söker i Sverige beviljas flyktingstatus. Men varför var den andelen tio gånger högre på 80-talet och är det fortfarande i många andra länder?

Det har jag just berättat. Färre körkort, remember? Flyktingar som med råge uppfyller kraven (och skulle få asyl i andra länder) kuggas i Sverige, för att efter åratal av överklaganden, psykvård och ingripanden från FN till slut få tillstånd på nåder, av ”humanitära skäl”. Det är inte rationellt, inte värdigt en rättsstat, inte humanitärt – men det är mumma för demagogerna.

Jag noterar att journalisten Lasse Granestrand vill ha en ny vinkel på debatten (DN 7/10). Det finns en ”kulturelit” menar han, som i motsats till honom inte kan tänka analytiskt och som av det skälet önskar en fri invandring. Fast eliten inte säger det högt. Jag är övertygad om att han får svar från alla som känner sig träffade.

Maciej Zaremba

Gellert Tamas: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare.

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare. Maciej Zaremba läser en skakande berättelse om hur ett samhälle överger sina grundvärden.

Tisdagen den 7 mars 2006 slår polisen till. Samma dag på flera adresser, vilket antyder organiserad brottslighet. Fem personer tränger sig in i lägenheten, en av dem går fram till den orörliga barnkroppen, sticker en nål i den och klipper bort hårtussar. Föräldrarna får veta att de misstänks för att förgifta sitt barn. Haqiqat Agayeva lär inte glömma den dagen. ”Jag tappade verklighetsuppfattningen”, har hon berättat. Det kändes som att vara tillbaka i Azerbajdzjan. Kort därefter togs hon in på psykakuten.

Tillslaget utgjorde kulmen på två års intensiv opinionsbildning kring ”de apatiska barnen”. Den började på allvar i november 2004 då migra­tionsministern Barbro Holmberg upplyste riksdagen om att sådana barn ”bara fanns i Sverige”. Vilket förstods som att deras tillstånd inte var på riktigt. Tre månader senare berättade Holmberg om ett barn som tillfrisknat på en timme. Samma dag kungjorde ministerns ”nationella samordnare” Marie Hessle att apatiska barn sprang uppe på nätterna och smygåt när ingen såg på.

Under åren följde flera rykten som antydde att dessa flyktingfamiljer var riktiga monster. De tvingade sina halvvuxna barn att väta i sängen, svälte dem eller gav dem droger. En doktor Eriksson i Malmö sade sig veta att det var brom. Sveriges Radio (Väst) anklagade ett namngivet flyktingbarn för att simulera.

Det var som om vissa spärrar börjat släppa. En högerextremist som fabulerat på webben om ryska resebyråer – som lärde ut hur man låtsas sjukdom för att tillskansa sig uppehållstillstånd i Sverige – fick sin historia serverad som äkta nyhet i Svenska Dagbladet
(24/11 -05). En statlig utredning åberopade som enda referens en doktor Jackson som aldrig sett ett apatiskt barn men visste att de simulerade. (Doktor Jackson menar vidare att det är ”judar” som ligger bakom de apatiska barnen. Fast den förklaringen kom inte med i utredningen. Hans åsikter i övrigt kan inhämtas på Nationaldemokraternas hemsida.)

Trots att de apatiska barnens symtom fanns beskrivna i läroböckerna (”Katastrof- och försvarspsykiatri”, 1982) började också sjukvården bete sig som om sjukdomen inte fanns. I Jönköping vägrade psykiatrin att ens undersöka ett förtvivlat barn. Vid Danderyds sjukhus den 20 juli 2004 fick häpna åskådare se hur en skötare släpade en kraftlös 13-åring till entrén medan han sparkade pojken på hälarna: ”Han kan gå … pappan tittade på ett tv-program om hur man gör för att få stanna i Sverige, så här gör de, vi vet.”

I augusti 2006 kom resultatet av polisens tillslag mot Haqiqat Aga­yeva och andra flyktingfamiljer. Inga ”tecken på vanvård, misshandel eller drogning har kunnat påvisas”, sammanfattade åklagaren. Dessförinnan har man avfärdat talet om ryska maffior, drogningskurser med mera. Anklagelserna var ogrundade.

I dag, tre år senare, får vi veta att de inte bara var ogrundade. De var fabricerade.

Polistillslaget var frukten av en manipulation av två statsfunktionärer: regeringens nationella samordnare Marie Hessle och Annica Ring på Migrationsverket. Så ser det faktiskt ut. Syftet var att påverka opinionen och riksdagen att stödja regeringen Perssons hårt kritiserade praktik att avvisa svårt sjuka barn.

Det är ett av budskapen i Gellert Tamas 600-sidiga ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”, som utkommer i dag.

Låt oss inse vad det betyder. Det handlar om söndertrasade flyktingfamiljer, med livsfarligt sjuka barn, av vilka somliga bevittnat mord och våldtäkter på närstående. Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättstaten och värna de svaga.

År 2003 skrev Bo Strömstedt att eftervärlden kommer att betrakta dessa avvisningar ”med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar”. Ärkebiskop K G Hammar såg dem som ett övergrepp i nivå med baltutlämningen. Då kunde de bara ana dimensionerna av detta haveri. När Tamas ber mytforskaren Bengt af Klintberg analysera de historier som Marie Hessle med flera spritt om flyktingarna associerar af Klintberg till sägner om judar som rövar bort kristna barn för att dricka deras blod. ”Det är befogat att dra de parallellerna.”

Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt. Det han påstår synes pedantiskt belagt och Gellert Tamas har knappast råd med annat. Han har valt att namnge ett hundratal läkare, poliser, tjänstemän, journalister och andra som antingen ansvariga eller medlöpare i denna flyktingmobbning. Vi får rentav veta vad de tre hos Kriminalvårdens transporttjänst hette som i juni 2004 övergav den svårt sjuka Jennifer på en förläggning i Märs­ta, utan att bry sig om huruvida någon skulle ta hand om henne.

Det är demokratisk pedagogik. Tamas påminner om att samvetet inte kan delegeras uppåt. Att det inte duger att kasta hela skulden på en handfull makthavare.

”De apatiska” i titeln syftar inte på flyktingbarnen utan i första hand på riksdagen, vars majoritet (av S och M) accepterade Barbro Holmbergs slutsats att ifall de sjuka fick fristad skulle landet invaderas av falska flyktingar. Jag håller med Miljöpartiets Gustav Fridolin: Det var ett närmast rasistiskt antagande. Så kanske hade ”Ormens ägg” varit en bättre titel.

Tamas visar nämligen att det räckte att några få resoluta makthavare, med regeringens tysta medgivande, började blinka samförstånd till en främlingsfientlig opinion för att demokratins fästpunkter (läkaretik, pressetik, ämbetsmoral) skulle krackelera. Plötsligt blev det rumsrent på ett ämbetsverk att fira avvisningar med champagne eller skämta om ”den slutgiltiga lösningen”, som Annica Ring kallade deportationen av de sjuka barnen. Oroväckande många läkare började säga vad de trodde förväntades av dem (25 verksamhetschefer avlade en lojalitetsförklaring till regeringens idé att apatiska barn tog skada av sjukvård). Läkare med integritet förtalades eller tvingades bort från sina poster. Och i seriösa tidningar uppträdde nationaldemokrater och skrävlare som medicinska experter. Medan invändningarna blev refuserade.

Trots att en rad läkare och journalister gjorde sitt yttersta för att gendriva ryktena fick de nästan karaktären av etablerad sanning. Också i de mest upplysta sällskap kunde den som efterlyste bevis för att barnen simulerade mötas av medlidsamma leenden.

Det är en skrämmande och oerhört lärorik läsning. Man förstår bättre hur ett Machtübername skulle kunna gå till. Som en liten strömkantring till en början, fredligt, stegvis och med ögontjänare i de flesta rollerna.

Det är bland annat denna kvalitet som gör ”De apatiska” till ett av efterkrigstidens viktigaste repor­tage. Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.

När ett svenskt missförhållande avslöjas brukar vi trösta oss med att det i varje fall inte var värre än i andra länder. Men med de apatiska barnen förhåller det sig tvärtom. I Tyskland, i Kosovo och i Europadomstolen (som stoppat en rad avvisningar) kan folk inte förstå hur någon stat kan misshandla ett sjukt barn på det sättet. Så låt mig referera Gellert Tamas:

De svenska läkare som av Mi­grationsverket tubbas att intyga att barnen är ”transportabla” får försäkringar av verket att det väntar vård i hemlandet. Men staten ljuger. I regel bär de svenska funktionärerna barnet ur flygplanet, lägger det på en bänk i ankomsthallen, och återvänder hem.

Eller, oktober 2003. Anisas familj har efter fyra års ansökande och avslag accepterat att avvisas till Belgrad. De har bara ett önskemål: att få åka tåg, eftersom den 15-åriga Anisa (som går på högstadiet i Malmö) lider av svår flygfobi, vilket två läkare intygar. Då blir det tvångsavvisning med flyg, bestämmer polisen. Oändligt mycket dyrare, förstås, men kanske gäller det att visa vem det är som bestämmer? Hämtning med piketstyrka, väldig brådska och våld.

På det specialchartrade planet får Anisa panik. Då tvingas hon ned på golvet och får ligga i två timmar fastkedjad i korsställning mellan flygsätena. Hon ropar på sina föräldrar. Men de får inte trösta henne, har avvisningsteamet bestämt. Svälj också detta: Arisa måste bäras ut från planet. Allt gick så fort att familjen efter fyra år i Sverige varken fick med sig ytterkläder, identitetshandlingar, pengar eller skor.

”Ren sadism”, kommenterade Anisas svenska läkare, Olle Erlandson. Å, nej. Normal, generös, föredömlig svensk flyktingpolitik. Den humanaste i världen. Fråga minister Holmberg. Eller om det är Billström han heter.

Denna svenska mardröm är nämligen inte över. Endera dagen skall 19-årige Tair Maripov, sondmatad sedan två år, dumpas på någon bänk i Kazakstan. Om Tobias Billström säger att det inte är hans ansvar, vilket han brukar säga, kan ni sluta att ta den mannen på allvar. Det är regeringen som bär ansvaret för dessa nedrigheter. Migrationsverket är bara instrument.

Jag skulle skriva en recension, men den ser ut som en debattartikel. Kan man avge ett bättre omdöme om ett reportage som vill väcka debatt? Så låt mig bara slänga in att jag emellanåt irriterats av Tamas missbruk av deckarens stilgrepp ”klockan var exakt 5:43 när…” och liknande. Men det är petitesser. Där­emot är avsaknaden av namnindex svåruthärdlig i en sådan uppslagsbok till samtiden.

Maciej Zaremba

 

Lag skall med språk byggas

Höga ambitioner låg bakom initiativet till en ny svensk grundlag, men utredningens förslag är en kompromiss med ett tilltal som inte lär få några medborgarhjärtan att slå snabbare.

Höga ambitioner låg bakom initiativet till en ny svensk grundlag, men utredningens förslag är en kompromiss med ett tilltal som inte lär få några medborgarhjärtan att slå snabbare, skriver Maciej Zaremba.

Varje medborgare är skyddad mot kroppsstraff, står det i grundlagen. Varje medborgare. Så vad gäller för icke-medborgare? Är det fritt fram för polisen att prygla turister? Faktiskt inte. Sjutton paragrafer senare kommer grundlagen på bättre tankar och meddelar att även icke-svenskar åtnjuter mänskliga rättigheter.

Så är vår grundlag skriven. Frukten av ett otal kompromisser mellan 60-talets teknokratiska politiker, därefter korrigerad många gånger, är den ett lapptäcke av högt och lågt, viktigt och oviktigt om vartannat. Den är svår att begripa och oskön att läsa.

Det var bland annat detta som grundlagsutredningen skulle ändra på. Regeringsformen, som i decennier levt ett så undanskymt liv att den inte ens stod med i den första lagbok jag skaffade (1969), skulle lyftas fram som samlande symbol för det nya Sverige, som ju inte längre kan hålla ihop sin medborgarmoral med gemensam etnicitet, historia eller religion. En annan ambition var att göra demokratin litet mera levande och rättstaten en aning säkrare. Där fanns idéer om friare personval, flera valtillfällen (skilda valdagar för riksdag och kommun) och starkare garantier för domstolars självständighet.

Hur det gick? Den som hoppades på en text som kunde få medborgarhjärtan att slå snabbare lär bli besviken. Utredningen har förvisso rensat ut en hel del klumpigheter och bringat mer logik i strukturen. Men fortfarande ligger tilltalet på dessa tjugo Sveriges viktigaste boksidor närmare en bruksanvisning än ett manifest:

“Ingen får dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks.” “Brottspåföljd”, hur ligger det i munnen? Också “belagd” är en glosa ur maktens jargong. När man lika gärna kunde ha skrivit: “Ingen får betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes.”

Så står det i Finlands alldeles nya grundlag (1999), som föredrar konkretion: “Ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund.” En motsvarande svensk artikel staplar abstraktioner: “Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden.”

Under ett seminarium hos Rättsfonden i förra veckan medgav utredarna att den finska stilen var mer tilltalande och att man rentav sneglat på den. Dessvärre visade sig dess sträva enkelhet inte kompatibel med “svensk rättstradition”. Som är svag för detaljregleringar, sades det, och då blir det per automatik tekniskt och mångordigt. Men vår tradition sträcker sig väl längre än till 40-talet? Är det inte just ett äldre svenskt lagspråk som Finland så stiligt föryngrat? “Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, wrångwisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfwa eller förderfwa låta til lif, ära, personlig frihet och wälfärd, utan han lagligen förwunnen och dömd är ” stod det i vår grundlag mellan 1809 och 1974.

Jag noterar att grundlagsutredningen varken haft rättshistoriker eller författare i sina led. Ganska märkligt när man tänker efter. Det går väl knappast att åstadkomma ett högstämt dokument som binder samman folkslag och generationer utan hjälp av berättarna.

Här måste sägas att den sortens klander blir aningen orättvist eftersom utredarna inte haft ambitionen att åstadkomma det yppersta utan endast det gångbara. Det vill säga ett förslag som inte skall väcka debatt utan jämka samman partiernas taktiska önskemål och ideologiska låsningar. I ett land där den konstitutionella debatten ligger i respiratorn är det kanske det mest praktiska.

Ur ett sådant perspektiv är utredningen ett framsteg. Går förslaget igenom blir rättsstaten starkare och mer respektabel. Grundlagen får större tyngd genom att svenska domstolar får rätt att pröva huruvida lagar och bestämmelser stämmer med grundlagen (hittills har denna kontroll ägt rum i Strasbourg), genom att domstolarnas självständighet markeras ordentligt samtidigt som tillsättningen av domare avpolitiseras. Grundlagsförslaget slopar nämligen den unika svenska ordning som ger regeringen rätt att tillsätta höga domare på fri hand, utan tillstymmelse till insyn och kontroll.

Säkert är det också ett framsteg att procentspärren för personval sänks från åtta till fem procent. En framkämpad kompromiss, förstår man, eftersom det största partiet ogillar personval. De undergräver partisammanhållningen, menar socialdemokraterna. Det är säkert en riktig bedömning. Och samtidigt ett tydligt bevis på att partiernas intressen inte alltid är demokratins. Var det inte partidisciplinen i FRA-frågan som var fjorårets parlamentariska skandal?

Vad skall vi med alla dessa riksdagsmän till, kunde medborgaren undra, när de lyder sin ordförande hellre än sin övertygelse. De som den gången räddade riksdagens anseende (och vår integritet) var mycket riktigt de få ledamöterna med personröster i ryggen.

Det är obegripligt att utredningen inte dragit den enda rimliga lärdomen av denna kris och enats om en radikal sänkning av procentspärren. Vilket leder mig till slutsatsen att nästa grundlagsutredning (som lär komma snart) inte bör vara parlamentarisk. Visst är det fint med konsensus i kommittéer, men partiförhandlingar får inte ersätta medborgardebatten. Det är dessutom troligt att de medborgare som brinner för frågan inte är med i något parti, eftersom dessa så sällan brytt sig om grundlagarna.

Så låt oss om sisådär sex år få fram ett helgjutet förslag att omvandla regeringsformen från ett administrativt stycke till en fyr som lyser upp mörkret. En författare med Willy Kyrklunds språkkänsla är mitt förslag på stilexpert.

Sedan får debatten komma, och motförslagen, och remisserna och kompromisserna. I den ordningen.

Maciej Zaremba

Fakta Grundlags­reformen

Av Sveriges fyra och en halv grundlagar – regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen (samt riksdagsordningen, som intar en mellanställning) – är det den förs­ta, som anger statsskickets grunder, som grundlagsutredningen fick i uppdrag att reformera.

Utredningen tillsattes år 2004 och bestod av representanter för riksdagspartierna samt hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt. Den leddes först av Lars Engqvist, som efter valet ersattes av Per Unckel. I motsats till många andra utredningar arbetade man med frågestunder och öppna seminarier.

Resultatet av SOU 2008:125 kan läsas på www.grundlagsutredningen.se. Där finns även inlägg från seminarierna, bland andra Ulf Telemans kritik av grundlagens disposition och språkdräkt.

För att ändra en grundlag krävs två likadana riksdagsbeslut med ett val emellan. Tidigast år 2010 kan därför de föreslagna ändringarna bli lag.

 

Newer posts »

© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑