From debatt

Flyktingar som med råge uppfyller kraven kuggas

 

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

Antag att regeringen kommer på ett nytt sätt att begränsa bilismen. I stället för att reta upp folket med nya skatter antyder man för Vägverket att det utfärdas för många körkort.

En sådan antydan skulle förvisso strida mot grundlagen. En svensk myndighet är som en domstol. Den skall tillämpa lagen, inte uppfylla politiska mål. Körkort är för övrigt en rättighet. Uppfyller man villkoren skall man få det.

Med låt oss anta att Vägverket går regeringen till mötes. Man sätter upp ett internt mål: högst 70.000 körkort i år, i stället för det dubbla. Alla inspektörer förstår vad det innebär: Av sådana som klarade provet i fjol skall vi i år kugga varannan.

Följderna borde inte vara svåra att räkna ut. Folk överklagar, det blir gigantiska köer till uppkörningen, Vägverket dignar under arbetsbördan och kräver mer resurser av regeringen. Som försöker lösa problemet med en ny regel: Den som kuggats tre gånger får inga fler chanser.

Då blir nog somliga desperata. Falska körkort kommer i omlopp, liksom mutor och annat otyg. Någon tar sig av daga efter tredje avslaget, någon annan vinner mot Sverige i Strasbourg. Vägverket är den mest utskällda myndigheten och tidningar bombarderar regeringen med sockersjuka Lisa som har trettio mil till sjukhus, med flera upp­rörande fall.

Nu har trycket blivit för stort, nu finner regeringen en utväg. De riktigt förtvivlade (som har intyg på depression eller som uppviglat någon tidning) kan få lappen ”av humanitära skäl”. Efter tjugo år av sådana krumbukter är läget följande: Vägverket utfärdar lika många körkort som dessförinnan. Men nu är bara vartannat på riktigt, och resten beviljade av ”humanitära skäl”.

Nog skulle en sådan ordning skapa en del misstro i trafiken. ”Hur kör du blindstyre, är du humanitär, eller?” Troligen skulle Vägverkets tjänstemän korrumperas på kuppen. Börja fira kuggningar med champagne, kantänka.

Ja, jag har just beskrivit den svenska flyktingpolitiken, som det sett ut i över 20 år. Jag har en viss förståelse för den läsare som undrar om jag har alla hästar hemma. ”Vad har körkort har med asyl att skaffa?” Det mesta, kommer varje jurist att svara, utan att bli förstådd. Det är just det som är problemet.

Efter decenniers tricksande av det slag som antyddes ovan har vi nästan glömt att rätten till asyl inte är någon nåd. Den är en rättighet som tillkommer den som med skäl fruktar förföljelse i sitt hemland, vilket skall prövas i liknande ordning som ansökan om körkort. Eller om bygglov. Uppfyller man villkoren skall man få tillstånd. Här finns inget utrymme för generositet, eller njugghet, för den delen. Det gör det däremot när det kommer till folk som flyr undan svält och anarki eller som söker vård. Det är ”humanitära skäl”, men de är inte tvingande.

Om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen bör de skicka buketter till de största partierna, som tack för dimridåerna kring flyktingfrågan. Det är dessa dunster som är deras livsluft. Det framgår inte minst av reaktionerna på Gellert Tamas bok att många känner sig vilseförda av sina politiker. Att det inte är några ”riktiga” flyktingar som Sverige tar emot, utan människor som det i allmänhet är synd om. Stannar inte de allra flesta av ”humanitära skäl”?.

Ja, så kan det se ut. Bara knappt fyra procent av de som söker i Sverige beviljas flyktingstatus. Men varför var den andelen tio gånger högre på 80-talet och är det fortfarande i många andra länder?

Det har jag just berättat. Färre körkort, remember? Flyktingar som med råge uppfyller kraven (och skulle få asyl i andra länder) kuggas i Sverige, för att efter åratal av överklaganden, psykvård och ingripanden från FN till slut få tillstånd på nåder, av ”humanitära skäl”. Det är inte rationellt, inte värdigt en rättsstat, inte humanitärt – men det är mumma för demagogerna.

Jag noterar att journalisten Lasse Granestrand vill ha en ny vinkel på debatten (DN 7/10). Det finns en ”kulturelit” menar han, som i motsats till honom inte kan tänka analytiskt och som av det skälet önskar en fri invandring. Fast eliten inte säger det högt. Jag är övertygad om att han får svar från alla som känner sig träffade.

Maciej Zaremba

Gellert Tamas: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare.

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare. Maciej Zaremba läser en skakande berättelse om hur ett samhälle överger sina grundvärden.

Tisdagen den 7 mars 2006 slår polisen till. Samma dag på flera adresser, vilket antyder organiserad brottslighet. Fem personer tränger sig in i lägenheten, en av dem går fram till den orörliga barnkroppen, sticker en nål i den och klipper bort hårtussar. Föräldrarna får veta att de misstänks för att förgifta sitt barn. Haqiqat Agayeva lär inte glömma den dagen. ”Jag tappade verklighetsuppfattningen”, har hon berättat. Det kändes som att vara tillbaka i Azerbajdzjan. Kort därefter togs hon in på psykakuten.

Tillslaget utgjorde kulmen på två års intensiv opinionsbildning kring ”de apatiska barnen”. Den började på allvar i november 2004 då migra­tionsministern Barbro Holmberg upplyste riksdagen om att sådana barn ”bara fanns i Sverige”. Vilket förstods som att deras tillstånd inte var på riktigt. Tre månader senare berättade Holmberg om ett barn som tillfrisknat på en timme. Samma dag kungjorde ministerns ”nationella samordnare” Marie Hessle att apatiska barn sprang uppe på nätterna och smygåt när ingen såg på.

Under åren följde flera rykten som antydde att dessa flyktingfamiljer var riktiga monster. De tvingade sina halvvuxna barn att väta i sängen, svälte dem eller gav dem droger. En doktor Eriksson i Malmö sade sig veta att det var brom. Sveriges Radio (Väst) anklagade ett namngivet flyktingbarn för att simulera.

Det var som om vissa spärrar börjat släppa. En högerextremist som fabulerat på webben om ryska resebyråer – som lärde ut hur man låtsas sjukdom för att tillskansa sig uppehållstillstånd i Sverige – fick sin historia serverad som äkta nyhet i Svenska Dagbladet
(24/11 -05). En statlig utredning åberopade som enda referens en doktor Jackson som aldrig sett ett apatiskt barn men visste att de simulerade. (Doktor Jackson menar vidare att det är ”judar” som ligger bakom de apatiska barnen. Fast den förklaringen kom inte med i utredningen. Hans åsikter i övrigt kan inhämtas på Nationaldemokraternas hemsida.)

Trots att de apatiska barnens symtom fanns beskrivna i läroböckerna (”Katastrof- och försvarspsykiatri”, 1982) började också sjukvården bete sig som om sjukdomen inte fanns. I Jönköping vägrade psykiatrin att ens undersöka ett förtvivlat barn. Vid Danderyds sjukhus den 20 juli 2004 fick häpna åskådare se hur en skötare släpade en kraftlös 13-åring till entrén medan han sparkade pojken på hälarna: ”Han kan gå … pappan tittade på ett tv-program om hur man gör för att få stanna i Sverige, så här gör de, vi vet.”

I augusti 2006 kom resultatet av polisens tillslag mot Haqiqat Aga­yeva och andra flyktingfamiljer. Inga ”tecken på vanvård, misshandel eller drogning har kunnat påvisas”, sammanfattade åklagaren. Dessförinnan har man avfärdat talet om ryska maffior, drogningskurser med mera. Anklagelserna var ogrundade.

I dag, tre år senare, får vi veta att de inte bara var ogrundade. De var fabricerade.

Polistillslaget var frukten av en manipulation av två statsfunktionärer: regeringens nationella samordnare Marie Hessle och Annica Ring på Migrationsverket. Så ser det faktiskt ut. Syftet var att påverka opinionen och riksdagen att stödja regeringen Perssons hårt kritiserade praktik att avvisa svårt sjuka barn.

Det är ett av budskapen i Gellert Tamas 600-sidiga ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”, som utkommer i dag.

Låt oss inse vad det betyder. Det handlar om söndertrasade flyktingfamiljer, med livsfarligt sjuka barn, av vilka somliga bevittnat mord och våldtäkter på närstående. Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättstaten och värna de svaga.

År 2003 skrev Bo Strömstedt att eftervärlden kommer att betrakta dessa avvisningar ”med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar”. Ärkebiskop K G Hammar såg dem som ett övergrepp i nivå med baltutlämningen. Då kunde de bara ana dimensionerna av detta haveri. När Tamas ber mytforskaren Bengt af Klintberg analysera de historier som Marie Hessle med flera spritt om flyktingarna associerar af Klintberg till sägner om judar som rövar bort kristna barn för att dricka deras blod. ”Det är befogat att dra de parallellerna.”

Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt. Det han påstår synes pedantiskt belagt och Gellert Tamas har knappast råd med annat. Han har valt att namnge ett hundratal läkare, poliser, tjänstemän, journalister och andra som antingen ansvariga eller medlöpare i denna flyktingmobbning. Vi får rentav veta vad de tre hos Kriminalvårdens transporttjänst hette som i juni 2004 övergav den svårt sjuka Jennifer på en förläggning i Märs­ta, utan att bry sig om huruvida någon skulle ta hand om henne.

Det är demokratisk pedagogik. Tamas påminner om att samvetet inte kan delegeras uppåt. Att det inte duger att kasta hela skulden på en handfull makthavare.

”De apatiska” i titeln syftar inte på flyktingbarnen utan i första hand på riksdagen, vars majoritet (av S och M) accepterade Barbro Holmbergs slutsats att ifall de sjuka fick fristad skulle landet invaderas av falska flyktingar. Jag håller med Miljöpartiets Gustav Fridolin: Det var ett närmast rasistiskt antagande. Så kanske hade ”Ormens ägg” varit en bättre titel.

Tamas visar nämligen att det räckte att några få resoluta makthavare, med regeringens tysta medgivande, började blinka samförstånd till en främlingsfientlig opinion för att demokratins fästpunkter (läkaretik, pressetik, ämbetsmoral) skulle krackelera. Plötsligt blev det rumsrent på ett ämbetsverk att fira avvisningar med champagne eller skämta om ”den slutgiltiga lösningen”, som Annica Ring kallade deportationen av de sjuka barnen. Oroväckande många läkare började säga vad de trodde förväntades av dem (25 verksamhetschefer avlade en lojalitetsförklaring till regeringens idé att apatiska barn tog skada av sjukvård). Läkare med integritet förtalades eller tvingades bort från sina poster. Och i seriösa tidningar uppträdde nationaldemokrater och skrävlare som medicinska experter. Medan invändningarna blev refuserade.

Trots att en rad läkare och journalister gjorde sitt yttersta för att gendriva ryktena fick de nästan karaktären av etablerad sanning. Också i de mest upplysta sällskap kunde den som efterlyste bevis för att barnen simulerade mötas av medlidsamma leenden.

Det är en skrämmande och oerhört lärorik läsning. Man förstår bättre hur ett Machtübername skulle kunna gå till. Som en liten strömkantring till en början, fredligt, stegvis och med ögontjänare i de flesta rollerna.

Det är bland annat denna kvalitet som gör ”De apatiska” till ett av efterkrigstidens viktigaste repor­tage. Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.

När ett svenskt missförhållande avslöjas brukar vi trösta oss med att det i varje fall inte var värre än i andra länder. Men med de apatiska barnen förhåller det sig tvärtom. I Tyskland, i Kosovo och i Europadomstolen (som stoppat en rad avvisningar) kan folk inte förstå hur någon stat kan misshandla ett sjukt barn på det sättet. Så låt mig referera Gellert Tamas:

De svenska läkare som av Mi­grationsverket tubbas att intyga att barnen är ”transportabla” får försäkringar av verket att det väntar vård i hemlandet. Men staten ljuger. I regel bär de svenska funktionärerna barnet ur flygplanet, lägger det på en bänk i ankomsthallen, och återvänder hem.

Eller, oktober 2003. Anisas familj har efter fyra års ansökande och avslag accepterat att avvisas till Belgrad. De har bara ett önskemål: att få åka tåg, eftersom den 15-åriga Anisa (som går på högstadiet i Malmö) lider av svår flygfobi, vilket två läkare intygar. Då blir det tvångsavvisning med flyg, bestämmer polisen. Oändligt mycket dyrare, förstås, men kanske gäller det att visa vem det är som bestämmer? Hämtning med piketstyrka, väldig brådska och våld.

På det specialchartrade planet får Anisa panik. Då tvingas hon ned på golvet och får ligga i två timmar fastkedjad i korsställning mellan flygsätena. Hon ropar på sina föräldrar. Men de får inte trösta henne, har avvisningsteamet bestämt. Svälj också detta: Arisa måste bäras ut från planet. Allt gick så fort att familjen efter fyra år i Sverige varken fick med sig ytterkläder, identitetshandlingar, pengar eller skor.

”Ren sadism”, kommenterade Anisas svenska läkare, Olle Erlandson. Å, nej. Normal, generös, föredömlig svensk flyktingpolitik. Den humanaste i världen. Fråga minister Holmberg. Eller om det är Billström han heter.

Denna svenska mardröm är nämligen inte över. Endera dagen skall 19-årige Tair Maripov, sondmatad sedan två år, dumpas på någon bänk i Kazakstan. Om Tobias Billström säger att det inte är hans ansvar, vilket han brukar säga, kan ni sluta att ta den mannen på allvar. Det är regeringen som bär ansvaret för dessa nedrigheter. Migrationsverket är bara instrument.

Jag skulle skriva en recension, men den ser ut som en debattartikel. Kan man avge ett bättre omdöme om ett reportage som vill väcka debatt? Så låt mig bara slänga in att jag emellanåt irriterats av Tamas missbruk av deckarens stilgrepp ”klockan var exakt 5:43 när…” och liknande. Men det är petitesser. Där­emot är avsaknaden av namnindex svåruthärdlig i en sådan uppslagsbok till samtiden.

Maciej Zaremba

 

Lag skall med språk byggas

Höga ambitioner låg bakom initiativet till en ny svensk grundlag, men utredningens förslag är en kompromiss med ett tilltal som inte lär få några medborgarhjärtan att slå snabbare.

Höga ambitioner låg bakom initiativet till en ny svensk grundlag, men utredningens förslag är en kompromiss med ett tilltal som inte lär få några medborgarhjärtan att slå snabbare, skriver Maciej Zaremba.

Varje medborgare är skyddad mot kroppsstraff, står det i grundlagen. Varje medborgare. Så vad gäller för icke-medborgare? Är det fritt fram för polisen att prygla turister? Faktiskt inte. Sjutton paragrafer senare kommer grundlagen på bättre tankar och meddelar att även icke-svenskar åtnjuter mänskliga rättigheter.

Så är vår grundlag skriven. Frukten av ett otal kompromisser mellan 60-talets teknokratiska politiker, därefter korrigerad många gånger, är den ett lapptäcke av högt och lågt, viktigt och oviktigt om vartannat. Den är svår att begripa och oskön att läsa.

Det var bland annat detta som grundlagsutredningen skulle ändra på. Regeringsformen, som i decennier levt ett så undanskymt liv att den inte ens stod med i den första lagbok jag skaffade (1969), skulle lyftas fram som samlande symbol för det nya Sverige, som ju inte längre kan hålla ihop sin medborgarmoral med gemensam etnicitet, historia eller religion. En annan ambition var att göra demokratin litet mera levande och rättstaten en aning säkrare. Där fanns idéer om friare personval, flera valtillfällen (skilda valdagar för riksdag och kommun) och starkare garantier för domstolars självständighet.

Hur det gick? Den som hoppades på en text som kunde få medborgarhjärtan att slå snabbare lär bli besviken. Utredningen har förvisso rensat ut en hel del klumpigheter och bringat mer logik i strukturen. Men fortfarande ligger tilltalet på dessa tjugo Sveriges viktigaste boksidor närmare en bruksanvisning än ett manifest:

”Ingen får dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks.” ”Brottspåföljd”, hur ligger det i munnen? Också ”belagd” är en glosa ur maktens jargong. När man lika gärna kunde ha skrivit: ”Ingen får betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes.”

Så står det i Finlands alldeles nya grundlag (1999), som föredrar konkretion: ”Ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund.” En motsvarande svensk artikel staplar abstraktioner: ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden.”

Under ett seminarium hos Rättsfonden i förra veckan medgav utredarna att den finska stilen var mer tilltalande och att man rentav sneglat på den. Dessvärre visade sig dess sträva enkelhet inte kompatibel med ”svensk rättstradition”. Som är svag för detaljregleringar, sades det, och då blir det per automatik tekniskt och mångordigt. Men vår tradition sträcker sig väl längre än till 40-talet? Är det inte just ett äldre svenskt lagspråk som Finland så stiligt föryngrat? ”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, wrångwisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfwa eller förderfwa låta til lif, ära, personlig frihet och wälfärd, utan han lagligen förwunnen och dömd är ” stod det i vår grundlag mellan 1809 och 1974.

Jag noterar att grundlagsutredningen varken haft rättshistoriker eller författare i sina led. Ganska märkligt när man tänker efter. Det går väl knappast att åstadkomma ett högstämt dokument som binder samman folkslag och generationer utan hjälp av berättarna.

Här måste sägas att den sortens klander blir aningen orättvist eftersom utredarna inte haft ambitionen att åstadkomma det yppersta utan endast det gångbara. Det vill säga ett förslag som inte skall väcka debatt utan jämka samman partiernas taktiska önskemål och ideologiska låsningar. I ett land där den konstitutionella debatten ligger i respiratorn är det kanske det mest praktiska.

Ur ett sådant perspektiv är utredningen ett framsteg. Går förslaget igenom blir rättsstaten starkare och mer respektabel. Grundlagen får större tyngd genom att svenska domstolar får rätt att pröva huruvida lagar och bestämmelser stämmer med grundlagen (hittills har denna kontroll ägt rum i Strasbourg), genom att domstolarnas självständighet markeras ordentligt samtidigt som tillsättningen av domare avpolitiseras. Grundlagsförslaget slopar nämligen den unika svenska ordning som ger regeringen rätt att tillsätta höga domare på fri hand, utan tillstymmelse till insyn och kontroll.

Säkert är det också ett framsteg att procentspärren för personval sänks från åtta till fem procent. En framkämpad kompromiss, förstår man, eftersom det största partiet ogillar personval. De undergräver partisammanhållningen, menar socialdemokraterna. Det är säkert en riktig bedömning. Och samtidigt ett tydligt bevis på att partiernas intressen inte alltid är demokratins. Var det inte partidisciplinen i FRA-frågan som var fjorårets parlamentariska skandal?

Vad skall vi med alla dessa riksdagsmän till, kunde medborgaren undra, när de lyder sin ordförande hellre än sin övertygelse. De som den gången räddade riksdagens anseende (och vår integritet) var mycket riktigt de få ledamöterna med personröster i ryggen.

Det är obegripligt att utredningen inte dragit den enda rimliga lärdomen av denna kris och enats om en radikal sänkning av procentspärren. Vilket leder mig till slutsatsen att nästa grundlagsutredning (som lär komma snart) inte bör vara parlamentarisk. Visst är det fint med konsensus i kommittéer, men partiförhandlingar får inte ersätta medborgardebatten. Det är dessutom troligt att de medborgare som brinner för frågan inte är med i något parti, eftersom dessa så sällan brytt sig om grundlagarna.

Så låt oss om sisådär sex år få fram ett helgjutet förslag att omvandla regeringsformen från ett administrativt stycke till en fyr som lyser upp mörkret. En författare med Willy Kyrklunds språkkänsla är mitt förslag på stilexpert.

Sedan får debatten komma, och motförslagen, och remisserna och kompromisserna. I den ordningen.

Maciej Zaremba

Fakta Grundlags­reformen

Av Sveriges fyra och en halv grundlagar – regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen (samt riksdagsordningen, som intar en mellanställning) – är det den förs­ta, som anger statsskickets grunder, som grundlagsutredningen fick i uppdrag att reformera.

Utredningen tillsattes år 2004 och bestod av representanter för riksdagspartierna samt hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt. Den leddes först av Lars Engqvist, som efter valet ersattes av Per Unckel. I motsats till många andra utredningar arbetade man med frågestunder och öppna seminarier.

Resultatet av SOU 2008:125 kan läsas på www.grundlagsutredningen.se. Där finns även inlägg från seminarierna, bland andra Ulf Telemans kritik av grundlagens disposition och språkdräkt.

För att ändra en grundlag krävs två likadana riksdagsbeslut med ett val emellan. Tidigast år 2010 kan därför de föreslagna ändringarna bli lag.