Vaknar av ett infernaliskt oväsen från gården. Synen från balkongen är så besynnerlig att jag först tror att mannen där nere fått fnatt. Han bär en vrålande motor på ryggen och på magen har han en snabel.

 

Med luftstrålen ur snabeln förföljer han de sju höstlöv som fallit under natten. När han drivit in dem i ett hörn kränger han av sig apparaten och griper efter ett spjut. Skall han spetsa dem, så att de inte rör sig mera? Nej, han har fått syn på ett grässtrå i asfalten, som han bänder bort med sitt vapen.

Mannen med snabeln visar sig klar och redig. Han gör bara sitt jobb, förklarar han. Föreningen i grannhuset har beställt gårdsstädning. Nu kränger han på sig en ny maskin, den putsar bort mossa. Sådan är beställningen, får jag veta. Bort med all ogräs. Är mossa ogräs? Han rycker på axlarna och ger mig en blick som jag uppfattar som menande. När han är färdig finns inte en millimeter oplanerat liv på granngården. Till och med de tappra grässtrån som tagit sig upp mellan stenplattorna har han skrapat bort.

Jag står på balkongen och begrundar effekten. Vår egen gård ser nu ut som Borneo vid jämförelse. Och så lär det förbli. Kan det bero på att vi är medelålders i vårt hus? De i grannhuset är mest nyinflyttade 30-åringar.

Detta inträffade på Söder, ett stenkast från Nytorget, i det som kallas Sofo, numera riksbekant som Miljöpartiets starkaste bastion. I ett vällustigt språksprakande reportage (SvD 15/8) tecknar Mustafa Can idealtypen av dessa nygröna väljare. Han finner att de har allt mindre gemensamt med de fältbiologer och skogsmullar som en gång skapade De gröna. De nygröna är välbeställd ung medelklass som har råd med kravbiff, som förvisso källsorterar och samåker. Men de är också inredningsmedvetna, frekventerar solarier och gym, och begränsar sin miljöaktivism till att konsumera. De shoppar ekologiskt och spisar klimatväntligt. Engagemanget, misstänker Mustafa Can, gäller kanske främst det egna samvetet.

Hur de har det med samvetet kan jag inte veta. Men jag möter allt fler här på Söder som tycker att höstlöv skräpar ned. Den dagen de tar över Miljöpartiet ryker förstås maskrosen som partisymbol. Vad kan det bli i stället? Varför inte en kratta.

Maciej Zaremba