Det måtte ha varit ett riktigt ljushuvud som kommit på idén. Nämligen att om man stängde den stora matsalen i Alvesta gymnasium och lät nyanlända flyktingungdomar knalla i väg för lunch till transportgymnasiet, skulle man både spara pengar och befordra förbrödring mellan gamla och kommande svenskar.

Riktigt så blev det inte. Fordons­eleverna tog illa upp. Det var ju deras matsal. Men den detaljen tog nykomlingarna ingen hänsyn till. De visade inte tacksamhet, gjorde sig breda, pladdrade högljutt på flera språk samtidigt och verkade allmänt kaxiga.

Det var en riktig kulturkrock, berättar en lärare. Å ena sidan tystlåten ungdom från småländska byar. Grova kläder, stillsamma åtbörder och keps. Vill man få en glimt av den stora världen åker man till Växjö. Å andra sidan ungherrar från Mellanösterns miljonstäder. Halskedja av guld, kläder från MTV och lättkränkt värdighet. Det kan inte uteslutas att en och annan tvålfager Johnny Depp lät undslippa sig något om ”bönder”.

Inget nytt under solen. Men det ena gav det andra och snart ven ”invandrarjävel” och ”svennehora” genom luften. Några handgripligheter har dock inte noterats, vilket får anses som ett gott tecken med tanke på utgångsläget. Men så onödigt ändå… Man undrar hur det blivit ifall skolledarna låtit smålänningarna agera som de husvärdar de kände sig som. Värdskapet förpliktigar, också i Småland.

Det fanns också sätt att få flyktingungdomar på bättre humör. På rektorsexpeditionen står förvisso pärmar med värdegrunder och mångfaldsplaner. Men det första lunchgästerna fick se på sin väg till matsalen var miniaffischen vid entrén. En linhårig telning knyter näven: ”Vem skall ta fighten mot mångkulturen? Du eller dina barn? Folkfronten.nu.” När jag i våras fotograferade sevärdheten hade den suttit där i över ett år.

Vi hade inte hört talas om denna struntkonflikt om det inte varit för ”skolvalet”. Vart fjärde år i september inbjuds landets tonåringar att låtsas lägga sin röst på ett parti. Evenemanget administreras av en myndighet med det osannolika namnet Ungdomsstyrelsen och åtföljs av en kortare panikvåg i medierna. År 2002 fick eleverna på Wendelskolan i Kristianstad inte ens veta resultatet. Det ansågs olämpligt att berätta vad var fjärde av dem röstat på.

I fjol gällde paniken Sverigedemokraterna. De fick 12,8 procent i riket och blev det största partiet i en rad skolor. Störst just på Alvesta gymnasium, med 57 procent av rösterna. Så det blev förstås rubriker och veckade pannor i Alvesta och på andra orter, där SD blivit största parti: Gimo, Höör, Arboga, Tranemo. Var faktiskt populismen på stark frammarsch?

Det kan man inte veta. Anordnar man en enkät som inbjuder till populism, blir svaret lätt därefter. Skol­valet uppfyller alla kriterierna: fåkunniga individer erbjuds att anonymt vädra sina frustrationer, som garanterat inte får några konsekvenser. Finns det någon tanke bakom idén att ungdomars första erfarenhet av demokratin skall vara att deras röst ingenting betyder?

Det påstås att låtsatsvalen är en träning i demokrati. Kanske det, för somliga. För andra är den en övning i ansvarslöshet. På en skola i Jönköping (där SD fick 45 procent) blev ungdomarna häpna över att resultatet blev offentligt. Det hade de inte räknat med. Också elever i Luleå deltog i skolvalet. Resultatet var inte extremt, valdeltagande till fyllest, alla glada och nöjda. Men vad röstade man om? En lärare från Luleå skickar mig en lista på begrepp som ingen i hans klasser förstår eller vet att använda. Privilegierad, morot och piska, befogat… Men också: klassamhälle, solidaritet, reform, centralmakt, kollektivet, umbäranden, civilisation, nidbild, förnuft, inflytande, angiveri, mångkulturellt samhälle.

Läraren vill inte att man skall lasta skolan ensam för dessa lakuner. Förr, skriver han, umgicks ungdomar med flera generationer. Det fanns rent av en morfar som var road av att svara på konstiga frågor. Numera lever de mest med jämnåriga så deras referenser blir därefter. Jag kan nästan höra suckarna i hans brev. Hans lön och ställning är lägre än någonsin, men hans ansvar bara växer. Nu skall han också lära ut sådant som fordom förmedlades i föreningar och vid frukostborden.

Är det ett rimligt krav på skolan? Eller ett recept för utbrändhet? Om demokrati vore ett knippe procedurer kunde de pluggas in som en annan tabell. Och kanske tentas av med hjälp av flervalsfrågor. Men den är ju kultur, som liksom gehör inte kan förmedlas, bara odlas. Om jag inte misstar mig är kultur i regel ett verk av hängivna individer som fått verka i fred under en lång tid, oaktat de förargar somliga rättänkande. Just därför har bypolitiskt styrda skolor små utsikter att odla någonting. Vem vill deponera sitt livsprojekt hos en nyckfull förvaltning och skiftande politiska majoriteter?

Detta är inget nytt, bara en påminnelse om att kultur förutsätter autonomi. Inte heller är det ett argument för fler friskolor. Däremot för en friare skola. Den vi har är så snärjd av kontrollneurotiska byråkrater och samtidigt så instabil att vi inte bör inbilla oss att den kan fostra någon, hur hårt man än försöker.

Kanske kunde våra skoltänkare lyfta blicken från akutplanerna och blicka bakåt. Hur många skolor har en vänförening fyrtio år efter det att de lades ned? Viggbyholmsskolan har det. Den skapades 1928 och upphörde 1972. Men om man får tro dess elever var ”Viggan” den sista bildningsanstalten som förutom demokratiska seder odlade ett kritiskt, för att inte säga egensinnigt tänkande. Där stortrivdes Susanne Osten och Jan Guillou (samtidigt!), där gick Jan Stolpe och Sandro Key Åberg, Staffan Skott och Pia Zandelin. I minnesboken ”En otrolig tigerkaka” får man en bild av en på samma gång öppen och starkt idéburen skola som förmådde förlösa de förkrampade, ge styrsel åt de vilsna, skänka de flesta självkänsla, som hade moral men skydde moralism och där en lärare kunde säga: ”Han hade det svårt. Men så lyckades han supa upp sig.” Efter femtio år minns Pia Zandelin den repliken. Med saknad. Jag förstår henne.

Varför läser man dessa skolminnen som vore de flaskpost från en sjunken utopi? Den nya tidskriften Kurage tycks ställa sig samma fråga. I första numret, som helt ägnas åt skolan, frågar sig redaktörerna vart den idéburna skolan tagit vägen. Alla som bryr sig bör läsa förre regeringsutredaren Ola Johanssons förklaring. Kommersialiseringen av svenskt skolväsende saknar motstycke. När det kommer till utbildning uppvisar Landet Lagom ett bipolärt beteende. Det kastar sig från den ena ytterligheten till den andra. Först statligt och centralstyrt, sedan plötsligt marknad med ett minimum av kontroll. Som om det inte hade funnits något mitt emellan. Till och med i England uppfattas numer vår skolmodell som extrem, påpekar Johansson. ”Sälj Stockholm, köp Harlem”, stod det i våras i The Economist. Stockholm stod för skolväsen som drivs av vinstmotiv, Harlem för skolor som drivs av idéer.

Ett nytt läge, får man säga, och knappast förenligt med vår självbild. Varför det blivit på detta viset är en spännande fråga. Det var ju knappast avsikten. Meningen med friskolereformen var tvärtom att ge en chans åt de undanskuffade odlarna: samfunden, föreningarna, de pedagogiska stigfinnarna. Men det blev mest entreprenörerna som tog chansen. En del seriösa, andra lycksökare, ytterst få besjälade pedagoger. Häpnadsväckande i ett land med så imposant tradition av idéburen folkbildning. Dog den av syrebrist medan vi tittade på tv? Eller är marken där staten dragit sig tillbaka så hårt stampad att inget kan gro?

Det kan förstås vara så enkelt att en demokrati som tror sig vara odödlig tappar intresset för sin hälsokost. I så fall är det bara naturligt att det är i mindre trygga samhällen som de djärva experimenten äger rum. Så låt mig rapportera från demokratins själva frontlinje.

Vi sitter i en bedagad soffa och försöker överrösta larmet av barnröster. Arbetsministern är bekymrad. Hon måste ta ett allvarligt samtal med informationsministern, säger hon. Det verkar som om hans kompisar får nys om de lukrativa uppdragen före alla andra. (Det mest välbetalda är att bära stolar.) Hon har tvingats höja taxan för andra arbeten. ”Tror ni att det kan urholka penningvärdet?”

Men nu har ministern inte tid med mig längre. Om en vecka skall hon ta emot 200 flyktingbarn. Det skall ordnas lekar, sagoläsning, mat, dryck och en present till var och en.

Ministern heter Karolina, är femton år och statsråd i en republik som kallar sig Bednarska och är en skola i Warszawa. Jag blir inte förvånad om hon en dag blir minister på riktigt. Fast egentligen är hon det redan. I matte och historia är hon underordnad lärarna. Men i alla andra sammanhang är hon deras jämlike. Det är bara skolans domstol som kan riva upp hennes beslut.

Jag får lov att bläddra i gamla domslut. De flesta är nedplitade med spretande handstil. Alltså har den yngste av de tre domarna fått hålla i pennan. Men tonfallen andas myndighet. ”Käranden har inte underbyggt sitt anspråk…Svaranden anmodas att offentligen be kollegorna om ursäkt… Regeringens förslag om penningstraff för sen ankomst saknar stöd i lagen… Rätten finner att julspel utanför lektionstid inte kränker religionsfriheten”. Och så den historiska domen från 1998: ”Rektorns beslut att relegera NN är ogiltigt. Rätten har inte övertygats om hans skuld.”

Somliga blev förskräckta den gången. Skandal, vad blir det av skolans auktoritet, larmade somliga magistrar. Men rektorn Krystyna Starczewska var mer än nöjd. Det var just det som var meningen. Efter denna dom kunde ingen betvivla att demokratin var på riktigt. Och vilken lektion i rättssäkerhet! Offentlig rannsakan, edsvurna vittnen, och vuxenmakten som får vika för rätten.

Det minnesvärda året 1989 fann en grupp unga lärare, sextio tonåringar och deras föräldrar att det bästa sättet att lära ungdomar medborgerligt ansvar var att låta dem ta konsekvenserna av egna beslut. Året därpå utropades republiken Bednarska, en stat i miniatyr, komplett med riksdag, regering och domstol. Alla tre valda till lika delar av elever, lärare och föräldrar. I portalparagrafen står det: kunskap, samarbete, re­spekt för mänskliga rättigheter.

Fyra år senare, på ett förslag från eleverna, fick republiken en egen valuta, ”bednar”. Att hålla ordning i kemilabbet – 10 bednar i veckan. Ta hand om gäster – lika mycket om dagen. Egenbakade pajer till kafeterian – mellan 4 och 10, beroende på storlek. Annars 6 bednar i timmen för enklare arbeten, upp till 20 för avancerad stödundervisning i lägre klasser. (Detta uppmuntras särskilt av lärarna, som gärna ser att eleverna får smaka lärarens bittra levebröd.) Det är de 16-åriga ministrarna som sköter ekonomin. Stort ansvar, eftersom dessa pengar inte är på låtsas. En tredjedel av skolavgifterna betalas i skolvalutan, det vill säga med eget arbete.

Följaktligen har vaktmästaren det rätt tråkigt i sin bur vid entrén. Eleverna målar klassrummen, sköter hemsidan, fixar förtäring vid föräldramöten, sköter den årliga valrörelsen. Det är inte besparing som är syftet, får jag höra, utan att träna i ansvar. Och för övrigt: Känner jag någon som kan uppge i sitt cv att hon vid femton ordnade evenemang för 300 personer, med bespisning, logistik och allt?

Minister Karolina är häpen över sig själv, säger hon. Trodde aldrig att ansvar kunde vara så roligt. Det är sällan hon är hemma före sju på kvällen. Men det allra bästa med den här skolan är atmosfären. ”Det har ni väl märkt?”

Mer än så. Atmosfären ger mig problem. En journalist förväntas inta en kritisk distans till det han skall skildra. Men den blir svår att hålla när man gång på gång får en klump i halsen. Också en reporter har sina skolminnen. Och här säger en småvuxen sextonåring med lillgammalt uppsyn: ”Jag har nu gått här i tre år och aldrig känt mig rädd. Inte för någon. Kan ni förstå?”

Jag får väl svälja och nicka. Här ett brev till domstolen från årskurs åtta:

”Det bär oss emot att instämma NN till rätten, för han går bara i sjuan och kan vara ovetande om lagen. Men vi tycker att man måste hålla hårt på principen. Det är oacceptabelt att på internet göra sig löjlig över en lärares utseende. Vi ber att domstolen frågar NN varför han gör så och får honom att offentlig be vår lärare om ursäkt.”

Matteläraren Krzysztof Sikora är övertygad om att det är republiken som skapat denna kultur. Långtifrån alla ungdomar är roade av sammanträden och ministerposter. Men alla känner att de behandlas med re­spekt. Han själv var ständigt magsjuk i skolan. Fick till och med en diagnos. ”Skolneuros.” ”När jag kom hit försvann symtomen efter en månad.” Ja, han är själv en gammal medborgare i republiken.

Men händer det inte att skolparlamentet fattar korkade beslut? Jovisst, annars vore det ingen riktig demokrati. Fast det vådligaste förslaget kom faktiskt från en förälder, får jag höra. Som ansåg att när nu skolvalutan fungerade så väl, borde den göras konvertibel. Så skulle kidsen få en lektion i nationalekonomi på köpet. Lärare protesterade, men en entusiastisk majoritet röstade igenom reformen. Och det blev en lektion – i klassamhälle. Nu kunde de bemedlade köpa sig fria från städning och bullbak. Republikens värdegrund stod på spel. Och efter många debatter lyftes valutan ur det globala finanssystemet.

”I den skola jag gick förr behandlades vi som små kreatur som måste lyda. Lärarna visste bäst”, säger Karolina. ”Men ibland kan också ett barn ha rätt.” Jag antar att hon tänker på ”ABC-reformen”. Det var gymnasisterna som gjorde uppror mot läroplanen. Varför måste alla läsa lika när några tycker att matte är mycket roligare än historia eller tvärtom? Låt alla som vill satsa extra hårt på sina favoritämnen och skära ned på andra. Olämpligt, argumenterade lärare, och ogörligt. Men det gick igenom och visade sig fungera över förväntan. Ser man på, femtonåringarna visste bättre.

Vilken klass går du i? ”Ingen kommentar.” Jag måtte ha rynkat pannan, och han fattar. ”Jag menar inte att vara ohövlig”, säger han på bruten polska, ”men vi heter så. Granne med ”Hurså.” Se, det står på schemat.” Ja, faktiskt. Här finns ingen 9A. Eufori står det på en dörr, Gruppterapi på en annan. Varje klass har fått döpa sig själv. Rekordet i konstighet innehas av ett gäng som gick genom gymnasiet under rubriken ”Fru Janina köpte inte ägg”.

Men det finns djupare drag som gör denna skola värd en pedagogisk begrundan. Sextonårige Ra från ”Ingen kommentar” visar mig stolt sin uppsats om Odysseus. Man ser knappt texten för alla röda streck. Han stavar som en kratta. Men längst ned står det idel beröm och nästan maxpoäng. Ra går som på moln i dessa dagar. Förra veckan fick han en femma i matte. Han ligger minst två år efter sin klass i samtliga ämnen, upplyser klassläraren. Men i denna skola mäter inte betygen elevens nivå utan hans framsteg. Så med tanke på att Ra varken kunde läsa eller skriva när han började i sexan är han en riktig champion. Ra är flykting från Groznyj.

Jag frågar ut minister Karolina om pedagogiken. Det finns ingen särskild, upplyser hon. Lärarna är så olika att man bli förvirrad. Det gör inget, menar Karolina. Människor är ju olika, lika bra att vänja sig. Hennes favoritämne är historia. Men det beror nog på läraren Michal Ziatek. Hur är han? ”Han är…ideal! På två år har jag inte öppnat en lärobok. Aldrig några hemläxor.” Men efter varannan lektion får hon två frågor som det tar fem minuter att besvara. ”Varför skyllde revolutionärerna år 1789 allt på kungen?” Den kräver litet möda. Men svarar man ”revolt” på frågan ”vad var Boston tea-party” är det nog. Man har hängt med.

Då vill man veta hur idealläraren bär sig åt. Trettonåringarna har gjort om bänkarna till en hinderbana. De jagar varandra, plastflaskor far genom luften, jag får en papperssvala i örat. Framför griffeltavlan sitter läraren med händerna för öronen och läser i sina papper. Så ser han på klockan, reser sig, stänger dörren och återvänder till sin pärm. En minut senare har barnen format bänkarna till ett U, stängt fönstren och ställt sig upp på sina platser. Goddag. Goddag. Var så god och sitt. Var var vi nånstans? Har någon kommit på varför romarna skonade fenicierna?

Hur många lektioner minns man i detalj när månader har gått? Han drog in ungarnas samlade vetande i en slingrande historia som började med uppfinning av mynt och slutade med Weimarrepubliken och insikten om sambandet mellan krig, inflation och sociala revolter. Vad är egentligen pengar, varför just silver och guld, kan man förfalska en häst, nej just det, men varför biter piraten i myntet (utvikning i fysik), vad gör kungen när krigskassan är slut, vad känner soldaten när han får höra att nu räcker myntet bara till en halv öl, hur fick aztekguldet den spanska ekonomin att krascha (utvikning kolonialism).

Läraren Michal Ziatek verkar glad över min uppskattning, men lite missnöjd ändå. Han hade en extra utvikning på lut, säger han, om alla sätten att kolla guldets äkthet. Det hade varit en krok! Men den hann han inte förbereda tillräckligt. Jag frågar var han lärt dessa konster. Det var på platsen. Klassen Bläckfiskarna, årgång 1995. Om en skolas företräden mättes med hur många elever som kommer tillbaka som lärare skulle nog Bednarska toppa den listan.

Om denna berättelse låter aningen svärmisk är det bara för att skribenten inte behärskar stilmedlen. Det råder ingen gullestämning på denna skola, snarare en anda av – ja, vad skall den kallas? Osentimental Tjechovsk realism? Modersmålsläraren ser ut som en sagofé, finlemmad och svept i schalar. ”Fjortonåringar i grupp”, säger hon, ”är små rovdjur som hugger vid första tecken på svaghet. Och nu skall vi analysera kärlekslyrik.” Jag får ett dystert minne av hur frystorkning av litteratur går till. Skall hon nu be dem förklara metaforerna? ”Nå, vilket dikt tyckte ni var bäst?”

Tänk, under alla mina skolår har ingen ställt en sådan fråga. En kvart senare består klassen av två läger. När vi bryter för halvtid leder Kavafis över Milosz, som fått två metaforer underkända. De var för jolmiga.

Inte så konstigt att elever köar till denna skola. En av rektorerna säger att hon bara anställer lärare som inte behöver arbeta som sådana. ”Jag vill ha dem som lär ut av lust, som valt skolan framför andra attraktiva jobb.” Av samma skäl har alla lika lön. ”Förtjänar man inte samma lön skall man inte arbeta här.”

Det har hon råd att säga. Skolan har kultstatus. När den öppnade 1990 var det tjugo sökande per plats. Republiken Bednarska är det bästa som hänt Polen sedan murens fall, uttalade en skolminister tio år senare. Det beror nog mindre på ”resultaten”, (som att nio elever av tio kommer in på den utbildning de vill). Det finns i Warszawa fler gymnasier i den klassen. I själva verket är republiken avog mot rankningar. Nervösa föräldrar som vill veta hur deras telning ligger mot medianen får nobben. ”Men vi kan berätta vad din son har lärt sig.” Här är det nämligen inte meningen att eleverna skall konkurrera. De skall tvärtom ta ansvar för varandra. Följaktligen kan betygen, som man tvingas sätta (staten kräver det), bli högre om eleven hjälper andra.

Jag frågar Krystyna Starczewska, rektorn sedan starten och republikens urmoder, om Bednarska kunnat frodas i det offentliga systemet. Tveksamt, menar hon. Nyss slog skolinspektionen ned på mjuksofforna. Bacillusker, menade man, olämpligt i skolmiljö. Så var det bänkarna. De bildar hästsko, så att eleverna kan se varandra. Förbjudet! Ljuset skall falla från vänster! Och skulle demokratin passera? Häromåret ålades rektor Starczewska av domstolen att avskeda en nyanställd lärare. Hon hade skrattat åt elever, hon menade att skolrepubliken var ett skämt. Det var rätt med avsked, säger Starczewska. Man platsar inte på en institution vars värderingar man förhånar. Men det är osäkert om kommunens jurister skulle komma till samma slutsats.

Till mångas förvåning bedriver Bednarska ingen mission för sin modell. Krzysztof Sikora är rent av lättad över att ingen försökt kopiera skolrepubliken. För det vore för sorgligt att behöva se en så vacker idé gå i kvav, säger han. Förklaringen till hans skepsis ligger i historien. Sommaren 1989 stod Berlinmuren ännu kvar. Bednarska var en motståndshandling, den första fria skolan mellan Berlin och Kamtjatka, skapad av människor som under hela 80-talet snickrat på ett underjordiskt medborgarsamhälle, när de inte suttit i fängelse eller i förhör. Alltså är Bednarska ingen modell, den är ett kulturfenomen, otänkbar utan sin etos, riskabel att imitera.

Det ligger mycket i det. Å andra sidan har också skolrepubliken haft sin vishetslärare. Det har tidigare i Warszawa funnits en skola där barn stiftat sina egna lagar. I Bednarskas entré hänger porträttet av en herre med sorgsna anletsdrag. I den mån hans namn är vidare känt i Sverige är det för omständigheterna kring hans död. Janusz Korczak, judisk-polsk barnläkare, författare och skapare av ett hem för föräldralösa judiska barn i Warszawa, sägs ha blivit erbjuden fri lejd när hans skyddslingar, den 5 augusti 1942, föstes till gaskamrarna i Treblinka. Han följde med barnen.

I en nyutkommen biografi av Joanna Olczak-Roniker är vittnen som kände Korczak upprörda över att detta blivit hans eftermäle. Det är en förolämpning mot hans livsgärning att tro att han ens såg något val.

Jag kan inte på några rader göra denna biografi rättvisa utan att förfalla till slitna superlativ. Kan bara hoppas den snarast får svensk förläggare och Korczaks egna böcker nya upplagor. När han på 30-talet lät barnen stifta lag och rannsaka varandra (och honom själv) så var det av insikten att barnets utsatthet för vuxnas godtycke är ursprunget till världens elände. Det är då människan lär sig att det är den starke som bestämmer. Det låter enkelt, men jag lovar att i Korczaks spegel kan också den mest gråtmilda pedagog få syn på en de­spot. Olczak-Roniker porträtterar en man som aldrig fått egna barn men som livet igenom behållit en närmast kuslig inlevelse med barnsligheten. Han brukade slå vad med barnen om deras vandel. ”Jag lovar att inte slåss på en månad”, säger en bråkstake. ”Jag tar inte emot oseriösa vad. Skall vi säga – en vecka?”

Maciej Zaremba

 

Fakta. Skolrepubliken

Republiken Bednarska heter så efter sin första gatuadress, Tunnbindaregatan. Den består numera av en grundskola, två högstadieskolor och tre gymnasier, varav ett med international baccalaureate (IB), uppkallat efter Ingmar Bergman, ett annat mångkulturellt, uppkallat efter Jacek Kuron samt en idrottsklubb.

Tredelat skolsystem. Det polska systemet är således tredelat. Efter sexan söker man till högstadiet, som på polska kallas gymnasium; medan det svenska gymnasiet kallas lyceum. (I denna text används de svenska begreppen.) Efter årskurs 6 söker polska elever till en ny skola på sina betyg. Men till Bednarska gäller samtal och inträdesprov i matte och modersmål, som kan bestå i att barnet får läsa en lätt absurdistisk berättelse (à la Tove Jansson) och ombeds skriva fortsättningen.

Tre instanser. Republiken styrs av ett parlament, regering och domstol. Parlament och domstol väljs direkt och proportionellt på ett år av tre ständer: elever, lärare och föräldrar. Även före detta elever har representanter i parlamentet. Regeringen (skolrådet) väljs av parlamentet. Domstolen består alltid av en elev, en lärare och en förälder. Det har hänt att femtonåringar har fått presidera över en rätt där bisittaren varit ledamot av Polens högsta domstol. Skoldomstolen utdömer inga straff. Den löser tvister, tolkar skolans lag och avgör om skuld vid brott mot skolans lagar. Påföljden överlåtes åt rektorn.

Öronmärkta skattepengar. Skolan drivs av en stiftelse och finansieras av ett mindre statsbidrag (ca 30 procent), i övrigt genom skolavgift och donationer. Sedan 2004 gäller i Polen att medborgaren kan skicka en procent av sin skatt direkt till en verksamhet som räknas som allmännyttig. Det finns cirka 8 000 organisationer som fått denna status, från bibliotek till idrottskubbar och skolor. År 2009 hade åtta miljoner polacker överfört motsvarande en miljard kronor till det civila samhället.

20 procent friplatser. Skolavgiften är cirka 2 000 kronor per månad. Inget barn har tvingats lämna Bednarska av ekonomiska skäl. Om en familj kommer på obestånd sänks avgiften. Cirka 20 procent av platserna är friplatser, vigda åt medellösa, huvudsakligen barn från barnhem och flyktingar.

Betygen är mindre dramatiska i det polska systemet, då övergången till gymnasium och högskola avgörs i första hand av inträdesprov. Polen har också kvar studentexamen. Därför kan lärarna vid Bednarska tillåta sig att använda betygen som uppmuntringsmedel.

http://www.bednarska.edu.pl/

Litteratur

”En otrolig tigerkaka. En bok om Viggbyholmsskolan 1928–1972”. Mandatus bokproduktion 2008

Kurage. Idétidskrift för det civila samhället nr 1/2011

Joanna Olczak Roniker: ”Korczak, proba biografii”. Warszawa 2011

Janusz Korczak: ”Barnets rätt till respekt”. Stockholm 1988

Janusz Korczak: ”Hur man älskar ett barn”. Stockholm 2003

Janusz Korczak: ”Lille kung ­Mattias”. Uddevalla 1974