Självmordsbombare och fanatiker kan inte blidkas, de kan bara besegras. Men jag förbehåller mig rätten att hålla för näsan åt Lars Vilks.

 

I maj 1939 sätter betongarbetaren Edek och hans bror Leon en annons i lokaltidningen. Polen hotas av Tyskland, det blir nog krig. Bröderna anmäler sig som självmordsbombare. Eller, närmare bestämt, som levande torpeder. Och de uppmanar andra att göra likadant.

Edek har läst i en bok att det finns sådana vapen. Torpedföraren sprängs förstås men träffar nästan säkert målet och dödar ensam hundratals fiender. ”Man behöver inte ha perfekt fysik, men man måste vara stark i anden”, står det i annonsen.

Inom ett par månader anmäler sig över 4 000 polacker som levande torpeder. Somliga skriver till tidningar, andra direkt till marinstaben. De får ett brev till svar, där det står att fosterlandet uppskattar deras offervilja men att självmordsvapen inte är aktuella

Sedan bryter kriget faktiskt ut och alltsammans faller i glömska. Fram till 1992 då pensionerade kommendören Narcyz Klatka upptäcker breven i marinens arkiv. Vilka var de, självmordsprojektilerna? De flesta var lägre tjänstemän. Men också lärare, journalister, hantverkare, lantarbetare och pensionärer. Den äldste var 85 år och satt i rullstol. Bland volontärerna fanns även kvinnor samt en officer i reserven med två söner. På fotografiet som bifogats ansökan ser gymnasisterna stolt in i kameran.

Tadeusz, 22 år gammal, vill inte bli skräddare som sin far. Han vill bli något stort, helst krigshjälte. Men han är bara 162 centimeter lång, spinkig och närsynt. För att lura värnpliktskommissionen lär han sig optotyptavlan utantill – men blir ändå ratad. När Tadeusz ser annonsen går han raka vägen till rådhuset för att anmäla sig som torped. ”Vore det inte synd på din ungdom?”, undrar borgmästaren. ”Den som dör för sitt land kommer att leva för evigt”, svarar Tadeusz lugnt och noterar att sekreteraren stryker bort en tår ur ögonvrån.

Bland de fyra tusen frivilliga fanns inga galningar, berättade kommendör Klatka. Men somliga var mycket fattiga och önskade att marinen skulle ta hand om de efterlevande. Endast två av kandidaterna skrev rakt ut att de inte ville leva längre.

Tadeusz blev varken militär eller levande torped. Efter kriget blev han en geniförklarad skräddare. Kunderna menar att de löjligt låga priser han tog för sina underverk till kostymer var hans sätt att protestera mot ödet. Han ville ha ”frivillig levande torped” på sin grav, men där står: ”Mästerskräddare Tadeusz Solarski 1917–1997”.

Jag skall inte dra några lärdomar av denna historia, det gör var och en bäst själv. Men den kändes passande att berätta i en tid då löpsedlar ropar om ofattbar ondska och liknande gåtor. Själv tänker jag att den som inte sätter värde på sitt eget liv kanske inte bryr sig så mycket om andras.

1 400 svenskar dör varje år för egen hand, sex gånger flera försöker. Kanske skulle en och annan hellre förbinda sin sorti med en storartat idé – om det erbjöds någon. Så kan man tänka för att övertyga sig själv om att världen inte blivit mer ofattbar än den var för en vecka sedan.

I sitt mejl till TT förklarar mannen från Tranås sin handling med svenska trupper i Afghanistan och Lars Vilks teckning av Muhammed som hund. Nu påstår Lars Vilks att han utsätts för påhopp av svenskar som håller honom medansvarig för dådet. Jag anar hur de tänker men tror att de är fel ute. För det första kan inte Vilks hållas ansvarig för någonting som helst, det framgår av hans definition av konstnärskapet som evigt tonårsuppror. Och för det andra har Usama bin Ladin och hans terrorister inget behov av en Lars Vilks, eller av en Geert Wilders, för den delen. Visst, de duger till att skylla på. Men bin Ladins hat mot Västerlandet handlar inte om vad vi gör eller säger utan om vad vi är, eller försöker vara: nämligen pluralistiska, liberala och toleranta demokratier. Muslimer som uppskattar dessa värden (merparten av världens muslimer, vill jag påstå) är i hans ögon lika fördömda som Wilders och Vilks.

Alltså gör det ingen skillnad om vi tystar Lars Vilks eller överger Afghanistan. Då kan McDonald’s bli nästa mål, eller Moderna museet, eller komvux. För Adolf Hitler spelade det inte heller någon roll vad judarna gjorde eller inte gjorde. Beväpnade fullblodsfanatiker kan inte blidkas. De kan bara besegras.

Så långt är det enkelt och klart. Sedan blir det komplicerat. bin Ladin tycks vara en bildad terrorist. Han förstår oss bättre än vi förstår honom. Och liksom en gång svenska maoister vet han hur man kan få de liberala friheterna att framstå som ett förtrycksinstrument.

Jag skrev att bin Ladin inte behöver Lars Vilks. Men kanske är Lars Vilks beroende av bin Ladin? Hade han valt att smäda någon annan minoritet, låt oss säga homosexuella eller synskadade, hade den plumpheten inte noterats eller bemötts med avsmak. Det behövdes ett terrorhot för att adla en spark nedåt till symbolen för Västerlandets civilisation, yttrandefrihet och tolerans. Grattis …

Inget att säga om detta, det är demokratins öde att den inte kan välja sina strider.

I tisdagens Expressen försöker socialdemokraten Peter Weiderud säga det som behöver sägas. Vilket är ungefär samma sak som Ian Buruma skrev i DN (11/10). Att i en liberal demokrati gäller yttrandefrihet också för folk som tycker att det är kul att spotta på minoriteter, men det betyder inte att de behöver göra det jämt för att bevisa sitt frihetspatos. Samt att de får räkna med att bli emotsagda, hur många hot från bin Ladin de än åberopar.

Genast blir Weiderud utnämnd till förrädare av Vilks supportrar, för vilka yttrandefriheten blivit synonym med rätten att oemotsagd få jävlas med muslimer. Annat är ett knäfall för terrorismen.

Jag kände en gång en rabulist som gick på teatern i akt och mening att släppa väder mitt i första akten. Där fick borgarklassen! Sådan var hans klasskamp. Jag antar att även detta borde omfattas av yttrandefriheten. Var och en må uttrycka sin sanning som hans talang och omdöme tillåter. Så låt mig säga att jag försvarar Lars Vilks friheter, ty duon Lars Vilks–bin Ladin ger mig inget val. Men jag har rätt att hålla för näsan under den frihetsakten.

Maciej Zaremba

Historien om de levande torpederna, av den polska reportern Kata­rzyna Surmiak-Domanska, stod att läsa i Gazeta Wyborcza 24/2 2000.