Flyktingar som med råge uppfyller kraven kuggas

 

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

Antag att regeringen kommer på ett nytt sätt att begränsa bilismen. I stället för att reta upp folket med nya skatter antyder man för Vägverket att det utfärdas för många körkort.

En sådan antydan skulle förvisso strida mot grundlagen. En svensk myndighet är som en domstol. Den skall tillämpa lagen, inte uppfylla politiska mål. Körkort är för övrigt en rättighet. Uppfyller man villkoren skall man få det.

Med låt oss anta att Vägverket går regeringen till mötes. Man sätter upp ett internt mål: högst 70.000 körkort i år, i stället för det dubbla. Alla inspektörer förstår vad det innebär: Av sådana som klarade provet i fjol skall vi i år kugga varannan.

Följderna borde inte vara svåra att räkna ut. Folk överklagar, det blir gigantiska köer till uppkörningen, Vägverket dignar under arbetsbördan och kräver mer resurser av regeringen. Som försöker lösa problemet med en ny regel: Den som kuggats tre gånger får inga fler chanser.

Då blir nog somliga desperata. Falska körkort kommer i omlopp, liksom mutor och annat otyg. Någon tar sig av daga efter tredje avslaget, någon annan vinner mot Sverige i Strasbourg. Vägverket är den mest utskällda myndigheten och tidningar bombarderar regeringen med sockersjuka Lisa som har trettio mil till sjukhus, med flera upp­rörande fall.

Nu har trycket blivit för stort, nu finner regeringen en utväg. De riktigt förtvivlade (som har intyg på depression eller som uppviglat någon tidning) kan få lappen ”av humanitära skäl”. Efter tjugo år av sådana krumbukter är läget följande: Vägverket utfärdar lika många körkort som dessförinnan. Men nu är bara vartannat på riktigt, och resten beviljade av ”humanitära skäl”.

Nog skulle en sådan ordning skapa en del misstro i trafiken. ”Hur kör du blindstyre, är du humanitär, eller?” Troligen skulle Vägverkets tjänstemän korrumperas på kuppen. Börja fira kuggningar med champagne, kantänka.

Ja, jag har just beskrivit den svenska flyktingpolitiken, som det sett ut i över 20 år. Jag har en viss förståelse för den läsare som undrar om jag har alla hästar hemma. ”Vad har körkort har med asyl att skaffa?” Det mesta, kommer varje jurist att svara, utan att bli förstådd. Det är just det som är problemet.

Efter decenniers tricksande av det slag som antyddes ovan har vi nästan glömt att rätten till asyl inte är någon nåd. Den är en rättighet som tillkommer den som med skäl fruktar förföljelse i sitt hemland, vilket skall prövas i liknande ordning som ansökan om körkort. Eller om bygglov. Uppfyller man villkoren skall man få tillstånd. Här finns inget utrymme för generositet, eller njugghet, för den delen. Det gör det däremot när det kommer till folk som flyr undan svält och anarki eller som söker vård. Det är ”humanitära skäl”, men de är inte tvingande.

Om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen bör de skicka buketter till de största partierna, som tack för dimridåerna kring flyktingfrågan. Det är dessa dunster som är deras livsluft. Det framgår inte minst av reaktionerna på Gellert Tamas bok att många känner sig vilseförda av sina politiker. Att det inte är några ”riktiga” flyktingar som Sverige tar emot, utan människor som det i allmänhet är synd om. Stannar inte de allra flesta av ”humanitära skäl”?.

Ja, så kan det se ut. Bara knappt fyra procent av de som söker i Sverige beviljas flyktingstatus. Men varför var den andelen tio gånger högre på 80-talet och är det fortfarande i många andra länder?

Det har jag just berättat. Färre körkort, remember? Flyktingar som med råge uppfyller kraven (och skulle få asyl i andra länder) kuggas i Sverige, för att efter åratal av överklaganden, psykvård och ingripanden från FN till slut få tillstånd på nåder, av ”humanitära skäl”. Det är inte rationellt, inte värdigt en rättsstat, inte humanitärt – men det är mumma för demagogerna.

Jag noterar att journalisten Lasse Granestrand vill ha en ny vinkel på debatten (DN 7/10). Det finns en ”kulturelit” menar han, som i motsats till honom inte kan tänka analytiskt och som av det skälet önskar en fri invandring. Fast eliten inte säger det högt. Jag är övertygad om att han får svar från alla som känner sig träffade.

Maciej Zaremba