DN 2014-09 18

Innan vi stämplar folk som “rasister” och “fascister” bör vi fråga hur de tänker. Det finns mindre dramatiska tolkningar av Sverigedemokraternas valframgång.

“Äntligen”, twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell efter det första islamiska terrordådet på svensk mark. Det var Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Åkesson själv tyckte att uttrycket var mindre lämpligt.
Men hade svårt att dölja sin tillfredsställelse.

Så låt oss inte hysa några illusioner. Sverigedemokraternas livsluft är fruktan. Att injaga fruktan hos andra, hos oss alla. Ännu har ingen antytt att också Islamiska statens halshuggningar i Irak kan ha bidragit till SD:s uppsving, men det är inte uteslutet. Vi skall rädas terrorister, vi skall tro att EU vill oss illa, frukta muslimer, invandrare, bakterier i utländsk mat, rumänska tiggare och ospecificerade våldtäktsmän och vi skall söka tillflykt i den etniskt ansade polisstat som är SD:s recept för ett gott samhälle.

Det var detta parti som 13 procent svenska väljare röstat på. Betyder det att var tionde svensk välkomnar fascismen? Det menade Kristina Lindquist i ett upprört inlägg häromdagen (DN Kultur 16/9). Hon känner inte igen sitt Sverige, hon är besviken. Jag finner diagnosen förhastad – och ganska förolämpande.

Jag får lust att be skribenten bege sig till Filipstad och fråga sjuksköterskan Gisela Nyquist, 68, tidigare S-väljare, numera SD-hövding på bruksorten, varför hon blivit fascist.
Förstod hon inte hur upprörd Kristina Lindquist skulle bli? Eller kunde hon nämna andra orsaker?

Nog med sarkasmer. Jag delar Lindquists oro, men inte hennes nedlåtande attityd. Man kunde till exempel, innan man stämplar “fascist” i pannan på medmänniskan, fråga hur hon tänker. Så med risk för att framstå som naiv tänker jag rada upp några mindre dramatiska tolkningar av valresultatet.

I de flesta länder har människor som har behov av att skylla sina problem på lömska krafter flera partier att välja på. Det märkliga med Sverige är att sedan både V och MP slutat skrämma oss med EU, och socialdemokratin gett upp propagandan om “socialturism” och moderaterna gjort sig av med storsvenskheten, har både höger- och vänsterpopulismen blivit hemlös. Den väljare som vill ha syndabockar har numer endast Åkessons parti att ty sig till.

Inte så konstigt att SD plockar röster från både höger och vänster. Om det är bra för demokratin att ha alla populister under samma totempåle är en annan fråga. Men det är i vart fall ett gott betyg åt alla som förlorat väljare till SD.

Jag tror att den verkliga rasismen är ett marginellt fenomen i Sverige. Visst, många svenskar kan misstro människor de inte förstår sig på, men det är något annat än rasism. Den brännande frågan blir varför så många röstat på ett parti vars ledande figurer gång efter annan avslöjats med de grövsta rasfördomar.

I Stockholms kommun röstade över 38 000 på en viss Christoffer Dulny, som log mot mig från SD:s reklamblad (förste man på listan) och lovade bygga Förbifarten, men på Avpixlat menade att invandrare “är värst på att ljuga”,”saknar moralisk kompass”, medan araber “har våldsamma gener”.

Jag tror inte riktigt att alla som röstade på Dulny visste vad han stod för. Eller, snarare: de brydde sig inte. Det var något annat som var viktigare. Det har hänt förr, att svenskar röstat på extrempartier av andra skäl än det extrema. På 70-talet fanns det ganska många i VPK:s ledning som ännu drömde om att slå till med “proletariatets diktatur”, om tillfället gavs. Men många, om inte de flesta av deras väljare, var nog demokrater som mest ville ha högre löner och “daghem åt alla”.

Så vad var det då som var viktigare än herr Dulnys djupaste övertygelser? Vi vet inte. Men jag skulle inte bli förvånad om somliga proteströstat på SD i frustration över tågtrafiken, till exempel. Eller bensinpriset, om man bor i Norrland. Eller behandlingen på vårdcentralen. Eller hanteringen hos försäkringskassan, för att inte nämna arbetsförmedlingen.

Listan kan göras ganska lång över skavanker som är extra plågsamma för den som har det knapert på alla sätt, men som “etablissemanget” verkar strunta i. Kanske för att de som drabbas inte tillhör den medelklass som alla partier numera slåss om.

Granskar man SD:s program är det till stora delar gängse socialkonservatism plus det bruna: allmän skrämsel, hets mot muslimer och andra främmande arter. Och man kan inte låta bli att tänka att med Kristdemokraternas upplösning i alliansen och marginaliseringen av de konservativa inom moderaterna hade en stor del av de svenskar som menar att utvecklingen går litet väl fort på alla fronter också blivit hemlösa. Vem skall man rösta på om man vill bevara ett och annat? Familjen, Slussen, skogarna, stambanan, en och annan könsroll, kondiset… Nej, jag raljerar inte. Det är faktiskt legitima önskningar.

För mer än fem år sedan skrev jag ett reportage om integrationspolitiken (“I väntan på Sverige”), som jag fann mest destruktiv. Integrationspolitiken, som den var utformad, drog människor över en kam, betraktade invandraren som socialfall, skapade getton, slösade med resurser, hindrade välutbildade från att göra rätt för sig, gödde lycksökare i SFI-branschen och spred förvirring om vad Sverige stod för.

Var det verkligen bristande respekt för andra kulturer att stå upp för kvinnans rättigheter? Att ha svensk flagga på kommunhuset? Efter artiklarna fick jag en mängd brev från folk som menade att det var bra skrivet. Till min förvåning visade sig en del av dem vara SD-väljare.

De stördes inte av att jag skåpat ut deras Åkesson. Så när jag nu hör någon klaga på integrationen vet jag inte om han vill göra det lättare för invandrare att smälta in – eller om han önskar att de aldrig kommit hit.

Det är det tragiska med svensk opinion – att bägge ståndpunkterna drivits in i SD:s famn. De som haft legitim kritik mot integrationspolitiken – men kanske inte uttryckt den på akademiskt språk – har behandlats nedlåtande och respektlöst av övriga partier och medier. De fick skatta sig lyckliga om de slapp undan r-ordet. Och nu är det för sent att komma dragande med “rasist”. Tillmälet har använts så ansvars- och urskillningslöst så länge av så många att det förlorat det mesta av substans. Exempel?

Strax före valet stoppade Skånetrafiken affischer från Sverigedemokraterna. Budskapet “Krafttag mot brottsligheten, mera stöd till brottsoffren” kunde uppfattas som rasistiskt, hävdade företaget.

Låt oss därför trösta oss med att åtminstone hälften av SD:s framgångar är frukten av en strutspolitik från de andras sida. I globaliseringstider ställs nationalstaten inför nya frågor. Hur skapar man en gemensam ansvarskänsla när vi inte längre delar historia, kulturella referenser, religion, inte ens språket? Hur blir man medborgare i detta nya läge? Vad kan man begära av nykomlingar – och hur långt skall de infödda bjuda till? Det är både legitima och brännande frågor. Jag vet inte om det var av arrogans, rädsla eller oförstånd som våra politiker överlät åt skånska populister att hantera den utmaningen.

Men nu är mjölken utspilld och det är för sent att gråta. Så låt oss försöka se framåt. Det tog tjugo för Sverige att inse att en kravlös skola kvaddar jämlikheten. Den sviker de elever som har svagast utgångsläge.

Därifrån borde det inte vara långt till insikten att vi sviker också invandraren, när vi påstår att hen kan bli fullgod svensk utan att behärska språket. Men så är det. Sverige är nästan ensamt i Europa om att inte ställa andra krav för passet och rösträtten än att man bott här ett tag utan att hamna på kåken. Och detta i ett land som tagit emot flest främlingar per capita i hela Europa.

Jag föreslår att vi börjar eftervalsdebatten med denna spännande fråga. Var det verkligen av tolerans och respekt för invandraren som vi lät förstå att det är oss likgiltigt om vi begriper vad hen säger? Jo, jag vet. En drös ideologer kommer att hävda att alla krav på nya svenskar “utestänger”. Men tiden är mogen för att svara: “Vi hör vad ni säger. ”
Maciej Zaremba