Tag: recension

Slappt karaktärsmord på Kapuscisnski

 

Hur betedde sig egentligen Haile Selassies hund? Är det sant att fiskarna i Victoriasjön blivit feta på lik? Dessa frågor, och fler, ställs i ”Kapuscinski Non-Fiction” av den polske reportern och Ryszard Kapuscinskis lärjunge Artur Domoslawski.

Redan innan boken kom ut kändes vittringen av skandal: först upphävde förlaget Znak kontraktet, därefter ville författarens änka stoppa utgivningen. Nu rasar alltså debatten. Somliga hyllar Domoslawski som den som vågat skriva ”hela sanningen” om en nationell storhet. Andra ifrågasätter hans objektivitet, hans motiv och hans heder.

Låt mig först säga att dessa 600 sidor säger nästan inget om författarens verkstad, litterära förebilder, estetik och metod. Domoslawski intresserar sig inte för konstnären utan för vänstermannen Kapuscinski. En reducerande vinkel men nog säljvänlig i Polen där många är besatta av att rannsaka varandras förflutna.

Likväl är det högintressant att få veta att reportern inte bara skildrade utan även deltog i gerillakriget i Angola, att han var ensam om världsnyheten att det fanns kubanska trupper i landet men behöll den för sig själv, att han som villkor för sitt resande tvangs leverera (värdelösa) rapporter till underrättelsetjänsten samt att han längre än de flesta hoppats på en kommunism med mänskligt ansikte. På köpet får man fascinerande interiörer från maktapparaten, där reportern hade att antal beundrare.

Det som skapat rubriker är påståendena om att Kapuscinski skulle ha friserat sina reportage. Domoslawski har rest i hans spår, letat vittnen och hävdar att den store reportern dramatiserade eller rent av ”fabulerade”.

Exemplen övertygar inte. Somliga faller sönder av sig själva, andra är för triviala. Kanske är det mig det är fel på, som inte bryr mig om gräset i Uganda år 1988 stod en eller två meter högt eller om Selassies knähund verkligen fick lov att förorena hovets skor. Det var inte för att bli påmind om Lulus pissvanor som jag läser om ”Kejsaren”. Boken må innehålla detaljfel och litterära konstruktioner (läsaren anar att rösterna är ihopslagna av flera) – men som en skildring av despotins mentalitet är den oöverträffad. Att läsa den som en samling nyhetstelegram är ett missförstånd.

Likväl hade Domoslawskis granskning kunnat leda till en viktig diskussion om hur litterära grepp påverkar trovärdigheten. Men han släpper frågan. Den var blott en förevändning, visar det sig.

Jag ser Domoslawski i The Guardian (2/3 -10) påstå att Kapuscinski skrivit en ögonvittnesskildring av massakern på Tlatelolcotorget 1968 utan att ha varit i Mexiko. En mördande anklagelse som The Guardian återger utan källkontroll. Men något sådant reportage av Kapuscinski existerar inte. Däremot berättar Domoslawski i sin bok att Kapuscinski sagt till honom ”någonting i stil med: ’Jag var där på den tiden’ ” när massakern kom på tal. Det var han också, men inte just den dagen. Ja, det var det hela. Skall vi verkligen tro att The Guardian råkat missförstå Domoslawski så totalt?

Kommen så långt inser jag att det är ett karaktärsmord vi bevittnar. I fortsättningen samlas belägg för att hela Ryszard Kapuscinski – från det blyga leendet till böckerna – varit en serie förställningar, ägnade att skapa myter kring författaren samt dölja att han trott på kommunismen för ivrigt och för länge. I verkligheten, förkunnar Domoslawski, var han en opportunist, därtill komplexfylld, osäker och räddhågad.

Ett verks kvalitet bestäms inte av dess höjdpunkt utan av den nivå som det inte tillåts att sjunka under. Här får vi veta att en kvinna som (kanske) varit Kapuscinskis flickvän gjort abort på 40-talet. Att han inte varit sin hustru trogen (anonyma källor). Med mera.

Ärligt utförda fadermord kan vara intressanta. Men Domoslawski bedyrar sin beundran för Kapuscinski och envisas med att kalla honom vid smeknamn. (Tänk er en Palmebiografi: ”Då sa Olle till mig …”) Varav jag drar slutsatsen att den som vill skriva ”den sanna historien” om sin fadersgestalt först bör konsultera sin analytiker.

Maciej Zaremba

Digital prenumeration

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.

”Här är allt så perfekt. 23 politiska samtidsreportage”

 

Förr i tiden blev man inte sko­makare eller smed utan ett mästar­prov. Jag gissar att skråäldsten inte nöjde sig med att testa kandidatens handgrepp. De lade nog ett element av det omöjliga i uppgiften, på det att endast virtuoser fick passera nålsögat. ”Gör en damsko av svinläder så att den känns som kalvskinn”, kantänka. Resultaten beundrar vi numera på hantverksmuseer. Dräkter som tycks sakna sömmar, stolar som ser ut att sväva i luften.

Hur skulle ett mästarprov för reportaget se ut? Kanske så här: Följ med Birgitta och Lasse från Vinslöv, när de för tionde gången uppsöker en undergörare i hopp om att bota Birgittas multipel skleros. Skildra deras möten med mirakelpastorn, vars beröring sägs hela också cancer, bara man skänker rundligt och tror på Jesus. Beskriv massmötet i Växjö och räkna upp de enkla knepen med vars hjälp domptören får de hoppfulla i extas. Få med Birgittas reaktion när hon inte bli botad, liksom Lasses, som menar att hon kanske inte trodde starkt nog.

Med andra ord: Du får ingre­dienserna till en freakshow av det slag som nu fyller programtablåerna. Men du skall åstadkomma motsatsen. När du är färdig skall ingen läsare tro att han är smartare eller ens annorlunda än denna Birgitta. Han skall fyllas av medkänsla och respekt.

Reportaget, som med råge uppfyllde dessa krav, stod i Sydsvenskan år 2004. Skall man ro sådant i hamn räcker inte ens den sällsynta förmågan att förena inlevelse med distans. Ett malplacerat ord och läsarens förtroende blåser bort. Så nu har jag sagt att Niklas Orrenius, som reportern heter, äger en stilkänsla utöver det vanliga.

Berättelsen om Birgitta och Lasse ingår i hans debutbok, ”Här är allt så perfekt”, som består av ett tjugo­tal reportage publicerade i Sydsvenska Dagbladet mellan 2002 och 2008. Sällan har jag lärt mig så mycket nytt om Sverige på 170 glesa sidor. Om muslimska extremister i Rosengård och om de svenska i Sölvesborg, om den djupare sanningen bakom Gnosjö­andan, det problematiska bruket av ordet ”homofob”, hyckleriet bakom svensk vapenhandel eller om hur löst yttrandefriheten sitter i Sverige.

Orrenius reportage är vanskliga att sammanfatta. Det är rikedomen, detaljer och synvinklar som talar i hans texter. Den färdiga mosaiken får läsaren lägga själv. Orrenius föredrar att visa hellre än att beskriva. I förordet jämför Martin Jönsson hans teknik med dokumentärfilmarens. Själv associerar jag till teatern. Sofistikerade scenväxlingar och perspektivskiften, symboliska repliker som ger karaktär åt rollfigurerna. Det ser enkelt ut, det flyter så ledigt, men bakom anar man kompositörens mödor, skillnaden mellan hantverk och konst.

Reportaget ”Sparkad för sina åsikter” om Sverigedemokraten som lär vara en oförvitlig lärare men som ingen törs anställa av fruktan för mediedrev (”jag är feg”, upplyser en skolchef, och får det att låta som självberöm) är en uppvisning i journalistisk redbarhet. Under reportagets gång demonstrerar Orrenius hur olika stilgrepp kan få denne lärare att framstå som ett offer eller som en fara för demokratin. Men vilket är han? Orrenius tar inte ställning, men lägger fram alla argumenten. Det är lysande pedagogik.

Men mot somliga läsare hjälpte inte detta. Han har sällan fått så hatiska reaktioner som efter denna artikel, berättar Orrenius i ett post scriptum. Inte från extremister. Från folk som trodde sig vara anhängare av mångfald och pluralism, men som inte begrep hur man kunde åberopa grundlagen (åsiktsfrihet) till skydd för någon vars åsikter gick på tvärs mot deras.

Om jag skulle våga mig på att identifiera röda trådar i Orrenius reportage skulle de vara två. För det första en intellektuell lust att punktera schabloner. För det and­ra en oro för en demokrati där tilltagande extremism (kristen, muslimsk, xenofobisk) bemöts med mobbning i stället för med demokratiska principer. Som om våra partier och institutioner förlorat förmågan att resonera om sina egna värden. Jag är rädd att Orrenius oro är mer än befogad.

Det påstås att papperstidningen gjort sitt, att det är nätet och teve som gäller, att ingen vill betala vad det kostar att borra djupt och berätta väl. Men det som är sanning i Boston lär vara lögn i Malmö. Sydsvenskan har uppenbarligen uppmuntrat sin reporter till dessa krävande, dyra och utsökt skrivna stycken. Som visar sig vara bland det mest lästa i tidningen. Jag är inte förvånad. Dessa reportage har alla de kvaliteter som man efter en kväll framför en teveskärm hungrar efter: angelägenhet, förståelsedjup och ett vuxet tilltal. Tänka sig, kvalitet säljer. I alla fall i Skåne.

Till slut en dyster undran. Hur kan det komma sig att dessa reportage inte fått den riksuppmärksamhet de förtjänar? Inte ens när Orrenius gjorde ett scoop – avslöjade att Göran Perssons regering släppt alla principer och tillät vapenleveranser till krigföringen i Irak – blev det så mycket som ett knyst i andra medier.

Redaktioner är av hävd ovilliga att återge vad som stått hos konkurrenten. Det anses skada den egna prestigen. I ett land utan rikstidningar får den snålheten särskilt elaka biverkningar: inskränkta regionalperspektiv, med Mälardalen som den kanske mest navelskådande provinsen.

Det finns fler skäl att överge den attityden. I den nya världen konkurrerar de flesta morgontidningar inte längre med varandra, de konkurrerar med tevekanalerna om läsarnas tid och annonsörernas pengar. (DN och SvD når kanske en procent av skåningarna.) Alltså har man inget att förlora på att sprida varandras bästa alster. Det är rent slöseri med resurser att Sydsvenskans satsning på reportage av Orrenius kaliber inte kommer fler än skåningar till godo.

Maciej Zaremba

 

Gellert Tamas: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare.

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare. Maciej Zaremba läser en skakande berättelse om hur ett samhälle överger sina grundvärden.

Tisdagen den 7 mars 2006 slår polisen till. Samma dag på flera adresser, vilket antyder organiserad brottslighet. Fem personer tränger sig in i lägenheten, en av dem går fram till den orörliga barnkroppen, sticker en nål i den och klipper bort hårtussar. Föräldrarna får veta att de misstänks för att förgifta sitt barn. Haqiqat Agayeva lär inte glömma den dagen. ”Jag tappade verklighetsuppfattningen”, har hon berättat. Det kändes som att vara tillbaka i Azerbajdzjan. Kort därefter togs hon in på psykakuten.

Tillslaget utgjorde kulmen på två års intensiv opinionsbildning kring ”de apatiska barnen”. Den började på allvar i november 2004 då migra­tionsministern Barbro Holmberg upplyste riksdagen om att sådana barn ”bara fanns i Sverige”. Vilket förstods som att deras tillstånd inte var på riktigt. Tre månader senare berättade Holmberg om ett barn som tillfrisknat på en timme. Samma dag kungjorde ministerns ”nationella samordnare” Marie Hessle att apatiska barn sprang uppe på nätterna och smygåt när ingen såg på.

Under åren följde flera rykten som antydde att dessa flyktingfamiljer var riktiga monster. De tvingade sina halvvuxna barn att väta i sängen, svälte dem eller gav dem droger. En doktor Eriksson i Malmö sade sig veta att det var brom. Sveriges Radio (Väst) anklagade ett namngivet flyktingbarn för att simulera.

Det var som om vissa spärrar börjat släppa. En högerextremist som fabulerat på webben om ryska resebyråer – som lärde ut hur man låtsas sjukdom för att tillskansa sig uppehållstillstånd i Sverige – fick sin historia serverad som äkta nyhet i Svenska Dagbladet
(24/11 -05). En statlig utredning åberopade som enda referens en doktor Jackson som aldrig sett ett apatiskt barn men visste att de simulerade. (Doktor Jackson menar vidare att det är ”judar” som ligger bakom de apatiska barnen. Fast den förklaringen kom inte med i utredningen. Hans åsikter i övrigt kan inhämtas på Nationaldemokraternas hemsida.)

Trots att de apatiska barnens symtom fanns beskrivna i läroböckerna (”Katastrof- och försvarspsykiatri”, 1982) började också sjukvården bete sig som om sjukdomen inte fanns. I Jönköping vägrade psykiatrin att ens undersöka ett förtvivlat barn. Vid Danderyds sjukhus den 20 juli 2004 fick häpna åskådare se hur en skötare släpade en kraftlös 13-åring till entrén medan han sparkade pojken på hälarna: ”Han kan gå … pappan tittade på ett tv-program om hur man gör för att få stanna i Sverige, så här gör de, vi vet.”

I augusti 2006 kom resultatet av polisens tillslag mot Haqiqat Aga­yeva och andra flyktingfamiljer. Inga ”tecken på vanvård, misshandel eller drogning har kunnat påvisas”, sammanfattade åklagaren. Dessförinnan har man avfärdat talet om ryska maffior, drogningskurser med mera. Anklagelserna var ogrundade.

I dag, tre år senare, får vi veta att de inte bara var ogrundade. De var fabricerade.

Polistillslaget var frukten av en manipulation av två statsfunktionärer: regeringens nationella samordnare Marie Hessle och Annica Ring på Migrationsverket. Så ser det faktiskt ut. Syftet var att påverka opinionen och riksdagen att stödja regeringen Perssons hårt kritiserade praktik att avvisa svårt sjuka barn.

Det är ett av budskapen i Gellert Tamas 600-sidiga ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”, som utkommer i dag.

Låt oss inse vad det betyder. Det handlar om söndertrasade flyktingfamiljer, med livsfarligt sjuka barn, av vilka somliga bevittnat mord och våldtäkter på närstående. Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättstaten och värna de svaga.

År 2003 skrev Bo Strömstedt att eftervärlden kommer att betrakta dessa avvisningar ”med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar”. Ärkebiskop K G Hammar såg dem som ett övergrepp i nivå med baltutlämningen. Då kunde de bara ana dimensionerna av detta haveri. När Tamas ber mytforskaren Bengt af Klintberg analysera de historier som Marie Hessle med flera spritt om flyktingarna associerar af Klintberg till sägner om judar som rövar bort kristna barn för att dricka deras blod. ”Det är befogat att dra de parallellerna.”

Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt. Det han påstår synes pedantiskt belagt och Gellert Tamas har knappast råd med annat. Han har valt att namnge ett hundratal läkare, poliser, tjänstemän, journalister och andra som antingen ansvariga eller medlöpare i denna flyktingmobbning. Vi får rentav veta vad de tre hos Kriminalvårdens transporttjänst hette som i juni 2004 övergav den svårt sjuka Jennifer på en förläggning i Märs­ta, utan att bry sig om huruvida någon skulle ta hand om henne.

Det är demokratisk pedagogik. Tamas påminner om att samvetet inte kan delegeras uppåt. Att det inte duger att kasta hela skulden på en handfull makthavare.

”De apatiska” i titeln syftar inte på flyktingbarnen utan i första hand på riksdagen, vars majoritet (av S och M) accepterade Barbro Holmbergs slutsats att ifall de sjuka fick fristad skulle landet invaderas av falska flyktingar. Jag håller med Miljöpartiets Gustav Fridolin: Det var ett närmast rasistiskt antagande. Så kanske hade ”Ormens ägg” varit en bättre titel.

Tamas visar nämligen att det räckte att några få resoluta makthavare, med regeringens tysta medgivande, började blinka samförstånd till en främlingsfientlig opinion för att demokratins fästpunkter (läkaretik, pressetik, ämbetsmoral) skulle krackelera. Plötsligt blev det rumsrent på ett ämbetsverk att fira avvisningar med champagne eller skämta om ”den slutgiltiga lösningen”, som Annica Ring kallade deportationen av de sjuka barnen. Oroväckande många läkare började säga vad de trodde förväntades av dem (25 verksamhetschefer avlade en lojalitetsförklaring till regeringens idé att apatiska barn tog skada av sjukvård). Läkare med integritet förtalades eller tvingades bort från sina poster. Och i seriösa tidningar uppträdde nationaldemokrater och skrävlare som medicinska experter. Medan invändningarna blev refuserade.

Trots att en rad läkare och journalister gjorde sitt yttersta för att gendriva ryktena fick de nästan karaktären av etablerad sanning. Också i de mest upplysta sällskap kunde den som efterlyste bevis för att barnen simulerade mötas av medlidsamma leenden.

Det är en skrämmande och oerhört lärorik läsning. Man förstår bättre hur ett Machtübername skulle kunna gå till. Som en liten strömkantring till en början, fredligt, stegvis och med ögontjänare i de flesta rollerna.

Det är bland annat denna kvalitet som gör ”De apatiska” till ett av efterkrigstidens viktigaste repor­tage. Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.

När ett svenskt missförhållande avslöjas brukar vi trösta oss med att det i varje fall inte var värre än i andra länder. Men med de apatiska barnen förhåller det sig tvärtom. I Tyskland, i Kosovo och i Europadomstolen (som stoppat en rad avvisningar) kan folk inte förstå hur någon stat kan misshandla ett sjukt barn på det sättet. Så låt mig referera Gellert Tamas:

De svenska läkare som av Mi­grationsverket tubbas att intyga att barnen är ”transportabla” får försäkringar av verket att det väntar vård i hemlandet. Men staten ljuger. I regel bär de svenska funktionärerna barnet ur flygplanet, lägger det på en bänk i ankomsthallen, och återvänder hem.

Eller, oktober 2003. Anisas familj har efter fyra års ansökande och avslag accepterat att avvisas till Belgrad. De har bara ett önskemål: att få åka tåg, eftersom den 15-åriga Anisa (som går på högstadiet i Malmö) lider av svår flygfobi, vilket två läkare intygar. Då blir det tvångsavvisning med flyg, bestämmer polisen. Oändligt mycket dyrare, förstås, men kanske gäller det att visa vem det är som bestämmer? Hämtning med piketstyrka, väldig brådska och våld.

På det specialchartrade planet får Anisa panik. Då tvingas hon ned på golvet och får ligga i två timmar fastkedjad i korsställning mellan flygsätena. Hon ropar på sina föräldrar. Men de får inte trösta henne, har avvisningsteamet bestämt. Svälj också detta: Arisa måste bäras ut från planet. Allt gick så fort att familjen efter fyra år i Sverige varken fick med sig ytterkläder, identitetshandlingar, pengar eller skor.

”Ren sadism”, kommenterade Anisas svenska läkare, Olle Erlandson. Å, nej. Normal, generös, föredömlig svensk flyktingpolitik. Den humanaste i världen. Fråga minister Holmberg. Eller om det är Billström han heter.

Denna svenska mardröm är nämligen inte över. Endera dagen skall 19-årige Tair Maripov, sondmatad sedan två år, dumpas på någon bänk i Kazakstan. Om Tobias Billström säger att det inte är hans ansvar, vilket han brukar säga, kan ni sluta att ta den mannen på allvar. Det är regeringen som bär ansvaret för dessa nedrigheter. Migrationsverket är bara instrument.

Jag skulle skriva en recension, men den ser ut som en debattartikel. Kan man avge ett bättre omdöme om ett reportage som vill väcka debatt? Så låt mig bara slänga in att jag emellanåt irriterats av Tamas missbruk av deckarens stilgrepp ”klockan var exakt 5:43 när…” och liknande. Men det är petitesser. Där­emot är avsaknaden av namnindex svåruthärdlig i en sådan uppslagsbok till samtiden.

Maciej Zaremba

 

© 2024 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑