Category: debatt (Page 3 of 3)

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Slutreplik i debatten om de apatiska flyktingbarnen.

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Det skriver Maciej Zaremba i en slutreplik om de apatiska flyktingbarnen.

”I Maciej Zarembas svartvita värld verkar det vara självklart att alla asylsökande har skäl att få stanna. Att de alla uppfyller lagens krav …”, skriver Lasse Granestrand (DN 13/10).

Läs om denna mening och begrunda vilken omdömeslös person jag måste vara. Var och en som knackar på Sveriges passlucka vill jag släppa in, utan knussel och onödiga frågor. Kanske behöver de inte ens visa passet. Hur många kan de bli? Huu …

Ack, ja. Jag utlovar guld och gröna skogar åt den som hittar dessa idiotier i min krönika som Granestrand påstår sig referera (DN 11/10). Därmed sagt att det inte är så enkelt att debattera med Lasse Granestrand. Man får liksom inte ha sina egna åsikter i fred. Där man blottat en rättslig ståndpunkt klistrar han dit en migrationspolitisk agenda.

När ett antal individer protesterar mot att Sverige fortsätter att utvisa apatiska barn (DN 5/10) döper han dem till ”kultureliten” och undrar varför eliten inte går rakt på sak och talar om ”fri invandring” (DN 7/10). Han måste antingen mena att eliten vill ha fri invandring eller att eliten inte fattat att den blir följden om de sjuka barnen inte skickas ut. Blir det verkligen så? Vilket menar Granestrand? Om han inte vet själv kunde han fråga Henning Mankell, Göran Greider, Cordelia Edvardson och de andra elitisterna (över fyra tusen personer på http://upprop.nu/VTKG) vad de vill och hur de tänker. Det hade varit upplysande.

Det blir inte mycket till diskussion om man utgår från att den andre menar något annat än det han säger.

Min avsikt med den hypotetiska historien om Vägverket som försöker ransonera körkorten var att visa vad som händer när en (enligt grundlagen) självständig myndighet hörsammar politiska önskningar. Att rättsrötan hos Migrationsverket inte berott på att det skulle befolkas av xenofober, utan på att verket intagit oförenliga roller.

Mot detta invänder Migrationsverkets chef Dan Eliasson med stor emfas (DN 17/10). ”Om det skulle finnas en större sanningshalt i det som Zaremba påstår, är det en präktig skandal som borde skaka rättsstaten Sverige i sina grundvalar.” Hans myndighet skall endast lyda lagen, hälsar Eliasson, den tar inga som helst andra hänsyn.

Jag betvivlar inte att detta är generaldirektörens ambition. Men det är knappast en riktig beskrivning av hur Migrationsverket fungerat.

Så låt oss då skaka grundvalarna. Den näst högste chefen för Migrationsverket mellan 2004 och februari 2007 var rådmannen Lars-Gunnar Lundh. Under dessa år försökte han reformera verket ”att bli mer som myndigheter skall vara”, berättade han för mig sommaren 2007.

”När jag kom till Migrationsverket 2004 talade alla om ’pull-­effekten’ av ett beslut. Tankemönstret genomsyrade hela organisationen. Till och med vaktmästare talade om pull-effekten. Man menade att om vi låter en person från ett visst land stanna så kommer flera från samma land att dras till att söka fristad i Sverige. Ja, så kan det nog bli. Men det är inget som myndigheten kan göra något åt. Vi skall tillämpa bestämmelsen. En domstol kan inte låta bli att döma till fängelse av hänsyn till att det kan bli för dyrt för kriminalvården.

’Vem skall hålla i yxan?’ frågade man när det kom väldigt många bosnier. Men så får inte en myndighet resonera, svaret är ju givet! Det är bara riksdagen som kan strypa inflödet – genom att ändra utlänningslagen. Långt ifrån alla, men många på Migrationsverket trodde dock att det var deras uppgift att skruva på och av inflödet av utlänningar. När jag förklarade att det inte var deras uppgift kunde jag höra: ’Jaså, är du emot en reglerad invandring?’ Jag vill inte klandra enskilda medarbetare. Många var duktiga. Ytterst var det fråga om en kultur som genomsyrade verksamheten och som ledningen var ansvarig för.”

Lars-Gunnar Lundh menar att det var denna kultur som låg bakom en rad orimliga beslut. När han tillträdde fann han att verket fattat cirka 9 000 avvisningsbeslut där man visste säkert att beslutet inte gick att verkställa. För att ingen vågade flyga till Bagdad, eller för att Kuba inte släpper in kubaner som varit borta längre än elva månader:

”Trots den vetskapen beslutade Migrationsverket och Utlänningsnämnden att dessa människor skall avvisas. Vilket var ett fullständigt slag i luften och gjorde det omöjligt för dem att integreras i Sverige.

En viktig uppgift för myndigheten under mina år var att tillsammans med beslutsfattarna få en riktig syn på hur beslutsfattandet skulle gå till. Det viktigaste var att vi utan att snegla på konsekvenserna fattade beslut enligt lagen. Konsekvenserna fick riksdagen ta hand om! I den andan fattade jag själv ett antal vägledande beslut när det gällde bland annat irakier som innebar att de fick stanna.

Vårt system bygger på att politikerna stiftar lagar – som myndigheterna tillämpar. Gillar inte politikerna konsekvenserna måste de ändra lagarna. Men så har man inte gjort med migrationspolitiken. Man har försökt begränsa tillströmningen – genom att ha täta kontakter med de tillämpande myndigheterna.”

Lars-Gunnar Lundh säger att han inte känner till någon annan myndighet som fungerat på det sättet.

”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist. Till exempel bjöd Utlänningsnämnden in mig och verkets rättschef för att diskutera hur de skulle avgöra ett ärende som redan var avgjort av oss och överklagat till dem. Det skulle vara helt främmande för en hovrätt att bjuda in tingsrätten och undra ’hur tycker ni att vi skall göra?’ Eller så skickade de ett mejl som antydde att vi inte borde verkställa en avvisning till Eritrea – som de själva beslutat om. Varför inte? Jo, Sverige kan få kritik från UNHCR om ni verkställer, hälsade Utlänningsnämnden. Men då skall de för tusan inte fatta sådana beslut! Man måste ta ansvar för vad man gör. Man kan inte ha en agenda inåt och en annan utåt.”

Så långt Lars-Gunnar Lundh. Jag menar att han beskriver en ordning där det politiska ansvaret för flyktingpolitiken inte kan utkrävas, eftersom politiken gömt sig bakom ryggen på en myndighet. Som ställt upp på arrangemanget. Någonting är inte som det skall med rättstatens grundvalar.

Maciej Zaremba

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

Antag att regeringen kommer på ett nytt sätt att begränsa bilismen. I stället för att reta upp folket med nya skatter antyder man för Vägverket att det utfärdas för många körkort.

En sådan antydan skulle förvisso strida mot grundlagen. En svensk myndighet är som en domstol. Den skall tillämpa lagen, inte uppfylla politiska mål. Körkort är för övrigt en rättighet. Uppfyller man villkoren skall man få det.

Med låt oss anta att Vägverket går regeringen till mötes. Man sätter upp ett internt mål: högst 70.000 körkort i år, i stället för det dubbla. Alla inspektörer förstår vad det innebär: Av sådana som klarade provet i fjol skall vi i år kugga varannan.

Följderna borde inte vara svåra att räkna ut. Folk överklagar, det blir gigantiska köer till uppkörningen, Vägverket dignar under arbetsbördan och kräver mer resurser av regeringen. Som försöker lösa problemet med en ny regel: Den som kuggats tre gånger får inga fler chanser.

Då blir nog somliga desperata. Falska körkort kommer i omlopp, liksom mutor och annat otyg. Någon tar sig av daga efter tredje avslaget, någon annan vinner mot Sverige i Strasbourg. Vägverket är den mest utskällda myndigheten och tidningar bombarderar regeringen med sockersjuka Lisa som har trettio mil till sjukhus, med flera upp­rörande fall.

Nu har trycket blivit för stort, nu finner regeringen en utväg. De riktigt förtvivlade (som har intyg på depression eller som uppviglat någon tidning) kan få lappen ”av humanitära skäl”. Efter tjugo år av sådana krumbukter är läget följande: Vägverket utfärdar lika många körkort som dessförinnan. Men nu är bara vartannat på riktigt, och resten beviljade av ”humanitära skäl”.

Nog skulle en sådan ordning skapa en del misstro i trafiken. ”Hur kör du blindstyre, är du humanitär, eller?” Troligen skulle Vägverkets tjänstemän korrumperas på kuppen. Börja fira kuggningar med champagne, kantänka.

Ja, jag har just beskrivit den svenska flyktingpolitiken, som det sett ut i över 20 år. Jag har en viss förståelse för den läsare som undrar om jag har alla hästar hemma. ”Vad har körkort har med asyl att skaffa?” Det mesta, kommer varje jurist att svara, utan att bli förstådd. Det är just det som är problemet.

Efter decenniers tricksande av det slag som antyddes ovan har vi nästan glömt att rätten till asyl inte är någon nåd. Den är en rättighet som tillkommer den som med skäl fruktar förföljelse i sitt hemland, vilket skall prövas i liknande ordning som ansökan om körkort. Eller om bygglov. Uppfyller man villkoren skall man få tillstånd. Här finns inget utrymme för generositet, eller njugghet, för den delen. Det gör det däremot när det kommer till folk som flyr undan svält och anarki eller som söker vård. Det är ”humanitära skäl”, men de är inte tvingande.

Om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen bör de skicka buketter till de största partierna, som tack för dimridåerna kring flyktingfrågan. Det är dessa dunster som är deras livsluft. Det framgår inte minst av reaktionerna på Gellert Tamas bok att många känner sig vilseförda av sina politiker. Att det inte är några ”riktiga” flyktingar som Sverige tar emot, utan människor som det i allmänhet är synd om. Stannar inte de allra flesta av ”humanitära skäl”?.

Ja, så kan det se ut. Bara knappt fyra procent av de som söker i Sverige beviljas flyktingstatus. Men varför var den andelen tio gånger högre på 80-talet och är det fortfarande i många andra länder?

Det har jag just berättat. Färre körkort, remember? Flyktingar som med råge uppfyller kraven (och skulle få asyl i andra länder) kuggas i Sverige, för att efter åratal av överklaganden, psykvård och ingripanden från FN till slut få tillstånd på nåder, av ”humanitära skäl”. Det är inte rationellt, inte värdigt en rättsstat, inte humanitärt – men det är mumma för demagogerna.

Jag noterar att journalisten Lasse Granestrand vill ha en ny vinkel på debatten (DN 7/10). Det finns en ”kulturelit” menar han, som i motsats till honom inte kan tänka analytiskt och som av det skälet önskar en fri invandring. Fast eliten inte säger det högt. Jag är övertygad om att han får svar från alla som känner sig träffade.

Maciej Zaremba