DN 2020-03-29

Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder på klacken, förtalade fenomen avslöjar plötsligt okända företräden. Vi borde häpna över hur vi i Sverige möter krisen med öppenhet och inte förbud.

Dessa intressanta baksidor av allting

Häromveckan skrev Anne Applebaum (”Coronaviruset har synat den amerikanska bluffen”, The Atlantic) att epidemier avtäcker underliggande sanningar om de samhällen de drabbar. Hon syftade på amerikaner, som nu vaknat till ett USA som är allt annat än mäktigt – eller ens särskilt västerländskt. De mekanismer som försenat en adekvat respons på epidemin är enligt Applebaum desamma i Washington som i Peking: en kultur med lismande hovmän som förtiger nyheter som kejsaren inte vill höra.

Ett är säkert: när farsoten är över lär flera nationer upptäcka att de inte känt sig själva. För några blir det en dyster insikt, för andra kanske glädjande. Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder plötsligt på klacken och förevisar sina fula baksidor. Och omvänt, förtalade fenomen avslöjar okända företräden.

Landet som skänkt världen mänskliga rättigheter går nu längst av alla i Europa i inskränkning av desamma. Utegångsförbud, militär på gatorna, hot i luften. Det verkar dessvärre av nöden, eftersom så många fransmän struntar i regeringens påbud. Det sägs att ystra ungdomar har gått ännu längre, upproriskt delat på ölpavor under stridsropet ”Corona, corona!” Som om viruset trots allt är bättre än den dumma makten.

Jag läser om Edmund Burkes ”Reflektioner om franska revolutionen” från 1790, den moderna konservatismens första manifest. Tiden har sprungit ifrån många av hans teser. Men just den som jag en gång avfärdade som mest obsolet får i dessa dagar ett nytt förklaringsvärde.

Edmund Burke är inte okritisk mot hur bourbonerna styrt landet. Inte heller avvisar han tanken att en usel monark kan avsättas. Men i Paris krossar man inte bara monarkin och kyrkan. Man krossar själva idén att det alls kan finnas en legitim makt. I Burkes ögon förstörs därmed själva grunden för tilliten. Hädanefter kommer fransmännen att misstro alla regeringar, vilket lär tvinga deras härskare att bli despoter. Ty så måste det gå när makten berövats all den upphöjdhet och auktoritet som kommer från traditionen, enligt Burke.

Säg gärna emot honom, för nog är det en obehaglig tanke att liberté, égalité, fraternité  skulle göra fransmännen mindre lyhörda för nationens bästa än mer trögtänkta folk.

Också somliga nordiska traditioner visar oanade sidor. Den norska regeringen har förbjudit medborgarna att ta sig till sina fritidshus. I Hols kommun väster om Oslo har man för säkerhets skull slutat att preparera skidspåren, så att ingen stadsbo ska kunna ta sig dit genom bergen.

Egendomligt, kan man tycka, för vad bättre kan man göra än att stänga in sig i hytten sin? Begripligt blir det först som ett utslag av identitetspolitik. Jag vet inget annat land där folk på landsbygden är så infantilt stolta över att deras vagga inte stått i Oslo eller något annat syndens näste. Det är tydligen bara i glesbygden som man är riktigt sund och norsk, och styrker sin självkänsla med att Oslo är på gränsen till utländskt, källa till osunda tankar, seder – och nu förstås också smitta.

Den officiella förklaringen till hytteförbudet är att sjukvården i de små kommunerna inte skulle klara anstormningen av smittade Oslobor. Men kan verkligen sjukvården i Hols kommun vara så mycket uslare än i Duved? Nej, den rimligare förklaringen tycks vara att Erna Solbergs regering inte ville göra sina kärnväljare besvikna när dessa fick en sådan chans att visa stadsbor fingret. I sanning imponerande statsmanskap. De utestängda stugägarna lär sent glömma den solidariteten.

Varför har vi Sverige sluppit från den sortens söndrande utspel och krafttag för syns skull? Om jag avläser läget rätt är Sverige och Finland mest återhållsamma med förbud i Europa – och än så länge med goda resultat. Här märks ingen panik, här plundras inte mataffärer som i London, ingen lokalpolitiker lockas att hetsa mot de sjuka i grannsocknen, och smittan ökar inte snabbare än i länder med undantagstillstånd. Det är bara somliga krönikörer och ledarskribenter som tycker att mera panik vore på sin plats. Men det kanske följer av plikten att producera en kritisk åsikt i veckan.

Vi borde faktiskt bli lite häpna över oss själva. Lever vi inte i ”förbuds-Sverige”, där makten, särskilt den socialdemokratiska, tar varje chans att leda oss vid nosen?

Jag har rätt många gånger beklagat den originella svenska ordningen med till synes självständiga myndigheter. De flesta svenskar inser nog inte hur ovanligt det är. ”Ministerstyre” är obegripligt klander i Frankrike och de flesta andra länder. En minister ska ju styra! Men hos oss får hen bara utse den högste chefen för Skolverket (plus hundra andra myndigheter) och kan därefter endast påverka verksamheten genom lag. Absolut inte ingripa i enskilda ärenden. Heter det.

Denna mycket gamla ordning, som går tillbaka till Axel Oxenstierna, (här nickar Edmund Burke) har haft det goda med sig att det försvårat korruptionen av staten. Det dåliga var – och är – att det ger enastående möjlighet att undvika ansvar och styra genom informella kanaler. Ministern kan alltid skylla på myndigheten, som sägs ha den egentliga makten, och myndigheten svarar att den bara har tillämpat lagen. ”Det är inte vi”, säger ministern ”som utvisar den döende kvinnan till Afghanistan”, vänd er till Migrationsverket. Vem är egentligen ansvarig för att Transportstyrelsen häromåret skickat hemligstämplad försvarsinformation till Serbien? Ingen kan säga.

Jag vidhåller att denna ordning är djupt problematisk. Men i dessa dagar visar lasten plötsligt sin dygdiga sida. Som kanske enda landet i Europa har Sveriges regering bundit sig vid masten, det vill säga frånhänt sig möjligheten till allsköns utspel. Det är inte en minister som talar om för oss vad som gäller, det är en ämbetsman i ylletröja.

Som kritisk intellektuell borde jag kanske protestera. Låt inte experterna avgöra vår framtid! Är det inte fri åsiktsbildning som borde vara grunden för viktiga beslut?

Det tar emot att inse att jag inte har det valet. Att det finns lägen där man är utlämnad och inte kan annat. Anders Tegnell och hans kollegor kan ha fel, när de säger att det i dag vore kontraproduktivt att stänga grundskolor och gränser. Men i motsats till politiker har de inget att vinna. I motsats till oss skribenter kan de inte ens räkna med en kändisblogg med följande annonsintäkter från Klarna eller annat ockerföretag. Får de fel blir de kölhalade av opinionen, får de rätt kommer det heta att de bara gjorde sitt jobb. Och jag känner ingen med insikter i epidemiologin som är tunga nog att jäva deras omdömen.

Jag tvingas passa och hoppas på det bästa. Men mitt i eländet kan jag njuta av att leva i ett land som vet att vårda det bästa det har: Den ömsesidiga tilliten.

Maciej Zaremba