DN 2014.03.06

Om Herodotos, född 485 före Kristus, var världens förste reporter är Ryszard Kapuściński förmodligen den mest vittbereste. I femtio år har han rest mellan revolutioner, krigsherrar och krokodiler med den gamle greken i kappsäcken.
 

Det är fint att utöva ett yrke som har anor. Är det väldigt gammalt kan man tro att det är omistligt. Ingår kanske i mänsklighetens survival kit, samman med skomakare, bagare och poliser. Men kanske inte fritidspedagoger.

Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår.

Om det allra första reportaget och om historiens lagar handlar Ryszard Kapuscinskis “På resa med Herodotos”. I femtio år har Kapuscinski med oöverträffad medkänsla och klarsyn skildrat Afrikas frigörelse och söndring (ett tjugotal revolutioner och lika många krig), kejsarnas hov, schahernas fall och det sovjetiska imperiets undergång. I den här boken, som lika gärna kunnat heta “Självporträtt med en Mästare” försöker han bland annat förstå varför han gjort allt detta. Varför han tillbringat halva livet på bussar, i öknen, på skabbiga hotell i olidlig hetta och ändlös väntan på transport, varför han riskerat att rånas och misshandlats av berusade soldater, ådragit sig malaria för att sedan plågas i dagar över en enda boksida.

Salman Rushdie antydde i en recension av “Ebenholts” (på svenska år 2000) att någon som utsätter sig för sådana risker inte kan vara riktigt klok. En annan jämförde Kapuscinski med en skrivande Indiana Jones. (Man ser hur han med piskan röjer sin väg genom informationsdjungeln.) Ingen bild kan vara felaktigare. Om Kapuscinskis självporträtt påminner om någon hjälte är det snarare detektiv Claude Lebel i Frederick Forsyths roman “Schakalen”. Också de mest misstrogna anförtrodde honom sina hemligheter, påstår Forsyth, eftersom denne mästerpolis verkade så “hjälplös, osäker och förbigången av livet”. Året är 1957, polacken Kapuscinski är för första gången i Rom och tappar bort sig: “Jag måste ha tett mig som en sorts skogsväsen: överväldigad, litet förskrämd, med uppspärrade ögon, en blick som ville få syn på allt, tränga igenom, urskilja.” Och genast skyndar människor till undsättning och han får rent av hjälp att köpa nya kläder, för att inte skrämma romarna med sin dubbelknäppta cheviotkostym la Warszawapakten.

Hur kan en sådan person hamna bland krigsherrar och krokodiler? Varför reste Herodotos, kontrar Kapuscinski. Liksom han genomkorsade greken hela den kända världen, som var mycket större på den tiden, då det tog tre månader från Babylon till Aten.

Nej, Kapuscinski söker inte faran. Men liksom femåringen kan han bara inte låta bli att klättra över staketet. Redan som ung reporter på 50-talet var han ohjälpligt besatt av gränser, bekänner han, och i synnerhet av själva överskridandet: “Vad kände man? & 2026; det måste vara ett ögonblick av stor spänning och sinnesrörelse.” Han bönar om att bli skickad till närmaste gräns, den mot Tjeckoslovakien: “Överskrida och genast återvända, det skulle räcka mer än väl för mig.” Det går en erotisk darrning genom texten var gång Kapuscinski skall förklara varför han ständigt måste över till andra sidan. Hur var det där? “Säkert annorlunda. Men vad betydde annorlunda ? Hur såg det ut? & 2026; kanske liknade det ingenting som jag kände till och var därmed obegripligt, omöjligt att föreställa sig?”

Begäret alltså, snarare än kallelse eller annat aktat motiv. Om Kapuscinskis reportage gjort världen litet bättre, vilket man kan tro, så var det nog för att han inte trodde sig om så ädla drivkrafter. Om hans ödmjukhet inför andra kulturer känns mer genuin än hos många ideologier, så är det av samma lystna skäl. Respekteras inte det annorlunda kommer det inte att släppa till! Gång på gång återkommer han till att man som reporter inget får veta om man gör sig förmer än de andra. Man måste dela bussar och härbärgen med dem man skriver om, i värsta fall också dricksvattnet. Helst skall man försöka tänka samma tankar. Samt, om man vågar, hysa liknande känslor.

Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nil dalen! “Han återkommer ständigt till sin stora passion besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & 2026; som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar.”

Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen.

Vid andra omläsningen tänker jag att dessa historier bildar en serie liknelser, som i evangelierna. Som om Kapuscinski vid fyllda sjuttio känt för att sammanfatta, men är orolig för att läsas bokstavligt. Han misstror orden för att “sätta ut falska vägskyltar, leda in i bakhåll, inleda i frestelser”, som det står i diktsamlingen “Prawa natury” (Naturlagarna) som kom ut i år. I stället har han skapat ett collage, vars budskap överlämnas åt läsarens intelligens och medkänsla att uttolka.

Här skär till exempel den unge persern Zopyros av sig näsan och öronen, ty han står inte ut med att de belägrade babylonierna hånar hans folk från murkrönen. Kapu scinski upplyser hastigt att sådant kunde vara meningsfullt på den tiden: “En människa vars värdighet kränkts, som blivit förnedrad och förödmjukad av någon annan, kan frigöra sig från den svidande skamkänslan bara genom en självdestruktiv handling.” Man lägger ifrån sig boken och tänker att den tiden kanske inte är så avlägsen.

Tjugofem sekel har passerat, nu står han själv på en gata i Lisala i anarkins Kongo och ser två svarta gendarmer närma sig. De brukar slå ihjäl folk när lusten faller på. Vi är inte helt ensamma på gatan, upplyser Kapuscinski, här finns även ett tungt stycke världshistoria: Stamberättelser om kung Leopolds bödlar, som högg av händer och fötter på gendarmernas förfäder och ett löfte om att hämndens dag skall komma. “Och den dagen har nu kommit, det vet både de och jag.”

Vedergällningen i synnerhet den som drabbar blint, kollektivt och efter generationer är ett barbariskt vanvett. Att säga annat vore dårskap. Men lika dåraktigt, hör jag Kapuscinski viska, är att blunda för att minnet av (eller myten om) gamla oförrätter är den kanske starkaste kraften i historien, ofta mäktigare än livet självt. Den som vill göra historia måste tänka förnuftigt, men den som vill förstå den bör räkna med andarna. “Om världen hade styrts av förnuftet, skulle då historien ha funnits?” Först med den insikten kan vi till fullo uppskatta Herodotos vishet.

Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: “egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig.” Eller: “Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet”. Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det

Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet “utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi.”

Jag har läst Kapuscinskis mästerstycke, som liksom Gombrowicz prosa kan växla tvärt mellan bokmål och talspråk, ömsom i polskt original och i Anders Bodegårds översättning. Vid omläsningen kunde jag inte alltid minnas på vilket språk jag läst sist. Vad bättre kan man säga om en översättning.

MACIEJ ZAREMBA

Ryszard Kapuscinski
På resa med Herodotos.
Albert Bonniers förlag.