När en döende patient
blev “bra tv”
Tre artiklar och debatt.
DN 2013-11-25.
I dag inleds en unik rättegång mot Uppsala läns landsting. Kärande är anhöriga till en man som ovetande filmades för tv-serien “Sjukhuset” när han var döende. Maciej Zaremba berättar en absurd historia om hur profit går före integritet.
Herr K:s anhöriga har sig själva att skylla om de blivit kränkta, menar landstinget i Uppsala län. De hade kunnat låta bli att titta på tv. Eller byta kanal.
Herr K, 58 år gammal, avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 september 2007. Den direkta dödsorsaken var syrebrist. Den egentliga orsaken var cancer.
Fem veckor senare, när K:s änka och dotter tittar på tv, råkar de få in TV 3. “Han är skitdålig, man har ringt frun och så”, säger en sjuksköterska till en annan. “Så pass”, suckar den andra. I nästa scen talar sjukvårdarna med varandra om hur vidrigt det måste vara att kvävas till döds. Sedan skrattar de, förmodligen för att lätta på ångesten.
Det är patienten K de talar om. Minuterna innan fick man se honom rullas in till akuten och sedan (efter reklamavbrottet för bland annat fruktdryck, vinterdäck och festtoppar), får tittarna följa hur han får syrgas och höra om hans tillstånd. Dessemellan bilder av sjukhuset, i bakgrunden popmusik. Detta var “Sjukhuset”, ett nöjesprogram, där bilder av vanställda ansikten och kameraåkningar efter springande läkare blandas med lustiga inslag från kafferummet (som när en sjuksköterska försöker äta bullar med munskyddet på).
Över 300 000 tittare såg detta avsnitt, bland dem grannarna till familjen K. Trots att herr K:s ansikte inte syntes, kände de genast igen honom. Grannarna blev illa berörda. De kände herr K ganska väl. Han skulle aldrig acceptera att filmas på sin dödsbädd. Hur kunde hans anhöriga gå med på detta?
Det gjorde de inte. Varken Akademiska sjukhuset eller tv-bolaget frågade fru K om de fick sända eller ens filma dessa scener. Av allt att döma blev inte heller K tillfrågad. Sjukhuset hävdar att så skedde, men kan varken presentera vittnen eller andra bevis. Det är begripligt. Om det verkligen inträffat att någon sköterska frågat en döende (när han filmades hade K ett dygn kvar att leva) om han har lust att vara med i nöjes-tv, kan man förstå att den personen inte träder fram.
Scenerna med herr K repriseras gång på gång i TV 3 och kan också ses på webben. Herr K:s änka och hans dotter lyckas sätta stopp för detta. Men när de ställer sjukhuset till svars får de ett “jaså” till svar. Biträdande direktören Björn Ragnarsson beklagar förvisso att de lidit obehag, men vill inte medge att något fel begåtts. Mer vill han inte säga för tillfället, men lovar återkomma när Socialstyrelsen (som fått tre anmälningar mot samma program), hunnit granska saken. Det är december 2007. Sedan dess har ingen ansvarig på Akademiska sjukhuset hört av sig till familjen. Vilket är märkligt, eftersom de har så mycket att beklaga.
I mars 2011 finner nämligen JO att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmarna på akuten. Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle “i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte visat upp en enda.
Efter denna JO-granskning av Uppsala skickade Socialstyrelsen ett rundbrev till samtliga landsting. Hädanefter är det nolltolerans som gäller. Vid blotta misstanken att någon patient filmats utan sitt uttryckliga medgivande, eller utsatts för minsta påtryckning, kommer landstinget att anmälas till åtal.
Då har herr K:s anhöriga väntat i över fyra år på en förklaring från Akademiska sjukhuset. Nu vill de inte vänta längre. Med stöd av Centrum för rättvisa stämmer de landstinget i Uppsala för brott mot sekretesslagen. Det är inte skadeståndet som är det viktiga, säger fru K. Hon vill att domstolen skall dra en gräns, “så att ingen annan skall behöva utstå vad vi varit med om”.
Det är nu som det obegripliga inträffar. Man tycker att det enda landstinget kan göra är att medge talan, erkänna missgreppen, betala det blygsamma skadeståndet och lova att aldrig göra så mera. Om inte av andra skäl så för att återupprätta förtroendet för sjukvården.
Landstinget i Uppsala gör motsatsen. I inlagorna till tingsrätten försvarar man sitt agerande på alla punkter. Landstinget önskar alltså att tingsrätten skall godkänna den hantering som JO funnit olaglig. Det skall vara tillåtet att filma först och fråga sen. Sjukhuset skall inte behöva visa att patienten eller de anhöriga lämnat samtycke.
Men läser och man häpnar. Landstingets plädering går ut på att det skall bli lättare för kommersiell tv att använda patienter som statister för tv-underhållningen. Så heter det till exempel att om nu patienten K händelsevis inte tillfrågats om samtycke, så hade han likväl en chans att säga nej. Det satt ju lappar på glasdörrarna, som upplyste om inspelningen. Landstinget inskärper inte att dessa anslag varit så tydliga att också en döende kunnat tyda dem. Men det är faktiskt vad man menar. När K filmades hade han, som sagt, en dag kvar att leva.
Det är svårt att tro att en organisation åt vilken vi anförtrott vården om vår hälsa har åstadkommit dessa dokument. De hyser ingen som helst inlevelse med patientens utsatthet, när de inte andas ren cynism.
Jag frågar landstingsrådet Erik Weiman vad han menar med att anhöriga till herr K får skylla sig själva, som tittat på tv. “Landstinget gör gällande att kärandena varit medvållande (till sin skada, min anm.) genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”
Erik Weiman verkar aningen förvånad när jag läser upp detta. Men svara vill han inte. Det vore fel av honom att kommentera en pågående rättsprocess, säger han. Men han kan väl berätta varför han startade processen? Varför valde hans landsting att bestrida de anhörigas krav, när också JO funnit att sjukhuset felat grovt? Vad har alliansen för mandat att försvaga patientsekretessen? På vilken nivå fattades beslutet? Detta är politiska frågor, säger jag, väljarna har rätt att veta.
Men inte heller detta vill landstingsrådet Weiman svara på. Med hänvisning till den pågående rättsprocessen.
Vill han inte – eller kan han inte? Jag får en underlig misstanke. Vem är det egentligen som driver denna process? Vem betalar landstingets ombud? Det är en oförskämd fråga, för svaret måste vara givet: landstinget. Men till min häpnad säger landstingsrådet att också denna fråga är han förhindrad att besvara.
Dock finns det andra källor. Så var så god, här är landstingets i Uppsala lilla hemlighet:
Ombuden som i tingsrätten hävdar att ingen farit illa av scenerna från akuten gör det i landstingets namn. “Landstinget hävdar…” Men det är Titan Television AB, som betalar för deras inlagor. Detta produktionsbolag är mest känt för sådant som “Knäppa Klipp”, “Bitch” eller “Frivolt”. Titan ingår i North Alliance Group, ägt av det finska Capman.
Det kanske behöver uttryckas tydligare: Politikerna i Uppsala län har överlåtit åt ett riskkapitalbolag i Finland att utforma landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus. Vilket förklarar varför dessa inlagor uppvisar så lite förståelse för patientens rättigheter, men desto större inlevelse med tv-bolagets bokslut.
Jag skrev i våras en artikelserie om hur felslaget marknadstänkande inom sjukvården urholkar vårdetiken. Det handlade om prislistor som förvandlar vårdbehövande till “produkter” och sjukhus till “producenter”. Allianspolitikerna i Uppsala har nu tagit denna utveckling ett steg längre: Patienten som råvara för underhållnings-tv.
På ett (numera borttaget) inslag på hemsidan kunde man läsa vilken lysande affär det var för Akademiska sjukhuset att släppa in nöjes-tv på akuten. Man fick förvisso räkna med bieffekter, som att patienter kände sig uthängda och anmälde. Men vinsterna övervägde. Kanske så mycket som femtio miljoner, som sjukhuset kunnat spara på marknadsföringen. Och marknadsföras måste ett sjukhus nuförtiden, för att öka “försäljning av vård”, stod det på hemsidan.
Vad sägs om att ta det där med landstingsdemokrati på lite allvar? Det finns 70 ledamöter i landstingsfullmäktige i Uppsala län. Om de är intresserade av vad ombuden för Titan Television AB hävdar i deras namn, är adressen Kungsgatan 49. Förhandlingen börjar klockan nio. Mål nr T 1958-12. Familjen K mot landstinget i Uppsala län.
Maciej Zaremba
När medborgaren förlorade rätten
att dö i fred
DN 2014-01-12
Tingsrätten friade nyligen landstinget i Uppsala, som låtit tv filma en döende patient. Tv-publikens rätt till rörliga bilder anses viktigare än patientens integritet. ”Näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället”, skriver Maciej Zaremba, som här följer upp sin egen artikel ”När en döende patient blev ‘bra tv”.
När en domstol väljer att avkunna sitt beslut en dag då redaktioner gapar tomma kan det betyda att domarna ogärna vill skylta med sin produkt. När tio timmar återstod till julaftonens morgon meddelade tingsrätten i Uppsala domen i mål nr T 1958-12.
Jag skrev om fallet i DN Kultur (”När en döende patient blev ‘bra tv’” 25/11 2013). Medan patienten K höll på att avlida i cancer på Akademiska sjukhuset blev han utan sin vetskap filmad av Titan Television AB och därefter förevisad i dokusåpan ”Sjukhuset” i TV○3.
Mål T 1958-12 gäller skadestånd. K:s anhöriga hade stämt landstinget för brott mot sjukvårdssekretessen och för den kränkning de efterlevande lidit av publiciteten. Tingsrättens dom är på 32 sidor, men vad den leder till kan uttryckas kort:
Ett landsting kan enligt denna dom ostraffat bjuda ut patienter som råvara till tv-bolagen, eftersom svenskars rätt till rörliga bilder anses väga tyngre än deras rätt till privathet, också på dödsbädden. Vill ni nödvändigtvis dö ofilmade, gör det hemma. Eller utomlands.
Det är möjligt att domarna i Uppsala blir överraskade av min sammanfattning. Har vi verkligen sagt allt detta? Ja, det har ni. Men det kan inte uteslutas att ni inte insåg det själva.
Det anstötliga med denna dom är inte bara vad den kommer fram till. Det är lika mycket själva vägen dit. Jag vill påstå att juridiken är en tillämpad vetenskap om normer som reglerar förhållanden mellan människor. Men i denna dom blir juridiken krympt till regler som reglerar relationer reglerna emellan. Domarna skulle avgöra en värdekonflikt: rätten till privathet mot Titan tv:s intresse av dramatiska bilder. De avvek från det uppdraget. Kanske kändes det ovant med en så principiell fråga. Så de styckade upp den i detaljer. Och snart försvann patienten K, hans anhöriga och vårdpersonalen, liksom allt annat som kunde andas, känna ansvar eller blygsel. Kvar blev en radda abstraktioner. Och när de gnuggats mot varandra, fick man ett utfall. Om det var rimligt, mänskligt sätt? Förenligt med lagarnas anda? Sådana frågor ställer sig inte tingsrätten i Uppsala.
Låt oss då se hur man resonerat. Först finner domstolen att patienten K filmats i döende tillstånd utan att vare sig han eller anhöriga lämnat sitt medgivande. Vidare slår man fast att landstinget inte hade lov att släppa in tv på avdelningar på de villkor som skedde. Ett sjukhus får inte överlåta åt utomstående att hantera sekretessen, alltså är avtalet mellan landstinget och tvbolaget olagligt. Och för det tredje anser domstolen att när sköterskor inför kameran talade om K:s tillstånd, bröt de mot tystnadsplikten.
Jaha, tänker läsaren, då var saken klar. En kränkning som har sitt upphov i lagbrott ger ju rätt till skadestånd? Ja, så säger lagen, om lagbrottet är uppsåtligt. Det måste det väl vara, tänker läsaren, varje sköterska vet att hen inte får sladdra om patienter. Men tingsrätten har en annan uppfattning. Nämligen att när sjukhusledningen släppt in tv på avdelningen så har personalen rätt att tro att tystnadsplikten inte gäller längre. Eftersom någon högre makt övertagit ansvaret för den saken.
Det är en märklig idé. Jag vet ingen journalist som tror att hen kan ostraffat röja sina källor bara för att chefen tillåtit filminspelning på redaktionen. Tingsrätten har inte heller frågat de berörda sköterskorna om de verkligen ansåg sig lösta från både lagen och etiken och i så fall av vilka chefspersoner. I stället väljer rätten att gissa sig till svaret. Och det är denna gissning som avgör målet: Rätten finner att i samma ögonblick som landstinget tillåter filmning på sjukhuset, krymper personalens ansvar för patienterna. De bryter förvisso mot lagen när de pratar om patienterna inför kameran – men de kan inte längre ha uppsåt. Och då brottsligt uppsåt saknas, kan ingen som mot sin vilja blivit filmad på sjukhuset kräva skadestånd. Så avgörs saken. Talan ogillas.
Stopp och belägg, ropar medborgaren, ansvaret kan väl inte bara försvinna? Om sköterskorna fått mindre av det, måste väl deras chefer bära desto mera? Och skrev ni inte nyss att de bröt mot lagen när de släppte in tv på avdelningen?
En självklar invändning, men tyvärr, tingsrätten har redan tappat intresse för ansvarsfrågan. Man har fått upp ett annat spår. När nu personalen av någon högre makt (olagligen, har det sagts, men det spelar tydligen roll) blivit löst från tystnadsplikten, då är de väl att betrakta som vanliga medborgare? Och sådana är ju fria att tala med massmedierna om vad som helst. Sina patienter, till exempel. Det står ju i grundlagen att var och en är fri ”att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande …” Så därför, menar tingsrätten, kan inte sköterskornas brott mot sekretessen klandras. Det måste tvärtom skyddas. De åtnjuter meddelarfrihet.
Håret reser sig på hjässan när man läser detta stycke, sidan 26. Meddelarfriheten är till för att missförhållanden skall uppdagas: en sköterska skall ostraffat kunna larma om vanvården, en polis berätta om rasistiska register. Denna frihet kan endast hävdas av enskilda och endast i syfte att tjäna upplysning. Den kan aldrig åberopas av en myndighet i akt och mening att undgå ansvar för lagbrott. Men det är just vad tingsrätten vill få den till. En frihet som är menad att värna visselblåsare skall skydda ett landsting som säljer ut patienter till tv-under-hållningen.
Vore jag konspirativt lagd skulle jag säga att tingsrätten försöker kompromettera meddelarfriheten. Ty skulle denna tolkning stå sig i högre instanser, skulle det ofelbart väcka krav på ändrade lagar. Man kan ju inte ha en medborgerlig frihet som visar sig upphäva rätten till privatliv. Men jag föredrar att tro att tingsrätten i avsaknad av ett högre ljus (lagarnas andemening, till exempel) bara råkat vilse i sitt eget regelsnår. Till stöd för denna ursäkt vill jag åberopa hur man bedömer avtalet mellan landstinget och Titan, alltså själva grunden till att herr K:s sista dagar blev tv-un-derhållning.
Först finner tingsrätten avtalet olagligt, eftersom det säljer ut sjukvårdssekretessen. Det låter rimligt. Men därefter går tingsrätten in i ett annat lagrum, yttrandefrihetens. När man låst dörren om sig finner man att sjukhuset inte alls är något sjukhus längre utan en sorts allmän plats, varpå avtalet döms ut en gång till, av rakt motsatta skäl: det strider mott yttrandefriheten. Det står nämligen i det att landstinget skall godkänna inspelade program innan de sänds. Men det är ju censur! Förbjudet enligt 1 kap 3§ första stycket i Yttrandefrihetsgrundlagen! Ett allmänt organ får inte lov att förhandsgranska vad tv vill sända.
Myror i huvudet? Beklagar, men det är inte över än. Efter det att rätten tvåfaldigt underkänt avtalet tas det till heders igen. Det var ogiltigt när det åberopades av K:s anhöriga som grund för skadestånd. Men det är giltigt när det gäller att frita landstinget från allt ansvar mot patienten. Det är inte helt klart hur tingsrätten menar. Jag tolkar det så här: Eftersom det var så olagligt av landstinget att ingå avtalet är man inte ansvarig för de kränkningar som följde på dess verkan.
Vad jag vet är det i Sverige endast myndigheter som åtnjuter privilegiet att få sina övergrepp ursäktade av sina lagbrott. Svensson kan inte räkna med förståelse om han försvarar sin fortkörning med att han varit för berusad för att tyda tecknen. Eller med att hans körkort är utgånget, varför också rattfyllan bör betraktas som ogiltig. Men det kan, som synes, landstinget i Uppsala.
För medborgaren gäller det motsatta. De anhöriga till patienten K skall bestraffas för att de besvärat landstinget med denna onödiga process. Tingsrätten dömer familjen att betala landstingets rättegångskostnader, drygt en halv miljon.
Nej, det står inte ”bestraffas” i domen, men det är innebörden. Normalt betalar i civilmål den förlorande parten motsidans kostnader. Men från denna regel finns ett undantag. Enligt både svensk och Europarätt gäller att staten inte skall missbruka sitt ekonomiska övertag för att avskräcka medborgare från att söka rätt mot staten. Så i mål som rör mänskliga rättigheter skall staten/myndigheten stå för sin egen nota, även om Svensson anses ha förlorat. Det räcker att han ”haft fog för att föra talan”, framgår av ett vägledande beslut i HD (NJA 2012 s. 211 II).
Tydligen anser tingsrätten att det var rent ofog av K:s anhöriga att ens försöka få rätt i denna sak. Det är synd att domarna inte utvecklar detta närmare. Visste de själva innan processen började att de skulle skapa en ny doktrin om sjukvårdens tystnadsplikt, och en annan om meddelarfriheten? För om de inte visste, erfarna domare som de är, hur skulle K:s anhöriga kunna veta hur chanslösa de var?
Någon kan undra vad en utredning av ett domslut gör på kultursidorna. På detta vill jag svara att näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället.
Det står en osanning i denna dom. Den är måhända inte viktig för utgången, men helt avgörande för förståelsen av vad denna rättssak handlar om. Vi läser att ”kärandena ska solidariskt ersätta Landstinget i Uppsala län dess rättegångskostnader med 592 831 kr.” Hur kan tingsrätten skriva så, när man vet att landstinget inte haft några kostnader i denna process?
Detta avslöjades av mig i DN (25/11 2013) och bekräftades i rättssalen samma dag. Den salta notan kommer från Titan television AB, (tidigare ägt av finska Capman, numer av Stenbeckgruppen) som alltså varit familjen K:s faktiska motpart. Landstinget i Uppsala har bara agerat bulvan: lånat ut sitt namn (de kanske säger ”varumärket” i Uppsala) med den trovärdighet som följer på demokratiskt uppdrag. Upplägget och moralen överläts åt Titans jurister. Så gick det till när sjukhusmarodörer processade mot patienter i de folkvaldas namn.
Vad de folkvalda i Uppsala anser om att ha blivit utlånade? De verkar inte informerade. Om de nu bryr sig.
Domen skall överklagas. Fortsättning följer.
Maciej Zaremba
P.S. Den ideella organisationen Centrum för rättvisa, som är familjens ombud i processen, har tagit på sig rättegångskostnaderna.
Domarna vid Uppsala tingsrätt reagerade på kritiken den 16.01.14
https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/insinuant-av-maciej-zaremba/
Domarna missar min välmening
DN 2014-01-17
I gårdagens tidning reagerar de tre domarna vid tingsrätten i Uppsala på min kritik av deras dom: ”När medborgaren förlorade rätten att dö i fred” (DN 12/1).
Tråkigt nog väljer de att inte kommentera mina invändningar mot domslutet. Som i korthet går ut på att det är fritt fram för ett sjukhus att bryta mot sekretessen, bara det finns ett avtal om saken mellan ett tv-bolag och landstinget. Avtalet behöver inte ens vara lagligt. Det var det nämligen inte i detta fall, enligt tingsrättens bedömning.
Det hade sannerligen varit nyttigt för medborgarnas bildning om rådmännen velat förklara hur ett lagbrott kan ursäktas av ett annat. I stället ondgör de sig över inledningen till min artikel, där jag antydde att när en domstol avkunnar sitt beslut timmarna före julafton (då redaktioner gapar tomma) är man kanske inte helt stolt över sin produkt. Detta avvisas med emfas av rådmännen, som kallar min antydan för ”insinuation”. I själva verket publicerades domen så fort den blev färdig.
Tydligen uppfattade de inte välmeningen i min antydan. Det är nämligen ingen skam för en domare att vara missnöjd med sitt domslut. Det händer då och då att oklart rättsläge, illa skrivna lagar eller åklagarslarv leder till avgöranden som domarna själva finner stötande för rättskänslan. Ibland framgår rentav förtrytelsen av domslutet. Alltså kunde man hoppas att rådmännen i Uppsala råkat ut för detta. Men nu dementerar de med kraft att de skulle ha några skäl att vara missnöjda med sin produkt. Det var dåliga nyheter.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.
Fotnot: Den 26 november 2014 ändrades tingsrättens dom av Svea Hovrätt. Ur pressmeddelandet:
Svea hovrätt finner att Landstinget i Uppsala län (Landstinget) är skadeståndsskyldigt till anhöriga till filmad patient. Hovrätten förpliktar Landstinget att betala skadestånd med 20 000 kronor vardera till de anhöriga till den patient som filmades vid en TV-inspelning på Akademiska sjukhuset i Uppsala 2007. Hovrätten kommer liksom tingsrätten fram till att Landstingets anställda vid inspelningen röjt sekretessbelagda uppgifter och därmed gjort sig skyldiga till brott mot tystnadsplikt. Hovrätten konstaterar att anhöriga genom brottet kränkts på ett sådant sätt att de har rätt till skadestånd av Landstinget, som är ansvarigt för sina anställda. Tingsrätten avslog de anhörigas begäran om skadestånd på den grunden att de som lämnat de sekretessbelagda uppgifterna omfattades av bestämmelserna om meddelarfrihet i Yttrandefrihetsgrundlagen och att det därför saknades möjlighet att ingripa mot uppgiftslämnandet.
Hovrätten gör en annan bedömning. Hovrätten konstaterar att TV-inspelningen skett med Landstingets samtycke och under dess ansvar och kontroll. Det faktiska ansvaret är spritt i organisationen. Det grundläggande ansvaret för att sekretessbelagda uppgifter röjts vid inspelningen ligger enligt hovrätten i hög grad på arbetsgivaren, dvs. Landstinget. Röjandet av de sekretessbelagda uppgifterna får i den belysningen sägas ha skett på ett sätt som är att jämställa med att det skett på Landstingets vägnar. Under dessa förhållanden anser hovrätten att bestämmelserna om meddelarfrihet inte hindrar att arbetsgivaren, Landstinget, blir skadeståndsskyldig.
Hela domen: http://www.svea.se/Domstolar/sveahovratt/Pressmeddelanden/Svea%20hovr%C3%A4tts%20dom%20T%20803-14.pdf