DN 2016-12-14

Låt mig vara övertydlig. Den här artikeln tar inte ställning till frågan om Liberalernas EU-parlamentariker Jasenko Selimovic har trakasserat sina medarbetare i Bryssel. Den tar ställning till bevisen i den process i vars ände han befunnits skyldig. Om inte annat uppges kommer alla uppgifter från dokument: mejl, protokoll, bandinspelningar.

Jag skriver inte för att vittna om Selimovics vandel, eftersom jag inte är närmare bekant med honom. Jag skriver av ren självbevarelsedrift, på det att det skall finnas någon som larmar den dagen jag själv – eller kanske du – döms i en Kafkaliknande process. Det finns ett andra skäl. Visst är vi i Sverige fria från fördomar av alla slag. Ändå händer det att anklagelser för brutalitet och häftigt lynne fäster lite lättare vid individer med mörk skäggväxt och oskrymtat tal.

Det skall genast sägas att atmosfären på Liberalernas kansli i Bryssel inte varit god. När Jasenko Selimovic tillträdde i oktober 2015 fick han ärva Marit Paulsens personal. Uppenbarligen fick några av dem problem med hans arbetstempo och han själv med deras arbetssätt. Sådant händer när en chef byts ut. Men nu håller jag mig till det han klandrats för.

Anklagelseakten mot Selimovic är på över trettio sidor. Det är tre personer som anmäler, jag kallar dem A, B och C.

En del av kritiken handlar om att Selimovic stressat dessa tre med motstridiga order och orimlig arbetsbörda samt klandrat dem för fel som de inte begått. De flesta anklagelserna är allmänt hållna: ”kränkte min integritet”, ”trakasserade mig”, ”pikade mig”, ”ifrågasatte min kompetens inför kollegor”. Det framgår inte vilka ord som fälldes. Några är mer konkreta: ”såg argt på mig och greppade min arm”, skriver B. Men fyra händelser skildras med stor realism, med exakta citat och skildringar av tonfall. Det är ingen gissning att just dessa scener har gjort störst intryck på den kommitté som förordade att Selimovic skulle fällas. Det är en elak, hånfull och brutal person vi ser.

Anmälaren B skildrar ett möte den 4 december 2015: ”Jag trodde att vi skulle gå igenom ärendena. Då fick jag svaret: ’… du … är totalt oförmögen att göra ett ordentligt jobb. Jag har inget förtroende för dig och du är den mest inkompetenta person som jag någonsin jobbat med. Jag undrar om du är så dålig eller om det är någon annan som dig order’ /…/ Så fortsatte Selimovic: ’Jag skall bli riktigt snäll mot dig, du behöver inte gå förrän vid slutet av januari.’ Han sade att han inte hade något bruk av mina tjänster (utelämnat). Jag var totalt chockad och lämnade hans kontor med tårar i ögonen. Jag har aldrig under mina 30 år varit med om något så förnedrande och kränkande.”

De övriga tre scenerna utspelar sig den 15 mars samt den 4 och den 6 april. Det är C som vittnar. Under dessa möten får hen papper kastat på sig, bli kallad ”idiot” och ”korkad” (idiot, stupid) av en rasande (furious) Selimovic som bland annat skriker att han ”inte tänkte sänka sig så lågt som att förklara för en simpel sekreterare vad den skall göra”.

Det är för att dessa vittnesmål är så detaljerade som de gör trovärdigt intryck. De ”bär det självupplevdas prägel”, som domare brukar skriva. Den råhet som Selimovic demonstrerar i dessa scener gör de mer diffusa anklagelserna sannolika. En person som kallar folk idioter är förstås i stånd att kränka dem även på annat sätt.

Skälet till denna artikel är att jag lyssnat på inspelningar från dessa fyra möten. Tvivelsutan är det de samtal som åberopas. Det är rätt tidpunkter och samma ämnen som avhandlas. Inspelningarna är kompletta, börjar när vederbörande stiger in och slutar när hen lämnat rummet.

Inget av det som de anställda B och C har påstått i sina anmälningar finns på dessa band. Inga skällsord, inga personomdömen. Inga repliker som ens påminner om de citerade elakheterna ovan. Inga skrik.

En bedömning av tonfall är subjektivt förstås. I mitt öra är Selimovic i samtalet med B genomgående lågmäld, hovsam – och besvärad. Han hoppas att hen inte upplevt någon misstro från hans sida: ”Jag tycker att vi båda varit öppna mot varandra… med att försöka få det att fungera.” B svarar: ”Absolut, absolut!” Selimovic säger att han skall försöka underlätta B:s sista tid på jobbet. B säger sig uppskatta det, och verkar mena vad hen säger. De skils i avmätt samförstånd.

Jag skriver inte för att vittna om Selimovics vandel, eftersom jag inte är närmare bekant med honom. Jag skriver av ren självbevarelsedrift, på det att det skall finnas någon som larmar den dagen jag själv – eller kanske du – döms i en Kafkaliknande process.

Samtalen med C har en annan karaktär: Selimovic vill att C skall ta ett större ansvar. Talar mest själv, ger instruktioner om hur han vill ha e-posten hanterad, berättar i detalj vad C skall göra och vad hen måste låta bli. Man märker otålighet, men inga höjda röster eller föremål som kastas. Under de över 90 minuterna hittar jag en sarkasm. När C värjer sig mot nya uppgifter säger Selimovic: ”Du måste kunna göra det. Gör dig inte mer inkompetent än du är.” I övrigt är grundstämningen ”kom igen, jag vet att det här kan du göra mycket bättre”. Likväl förstår man att för C kan inte dessa samtal ha varit så behagliga. Får man så många instruktioner känns det att chefen är missnöjd med ens insats.

När man läser vittnesmål som är så fjärran från det som faktiskt hänt tänker man först att vittnena hittar på. Inte nödvändigtvis. Lögnen kan vara omedveten. B blev förstås ledsen av att höra att hen inte motsvarat förväntningarna. När B fyra månader senare återger samtalet verkar hen lägga ord i munnen på Selimovic som motsvarar hur det kändes. Det är ett välkänt psykologiskt fenomen. Han sade kanske ”du medger själv att det inte fungerar”, B:s känsla minns: ”Du är totalt inkompetent.” Jag antar att om en advokat frågat B och C: ”Sade han verkligen så, skrek han? Tänk på att ni vittnar under ed”, skulle de ta tillbaka. Men i den här processen blir inget vittne utfrågat av försvaret. Det är just det som är problemet.

Dessa två vittnesmål är de mest belastande för Selimovic, och de är alltså falska. Jag kan inte veta vad som ligger bakom de övriga. Men erfarenheten säger att om målsäganden lämnar tjugo uppgifter – varav de få som kan kontrolleras visar sig vara fel – bör man betrakta de övriga med stor försiktighet.

Selimovic lämnade in dessa inspelningar till EU-parlamentets talman Martin Schulz. Men de påverkade inte Schulz beslut. Av allt att döma blev de inte ens uppspelade och avhörda. Schulz skriver i sitt beslut att ljudbanden saknar bevisvärde, eftersom B och C inte visste att samtalen spelats in. Och för övrigt kunde ju Selimovic ha kränkt dem vid andra tillfällen. Det kanske han kunde. Men det är just dessa tillfällen, inte några andra, som åberopas som grövsta exempel på trakasserier. Ingen normal domstol skulle avfärda en bevisuppgift som väcker så starkt tvivel på vittnes trovärdighet.

Varför har inte Selimovic gått ut offentligt med detta material? Han svarar att sedan han blivit fälld lär ingen tro ifall han själv hävdar att han varken har skrikit eller förolämpat någon.

Det är tillåtet att spela in samtal som man själv deltar i. Men det verkar inte helt normalt att banda alla möten med sin personal. Varför gjorde han det?

Selimovics förklaring bekräftas av hans jurist. Denne berättar att kring årsskiftet upptäckte Selimovic oklarheter på kansliets konto. Juristens råd blev att medan han utreder saken skulle Selimovic dokumentera alla samtal. Skulle det framgå oegentligheter, skulle ingen kunna påstå att han känt till dem utan att reagera.

Av dessa dokument framgår att Selimovic under hela våren försöker få den anställde A att redogöra för ekonomin. Det framgår också att han inte har framgång. Ett typiskt mejl, det fjärde i ordningen, den 2 mars: ”Jag bad dig … att ta fram historiska bankutdrag som visar vilka transaktioner som har genomförts… Jag avslutade mailet med att klargöra att det vore bra om det kunde göras snart. Sedan de två veckor som har gått sedan dess har ingenting hänt i detta ärende.”

En vecka senare tar Selimovic kontakt med EU-parlamentets jurister. Han undrar vad han kan göra åt en anställd som obstruerar. Finns det disciplinära åtgärder? Samma dag som Selimovic skall diskutera saken med parlamentets personalchef Herwig Kaiser (21/3) sjukskriver sig A. Kort därefter blir också C och ytterligare en person på kansliet sjukskrivna.

Redan i februari hade Aftonbladet en artikel om att Jasenko Selimovic trakasserar personalen. Det var A som uttalade sig. Nu är det april, tidningen söker upp Selimovic med frågor om de sjukskrivna. Innan han svarar ringer Selimovic till Liberalernas presschef i Stockholm. Vad tycker hon att han skall säga? Han kan inte förtiga att han i månader utrett oklarheter kring kansliets konto.

Presschefen ger honom rådet att göra sig oanträffbar för medierna. Selimovic svarar att när saken kommer ut lär han framstå som den som dolde något. Den rollen tänker han inte acceptera. Han anklagar ingen, säger han, men han måste få klarhet. När samtalet avslutas har han gjort klart att nästa gång han får frågor om arbetsklimatet på Brysselkontoret kommer han att nämna oklarheter kring ekonomin.

Om Jasenko Selimovic blivit rannsakad i Sverige skulle allt jag nu berättat bli offentligt. Vi skulle få höra hur det låter på ljudbanden. Sådana är reglerna för svensk rättegång.

Dagen därpå, den 15 april, anmäler den anställde A Jasenko Selimovic för trakasserier. Någon dag senare anklagas han för samma sak av C och B (som slutat på kansliet drygt två månader tidigare).

Allt som jag hittills berättat var känt för Martin Schulz när han den 22 november fann Selimovic skyldig till trakasserier. Eller, rättare sagt: allt har lämnats in som motbevisning. Om det blivit granskat är en annan fråga. EU-parlamentets rättskultur visar sig ligga mycket långt från den svenska.

När Selimovic frågas ut inför Rådgivande kommittén vill han veta vilka beteenden han anklagas för. Han får ett ospecificerat besked: ”psykiska trakasserier”. Han får svara på allmänna frågor om sitt sätt mot personalen. Han erbjuds att kalla vittnen. Selimovic svarar att för att kalla vittnen måste han först få veta vilka situationer de skall vittna om.

Det är hela processen, två möten på sammanlagt en timme och femton minuter, enligt Selimovic. Fyra månader senare får han veta att kommittén förordar att han skall fällas för mobbning av A, B och C. Han har skrikit åt dem, framfört grundlösa anklagelser, sagt upp dem på ett brutalt sätt samt använt ”hotfullt kroppsspråk”. Om Selimovic har något att invända innan talmannen Martin Schulz fattar sitt beslut, skall han göra det före den 19 oktober.

Återigen kräver Selimovic att få veta vilka konkreta handlingar han anklagas för. Det går ju inte att försvara sig mot att man varit elak i största allmänhet. Selimovic inskärper att det han misstänks för är kriminellt i Sverige och i en rad andra länder. En disciplinär ”reprimand” av EU-parlamentet har därför verkan av en straffdom – och kan äventyra hans framtid. Selimovic åberopar Europakonventionen: Den som anklagas för ett brott har rätt till muntlig förhandling, rätt att förhöra vittnen, att se alla handlingar och få tid att förbereda sitt försvar.

Först nu, den 9 november – fem månader efter anmälan och fem dagar innan hans svarstid går ut – får Selimovic veta vilka handlingar han anklagas för. Det vill säga – några av dem. Han får bara se delar av akten, i censurerat skick. ”Utelämnat” står det på en rad ställen. Han får inte ta med sig akten eller ta kopior. Hans svar skall vara inne den 15 november.

Dessa villkor innebär att han har fyra dagar på sig att först skriva av trettio tätskrivna sidor, gissa vad som döljer sig bakom censurerade avsnitt, skaffa motbevisning och formulera sin inlaga.

Det är faktiskt obegripligt. En stat som uppställde sådana hinder för försvaret skulle inte släppas in i EU. Jag har ingen bättre förklaring än att EU-parlamentet inte visste vad den gjorde när man (år 2014) skrev reglerna för hur mobbning skall beivras. Det framgår av ”Internal rules on harassment” att hela processen skall vara hemlig samt att den misstänkte i vissa fall kan fällas utan att få veta vem som klandrat honom och för vad (kap 5 art 12).

Selimovics försvarsskrift är på 21 sidor plus bilagor. Åtta inspelade samtal, somliga timslånga. Hur lång tid skulle en domstol behöva för att granska materialet – med inspelningar på ett språk man inte förstår? (Att få dem översatta och utskrivna under fyra dagar var förstås ogörligt.)

Fem arbetsdagar senare, den 22 november, fälls Selimovic för att ha trakasserat personalen. Hela hans motbevisning avvisas. Inspelningarna avfärdas med argument som jag citerade tidigare. Hans belägg för att en anställd obstruerat granskningen av ekonomin avfärdas med att även om så skett, så har Marit Paulsen (som varit chef för denne ett år tidigare) fullt förtroende sin personal. Ja, så står det faktiskt.

Låt mig antyda vad en så regellös justis kan brukas till. I akten finns två brev från utomstående. Ett anonymt, från någon som berättar hur Selimovic sex år tidigare trakasserat medarbetare. Det åberopas som tungt vägande i beslutet. Det andra brevet (undertecknat) vittnar om Selimovics goda chefskap under samma tid. Det omnämns inte. Här kan man invända att lovorden kan vara skrivna på beställning. Givetvis. Men det kan också det anonyma klandret vara. Liberalerna är inte ett unikt parti, helt fritt från maktkamp och ränker.

Exempelvis upplyste anonyma källor (DN 22/11) om att också Selimovics politikerkollegor Fredrick Federley och Cecilia Wikström hade skäl att frukta honom. Hade de det? Till mig säger Federley att han och Wikström faktiskt fick höra från Rådgivande kommittén att de borde ”tänka på sin säkerhet”. Men de fick inte veta varför. Själv har Federley aldrig upplevt Selimovic som hotfull.

Cecilia Wikström: ”Ja, vi har fått det rådet. Jag valde att nonchalera det fullständigt. Jag vill säga att jag inte för en sekund känt mig hotad eller orolig eller rädd eller något annat.” Men kommittén antydde att hon borde vara det? ”Det får stå för kommittén.”

Avslutningsvis: Mobbning på arbetsplatsen är ett vidrigt fenomen, som jag ägnat en artikelserie (”Mobbarna och rättvisan”, 2010). Reportagen var skrivna från offrens perspektiv och efterlyste hårdare sanktioner, efter rannsakan och dom. Men hemliga processer, som den i Bryssel, med politiker som domare och rättsregler upphävda, är något helt annat: det är en inbjudan att föra politik med Donald Trumps metoder.

Om Jasenko Selimovic blivit rannsakad i Sverige skulle allt jag nu berättat bli offentligt. Vi skulle få höra hur det låter på ljudbanden. Sådana är reglerna för svensk rättegång. Detta är alltså mitt ärende: att återföra hanteringen av detta fall till svensk standard.

Maciej Zaremba

Fakta. Detta har hänt

30 september 2015 ersätter Jasenko Selimovic Marit Paulsen i EU-parlamentet.

18 februari i år anklagas Selimovic i Aftonbladet av en anställd för trakasserier.

I mitten av mars upplyser Selimovic EU-parlamentets personalchef om att han misstänker att en av hans anställda obstruerar hans granskning av kansliets ekonomi.

I början av april sjukskrivs tre anställda på kansliet.

15–17 april anmäls Selimovic för trakasserier. Han blir underrättad om anmälan 28 april.

24 maj och 14 juni hörs Selimovic av Advisory committee (Rådgivande kommittén) som hanterar klagomål om trakasserier inom Europaparlamentet. Kommittén lämnar sin rekommendation till EU-parlamentets talman (Martin Schulz), som ensam fattar beslutet.

5 oktober rekommenderar kommittén att Selimovic skall fällas.

11 oktober begär Selimovic insyn i anklagelseakten.

25 oktober beslutar Martin Schulz att Selimovic bara får se delar av akten. Selimovic överklagar beslutet.

9 november avslår Schulz Selimovic överklagan.

15 november lämnar Selimovic in sin försvarsskrift.

22 november finner EU-parlamentets Martin Schulz att Jasenko Selimovic har trakasserat tre anställda och skall tilldelas en reprimand.

1 december lämnar Selimovic in en formell begäran till EU-parlamentets personaldirektör att granska den ekonomiska redovisningen hos Liberalernas kansli.

6 december överklagar Selimovic reprimandbeslutet. Till överklagan fogas ett utlåtande från en svensk professor i rättsvetenskap som menar att hanteringen av Selimovics fall inte lever upp till EU:s rättsprinciper. Enligt EU-parlamentets regler måste överklagandet hanteras inom en månad. Fattas inget nytt beslut före den 7 januari 2017 blir reprimanden automatiskt annullerad.

Liberalernas etiska kommitté har tidigare meddelat (AB 24/11) att man avvaktar utgången av överklagandet innan man fattar beslut om egen utredning.