DN 2019-01-16
Mordet på den liberale borgmästaren Paweł Adamowicz i Gdansk är ytterligare ett tragiskt uttryck för det politiska sönderfallet i Polen. Maciej Zaremba konstaterar att det är lätt att släppa loss demoner, men att det inte går att kalla dem tillbaka.
När det polska regeringsplanet störtade utanför Smolensk i april 2010 skrev jag under natten en artikel som jag kanske borde ångra. Jag såg bilderna av forna bittra fiender som bad varandra om förlåtelse och jag tänkte att en katastrof av sådana dimensioner bara kan ena det splittrade landet. ”Min slaviska själ viskar till mig att den här sorgen inte kommer övergå i bitterhet eller vrede. Kanske därför att den är så stor att den måste delas.”
Jag kunde inte ha mer fel. Det tog inte många dagar innan populistledaren Jarosław Kaczyński började exploatera katastrofen för att så misstro och hat. Det kom att heta att olyckan var ett attentat, genomförd av Polens liberaler och Vladimir Putin i förening. Därmed var tonen satt för politiken. Kaczyńskis politiska motståndare hade inte bara fel idéer, de var onda människor, landsförrädare och av genetiskt sämre sort. Det är för att de vill sitt land illa som de försvarar rätten till abort och tolererar homosexualitet. Och tänker släppa in muslimer.
Det fungerade. Fem år senare vann Kaczynskis parti PiS valet på denna retorik plus löften om dramatiskt höjda bidrag och pensioner. Efter tre år av PiS styre är Polen ett land med lägst tillit i Europa och där många familjer inte längre kan dela ett söndagsbord.
Sorgen som drabbar Polen nu lär de inte heller kunna dela.
I söndags mördades den liberale borgmästaren i Gdańsk Paweł Adamowicz under en välgörenhetsgala. Inramningen kunde inte bli mer symbolisk. Stiftelsen WOŚP, som i tjugosex år genom auktioner och konserter samlat pengar till utrustning för sjukvården är det i särklass mest omtyckta medborgarinitiativet. Årets insamling inbringade motsvarande en kvarts miljard kronor. Det var när Paweł Adamowicz skulle tacka sina landsmän för deras empati som han fick en kniv i hjärtat.
Han var sinnebilden för allt som nationalistregeringen avskyr: prideparader, sexualundervisning i skolan, viljan att ta emot flyktingar och beredskap att kritiskt omvärdera historien.
Knivmannen skrek i mikrofonen att Adamowicz måste dö eftersom det var hans parti som satte honom i fängelse fem år tidigare. Stefan W, som mördaren heter, blev den gången dömd för en rad väpnade rån, som han också erkände. Allt tyder på att 27-åringen inte är frisk i huvudet. Innan han börjat råna banker vårdades han av psykiatrin. En ensam vettvilling?
Kanske vettvilling, men ensam om det?
Få andra politiker har blivit mer smutskastade av Polens statstelevision och nationalistmedia än Paweł Adamowicz. Han var sinnebilden för allt som nationalistregeringen avskyr: prideparader, sexualundervisning i skolan, viljan att ta emot flyktingar och beredskap att kritiskt omvärdera historien. Han har dessutom haft fräckheten att vinna tre borgmästarval på denna politik. I juni 2017 blev han (tillsammans med tio andra borgmästare) dödförklarad av extremistorganisationen Młodzież Wszechpolska (Allpolsk Ungdom). Dokumentet sprids på nätet, med bild på Adamowicz. ”Dödsbevis” står det. ”Utfärdare: Den polska nationen.” ”Dödsorsaken: liberalism, multikulturalism, dumhet.” Ja, det står också att dödförklaringen är ”politisk”. Men dokumentet, med Polens vapen, ser ut som dödsattest.
Hur reagerade det officiella Polen? För två veckor sedan tog den forne ledaren för Allpolsk Ungdom plats i regeringen. Adam Andruszkiewicz blir som minister ansvarig för digitalisering och sociala medier. Och en vecka tidigare beslutade åklagaren att ”dödförklaringen” av Adamowicz varken uttryckte hot eller missaktning, utan var ”uttryck för politiska åsikter” samt ”missnöje med borgmästarens initiativ”, vilket omfattas av yttrandefriheten.
Säkert av en slump råkade Jarosław Kaczyńskis stats-tv i torsdags sända ett hetsinslag också mot WOŚP, stiftelsen på vars gala Adamowicz blev mördad tre dagar senare. I ett slags dockteater fick man se hur de insamlade pengarna hamnar i fickan på en vidrigt vanställd, men igenkännbar oppositionspolitiker. Bara en tia blir kvar till de behövande. En märklig sedel, när man tittar närmare. Den har en Davidstjärna i vänstra nederkanten.
Dagen efter mordet gav Polens president Andrzej Duda och även Jarosław Kaczyński uttryck för bestörtning och sorg. De kanske menar det. Men det är för sent. De blir inte trodda ens om de gråter. Däri ligger Polens tragedi.
Om några veckor kommer kanske en åklagare säga att man inte funnit kopplingar mellan knivmannen och högerpolitiker. Det kan vara sant. Men varannan polack kommer att misstro beskedet, eftersom åklagarna numera är underställda nationalistpartiet.
När misstron nått en viss nivå finns ingen väg tillbaka. Den gripne var inte ens förhörd när landets ledande oppositionstidning slog fast att dådet var ett politiskt attentat. Och Adamowicz kropp hade knappt hunnit kallna när Kaczyńskis tv började peka ut offrets partivänner som ansvariga för mördarens sinnelag. Var det inte deras ilskna ord om PiS som gjorde folk våldsbenägna? Det måste sägas att den nedrigheten, som indirekt gjorde offret vållande till sin egen död, till och med fick ett par högerskribenter att ropa ”skam”. Men de är för sent ute.
Nej, denna tragedi inte lär sätta stopp för den polska hatspiralen. Jarosław Kaczyński kommer att fortsätta med sin söndringspolitik, den enda han behärskar. Man kan släppa loss demoner, men det går inte att kalla dem tillbaka. Återstår att försöka rida på dem.
Jag fick grundligt fel för nio år sedan. Jag kan bara hoppas att jag får det också nu.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.