Author: maciej (Page 1 of 4)

Długi powrót do Polin

Polskę odkrył w X wieku pewien żydowski kupiec.

Wolno mi tak napisać? Czy może to uwłacza narodowi, że ktoś go odkrywa? Jednak czytamy, że to Ibrahim ibn Jakub z Kordoby wspomina jako pierwszy o tym, co później stanie się Polską: o księciu Mesko jego mroźnym kraju, jego skorych do gniewu poddanych i ich osobliwych zwyczajach.

Na przykład takim: młody żonkoś, który odkryje, że panna młoda jest dziewicą, może odesłać ją do domu ze słowami: „gdyby było w tobie coś dobrego, byliby cię pożądali mężczyźni i z pewnością byłabyś sobie wybrała kogoś, kto by wziął twoje dziewictwo.” Jest rok 966. Półtora wieku przed kroniką Galla Anonima.

W sąsiedniej sali można obejrzeć najstarsze polskie monety, z XII wieku. Polacy znają je jak własną kieszeń: z obrazka na rewersie 10 zł. Ale teraz gromadzi się tu tłumek i zaczynają się rozmowy, wyciąganie portfeli, porównywanie, kręcenie głowami. Nie, o tym nie mieli pojęcia. Że te dziwne znaki na pierwszych monetach znaczą „książę Mieszko”. Tyle, że po hebrajsku.

Niewiele jest muzeów, które potrafią wstrząsnąć wyobrażeniami zwiedzających już przy pierwszej gablocie. Ale Polin nie jest zwykłym muzeum. Ludzie zjeżdżają z drugiego końca świata, żeby je zobaczyć, i niektórzy wychodzą zapłakani. Trudno mi znaleźć słowo na to, co tu się odbywa. Zamawianie duchów? Kontemplacja? Katharsis?

Jesteśmy na Muranowie, w tej części Warszawy, do której moja mama nigdy nie chciała chodzić. Gdy kiedyś, mimo to, przypadkiem tam trafiliśmy, wzrok jej poszarzał i zamilkła, zesztywniała. Próbowałem zabawiać ją dziecinną paplaniną. Czemu te domy stoją wyżej niż ulica? Fuknęła na mnie, niespodzianie ostro, że dosyć ma już głupich pytań. Słów nie pamiętam, tylko to, co stało się z jej twarzą. W jednej sekundzie przemknęła przez nią wściekłość, rozpacz i smutek tak bezdenny, że ja, potraktowany właśnie jak idiota jedenastolatek, pojąłem w tym momencie, nie rozumiejąc ani czemu ani jak, że moją misją w życiu będzie pocieszanie mojej mamy.

Jest nas dość wielu z taką misją, rozsianych po świecie, ale nikomu z nas się nie udało. Jesteśmy dziećmi tych niepocieszonych.

Foto: Karol Szczecinski. Muzeum Historii Żydów Polskich

Na fotografii jest odpowiedź na moje pytanie. To tam zostało ono postawione, jakieś sto metrów na lewo od kościoła, piętnaście lat po zrobieniu zdjęcia. Substancja między ścieżkami to mieszanka ludzkich kości, ceglanego pyłu i popiołu. Ta pustynia ciągnie się kilometrami dookoła. Tyle zostało po żydowskiej dzielnicy w Warszawie.

Po wojnie władze uznały, że nie da się wykopać resztek z ruin. Skruszono je i udeptano, a na tym miejscu zbudowano nowe miasto. Ulicom, które biegły już inaczej, ponadawano nowe nazwy. Kiedy tam szliśmy w 1962, nic prawie nie przypominało o tych 400 tysiącach Żydów, którzy dwadzieścia lat wcześniej tu mieszkali, umarli tu albo zostali stąd zabrani w swoją ostatnią drogę.

Nikt też nie powiedział mi, że basen, gdzie w Poznaniu chodziłem na lekcje pływania, był przed dwudziestu laty synagogą. Albo że w drodze do szkoły depczę po żydowskich macewach. Nie wiedziałem, że przed wojną istniały setki miasteczek, gdzie rozmawiano głównie w jidysz. Żaden szkolny podręcznik nie podawał, że naziści stworzyli obozy śmierci dla Żydów.

Aż do lat 80. można było dorastać w Polsce, nie zdając sobie sprawy, że ten kraj od średniowiecza do całkiem niedawna był największą etniczną i wyznaniową mieszanką w Europie. Gdy polska armia we wrześniu 1939 wyruszała przeciwko Hitlerowi, miała kapłanów polowych pięciu wyznań. Wśród nich siedmiu rabinów i jednego imama.

Niewiele znam przykładów równie skutecznego prania mózgu jakiejś nacji. A może to skaza samozawiniona? Pamięć o trzech milionach polskich Żydów, o całym świecie pełnym szkół, świątyń, słynnych filozofów, teatrów, żydowskich dzielnic i całych miasteczek, związków sportowych, gazet, partii politycznych i wojskowych oddziałów wyznania mojżeszowego… Jakże mogła zniknąć? Jak to możliwe, że kraj, któremu amputowano całą kulturę, zawsze istniejącą w jego krwiobiegu, nie odczuwał bólów fantomowych? Albo choćby żalu?

Dziś mamy istny zalew książek, które próbują odpowiedzieć na te pytania. Często obarcza się winą komunizm. To prawda, dla marksisty wojna światowa była przejawem walki klas, zatem zabrakło tam miejsca na ludobójstwo, nie pasujące do schematu. „Ofiary faszyzmu” głosiły napisy na masowych grobach, w których leżeli sami Żydzi. Dopiero w latach 80. Holokaust mógł przejść przez cenzurę.

Komuniści w Polsce mieli niewątpliwie także inne powody, żeby odmawiać mniejszościom ich miejsca w historii. Ponieważ uważano ich za marionetki Moskwy, usiłowali być bardziej polscy od Polaków. Czasami było to tylko absurdalne, jak mania nazywania wszystkiego, od dzielnic miast po papierosy, imionami polskich rycerzy czy nazwami dynastii. Groźne zrobiło się, kiedy mniejszości (Żydów, Niemców, Ukraińców, Ślązaków, Białorusinów, Mazurów i innych) wypisano ze wspólnej historii i zaczęto traktować jako element obcy. Ten proces kulminował jak wiadomo w latach 1967–1969, kiedy to „wrogów socjalizmu” przedstawiono jako wrogów narodu, a przy tym okazało się, że noszą oni żydowskie nazwiska.

Rzecz tylko w tym, że na wielu innych obszarach Polacy nie dali tak łatwo wymazać sobie pamięci. Agresywna niepamięć dotknęła niemal wyłącznie polskich Żydów. Trwała przez prawie pół wieku. Potem wybuchły bóle fantomowe.

Czemu tak późno? Czy muszą wymrzeć naoczni świadkowie, żeby można było mówić swobodnie o tym, co się stało? Powiedziano, że nikt, kto był świadkiem Holokaustu, nie jest bez winy. Amerykański psychiatra Robert J. Lifton zauważył, że ludzie, którzy byli obecni przy czymś tak straszliwym, usiłują odzyskać równowagę, dystansując się od ofiar. Lub po prostu szukają usprawiedliwień dla własnej bierności. Albo bezsilności. W rodzaju, że ofiary w jakiś sposób same są winne swego losu. Istnieje w Europie typ antysemityzmu, który nie może wybaczyć Żydom, że ich zagłada popsuła innym autowizerunek.

I jest jeszcze inny, bardziej trywialny, lecz nie mniej traumatyczny powód tego długiego zapomnienia. Ktoś się wprowadził do domu Singerów tego samego dnia, kiedy rodzinę zabrano do obozu. Ktoś inny przejął ich piekarnię czy kancelarię adwokacką z obrazami, dywanami, porcelaną. Dla milionów ludzi śmierć żydowskiego sąsiada oznaczała możliwość lepszego życia. Są w Polsce takie miasteczka, gdzie prawie nikt nie może czuć się pełnoprawnym właścicielem swego domu. Jakie ślady zostawia to w duszy? Podróżujący po tych okolicach rzadko dostają odpowiedź na pytanie, gdzie kiedyś stała synagoga.

„Tęsknię za tobą, Żydzie” można było przeczytać na murach i ścianach budynków od Krakowa po Gdańsk w roku 2005. Do tego czasu przez dziesięć lat wydano blisko tysiąc tytułów poświęconych losom Żydów. Wszystko, od rewelacji w sprawie udziału Polaków w Zagładzie, rozpraw naukowych, pamiętników i raportów z badań po książki publicystyczne i pamiątkowe albumy o miastach, których już nie ma. Jakby pękła jakaś zapora. (Muszę tu odnotować ponury paradoks: prawdopodobnie jest dziś więcej książek o polskich Żydach, niż Żydów mieszkających w Polsce). I ten zalew wciąż trwa, w zdumiewającym wręcz tempie dziesięciu tytułów na miesiąc.

Przeważnie jest to bolesna lektura dla Polaków, których przez sto lat karmiono narodowo-romantyczną ideą o „narodzie polskim” jako czymś prastarym, pierwotnym i bez domieszek. I jeśli spyta się Polaka (proszę zapytać mnie!), czym się wyróżnia to nieskażone plemię, odpowie pewnie „tolerancją”. Polskim claim to fame jest to, jeżeli Państwo nie wiedzieli, że byliśmy kolebką i ostoją wolności religijnej. Jedynym krajem, gdzie uchodźcy ze wszystkich wojen religijnych Europy mogli znaleźć schronienie.

*

Teraz się sypią te wyobrażenia. Tamta etnicznie czysta Polska nigdy nie istniała. Kraj był tyglem religii i nacji, od biedy powiązanych językiem. Nie ma nawet sensu pytanie o wkład Żydów w polską kulturę, ponieważ tych dwóch rzeczy nie da się rozdzielić. Kultura polska, taka jaką znamy, nie byłaby sobą bez trzydziestu pokoleń żydowskich drukarzy, poetów, wynalazców, proroków, kupców i ich latorośli. Byłaby inną kulturą. Nikt nie wie jaką, lecz na pewno ubożsżą w półcienie.

Także tolerancja jawi się w innym świetle. Polskie prawo z 1573 roku, zakazujące dyskryminacji z przyczyn religijnych, było istotnie wyjątkowe. (Podobne uprawnienia Szwedzi otrzymali dopiero w roku 1951, bez mała czterysta lat później). Ale nie przeszkadzało ono w odsuwaniu Żydów od pewnych zawodów, wypędzaniu ich z miast, gnębieniu ich dowolnie nakładanymi podatkami ani robieniu z nich kozłów ofiarnych, winnych wszelkim nieszczęściom.

Najbardziej bolesne dla portretu wlasnego Polaków jest uświadomienie sobie, że nie „zrobili, co mogli”, jak zwykło się mówić, żeby ocalić polskich Żydów od hitlerowskiej machiny śmierci.

Niewielką pociechą jest fakt, że Polacy zrobili więcej niż inne narody, kiedy teraz przychodzi im zrozumieć, że część z nich wydawała swoich sąsiadów, czy nawet brała udział w zabijaniu.

*

Jako narodowy rachunek sumienia, to, co się teraz dzieje, nie ma precedensu. Wcześniej tylko Niemcy potrafili tak bez znieczulenia ciachać w swoim autowizerunku. Ale Niemcy nie mieli już nic do stracenia. Niektórzy twierdzą jednak, że polska odwaga do samokrytyki podszyta jest koniecznością. Że ludzie już nie mogą dłużej żyć w domu, w którym straszy.

Ktoś powiedział, że w Polsce można czuć się świetnie, dopóki nie otworzy się gazety. Od chwili upadku komunizmu kraj rozwija się w zawrotnym tempie. Bieda maleje, prawie wszystko działa, łapówkarze siedzą pod kluczem, można poruszać się na wózku inwalidzkim, polscy uczniowie zostawiają w tyle szwedzkich, na czele rządu stoi kobieta, płace rosną, przestępczość spada, a Żyd z pejsami jest w Warszawie bezpieczniejszy niż w Malmö. Ten i ów zaczął już sortować śmieci. Z ludźmi można dogadać się po angielsku, są życzliwi dla obcoplemieńców. Ba, nawet dla Rosjan.

Ale otworzyć gazetę to tak, jakby uchylić bramy czyśćca. Spokojny kraj zdaje się drżeć na krawędzi wojny domowej. Nie można ufać nikomu, politycy są albo cyniczni, źli, albo skorumpowani; kraj pozostaje w rękach zdrajców, pederastów, wyznawców Antychrysta, szwedzkich feministek (a tak), obcych agentów, UE, mafii, komunistów, Putina i Angeli Merkel.

To jest ten dom, w którym straszy. Na publicznej scenie, w polityce i na szpaltach gazet, rozsądni, zdałoby się, prawicowi politycy przestają zachowywać się racjonalnie. Gdy spotykają odmienny pogląd, wietrzą wroga. Trywialne sprzeczki mogą w mgnieniu oka nabrać wagi zmagań dobra ze złem. Tak jakby byli więźniami greckiej tragedii. Ktoś pisze ich role.

Robią to duchy, uważa antropolog kultury Joanna Tokarska-Bakir. Widma nieopłakanych. Albo, mniej poetycko: wyparta historia.

Proszę nie pytać mnie, jak duchy to robią. Ale wydaje się, że ludzie, którzy wbrew lepszej wiedzy bronią swego autowizerunku, skłaniają się ku widzeniu świata w kategoriach czerni i bieli, dobra i zła. Jakby najmniejsze zawahanie groziło otwarciem szczeliny w pancerzu, przez którą mogłoby wedrzeć się wielkie zwątpienie.

*

Potrzebowałem tak długiego wstępu, aby pokazać, że Polin, nowo otwarte Muzeum Historii Żydów Polskich, także PISZE historię. Wyznacza symboliczny kres pewnego narodowego spojrzenia na historię w kraju, gdzie nacjonalizm – z przyczn historycznych – był do niedawna nieodzowny i równoznaczny z dążeniem do wolności. To niemało, zwłaszcza jeśli popatrzeć, dokąd zdaje się zmierzać Europa.

Polin to hebrajska nazwa Polski. Już w pierwszej sali muzeum lekka konsternacja. Tam, gdzie można by się spodziewać średniowiecznego zwoju Tory, szumi puszcza. Wsłuchujesz się w ptasie tryle, aż pojmujesz. Twórcy muzeum odwrócili perspektywę! To nie Polska tu opowiada historię Żydów. To Żydzi, którzy tu mieszkali opowiadają swoją. Las był, rzecz jasna, pierwszą rzeczą, jaką ujrzeli przybysze z Kordoby.

W kolejnych salach przemawiają głównie żydowskie źródła. Jeśli ktoś chce, wystarczy mu czytania i słuchania na cały tydzień. Są tu schowane w szafkach, szufladach, przegródkach, na ekranach dotykowych, w słuchawkach – listy, umowy kupna, pamiętniki, protokoły policyjne, przepisy kucharskie, religijne spory…

Chór pomieszanych głosów, często osobistych, czasami intymnych, z ośmiu wieków. Wiedza potomnych maksymalnie wyciszona. Nie znam żadnego, tak świadomie anty-anachronicznego muzeum, gdzie zwiedzających kusi się, by się rozpoznawali w dawno temu zmarłych.

Rezygnacja z wszechwiedzącego komentarza na rzecz świadków z epoki to genialny pomysł, jeden z paru, dzięki którym muzeum jest tak przejmujące. Zwiedzający przenosi się mentalnie z widowni na scenę. Inny szczęśliwy chwyt to odrzucenie abstrakcji. Któremuś z krytyków zabrakło na wystawie osobnej części poświęconej antysemityzmowi. Ów krytyk najwyraźniej nie załapał bluesa. Ta ekspozycja prosi, żebyśmy zapomnieli to, co wiemy. Zaprasza, byśmy popełzli pod prąd czasu, liznęli smaku życia, jaki znali ci żyjący wtedy.

I opowiada, bardzo obrazowo, że polscy Żydzi byli przez stulecia wystawieni na stałą nagonkę ze strony Kościoła a także, to na przemian, na chciwość feudalnych panów, kozacki resentyment wobec szlachty, nienawiść pańszczyźnianych chłopów do wszystkich dokoła, zawiść chrześcijańskich kupców oraz – w czasach współczesnych – na nacjonalistyczne wykluczenie i rasizm. Ale nigdy na wszystko to jednocześnie. Przez długie okresy władza królewska albo szlachta chroniła „swoich” Żydów przed zawistnymi mieszczanami i fanatycznym klerem. Późniejsze zbiorcze pojęcie „antysemityzmu” przeszkadza w zrozumieniu, jak tenże powstawał.

*

Większość muzeów mieści się w budynkach, które wzniesiono w innym celu. Wciska się to, co ma się do pokazania, do istniejących już lokali. Polin jest inne, co tłumaczy, czemu stworzenie go zajęło aż dwadzieścia lat. Zaczęto od szukania przestrzennej ekspresji dla klimatu danej epoki. Wiek XVII, złoty wiek polskich Żydów, wymaga przestrzeni wysokiej, otwartej. Schyłek XIX wieku to emancypacja, syjonizm i dezorientacja. Czy trzeba emigrować, czy można zasymilować się, ale pozostać Żydem? Tu człowiek ma nie wiedzieć, kędy droga. I czarne lata 1939–1945, klaustrofobiczny labirynt, w którym przestrzenie zakrzywiają się, a ściany walą się wokół wydanych na zagładę.

A zatem zaproszono architektów do wzniesienia budynku wokół historii, w której krzywizny i wysklepienia były już postanowione. Zwycięski projekt Fina, Rainera Mahlamäkiego (z którym konkurowali między innymi Daniel Libeskind i Peter Eisenman) jest zarazem prosty, niezwykły i naładowany symboliką. Fasada ze szklanych, ustawionych pod kątem paneli zabarwia się kolorem nieba; w niektóre dni wygląda jakby wzlatywała nad ziemię. Zaś w holu wejściowym, który jest zapewne najosobliwszym w Polsce wnętrzem (falowanie przestrzeni, gra światła i cienia, zanurzenie w barwie ciepłego piasku), nie wiemy, czy wędrujemy przez pustynię, czy rozstąpiły się wody Morza Czerwonego. Czy może wody płodowe. Tak czy inaczej, to hymn na cześć życia.

Niektórzy skarżą się, że wystawa jest zbyt bogata i w tej obfitości nazbyt łatwo się pogubić. To prawda, trzeba by pewnie tygodnia, żeby sobie to wszystko przyswoić. Już na samą rekonstrukcję polichromii z prowincjonalnej XVII-wiecznej synagogi z Gwoźdźca można poświęcić kilka godzin. Ale na mnie ten nadmiar i ten względny brak spójnego porządku robią zupełnie inne wrażenie. Wyzwalają ciekawość i nakłaniają do pokory. Niech nam się nie wydaje, że w jeden dzień można ogarnąć cały ten miniony bezpowrotnie świat. Jakaś bardziej natrętna struktura blokowałaby w zwiedzających autentyczność wzruszeń.

Widzę młodego człowieka, który przysiadł na ławce w wirtualnie odtworzonej jesziwie, animacji hałaśliwej szkolnej klasy, z głosami pozbieranymi z listów i pamiętników. Siedzi w tym samym miejscu, gdy przechodzę dwie godziny później. Mieszka w Brooklynie? A może w Hajfie? Czy dziadek coś mu opowiadał, czy zdążyli zabrać jakieś zdjęcia, czy też ten świat objawia mu się po raz pierwszy?

Warszawa w listopadzie to nie lep na turystów. Jednak w Polin panuje tłok i babilońskie pomieszanie języków. Angielski, hebrajski, hiszpański, rosyjski… To muzeum nie będzie miało problemów z liczbą zwiedzających. Niektórzy przyjeżdżają tutaj tylko po to, żeby podziwiać dzieło Mahlamäkiego. Mówi się już o „efekcie Bilbao”. A dla dzieci i wnuków emigrantów, jak Woody Allen, Barbra Streisand, Amos Oz i dziewięć milionów innych, Polin jest pierwszym muzeum ziemi ojczystej – najwspanialszą jak dotąd próbą przywołania pamięci tego świata, z którego większość żyjących dziś Żydów wywodzi swoje korzenie.

Myślę, że moja mama wyszłaby z tego muzeum zapłakana i trochę mniej niepocieszona. Nigdy nie przestała kochać kraju, który ją wypędził.

Maciej Zaremba

przełożył Mariusz Kalinowski

Tekst ukazał się 4 stycznia 2015 w największej szwedzkiej gazecie „Dagens Nyheter”

 

ŻYDZI W POLSCE

Większość ludzi uważających się za Żydów wywodzi się z obszaru, na który dziś składają się Polska, Litwa, Białoruś, Łotwa, Ukraina oraz zachodnia część Rosji, lecz który od XVI do XVIII wieku był jednym państwem, królestwem polsko-litewskim.

Napływ Żydów z Nadrenii zaczął się w średniowieczu. W roku 1264 książę Bolesław Pobożny zagwarantował Żydom swobodę wyznania, samorząd gminny oraz prawo wykonywania niektórych zawodów. Na początku XVI wieku gminy żydowskie istniały w około 100 miastach. 250 lat później w Polsce było największe skupisko Żydów na świecie, około 700 000 osób z własnymi gminami w 1100 miast i osad. W tym czasie w Szwecji wiara żydowska była jeszcze zakazana. Pierwsza gmina dostała zezwolenie dopiero w roku 1780.

Aż do lat 30. XX wieku większość polskich Żydów (wówczas około 3,3 miliona, dziesięć procent ludności) mówiła w jidysz. W wielu miastach na wschodzie ludność wyznania mojżeszowego stanowiła połowę mieszkańców. W chwili wybuchu drugiej wojny światowej tylko Nowy Jork miał większą mniejszość żydowską niż Warszawa.

Zagłada położyła kres tysiącu lat żydowskiej historii w Polsce. Spośród nielicznych, którym udało się przeżyć, większość wybrała emigrację, a część została do niej zmuszona przez polską partię komunistyczną w latach 1967–69. Dziś żyje w Polsce prawdopodobnie koło 10 000 osób, uważających się za Żydów.

Polin, Muzeum Historii Żydów Polskich, jest owocem niezwykłej współpracy. Budynek został sfinansowany przez rząd i miasto Warszawę. Natomiast ekspozycja, finansowana z darowizn, jest dziełem międzynarodowej grupy naukowców pod kierownictwem profesor Barbary Kirshenblatt-Gimblett z Uniwersytetu Nowojorskiego. W pracy uczestniczyło wielu wolontariuszy: na przykład wspaniała polichromia z synagogi w Gwoźdźcu została zrekonstruowana przez studentów z ośmiu polskich miast.

Muzeum zostało otwarte w kwietniu 2013 roku, lecz oficjalna inauguracja miała miejsce dopiero w końcu października 2014. Stała wystawa opowiada o żydowsko-polskiej historii od średniowiecza aż po dzień dzisiejszy. Muzeum jest także domem kultury, gdzie odbywają się koncerty, seminaria, przedstawienia teatralne i debaty.

Den långa vägen hem till Polin.

Artikeln finns också på polska: ”Długi powrót do Polin” 

 

 

 

Länge var minnet av tre miljoner judar nästan utraderat i Polen, liksom den tusenåriga polskjudiska traditionen. Men det nya museet Polin i Warszawa sätter punkt för glömskan.

Polen upptäcktes på 900-talet av en judisk köpman.

Får jag skriva så? Eller anses det kränkande för ett folk att bli upptäckt? Dock läser vi att Ibrahim ben Jacob från Córdoba var den första att berätta om det som skulle bli Polen: om fursten Mieszko, hans frusna land, hans buttra folk och dess märkliga seder. Bland dem att när en man upptäcker att hans brud är oskuld kan han skicka bort henne med orden: “Hade det varit något gott med dig hade många velat ha dig före mig. ” Året är 966. Det är två hundra år före den första polska historiekrönikan.

I rummet intill visas de äldsta polska mynten, från 1100-talet. Polacker har sett dem till leda; de finns avbildade på tio zlotysedeln. Men nu blir det folkstockning, man börjar prata, tar upp plånböcker, jämför, skakar på huvudet. Nej, detta hade man ingen aning om. Att de märkliga tecknen på de första mynten, som föreställer statsgrundaren, faktiskt betyder “Furst Mieszko”. Fast på hebreiska.

Det är inte många museer som lyckas rucka besökarens världsbild redan vid första montern. Men Polin, som det heter, är inget vanligt museum. Människor reser över halva jorden för att se det, och somliga kommer ut tårögda. Jag hittar inte ordet för det som försiggår här inne. Andebesvärjelse? Andakt? Katharsis?

Vi är i Muranów, den del av Warszawa dit min mamma aldrig ville gå. När vi ändå hamnat där en gång blev hon grå i blicken, stum och oåtkomlig. Jag försökte förströ henne med pladder. Varför står husen här högre upp än gatan? Hon snäste av mig, oväntat häftigt, hon var trött på dumma frågor. Jag minns inte orden, bara det som hände med hennes ansikte.

Inom en sekund avlöstes där ursinne, förtvivlan och en sorg så bottenlös att jag, den idiotförklarade elvaåringen, förstod utan att förstå varför eller hur att det skulle bli min livsuppgift att trösta min mamma. Vi är rätt så många om den saken, utspridda över världen, och vi har alla misslyckats. Vi är barn till de otröstliga.


Foto Karol Szczecinski. Muzeum Historii Żydów Polskich

På fotografiet ovan finns svaret på min fråga. Det var där den ställdes, hundra meter till vänster om kyrkan, femton år efter det att bilden togs. Substansen mellan stigarna är en blandning av människoben, tegelgrus och aska. Öknen skräcker sig kilometervis åt alla håll. Det är vad som var kvar av Warszawas judiska stadsdel.

Efter kriget fann myndigheterna det ogörligt att gräva fram kvarlevor ur ruinerna. Man stampade till dem och byggde en ny stad på platsen. Gatorna fick nya namn och ny sträckning. När vi gick där år 1962 fanns nästan inget som påminde om de 400000 judar som tjugo år tidigare levt här, dött här eller hämtats härifrån till sin sista resa.

Ingen berättade heller för mig att badet där jag tog simlektioner varit en synagoga tjugo år tidigare. Eller att jag på min väg till skolan trampade på judiska gravstenar. Jag visste inte att det före kriget funnits hundratals städer där man mest talade jiddisch. Ingen skolbok upplyste att det var för judar som nazisterna skapade dödslägren. Ända fram till 1980-talet kunde man växa upp i Polen helt ovetande om att landet sedan medeltiden och intill nyligen varit det etniskt och religiöst mest blandade i Europa. När polska armén drog ut mot Hitler i september 1939 var det med fältpräster från fem trossamfund. Bland dem sju rabbiner och en imam.

Jag vet få andra exempel på en så framgångsrik hjärntvätt av en nation. Eller var det självförvållat? Minnet av tre miljoner polska judar, en hel värld med skolor, tempel, vittberömda filosofer, teatrar, judiska kvarter och hela städer, idrottsföreningar, tidningar, politiska partier och mosaiska truppförband… Hur kunde det försvinna? Hur var det möjligt att ett land som amputerats på en hel kultur, som alltid funnits i dess blodomlopp, inte kände fantomsmärtor? Eller ens sorg?

Det finns numera en uppsjö av böcker som försöker besvara dessa frågor. Mycket skylls på kommunismen. Visst, för en marxist var världskriget ett fall av klasskamp och där fanns det ingen plats för ett folkmord som inte passade i mallen. “Fascismens offer” stod det vid massgravar där det bara låg judar. Först på 80-talet kunde Förintelsen passera censuren.

Polens kommunister hade förvisso flera skäl att neka minoriteterna deras plats i historien. Just för att de uppfattades som Moskvas satraper försökte de framstå som polskare än polacker. Ibland blev det bara absurt, som när man döpte allt religiofrån stadsdelar till cigarretter efter medeltida riddare. Kusligt blev det när minoriteterna (judar, tyskar, ukrainare, schlesier, vitryssar, mazurer med flera) skrevs ut ur den gemensamma historien och började betraktas som främmande element.

Kulmen kom som bekant åren 1967-1969 när “fiender till socialismen” framställdes som fiender till nationen och visade sig lystra till judiska namn.

Det är bara det att på många andra områden lät sig inte polacker hjärntvättas lika lätt. Den aggressiva glömskan drabbade nästan bara Polens judar. Den varade i nästan femtio år. Sedan exploderade fantomsmärtorna.

Varför så sent? Är det först när ögonvittnena är borta som man kan tala fritt om det som hänt? Det har sagts att ingen som bevittnat Holocaust är utan skuld. Den amerikanske psykiatern Robert J Lifton har noterat att människor som närvarat vid något så ohyggligt försöker återfå balansen genom att distansera sig från offren. Om de inte rent av letar ursäkter för sin passivitet. Eller sin maktlöshet. Som att de mördade på något sätt bar skulden till sitt öde. Det finns en europeisk antisemitism som inte kan förlåta judar för att deras undergång solkade andras självbild.

Och den finns en annan, mer trivial, men inte mindre traumatisk orsak till den långa glömskan. Någon flyttade in i Singers hem samma dag som familjen hämtades till lägret. Någon annan övertog deras bageri. Eller advokatkontoret, med tavlorna, mattorna och porslinet. För miljoner människor med förde den judiske grannens död tillfälle till ett bättre liv. Det finns i Polen köpingar där nästan ingen kan känna sig som rättmätig ägare till sitt hus. Vad sätter det för spår i själen? Resande i dessa trakter får sällan svar på frågan var synagogan en gång stod.

“Jag saknar dig, jude”, kunde man år 2005 läsa på husväggarna från Krakow till Gdansk. Då hade det på tio år utkommit närmare tusen titlar om judiska öden. Allt från avslöjanden om polackers medverkan till Förintelsen, avhandlingar, memoarer och forskningsrapporter till debattböcker och minnesskrifter över svunna städer. Det är som om en fördämning hade brustit. ( Jag måste få notera den sinistra paradoxen: Det lär i dag finnas fler böcker om Polens judar än det finns judar i Polen. ) Och springfloden fortsätter, med smått otroliga tio titlar per månad.

Det är mestadels en plågsam läsning för polacker, som i hundra år utfodrats med en nationalromantisk (i dag skulle vi säga “sverigedemokratisk”) idé om “det polska folket”, som något uråldrigt, oblandat och genuint. Och frågar man en polack (fråga mig! ) vad som utmärker denna rena stam, lär han svara “toleransen”. Polens claim to fame är, om ni inte visste det, att ha varit trosfrihetens stamort på jorden. Det enda landet där flyktingar från Europas alla religionskrig kunde få asyl.

Nu rämnar dessa bilder. Det har aldrig funnits, det etniska Polen. Landet har varit en smältdegel av religioner och folkslag, hjälpligt förenade av språket. Det är inte ens rimligt att tala om judars bidrag till polsk kultur, eftersom dessa två inte kan skiljas åt. Polsk kultur, sådan vi känner den, hade inte varit vad den är utan trettio generationer av judiska boktryckare, diktare, uppfinnare, profeter, köpmän och deras ättlingar. Det hade varit en annan kultur. Ingen kan veta hurdan, men säkert av mindre ambivalent sinnelag.

Också toleransen framstår i ett nytt ljus. Den polska lagen från 1573, som förbjöd diskriminering på religiösa grunder, var förvisso unik. (Det skulle dröja nästan fyra hundra år, till 1951, innan svenskar fick motsvarande rättigheter. ) Men den hindrade inte att judar kunde stängas ute från yrken, fördrivas från städer, åläggas godtyckliga skatter eller pekas ut som syndabockar för allsköns olyckor.

Det mest smärtande för polackers självbild är insikten att de inte “gjorde vad de kunde”, som det brukar heta, för att rädda Polens judar undan Hitlers dödsmaskin. Det är föga tröst att polackerna gjorde mer än något annat folk, när man nu tvingas inse att en del av dem angav sina grannar, eller rent av deltog i dödandet.

Som nationell självrannsakan saknar det som nu händer motstycke. Tidigare är det bara Tyskland som så utan smärtlindring skurit i sin självbild. Men tyskarna hade inget att förlora. Somliga menar dock att också det polska modet att rannsaka är fodrat med nödtvång. Att folk till slut inte uthärdar att bo i ett spökhus.

Någon har sagt att Polen går utmärkt att trivas i, bara man inte öppnar tidningen. Sedan kommunismens fall har landet utvecklats i svindlande takt. Fattigdomen krymper, det mesta fungerar, mutkolvar sitter inne, man kan ta sig fram i rullstol, polska elever drar ifrån de svenska, regeringschefen är en kvinna, lönerna stiger, brottsligheten sjunker och för en jude med kindlockar är Warszawa tryggare än Malmö. Somliga har börjat källsortera. Människor talar engelska och är vänliga mot utsocknes. Ja, till och med mot ryssar.

Men öppnar man ett dagblad är det som att glänta på porten till skärselden. Det fridfulla landet påstås stå på randen till inbördeskrig. Ingen är att lita på, politiker är antingen cyniska, onda eller köpta, landet är i händerna på förrädare, pederaster, anhängare till Antikrist, svenska feminister (jodå), utländska agenter, EU, maffian, kommunister, Putin och Ange la Merkel.

Det är det som är spökhuset. På den offentliga scenen, inom politiken och i spalterna, upphör annars förnuftiga högerpolitiker att bete sig rationellt. När de möter en avvikande åsikt vädrar de en fiende. Triviala konflikter kan på nolltid uppgraderas till en tvekamp mellan gott och ont. Det är som om de vore fångar i ett ödesdrama. Någon skriver deras roller.

Det är andarna som gör det, menar socialantropologen Joanna Tokarska Bakir. De obegråtnas vålnader. Eller, mindre poetiskt: den förträngda historien.

Fråga mig inte hur andarna bär sig åt. Men det verkar som om människor som mot bättre vetande försvarar sin självbild tenderar att se världen i svart och vitt, gott och ont. Som om minsta tvekan hotade att öppna en spricka i pansaret, och det stora tvivlet kunde tränga in.

Jag behövde en så lång inledning för att göra tydligt att Polin, det nyss öppnade museet över de polska judarnas historia, också skriver historia. Det sätter symbolisk punkt för en nationell historiesyn i ett land där nationalismen – av historiska skäl – till nyligen varit oumbärlig och synonym med strävan efter frihet. Det är ingen liten sak, särskilt mot bakgrund av vart Europa tycks på väg.

Polin är hebreiska för Polen. Redan i första museisalen blir man lätt konfys. Där man väntat sig en medeltida Torarulle susar en urskog. Man lyssnar till fågelsången tills man förstår. Museimakarna har vänt på perspektivet! Det är inte Polen som här berättar judarnas historia. Det är judar som levt här som berättar sin. Skogen var förstås det första de resande från Córdoba såg. I fortsättningen är det huvudsakligen judiska källor som talar.

För den som vill finns det att läsa och lyssna så det räcker för en vecka. Gömda i fack, på pekskärmar eller i hörlurar finns brev, köpeavtal, memoarer, polisprotokoll, matrecept, religiösa dispyter. En mångfald av röster från åtta sekler, ofta personliga, ibland intima. Eftervärldens insikter är dämpade till ett minimum. Jag vet inget så medvetet ickeanakronistiskt museum, där besökaren lockas att se sig själv i för länge sedan döda individer. Att avstå från den allvetande kommentaren till förmån för tidsvittnen är det mest lysande bland flera påfund som gör museet så gripande. Besökaren flyttas mentalt från läktaren ned på spelplatsen. Ett annat lyckat grepp är att rata det abstrakta.

Någon kritiker efterlyste (i förebrående ordalag) en avdelning om antisemitismen. Hen har nog inte fattat bluesen. Denna utställning ber oss att glömma vad vi vet. Den vill få oss att krypa tillbaks i tiden och dela livskänslan med dem som levde då. Och den berättar, mycket åskådligt, att Polens judar genom tiderna utsatts för konstant hets från kyrkan, samt, omväxlande, för feodalherrars girighet, kosackers bitterhet mot adeln, de livegnas hat mot alla, kristna köpmäns lust att slippa konkurrens, samt – i modern tid – för nationalismens exkludering och rasism. Men aldrig för allt detta samtidigt. I långa tider var det kungamakten eller adeln som skyddade “sina” judar mot avundsamma borgare och rasande prelater. Det sentida samlingsbegreppet “antisemitism” står i vägen för förståelsen av hur densamma växte fram.

De flesta museer dväljs i hus som byggts för andra ändamål. Man stoppar in det man har att visa i befintliga rum. Polin är annorlunda, vilket förklarar varför det tog tjugo år att skapa. Man började med att leta rumsliga uttryck för tidskänslan.

1600-talet, de polska judarnas guldålder, skulle kännas högt i tak och öppet. Sena 1800-talet är emancipation, sionism och förvirring. Bör man emigrera, kan man assimileras och förbli jude? Här skall man inte kunna veta vilken väg som är den rätta. Och de svarta åren 1939-1945, en klaustrofobisk labyrint där rummen kröks och väggarna störtar in omkring de tillspillogivna.

Således inbjöds arkitekter att bygga ett hus kring en historia, vars krökar och utbuktningar redan var bestämda. Det vinnande bidraget av finländaren Rainer Mahlamäki (i konkurrens med bland andra Daniel Libeskind och Peter Eisenman) är på samma gång enkelt, storslaget och laddat med symboler.

Fasaden av vinklade glaspaneler tar färg av himlen och ser vissa dagar att ut lyfta från marken. Och i entréhallen, som måste vara Polens märkligaste innerum, vågigt, ljusdränkt och sandvarmt, vet man inte om man vandrar genom öknen, eller om det är Röda havet som öppnat sina vatten. Eller kanske en livmoder. Vad det än är, är det en hyllning till livet.

Somliga har klagat över att utställningen är för rik och att den brister i vägledning. Visst, man behöver nog en vecka för att ta till sig allting. Bara den formidabla rekonstruktionen av takmålningar i en lantlig synagoga från 1600-talet kan fängsla en i timmar. Själv upplever jag både överflödet och den relativa strukturlösheten som befriande. Vi skall inte tro att man på en dag kan få en överblick över en svunnen värld. En mera beskäftig struktur vore mest i vägen för besökarnas sinnesrörelser.

Jag ser en ung man nedsjunken i en bänk i en virtuellt återskapad jeshiva, en animation av ett stökigt klassrum, med röster hämtade från brev och memoarer. Han är kvar på samma plats när jag passerar två timmar senare. Bor han i Brooklyn? Eller i Haifa? Berättade farfar om sin barndom; fick de med sig några bilder när de flydde, eller är det första gången han får se en glimt av denna värld?

Warszawa i november är inte något turistmål. Men på Polin råder trängsel och språkförbistring. Engelska, hebreiska, spanska, ryska… Museet lär inte få några problem med besökssiffrorna. Somliga kommer hit bara för att beundra Mahlamäkis skapelse. Det talas redan om en Bilbaoeffekt. Och för barnen och barnbarnen till emigranter, som Woody Allen, Barbra Streisand, Amos Oz och nio miljoner andra, är Polin den första hembygdsgården – det hittills mest storslagna försöket att återkalla minnet av den värld som de flesta nu levande judar stammar från.

Jag tror att min mor skulle ha gått ut förgråten och mindre otröstlig från detta museum. Hon upphörde aldrig att älska landet som stött ut henne.
Maciej Zaremba
Fakta: JUDAR I POLEN

• De flesta av de människor som uppfattar sig som judar stammar från ett område som i dag består av Polen, Litauen, Vitryssland, Lettland, ukraina och västra delen av ryssland, men som mellan 1500-talet och 1700-talet varit ett rike, det polsklitauiska.

• Den judiska invandringen från rhenlandet började på medeltiden. År 1264 garanterades judar av kung Boleslaw den fromme religionsfrihet, kommunal autonomi samt rätt att utöva vissa yrken. Vid början av 1500-talet fanns judiska församlingar i cirka 100 städer. 250 år senare hyste Polen den största judiska befolkningen i världen, cirka 700000 personer med församlingar i 1100 köpingar och städer. Vid den tidpunkten var judar ännu förbjudna att utöva sin religion i sverige. den första församlingen fick sitt tillstånd 1780.

• Ända in på 1930-talet talade de flesta polska judar (då cirka 3,3 miljoner, tio procent av befolkningen) jiddisch. i många städer i öst utgjorde mosaiskt troende halva befolkningen. Vid andra världskrigets utbrott var det bara new York som hade en större judisk minoritet än Warszawa (365000).

• Förintelsen blev slutet för tusen år av judisk historia i Polen. av de få som överlevde valde de flesta att emigrera, när de inte tvingades till det av kommunistpartiet åren 1967-69. i dag lever kanske 10000 personer i Polen som uppfattar sig som judar.

• Polin, museet över de polska judarnas historia, är frukten av ett ovanligt samarbete. Byggnaden har finansierats av regeringen och av staden Warszawa. utställningen däremot, är finansierad av donationer och utformad av en internationell forskargrupp under ledning av professor Barbara Kirshenblattgimblett från new York university.

Många frivilliga har deltagit i arbetet: så återskapades till exempel de magnifika takmålningar från synagogan i gwozdziec av skolelever i åtta polska städer.

Museet öppnade i april 2013, men med en officiell invigning först i slutet av oktober 2014. den permanenta utställningen berättar om judiskpolsk historia från medeltid fram till våra dagar.

Museet fungerar också som ett slags kulturhus, med seminarier, konserter, teaterföreställningar och debatter.

© Maciej Zaremba

Strutspolitiken
som bäddade för SD:s raketval

DN 2014-09 18

Innan vi stämplar folk som “rasister” och “fascister” bör vi fråga hur de tänker. Det finns mindre dramatiska tolkningar av Sverigedemokraternas valframgång.

“Äntligen”, twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell efter det första islamiska terrordådet på svensk mark. Det var Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Åkesson själv tyckte att uttrycket var mindre lämpligt.
Men hade svårt att dölja sin tillfredsställelse.

Så låt oss inte hysa några illusioner. Sverigedemokraternas livsluft är fruktan. Att injaga fruktan hos andra, hos oss alla. Ännu har ingen antytt att också Islamiska statens halshuggningar i Irak kan ha bidragit till SD:s uppsving, men det är inte uteslutet. Vi skall rädas terrorister, vi skall tro att EU vill oss illa, frukta muslimer, invandrare, bakterier i utländsk mat, rumänska tiggare och ospecificerade våldtäktsmän och vi skall söka tillflykt i den etniskt ansade polisstat som är SD:s recept för ett gott samhälle.

Det var detta parti som 13 procent svenska väljare röstat på. Betyder det att var tionde svensk välkomnar fascismen? Det menade Kristina Lindquist i ett upprört inlägg häromdagen (DN Kultur 16/9). Hon känner inte igen sitt Sverige, hon är besviken. Jag finner diagnosen förhastad – och ganska förolämpande.

Jag får lust att be skribenten bege sig till Filipstad och fråga sjuksköterskan Gisela Nyquist, 68, tidigare S-väljare, numera SD-hövding på bruksorten, varför hon blivit fascist.
Förstod hon inte hur upprörd Kristina Lindquist skulle bli? Eller kunde hon nämna andra orsaker?

Nog med sarkasmer. Jag delar Lindquists oro, men inte hennes nedlåtande attityd. Man kunde till exempel, innan man stämplar “fascist” i pannan på medmänniskan, fråga hur hon tänker. Så med risk för att framstå som naiv tänker jag rada upp några mindre dramatiska tolkningar av valresultatet.

I de flesta länder har människor som har behov av att skylla sina problem på lömska krafter flera partier att välja på. Det märkliga med Sverige är att sedan både V och MP slutat skrämma oss med EU, och socialdemokratin gett upp propagandan om “socialturism” och moderaterna gjort sig av med storsvenskheten, har både höger- och vänsterpopulismen blivit hemlös. Den väljare som vill ha syndabockar har numer endast Åkessons parti att ty sig till.

Inte så konstigt att SD plockar röster från både höger och vänster. Om det är bra för demokratin att ha alla populister under samma totempåle är en annan fråga. Men det är i vart fall ett gott betyg åt alla som förlorat väljare till SD.

Jag tror att den verkliga rasismen är ett marginellt fenomen i Sverige. Visst, många svenskar kan misstro människor de inte förstår sig på, men det är något annat än rasism. Den brännande frågan blir varför så många röstat på ett parti vars ledande figurer gång efter annan avslöjats med de grövsta rasfördomar.

I Stockholms kommun röstade över 38 000 på en viss Christoffer Dulny, som log mot mig från SD:s reklamblad (förste man på listan) och lovade bygga Förbifarten, men på Avpixlat menade att invandrare “är värst på att ljuga”,”saknar moralisk kompass”, medan araber “har våldsamma gener”.

Jag tror inte riktigt att alla som röstade på Dulny visste vad han stod för. Eller, snarare: de brydde sig inte. Det var något annat som var viktigare. Det har hänt förr, att svenskar röstat på extrempartier av andra skäl än det extrema. På 70-talet fanns det ganska många i VPK:s ledning som ännu drömde om att slå till med “proletariatets diktatur”, om tillfället gavs. Men många, om inte de flesta av deras väljare, var nog demokrater som mest ville ha högre löner och “daghem åt alla”.

Så vad var det då som var viktigare än herr Dulnys djupaste övertygelser? Vi vet inte. Men jag skulle inte bli förvånad om somliga proteströstat på SD i frustration över tågtrafiken, till exempel. Eller bensinpriset, om man bor i Norrland. Eller behandlingen på vårdcentralen. Eller hanteringen hos försäkringskassan, för att inte nämna arbetsförmedlingen.

Listan kan göras ganska lång över skavanker som är extra plågsamma för den som har det knapert på alla sätt, men som “etablissemanget” verkar strunta i. Kanske för att de som drabbas inte tillhör den medelklass som alla partier numera slåss om.

Granskar man SD:s program är det till stora delar gängse socialkonservatism plus det bruna: allmän skrämsel, hets mot muslimer och andra främmande arter. Och man kan inte låta bli att tänka att med Kristdemokraternas upplösning i alliansen och marginaliseringen av de konservativa inom moderaterna hade en stor del av de svenskar som menar att utvecklingen går litet väl fort på alla fronter också blivit hemlösa. Vem skall man rösta på om man vill bevara ett och annat? Familjen, Slussen, skogarna, stambanan, en och annan könsroll, kondiset… Nej, jag raljerar inte. Det är faktiskt legitima önskningar.

För mer än fem år sedan skrev jag ett reportage om integrationspolitiken (“I väntan på Sverige”), som jag fann mest destruktiv. Integrationspolitiken, som den var utformad, drog människor över en kam, betraktade invandraren som socialfall, skapade getton, slösade med resurser, hindrade välutbildade från att göra rätt för sig, gödde lycksökare i SFI-branschen och spred förvirring om vad Sverige stod för.

Var det verkligen bristande respekt för andra kulturer att stå upp för kvinnans rättigheter? Att ha svensk flagga på kommunhuset? Efter artiklarna fick jag en mängd brev från folk som menade att det var bra skrivet. Till min förvåning visade sig en del av dem vara SD-väljare.

De stördes inte av att jag skåpat ut deras Åkesson. Så när jag nu hör någon klaga på integrationen vet jag inte om han vill göra det lättare för invandrare att smälta in – eller om han önskar att de aldrig kommit hit.

Det är det tragiska med svensk opinion – att bägge ståndpunkterna drivits in i SD:s famn. De som haft legitim kritik mot integrationspolitiken – men kanske inte uttryckt den på akademiskt språk – har behandlats nedlåtande och respektlöst av övriga partier och medier. De fick skatta sig lyckliga om de slapp undan r-ordet. Och nu är det för sent att komma dragande med “rasist”. Tillmälet har använts så ansvars- och urskillningslöst så länge av så många att det förlorat det mesta av substans. Exempel?

Strax före valet stoppade Skånetrafiken affischer från Sverigedemokraterna. Budskapet “Krafttag mot brottsligheten, mera stöd till brottsoffren” kunde uppfattas som rasistiskt, hävdade företaget.

Låt oss därför trösta oss med att åtminstone hälften av SD:s framgångar är frukten av en strutspolitik från de andras sida. I globaliseringstider ställs nationalstaten inför nya frågor. Hur skapar man en gemensam ansvarskänsla när vi inte längre delar historia, kulturella referenser, religion, inte ens språket? Hur blir man medborgare i detta nya läge? Vad kan man begära av nykomlingar – och hur långt skall de infödda bjuda till? Det är både legitima och brännande frågor. Jag vet inte om det var av arrogans, rädsla eller oförstånd som våra politiker överlät åt skånska populister att hantera den utmaningen.

Men nu är mjölken utspilld och det är för sent att gråta. Så låt oss försöka se framåt. Det tog tjugo för Sverige att inse att en kravlös skola kvaddar jämlikheten. Den sviker de elever som har svagast utgångsläge.

Därifrån borde det inte vara långt till insikten att vi sviker också invandraren, när vi påstår att hen kan bli fullgod svensk utan att behärska språket. Men så är det. Sverige är nästan ensamt i Europa om att inte ställa andra krav för passet och rösträtten än att man bott här ett tag utan att hamna på kåken. Och detta i ett land som tagit emot flest främlingar per capita i hela Europa.

Jag föreslår att vi börjar eftervalsdebatten med denna spännande fråga. Var det verkligen av tolerans och respekt för invandraren som vi lät förstå att det är oss likgiltigt om vi begriper vad hen säger? Jo, jag vet. En drös ideologer kommer att hävda att alla krav på nya svenskar “utestänger”. Men tiden är mogen för att svara: “Vi hör vad ni säger. ”
Maciej Zaremba

Jag tror att Olof Palme
hade känt igen sig
i det Reinfeldska budskapet

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde i lördags sin valrörelse med en appell. Det är en katastrof å färde i Syrien och Irak, menade han, Sverige måste erbjuda en fristad åt människor som flyr för sitt liv, de blir många och det blir dyrt.
Förbättring av svenskarnas välfärd får vänta tills vidare. Hav därför tålamod, svenska folk, nu gör vi det vi måste göra. Och den som tycker att vi prioriterar fel, han får väl rösta på Sverigedemokraterna.

Det kan man kalla att ta tjuren vid hornen.

Just detta sista om SD sade inte Reinfeldt, men det var själva kärnan i budskapet. Och plötsligt handlar inte längre detta val om bara skatter och avdrag utan om en djupare mening med den gemenskap som är Sverige. Och jag tänker att det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson. Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis.

Däremot tror jag inte att han skulle känna igen sitt eget parti. Först tror man att en onykter spinndoktor varit framme. Jag tog för givet att socialdemokratin skulle applådera Reinfeldts budskap. Men Margot Wallström tar avstånd. Mer än så, hon menar att när Reinfeldt uppmanar svenskar att ställa upp på flera flyktingar, så spelar han SD i händerna. Därefter upprepas idiotin av Magdalena Andersson och – indirekt – av Stefan Löfven. Då är det inte något misstag längre. Så vad är det?

Klenmod, vill jag påstå; misströstan. Socialdemokratin brukar inte ha problem med att säga att bättre välfärd kräver mer pengar, och hoppas att väljaren är med på saken. Men uppenbarligen tror man inte att svenskarna är beredda att avstå något för flyktingars skull. Säger man att den solidariteten kommer att kosta mer, så slår svensken bakut. Därför är det bäst att tala tyst om saken.

Endast om man tänker så kan man få det till att Reinfeldts vädjan om solidaritet spelar Åkesson i händerna.

Det brukas hävdas att grundskillnaden mellan höger och vänster handlar om människosynen. Folk till höger är mer pessimistiska, de tror att vi lystrar mest till egennyttan, och deras budskap blir därefter. Vänstern har litet högre uppfattning om vår förmåga till solidaritet. Men det verkar som om inte ens den sanningen gäller längre.

Maciej Zaremba

Vårt behov av arrogans

Publicisten Torgny Segerstedt var en av många sanningssägare som fick höra att han var arrogant. Den som säger sanningen löper alltid risken att framstå som självupptagen och högfärdig. Det krävs en hel del mod för det.

 

(Texten är en förkortad version av tacktalet vid mottagandet av Torgny Segerstedts Frihetspenna år 2013)

Det är lätt att från sjuttio års distans hylla Torgny Segerstedts lidelse för det fria ordet. Men jag tror inte att lika många skulle prisa en Segerstedt i dag om hans bruk av friheten satte vår trygghet på spel, som det gjorde den gången. I september 1940, efter det första beslaget mot Handelstidningen, antecknade Per Albin Hansson: “Det blir kanske nödvändigt att gå vidare, även om det bär emot. Men man kan inte riskera en konflikt med ett annat land för att en herre skall få producera sig som honom lyster.”

Notera ordvalet: “som honom lyster”. Hansson tycks mena att Segerstedt sätter sina nycker över landets intressen. Och så kunde det faktiskt se ut. När Vilhelm Moberg år 1945 hyllar Segerstedts gärning, utgår han ifrån att många hederliga människor kunde resonera på samma sätt som Hansson. Att redaktören Segerstedt tog risker – för deras räkning. Och möjligen för sitt höga nöjes skull. Vi vet att det var det var djupa övertygelser: att det var eftergifter mot nazismen som gjort Hitler så mäktig. Vi vet också att historien gav Torgny Segerstedt rätt. Men Per Albin Hansson hade inte facit. Därför menade han av allt att döma just det han skrev. Det måste vara något karaktärsfel hos Segerstedt som hindrade honom från att handla ansvarsfullt.

Vi vet vad karaktärsfelet heter. Diagnosen ställdes redan i december 1939 i Göteborgsposten. “De tre skräddarna”, som de kallades i folkmun, Richard Berlin, Sven Gulin och Valerius Hansson, ägare av varsin herrekipering, författade en protest mot Handelstidningens “skriverier om Tredje Riket”, som hotade landets välfärd. Det var Segerstedt arrogans som var problemet, framgick det av artikeln.

Arrogans, av latinets arrogare, betyder att taga i anspråk. En arrogant person har anspråk på att hans sanning borde ha företräde framför andras, trots att de andra är flest och har vägande skäl. Arrogansen tycks bo granne med högmodet. Man bryr sig litet om vad andra tycker. En brist på hänsyn, kan man säga.

Skräddarna hade nog rätt. Det är svårt att leda i bevis att Torgny Segerstedt varit fri denna synd. Det tänker jag inte heller göra. Det är själva arrogansen jag vill försvara.

Nog är den en last, eller åtminstone ett oskick. Men är den därför förkastlig? Många människor menar att världen vore bättre om lasterna försvann. Jag är inte lika säker. Det kan ju tänkas att dygderna och lasterna lever i symbios så att ibland – i dunkla lägen – dygden behöver stöd av lasten, för att förbli en dygd. Och omvänt: också dygder kan föra den rättänkande på avvägar.

Otaliga experiment visar att de flesta människor upphör att tro på sina sinnen om alla kring dem påstår sig se något annat än de själva. Om alla hävdar att den kortaste linjen är den längsta, kommer de flesta försökspersoner att hålla med. De flesta, inte alla. Vad skall vi säga om den minoritet som klarar trycket med omdömet i behåll? De bryr sig uppenbarligen mycket litet om vad andra tycker.

Låt mig åskådliggöra vad jag menar genom en polsk historia.

På våren 1984 sitter ett tusental polska demokratiaktivister i fängelser. Somliga är inspärrade på obestämd tid, andra har blivit dömda för att ha organiserat strejker. De allra flesta är arbetare. Men elva fångar förvaras på en särskild plats. Det är ledarna. Ni kan ha hört deras namn: Jacek Kuron, Adam Michnik, Henryk Wujec… De hotas av mångåriga fängelsestraff för “statsfientlig verksamhet”.

Här måste jag påminna om att 1984 har ännu ingen hört talas om Michail Gorbatjov. Sovjetunionen ser ut att vara för evigt. I Polen är de flesta organisationer förbjudna. Lyfter man på luren hörs en förinspelad röst: “Samtalet är avlyssnat”. Folksamlingar över fem personer är olagliga. Kommunistregeringen har lyckats kväsa folkrörelsen Solidaritet, men får inte längre sina instruktioner åtlydda. Hela landet har sjunkit in i ett passivt motstånd. Industrin går på halvfart, det är brist på allt utom vinäger och te, konstnärer bojkottar allt statligt, och prick halvåtta på kvällen väller folk ut på gatorna, för att visa vad de anser om tv-nyheterna.

Till och med en diktatur med Sovjet i ryggen behöver dock ett minimum av stöd för att regera. Eller åtminstone en uppgivenhetens acceptans. Så denna vår 1984 gör regimen ett försök att bryta dödläget. På långfredagen skickas ett bud till de elva ledarna, ett generöst förslag: Vi släpper er, om ni tar timeout. Skriv på att ni av omsorg om folkets väl i två och ett halvt år avstår från all offentlig verksamhet. Vi begär inte att ni avsäger är er någonting, bara att ni håller tyst. Inte deltar i möten, skriver artiklar, ger intervjuer. Åtalet för statsfientlig verksamhet skall vi glömma. Och inte nog med det: vi friger också alla andra politiska fångar. Nej, de behöver inte lova något. Bara ni gör det.

Det blev ett nej. De elva vägrade. Jag vill påstå att det var ett av de mest betydelsedigra nejen i Europas nyare historia. Det var då som det gick gå upp för Polens makthavare (och kanske också för den ännu okände Michail Gorbatjov), att kommunismen uttömt alla maktmedel utom våldet. Det skulle gå att härska ett tag till, men inte att regera. Tre månader senare kände sig Polens regering tvungen att frige alla politiska fångar, utan några villkor. Fem år senare föll Berlinmuren. Historien gav de elva rätt.

Hur visste de att de borde vägra? Det visste de inte. I själva verket var de beredda att säga ja till förslaget. Om det bara handlat om dem själva skulle de givetvis säga nej. Men nu lade regimen andras liv i deras händer. Och dessa andra var ett tusental och i mycket sämre läge. De var inte kända, de riskerade att misshandlas eller dö av obehandlad sjukdom i fängelse och läger, deras familjer hade inte mat för dagen. Vad hade dessa elva för rätt att säga nej, när det var andra som skulle betala priset för deras stolthet?

Håll med om att som moralisk utpressning var det formidabelt. Så klyftigt att den polska kyrkan, annars i djup opposition mot regimen, skickade fram biskopar till de elva med kristlig uppfordran att gå med på saken.

Anledningen till att det blev nej var att en av de elva vägrade. Han hette Adam Michnik. När han fick reda på förslaget vägrade han att lämna cellen. Då skickades hans vänner att tala honom tillrätta. Som av honom fick höra att de måste ha tappat förståndet, som ens förhandlade på sådana villkor. Att de sålde ut sitt rykte, det enda de ägde. Ville de låta sig… (här ett vulgärt uttryck)… så fick det bli utan hans sällskap. För han hade bara sitt namn, och det tänkte han behålla obefläckat.

De elva hade känt varandra i decennier, åkt in och ur häktena tillsammans, nu vägrade han att ens tala med dem. Och redan tidigare, i ett utsmugglat öppet brev till polisministern, förklarade han utförligt varför han, Adam Michnik, inte tänker förhandla om någonting som helst så länge han hålls fången utan stöd av lag. Slutklämmen uteslöt verkligen vidare diskussioner. Den löd: “Kyss mig i arslet.” Aningen arrogant, kunde man tycka. Och rätt så dödsföraktande, skrivet av en fånge i Sovjetimperiet.

Vad jag försöker säga? Någonting skandalöst: att också dygd kan korrumpera. Jacek Kuron, som först velat säga ja, ty “det var inte rimligt att min lust att slänga käft mot makten skulle hålla folk inlåsta”, fann efteråt att han “syndade med ödmjukhet”.

Nej, jag vill inte propagera arrogansen som livshållning. Men som moralisk intuition verkar den ha förtjänster.

“Varför är du inte som du skriver?” frågar en närstående Torgny Segerstedt i en också i övrigt svåruthärdlig film. Och det framgår av kontexten att denna förebråelse också är Jan Troells.

När den franske filosofen La Rochefoucauld fick samma fråga – varför han inte lever som han lär – blev svaret att han aldrig hört någon människa förebrå vägskylten för att den själv inte beträder vägen som den pekar ut.

Det var förstås ett arrogant svar. Men jag tror mig förstå varför filosofen snedtände på den frågan. Det finns något på samma gång naivt och auktoritetsbundet i kravet att våra vägvisare skall vara helgjutna. Som om det inte räckte med att de pekar ut den rätta vägen, vi vill att de skall bevisa att den också är framkomlig. Och var gång en moralisk auktoritet avslöjas med ett felsteg hörs det indignation och förfäran, men under upprördheten finns det lättnad. Vi tar syndafallet som en befrielse från deras förmaningar.

Detta var ett omständligt sätt att säga att viktiga sanningar, sådana som det måste tjatas om, på det att ingen efteråt skall kunna säga att han inget visste, inte blir uttalade om ingen tar risken att framstå som självupptagen, ansvarslös, patetisk, självgod, monoman, löjlig, högfärdig och inkonsekvent. Det krävs en hel del mod för detta. Man sätter sig på höga hästar och desto kännbarare kan fallet bli. Men om modet sviker kan en smula arrogans hjälpa oss på traven.

Om Torgny Segerstedt fanns bland oss i dag, är det inte säkert att alla skulle bli lika begeistrade över hans aktiviteter som vi nu är i hans eftermäle. Jag kan ha fel förstås, men tror att han skulle finna det ovärdigt en demokrati som Europeiska Unionen och i synnerhet Sverige, att en person som Edward Snowden, som gjort friheten så stora tjänster, måste söka skydd i Putins Ryssland. Han borde få det i Sverige, förstås. “Och därom skall det tjatas!”

Jag kan höra mothuggen: kampen mot terrorismen måste gå före yttrandefriheten, vi kan inte äventyra vårt förhållande till USA för en inbilsk 30-åring, som tror sig veta vad som är bäst för världen. I vart fall inte just nu, när USA äntligen fått en vettig president. Och vore det inte förmätet av lilla Sverige att agera moralisk stormakt? Vad har förresten denne Segerstedt för rätt att skriva oss på näsan? Man har ju hört om hans snedsprång…
Maciej Zaremba

Hur kunde Sverige
utarma sin lärarkår?

DN 2013-12-09

För en vecka sedan slog de usla resultaten i kunskapstestet Pisa ned som en bomb i Skolsverige. Maciej Zaremba söker svar på frågan om vad som ligger bakom raset, och finner samma mekanismer som i rättsskandalen kring Thomas Quick.

 

 

Det hände sig för cirka tio år sedan att vår skolminister fick besök av en kollega från Finland. Svensken upplyste att inom kort kommer den svenska skolan att vara bäst i världen. “Nåjo”, lär finländaren ha svarat, “int’ ha vi så högspända mål. För oss räcker det att alltid vara snäppet före Sverige”.

Som det knappast undgått någon ligger finska elever i världstoppen, mätt i 15-åringars kunskaper i textförståelse, matte och naturkunskap. Sverige ligger på plats 38, stadigt sjunkande sedan ett decennium. Så för dagens skolminister vore det ett realistiskt mål att vid nästa mätning placera sig före Rumänien, som ligger på plats 45. Att komma ikapp Estland (10) eller Polen (13) är inte att tänka på.

Anekdoten från ministermötet är inte bara sorglustig. Den berättar något om svensk skolpolitik: Inget annat område har till den grad styrts av floskler. Inom skolvärlden kan man ställa upp mål på valfritt avstånd från verkligheten. Det är som om skolan inte varit lärare och elever av kött och blod, utan en sorts dataspel, där ideologer och pedagogiska profeter kan fylla ut rollfigurerna efter behag. Eller kanske bara tävla i självgodhet. Dagen då nyheten om att våra 15-åringar inte når upp till OECD-snittet går jag in på moderaternas hemsida. Gissa arbetsmålet för skolpolitiken. Javisst: “Världens bästa skola”.

Någon däremot?

Det jublas i dessa dagar i grannlandet Polen, vars femtonåringar klarat testen bättre än de brittiska, franska och tyska. Hur reagerar polska premiärministern på julklappen? Prisar egen politik? Nej. “Jag vill buga djupt för våra lärare”.

Se där, en politiker som förstått. Därmed också sagt att det inte krävs en Einstein för att begripa orsaken till den svenska skolans kräftgång. En lärare som varken behärskar sitt ämne, eller konsten att trollbinda elever, är sämre än ingen lärare alls. En sådan magister får barnen att tro att de är dumma, eller att matte är urtrist och omöjligt att begripa. Det är främst detta, inte storleken på klasserna, det fria skolvalet, eller ens utbyggnaden av mobilnätet, som är nyckeln till det svenska skolproblemet. Att aldrig i modern tid har Sverige haft så många oskickliga lärare.

Många politiker inser nog detta, men ingen vill vara den som säger det först. De kan se löpsedeln: “Baylan till attack mot Björklund: Han hånar lärarkåren.” Eller tvärtom.

Här är det dock ingen som hånar. Här hyses medkänsla. Det är inte den svenske lärarens skuld om hen är så illa rustad. Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass. Otroligt, men sant. Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa. Och därefter, i klassrummen, blev den arme lämnad ensam med sin otillräcklighet. Ingen besökte hans lektioner, anmärkte på missgreppen, gav stöd och tips och råd. Hade det varit en fabrik kunde man söka know-how hos verkmästaren. Men på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket.

I Finland eller Polen kan ingen bli rektor som inte är erfaren pedagog. Lika otänkbart är det med lärare i matte eller fysik som inte har examen i dessa ämnen, plus didaktisk skolning. I Sverige, däremot, har man efter 1997 kunnat hämta lärare och rektorer från gatan. Detta var en helt unik ordning, tillkommen efter önskemål från Kommunförbundet, som menade att alla statliga krav på lärarens kompetens kränkte det kommunala självstyret. Facit: i dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. De skulle inte släppas över tröskeln till ett polskt eller finskt högstadium. Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?

Det som verkligen pockar på förklaring är hur ett land med så starka bildningstraditioner kunnat utarma sin lärarkår. Numer finns det ett helt litet bibliotek om skoldebaclet. De flesta tycks eniga om att det var huvudlöst att skippa alla krav på lärare, timplaner och läromedel. Men ingen kan förklara varför så många råkade tappa huvudet samtidigt.

Jag har ingen förklaring, dock en misstanke. Som av en slump uppstår samma fråga – om de gemensamt tappade huvudena – av rättsskandalen kring Thomas Quick. Hur kunde ett helt rättsväsende låta sig snurras upp av en drogad kåkfarare och en handfull hänryckta psykologer?

Går man tillbaka i historien hittar man tunga experter som från första början (vittnespsykologen Astrid Holgersson, 1996) ifrågasätter Quicks berättelser och de egendomliga formerna för processen. Sedan tystnar de. Marginaliseras, kunde man säga. Uppfattas som fixerade eller monomana. Något liknande inträffar i skoldebatten. Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.

Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig. Kan det vara förklaringen till de tvära kasten? På 80-talet anammades de numera utskåpade teorierna om “förträngda minnen” nästan motståndslöst av rättsväsendet. Och inom både skola och sjukvård rusade Sverige på rekordtid från planekonomi till Europas troligen mest avreglerade marknad.

Är det någon som tycker att en lärare som studerar matte på fritiden är en skam för kåren och borde uteslutas ur densamma? Nej, tänkte väl det. Men det var Lärarförbundets åsikt 1982. På kongressen detta år uteslöts fem lärare från Gävle, som straff för att de fortbildat sig under semestern. Det var osolidariskt mot kollegerna, som tydligen aldrig lärde sig någonting utan att kräva betalt för den uppoffringen.

Det mest intressanta med beslutet är inte att Lärarförbundet kastade själva idén om bildning på sophögen. Det är att det var enhälligt. Det är helt enkelt inte möjligt att ingen enda av ombuden velat invända mot en sådan idiotförklaring av kåren. Så vad var det som fick dem som hade omdömet i behåll att hålla tand för tunga?

Kanske var det samma fenomen som mobbade ut de bästa lärarna från lärarutbildningen, tystade kritikerna av “förträngda minnen”, och som numera infekterar debatten om rasismen. Jag anar att de lärare som höll tyst den gången 1982 insåg att deras sakliga invändningar inte skulle bemötas med att de hade fel – utan med att de var dåliga människor. Och detta argument skulle gå hem.

I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.

Detta var mer än påfallande i debatterna om förträngda minnen, styckmordrättegången och Quick-fallet. Kritikerna tillskrevs de skummaste motiv. Vem vill försvara sig mot argumentet att man tar lätt på övergrepp mot barn? Hyser sympati för styckmördare? Medan de som varnade för att “reformpedagogiken” (låt barnen söka kunskap själva) skulle haverera skolan fick veta att det nog var sadisten Caligula som var deras ideal.

Och tänk, det lyckades. Sverige tappade huvudet. Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.

Maciej Zaremba

När miljardärens mössa
blev en doktorshatt

Om en högskolas förlorade heder

DN 2013-10-03

I morgon promoveras den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor vid Karlstad universitet. Men varför? Maciej Zaremba nystar upp en historia om hur norska Fremskrittspartiet möter den svenska högskolevärldens nya affärsmoral.

 

Vid morgondagens akademiska högtid i Karlstad kommer en rad stolar att stå tomma. Biskopen Esbjörn Hagberg har tackat nej via media. Fem professorer förklarade i varsitt brev varför de inte kommer: Carl-Gustaf Bornehag, Magnus Ullén, Staffan Janson, Åke Bergvall, Solveig Granath. En nybliven doktor har avstått från att promoveras. Och i Värmlands folkblad skriver professor emeritus Henry Cöster att universitetet förlorat sin heder.

Orsaken till manfallet är en norsk miljardär. Han heter Olav Thon, uppträder gärna i toppluva inomhus, kanske för att visa att han är folkets man, som vantrivs i finrummen. Thons förmögenhet, värderad till tio miljarder svenska kronor, kommer från fastighetsaffärer. På senare tid har han byggt upp en rad köpcentra i västra Värmland, där norrmän kan handla billigare. Men under det senaste året är han mest omskriven på grund av sina politiska utspel. I oktober 2012 önskade han att “yttersta högern” (som han kallar Fremskrittspartiet), skall komma till makten. Inför valet i september underströk han sin önskan genom helsidesannonser. “Jeg stemmer Fremskrittspartiet”, och så en bild på sig själv i den obligatoriska mössan. Och i morgon promoveras han till hedersdoktor vid fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap i Karlstad.

De som bojkottar morgondagens högtid (långt fler än ovannämnda) menar att utnämningen av Olav Thon strider mot högskolans etiska fundament. Ett universitet som vill stå för öppenhet och mångfald kan inte gärna hylla en person som verkar för motsatsen.

Det låter som en rimlig ståndpunkt. Det är ju knappast någon övertolkning av FRP:s politik att norrmän helst skall marineras i sin egen olja, utan inblandning av främmande kryddor. (Undantaget den arbetskraft som man för stunden inte kan undvara.) Övrig mångfald hotar nämligen landets fortbestånd, enligt FRP:s man i Folketinget Christian Tybring-Gjedde. Norge går under om inte folket delar historia, traditioner, språk, högtider, religiös bakgrund, kulturarv, lagar, seder och bruk, uppväxt samt – valuta.

Någon kan undra om det är mödan värt att rädda en nation som tydligen är så märglös att dess livhank hänger på valutan. Eller på Luther. Eller på folkdräkten. Men sådan är nu FRP:s idé om Norge. I akt och mening att rädda den tynande kulturen är man beredd att göra rättslig skillnad på folk och folk, beroende på var de är födda. Denna politik är varken höger eller vänster. Den är bara oförenlig med idén om mänskliga rättigheter, på samma sätt som diskrimineringen av folk med “felaktig klassbakgrund” varit i östblocket. Därför tror jag med professor Henry Cöster att protesterna mot Thons utnämning inte är politiska i första hand. Det är högskolans anständighet som står på spel, den som somliga kallar heder.

Jag hade inte tagit upp detta om det bara handlat om en handfull professorer som tappat omdömet. Men det är något mycket större som står på spel. Nämligen vad ett universitet är för någonting, hur det skall styras och vad det är bra för. Regeringen önskar nämligen att också högskolor skall styras som företag. Universitetet i Karlstad gör det redan. Det är just därför som utnämningen av Olav Thon blev möjlig. I Uppsala eller Stockholm är den än så länge otänkbar.

Det som gjort hedersdoktoraten så åtråvärda, trots att de varken ger makt eller pengar, är att de är så svåra att köpa. Det beror på beslutsgången. Ända sedan medeltiden är det fakulteten, ett framröstat kollektiv av de mest kunniga inom ett område, som bestämmer över titeln. Samma beslutsmodell – kollegialiteten – som avgör vetenskapens kvalitet. Det är det som skiljer universiteten från företag och departement. Den högste chefen må bestämma över pengarna och en del annat. Men ifråga om vad som är god vetenskap eller en värdig hedersdoktor, har han ingen talan.

Detta är självklarheter. Nobelpriset vore inte mycket värt, om pristagaren valdes ut av direktören för Nobelstiftelsen. Jag påminner om detta för att om möjligt trösta akademikerna i Karlstad. Den doktorshatt som ser ut att skandalisera deras lärosäte är ingen hatt i akademisk mening. Möjligen en mössa. I Karlstad är det nämligen inte kollegiet av lärda som bestämmer saken. Det gör rektorn ensam.

Alltså frågar jag rektorn Åsa Bergenheim på vad sätt Olav Thon “visat engagemang för Karlstads universitet”, som det står i motiveringen. Rektorn svarar att Thon har hållit föreläsningar. Hur många? “Ingen aning, det är detaljer som jag inte känner till”. Vad menas med att han “intresserat sig för den forskning som bedrivs inom olika delar av universitetet”? Det vet inte Åsa Bergenheim, jag får fråga de dekaner som föreslagit honom. Men det var ju hon och ingen annan som fattade beslutet? “Ja, men jag vet bara det jag fått i min hand.” Men jag bör veta att Thons namn “länge varit i luften”, och att hans köpcentra skapat arbetstillfällen i regionen.

Då rektorn menar att ansvaret för hennes beslut (som hon numer tycks mindre lycklig över) skall sökas längre ned i hierarkin, för-söker jag med Kenneth Nordgren, en av de tre dekaner som i media försvarade utnämningen (Värmlands Folkblad 3/10). Men inte heller han kan säga på vad sätt Thon “betytt mycket för lärosätets utveckling”. Jag borde fråga dekan Larsson, som kommit med förslaget, säger dekan Nordgren. Jag skriver till Larsson, som i sin tur föreslår att jag frågar kommunikationschefen. Som givetvis inte kan svara på min fråga. Han deltog ju inte i beslutet, säger han.

Facit: När jag äntligen får dekan Patrik Larsson på tråden framgår att Olav Thons bidrag till lärosätets utvecklig består i att denne under sju års tid hållit en föreläsning samt deltagit i ett seminarium (på temat “vad som händer i butiken”). Vad menas då med att hedersdoktorn “starkt bidragit till att fördjupa samarbetet mellan Värmland och Osloregionen”? Har han sponsrat forskning? Delat ut stipendier? Nej, ingenting sådant. Det enda konkreta Larsson kan anföra är att Thon “ställt en lokal till förfogande” i Oslo där värmlänningar och norrmän kan umgås. Det låter generöst. Men visar sig betyda att Värmlandskontoret har fått hyra motsvarigheten till en tvåa (67 kvm) i en av Thons fastigheter. För 15 183 kronor per månad.

Det kan hända att Patrik Larsson glömt något. Men ovanstående är vad han anför som motivering till hedersdoktoratet. Att Thons samhällsengagemang, som åberopas i beslutet, skulle bestå i stöd till FRP är en överraskning för Patrik Larsson. Han har visserligen googlat på sin kandidat men “vi har inte noggrant gått igenom hans verksamheter.”

“Så sanslöst, så omdömeslöst… Kollegerna från andra universitet gapskrattar när Karlstad kommer på tal. Hur mås det bland grantopparna, frågar de, hur många miljoner har ni fått för fjäsket? Då känns det inte så roligt att svara: “inga ännu…”

Denne forskare är mest bedrövad å studenternas vägnar. De har rätt att kräva av sin rektor att hon upprätthåller skolans heder. Får jag citera detta? “Ja, men utan namn.”

Jag har börjat vänja mig vid att vårdbiträden, lärare och läkare kräver anonymitet när de har synpunkter på verksamheten. Men hen är ingen doktorand i beroendeställning. Hen är professor, en av dem som vi satt att vakta den akademiska friheten.

På högskolans interna debattforum vittnar forskare om hur frispråkiga tillrättavisas eller skräms till tystnad. De uppmanas av cheferna att inte debattera via mejl, inte begära skriftliga underlag för beslut, inte sätta saker på pränt, för då blir det möjligt att granska argumenten. Det talas om en “tystnadens kultur”, ett informellt beslutsfattande, ägnad att skydda cheferna mot invändningar och kritik. Som på ett äldreboende.

Jag söker upp författarna till inläggen, men nästan ingen är beredd att citeras med namn. En universitetslektor förklarar varför: “När man befinner sig i en process vill man inte uttala sig. För man vet inte hur det kommer att sluta”. För Magnus Ullén, professor i engelska, slutade det illa. Han har ett särskilt skäl att inte vilja stå bredvid medan Olav Thon hedras av universitetet. Ullén råkar vara gift och ha barn med en kvinna från en av dessa “icke-västliga kulturkretsar” som enligt Olav Thon inte är önskvärda i Norden. Detta hade förvisso Thon inte uttryck direkt. Men Ullén drar den rimliga slutsatsen att satsar man miljoner på att stödja ett parti, omfamnar man dess program. Alltså skriver Ullén till rektorn och tackar nej till samkvämet med hedersdoktorn. Men sin installationsföreläsning tänker han hålla.

Det får han inte. Rektorn Åsa Bergenheim meddelar att om Ullén uteblir från promotionen blir han inte installerad heller. Han stryks från programmet. Kan föreläsa om han vill, men någon annanstans. På Wermlandsbanken kanske? “… om du skulle tycka att det vore kul med ett mer externt forum. Men det gör du som du vill förstås.”

Vad har Magnus Ullén för val? Han får inget stöd från sin dekan. Det hade han fått i Uppsala. Men i Karlstad är företagsmodellen redan genomförd, dekanen är inte vald av forskarna, han är tillsatt och kan avsättas av rektorn. Som verkmästare på en fabrik. Magnus Ullén har i månader förberett sitt framträdande. Han går med på att föreläsa utanför programmet, mot löfte om att få “ett pratminus” i något flyktigt blad, där han förklarar sitt ställningstagande.

Jag kanske inte delar Magnus Ulléns analys av Fremskrittspartiets idérötter. Men det är ovidkommande här. Ingen skall som villkor för att installeras vid ett svenskt universitet tvingas delta i hyllningen av en figur som Olav Thon. Men just det kravet ställdes i Karlstad. Skalar man av alla bortförklaringar återstår detta enkla: Ullén blev inte installerad emedan han vägrade att hedra en person i vars ögon Ulléns hustru är ovärdig att befolka Norden.

Detta är ingen hemlighet på högskolan. Men det är bara en handfull som protesterat öppet; majoriteten verkar titta åt ett annat håll. “Folk verkar rädda för att ens prata med varandra. Så här kan man inte ha ett universitet”, säger professor emeritus Henry Cöster. Han var med om att bygga upp denna högskola, sist som vicerektor. Cöster säger att de sista åren var en ständig kamp mot styrmetoder hämtade från näringslivet: Linjestyrning i stället för kollegialitet, rektorer som är okunniga om akademiska traditioner, men verkar tro att högskolan är en sorts fabrik. Javisst, samma sorts tänkande som fått landstingen att prissätta patienter, döpt om elever till kunder och fått lärarna att fly klassrummen.

Den 25 juni presenterade regeringen ett lagförslag (Ds 2013:49). Det går ut på att förvandla högskolor till stiftelser, kanske till aktiebolag. Om det går igenom kommer alla universitet riskera den förvandling som vi sett i Karlstad. Senast i tisdags protesterade 36 forskare i DN mot förslaget. Remisstiden går ut den 15 november. Det är ont om tid.

Maciej Zaremba

P.S. Jag kan inte undanhålla läsaren det kanske mest tankeväckande inslaget i denna historia. Enligt statsvetaren Elin Sundberg i Uppsala, som undersökt saken, tillämpar svenska högskolor samma beslutsgång som övriga världen, när en hedersdoktor skall utses. Det är alltid fakulteten, aldrig rektorn som fattar beslutet. Universitetet i Karlstad tycks vara det enda undantaget från regeln. När jag frågar rektorn Åsa Bergenheim hur länge man haft denna ordning, förstår hon inte frågan. “Så har det alltid varit, överallt. Jag har inte hört talas om något lärosäte där det går till på annat sätt.”
Mer läsning:.

“Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet”. Ds 2013:49.

Elin Sundberg: “Autonomireformen – vad hände med det kollegiala styret?”. C-uppsats, Uppsala 2013.

Shirin Ahlbäck Öberg: “Organisering av autonomi och universitetet som idé”. I “Det goda universitetet. Festskrift till Anders Hallberg”. Uppsala 2011.

Henrik Björck: “Om kollegialitet”. SULF: skriftserie 2013.

Forskare har i flera artiklar protesterat mot regeringens omstöpning av högskolan: ○ “Hierarkiskt beslutsfattande”. Sydsvenskan 22/2. “Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringen”. DN 22/10. “Självständighet blev toppstyrning”. Upsala Nya Tidning 1/3.

 

Romerna är alltid på fel plats

DN 2013-09-25. 

Polisens romska register. Maciej Zaremba om DN:s avslöjande
“Zigenaren” har länge varit en projektionsyta för allt som svensken inte vill vara. Maciej Zaremba ser registreringen som en del av en struktur som inte längre går att förneka.


Det finns reportage som i ett slag ändrar villkoren för debatten. Niklas Orrenius avslöjande har den kvaliteten. Det återställer proportionerna: det är inte namn på glass som är det största problemet för etniska minoriteter. Och det fritar kidnappade ord. Som “strukturell rasism”. Ett oumbärligt begrepp, om man vill förstå vad som gjorde polisens romregister möjliga. Men som har blivit nästan omöjligt att använda sedan det annekterats av ideologer och teckentolkare.

Tänk om all denna energi som gått åt att spåra misstänkt bildspråk i tecknad film och på kinapuffar använts till att analysera domskäl i mål mot romer och avslag på asylansökan.

Eller, för den delen, vad som går för sig i svenska fikarum. Där finns det strukturer att granska, vill jag lova. Nedsättande omdömen om judar eller svarta lär inte passera oemotsagda. Men säger en sköterska “Jag är så trött på alla zigenare som dräller på avdelningen”, är det föga risk att någon reagerar. (Byt ut “zigenare” mot “negrer” så förstår ni vad jag menar.)

Det är det strukturella i fördomarna mot romer: de sitter i tapeterna, uppfattas inte som fördomar. Eller värre, uppfattas som en närmast rituell bekännelse till den skötsamma svenskheten. Zigenaren som ett negativ, en projektionsskärm för allt det vi inte vill vara: rastlös, oärlig, lättsinnig, arbetsskygg, slösaktig, kaxig, fåfäng, utmanande klädd, känslosam, smutsig, oansvarig, snuskigt släktkär, lojal mot de sina men inte mot samhället.

Man får förstå om de skånska poliser som byggt upp registret känner sig svikna av sin överhet. Så har vi tänkt och talat så länge man kan minnas, och nu är det plötsligt fel? Rent av brottsligt?

I oktober 2009 landade en anmälan på justitiekanslerns bord. Klaganden krävde en utredning av polisens, åklagarens och domstolars behandling av en romsk familj i Tornedalsbyn Vojakkala (som jag händelsevis uppmärksammat i DN 18/9 2009). Anmälaren hade gått igenom tusen sidor akter och han fann ett mönster. När någon ur familjen misstänks för ett brott griper polisen alla: män, kvinnor och en sjuttioårig fader. När de skall dömas tar domarna för givet att de alla är av samma usla skrot och korn: vad en begått antas också hans fränder ligga bakom.

Anmälaren gör gällande att oskyldiga blivit dömda och att det är fördomar mot romer som är den troliga förklaringen. Han ber JK om “en bred, djup och allsidig granskning”.

JK vidtar ingen åtgärd. Då vänder sig anmälaren till JO i stället. Samma besked där. Det som anförts ger “inte tillräcklig anledning till åt-gärd”.

Det var nog inte våra högsta rättsvårdares mening att sända en signal: “Utredningar om huruvida polisen särbehandlar romer har låg prioritet.” Men det var vad de faktiskt gjorde, och med kraft. Anmälaren som de avfärdade var nämligen inte vem som helst. Anledningen till att han kunde hänvisa till polisens interna dokument var att han själv är hög polis: Gunno Gunnmo, tidigare ordförande i polisfacket och länspolischef.

Det skall mycket till för att en polis skall klandra kolleger i kåren. Redan detta vore skäl nog att ta Gunnmos begäran på stort allvar. Därtill var han vid tiden för anmälan vice ordförande för regeringens delegation för romska frågor. Om en person i den positionen och med djup inblick i poliskulturen inte blir tagen på allvar när han larmar om diskriminering av romer – vem blir då tagen på allvar?

Jag kan inte veta hur de tänkte på ämbetena. Men jag noterar en egendomlighet. I sina svar till Gunno Gunnmo censurerar både JK och JO (kanske omedvetet?) det som är den springande punkten i hans anmälan. Nämligen detta: “Det är angeläget att bryta igenom de vallar av stereotypa föreställningar om romer och andra uttryck för antiziganism som synes vara ett genomgående tema i de ärenden som rör familjen …”

Av de höga rättsvårdarnas svar framgår inte ens att det är en rad missgrepp mot romer som han vill ha utredda. Ordet “rom” nämns inte, inte heller “antiziganism”. Läsaren fås att tro att först JK och sedan JO på grund av beklaglig resursbrist tvingats avstå från ännu en detaljgranskning av ordinära oegentligheter.

Också detta är en sorts signal. Oavsiktlig, av allt att döma. Och just därför så intressant.

“Jag inser att en granskning av de ärenden jag här redovisat allvarligt kan skada många människors tilltro till polis, åklagare och domstolar. Samtidigt måste man i en rättsstat vara beredd att betala ett högt pris för att ställa tillrätta om fel begåtts”, anförde länspolismästaren Gunno Gunnmo år 2009.

Rättsstaten var den gången inte beredd att betala priset. Nu kommer en ny räkning, med ränta.

Maciej Zaremba

Trovärdiga svar kräver öppna intervjufrågor

DN

Det gynnar sanningen om Quick-affären att Christer van der Kwast träder fram i DN. Vi får insyn i Quick-utredarnas sällsamma tankevärld. Som att när det den misstänkte säger något ohörbart är det tillåtet att uppfatta mumlet som det åklagaren helst vill höra. I det här fallet ”jacka”.

Vore van der Kwast journalistelev skulle han bli kuggad på intervjutekniken. Grundregeln: vill man få trovärdiga svar måste man ställa öppna frågor: ”Hur var han klädd?”, och inte ”var hans skjorta prickig?” Svarar någon ”öh … fan.öh … tast” på frågan vem han träffat är det fel att säga: ”Du menar Christer van der Kwast? Hur var åklagaren klädd?” Den rätta reaktionen är att säga: ”jag hör inte vad du säger. Tala högre.”

Åklagare van der Kwast och förhörsledare Penttinen ber inte Thomas Quick att tala högre. De presenterar grymtningar och stumma nickar som följer på ledande frågor som distinkta vittnesmål – de gånger de stöder åtalet. Men när Quick påstår något helt orimligt låtsas de inte att de hört det.

Christer van der Kwast menar att mitt exempel är inadekvat; domstolen brydde sig inte om huruvida Quick visste någonting om pojkens klädsel. Det är fel. På sidorna 6 och 10 i domen åberopas att Quick mindes hur jackan såg ut.

Samma domare svalde åklagarens försäkran om att Quick kunnat peka ut fyndplatsen. Det hade de knappast gjort om de läst Penttinens förhör. Exempel: Det fanns en T-korsning på vägen dit. När Penttinen (14.6.94) frågar Quick åt vilket håll han svängde svarar denne ”vänster” och är bestämd på den punkten. Det är fel svar. Då frågar Penttinen om det kunde vara höger. Quick må vara psykiskt störd, men han är inte dum. ”Ja, mitt minne är ju att det är höger”.

Om van der Kwast vill ursäkta också det konstgreppet skall han inte replikera här. Han bör vända sig till chefsåklagare Bengt Landahl, eller kanske stämma denne för förtal. Det är från Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits (inte från Hannes Råstams bok), som jag hämtade exemplen på ledande frågor. Landahl beskriver ytterligare ett tjugotal grova missgrepp i förundersökningen. Denna ansökan är en massaker på van der Kwasts och Penttinens trovärdighet som åklagare och polis.

Också historien med de tretton pärmarna blir belyst. Ja, de har varit undangömda av Kwast/Penttinen i fjorton långa år. Och man förstår varför. Där fanns förhören med Quicks sex syskon, som gav en helt annan bild av sin brors uppväxt än den som van der Kwast presenterat inför sex tingsrätter. Hade de kommit till domstolars kännedom riskerade hela berättelsen om seriemördaren, som iscensätter minnen av monster till föräldrar, att krackelera.

van der Kwasts ämbetsutövning i Quick-fallet är dessvärre preskriberad. Men den moraliska skulden inför personer som han skadat är det inte. Det kunde han tänka på nästa gång han fattar pennan.

Maciej Zaremba

Källa: Resningsansökan i fallet Z­elmanovits, den 4.06.12, Dnr ÅM 2009/6578.

Van det Kwast har kört i diket

 

DN 2012-10-23

 

För varje nytt inlägg från Christer van der Kwast står det klarare varför rättvisan kört i diket i Quickaffären. Denne åklagare är så övertygad om sin sak att han knappt uppfattar vad de säger som inte delar hans uppfattning.

 

Således har det undgått van der Kwast att min replik inte vädrade ”förutfattade meningar” om hans utredning. Den refererade resultatet av den (jämte Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”) mest omfattande granskningen av hans åklagargärning: chefsåklagaren Bengt Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits. Där får vi bland annat veta att åklagarsidan inte gett domstolen en korrekt bild av vad Quick/Bergwall berättat i förhören.

Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”… åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”

Låt mig sluta där. Det känns inte helt fel att låta åklagarsidan få sista ordet.

Maciej Zaremba

Läs Bengt Landahls hela resningsansökan på aklagare.se

Tidigare inlägg i Quickdebatten publicerades på DN Kultur: 10/9, 18/9, 28/9, 11/10 och 15/10. Läs dem på dn.se

Skogen vi ärvde

DN april 2012

En artikelserie i fyra delar. Här kan man läsa det första avsnittet.
Hela artikelserien finns utgiven på Weylers förlag http://www.weylerforlag.se/bocker/skogen-vi-arvde/

Denna artikelserie finns också på polska.
Ten reportaż w przekładzie na polski ”Leśna mafia. Szwedzki thriller ekologiczny” ukazał się nakładem wydawnictwa Agora. 

Tutaj można przeczytać pierwszy rozdział.

 

Sveriges nya miljonprogram

DN 2012-04-30

Kanske var det hunden som skällde. När Hans Åfeldt tittade ut genom köksfönstret såg han en man vid tomtgränsen. Mannen var klädd i grönt och under jackan hade han en rulle med rödgula band som han knöt runt trädstammarna. ”Stora Enso” stod det på snitslarna. Det var så Hans Åfeldt fick reda på att skogen för vars skull han flyttade till Storfors sex år tidigare, skulle huggas ned. När skulle det ske? Den grönklädde visste inte riktigt. Om några veckor kanske, eller först till jul.

Detta var strax före midsommar. Från den dagen och i sex månader framöver lärde sig Hans Åfeldt och hans grannar allt som är värt att veta om svensk skogspolitik. De vann många insikter, förvisso. Men framför allt fick de sig en läxa.

”Vår skog”, sade Åfeldt och grannarna om tallarna utanför sina fönster. De visste förstås att marken ägdes av någon annan. Men de uttryckte sig som de stockholmare som talar om ”vår stad”, fastän de inte äger husen. Och de trodde, liksom folk i städerna, att de hade en viss rätt till sin livsmiljö. Det var ju dit man gick på morgonpromenad, dit lärarna tog med sig barnen för naturkunskap. Denna lilla skog (lite drygt Humlegården) var noga räknat en del av samhället: utsikten från skolfönstret, inramningen till badet och campingplatsen och Inlandsbanans hållplats. Den var, kort sagt, kultur och trolsk: höga tallar och granar, marken täckt av mossa, små raviner i sluttning mot Mögsjön.

Det finns en rad rättsbegrepp för sådana kvaliteter i miljöbalken och i skogsvårdslagens paragraf 30: ”tätortsnära”, ”hänsyn”, ”landskapsbilden” Och det finns ett annat: ”skyddszon”. Det var det första Åfeldt och grannarna slog upp och fyndet fyllde dem med tillförsikt. Det var helt klart att något misstag måste ha begåtts.

Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet. I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.

Under dessa sju månader hade Åfeldt, i spetsen för sina grannar och med stöd från hembygdsföreningen, Företagarna i Storfors, Jaktskytteklubben, pensionärerna med flera bestormat i tur och ordning: Skogsstyrelsen, förvaltningsrätten, länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Stora Enso som förvaltar skogen, Bergvik Skog AB som äger den, sin egen kommun, justitie-, miljö- och landsbygdsministern. De gick ända upp till statsministern, för de ville inte tro att de besked de fått på vägen kunde vara rätt.

Jag skall längre fram berätta i detalj vad de fick för besked där i Värmland, för jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.

Medan vi tvistar om anslagen till teatern fullbordas en något större kulturreform därute. Och i motsats till det mesta som politiker hittar på är den oåterkallelig. Sverige ömsar landskap.

För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…

Hans Åfeldt och hans grannar är inte unga längre, så de slipper se detta något som Stora Enso skall plantera utanför deras fönster. Men det finns redan, på hälften av Sveriges yta: fyrkanterna av likgamla träd av samma sort i räta rader, oftast gran. Där det förr varit äng är virkesåker. Där det nyss varit skog är det också virkesåker. Inte sedan Gustav Vasa har det stått så många trädstammar i Sverige – och så litet skog.

Det är det som är Reformen. Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.

Det kan hända att för somliga framstår denna reform som något gott. Det finns människor hos vilka gamla träd väcker hemliga aggressioner. Just nu pågår en bisarr strid om den undersköna jätteboken på Katedralskolans gård i Lund. Den är litet skröplig efter 175 år och måste därför sågas ned, har stadens trädvårdare bestämt. För tänk om någon kryper under och får en kvist i skallen …

Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt. Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen. Barnvänligt är det, liten risk för lille William att snubbla över murken stam, tugga i sig okänd svamp eller gå vilse. Det är sällan längre än 300 meter till körbar väg. Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.

I den moderna skogen behöver inte modern ungdom känna sig otrygg. Där är beståndet lika ålderssäkrat som matställena på Södermalm. Här tindrar tio hektar sammanhållen dagisgrupp. Där, avskilda av en rak linje, tonåringarna, i lika dräkter, vänder ryggen mot Club 33. Och ett stycke längre bort står en yta 70+, mogna för slutavverkning.

Här upphör dock likheten, ty medan människor tillåts leva olika länge, skördas träden i den moderna skogen i sin levnads mitt. Det är det mest omvälvande med den kulturreformen. I alla tider har människan sett det gamla trädet som en förbindelse med förfäderna, eller rent av med världsalltet. Snart är detta svärmeri ett privilegium för flanören i en stadspark. Ute i skogslänen är de flesta träden redan yngre än människorna, ty där har det krokiga, ålderstigna och avvikande ingen rätt att finnas till. (Utom i fjälltrakterna och i några mikroskopiska reservat.)

Tre vuxna män kunde knappt famna den stora tall i Skrälldalen i Hälsingland som de efter stora möda fällde 1890. Hundra år senare finns det knappt ett sågverk i Sverige som är berett på grövre stockar än vad ett barn kan famna. Så den dagen är inte långt borta då en värmlänning får maka sig till Skogskyrkogården i Stockholm för att få röra vid en tall gammal nog att minnas hans farfar. (T-banans gröna linje mot Farsta strand.)

Detta är ingen vågad gissning, det är fakta. Inte ens Sveriges Nationalatlas räknar med ”skog” längre, påpekar Kerstin Ekman. Det heter ”skogsbruk”. Prognosen för skogsbruket, i samma atlas: Om femtio år kommer det mesta av furorna söder om Dalälven att ersättas av granplantage och nästan samma gäller för lövträden i Skåne.
Och vad gör det? undrar någon. Det vet vi faktiskt inte. Inget landskap är oföränderligt. Men det har nog inte inträffat tidigare att en kultur på tre generationer ersatt den natur som varit dess källåder under ett millennium – med en vedfabrik.

Jag kan ha fel förstås, men skall jag nämna en vändpunkt i modern svensk historia, en sådan dag då något rämnat, blir det majnatten 1971. I två decennier har stockholmarna accepterat att man rivit hus som varit en prydnad för varje metropol. (I dag får man betala en dagslön för ett dörrhandtag från dessa kåkar.) Visst knotades det en del, men inte mera. Och så plötsligt, tretton almar som stod i vägen för en, märk väl, KOLLEKTIV trafik. En enkel match, kunde man tycka. Ett statsbärande parti med Olof Palme i släptåget på ena sidan, ett hundratal okammade trädkramare på den andra. Men det var inte de som klängde i trädkronorna som skrev historia. Det var de slipsklädda nedanför, som kommit till undsättning. Från bankerna i närheten, av allt att döma. Det kan inte uteslutas att någon friherrinna fick en polisbatong i ryggen denna natt.

Ja, det var ett nytt läge. Överklass i plötsligt samförstånd med skäggig vänster. Kring vad? Kring tretton gamla träd.

Se där, det var något med svenskar som välfärdsmakarna råkat glömma bort. Man hade sjungit Taube på partifesterna, men missade kanske de djupare stråken? För nu skällde samme Taube dem för barbarer. Det var starka ord, och otacksamma, från en som fått folkpension och kunde få färdtjänst. Hjälp, vad är det som händer?

Det är tiden som vänder. Almstriden var det första nederlaget för en idé om välfärd som förutsätter att allt som människan värdesätter kan fångas i tabeller. Inkomst, avstånd till vårdcentralen, förvärvsavdraget och pollenhalten. Det är viktiga saker, inte tu tal om det. Men i den kalkylen var almarna i Kungsträdgården i bästa fall fem lass spisved som stod i vägen för utvecklingen.

Jag drar upp almstriden för att jag inte tror att det var av en slump att det blev träd och inte något rivningshotat hus som fick de välkammade att slåss mot polisen. En sönderbombad stad kan återskapas. Det är inte grävskopan eller dynamiten som åstadkommer de djupaste såren. Det är motorsågen.

Det måste vara ett tidens tecken att förlagen pumpar ut böcker om förlorade skogar. Jag hade i deras efterföljd kunnat påminna om att utom gudar drar ingenting på jorden till sig sådana emotioner som gamla träd. Eller har en viktigare plats i människans sökande efter sin bestämmelse. Jag hade kunnat åberopa Bibeln och legenderna, från Gilgamesh till Kalevala, eller påminna om att ganska nyligen sonades nedhuggen ek med samma bot som dråp på en smålänning. Eller citera sida upp och ned av svensk lyrik:

Någon andemakt, någon hemlig makt
har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.

Det var Karin Boye. Men Hollywood (också ett namn!) har gjort det nästan lika bra. Det är värt begrundan att historiens mest sedda film inte handlar om olycklig kärlek eller ens om Jesus. Den berättar om det oförlåtliga i att fälla ett mycket gammalt träd för att det kanske finns gull därunder. Jag har märkt att somliga i publiken är missnöjda med slutet. De hade helst sett trädmördarna lida en mera pinlig död. Det rapporteras att hos en hel del amerikaner väckte den skogliga skönheten i ”Avatar” en otröstlig saknad. Det finns terapier för personer med PADS (Post Avatar depression syndrome), som inte står ut med att leva utestängda från planeten Pandoras djungel.

”Bestialiskt mord”, skriver en kollega i denna tidning om de förgiftade pilarna vid Norr Mälarstrand. Jag noterar att detta förmänskligande av trädet sällan kommer djur till godo, inte ens de hotade arterna.

”Må skarven slå ned hos dig – en träckande, stinkande, skränande förbannelse! Hämnd i tusental över dig! Fördömelse från trädkronorna! Må taket på din sommarstuga på skäret ruttna under tyngden av skarvarnas spillning och falla ihop över teven och soffan. Nu skall du få din sista tirad om naturen nedkörd i halsen som ett rostigt strömmingshalster och din sista förnumstighet om fritidsytor ska vi skala ned som skarvens boträd till gråa skelett av ord utan mening. Fästingarna skall suga dig och med rödlågande inflammationsringar och med bakterieanfall på hjärnan ska de berätta för dig vad natur är!”

Adressaten till dessa rader, skrivna 2007, är en kommunalpolitiker som trodde sig göra en välgärning med att förvandla ett stycke naturskog till motorcykelbana. Så att ungdomen kom ut i det fria.

Det anmärkningsvärda, förutom raseriet, är hämnarens sakkunskap. En fransk akademiledamot skulle knappast skriva på det sättet. Förmodligen vet han inte ens vad skarv är för slags fågel. Men varannan svensk diktare är en amatörbiolog av rang. Det säger något om naturens ställning som en spegel för människan i vår kultur. Eller rent av något mer än bara spegel? För­fattaren till utbrottet ovan heter Ekman, Kerstin var förnamnet. Tömde man biblioteken på författare med träd i namnet, bleve inte många kvar.

När folk på 1700-talet fick välja namnen själva döpte sig tyskar och britter efter färger eller yrken. De blev Brown och Smith och Müller. Svenskar döpte sig till träd. Helst något med lind eller lund, björk, alm … Ja, lövträd. Det susar av trädkronor i telefonkatalogen, men det är svunna skogar, fantomsmärtan efter de landskap Sten Selander såg försvinna.

Det är bara svenskar, finländare och japaner som på det sättet försöker smälta in i bland träden, upplyser folklivsforskaren Bengt af Klintberg. I dessa länder spelar också skogen en central roll i kulturen, liksom i vardagen. När vi tillfrågas om hur vi vill bo säger vi ”ogenerat läge”, vilket betyder många träd, få människor, upplyser mäklarna. Det är inte närheten till te-ater, sjukhus eller ens gymmet som efterfrågas i första hand utan ”möjligheter till promenader i skog och mark”. Och skall man tro kontaktannonserna är det efter sex (”mysiga hemmakvällar”) vandring i nämnd miljö som vi helst vill idka med henne/honom/hen. Och vi gör det! Var tredje svensk, minst en gång i veckan, meddelar Statistiska centralbyrån. Jag läser att originalmelodin till ”Du gamla du fria” är en folkvisa från Västmanland som börjar:

Så rider jag mig genom sjumilaskog,
me ’n andra så söteligen sova …

Det sägs att det är farligt att tala om sådant som folksjäl. Men jag som invandrat från ett åkerland (Polen betyder fält) inser snart att det susar mycket mera av trädkronor i svens­kens själ än i min egen. Vi från avskogade länder minns skogsdungen som råkade finnas i när­heten som ett undantag, ett gömställe.
För grekiskfödde Theodor Kallifatides till exempel, var ”skog” närmast synonymt med tonårstrånad. Det var där ungdomar i hans by stämde möte. Hans bild av svenskar som ett sexuellt frigjort folk förstärktes därför av deras ständiga tal om skogsutflykter. Men när en arbetskamrat i det nya landet föreslog en skogspromenad på lunchen, tyckte Kallifatides att det gick väl långt. OK för den svenska synden. Men på lunchen?

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”, skrev litteraturhistorikern Fredrik Böök år 1924. Nästan hundra år senare skriver en författare av ett helt annat sinnelag, Joycetolkaren Erik Andersson (à propos Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”) att om språket är det som fransk kultur håller heligast, så är det jorden för ryssarna och för svenskarna – skogen. ”Vi sökte skogen och han var vi.”

Det var vackert sagt, som så ofta när svensk diktare får träd i sinnet. Jag gissar att på varje kvinnligt föremål för lyrisk trånad går det två björkar, en lind och ett par tunnland blandskog. När vi går i skogen, går vi kanske upp i den.

O dessa mörka skogar inom oss där jättarna slumrar
Det som vi kallar själen
är bara en vandrande solreflex
under träden
En uthuggning
dit det snedställda ljuset når

Det var Werner Aspenström. Men också enklaste uttryck som ”dra åt skogen!” (det vill säga åt helvetet, obegripligt på de flesta språk) antyder att skogen intar en metafysisk plats i svenskens sinne. Där finns både paradiset och det andra stället. Den står för frihet och dödsbringande förtrollning, där blir man förlorad eller frälst, där ruvar den farliga kvinnligheten, där växer svårmodet och hänförelsen. ”Gud är inte död, men har flyttat från kyrkan till skogen”, noterade psykiatrikern Nils Uddenberg häromåret.

För somliga har han kanske alltid funnits där? Idéhistorikern Sverker Sörlin har noterat att till och med maskindyrkaren Artur Lundkvist tillber träden:

Finns det ännu hopp för träden då finns det även hopp för människan, om människan som sin egen gud inte förnekar träden som gudar.

Men då antar jag att det spelar roll att de skogar som inspirerat katedralbyggarna numera mest liknar ett parkeringsgarage. Trångt mellan pelarna och lågt i tak. Det blir en annan sorts andakt. Jag uppehåller mig vid detta för att underbygga mitt ärende och förklara varför jag tänker dra i väg med läsaren till Kvikkjokk, Vuollerim och Storfors, till Hedekas och Arjeplog. Och till och med till Europas sista urskog, allt i akt och mening att begripa den maktlösa vrede som sällan märks i Stockholm men som möter reportern i skogsbygden, det vill säga i Sverige.

Det var i Storfors vi började. Hans Åfeldt står bland kvarlevorna av sin skog.

Trädskördaren har tagit paus. Det har snöat, skymningen släcker färgerna, nu ser det än mera spöklikt ut, som på de svartvita arkivbilderna från slagfälten. Jag har försökt intervjua Åfeldts granne, men valde att avbryta. Kanske för att jag aldrig vetat vad man frågar i ett sorgehus. Eller så var det mannens spända käkar och något i hans blick som tycktes göra mig medskyldig till förödelsen. Han är lärare. I trettio år har skogsplätten utanför varit skolbarnens biologisal och orientararbana.

Det var som sagt för denna skogs skull som Åfeldt flyttade hit från Örebro för sex år sedan. ”Jag blev rent salig varje morgon när jag öppnade dörren. Folk som kom på besök blev helt hänförda. Men konsulenten från Skogsstyrelsen som kom hit tyckte som skogsbolaget. Det var en värdelös produktionsskog, sade de, med låga naturvärden, särskilt som det är kalhyggen runtomkring.”

Hans Åfeldt säger att skogen blivit en klassfråga. ”Det är vi i skogslänen som är underklassen. Stadsborna får ha sin skog i fred.” Det tar ett tag innan jag inser att det som låter som en paradox är en bisarr realitet.

Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Hur gick det till när landsbygden blev naturvårdens underklass? Man står där i rishögarna, betraktar uppvisningen i brutalitet och känner sig förflyttad till 70-talet.

Eller ännu längre, till baggböleriets tid. Det ogenerade maktspråket, arrogansen. Åfeldt och grannarna fick skriva flera gånger för att ens få en reaktion från bolaget och myndigheten. De åberopade lagar, ministerord, utredningar, bifogade kartor och namnlistor. Svaren de fick var korta och nedlåtande ”Vi har mottagit era synpunkter…föranleder inte…”

Hans Åfeldt har aldrig känt sig så vanmäktig och så förödmjukad. Både bolaget och myndigheten lät förstå att han var lite löjlig, kanske en rättshaverist, som larmade om skönhetsvärden där det bara växte ved. Och trodde att han kunde vinna! Han visar mig ett brev från Bergvik skog. Bolaget besvarar ingen av hans frågor, men upplyser att ett kalhygge efter några år ”kan vara väl så tilltalande för en naturälskare”. Han glömmer inte mannen från Stora Enso som räknade trattkantarellerna. Åfeldt trodde att det var till fördel för saken. Det var det inte. Att svampen stod där indikerade att skogen inte var så välbesökt som Åfeldt hävdat, fick han höra. Då var den inte heller särskilt välbehövlig.

Men värst av allt var upptäckten att alla hans mödor var bortkastade på förhand. Redan i somras, när han skrev sina första brev, var detta kalhygge villkorslöst godkänt av Skogsstyrelsen, utan att någon tjänsteman kastat en blick på skogen. Och det beslutet kunde inte överklagas.

Hursa? Myndigheten hjälper skogsbolaget att kringgå den enda lag som skyddar skogslandskapet? Ja, det är Hans Åfeldts erfarenhet, dokumenterad i flera tjocka pärmar. Han hoppas att DN skall berätta vad han funnit, så att inte andra gör om hans misstag. Som var att tro att vi har något som helst rättsligt skydd för skogen för människornas skull.

Man kan numera inte handla mjölk (eller ens torka sig i arselet) utan att bli försäkrad om skogsindustrins miljöansvar. Skogen av vilken den här servetten-toarullen-brevpapperet gjordes har brukats och avverkats under hänsyn till människa och natur, intygar Svanen eller FSC-märket på förpackningen. Också produkterna från Bergvik Skog och Stora Enso bär dessa tröstande symboler.

På hyggets tredje dag stod några praktfulla träd närmast husen kvar. Bland dem en väldig gran, 270 centimeter i omkrets, troligen ett av Storfors äldsta vittnen. Då har bolaget ändrat sig i sista stund? Nej, inte alls, trädet är bara för mäktigt för skördaren, måste tas ned för hand, upplyser maskinisten. Jag förstår, så här grovt virke är förstås extra begärligt? ”Nej, den här vill inget sågverk ta. Den står så nära huset att den är säkert full med spik efter fågelholkar.” Så vad blir det av den? ”Massa, papper eller kanske blöjor.”

Maciej Zaremba

 

Leśna mafia. Szwedzki thriller ekologiczny

  1. NOWE SZWEDZKIE BLOKOWISKA

Może to pies zaszczekał. Gdy Hans Åfeldt wyjrzał przez kuchenne okno, zauważył na skraju działki jakiegoś mężczyznę. Był ubrany na zielono, a pod pachą trzymał zwój żółto-czerwonej taśmy, którą obwiązywał pnie drzew. Na paskach widniał napis „Stora Enso”. To wtedy Hans Åfeldt dowiedział się, że las, dla którego sześć lat temu przeniósł się do Storfors, ma zostać wycięty. Kiedy to nastąpi? Ten w zielonym dokładnie nie wiedział. Może za parę tygodni, albo dopiero na Boże Narodzenie.

Zdarzenie miało miejsce tuż przed nocą świętojańską. Od tej chwili, przez kolejnych sześć miesięcy Hans Åfeldt i jego sąsiedzi nauczyli się wszystkiego, co warto wiedzieć o szwedzkiej gospodarce leśnej. Ale przede wszystkim dostali nauczkę.

„Nasz las” – tak mawiał Åfeldt i jego sąsiedzi o sosnach za oknami. Wiedzieli, rzecz jasna, że ziemia należy do kogoś innego. Ale wyrażali się tak jak sztokholmczycy mówiący o „swoim mieście”, choć nie są właścicielami domów. I wierzyli, podobnie jak ludzie w miastach, że mają do swojego otoczenia jakieś prawa. Tam człowiek chodził na poranne spacery, tam nauczyciele zabierali dzieci na lekcje przyrody. Ten lasek (nieco większy niż park Humlegården) był częścią osady: widokiem z okien szkoły, otoczeniem jeziora, kempingu i przystanku kolejowego. Krótko mówiąc, był kulturą i powabem: strzeliste sosny i świerki, ziemia porośnięta mchem, malownicze jary schodzące do jeziora Mögen.

Dla takich jakości istnieje szereg oficjalnych określeń w prawie ochrony przyrody oraz w paragrafie 30 ustawy o lasach: „w pobliżu aglomeracji”, „poszanowanie”, „ukształtowanie krajobrazu”. I jeszcze jedno: „strefa chroniona”. To właśnie je wyszukał Åfeldt wraz z sąsiadami, a fakt ten napełnił ich otuchą. Było jasne, że musiała zajść pomyłka.

Siedem miesięcy później widok z ich okien przypomina krajobraz po bitwie: metrowej wysokości pniaki wystające wśród odpadów drzewnych w miejscu dawnych cienistych ścieżek, tu i ówdzie samotne drzewo, poza tym pustkowie. Latem ten właśnie widok powita wysiadających z pociągu Niemców i Holendrów, których biuro turystyczne Storfors skusiło obietnicą „dziewiczej natury”.

W ciągu tych siedmiu miesięcy Åfeldt na czele grupy sąsiadów, z poparciem towarzystwa regionalnego, organizacji przedsiębiorców w Storfors, koła łowieckiego, emerytów i wszystkich innych, przypuszczał szturm kolejno do: Zarządu Lasów, Sądu Administracyjnego, Zarządu Województwa, Urzędu Ochrony Środowiska, zarządcy lasu – Stora Enso, jego właściciela – Bergvik Skog SA, władz gminy, ministrów sprawiedliwości, środowiska i rolnictwa. Dotarli nawet do premiera, gdyż nie wierzyli, że informacje, których im udzielano, mogą być prawdziwe.

Opowiem potem ze szczegółami, czegóż to dowiedzieli się tam w Värmlandii, bo nie wyobrażam sobie sprawy większej wagi dla wszystkich mieszkańców Szwecji.

Podczas gdy spieramy się o dotacje dla teatrów czy radykalne rozwiązania komunikacyjne w centrum Sztokholmu, na prowincji dokonuje się znacznie większa rewolucja kulturalna. Co gorsza, w przeciwieństwie do większości pomysłów polityków, jest ona nieodwracalna. Krajobraz Szwecji zmienia skórę.

Przed sześćdziesięciu laty Sten Selander, poeta i botanik, wyraził obawę się, że Szwedzi wkrótce nie będą mogli znaleźć okolic, o jakich mówią piosenki ludowe. Puszcz, zagajników, łąk…

Hans Åfeldt i jego sąsiedzi mają już swoje lata, będzie im więc oszczędzony widok tego, co Stora Enso wyhoduje za ich oknami. Ale to coś już istnieje i zajmuje połowę powierzchni Szwecji: prostokąty wypełnione równymi rzędami drzew w jednym wieku, tego samego gatunku, przeważnie świerków. Tam, gdzie kiedyś były łąki, rozciągają się plantacje leśne. Tam, gdzie jeszcze niedawno rósł las, też są plantacje leśne. Od czasów Gustawa Wazy nie było w Szwecji tak wielu drzew – i tak mało lasów.

To istota Reformy. Krajobraz leśny ulega podobnym przeobrażeniom jak miasta w latach 60. Projekt budownictwa masowego[1] został przeniesiony na łono przyrody.

Może niektórzy traktują tę reformę w kategoriach postępu. U niektórych ludzi stare drzewa budzą ukrytą agresję. Właśnie toczy się kuriozalny spór o przepiękny buk na terenie szkoły katedralnej w Lundzie. Jest trochę schorowany, jak to bywa w wieku 175 lat, należy go więc wyciąć, orzekli miejscy eksperci[2]. Na wypadek gdyby ktoś wlazł pod drzewo i oberwał gałązką po głowie…

Współczesny szwedzki las bez wątpienia oznacza postęp pod względem tak bezpieczeństwa, jak i higieny. Nie murszeje tam drewno w niehigienicznym mchu, alergik może spacerować niezagrożony brzozą i konwalią. To również raj dla dzieci – nie ma obawy, że mały Wilhelm potknie się o spróchniały pniak, naje nieznanych grzybów lub zabłądzi. Najbliższa droga przebiega zwykle nie więcej niż 300 metrów dalej. Kto szuka ciszy, też będzie rad: spokoju plantacji nie zakłóca żaden dzięcioł ni piecuszek.

We współczesnym lesie nawet współczesna młodzież nie poczuje się nieswojo. Drzewostan jest posegregowany pod względem wiekowym niczym knajpy na Södermalmie[3]. Tu wdzięczy się gromadka przedszkolaków. Tam oddzielone prostą linią nastolatki, jednakowo ubrane na przekór pokoleniu 30+. A kawałek dalej – kontyngent siedemdziesięciolatków, gotowych do wycinki.

Tu kończą się jednak podobieństwa, ludziom dane jest bowiem dożyć różnego wieku, natomiast drzewa we współczesnym lesie wycinane są na półmetku życia. Na tym polega radykalizm tej reformy. Od niepamiętnych czasów człowiek traktował stare drzewo jako łącznika z praprzodkami, a nawet z całym wszechświatem. Wkrótce takie romantyczne skojarzenia będą przywilejem jedynie spacerowiczów w parku miejskim. W prowincjach o największym zalesieniu większość drzew już jest młodsza od człowieka, gdyż to, co pogięte, podstarzałe i nietypowe, nie ma tam racji bytu. (Z wyjątkiem obszarów górskich i kilku mikroskopijnych rezerwatów).

Trzech dorosłych mężczyzn ledwie mogło objąć potężną sosnę w Skrälldalen w Hälsinglandii, którą w końcu z wielkim trudem powalili w 1890 roku. Sto lat później ze świecą szukać w Szwecji tartaku, który przyjmie pnie grubsze niż takie, które zmieszczą się w objęciach dziecka. Nieodległa jest więc przyszłość, kiedy to wieśniak z Dalarny będzie musiał pofatygować się na Cmentarz Leśny Skogskyrkogården w Sztokholmie, by dotknąć sosny, która pamięta czasy jego dziadka. (Z Dworca Centralnego zieloną linią metra w stronę Farsta strand).

To nie prognoza na wyrost, lecz fakty. Nawet Narodowy Atlas Szwedzki nie uwzględnia już pojęcia „las”, zauważa Kerstin Ekman[4]. Mowa jest o „uprawach leśnych”. Prognoza dla upraw leśnych w tymże atlasie brzmi: W ciągu pięćdziesięciu lat dominującą populację sosen na południe od rzeki Dalälven zastąpią plantacje świerku, to samo dotyczy drzew liściastych w Skanii. No i co z tego? – spyta ktoś. Tego właśnie nie wiemy. Ale jeszcze się nie zdarzyło, by jakaś kultura na przestrzeni trzech pokoleń zamieniła naturę, która przez tysiąc lat była źródłem jej wierzeń i obrazów, w fabrykę drewna.

Mogę się mylić, ale jeśli miałbym wymienić punkt zwrotny we współczesnej historii Szwecji – moment, kiedy coś pękło – byłaby pamiętna noc w maju 1971 roku. Przez dwie dekady sztokholmczycy akceptowali wyburzanie dawnej zabudowy, która byłaby ozdobą każdej metropolii. (Dziś byle klamka z tamtych kamienic kosztuje równowartość przyzwoitej dniówki). Oczywiście było sporo narzekania, ale na tym koniec. I oto nagle okazuje się, że trzynaście wiązów stoi na drodze transportu – uwaga – PUBLICZNEGO. Wynik do przewidzenia, mogłoby się wydawać. Z jednej strony partia rządząca, z drugiej – jakaś setka rozchełstanych miłośników drzew. Ale to nie ci przykuci do konarów tworzyli historię. To ci na dole, w krawatach, którzy nadeszli z odsieczą. Z okolicznych banków. Nie można wykluczyć, że jakaś hrabina oberwała tej nocy policyjną pałką.

Tak, to było coś nowego. Wyższe sfery nagle pokumane z brodatą lewicą. I to w jakiej sprawie? Trzynastu starych drzew.

No proszę, coś w charakterze Szwedów musieli chyba przeoczyć konstruktorzy dobrobytu. Śpiewali na imprezach partyjnych szlagiery narodowego barda Taubego[5], ale może umknęły im poważniejsze tony? Bo teraz sam Taube okrzyknął ich barbarzyńcami. To były ostre słowa, i niewdzięczne w ustach kogoś, kto pobiera emeryturę państwową, i może liczyć na abonament na taksówki. Rety, co się tu wyrabia?

Bitwa o wiązy była pierwszą porażką idei dobrobytu opartej na przekonaniu, że wszystko, co stanowi wartość dla człowieka, da się ująć w tabelach. Dochód, odległość do przychodni, koszty uzyskania przychodu czy stężenie pyłków. To bez wątpienia ważne sprawy. Lecz wedle tej logiki wiązy w centrum Sztokholmu to w najlepszym wypadku pięć przyczep drewna opałowego, które stanęły na drodze do postępu.

Przypominam o tej bitwie, bo to nie przypadek, że właśnie drzewa, a nie jakaś przeznaczona do rozbiórki kamienica, skłoniły porządnych mieszczan, by pójść na łomot z policją. Zbombardowane miasto można odbudować. To nie koparka czy dynamit powodują najcięższe rany. To piła mechaniczna.

Zapewne to znak czasu, że wydawnictwa zasypują rynek książkami o utraconych lasach. Idąc tym tropem, mógłbym dowodzić, że z wyjątkiem bogów nic nie wywołuje takich emocji jak stare drzewa. Mógłbym powoływać się na Biblię i legendy, od Gilgamesza po Kalewalę, lub przypomnieć, że jeszcze nie tak dawno temu za wycięcie dębu wymierzano karę taką jak za ubicie smalandczyka[6]. Lub też cytować strona za stroną poetów szwedzkich:

Jakaś siła duchowa, tajemnicza siła

W ukrytych korzeniach drzewa wolę swą złożyła.

To słowa Karin Boye[7]. Ale Hollywood (jeszcze ta nazwa!) też nieźle się przysłużył. Warto sobie uświadomić, że film o największej oglądalności w historii nie traktuje o nieszczęśliwej miłości, ani nawet o Jezusie. Opowiada o niewybaczalnym ścięciu prastarego drzewa, pod którym rzekomo było złoto. Zauważyłem, że niektórzy byli rozczarowani zakończeniem. Ich zdaniem, mordercy drzewa powinni umierać w większych męczarniach. Według raportów, drzewna piękność z Avatara wzbudzała u wielu Amerykanów nieutuloną tęsknotę. Powstały programy terapeutyczne dla osób z PADS (Post Avatar Depression Syndrome), które nie radzą sobie z faktem, że nigdy nie zamieszkają w dżungli na planecie Pandora.

„Bestialskie morderstwo”, pisze kolega dziennikarz w „Dagens Nyheter” o zatrutych wierzbach w centrum Sztokholmu. Moją uwagę zwraca uczłowieczenie drzewa, niemal niespotykane w odniesieniu do zwierząt, nawet gatunków zagrożonych.

„Niech się zagnieździ u ciebie kormoran – piekło odchodów, smrodu i wrzasku! Niech ciąży nad tobą tysiąckrotna zemsta! Potępienie z koron drzew! Niech dach twojego domu na szkierach zgnije pod ciężarem odchodów kormorana, a potem runie na telewizor i kanapę. Wówczas twoja ostatnia tyrada na temat przyrody utknie ci w gardle niczym zardzewiały ruszt…”

Adresatem tych słów, napisanych w 2007 roku, jest pewien polityk gminny, któremu się zdawało, że robi dobry uczynek, zamieniając kawał prawdziwego lasu w tor motocyklowy. By młodzież więcej czasu spędzała na powietrzu.

Na uwagę zasługuje, poza furią, wiedza przyrodnicza mściciela. Członek Akademii Francuskiej nie wyraziłby się raczej w ten sposób. Przypuszczalnie nie wie nawet, co to za ptak, ten kormoran. Ale wśród pisarzy szwedzkich co drugi jest biologiem-amatorem co się zowie. Wiele to mówi o roli przyrody jako zwierciadła człowieka w naszej kulturze. A może nawet czegoś więcej? Autorka powyższego steku przekleństw nazywa się Ekman[8], na imię ma Kerstin. Gdyby ze szwedzkich bibliotek usunąć pisarzy, którzy w nazwiskach mają drzewa, niewielu by pozostało.

Kiedy w XVIII wieku ludzie wybierali sobie nazwiska, Niemcy i Brytyjczycy określali się poprzez kolory lub zawody. Stąd Brown, Smith i Müller. Szwedzi obierali miano według drzew. Najchętniej lipy albo zagajnika, brzozy, wiązu… No właśnie, drzew liściastych. W książce telefonicznej niesie się szum listowia, ale to niegdysiejsze lasy, ból fantomowy po krajobrazach, których znikanie obserwował Sten Selander.

Jedynie Szwedzi, Finowie i Japończycy w ten sposób próbują wtopić się w leśną gęstwinę, twierdzi etnograf Bengt af Klintberg. W krajach tych las zajmuje centralne miejsce w kulturze, jak również w życiu codziennym. Gdy nas pytają, jak chcemy mieszkać, odpowiadamy „w niekrępującym otoczeniu”, co oznacza dużo drzew i mało ludzi, tłumaczą pośrednicy nieruchomości. To nie lokalizacja w pobliżu teatru, szpitala, a nawet siłowni jest najbardziej poszukiwana, lecz „możliwość spacerowania po lasach i polach”. Jeśli wierzyć ogłoszeniom towarzyskim, to – poza seksem („nastrojowe wieczory”) – właśnie wędrówki w takim otoczeniu pragniemy uprawiać ze swą drugą połową. I to robimy! Co trzeci Szwed raz w tygodniu, jak informuje Centralny Urząd Statystyczny. Dowiaduję się, że oryginalna melodia szwedzkiego hymnu narodowego „Du gamla du fria”[9] to piosenka ludowa z Västmanlandii, która zaczyna się od słów:

Jadę sobie przez stumilowy las

gdy inni jeszcze smacznie śpią…

Podobno nie wypada mówić o czymś takim jak duch narodu. Lecz jako syn kraju pól (Polska znaczy pole) mogę zaświadczyć, że w duszy Szweda znacznie więcej jest szumu liści niż w mojej. My z wylesionych krajów wspominamy okoliczny lasek jako coś wyjątkowego – kryjówkę. Na przykład urodzonemu w Grecji Theodorowi Kallifatidesowi[10] „las” kojarzy się głównie z młodzieńczą chucią. Było to miejsce schadzek młodzieży z jego wsi. Jego obraz Szwedów jako społeczeństwa seksualnie wyzwolonego potwierdzał się więc za sprawą ciągłych wzmianek o wyprawach do lasu. Kiedy jednak koleżanka z pracy w nowym kraju zaproponowała mu leśną przechadzkę w czasie przerwy obiadowej, Kallifatides uznał, że tego już za wiele. Szwedzka rozwiązłość – w porządku. Ale w przerwie obiadowej?

„Kultura szwedzka zanurzona jest w puszczy niczym chata osadnika. Pachniemy żywicą i igliwiem.” Tak pisał historyk literatury Fredrik Böök w 1924 roku. Prawie sto lat później pisarz o innym temperamencie, tłumacz Joyce’a Erik Andersson, stwierdził (à propos książki Kerstin Ekman Panowie w lesie[11]), że o ile najświętszym przybytkiem kultury francuskiej jest język, to dla Rosjan jest to ziemia, a dla Szwedów – las. „Szukaliśmy lasu, a to my nim byliśmy”.

Ładnie powiedziane, jak często bywa, gdy szwedzki pisarz zaduma się nad drzewami. Idę o zakład, że na jedną kobietę jako przedmiot lirycznej tęsknoty przypada dwie brzozy, lipa i kilka morgów lasu mieszanego. Gdy idziemy do lasu, możemy się w nim zatracić.

Ach te mroczne lasy w nas

gdzie drzemią olbrzymy

To co zwiemy duszą

jest tylko rozedrganą plamą słońca

pod drzewami, śladem siekiery

gdzie dociera ukośne światło.

Tak pisał Werner Aspenström[12]. Ale nawet potoczne wyrażenia, takie jak „idź do lasu” (czyli ‘do diabła’ – niepojęte w większości języków), wskazują, że las to w sercu Szweda miejsce metafizyczne. Jest tam i raj, i ten drugi adres. Reprezentuje on wolność i fatalne zauroczenie, człowiek może tam zostać zbawiony lub zgubiony, tam czyha podstępna kobiecość, tam rodzi się dojmujący smutek i ekstaza. „Bóg nie umarł, przeniósł się tylko z kościoła do lasu”, stwierdził niedawno psychiatra Nils Uddenberg.

Może dla niektórych zawsze tam był? Historyk idei Sverker Sörlin zauważył, że nawet entuzjasta futuryzmu Artur Lundkvist[13] czcił drzewa:

Jeśli jest nadzieja dla drzew, jest też nadzieja dla człowieka, o ile człowiek, jako bóg dla siebie samego, nie zaneguje drzew jako bogów.

W takim razie nie bez znaczenia wydaje się fakt, że lasy, które niegdyś inspirowały budowniczych katedr, obecnie przypominają kryty parking. Ciasno ustawione kolumny i niski strop. Inne będzie więc nabożeństwo.

Przypominam o tym, by namówić czytelnika na wspólną wyprawę do Kvikkjokk, Vuollerim i Storfors, do Hedekas i Arjeplog. A nawet do ostatniej puszczy w Europie – wszystko po to, by zrozumieć ten bezsilny gniew, którego nie widuje się w Sztokholmie, a który wita reportera na prowincji – czyli w Szwecji.

Zaczęło się to w Storfors. Hans Åfeldt stoi wśród szczątków swojego lasu. Operator kombajnu właśnie zrobił sobie przerwę. Napadało śniegu, zmierzch gasi kolory – teraz wszystko wygląda upiornie jak na czarno-białych fotografiach z frontu. Chciałem przeprowadzić wywiad z sąsiadem Åfeldta, ale dałem spokój. Może dlatego, że nigdy nie wiem, jakie pytania zadaje się w domu żałoby. A może jego zaciśnięte szczęki i coś szczególnego w spojrzeniu sprawiły, iż poczułem się współwinny spustoszenia. Jest nauczycielem. Przez trzydzieści lat ten kawałek lasu służył mu jako pracownia biologiczna i miejsce biegów terenowych.

Jak już wiemy, ze względu na ten las Åfeldt przeprowadził się tu z Örebro przed sześciu laty. „Czułem błogość co rano, otwierając drzwi. Znajomi, którzy przyjeżdżali w odwiedziny, byli oczarowani. Ale inspektor z Zarządu Lasów, po przybyciu na miejsce, potwierdził opinię spółki leśnej. To bezwartościowy las przemysłowy, orzekli, w dodatku o znikomych walorach przyrodniczych, zwłaszcza że wokół są karczowiska.”

Hans Åfeldt uważa, że las stał się kwestią klasową. „My z terenów leśnych jesteśmy pariasami. Mieszkańcy miast mogą być spokojni o swój las.” Upływa dłuższa chwila, zanim dociera do mnie, że ten pozorny paradoks to ponura rzeczywistość.

Sztokholmczyk może wybrać się na rowerze w urokliwe knieje i łazić tam godzinami, nie natrafiając na drogę. A w najbardziej zalesionej prowincji Szwecji Hans Åfeldt nie może powłóczyć się wśród leśnych upraw nawet przez kwadrans, by nie natknąć się na karczowisko. W Sztokholmie strefa chroniona przed całkowitą wycinką ciągnie się 30 kilometrów od miasta. W Storfors to ledwie pięć metrów od węgła domu. Może dlatego mieszczuchy jako ostatni zdają sobie sprawę z przeobrażeń krajobrazu.

Jak do tego doszło, że tereny wiejskie stały się wyrzutkami systemu ochrony przyrody? Stoi człowiek wśród stosów gałęzi, przygląda się tej demonstracji brutalności i ma wrażenie, jakby czas cofnął się do lat 70.

Albo jeszcze dalej, do czasów samowolki leśnej na początku epoki przemysłowej. Bezwstydny język władzy, arogancja. Åfeldt i jego sąsiedzi musieli wysłać stertę pism, nim doczekali się jakiejś reakcji ze strony spółki i urzędów państwowych. Powoływali się na przepisy prawa, wypowiedzi ministrów, badania, załączali mapy i podpisy. Odpowiedzi, jakie dostali, były zdawkowe i protekcjonalne: „Otrzymaliśmy Państwa opinie … nie powodują skutków…”

Hans Åfeldt nigdy nie czuł się tak bezsilny i upokorzony. Zarówno spółka, jak i władze dawały mu do zrozumienia, że jest głupkiem, a może nawet pieniaczem, bijąc na alarm w sprawie wartości estetycznych tam, gdzie chodzi tylko o surowiec drzewny. I do tego sądzi, że może wygrać! Pokazuje mi list od spółki Bergvik Skog. Przedsiębiorstwo nie odpowiada na żadne z jego pytań, tylko informuje, że za kilka lat karczowisko „może być całkiem interesujące dla miłośników przyrody”. Nie zapomni faceta ze Stora Enso, który przyjechał liczyć kurki. Åfeldt miał nadzieję, że to dla dobra sprawy. Mylił się. Fakt, że można tam było znaleźć grzyby, wskazywał, iż las wcale nie był tak często odwiedzany, jak Åfeldt twierdził. A więc nie był szczególnie potrzebny.

Ale najgorsze było odkrycie, że wszelkie jego wysiłki z góry były skazane na niepowodzenie. Już latem 2011, kiedy wysłał pierwsze pismo, wycinka była ostatecznie zatwierdzona przez Zarząd Lasów, choć żaden urzędnik nie widział lasu na oczy. I decyzji tej nie można było zaskarżyć.

Jak to? Czyżby władze pomagały koncernowi drzewnemu obejść jedyne prawo chroniące obszary leśne? Tak właśnie jest, o czym przekonał się Hans Åfeldt, a potwierdza to dokumentacja zgromadzona w wielu opasłych segregatorach. Teraz ma nadzieję, że opiszę wszystko, czego się dowiedział, by inni nie popełnili tego samego błędu. Czyli nie wyobrażali sobie, że mamy jakąkolwiek prawną ochronę lasów ze względu na potrzeby człowieka.

Obecnie, gdy kupujemy mleko (a nawet podcieramy sobie tyłek), jesteśmy nieustannie zapewniani o odpowiedzialności przemysłu drzewnego za środowisko naturalne. Las, z którego została wyprodukowana dana serwetka, rolka papieru toaletowego czy papeteria, uprawiano i wycinano z zachowaniem troski o człowieka i przyrodę, co potwierdza logo organizacji Svanen lub FSC na opakowaniu[14]. Produkty Bergvik Skog i Stora Enso także są opatrzone tymi krzepiącymi oznaczeniami.

Trzeciego dnia wycinki w pobliżu domu nadal stało kilka pięknych drzew. Wśród nich potężny świerk o obwodzie 2,7 metra, przypuszczalnie jeden z najstarszych świadków historii Storfors. Czyżby spółka w ostatniej chwili zmieniła zdanie? O nie, tyle że drzewo jest zbyt wielkie dla kombajnu leśnego, trzeba je więc wyciąć ręcznie, informuje operator maszyny. Rozumiem, pewnie tak masywne drewno jest szczególnie cenione? „Ależ skąd, żaden tartak takiego nie przyjmie. Stoi blisko domu i pewnie mnóstwo w nim gwoździ po budkach dla ptaków.” To co z niego będzie? „Papier albo pieluchy.”

Maciej Zaremba

Przekład: Magdalena Wasilewska Chmura

[1] Chodzi o tzw. Program Milion – uchwalony przez szwedzki parlament (riksdag) projekt budowy miliona mieszkań w 10 lat (1965–75), którego rezultatem są dzielnice bloków mieszkalnych, obecnie uważane za getta.

[2] Buk został istotnie wycięty 4.06.2012.

[3] Södermalm – dzielnica Sztokholmu, zamieszkiwana przez inteligencję i bohemę artystyczną, znana z licznych restauracji i klubów.

[4] Kerstin Ekman (ur. 1933) – pisarka szwedzka, członkini Akademii Szwedzkiej, autorka m.in. książki o lasach w kulturze, Herrarna i skogen (2007).

[5] Evert Taube (1890–1976) – szwedzki pisarz, malarz, autor i wykonawca licznych piosenek, które stały się popularnymi szlagierami.

[6] Według szwedzkich praw dzielnicowych (XIII w.) za zabójstwo mieszkańców różnych prowincji Szwecji groziły kary różnej wysokości. Kara za zabójstwo mieszkańca Smalandii była stosunkowo niska.

[7] Karin Boye (1900 – 1941) – szwedzka poetka modernistyczna, w której twórczości drzewo stanowi jeden z głównych symboli.

[8] Ek (szw.) – dąb.

[9] Pieśń powstała w 1844 roku do tekstu autorstwa Richarda Dybecka („Północy, prastara”) i melodii ludowej; oficjalnie uznawana za hymn narodowy od 1893 roku.

[10] Theodor Kallifatides(ur. 1938) – pisarz szwedzki greckiego pochodzenia.

[11] Kerstin Ekman, Herrarna i skogen, Stockholm 2007.

[12] Werner Aspenström (1918–1997) – szwedzki poeta, prozaik i dramaturg; w poezji opiewał przyrodę i codzienność.

[13] Artur Lundkvist (1906–1991) – szwedzki pisarz i krytyk literacki; łączył fascynację cywilizacją i naturą.

[14] Svanen – system oznaczania produktów ekologicznych w Skandynawii, wprowadzony w 1989 roku; FSC (Forest Stewardship Council) – organizacja międzynarodowa prowadząca system certyfikacji lasów i produktów drzewnych.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

« Older posts

© 2024 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑