By maciej

Długi powrót do Polin

 

Polskę odkrył w X wieku pewien żydowski kupiec.

Wolno mi tak napisać? Czy może to uwłacza narodowi, że ktoś go odkrywa? Jednak czytamy, że to Ibrahim ibn Jakub z Kordoby wspomina jako pierwszy o tym, co później stanie się Polską: o księciu Mesko jego mroźnym kraju, jego skorych do gniewu poddanych i ich osobliwych zwyczajach.

Na przykład takim: młody żonkoś, który odkryje, że panna młoda jest dziewicą, może odesłać ją do domu ze słowami: „gdyby było w tobie coś dobrego, byliby cię pożądali mężczyźni i z pewnością byłabyś sobie wybrała kogoś, kto by wziął twoje dziewictwo.” Jest rok 966. Półtora wieku przed kroniką Galla Anonima.

W sąsiedniej sali można obejrzeć najstarsze polskie monety, z XII wieku. Polacy znają je jak własną kieszeń: z obrazka na rewersie 10 zł. Ale teraz gromadzi się tu tłumek i zaczynają się rozmowy, wyciąganie portfeli, porównywanie, kręcenie głowami. Nie, o tym nie mieli pojęcia. Że te dziwne znaki na pierwszych monetach znaczą „książę Mieszko”. Tyle, że po hebrajsku.

Niewiele jest muzeów, które potrafią wstrząsnąć wyobrażeniami zwiedzających już przy pierwszej gablocie. Ale Polin nie jest zwykłym muzeum. Ludzie zjeżdżają z drugiego końca świata, żeby je zobaczyć, i niektórzy wychodzą zapłakani. Trudno mi znaleźć słowo na to, co tu się odbywa. Zamawianie duchów? Kontemplacja? Katharsis?

Jesteśmy na Muranowie, w tej części Warszawy, do której moja mama nigdy nie chciała chodzić. Gdy kiedyś, mimo to, przypadkiem tam trafiliśmy, wzrok jej poszarzał i zamilkła, zesztywniała. Próbowałem zabawiać ją dziecinną paplaniną. Czemu te domy stoją wyżej niż ulica? Fuknęła na mnie, niespodzianie ostro, że dosyć ma już głupich pytań. Słów nie pamiętam, tylko to, co stało się z jej twarzą. W jednej sekundzie przemknęła przez nią wściekłość, rozpacz i smutek tak bezdenny, że ja, potraktowany właśnie jak idiota jedenastolatek, pojąłem w tym momencie, nie rozumiejąc ani czemu ani jak, że moją misją w życiu będzie pocieszanie mojej mamy.

Jest nas dość wielu z taką misją, rozsianych po świecie, ale nikomu z nas się nie udało. Jesteśmy dziećmi tych niepocieszonych.

*

Foto: Karol Szczecinski. Muzeum Historii Żydów Polskich

 

Na fotografii jest odpowiedź na moje pytanie. To tam zostało ono postawione, jakieś sto metrów na lewo od kościoła, piętnaście lat po zrobieniu zdjęcia. Substancja między ścieżkami to mieszanka ludzkich kości, ceglanego pyłu i popiołu. Ta pustynia ciągnie się kilometrami dookoła. Tyle zostało po żydowskiej dzielnicy w Warszawie.

Po wojnie władze uznały, że nie da się wykopać resztek z ruin. Skruszono je i udeptano, a na tym miejscu zbudowano nowe miasto. Ulicom, które biegły już inaczej, ponadawano nowe nazwy. Kiedy tam szliśmy w 1962, nic prawie nie przypominało o tych 400 tysiącach Żydów, którzy dwadzieścia lat wcześniej tu mieszkali, umarli tu albo zostali stąd zabrani w swoją ostatnią drogę.

Nikt też nie powiedział mi, że basen, gdzie w Poznaniu chodziłem na lekcje pływania, był przed dwudziestu laty synagogą. Albo że w drodze do szkoły depczę po żydowskich macewach. Nie wiedziałem, że przed wojną istniały setki miasteczek, gdzie rozmawiano głównie w jidysz. Żaden szkolny podręcznik nie podawał, że naziści stworzyli obozy śmierci dla Żydów.

Aż do lat 80. można było dorastać w Polsce, nie zdając sobie sprawy, że ten kraj od średniowiecza do całkiem niedawna był największą etniczną i wyznaniową mieszanką w Europie. Gdy polska armia we wrześniu 1939 wyruszała przeciwko Hitlerowi, miała kapłanów polowych pięciu wyznań. Wśród nich siedmiu rabinów i jednego imama.

Niewiele znam przykładów równie skutecznego prania mózgu jakiejś nacji. A może to skaza samozawiniona? Pamięć o trzech milionach polskich Żydów, o całym świecie pełnym szkół, świątyń, słynnych filozofów, teatrów, żydowskich dzielnic i całych miasteczek, związków sportowych, gazet, partii politycznych i wojskowych oddziałów wyznania mojżeszowego… Jakże mogła zniknąć? Jak to możliwe, że kraj, któremu amputowano całą kulturę, zawsze istniejącą w jego krwiobiegu, nie odczuwał bólów fantomowych? Albo choćby żalu?

Dziś mamy istny zalew książek, które próbują odpowiedzieć na te pytania. Często obarcza się winą komunizm. To prawda, dla marksisty wojna światowa była przejawem walki klas, zatem zabrakło tam miejsca na ludobójstwo, nie pasujące do schematu. „Ofiary faszyzmu” głosiły napisy na masowych grobach, w których leżeli sami Żydzi. Dopiero w latach 80. Holokaust mógł przejść przez cenzurę.

Komuniści w Polsce mieli niewątpliwie także inne powody, żeby odmawiać mniejszościom ich miejsca w historii. Ponieważ uważano ich za marionetki Moskwy, usiłowali być bardziej polscy od Polaków. Czasami było to tylko absurdalne, jak mania nazywania wszystkiego, od dzielnic miast po papierosy, imionami polskich rycerzy czy nazwami dynastii. Groźne zrobiło się, kiedy mniejszości (Żydów, Niemców, Ukraińców, Ślązaków, Białorusinów, Mazurów i innych) wypisano ze wspólnej historii i zaczęto traktować jako element obcy. Ten proces kulminował jak wiadomo w latach 1967–1969, kiedy to „wrogów socjalizmu” przedstawiono jako wrogów narodu, a przy tym okazało się, że noszą oni żydowskie nazwiska.

Rzecz tylko w tym, że na wielu innych obszarach Polacy nie dali tak łatwo wymazać sobie pamięci. Agresywna niepamięć dotknęła niemal wyłącznie polskich Żydów. Trwała przez prawie pół wieku. Potem wybuchły bóle fantomowe.

Czemu tak późno? Czy muszą wymrzeć naoczni świadkowie, żeby można było mówić swobodnie o tym, co się stało? Powiedziano, że nikt, kto był świadkiem Holokaustu, nie jest bez winy. Amerykański psychiatra Robert J. Lifton zauważył, że ludzie, którzy byli obecni przy czymś tak straszliwym, usiłują odzyskać równowagę, dystansując się od ofiar. Lub po prostu szukają usprawiedliwień dla własnej bierności. Albo bezsilności. W rodzaju, że ofiary w jakiś sposób same są winne swego losu. Istnieje w Europie typ antysemityzmu, który nie może wybaczyć Żydom, że ich zagłada popsuła innym autowizerunek.

I jest jeszcze inny, bardziej trywialny, lecz nie mniej traumatyczny powód tego długiego zapomnienia. Ktoś się wprowadził do domu Singerów tego samego dnia, kiedy rodzinę zabrano do obozu. Ktoś inny przejął ich piekarnię czy kancelarię adwokacką z obrazami, dywanami, porcelaną. Dla milionów ludzi śmierć żydowskiego sąsiada oznaczała możliwość lepszego życia. Są w Polsce takie miasteczka, gdzie prawie nikt nie może czuć się pełnoprawnym właścicielem swego domu. Jakie ślady zostawia to w duszy? Podróżujący po tych okolicach rzadko dostają odpowiedź na pytanie, gdzie kiedyś stała synagoga.

„Tęsknię za tobą, Żydzie” można było przeczytać na murach i ścianach budynków od Krakowa po Gdańsk w roku 2005. Do tego czasu przez dziesięć lat wydano blisko tysiąc tytułów poświęconych losom Żydów. Wszystko, od rewelacji w sprawie udziału Polaków w Zagładzie, rozpraw naukowych, pamiętników i raportów z badań po książki publicystyczne i pamiątkowe albumy o miastach, których już nie ma. Jakby pękła jakaś zapora. (Muszę tu odnotować ponury paradoks: prawdopodobnie jest dziś więcej książek o polskich Żydach, niż Żydów mieszkających w Polsce). I ten zalew wciąż trwa, w zdumiewającym wręcz tempie dziesięciu tytułów na miesiąc.

Przeważnie jest to bolesna lektura dla Polaków, których przez sto lat karmiono narodowo-romantyczną ideą o „narodzie polskim” jako czymś prastarym, pierwotnym i bez domieszek. I jeśli spyta się Polaka (proszę zapytać mnie!), czym się wyróżnia to nieskażone plemię, odpowie pewnie „tolerancją”. Polskim claim to fame jest to, jeżeli Państwo nie wiedzieli, że byliśmy kolebką i ostoją wolności religijnej. Jedynym krajem, gdzie uchodźcy ze wszystkich wojen religijnych Europy mogli znaleźć schronienie.

*

Teraz się sypią te wyobrażenia. Tamta etnicznie czysta Polska nigdy nie istniała. Kraj był tyglem religii i nacji, od biedy powiązanych językiem. Nie ma nawet sensu pytanie o wkład Żydów w polską kulturę, ponieważ tych dwóch rzeczy nie da się rozdzielić. Kultura polska, taka jaką znamy, nie byłaby sobą bez trzydziestu pokoleń żydowskich drukarzy, poetów, wynalazców, proroków, kupców i ich latorośli. Byłaby inną kulturą. Nikt nie wie jaką, lecz na pewno ubożsżą w półcienie.

Także tolerancja jawi się w innym świetle. Polskie prawo z 1573 roku, zakazujące dyskryminacji z przyczyn religijnych, było istotnie wyjątkowe. (Podobne uprawnienia Szwedzi otrzymali dopiero w roku 1951, bez mała czterysta lat później). Ale nie przeszkadzało ono w odsuwaniu Żydów od pewnych zawodów, wypędzaniu ich z miast, gnębieniu ich dowolnie nakładanymi podatkami ani robieniu z nich kozłów ofiarnych, winnych wszelkim nieszczęściom.

Najbardziej bolesne dla portretu wlasnego Polaków jest uświadomienie sobie, że nie „zrobili, co mogli”, jak zwykło się mówić, żeby ocalić polskich Żydów od hitlerowskiej machiny śmierci.

Niewielką pociechą jest fakt, że Polacy zrobili więcej niż inne narody, kiedy teraz przychodzi im zrozumieć, że część z nich wydawała swoich sąsiadów, czy nawet brała udział w zabijaniu.

*

Jako narodowy rachunek sumienia, to, co się teraz dzieje, nie ma precedensu. Wcześniej tylko Niemcy potrafili tak bez znieczulenia ciachać w swoim autowizerunku. Ale Niemcy nie mieli już nic do stracenia. Niektórzy twierdzą jednak, że polska odwaga do samokrytyki podszyta jest koniecznością. Że ludzie już nie mogą dłużej żyć w domu, w którym straszy.

Ktoś powiedział, że w Polsce można czuć się świetnie, dopóki nie otworzy się gazety. Od chwili upadku komunizmu kraj rozwija się w zawrotnym tempie. Bieda maleje, prawie wszystko działa, łapówkarze siedzą pod kluczem, można poruszać się na wózku inwalidzkim, polscy uczniowie zostawiają w tyle szwedzkich, na czele rządu stoi kobieta, płace rosną, przestępczość spada, a Żyd z pejsami jest w Warszawie bezpieczniejszy niż w Malmö. Ten i ów zaczął już sortować śmieci. Z ludźmi można dogadać się po angielsku, są życzliwi dla obcoplemieńców. Ba, nawet dla Rosjan.

Ale otworzyć gazetę to tak, jakby uchylić bramy czyśćca. Spokojny kraj zdaje się drżeć na krawędzi wojny domowej. Nie można ufać nikomu, politycy są albo cyniczni, źli, albo skorumpowani; kraj pozostaje w rękach zdrajców, pederastów, wyznawców Antychrysta, szwedzkich feministek (a tak), obcych agentów, UE, mafii, komunistów, Putina i Angeli Merkel.

To jest ten dom, w którym straszy. Na publicznej scenie, w polityce i na szpaltach gazet, rozsądni, zdałoby się, prawicowi politycy przestają zachowywać się racjonalnie. Gdy spotykają odmienny pogląd, wietrzą wroga. Trywialne sprzeczki mogą w mgnieniu oka nabrać wagi zmagań dobra ze złem. Tak jakby byli więźniami greckiej tragedii. Ktoś pisze ich role.

Robią to duchy, uważa antropolog kultury Joanna Tokarska-Bakir. Widma nieopłakanych. Albo, mniej poetycko: wyparta historia.

Proszę nie pytać mnie, jak duchy to robią. Ale wydaje się, że ludzie, którzy wbrew lepszej wiedzy bronią swego autowizerunku, skłaniają się ku widzeniu świata w kategoriach czerni i bieli, dobra i zła. Jakby najmniejsze zawahanie groziło otwarciem szczeliny w pancerzu, przez którą mogłoby wedrzeć się wielkie zwątpienie.

*

Potrzebowałem tak długiego wstępu, aby pokazać, że Polin, nowo otwarte Muzeum Historii Żydów Polskich, także PISZE historię. Wyznacza symboliczny kres pewnego narodowego spojrzenia na historię w kraju, gdzie nacjonalizm – z przyczn historycznych – był do niedawna nieodzowny i równoznaczny z dążeniem do wolności. To niemało, zwłaszcza jeśli popatrzeć, dokąd zdaje się zmierzać Europa.

Polin to hebrajska nazwa Polski. Już w pierwszej sali muzeum lekka konsternacja. Tam, gdzie można by się spodziewać średniowiecznego zwoju Tory, szumi puszcza. Wsłuchujesz się w ptasie tryle, aż pojmujesz. Twórcy muzeum odwrócili perspektywę! To nie Polska tu opowiada historię Żydów. To Żydzi, którzy tu mieszkali opowiadają swoją. Las był, rzecz jasna, pierwszą rzeczą, jaką ujrzeli przybysze z Kordoby.

W kolejnych salach przemawiają głównie żydowskie źródła. Jeśli ktoś chce, wystarczy mu czytania i słuchania na cały tydzień. Są tu schowane w szafkach, szufladach, przegródkach, na ekranach dotykowych, w słuchawkach – listy, umowy kupna, pamiętniki, protokoły policyjne, przepisy kucharskie, religijne spory…

Chór pomieszanych głosów, często osobistych, czasami intymnych, z ośmiu wieków. Wiedza potomnych maksymalnie wyciszona. Nie znam żadnego, tak świadomie anty-anachronicznego muzeum, gdzie zwiedzających kusi się, by się rozpoznawali w dawno temu zmarłych.

Rezygnacja z wszechwiedzącego komentarza na rzecz świadków z epoki to genialny pomysł, jeden z paru, dzięki którym muzeum jest tak przejmujące. Zwiedzający przenosi się mentalnie z widowni na scenę. Inny szczęśliwy chwyt to odrzucenie abstrakcji. Któremuś z krytyków zabrakło na wystawie osobnej części poświęconej antysemityzmowi. Ów krytyk najwyraźniej nie załapał bluesa. Ta ekspozycja prosi, żebyśmy zapomnieli to, co wiemy. Zaprasza, byśmy popełzli pod prąd czasu, liznęli smaku życia, jaki znali ci żyjący wtedy.

I opowiada, bardzo obrazowo, że polscy Żydzi byli przez stulecia wystawieni na stałą nagonkę ze strony Kościoła a także, to na przemian, na chciwość feudalnych panów, kozacki resentyment wobec szlachty, nienawiść pańszczyźnianych chłopów do wszystkich dokoła, zawiść chrześcijańskich kupców oraz – w czasach współczesnych – na nacjonalistyczne wykluczenie i rasizm. Ale nigdy na wszystko to jednocześnie. Przez długie okresy władza królewska albo szlachta chroniła „swoich” Żydów przed zawistnymi mieszczanami i fanatycznym klerem. Późniejsze zbiorcze pojęcie „antysemityzmu” przeszkadza w zrozumieniu, jak tenże powstawał.

*

Większość muzeów mieści się w budynkach, które wzniesiono w innym celu. Wciska się to, co ma się do pokazania, do istniejących już lokali. Polin jest inne, co tłumaczy, czemu stworzenie go zajęło aż dwadzieścia lat. Zaczęto od szukania przestrzennej ekspresji dla klimatu danej epoki. Wiek XVII, złoty wiek polskich Żydów, wymaga przestrzeni wysokiej, otwartej. Schyłek XIX wieku to emancypacja, syjonizm i dezorientacja. Czy trzeba emigrować, czy można zasymilować się, ale pozostać Żydem? Tu człowiek ma nie wiedzieć, kędy droga. I czarne lata 1939–1945, klaustrofobiczny labirynt, w którym przestrzenie zakrzywiają się, a ściany walą się wokół wydanych na zagładę.

A zatem zaproszono architektów do wzniesienia budynku wokół historii, w której krzywizny i wysklepienia były już postanowione. Zwycięski projekt Fina, Rainera Mahlamäkiego (z którym konkurowali między innymi Daniel Libeskind i Peter Eisenman) jest zarazem prosty, niezwykły i naładowany symboliką. Fasada ze szklanych, ustawionych pod kątem paneli zabarwia się kolorem nieba; w niektóre dni wygląda jakby wzlatywała nad ziemię. Zaś w holu wejściowym, który jest zapewne najosobliwszym w Polsce wnętrzem (falowanie przestrzeni, gra światła i cienia, zanurzenie w barwie ciepłego piasku), nie wiemy, czy wędrujemy przez pustynię, czy rozstąpiły się wody Morza Czerwonego. Czy może wody płodowe. Tak czy inaczej, to hymn na cześć życia.

Niektórzy skarżą się, że wystawa jest zbyt bogata i w tej obfitości nazbyt łatwo się pogubić. To prawda, trzeba by pewnie tygodnia, żeby sobie to wszystko przyswoić. Już na samą rekonstrukcję polichromii z prowincjonalnej XVII-wiecznej synagogi z Gwoźdźca można poświęcić kilka godzin. Ale na mnie ten nadmiar i ten względny brak spójnego porządku robią zupełnie inne wrażenie. Wyzwalają ciekawość i nakłaniają do pokory. Niech nam się nie wydaje, że w jeden dzień można ogarnąć cały ten miniony bezpowrotnie świat. Jakaś bardziej natrętna struktura blokowałaby w zwiedzających autentyczność wzruszeń.

Widzę młodego człowieka, który przysiadł na ławce w wirtualnie odtworzonej jesziwie, animacji hałaśliwej szkolnej klasy, z głosami pozbieranymi z listów i pamiętników. Siedzi w tym samym miejscu, gdy przechodzę dwie godziny później. Mieszka w Brooklynie? A może w Hajfie? Czy dziadek coś mu opowiadał, czy zdążyli zabrać jakieś zdjęcia, czy też ten świat objawia mu się po raz pierwszy?

Warszawa w listopadzie to nie lep na turystów. Jednak w Polin panuje tłok i babilońskie pomieszanie języków. Angielski, hebrajski, hiszpański, rosyjski… To muzeum nie będzie miało problemów z liczbą zwiedzających. Niektórzy przyjeżdżają tutaj tylko po to, żeby podziwiać dzieło Mahlamäkiego. Mówi się już o „efekcie Bilbao”. A dla dzieci i wnuków emigrantów, jak Woody Allen, Barbra Streisand, Amos Oz i dziewięć milionów innych, Polin jest pierwszym muzeum ziemi ojczystej – najwspanialszą jak dotąd próbą przywołania pamięci tego świata, z którego większość żyjących dziś Żydów wywodzi swoje korzenie.

Myślę, że moja mama wyszłaby z tego muzeum zapłakana i trochę mniej niepocieszona. Nigdy nie przestała kochać kraju, który ją wypędził.

Maciej Zaremba

 

 

przełożył Mariusz Kalinowski

Tekst ukazał się 4 stycznia 2015 w największej szwedzkiej gazecie „Dagens Nyheter”

 

ŻYDZI W POLSCE

Większość ludzi uważających się za Żydów wywodzi się z obszaru, na który dziś składają się Polska, Litwa, Białoruś, Łotwa, Ukraina oraz zachodnia część Rosji, lecz który od XVI do XVIII wieku był jednym państwem, królestwem polsko-litewskim.

Napływ Żydów z Nadrenii zaczął się w średniowieczu. W roku 1264 książę Bolesław Pobożny zagwarantował Żydom swobodę wyznania, samorząd gminny oraz prawo wykonywania niektórych zawodów. Na początku XVI wieku gminy żydowskie istniały w około 100 miastach. 250 lat później w Polsce było największe skupisko Żydów na świecie, około 700 000 osób z własnymi gminami w 1100 miast i osad. W tym czasie w Szwecji wiara żydowska była jeszcze zakazana. Pierwsza gmina dostała zezwolenie dopiero w roku 1780.

Aż do lat 30. XX wieku większość polskich Żydów (wówczas około 3,3 miliona, dziesięć procent ludności) mówiła w jidysz. W wielu miastach na wschodzie ludność wyznania mojżeszowego stanowiła połowę mieszkańców. W chwili wybuchu drugiej wojny światowej tylko Nowy Jork miał większą mniejszość żydowską niż Warszawa.

Zagłada położyła kres tysiącu lat żydowskiej historii w Polsce. Spośród nielicznych, którym udało się przeżyć, większość wybrała emigrację, a część została do niej zmuszona przez polską partię komunistyczną w latach 1967–69. Dziś żyje w Polsce prawdopodobnie koło 10 000 osób, uważających się za Żydów.

Polin, Muzeum Historii Żydów Polskich, jest owocem niezwykłej współpracy. Budynek został sfinansowany przez rząd i miasto Warszawę. Natomiast ekspozycja, finansowana z darowizn, jest dziełem międzynarodowej grupy naukowców pod kierownictwem profesor Barbary Kirshenblatt-Gimblett z Uniwersytetu Nowojorskiego. W pracy uczestniczyło wielu wolontariuszy: na przykład wspaniała polichromia z synagogi w Gwoźdźcu została zrekonstruowana przez studentów z ośmiu polskich miast.

Muzeum zostało otwarte w kwietniu 2013 roku, lecz oficjalna inauguracja miała miejsce dopiero w końcu października 2014. Stała wystawa opowiada o żydowsko-polskiej historii od średniowiecza aż po dzień dzisiejszy. Muzeum jest także domem kultury, gdzie odbywają się koncerty, seminaria, przedstawienia teatralne i debaty.

 

 

Den långa vägen hem till Polin.

 

Artikeln finns också på polska: ”Długi powrót do Polin” 

 

 

 

Länge var minnet av tre miljoner judar nästan utraderat i Polen, liksom den tusenåriga polskjudiska traditionen. Men det nya museet Polin i Warszawa sätter punkt för glömskan.

 

 

Polen upptäcktes på 900-talet av en judisk köpman.

Får jag skriva så? Eller anses det kränkande för ett folk att bli upptäckt? Dock läser vi att Ibrahim ben Jacob från Córdoba var den första att berätta om det som skulle bli Polen: om fursten Mieszko, hans frusna land, hans buttra folk och dess märkliga seder. Bland dem att när en man upptäcker att hans brud är oskuld kan han skicka bort henne med orden: ”Hade det varit något gott med dig hade många velat ha dig före mig. ” Året är 966. Det är två hundra år före den första polska historiekrönikan.

I rummet intill visas de äldsta polska mynten, från 1100-talet. Polacker har sett dem till leda; de finns avbildade på tio zlotysedeln. Men nu blir det folkstockning, man börjar prata, tar upp plånböcker, jämför, skakar på huvudet. Nej, detta hade man ingen aning om. Att de märkliga tecknen på de första mynten, som föreställer statsgrundaren, faktiskt betyder ”Furst Mieszko”. Fast på hebreiska.

Det är inte många museer som lyckas rucka besökarens världsbild redan vid första montern. Men Polin, som det heter, är inget vanligt museum. Människor reser över halva jorden för att se det, och somliga kommer ut tårögda. Jag hittar inte ordet för det som försiggår här inne. Andebesvärjelse? Andakt? Katharsis?

Vi är i Muranów, den del av Warszawa dit min mamma aldrig ville gå. När vi ändå hamnat där en gång blev hon grå i blicken, stum och oåtkomlig. Jag försökte förströ henne med pladder. Varför står husen här högre upp än gatan? Hon snäste av mig, oväntat häftigt, hon var trött på dumma frågor. Jag minns inte orden, bara det som hände med hennes ansikte.

Inom en sekund avlöstes där ursinne, förtvivlan och en sorg så bottenlös att jag, den idiotförklarade elvaåringen, förstod utan att förstå varför eller hur att det skulle bli min livsuppgift att trösta min mamma. Vi är rätt så många om den saken, utspridda över världen, och vi har alla misslyckats. Vi är barn till de otröstliga.
Foto Karol Szczecinski. Muzeum Historii Żydów Polskich

 

På fotografiet ovan finns svaret på min fråga. Det var där den ställdes, hundra meter till vänster om kyrkan, femton år efter det att bilden togs. Substansen mellan stigarna är en blandning av människoben, tegelgrus och aska. Öknen skräcker sig kilometervis åt alla håll. Det är vad som var kvar av Warszawas judiska stadsdel.

Efter kriget fann myndigheterna det ogörligt att gräva fram kvarlevor ur ruinerna. Man stampade till dem och byggde en ny stad på platsen. Gatorna fick nya namn och ny sträckning. När vi gick där år 1962 fanns nästan inget som påminde om de 400000 judar som tjugo år tidigare levt här, dött här eller hämtats härifrån till sin sista resa.

Ingen berättade heller för mig att badet där jag tog simlektioner varit en synagoga tjugo år tidigare. Eller att jag på min väg till skolan trampade på judiska gravstenar. Jag visste inte att det före kriget funnits hundratals städer där man mest talade jiddisch. Ingen skolbok upplyste att det var för judar som nazisterna skapade dödslägren. Ända fram till 1980-talet kunde man växa upp i Polen helt ovetande om att landet sedan medeltiden och intill nyligen varit det etniskt och religiöst mest blandade i Europa. När polska armén drog ut mot Hitler i september 1939 var det med fältpräster från fem trossamfund. Bland dem sju rabbiner och en imam.

Jag vet få andra exempel på en så framgångsrik hjärntvätt av en nation. Eller var det självförvållat? Minnet av tre miljoner polska judar, en hel värld med skolor, tempel, vittberömda filosofer, teatrar, judiska kvarter och hela städer, idrottsföreningar, tidningar, politiska partier och mosaiska truppförband… Hur kunde det försvinna? Hur var det möjligt att ett land som amputerats på en hel kultur, som alltid funnits i dess blodomlopp, inte kände fantomsmärtor? Eller ens sorg?

Det finns numera en uppsjö av böcker som försöker besvara dessa frågor. Mycket skylls på kommunismen. Visst, för en marxist var världskriget ett fall av klasskamp och där fanns det ingen plats för ett folkmord som inte passade i mallen. ”Fascismens offer” stod det vid massgravar där det bara låg judar. Först på 80-talet kunde Förintelsen passera censuren.

Polens kommunister hade förvisso flera skäl att neka minoriteterna deras plats i historien. Just för att de uppfattades som Moskvas satraper försökte de framstå som polskare än polacker. Ibland blev det bara absurt, som när man döpte allt religiofrån stadsdelar till cigarretter efter medeltida riddare. Kusligt blev det när minoriteterna (judar, tyskar, ukrainare, schlesier, vitryssar, mazurer med flera) skrevs ut ur den gemensamma historien och började betraktas som främmande element.

Kulmen kom som bekant åren 1967-1969 när ”fiender till socialismen” framställdes som fiender till nationen och visade sig lystra till judiska namn.

Det är bara det att på många andra områden lät sig inte polacker hjärntvättas lika lätt. Den aggressiva glömskan drabbade nästan bara Polens judar. Den varade i nästan femtio år. Sedan exploderade fantomsmärtorna.

Varför så sent? Är det först när ögonvittnena är borta som man kan tala fritt om det som hänt? Det har sagts att ingen som bevittnat Holocaust är utan skuld. Den amerikanske psykiatern Robert J Lifton har noterat att människor som närvarat vid något så ohyggligt försöker återfå balansen genom att distansera sig från offren. Om de inte rent av letar ursäkter för sin passivitet. Eller sin maktlöshet. Som att de mördade på något sätt bar skulden till sitt öde. Det finns en europeisk antisemitism som inte kan förlåta judar för att deras undergång solkade andras självbild.

Och den finns en annan, mer trivial, men inte mindre traumatisk orsak till den långa glömskan. Någon flyttade in i Singers hem samma dag som familjen hämtades till lägret. Någon annan övertog deras bageri. Eller advokatkontoret, med tavlorna, mattorna och porslinet. För miljoner människor med förde den judiske grannens död tillfälle till ett bättre liv. Det finns i Polen köpingar där nästan ingen kan känna sig som rättmätig ägare till sitt hus. Vad sätter det för spår i själen? Resande i dessa trakter får sällan svar på frågan var synagogan en gång stod.

”Jag saknar dig, jude”, kunde man år 2005 läsa på husväggarna från Krakow till Gdansk. Då hade det på tio år utkommit närmare tusen titlar om judiska öden. Allt från avslöjanden om polackers medverkan till Förintelsen, avhandlingar, memoarer och forskningsrapporter till debattböcker och minnesskrifter över svunna städer. Det är som om en fördämning hade brustit. ( Jag måste få notera den sinistra paradoxen: Det lär i dag finnas fler böcker om Polens judar än det finns judar i Polen. ) Och springfloden fortsätter, med smått otroliga tio titlar per månad.

Det är mestadels en plågsam läsning för polacker, som i hundra år utfodrats med en nationalromantisk (i dag skulle vi säga ”sverigedemokratisk”) idé om ”det polska folket”, som något uråldrigt, oblandat och genuint. Och frågar man en polack (fråga mig! ) vad som utmärker denna rena stam, lär han svara ”toleransen”. Polens claim to fame är, om ni inte visste det, att ha varit trosfrihetens stamort på jorden. Det enda landet där flyktingar från Europas alla religionskrig kunde få asyl.

Nu rämnar dessa bilder. Det har aldrig funnits, det etniska Polen. Landet har varit en smältdegel av religioner och folkslag, hjälpligt förenade av språket. Det är inte ens rimligt att tala om judars bidrag till polsk kultur, eftersom dessa två inte kan skiljas åt. Polsk kultur, sådan vi känner den, hade inte varit vad den är utan trettio generationer av judiska boktryckare, diktare, uppfinnare, profeter, köpmän och deras ättlingar. Det hade varit en annan kultur. Ingen kan veta hurdan, men säkert av mindre ambivalent sinnelag.

Också toleransen framstår i ett nytt ljus. Den polska lagen från 1573, som förbjöd diskriminering på religiösa grunder, var förvisso unik. (Det skulle dröja nästan fyra hundra år, till 1951, innan svenskar fick motsvarande rättigheter. ) Men den hindrade inte att judar kunde stängas ute från yrken, fördrivas från städer, åläggas godtyckliga skatter eller pekas ut som syndabockar för allsköns olyckor.

Det mest smärtande för polackers självbild är insikten att de inte ”gjorde vad de kunde”, som det brukar heta, för att rädda Polens judar undan Hitlers dödsmaskin. Det är föga tröst att polackerna gjorde mer än något annat folk, när man nu tvingas inse att en del av dem angav sina grannar, eller rent av deltog i dödandet.

Som nationell självrannsakan saknar det som nu händer motstycke. Tidigare är det bara Tyskland som så utan smärtlindring skurit i sin självbild. Men tyskarna hade inget att förlora. Somliga menar dock att också det polska modet att rannsaka är fodrat med nödtvång. Att folk till slut inte uthärdar att bo i ett spökhus.

Någon har sagt att Polen går utmärkt att trivas i, bara man inte öppnar tidningen. Sedan kommunismens fall har landet utvecklats i svindlande takt. Fattigdomen krymper, det mesta fungerar, mutkolvar sitter inne, man kan ta sig fram i rullstol, polska elever drar ifrån de svenska, regeringschefen är en kvinna, lönerna stiger, brottsligheten sjunker och för en jude med kindlockar är Warszawa tryggare än Malmö. Somliga har börjat källsortera. Människor talar engelska och är vänliga mot utsocknes. Ja, till och med mot ryssar.

Men öppnar man ett dagblad är det som att glänta på porten till skärselden. Det fridfulla landet påstås stå på randen till inbördeskrig. Ingen är att lita på, politiker är antingen cyniska, onda eller köpta, landet är i händerna på förrädare, pederaster, anhängare till Antikrist, svenska feminister (jodå), utländska agenter, EU, maffian, kommunister, Putin och Ange la Merkel.

Det är det som är spökhuset. På den offentliga scenen, inom politiken och i spalterna, upphör annars förnuftiga högerpolitiker att bete sig rationellt. När de möter en avvikande åsikt vädrar de en fiende. Triviala konflikter kan på nolltid uppgraderas till en tvekamp mellan gott och ont. Det är som om de vore fångar i ett ödesdrama. Någon skriver deras roller.

Det är andarna som gör det, menar socialantropologen Joanna Tokarska Bakir. De obegråtnas vålnader. Eller, mindre poetiskt: den förträngda historien.

Fråga mig inte hur andarna bär sig åt. Men det verkar som om människor som mot bättre vetande försvarar sin självbild tenderar att se världen i svart och vitt, gott och ont. Som om minsta tvekan hotade att öppna en spricka i pansaret, och det stora tvivlet kunde tränga in.

Jag behövde en så lång inledning för att göra tydligt att Polin, det nyss öppnade museet över de polska judarnas historia, också skriver historia. Det sätter symbolisk punkt för en nationell historiesyn i ett land där nationalismen – av historiska skäl – till nyligen varit oumbärlig och synonym med strävan efter frihet. Det är ingen liten sak, särskilt mot bakgrund av vart Europa tycks på väg.

Polin är hebreiska för Polen. Redan i första museisalen blir man lätt konfys. Där man väntat sig en medeltida Torarulle susar en urskog. Man lyssnar till fågelsången tills man förstår. Museimakarna har vänt på perspektivet! Det är inte Polen som här berättar judarnas historia. Det är judar som levt här som berättar sin. Skogen var förstås det första de resande från Córdoba såg. I fortsättningen är det huvudsakligen judiska källor som talar.

För den som vill finns det att läsa och lyssna så det räcker för en vecka. Gömda i fack, på pekskärmar eller i hörlurar finns brev, köpeavtal, memoarer, polisprotokoll, matrecept, religiösa dispyter. En mångfald av röster från åtta sekler, ofta personliga, ibland intima. Eftervärldens insikter är dämpade till ett minimum. Jag vet inget så medvetet ickeanakronistiskt museum, där besökaren lockas att se sig själv i för länge sedan döda individer. Att avstå från den allvetande kommentaren till förmån för tidsvittnen är det mest lysande bland flera påfund som gör museet så gripande. Besökaren flyttas mentalt från läktaren ned på spelplatsen. Ett annat lyckat grepp är att rata det abstrakta.

Någon kritiker efterlyste (i förebrående ordalag) en avdelning om antisemitismen. Hen har nog inte fattat bluesen. Denna utställning ber oss att glömma vad vi vet. Den vill få oss att krypa tillbaks i tiden och dela livskänslan med dem som levde då. Och den berättar, mycket åskådligt, att Polens judar genom tiderna utsatts för konstant hets från kyrkan, samt, omväxlande, för feodalherrars girighet, kosackers bitterhet mot adeln, de livegnas hat mot alla, kristna köpmäns lust att slippa konkurrens, samt – i modern tid – för nationalismens exkludering och rasism. Men aldrig för allt detta samtidigt. I långa tider var det kungamakten eller adeln som skyddade ”sina” judar mot avundsamma borgare och rasande prelater. Det sentida samlingsbegreppet ”antisemitism” står i vägen för förståelsen av hur densamma växte fram.

De flesta museer dväljs i hus som byggts för andra ändamål. Man stoppar in det man har att visa i befintliga rum. Polin är annorlunda, vilket förklarar varför det tog tjugo år att skapa. Man började med att leta rumsliga uttryck för tidskänslan.

1600-talet, de polska judarnas guldålder, skulle kännas högt i tak och öppet. Sena 1800-talet är emancipation, sionism och förvirring. Bör man emigrera, kan man assimileras och förbli jude? Här skall man inte kunna veta vilken väg som är den rätta. Och de svarta åren 1939-1945, en klaustrofobisk labyrint där rummen kröks och väggarna störtar in omkring de tillspillogivna.

Således inbjöds arkitekter att bygga ett hus kring en historia, vars krökar och utbuktningar redan var bestämda. Det vinnande bidraget av finländaren Rainer Mahlamäki (i konkurrens med bland andra Daniel Libeskind och Peter Eisenman) är på samma gång enkelt, storslaget och laddat med symboler.

Fasaden av vinklade glaspaneler tar färg av himlen och ser vissa dagar att ut lyfta från marken. Och i entréhallen, som måste vara Polens märkligaste innerum, vågigt, ljusdränkt och sandvarmt, vet man inte om man vandrar genom öknen, eller om det är Röda havet som öppnat sina vatten. Eller kanske en livmoder. Vad det än är, är det en hyllning till livet.

Somliga har klagat över att utställningen är för rik och att den brister i vägledning. Visst, man behöver nog en vecka för att ta till sig allting. Bara den formidabla rekonstruktionen av takmålningar i en lantlig synagoga från 1600-talet kan fängsla en i timmar. Själv upplever jag både överflödet och den relativa strukturlösheten som befriande. Vi skall inte tro att man på en dag kan få en överblick över en svunnen värld. En mera beskäftig struktur vore mest i vägen för besökarnas sinnesrörelser.

Jag ser en ung man nedsjunken i en bänk i en virtuellt återskapad jeshiva, en animation av ett stökigt klassrum, med röster hämtade från brev och memoarer. Han är kvar på samma plats när jag passerar två timmar senare. Bor han i Brooklyn? Eller i Haifa? Berättade farfar om sin barndom; fick de med sig några bilder när de flydde, eller är det första gången han får se en glimt av denna värld?

Warszawa i november är inte något turistmål. Men på Polin råder trängsel och språkförbistring. Engelska, hebreiska, spanska, ryska… Museet lär inte få några problem med besökssiffrorna. Somliga kommer hit bara för att beundra Mahlamäkis skapelse. Det talas redan om en Bilbaoeffekt. Och för barnen och barnbarnen till emigranter, som Woody Allen, Barbra Streisand, Amos Oz och nio miljoner andra, är Polin den första hembygdsgården – det hittills mest storslagna försöket att återkalla minnet av den värld som de flesta nu levande judar stammar från.

Jag tror att min mor skulle ha gått ut förgråten och mindre otröstlig från detta museum. Hon upphörde aldrig att älska landet som stött ut henne.
Maciej Zaremba
Fakta: JUDAR I POLEN

• De flesta av de människor som uppfattar sig som judar stammar från ett område som i dag består av Polen, Litauen, Vitryssland, Lettland, ukraina och västra delen av ryssland, men som mellan 1500-talet och 1700-talet varit ett rike, det polsklitauiska.

• Den judiska invandringen från rhenlandet började på medeltiden. År 1264 garanterades judar av kung Boleslaw den fromme religionsfrihet, kommunal autonomi samt rätt att utöva vissa yrken. Vid början av 1500-talet fanns judiska församlingar i cirka 100 städer. 250 år senare hyste Polen den största judiska befolkningen i världen, cirka 700000 personer med församlingar i 1100 köpingar och städer. Vid den tidpunkten var judar ännu förbjudna att utöva sin religion i sverige. den första församlingen fick sitt tillstånd 1780.

• Ända in på 1930-talet talade de flesta polska judar (då cirka 3,3 miljoner, tio procent av befolkningen) jiddisch. i många städer i öst utgjorde mosaiskt troende halva befolkningen. Vid andra världskrigets utbrott var det bara new York som hade en större judisk minoritet än Warszawa (365000).

• Förintelsen blev slutet för tusen år av judisk historia i Polen. av de få som överlevde valde de flesta att emigrera, när de inte tvingades till det av kommunistpartiet åren 1967-69. i dag lever kanske 10000 personer i Polen som uppfattar sig som judar.

• Polin, museet över de polska judarnas historia, är frukten av ett ovanligt samarbete. Byggnaden har finansierats av regeringen och av staden Warszawa. utställningen däremot, är finansierad av donationer och utformad av en internationell forskargrupp under ledning av professor Barbara Kirshenblattgimblett från new York university.

Många frivilliga har deltagit i arbetet: så återskapades till exempel de magnifika takmålningar från synagogan i gwozdziec av skolelever i åtta polska städer.

Museet öppnade i april 2013, men med en officiell invigning först i slutet av oktober 2014. den permanenta utställningen berättar om judiskpolsk historia från medeltid fram till våra dagar.

Museet fungerar också som ett slags kulturhus, med seminarier, konserter, teaterföreställningar och debatter.

© Maciej Zaremba

Strutspolitiken som bäddade för SD:s raketval

 

Innan vi stämplar folk som ”rasister” och ”fascister” bör vi fråga hur de tänker. Det finns mindre dramatiska tolkningar av Sverigedemokraternas valframgång.

 

”Äntligen”, twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell efter det första islamiska terrordådet på svensk mark. Det var Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Åkesson själv tyckte att uttrycket var mindre lämpligt.
Men hade svårt att dölja sin tillfredsställelse.

Så låt oss inte hysa några illusioner. Sverigedemokraternas livsluft är fruktan. Att injaga fruktan hos andra, hos oss alla. Ännu har ingen antytt att också Islamiska statens halshuggningar i Irak kan ha bidragit till SD:s uppsving, men det är inte uteslutet. Vi skall rädas terrorister, vi skall tro att EU vill oss illa, frukta muslimer, invandrare, bakterier i utländsk mat, rumänska tiggare och ospecificerade våldtäktsmän och vi skall söka tillflykt i den etniskt ansade polisstat som är SD:s recept för ett gott samhälle.

Det var detta parti som 13 procent svenska väljare röstat på. Betyder det att var tionde svensk välkomnar fascismen? Det menade Kristina Lindquist i ett upprört inlägg häromdagen (DN Kultur 16/9). Hon känner inte igen sitt Sverige, hon är besviken. Jag finner diagnosen förhastad – och ganska förolämpande.

Jag får lust att be skribenten bege sig till Filipstad och fråga sjuksköterskan Gisela Nyquist, 68, tidigare S-väljare, numera SD-hövding på bruksorten, varför hon blivit fascist.
Förstod hon inte hur upprörd Kristina Lindquist skulle bli? Eller kunde hon nämna andra orsaker?

Nog med sarkasmer. Jag delar Lindquists oro, men inte hennes nedlåtande attityd. Man kunde till exempel, innan man stämplar ”fascist” i pannan på medmänniskan, fråga hur hon tänker. Så med risk för att framstå som naiv tänker jag rada upp några mindre dramatiska tolkningar av valresultatet.

I de flesta länder har människor som har behov av att skylla sina problem på lömska krafter flera partier att välja på. Det märkliga med Sverige är att sedan både V och MP slutat skrämma oss med EU, och socialdemokratin gett upp propagandan om ”socialturism” och moderaterna gjort sig av med storsvenskheten, har både höger- och vänsterpopulismen blivit hemlös. Den väljare som vill ha syndabockar har numer endast Åkessons parti att ty sig till.

Inte så konstigt att SD plockar röster från både höger och vänster. Om det är bra för demokratin att ha alla populister under samma totempåle är en annan fråga. Men det är i vart fall ett gott betyg åt alla som förlorat väljare till SD.

Jag tror att den verkliga rasismen är ett marginellt fenomen i Sverige. Visst, många svenskar kan misstro människor de inte förstår sig på, men det är något annat än rasism. Den brännande frågan blir varför så många röstat på ett parti vars ledande figurer gång efter annan avslöjats med de grövsta rasfördomar.

I Stockholms kommun röstade över 38 000 på en viss Christoffer Dulny, som log mot mig från SD:s reklamblad (förste man på listan) och lovade bygga Förbifarten, men på Avpixlat menade att invandrare ”är värst på att ljuga”,”saknar moralisk kompass”, medan araber ”har våldsamma gener”.

Jag tror inte riktigt att alla som röstade på Dulny visste vad han stod för. Eller, snarare: de brydde sig inte. Det var något annat som var viktigare. Det har hänt förr, att svenskar röstat på extrempartier av andra skäl än det extrema. På 70-talet fanns det ganska många i VPK:s ledning som ännu drömde om att slå till med ”proletariatets diktatur”, om tillfället gavs. Men många, om inte de flesta av deras väljare, var nog demokrater som mest ville ha högre löner och ”daghem åt alla”.

Så vad var det då som var viktigare än herr Dulnys djupaste övertygelser? Vi vet inte. Men jag skulle inte bli förvånad om somliga proteströstat på SD i frustration över tågtrafiken, till exempel. Eller bensinpriset, om man bor i Norrland. Eller behandlingen på vårdcentralen. Eller hanteringen hos försäkringskassan, för att inte nämna arbetsförmedlingen.

Listan kan göras ganska lång över skavanker som är extra plågsamma för den som har det knapert på alla sätt, men som ”etablissemanget” verkar strunta i. Kanske för att de som drabbas inte tillhör den medelklass som alla partier numera slåss om.

Granskar man SD:s program är det till stora delar gängse socialkonservatism plus det bruna: allmän skrämsel, hets mot muslimer och andra främmande arter. Och man kan inte låta bli att tänka att med Kristdemokraternas upplösning i alliansen och marginaliseringen av de konservativa inom moderaterna hade en stor del av de svenskar som menar att utvecklingen går litet väl fort på alla fronter också blivit hemlösa. Vem skall man rösta på om man vill bevara ett och annat? Familjen, Slussen, skogarna, stambanan, en och annan könsroll, kondiset… Nej, jag raljerar inte. Det är faktiskt legitima önskningar.

För mer än fem år sedan skrev jag ett reportage om integrationspolitiken (”I väntan på Sverige”), som jag fann mest destruktiv. Integrationspolitiken, som den var utformad, drog människor över en kam, betraktade invandraren som socialfall, skapade getton, slösade med resurser, hindrade välutbildade från att göra rätt för sig, gödde lycksökare i SFI-branschen och spred förvirring om vad Sverige stod för.

Var det verkligen bristande respekt för andra kulturer att stå upp för kvinnans rättigheter? Att ha svensk flagga på kommunhuset? Efter artiklarna fick jag en mängd brev från folk som menade att det var bra skrivet. Till min förvåning visade sig en del av dem vara SD-väljare.

De stördes inte av att jag skåpat ut deras Åkesson. Så när jag nu hör någon klaga på integrationen vet jag inte om han vill göra det lättare för invandrare att smälta in – eller om han önskar att de aldrig kommit hit.

Det är det tragiska med svensk opinion – att bägge ståndpunkterna drivits in i SD:s famn. De som haft legitim kritik mot integrationspolitiken – men kanske inte uttryckt den på akademiskt språk – har behandlats nedlåtande och respektlöst av övriga partier och medier. De fick skatta sig lyckliga om de slapp undan r-ordet. Och nu är det för sent att komma dragande med ”rasist”. Tillmälet har använts så ansvars- och urskillningslöst så länge av så många att det förlorat det mesta av substans. Exempel?

Strax före valet stoppade Skånetrafiken affischer från Sverigedemokraterna. Budskapet ”Krafttag mot brottsligheten, mera stöd till brottsoffren” kunde uppfattas som rasistiskt, hävdade företaget.

Låt oss därför trösta oss med att åtminstone hälften av SD:s framgångar är frukten av en strutspolitik från de andras sida. I globaliseringstider ställs nationalstaten inför nya frågor. Hur skapar man en gemensam ansvarskänsla när vi inte längre delar historia, kulturella referenser, religion, inte ens språket? Hur blir man medborgare i detta nya läge? Vad kan man begära av nykomlingar – och hur långt skall de infödda bjuda till? Det är både legitima och brännande frågor. Jag vet inte om det var av arrogans, rädsla eller oförstånd som våra politiker överlät åt skånska populister att hantera den utmaningen.

Men nu är mjölken utspilld och det är för sent att gråta. Så låt oss försöka se framåt. Det tog tjugo för Sverige att inse att en kravlös skola kvaddar jämlikheten. Den sviker de elever som har svagast utgångsläge.

Därifrån borde det inte vara långt till insikten att vi sviker också invandraren, när vi påstår att hen kan bli fullgod svensk utan att behärska språket. Men så är det. Sverige är nästan ensamt i Europa om att inte ställa andra krav för passet och rösträtten än att man bott här ett tag utan att hamna på kåken. Och detta i ett land som tagit emot flest främlingar per capita i hela Europa.

Jag föreslår att vi börjar eftervalsdebatten med denna spännande fråga. Var det verkligen av tolerans och respekt för invandraren som vi lät förstå att det är oss likgiltigt om vi begriper vad hen säger? Jo, jag vet. En drös ideologer kommer att hävda att alla krav på nya svenskar ”utestänger”. Men tiden är mogen för att svara: ”Vi hör vad ni säger. ”
Maciej Zaremba

Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldska budskapet

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde i lördags sin valrörelse med en appell. Det är en katastrof å färde i Syrien och Irak, menade han, Sverige måste erbjuda en fristad åt människor som flyr för sitt liv, de blir många och det blir dyrt.
Förbättring av svenskarnas välfärd får vänta tills vidare. Hav därför tålamod, svenska folk, nu gör vi det vi måste göra. Och den som tycker att vi prioriterar fel, han får väl rösta på Sverigedemokraterna.

Det kan man kalla att ta tjuren vid hornen.

Just detta sista om SD sade inte Reinfeldt, men det var själva kärnan i budskapet. Och plötsligt handlar inte längre detta val om bara skatter och avdrag utan om en djupare mening med den gemenskap som är Sverige. Och jag tänker att det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson. Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis.

Däremot tror jag inte att han skulle känna igen sitt eget parti. Först tror man att en onykter spinndoktor varit framme. Jag tog för givet att socialdemokratin skulle applådera Reinfeldts budskap. Men Margot Wallström tar avstånd. Mer än så, hon menar att när Reinfeldt uppmanar svenskar att ställa upp på flera flyktingar, så spelar han SD i händerna. Därefter upprepas idiotin av Magdalena Andersson och – indirekt – av Stefan Löfven. Då är det inte något misstag längre. Så vad är det?

Klenmod, vill jag påstå; misströstan. Socialdemokratin brukar inte ha problem med att säga att bättre välfärd kräver mer pengar, och hoppas att väljaren är med på saken. Men uppenbarligen tror man inte att svenskarna är beredda att avstå något för flyktingars skull. Säger man att den solidariteten kommer att kosta mer, så slår svensken bakut. Därför är det bäst att tala tyst om saken.

Endast om man tänker så kan man få det till att Reinfeldts vädjan om solidaritet spelar Åkesson i händerna.

Det brukas hävdas att grundskillnaden mellan höger och vänster handlar om människosynen. Folk till höger är mer pessimistiska, de tror att vi lystrar mest till egennyttan, och deras budskap blir därefter. Vänstern har litet högre uppfattning om vår förmåga till solidaritet. Men det verkar som om inte ens den sanningen gäller längre.

Maciej Zaremba

Vårt behov av arrogans

Publicisten Torgny Segerstedt var en av många sanningssägare som fick höra att han var arrogant. Den som säger sanningen löper alltid risken att framstå som självupptagen och högfärdig. Det krävs en hel del mod för det.

 

(Texten är en förkortad version av tacktalet vid mottagandet av Torgny Segerstedts Frihetspenna år 2013)

 

 

Det är lätt att från sjuttio års distans hylla Torgny Segerstedts lidelse för det fria ordet. Men jag tror inte att lika många skulle prisa en Segerstedt i dag om hans bruk av friheten satte vår trygghet på spel, som det gjorde den gången. I september 1940, efter det första beslaget mot Handelstidningen, antecknade Per Albin Hansson: ”Det blir kanske nödvändigt att gå vidare, även om det bär emot. Men man kan inte riskera en konflikt med ett annat land för att en herre skall få producera sig som honom lyster.”

Notera ordvalet: ”som honom lyster”. Hansson tycks mena att Segerstedt sätter sina nycker över landets intressen. Och så kunde det faktiskt se ut. När Vilhelm Moberg år 1945 hyllar Segerstedts gärning, utgår han ifrån att många hederliga människor kunde resonera på samma sätt som Hansson. Att redaktören Segerstedt tog risker – för deras räkning. Och möjligen för sitt höga nöjes skull. Vi vet att det var det var djupa övertygelser: att det var eftergifter mot nazismen som gjort Hitler så mäktig. Vi vet också att historien gav Torgny Segerstedt rätt. Men Per Albin Hansson hade inte facit. Därför menade han av allt att döma just det han skrev. Det måste vara något karaktärsfel hos Segerstedt som hindrade honom från att handla ansvarsfullt.

Vi vet vad karaktärsfelet heter. Diagnosen ställdes redan i december 1939 i Göteborgsposten. ”De tre skräddarna”, som de kallades i folkmun, Richard Berlin, Sven Gulin och Valerius Hansson, ägare av varsin herrekipering, författade en protest mot Handelstidningens ”skriverier om Tredje Riket”, som hotade landets välfärd. Det var Segerstedt arrogans som var problemet, framgick det av artikeln.

Arrogans, av latinets arrogare, betyder att taga i anspråk. En arrogant person har anspråk på att hans sanning borde ha företräde framför andras, trots att de andra är flest och har vägande skäl. Arrogansen tycks bo granne med högmodet. Man bryr sig litet om vad andra tycker. En brist på hänsyn, kan man säga.

Skräddarna hade nog rätt. Det är svårt att leda i bevis att Torgny Segerstedt varit fri denna synd. Det tänker jag inte heller göra. Det är själva arrogansen jag vill försvara.

Nog är den en last, eller åtminstone ett oskick. Men är den därför förkastlig? Många människor menar att världen vore bättre om lasterna försvann. Jag är inte lika säker. Det kan ju tänkas att dygderna och lasterna lever i symbios så att ibland – i dunkla lägen – dygden behöver stöd av lasten, för att förbli en dygd. Och omvänt: också dygder kan föra den rättänkande på avvägar.

Otaliga experiment visar att de flesta människor upphör att tro på sina sinnen om alla kring dem påstår sig se något annat än de själva. Om alla hävdar att den kortaste linjen är den längsta, kommer de flesta försökspersoner att hålla med. De flesta, inte alla. Vad skall vi säga om den minoritet som klarar trycket med omdömet i behåll? De bryr sig uppenbarligen mycket litet om vad andra tycker.

Låt mig åskådliggöra vad jag menar genom en polsk historia.

På våren 1984 sitter ett tusental polska demokratiaktivister i fängelser. Somliga är inspärrade på obestämd tid, andra har blivit dömda för att ha organiserat strejker. De allra flesta är arbetare. Men elva fångar förvaras på en särskild plats. Det är ledarna. Ni kan ha hört deras namn: Jacek Kuron, Adam Michnik, Henryk Wujec… De hotas av mångåriga fängelsestraff för ”statsfientlig verksamhet”.

Här måste jag påminna om att 1984 har ännu ingen hört talas om Michail Gorbatjov. Sovjetunionen ser ut att vara för evigt. I Polen är de flesta organisationer förbjudna. Lyfter man på luren hörs en förinspelad röst: ”Samtalet är avlyssnat”. Folksamlingar över fem personer är olagliga. Kommunistregeringen har lyckats kväsa folkrörelsen Solidaritet, men får inte längre sina instruktioner åtlydda. Hela landet har sjunkit in i ett passivt motstånd. Industrin går på halvfart, det är brist på allt utom vinäger och te, konstnärer bojkottar allt statligt, och prick halvåtta på kvällen väller folk ut på gatorna, för att visa vad de anser om tv-nyheterna.

Till och med en diktatur med Sovjet i ryggen behöver dock ett minimum av stöd för att regera. Eller åtminstone en uppgivenhetens acceptans. Så denna vår 1984 gör regimen ett försök att bryta dödläget. På långfredagen skickas ett bud till de elva ledarna, ett generöst förslag: Vi släpper er, om ni tar timeout. Skriv på att ni av omsorg om folkets väl i två och ett halvt år avstår från all offentlig verksamhet. Vi begär inte att ni avsäger är er någonting, bara att ni håller tyst. Inte deltar i möten, skriver artiklar, ger intervjuer. Åtalet för statsfientlig verksamhet skall vi glömma. Och inte nog med det: vi friger också alla andra politiska fångar. Nej, de behöver inte lova något. Bara ni gör det.

Det blev ett nej. De elva vägrade. Jag vill påstå att det var ett av de mest betydelsedigra nejen i Europas nyare historia. Det var då som det gick gå upp för Polens makthavare (och kanske också för den ännu okände Michail Gorbatjov), att kommunismen uttömt alla maktmedel utom våldet. Det skulle gå att härska ett tag till, men inte att regera. Tre månader senare kände sig Polens regering tvungen att frige alla politiska fångar, utan några villkor. Fem år senare föll Berlinmuren. Historien gav de elva rätt.

Hur visste de att de borde vägra? Det visste de inte. I själva verket var de beredda att säga ja till förslaget. Om det bara handlat om dem själva skulle de givetvis säga nej. Men nu lade regimen andras liv i deras händer. Och dessa andra var ett tusental och i mycket sämre läge. De var inte kända, de riskerade att misshandlas eller dö av obehandlad sjukdom i fängelse och läger, deras familjer hade inte mat för dagen. Vad hade dessa elva för rätt att säga nej, när det var andra som skulle betala priset för deras stolthet?

Håll med om att som moralisk utpressning var det formidabelt. Så klyftigt att den polska kyrkan, annars i djup opposition mot regimen, skickade fram biskopar till de elva med kristlig uppfordran att gå med på saken.

Anledningen till att det blev nej var att en av de elva vägrade. Han hette Adam Michnik. När han fick reda på förslaget vägrade han att lämna cellen. Då skickades hans vänner att tala honom tillrätta. Som av honom fick höra att de måste ha tappat förståndet, som ens förhandlade på sådana villkor. Att de sålde ut sitt rykte, det enda de ägde. Ville de låta sig… (här ett vulgärt uttryck)… så fick det bli utan hans sällskap. För han hade bara sitt namn, och det tänkte han behålla obefläckat.

De elva hade känt varandra i decennier, åkt in och ur häktena tillsammans, nu vägrade han att ens tala med dem. Och redan tidigare, i ett utsmugglat öppet brev till polisministern, förklarade han utförligt varför han, Adam Michnik, inte tänker förhandla om någonting som helst så länge han hålls fången utan stöd av lag. Slutklämmen uteslöt verkligen vidare diskussioner. Den löd: ”Kyss mig i arslet.” Aningen arrogant, kunde man tycka. Och rätt så dödsföraktande, skrivet av en fånge i Sovjetimperiet.

Vad jag försöker säga? Någonting skandalöst: att också dygd kan korrumpera. Jacek Kuron, som först velat säga ja, ty ”det var inte rimligt att min lust att slänga käft mot makten skulle hålla folk inlåsta”, fann efteråt att han ”syndade med ödmjukhet”.

Nej, jag vill inte propagera arrogansen som livshållning. Men som moralisk intuition verkar den ha förtjänster.

”Varför är du inte som du skriver?” frågar en närstående Torgny Segerstedt i en också i övrigt svåruthärdlig film. Och det framgår av kontexten att denna förebråelse också är Jan Troells.

När den franske filosofen La Rochefoucauld fick samma fråga – varför han inte lever som han lär – blev svaret att han aldrig hört någon människa förebrå vägskylten för att den själv inte beträder vägen som den pekar ut.

Det var förstås ett arrogant svar. Men jag tror mig förstå varför filosofen snedtände på den frågan. Det finns något på samma gång naivt och auktoritetsbundet i kravet att våra vägvisare skall vara helgjutna. Som om det inte räckte med att de pekar ut den rätta vägen, vi vill att de skall bevisa att den också är framkomlig. Och var gång en moralisk auktoritet avslöjas med ett felsteg hörs det indignation och förfäran, men under upprördheten finns det lättnad. Vi tar syndafallet som en befrielse från deras förmaningar.

Detta var ett omständligt sätt att säga att viktiga sanningar, sådana som det måste tjatas om, på det att ingen efteråt skall kunna säga att han inget visste, inte blir uttalade om ingen tar risken att framstå som självupptagen, ansvarslös, patetisk, självgod, monoman, löjlig, högfärdig och inkonsekvent. Det krävs en hel del mod för detta. Man sätter sig på höga hästar och desto kännbarare kan fallet bli. Men om modet sviker kan en smula arrogans hjälpa oss på traven.

Om Torgny Segerstedt fanns bland oss i dag, är det inte säkert att alla skulle bli lika begeistrade över hans aktiviteter som vi nu är i hans eftermäle. Jag kan ha fel förstås, men tror att han skulle finna det ovärdigt en demokrati som Europeiska Unionen och i synnerhet Sverige, att en person som Edward Snowden, som gjort friheten så stora tjänster, måste söka skydd i Putins Ryssland. Han borde få det i Sverige, förstås. ”Och därom skall det tjatas!”

Jag kan höra mothuggen: kampen mot terrorismen måste gå före yttrandefriheten, vi kan inte äventyra vårt förhållande till USA för en inbilsk 30-åring, som tror sig veta vad som är bäst för världen. I vart fall inte just nu, när USA äntligen fått en vettig president. Och vore det inte förmätet av lilla Sverige att agera moralisk stormakt? Vad har förresten denne Segerstedt för rätt att skriva oss på näsan? Man har ju hört om hans snedsprång…
Maciej Zaremba
 

Domarna missar min välmening

I gårdagens tidning reagerar de tre domarna vid tingsrätten i Uppsala på min kritik av deras dom: ”När medborgaren förlorade rätten att dö i fred” (DN 12/1). Tråkigt nog väljer de att inte kommentera mina invändningar mot domslutet.

 

Som i korthet går ut på att det är fritt fram för ett sjukhus att bryta mot sekretessen, bara det finns ett avtal om saken mellan ett tv-bolag och landstinget. Avtalet behöver inte ens vara lagligt. Det var det nämligen inte i detta fall, enligt tingsrättens bedömning.

Det hade sannerligen varit nyttigt för medborgarnas bildning om rådmännen velat förklara hur ett lagbrott kan ursäktas av ett annat. I stället ondgör de sig över inledningen till min artikel, där jag antydde att när en domstol avkunnar sitt beslut timmarna före julafton (då redaktioner gapar tomma) är man kanske inte helt stolt över sin produkt. Detta avvisas med emfas av rådmännen, som kallar min antydan för ”insinuation”. I själva verket publicerades domen så fort den blev färdig.

Tydligen uppfattade de inte välmeningen i min antydan. Det är nämligen ingen skam för en domare att vara missnöjd med sitt domslut. Det händer då och då att oklart rättsläge, illa skrivna lagar eller åklagarslarv leder till avgöranden som domarna själva finner stötande för rättskänslan. Ibland framgår rentav förtrytelsen av domslutet. Alltså kunde man hoppas att rådmännen i Uppsala råkat ut för detta. Men nu dementerar de med kraft att de skulle ha några skäl att vara missnöjda med sin produkt. Det var dåliga nyheter.
Maciej Zaremba

När medborgaren förlorade rätten att dö i fred

 

Tingsrätten friade nyligen landstinget i Uppsala, som låtit tv filma en döende patient. Tv-publikens rätt till rörliga bilder anses viktigare än patientens integritet. ”Näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället”, skriver Maciej Zaremba, som här följer upp sin egen artikel ”När en döende patient blev ‘bra tv”.

 

 

När en domstol väljer att avkunna sitt beslut en dag då redaktioner gapar tomma kan det betyda att domarna ogärna vill skylta med sin produkt. När tio timmar återstod till julaftonens morgon meddelade tingsrätten i Uppsala domen i mål nr T 1958-12.

Jag skrev om fallet i DN Kultur (”När en döende patient blev ‘bra tv'” 25/11 2013). Medan patienten K höll på att avlida i cancer på Akademiska sjukhuset blev han utan sin vetskap filmad av Titan Television AB och därefter förevisad i dokusåpan ”Sjukhuset” i TV○3.

Mål T 1958-12 gäller skadestånd. K:s anhöriga hade stämt landstinget för brott mot sjukvårdssekretessen och för den kränkning de efterlevande lidit av publiciteten. Tingsrättens dom är på 32 sidor, men vad den leder till kan uttryckas kort:

Ett landsting kan enligt denna dom ostraffat bjuda ut patienter som råvara till tv-bolagen, eftersom svenskars rätt till rörliga bilder anses väga tyngre än deras rätt till privathet, också på dödsbädden. Vill ni nödvändigtvis dö ofilmade, gör det hemma. Eller utomlands.

Det är möjligt att domarna i Uppsala blir överraskade av min sammanfattning. Har vi verkligen sagt allt detta? Ja, det har ni. Men det kan inte uteslutas att ni inte insåg det själva.

Det anstötliga med denna dom är inte bara vad den kommer fram till. Det är lika mycket själva vägen dit. Jag vill påstå att juridiken är en tillämpad vetenskap om normer som reglerar förhållanden mellan människor. Men i denna dom blir juridiken krympt till regler som reglerar relationer reglerna emellan. Domarna skulle avgöra en värdekonflikt: rätten till privathet mot Titan tv:s intresse av dramatiska bilder. De avvek från det uppdraget. Kanske kändes det ovant med en så principiell fråga. Så de styckade upp den i detaljer. Och snart försvann patienten K, hans anhöriga och vårdpersonalen, liksom allt annat som kunde andas, känna ansvar eller blygsel. Kvar blev en radda abstraktioner. Och när de gnuggats mot varandra, fick man ett utfall. Om det var rimligt, mänskligt sätt? Förenligt med lagarnas anda? Sådana frågor ställer sig inte tingsrätten i Uppsala.

Låt oss då se hur man resonerat. Först finner domstolen att patienten K filmats i döende tillstånd utan att vare sig han eller anhöriga lämnat sitt medgivande. Vidare slår man fast att landstinget inte hade lov att släppa in tv på avdelningar på de villkor som skedde. Ett sjukhus får inte överlåta åt utomstående att hantera sekretessen, alltså är avtalet mellan landstinget och tvbolaget olagligt. Och för det tredje anser domstolen att när sköterskor inför kameran talade om K:s tillstånd, bröt de mot tystnadsplikten.

Jaha, tänker läsaren, då var saken klar. En kränkning som har sitt upphov i lagbrott ger ju rätt till skadestånd? Ja, så säger lagen, om lagbrottet är uppsåtligt. Det måste det väl vara, tänker läsaren, varje sköterska vet att hen inte får sladdra om patienter. Men tingsrätten har en annan uppfattning. Nämligen att när sjukhusledningen släppt in tv på avdelningen så har personalen rätt att tro att tystnadsplikten inte gäller längre. Eftersom någon högre makt övertagit ansvaret för den saken.

Det är en märklig idé. Jag vet ingen journalist som tror att hen kan ostraffat röja sina källor bara för att chefen tillåtit filminspelning på redaktionen. Tingsrätten har inte heller frågat de berörda sköterskorna om de verkligen ansåg sig lösta från både lagen och etiken och i så fall av vilka chefspersoner. I stället väljer rätten att gissa sig till svaret. Och det är denna gissning som avgör målet: Rätten finner att i samma ögonblick som landstinget tillåter filmning på sjukhuset, krymper personalens ansvar för patienterna. De bryter förvisso mot lagen när de pratar om patienterna inför kameran – men de kan inte längre ha uppsåt. Och då brottsligt uppsåt saknas, kan ingen som mot sin vilja blivit filmad på sjukhuset kräva skadestånd. Så avgörs saken. Talan ogillas.

 

Stopp och belägg, ropar medborgaren, ansvaret kan väl inte bara försvinna? Om sköterskorna fått mindre av det, måste väl deras chefer bära desto mera? Och skrev ni inte nyss att de bröt mot lagen när de släppte in tv på avdelningen?

En självklar invändning, men tyvärr, tingsrätten har redan tappat intresse för ansvarsfrågan. Man har fått upp ett annat spår. När nu personalen av någon högre makt (olagligen, har det sagts, men det spelar tydligen roll) blivit löst från tystnadsplikten, då är de väl att betrakta som vanliga medborgare? Och sådana är ju fria att tala med massmedierna om vad som helst. Sina patienter, till exempel. Det står ju i grundlagen att var och en är fri ”att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande …” Så därför, menar tingsrätten, kan inte sköterskornas brott mot sekretessen klandras. Det måste tvärtom skyddas. De åtnjuter meddelarfrihet.

Håret reser sig på hjässan när man läser detta stycke, sidan 26. Meddelarfriheten är till för att missförhållanden skall uppdagas: en sköterska skall ostraffat kunna larma om vanvården, en polis berätta om rasistiska register. Denna frihet kan endast hävdas av enskilda och endast i syfte att tjäna upplysning. Den kan aldrig åberopas av en myndighet i akt och mening att undgå ansvar för lagbrott. Men det är just vad tingsrätten vill få den till. En frihet som är menad att värna visselblåsare skall skydda ett landsting som säljer ut patienter till tv-under-hållningen.

Vore jag konspirativt lagd skulle jag säga att tingsrätten försöker kompromettera meddelarfriheten. Ty skulle denna tolkning stå sig i högre instanser, skulle det ofelbart väcka krav på ändrade lagar. Man kan ju inte ha en medborgerlig frihet som visar sig upphäva rätten till privatliv. Men jag föredrar att tro att tingsrätten i avsaknad av ett högre ljus (lagarnas andemening, till exempel) bara råkat vilse i sitt eget regelsnår. Till stöd för denna ursäkt vill jag åberopa hur man bedömer avtalet mellan landstinget och Titan, alltså själva grunden till att herr K:s sista dagar blev tv-un-derhållning.

Först finner tingsrätten avtalet olagligt, eftersom det säljer ut sjukvårdssekretessen. Det låter rimligt. Men därefter går tingsrätten in i ett annat lagrum, yttrandefrihetens. När man låst dörren om sig finner man att sjukhuset inte alls är något sjukhus längre utan en sorts allmän plats, varpå avtalet döms ut en gång till, av rakt motsatta skäl: det strider mott yttrandefriheten. Det står nämligen i det att landstinget skall godkänna inspelade program innan de sänds. Men det är ju censur! Förbjudet enligt 1 kap 3§ första stycket i Yttrandefrihetsgrundlagen! Ett allmänt organ får inte lov att förhandsgranska vad tv vill sända.

Myror i huvudet? Beklagar, men det är inte över än. Efter det att rätten tvåfaldigt underkänt avtalet tas det till heders igen. Det var ogiltigt när det åberopades av K:s anhöriga som grund för skadestånd. Men det är giltigt när det gäller att frita landstinget från allt ansvar mot patienten. Det är inte helt klart hur tingsrätten menar. Jag tolkar det så här: Eftersom det var så olagligt av landstinget att ingå avtalet är man inte ansvarig för de kränkningar som följde på dess verkan.

Vad jag vet är det i Sverige endast myndigheter som åtnjuter privilegiet att få sina övergrepp ursäktade av sina lagbrott. Svensson kan inte räkna med förståelse om han försvarar sin fortkörning med att han varit för berusad för att tyda tecknen. Eller med att hans körkort är utgånget, varför också rattfyllan bör betraktas som ogiltig. Men det kan, som synes, landstinget i Uppsala.

För medborgaren gäller det motsatta. De anhöriga till patienten K skall bestraffas för att de besvärat landstinget med denna onödiga process. Tingsrätten dömer familjen att betala landstingets rättegångskostnader, drygt en halv miljon.

Nej, det står inte ”bestraffas” i domen, men det är innebörden. Normalt betalar i civilmål den förlorande parten motsidans kostnader. Men från denna regel finns ett undantag. Enligt både svensk och Europarätt gäller att staten inte skall missbruka sitt ekonomiska övertag för att avskräcka medborgare från att söka rätt mot staten. Så i mål som rör mänskliga rättigheter skall staten/myndigheten stå för sin egen nota, även om Svensson anses ha förlorat. Det räcker att han ”haft fog för att föra talan”, framgår av ett vägledande beslut i HD (NJA 2012 s. 211 II).

Tydligen anser tingsrätten att det var rent ofog av K:s anhöriga att ens försöka få rätt i denna sak. Det är synd att domarna inte utvecklar detta närmare. Visste de själva innan processen började att de skulle skapa en ny doktrin om sjukvårdens tystnadsplikt, och en annan om meddelarfriheten? För om de inte visste, erfarna domare som de är, hur skulle K:s anhöriga kunna veta hur chanslösa de var?

 

Någon kan undra vad en utredning av ett domslut gör på kultursidorna. På detta vill jag svara att näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället.

Det står en osanning i denna dom. Den är måhända inte viktig för utgången, men helt avgörande för förståelsen av vad denna rättssak handlar om. Vi läser att ”kärandena ska solidariskt ersätta Landstinget i Uppsala län dess rättegångskostnader med 592 831 kr.” Hur kan tingsrätten skriva så, när man vet att landstinget inte haft några kostnader i denna process?

Detta avslöjades av mig i DN (25/11 2013) och bekräftades i rättssalen samma dag. Den salta notan kommer från Titan television AB, (tidigare ägt av finska Capman, numer av Stenbeckgruppen) som alltså varit familjen K:s faktiska motpart. Landstinget i Uppsala har bara agerat bulvan: lånat ut sitt namn (de kanske säger ”varumärket” i Uppsala) med den trovärdighet som följer på demokratiskt uppdrag. Upplägget och moralen överläts åt Titans jurister. Så gick det till när sjukhusmarodörer processade mot patienter i de folkvaldas namn.

Vad de folkvalda i Uppsala anser om att ha blivit utlånade? De verkar inte informerade. Om de nu bryr sig.

Domen skall överklagas. Fortsättning följer.

Maciej Zaremba

P.S. Den ideella organisationen Centrum för rättvisa, som är familjens ombud i processen, har tagit på sig rättegångskostnaderna.

Hur kunde Sverige utarma sin lärarkår?

För en vecka sedan slog de usla resultaten i kunskapstestet Pisa ned som en bomb i Skolsverige. Maciej Zaremba söker svar på frågan om vad som ligger bakom raset, och finner samma mekanismer som i rättsskandalen kring Thomas Quick.

 

 

Det hände sig för cirka tio år sedan att vår skolminister fick besök av en kollega från Finland. Svensken upplyste att inom kort kommer den svenska skolan att vara bäst i världen. ”Nåjo”, lär finländaren ha svarat, ”int’ ha vi så högspända mål. För oss räcker det att alltid vara snäppet före Sverige”.

Som det knappast undgått någon ligger finska elever i världstoppen, mätt i 15-åringars kunskaper i textförståelse, matte och naturkunskap. Sverige ligger på plats 38, stadigt sjunkande sedan ett decennium. Så för dagens skolminister vore det ett realistiskt mål att vid nästa mätning placera sig före Rumänien, som ligger på plats 45. Att komma ikapp Estland (10) eller Polen (13) är inte att tänka på.

Anekdoten från ministermötet är inte bara sorglustig. Den berättar något om svensk skolpolitik: Inget annat område har till den grad styrts av floskler. Inom skolvärlden kan man ställa upp mål på valfritt avstånd från verkligheten. Det är som om skolan inte varit lärare och elever av kött och blod, utan en sorts dataspel, där ideologer och pedagogiska profeter kan fylla ut rollfigurerna efter behag. Eller kanske bara tävla i självgodhet. Dagen då nyheten om att våra 15-åringar inte når upp till OECD-snittet går jag in på moderaternas hemsida. Gissa arbetsmålet för skolpolitiken. Javisst: ”Världens bästa skola”.

Någon däremot?

Det jublas i dessa dagar i grannlandet Polen, vars femtonåringar klarat testen bättre än de brittiska, franska och tyska. Hur reagerar polska premiärministern på julklappen? Prisar egen politik? Nej. ”Jag vill buga djupt för våra lärare”.

Se där, en politiker som förstått. Därmed också sagt att det inte krävs en Einstein för att begripa orsaken till den svenska skolans kräftgång. En lärare som varken behärskar sitt ämne, eller konsten att trollbinda elever, är sämre än ingen lärare alls. En sådan magister får barnen att tro att de är dumma, eller att matte är urtrist och omöjligt att begripa. Det är främst detta, inte storleken på klasserna, det fria skolvalet, eller ens utbyggnaden av mobilnätet, som är nyckeln till det svenska skolproblemet. Att aldrig i modern tid har Sverige haft så många oskickliga lärare.

Många politiker inser nog detta, men ingen vill vara den som säger det först. De kan se löpsedeln: ”Baylan till attack mot Björklund: Han hånar lärarkåren.” Eller tvärtom.

Här är det dock ingen som hånar. Här hyses medkänsla. Det är inte den svenske lärarens skuld om hen är så illa rustad. Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass. Otroligt, men sant. Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa. Och därefter, i klassrummen, blev den arme lämnad ensam med sin otillräcklighet. Ingen besökte hans lektioner, anmärkte på missgreppen, gav stöd och tips och råd. Hade det varit en fabrik kunde man söka know-how hos verkmästaren. Men på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket.

I Finland eller Polen kan ingen bli rektor som inte är erfaren pedagog. Lika otänkbart är det med lärare i matte eller fysik som inte har examen i dessa ämnen, plus didaktisk skolning. I Sverige, däremot, har man efter 1997 kunnat hämta lärare och rektorer från gatan. Detta var en helt unik ordning, tillkommen efter önskemål från Kommunförbundet, som menade att alla statliga krav på lärarens kompetens kränkte det kommunala självstyret. Facit: i dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. De skulle inte släppas över tröskeln till ett polskt eller finskt högstadium. Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?

Det som verkligen pockar på förklaring är hur ett land med så starka bildningstraditioner kunnat utarma sin lärarkår. Numer finns det ett helt litet bibliotek om skoldebaclet. De flesta tycks eniga om att det var huvudlöst att skippa alla krav på lärare, timplaner och läromedel. Men ingen kan förklara varför så många råkade tappa huvudet samtidigt.

Jag har ingen förklaring, dock en misstanke. Som av en slump uppstår samma fråga – om de gemensamt tappade huvudena – av rättsskandalen kring Thomas Quick. Hur kunde ett helt rättsväsende låta sig snurras upp av en drogad kåkfarare och en handfull hänryckta psykologer?

Går man tillbaka i historien hittar man tunga experter som från första början (vittnespsykologen Astrid Holgersson, 1996) ifrågasätter Quicks berättelser och de egendomliga formerna för processen. Sedan tystnar de. Marginaliseras, kunde man säga. Uppfattas som fixerade eller monomana. Något liknande inträffar i skoldebatten. Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.

Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig. Kan det vara förklaringen till de tvära kasten? På 80-talet anammades de numera utskåpade teorierna om ”förträngda minnen” nästan motståndslöst av rättsväsendet. Och inom både skola och sjukvård rusade Sverige på rekordtid från planekonomi till Europas troligen mest avreglerade marknad.

Är det någon som tycker att en lärare som studerar matte på fritiden är en skam för kåren och borde uteslutas ur densamma? Nej, tänkte väl det. Men det var Lärarförbundets åsikt 1982. På kongressen detta år uteslöts fem lärare från Gävle, som straff för att de fortbildat sig under semestern. Det var osolidariskt mot kollegerna, som tydligen aldrig lärde sig någonting utan att kräva betalt för den uppoffringen.

Det mest intressanta med beslutet är inte att Lärarförbundet kastade själva idén om bildning på sophögen. Det är att det var enhälligt. Det är helt enkelt inte möjligt att ingen enda av ombuden velat invända mot en sådan idiotförklaring av kåren. Så vad var det som fick dem som hade omdömet i behåll att hålla tand för tunga?

Kanske var det samma fenomen som mobbade ut de bästa lärarna från lärarutbildningen, tystade kritikerna av ”förträngda minnen”, och som numera infekterar debatten om rasismen. Jag anar att de lärare som höll tyst den gången 1982 insåg att deras sakliga invändningar inte skulle bemötas med att de hade fel – utan med att de var dåliga människor. Och detta argument skulle gå hem.

I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.

Detta var mer än påfallande i debatterna om förträngda minnen, styckmordrättegången och Quick-fallet. Kritikerna tillskrevs de skummaste motiv. Vem vill försvara sig mot argumentet att man tar lätt på övergrepp mot barn? Hyser sympati för styckmördare? Medan de som varnade för att ”reformpedagogiken” (låt barnen söka kunskap själva) skulle haverera skolan fick veta att det nog var sadisten Caligula som var deras ideal.

Och tänk, det lyckades. Sverige tappade huvudet. Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.

Maciej Zaremba

När en döende patient blev ”bra tv”

I dag, måndag, inleds en unik rättegång mot Uppsala läns landsting. Kärande är anhöriga till en man som ovetande filmades för tv-serien ”Sjukhuset” när han var döende. Maciej Zaremba berättar en absurd historia om hur profit går före integritet.

Herr K:s anhöriga har sig själva att skylla om de blivit kränkta, menar landstinget i Uppsala län. De hade kunnat låta bli att titta på tv. Eller byta kanal.

Herr K, 58 år gammal, avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 september 2007. Den direkta dödsorsaken var syrebrist. Den egentliga orsaken var cancer.

Fem veckor senare, när K:s änka och dotter tittar på tv, råkar de få in TV 3. ”Han är skitdålig, man har ringt frun och så”, säger en sjuksköterska till en annan. ”Så pass”, suckar den andra. I nästa scen talar sjukvårdarna med varandra om hur vidrigt det måste vara att kvävas till döds. Sedan skrattar de, förmodligen för att lätta på ångesten.

Det är patienten K de talar om. Minuterna innan fick man se honom rullas in till akuten och sedan (efter reklamavbrottet för bland annat fruktdryck, vinterdäck och festtoppar), får tittarna följa hur han får syrgas och höra om hans tillstånd. Dessemellan bilder av sjukhuset, i bakgrunden popmusik. Detta var ”Sjukhuset”, ett nöjesprogram, där bilder av vanställda ansikten och kameraåkningar efter springande läkare blandas med lustiga inslag från kafferummet (som när en sjuksköterska försöker äta bullar med munskyddet på).

Över 300.000 tittare såg detta avsnitt, bland dem grannarna till familjen K. Trots att herr K:s ansikte inte syntes, kände de genast igen honom. Grannarna blev illa berörda. De kände herr K ganska väl. Han skulle aldrig acceptera att filmas på sin dödsbädd. Hur kunde hans anhöriga gå med på detta?

Det gjorde de inte. Varken Akademiska sjukhuset eller tv-bolaget frågade fru K om de fick sända eller ens filma dessa scener. Av allt att döma blev inte heller K tillfrågad. Sjukhuset hävdar att så skedde, men kan varken presentera vittnen eller andra bevis. Det är begripligt. Om det verkligen inträffat att någon sköterska frågat en döende (när han filmades hade K ett dygn kvar att leva) om han har lust att vara med i nöjes-tv, kan man förstå att den personen inte träder fram.

Scenerna med herr K repriseras gång på gång i TV 3 och kan också ses på webben. Herr K:s änka och hans dotter lyckas sätta stopp för detta. Men när de ställer sjukhuset till svars får de ett ”jaså” till svar. Biträdande direktören Björn Ragnarsson beklagar förvisso att de lidit obehag, men vill inte medge att något fel begåtts. Mer vill han inte säga för tillfället, men lovar återkomma när Socialstyrelsen (som fått tre anmälningar mot samma program), hunnit granska saken. Det är december 2007. Sedan dess har ingen ansvarig på Akademiska sjukhuset hört av sig till familjen. Vilket är märkligt, eftersom de har så mycket att beklaga.
I mars 2011 finner nämligen JO att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmarna på akuten. Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle ”i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte kunnat visa upp en enda.

Efter denna JO-granskning av Uppsala skickade Socialstyrelsen ett rundbrev till samtliga landsting. Hädanefter är det nolltolerans som gäller. Vid blotta misstanken att någon patient filmats utan sitt uttryckliga medgivande, eller utsatts för minsta påtryckning, kommer landstinget att anmälas till åtal.

Då har herr K:s anhöriga väntat i över fyra år på en förklaring från Akademiska sjukhuset. Nu vill de inte vänta längre. Med stöd av Centrum för Rättvisa stämmer de landstinget i Uppsala för brott mot sekretesslagen. Det är inte skadeståndet som är det viktiga, säger fru K. Hon vill att domstolen skall dra en gräns, ”så att ingen annan skall behöva utstå vad vi varit med om”.

Det är nu som det obegripliga inträffar. Man tycker att det enda landstinget kan göra är att medge talan, erkänna missgreppen, betala det blygsamma skadeståndet och lova att aldrig göra så mera. Om inte av andra skäl så för att återupprätta förtroendet för sjukvården.
Landstinget i Uppsala gör motsatsen. I inlagorna till tingsrätten försvarar man sitt agerande på alla punkter. Landstinget önskar alltså att tingsrätten skall godkänna den hantering som JO funnit olaglig. Det skall vara tillåtet att filma först och fråga sen. Sjukhuset skall inte behöva visa att patienten eller de anhöriga lämnat samtycke.

Men läser och man häpnar. Landstingets plädering går ut på att det skall bli lättare för kommersiell tv att använda patienter som statister för tv-underhållningen. Så heter det till exempel att om nu patienten K händelsevis inte tillfrågats om samtycke, så hade han likväl en chans att säga nej. Det satt ju lappar på glasdörrarna, som upplyste om inspelningen. Landstinget inskärper inte att dessa anslag varit så tydliga att också en döende kunnat tyda dem. Men det är faktiskt vad man menar. När K filmades hade han, som sagt, en dag kvar att leva.

Det är svårt att tro att en organisation åt vilken vi anförtrott vården om vår hälsa har åstadkommit dessa dokument. De hyser ingen som helst inlevelse med patientens utsatthet, när de inte andas ren cynism.

Jag frågar landstingsrådet Erik Weiman vad han menar med att anhöriga till herr K får skylla sig själva, som tittat på tv. ”Landstinget gör gällande att kärandena varit medvållande (till sin skada, min anm.) genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”

Erik Weiman verkar aningen förvånad när jag läser upp detta. Men svara vill han inte. Det vore fel av honom att kommentera en pågående rättsprocess, säger han. Men han kan väl berätta varför han startade processen? Varför valde hans landsting att bestrida de anhörigas krav, när också JO funnit att sjukhuset felat grovt? Vad har alliansen för mandat att försvaga patient­sekretessen? På vilken nivå fattades beslutet? Detta är politiska frågor, säger jag, väljarna har rätt att veta.

Men inte heller detta vill landstingsrådet Weiman svara på. Med hänvisning till den pågående rättsprocessen.

Vill han inte – eller kan han inte? Jag får en underlig misstanke. Vem är det egentligen som driver denna process? Vem betalar landstingets ombud? Det är en oförskämd fråga, för svaret måste vara givet: landstinget. Men till min häpnad säger landstingsrådet att också denna fråga är han förhindrad att besvara.

Dock finns det andra källor. Så var så god, här är landstingets i Uppsala lilla hemlighet:

Ombuden som i tingsrätten hävdar att ingen farit illa av scenerna från akuten gör det i landstingets namn. ”Landstinget hävdar…” Men det är Titan Television AB, som betalar för deras inlagor. Detta produktionsbolag är mest känt för sådant som ”Knäppa Klipp”, ”Bitch” eller ”Frivolt”. Titan ingår i North Alliance Group, ägt av det finska Capman.

Det kanske behöver uttryckas tydligare: Politikerna i Uppsala län har överlåtit åt ett riskkapitalbolag i Finland att utforma landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus. Vilket förklarar varför dessa inlagor uppvisar så lite förståelse för patientens rättig­heter, men desto större inlevelse med tv-bolagets bokslut.

Jag skrev i våras en artikelserie om hur felslaget marknadstänkande inom sjukvården urholkar vård­etiken. Det handlade om prislistor som förvandlar vårdbehövande till ”produkter” och sjukhus till ”producenter”. Allianspolitikerna i Uppsala har nu tagit denna utveckling ett steg längre: Patienten som råvara för underhållnings-tv.

På ett (numera borttaget) inslag på hemsidan kunde man läsa vilken lysande affär det var för Akademiska sjukhuset att släppa in nöjes-tv på akuten. Man fick förvisso räkna med bieffekter, som att patienter kände sig uthängda och anmälde. Men vinsterna övervägde. Kanske så mycket som femtio miljoner, som sjukhuset kunnat spara på marknadsföringen. Och marknadsföras måste ett sjukhus nuförtiden, för att öka ”försäljning av vård”, stod det på hemsidan.

Vad sägs om att ta det där med landstingsdemokrati på lite allvar? Det finns 81 ledamöter i landstingsfullmäktige i Uppsala län. Om de är intresserade av vad ombuden för Titan Television AB hävdar i deras namn, är adressen Kungsgatan 49. Förhandlingen börjar klockan nio. Mål nr T 1958-12. Familjen K mot landstinget i Uppsala län.

Maciej Zaremba

När miljardärens mössa blev en doktorshatt

I morgon promoveras den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor vid Karlstad universitet. Men varför? Maciej Zaremba nystar upp en historia om hur norska Fremskrittspartiet möter den svenska högskolevärldens nya affärsmoral.

 

 

Vid morgondagens akademiska högtid i Karlstad kommer en rad stolar att stå tomma. Biskopen Esbjörn Hagberg har tackat nej via media. Fem professorer förklarade i varsitt brev varför de inte kommer: Carl-Gustaf Bornehag, Magnus Ullén, Staffan Janson, Åke Bergvall, Solveig Granath. En nybliven doktor har avstått från att promoveras. Och i Värmlands folkblad skriver professor emeritus Henry Cöster att universitetet förlorat sin heder.

Orsaken till manfallet är en norsk miljardär. Han heter Olav Thon, uppträder gärna i toppluva inomhus, kanske för att visa att han är folkets man, som vantrivs i finrummen. Thons förmögenhet, värderad till tio miljarder svenska kronor, kommer från fastighetsaffärer. På senare tid har han byggt upp en rad köpcentra i västra Värmland, där norrmän kan handla billigare. Men under det senaste året är han mest omskriven på grund av sina politiska utspel. I oktober 2012 önskade han att ”yttersta högern” (som han kallar Fremskrittspartiet), skall komma till makten. Inför valet i september underströk han sin önskan genom helsidesannonser. ”Jeg stemmer Fremskrittspartiet”, och så en bild på sig själv i den obligatoriska mössan. Och i morgon promoveras han till hedersdoktor vid fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap i Karlstad.

De som bojkottar morgondagens högtid (långt fler än ovannämnda) menar att utnämningen av Olav Thon strider mot högskolans etiska fundament. Ett universitet som vill stå för öppenhet och mångfald kan inte gärna hylla en person som verkar för motsatsen.

Det låter som en rimlig ståndpunkt. Det är ju knappast någon övertolkning av FRP:s politik att norrmän helst skall marineras i sin egen olja, utan inblandning av främmande kryddor. (Undantaget den arbetskraft som man för stunden inte kan undvara.) Övrig mångfald hotar nämligen landets fortbestånd, enligt FRP:s man i Folketinget Christian Tybring-Gjedde. Norge går under om inte folket delar historia, traditioner, språk, högtider, religiös bakgrund, kulturarv, lagar, seder och bruk, uppväxt samt – valuta.

Någon kan undra om det är mödan värt att rädda en nation som tydligen är så märglös att dess livhank hänger på valutan. Eller på Luther. Eller på folkdräkten. Men sådan är nu FRP:s idé om Norge. I akt och mening att rädda den tynande kulturen är man beredd att göra rättslig skillnad på folk och folk, beroende på var de är födda. Denna politik är varken höger eller vänster. Den är bara oförenlig med idén om mänskliga rättigheter, på samma sätt som diskrimineringen av folk med ”felaktig klassbakgrund” varit i östblocket. Därför tror jag med professor Henry Cöster att protesterna mot Thons utnämning inte är politiska i första hand. Det är högskolans anständighet som står på spel, den som somliga kallar heder.

Jag hade inte tagit upp detta om det bara handlat om en handfull professorer som tappat omdömet. Men det är något mycket större som står på spel. Nämligen vad ett universitet är för någonting, hur det skall styras och vad det är bra för. Regeringen önskar nämligen att också högskolor skall styras som företag. Universitetet i Karlstad gör det redan. Det är just därför som utnämningen av Olav Thon blev möjlig. I Uppsala eller Stockholm är den än så länge otänkbar.

Det som gjort hedersdoktoraten så åtråvärda, trots att de varken ger makt eller pengar, är att de är så svåra att köpa. Det beror på beslutsgången. Ända sedan medeltiden är det fakulteten, ett framröstat kollektiv av de mest kunniga inom ett område, som bestämmer över titeln. Samma beslutsmodell – kollegialiteten – som avgör vetenskapens kvalitet. Det är det som skiljer universiteten från företag och departement. Den högste chefen må bestämma över pengarna och en del annat. Men ifråga om vad som är god vetenskap eller en värdig hedersdoktor, har han ingen talan.

Detta är självklarheter. Nobelpriset vore inte mycket värt, om pristagaren valdes ut av direktören för Nobelstiftelsen. Jag påminner om detta för att om möjligt trösta akademikerna i Karlstad. Den doktorshatt som ser ut att skandalisera deras lärosäte är ingen hatt i akademisk mening. Möjligen en mössa. I Karlstad är det nämligen inte kollegiet av lärda som bestämmer saken. Det gör rektorn ensam.

Alltså frågar jag rektorn Åsa Bergenheim på vad sätt Olav Thon ”visat engagemang för Karlstads universitet”, som det står i motiveringen. Rektorn svarar att Thon har hållit föreläsningar. Hur många? ”Ingen aning, det är detaljer som jag inte känner till”. Vad menas med att han ”intresserat sig för den forskning som bedrivs inom olika delar av universitetet”? Det vet inte Åsa Bergenheim, jag får fråga de dekaner som föreslagit honom. Men det var ju hon och ingen annan som fattade beslutet? ”Ja, men jag vet bara det jag fått i min hand.” Men jag bör veta att Thons namn ”länge varit i luften”, och att hans köpcentra skapat arbetstillfällen i regionen.

Då rektorn menar att ansvaret för hennes beslut (som hon numer tycks mindre lycklig över) skall sökas längre ned i hierarkin, för-söker jag med Kenneth Nordgren, en av de tre dekaner som i media försvarade utnämningen (Värmlands Folkblad 3/10). Men inte heller han kan säga på vad sätt Thon ”betytt mycket för lärosätets utveckling”. Jag borde fråga dekan Larsson, som kommit med förslaget, säger dekan Nordgren. Jag skriver till Larsson, som i sin tur föreslår att jag frågar kommunikationschefen. Som givetvis inte kan svara på min fråga. Han deltog ju inte i beslutet, säger han.

Facit: När jag äntligen får dekan Patrik Larsson på tråden framgår att Olav Thons bidrag till lärosätets utvecklig består i att denne under sju års tid hållit en föreläsning samt deltagit i ett seminarium (på temat ”vad som händer i butiken”). Vad menas då med att hedersdoktorn ”starkt bidragit till att fördjupa samarbetet mellan Värmland och Osloregionen”? Har han sponsrat forskning? Delat ut stipendier? Nej, ingenting sådant. Det enda konkreta Larsson kan anföra är att Thon ”ställt en lokal till förfogande” i Oslo där värmlänningar och norrmän kan umgås. Det låter generöst. Men visar sig betyda att Värmlandskontoret har fått hyra motsvarigheten till en tvåa (67 kvm) i en av Thons fastigheter. För 15 183 kronor per månad.

Det kan hända att Patrik Larsson glömt något. Men ovanstående är vad han anför som motivering till hedersdoktoratet. Att Thons samhällsengagemang, som åberopas i beslutet, skulle bestå i stöd till FRP är en överraskning för Patrik Larsson. Han har visserligen googlat på sin kandidat men ”vi har inte noggrant gått igenom hans verksamheter.”

”Så sanslöst, så omdömeslöst… Kollegerna från andra universitet gapskrattar när Karlstad kommer på tal. Hur mås det bland grantopparna, frågar de, hur många miljoner har ni fått för fjäsket? Då känns det inte så roligt att svara: ”inga ännu…”

Denne forskare är mest bedrövad å studenternas vägnar. De har rätt att kräva av sin rektor att hon upprätthåller skolans heder. Får jag citera detta? ”Ja, men utan namn.”

Jag har börjat vänja mig vid att vårdbiträden, lärare och läkare kräver anonymitet när de har synpunkter på verksamheten. Men hen är ingen doktorand i beroendeställning. Hen är professor, en av dem som vi satt att vakta den akademiska friheten.

På högskolans interna debattforum vittnar forskare om hur frispråkiga tillrättavisas eller skräms till tystnad. De uppmanas av cheferna att inte debattera via mejl, inte begära skriftliga underlag för beslut, inte sätta saker på pränt, för då blir det möjligt att granska argumenten. Det talas om en ”tystnadens kultur”, ett informellt beslutsfattande, ägnad att skydda cheferna mot invändningar och kritik. Som på ett äldreboende.

Jag söker upp författarna till inläggen, men nästan ingen är beredd att citeras med namn. En universitetslektor förklarar varför: ”När man befinner sig i en process vill man inte uttala sig. För man vet inte hur det kommer att sluta”. För Magnus Ullén, professor i engelska, slutade det illa. Han har ett särskilt skäl att inte vilja stå bredvid medan Olav Thon hedras av universitetet. Ullén råkar vara gift och ha barn med en kvinna från en av dessa ”icke-västliga kulturkretsar” som enligt Olav Thon inte är önskvärda i Norden. Detta hade förvisso Thon inte uttryck direkt. Men Ullén drar den rimliga slutsatsen att satsar man miljoner på att stödja ett parti, omfamnar man dess program. Alltså skriver Ullén till rektorn och tackar nej till samkvämet med hedersdoktorn. Men sin installationsföreläsning tänker han hålla.

Det får han inte. Rektorn Åsa Bergenheim meddelar att om Ullén uteblir från promotionen blir han inte installerad heller. Han stryks från programmet. Kan föreläsa om han vill, men någon annanstans. På Wermlandsbanken kanske? ”… om du skulle tycka att det vore kul med ett mer externt forum. Men det gör du som du vill förstås.”

Vad har Magnus Ullén för val? Han får inget stöd från sin dekan. Det hade han fått i Uppsala. Men i Karlstad är företagsmodellen redan genomförd, dekanen är inte vald av forskarna, han är tillsatt och kan avsättas av rektorn. Som verkmästare på en fabrik. Magnus Ullén har i månader förberett sitt framträdande. Han går med på att föreläsa utanför programmet, mot löfte om att få ”ett pratminus” i något flyktigt blad, där han förklarar sitt ställningstagande.

Jag kanske inte delar Magnus Ulléns analys av Fremskrittspartiets idérötter. Men det är ovidkommande här. Ingen skall som villkor för att installeras vid ett svenskt universitet tvingas delta i hyllningen av en figur som Olav Thon. Men just det kravet ställdes i Karlstad. Skalar man av alla bortförklaringar återstår detta enkla: Ullén blev inte installerad emedan han vägrade att hedra en person i vars ögon Ulléns hustru är ovärdig att befolka Norden.

Detta är ingen hemlighet på högskolan. Men det är bara en handfull som protesterat öppet; majoriteten verkar titta åt ett annat håll. ”Folk verkar rädda för att ens prata med varandra. Så här kan man inte ha ett universitet”, säger professor emeritus Henry Cöster. Han var med om att bygga upp denna högskola, sist som vicerektor. Cöster säger att de sista åren var en ständig kamp mot styrmetoder hämtade från näringslivet: Linjestyrning i stället för kollegialitet, rektorer som är okunniga om akademiska traditioner, men verkar tro att högskolan är en sorts fabrik. Javisst, samma sorts tänkande som fått landstingen att prissätta patienter, döpt om elever till kunder och fått lärarna att fly klassrummen.

Den 25 juni presenterade regeringen ett lagförslag (Ds 2013:49). Det går ut på att förvandla högskolor till stiftelser, kanske till aktiebolag. Om det går igenom kommer alla universitet riskera den förvandling som vi sett i Karlstad. Senast i tisdags protesterade 36 forskare i DN mot förslaget. Remisstiden går ut den 15 november. Det är ont om tid.

Maciej Zaremba

 

 

P.S. Jag kan inte undanhålla läsaren det kanske mest tankeväckande inslaget i denna historia. Enligt statsvetaren Elin Sundberg i Uppsala, som undersökt saken, tillämpar svenska högskolor samma beslutsgång som övriga världen, när en hedersdoktor skall utses. Det är alltid fakulteten, aldrig rektorn som fattar beslutet. Universitetet i Karlstad tycks vara det enda undantaget från regeln. När jag frågar rektorn Åsa Bergenheim hur länge man haft denna ordning, förstår hon inte frågan. ”Så har det alltid varit, överallt. Jag har inte hört talas om något lärosäte där det går till på annat sätt.”
Mer läsning:.

”Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet”. Ds 2013:49.

Elin Sundberg: ”Autonomireformen – vad hände med det kollegiala styret?”. C-uppsats, Uppsala 2013.

Shirin Ahlbäck Öberg: ”Organisering av autonomi och universitetet som idé”. I ”Det goda universitetet. Festskrift till Anders Hallberg”. Uppsala 2011.

Henrik Björck: ”Om kollegialitet”. SULF: skriftserie 2013.

Forskare har i flera artiklar protesterat mot regeringens omstöpning av högskolan: ○ ”Hierarkiskt beslutsfattande”. Sydsvenskan 22/2. ”Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringen”. DN 22/10. ”Självständighet blev toppstyrning”. Upsala Nya Tidning 1/3.