Tagged debatt

Strutspolitiken som bäddade för SD:s raketval

 

Innan vi stämplar folk som ”rasister” och ”fascister” bör vi fråga hur de tänker. Det finns mindre dramatiska tolkningar av Sverigedemokraternas valframgång.

 

”Äntligen”, twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell efter det första islamiska terrordådet på svensk mark. Det var Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Åkesson själv tyckte att uttrycket var mindre lämpligt.
Men hade svårt att dölja sin tillfredsställelse.

Så låt oss inte hysa några illusioner. Sverigedemokraternas livsluft är fruktan. Att injaga fruktan hos andra, hos oss alla. Ännu har ingen antytt att också Islamiska statens halshuggningar i Irak kan ha bidragit till SD:s uppsving, men det är inte uteslutet. Vi skall rädas terrorister, vi skall tro att EU vill oss illa, frukta muslimer, invandrare, bakterier i utländsk mat, rumänska tiggare och ospecificerade våldtäktsmän och vi skall söka tillflykt i den etniskt ansade polisstat som är SD:s recept för ett gott samhälle.

Det var detta parti som 13 procent svenska väljare röstat på. Betyder det att var tionde svensk välkomnar fascismen? Det menade Kristina Lindquist i ett upprört inlägg häromdagen (DN Kultur 16/9). Hon känner inte igen sitt Sverige, hon är besviken. Jag finner diagnosen förhastad – och ganska förolämpande.

Jag får lust att be skribenten bege sig till Filipstad och fråga sjuksköterskan Gisela Nyquist, 68, tidigare S-väljare, numera SD-hövding på bruksorten, varför hon blivit fascist.
Förstod hon inte hur upprörd Kristina Lindquist skulle bli? Eller kunde hon nämna andra orsaker?

Nog med sarkasmer. Jag delar Lindquists oro, men inte hennes nedlåtande attityd. Man kunde till exempel, innan man stämplar ”fascist” i pannan på medmänniskan, fråga hur hon tänker. Så med risk för att framstå som naiv tänker jag rada upp några mindre dramatiska tolkningar av valresultatet.

I de flesta länder har människor som har behov av att skylla sina problem på lömska krafter flera partier att välja på. Det märkliga med Sverige är att sedan både V och MP slutat skrämma oss med EU, och socialdemokratin gett upp propagandan om ”socialturism” och moderaterna gjort sig av med storsvenskheten, har både höger- och vänsterpopulismen blivit hemlös. Den väljare som vill ha syndabockar har numer endast Åkessons parti att ty sig till.

Inte så konstigt att SD plockar röster från både höger och vänster. Om det är bra för demokratin att ha alla populister under samma totempåle är en annan fråga. Men det är i vart fall ett gott betyg åt alla som förlorat väljare till SD.

Jag tror att den verkliga rasismen är ett marginellt fenomen i Sverige. Visst, många svenskar kan misstro människor de inte förstår sig på, men det är något annat än rasism. Den brännande frågan blir varför så många röstat på ett parti vars ledande figurer gång efter annan avslöjats med de grövsta rasfördomar.

I Stockholms kommun röstade över 38 000 på en viss Christoffer Dulny, som log mot mig från SD:s reklamblad (förste man på listan) och lovade bygga Förbifarten, men på Avpixlat menade att invandrare ”är värst på att ljuga”,”saknar moralisk kompass”, medan araber ”har våldsamma gener”.

Jag tror inte riktigt att alla som röstade på Dulny visste vad han stod för. Eller, snarare: de brydde sig inte. Det var något annat som var viktigare. Det har hänt förr, att svenskar röstat på extrempartier av andra skäl än det extrema. På 70-talet fanns det ganska många i VPK:s ledning som ännu drömde om att slå till med ”proletariatets diktatur”, om tillfället gavs. Men många, om inte de flesta av deras väljare, var nog demokrater som mest ville ha högre löner och ”daghem åt alla”.

Så vad var det då som var viktigare än herr Dulnys djupaste övertygelser? Vi vet inte. Men jag skulle inte bli förvånad om somliga proteströstat på SD i frustration över tågtrafiken, till exempel. Eller bensinpriset, om man bor i Norrland. Eller behandlingen på vårdcentralen. Eller hanteringen hos försäkringskassan, för att inte nämna arbetsförmedlingen.

Listan kan göras ganska lång över skavanker som är extra plågsamma för den som har det knapert på alla sätt, men som ”etablissemanget” verkar strunta i. Kanske för att de som drabbas inte tillhör den medelklass som alla partier numera slåss om.

Granskar man SD:s program är det till stora delar gängse socialkonservatism plus det bruna: allmän skrämsel, hets mot muslimer och andra främmande arter. Och man kan inte låta bli att tänka att med Kristdemokraternas upplösning i alliansen och marginaliseringen av de konservativa inom moderaterna hade en stor del av de svenskar som menar att utvecklingen går litet väl fort på alla fronter också blivit hemlösa. Vem skall man rösta på om man vill bevara ett och annat? Familjen, Slussen, skogarna, stambanan, en och annan könsroll, kondiset… Nej, jag raljerar inte. Det är faktiskt legitima önskningar.

För mer än fem år sedan skrev jag ett reportage om integrationspolitiken (”I väntan på Sverige”), som jag fann mest destruktiv. Integrationspolitiken, som den var utformad, drog människor över en kam, betraktade invandraren som socialfall, skapade getton, slösade med resurser, hindrade välutbildade från att göra rätt för sig, gödde lycksökare i SFI-branschen och spred förvirring om vad Sverige stod för.

Var det verkligen bristande respekt för andra kulturer att stå upp för kvinnans rättigheter? Att ha svensk flagga på kommunhuset? Efter artiklarna fick jag en mängd brev från folk som menade att det var bra skrivet. Till min förvåning visade sig en del av dem vara SD-väljare.

De stördes inte av att jag skåpat ut deras Åkesson. Så när jag nu hör någon klaga på integrationen vet jag inte om han vill göra det lättare för invandrare att smälta in – eller om han önskar att de aldrig kommit hit.

Det är det tragiska med svensk opinion – att bägge ståndpunkterna drivits in i SD:s famn. De som haft legitim kritik mot integrationspolitiken – men kanske inte uttryckt den på akademiskt språk – har behandlats nedlåtande och respektlöst av övriga partier och medier. De fick skatta sig lyckliga om de slapp undan r-ordet. Och nu är det för sent att komma dragande med ”rasist”. Tillmälet har använts så ansvars- och urskillningslöst så länge av så många att det förlorat det mesta av substans. Exempel?

Strax före valet stoppade Skånetrafiken affischer från Sverigedemokraterna. Budskapet ”Krafttag mot brottsligheten, mera stöd till brottsoffren” kunde uppfattas som rasistiskt, hävdade företaget.

Låt oss därför trösta oss med att åtminstone hälften av SD:s framgångar är frukten av en strutspolitik från de andras sida. I globaliseringstider ställs nationalstaten inför nya frågor. Hur skapar man en gemensam ansvarskänsla när vi inte längre delar historia, kulturella referenser, religion, inte ens språket? Hur blir man medborgare i detta nya läge? Vad kan man begära av nykomlingar – och hur långt skall de infödda bjuda till? Det är både legitima och brännande frågor. Jag vet inte om det var av arrogans, rädsla eller oförstånd som våra politiker överlät åt skånska populister att hantera den utmaningen.

Men nu är mjölken utspilld och det är för sent att gråta. Så låt oss försöka se framåt. Det tog tjugo för Sverige att inse att en kravlös skola kvaddar jämlikheten. Den sviker de elever som har svagast utgångsläge.

Därifrån borde det inte vara långt till insikten att vi sviker också invandraren, när vi påstår att hen kan bli fullgod svensk utan att behärska språket. Men så är det. Sverige är nästan ensamt i Europa om att inte ställa andra krav för passet och rösträtten än att man bott här ett tag utan att hamna på kåken. Och detta i ett land som tagit emot flest främlingar per capita i hela Europa.

Jag föreslår att vi börjar eftervalsdebatten med denna spännande fråga. Var det verkligen av tolerans och respekt för invandraren som vi lät förstå att det är oss likgiltigt om vi begriper vad hen säger? Jo, jag vet. En drös ideologer kommer att hävda att alla krav på nya svenskar ”utestänger”. Men tiden är mogen för att svara: ”Vi hör vad ni säger. ”
Maciej Zaremba

Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldska budskapet

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde i lördags sin valrörelse med en appell. Det är en katastrof å färde i Syrien och Irak, menade han, Sverige måste erbjuda en fristad åt människor som flyr för sitt liv, de blir många och det blir dyrt.
Förbättring av svenskarnas välfärd får vänta tills vidare. Hav därför tålamod, svenska folk, nu gör vi det vi måste göra. Och den som tycker att vi prioriterar fel, han får väl rösta på Sverigedemokraterna.

Det kan man kalla att ta tjuren vid hornen.

Just detta sista om SD sade inte Reinfeldt, men det var själva kärnan i budskapet. Och plötsligt handlar inte längre detta val om bara skatter och avdrag utan om en djupare mening med den gemenskap som är Sverige. Och jag tänker att det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson. Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis.

Däremot tror jag inte att han skulle känna igen sitt eget parti. Först tror man att en onykter spinndoktor varit framme. Jag tog för givet att socialdemokratin skulle applådera Reinfeldts budskap. Men Margot Wallström tar avstånd. Mer än så, hon menar att när Reinfeldt uppmanar svenskar att ställa upp på flera flyktingar, så spelar han SD i händerna. Därefter upprepas idiotin av Magdalena Andersson och – indirekt – av Stefan Löfven. Då är det inte något misstag längre. Så vad är det?

Klenmod, vill jag påstå; misströstan. Socialdemokratin brukar inte ha problem med att säga att bättre välfärd kräver mer pengar, och hoppas att väljaren är med på saken. Men uppenbarligen tror man inte att svenskarna är beredda att avstå något för flyktingars skull. Säger man att den solidariteten kommer att kosta mer, så slår svensken bakut. Därför är det bäst att tala tyst om saken.

Endast om man tänker så kan man få det till att Reinfeldts vädjan om solidaritet spelar Åkesson i händerna.

Det brukas hävdas att grundskillnaden mellan höger och vänster handlar om människosynen. Folk till höger är mer pessimistiska, de tror att vi lystrar mest till egennyttan, och deras budskap blir därefter. Vänstern har litet högre uppfattning om vår förmåga till solidaritet. Men det verkar som om inte ens den sanningen gäller längre.

Maciej Zaremba

Domarna missar min välmening

I gårdagens tidning reagerar de tre domarna vid tingsrätten i Uppsala på min kritik av deras dom: ”När medborgaren förlorade rätten att dö i fred” (DN 12/1). Tråkigt nog väljer de att inte kommentera mina invändningar mot domslutet.

 

Som i korthet går ut på att det är fritt fram för ett sjukhus att bryta mot sekretessen, bara det finns ett avtal om saken mellan ett tv-bolag och landstinget. Avtalet behöver inte ens vara lagligt. Det var det nämligen inte i detta fall, enligt tingsrättens bedömning.

Det hade sannerligen varit nyttigt för medborgarnas bildning om rådmännen velat förklara hur ett lagbrott kan ursäktas av ett annat. I stället ondgör de sig över inledningen till min artikel, där jag antydde att när en domstol avkunnar sitt beslut timmarna före julafton (då redaktioner gapar tomma) är man kanske inte helt stolt över sin produkt. Detta avvisas med emfas av rådmännen, som kallar min antydan för ”insinuation”. I själva verket publicerades domen så fort den blev färdig.

Tydligen uppfattade de inte välmeningen i min antydan. Det är nämligen ingen skam för en domare att vara missnöjd med sitt domslut. Det händer då och då att oklart rättsläge, illa skrivna lagar eller åklagarslarv leder till avgöranden som domarna själva finner stötande för rättskänslan. Ibland framgår rentav förtrytelsen av domslutet. Alltså kunde man hoppas att rådmännen i Uppsala råkat ut för detta. Men nu dementerar de med kraft att de skulle ha några skäl att vara missnöjda med sin produkt. Det var dåliga nyheter.
Maciej Zaremba

När medborgaren förlorade rätten att dö i fred

 

Tingsrätten friade nyligen landstinget i Uppsala, som låtit tv filma en döende patient. Tv-publikens rätt till rörliga bilder anses viktigare än patientens integritet. ”Näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället”, skriver Maciej Zaremba, som här följer upp sin egen artikel ”När en döende patient blev ‘bra tv”.

 

 

När en domstol väljer att avkunna sitt beslut en dag då redaktioner gapar tomma kan det betyda att domarna ogärna vill skylta med sin produkt. När tio timmar återstod till julaftonens morgon meddelade tingsrätten i Uppsala domen i mål nr T 1958-12.

Jag skrev om fallet i DN Kultur (”När en döende patient blev ‘bra tv'” 25/11 2013). Medan patienten K höll på att avlida i cancer på Akademiska sjukhuset blev han utan sin vetskap filmad av Titan Television AB och därefter förevisad i dokusåpan ”Sjukhuset” i TV○3.

Mål T 1958-12 gäller skadestånd. K:s anhöriga hade stämt landstinget för brott mot sjukvårdssekretessen och för den kränkning de efterlevande lidit av publiciteten. Tingsrättens dom är på 32 sidor, men vad den leder till kan uttryckas kort:

Ett landsting kan enligt denna dom ostraffat bjuda ut patienter som råvara till tv-bolagen, eftersom svenskars rätt till rörliga bilder anses väga tyngre än deras rätt till privathet, också på dödsbädden. Vill ni nödvändigtvis dö ofilmade, gör det hemma. Eller utomlands.

Det är möjligt att domarna i Uppsala blir överraskade av min sammanfattning. Har vi verkligen sagt allt detta? Ja, det har ni. Men det kan inte uteslutas att ni inte insåg det själva.

Det anstötliga med denna dom är inte bara vad den kommer fram till. Det är lika mycket själva vägen dit. Jag vill påstå att juridiken är en tillämpad vetenskap om normer som reglerar förhållanden mellan människor. Men i denna dom blir juridiken krympt till regler som reglerar relationer reglerna emellan. Domarna skulle avgöra en värdekonflikt: rätten till privathet mot Titan tv:s intresse av dramatiska bilder. De avvek från det uppdraget. Kanske kändes det ovant med en så principiell fråga. Så de styckade upp den i detaljer. Och snart försvann patienten K, hans anhöriga och vårdpersonalen, liksom allt annat som kunde andas, känna ansvar eller blygsel. Kvar blev en radda abstraktioner. Och när de gnuggats mot varandra, fick man ett utfall. Om det var rimligt, mänskligt sätt? Förenligt med lagarnas anda? Sådana frågor ställer sig inte tingsrätten i Uppsala.

Låt oss då se hur man resonerat. Först finner domstolen att patienten K filmats i döende tillstånd utan att vare sig han eller anhöriga lämnat sitt medgivande. Vidare slår man fast att landstinget inte hade lov att släppa in tv på avdelningar på de villkor som skedde. Ett sjukhus får inte överlåta åt utomstående att hantera sekretessen, alltså är avtalet mellan landstinget och tvbolaget olagligt. Och för det tredje anser domstolen att när sköterskor inför kameran talade om K:s tillstånd, bröt de mot tystnadsplikten.

Jaha, tänker läsaren, då var saken klar. En kränkning som har sitt upphov i lagbrott ger ju rätt till skadestånd? Ja, så säger lagen, om lagbrottet är uppsåtligt. Det måste det väl vara, tänker läsaren, varje sköterska vet att hen inte får sladdra om patienter. Men tingsrätten har en annan uppfattning. Nämligen att när sjukhusledningen släppt in tv på avdelningen så har personalen rätt att tro att tystnadsplikten inte gäller längre. Eftersom någon högre makt övertagit ansvaret för den saken.

Det är en märklig idé. Jag vet ingen journalist som tror att hen kan ostraffat röja sina källor bara för att chefen tillåtit filminspelning på redaktionen. Tingsrätten har inte heller frågat de berörda sköterskorna om de verkligen ansåg sig lösta från både lagen och etiken och i så fall av vilka chefspersoner. I stället väljer rätten att gissa sig till svaret. Och det är denna gissning som avgör målet: Rätten finner att i samma ögonblick som landstinget tillåter filmning på sjukhuset, krymper personalens ansvar för patienterna. De bryter förvisso mot lagen när de pratar om patienterna inför kameran – men de kan inte längre ha uppsåt. Och då brottsligt uppsåt saknas, kan ingen som mot sin vilja blivit filmad på sjukhuset kräva skadestånd. Så avgörs saken. Talan ogillas.

 

Stopp och belägg, ropar medborgaren, ansvaret kan väl inte bara försvinna? Om sköterskorna fått mindre av det, måste väl deras chefer bära desto mera? Och skrev ni inte nyss att de bröt mot lagen när de släppte in tv på avdelningen?

En självklar invändning, men tyvärr, tingsrätten har redan tappat intresse för ansvarsfrågan. Man har fått upp ett annat spår. När nu personalen av någon högre makt (olagligen, har det sagts, men det spelar tydligen roll) blivit löst från tystnadsplikten, då är de väl att betrakta som vanliga medborgare? Och sådana är ju fria att tala med massmedierna om vad som helst. Sina patienter, till exempel. Det står ju i grundlagen att var och en är fri ”att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande …” Så därför, menar tingsrätten, kan inte sköterskornas brott mot sekretessen klandras. Det måste tvärtom skyddas. De åtnjuter meddelarfrihet.

Håret reser sig på hjässan när man läser detta stycke, sidan 26. Meddelarfriheten är till för att missförhållanden skall uppdagas: en sköterska skall ostraffat kunna larma om vanvården, en polis berätta om rasistiska register. Denna frihet kan endast hävdas av enskilda och endast i syfte att tjäna upplysning. Den kan aldrig åberopas av en myndighet i akt och mening att undgå ansvar för lagbrott. Men det är just vad tingsrätten vill få den till. En frihet som är menad att värna visselblåsare skall skydda ett landsting som säljer ut patienter till tv-under-hållningen.

Vore jag konspirativt lagd skulle jag säga att tingsrätten försöker kompromettera meddelarfriheten. Ty skulle denna tolkning stå sig i högre instanser, skulle det ofelbart väcka krav på ändrade lagar. Man kan ju inte ha en medborgerlig frihet som visar sig upphäva rätten till privatliv. Men jag föredrar att tro att tingsrätten i avsaknad av ett högre ljus (lagarnas andemening, till exempel) bara råkat vilse i sitt eget regelsnår. Till stöd för denna ursäkt vill jag åberopa hur man bedömer avtalet mellan landstinget och Titan, alltså själva grunden till att herr K:s sista dagar blev tv-un-derhållning.

Först finner tingsrätten avtalet olagligt, eftersom det säljer ut sjukvårdssekretessen. Det låter rimligt. Men därefter går tingsrätten in i ett annat lagrum, yttrandefrihetens. När man låst dörren om sig finner man att sjukhuset inte alls är något sjukhus längre utan en sorts allmän plats, varpå avtalet döms ut en gång till, av rakt motsatta skäl: det strider mott yttrandefriheten. Det står nämligen i det att landstinget skall godkänna inspelade program innan de sänds. Men det är ju censur! Förbjudet enligt 1 kap 3§ första stycket i Yttrandefrihetsgrundlagen! Ett allmänt organ får inte lov att förhandsgranska vad tv vill sända.

Myror i huvudet? Beklagar, men det är inte över än. Efter det att rätten tvåfaldigt underkänt avtalet tas det till heders igen. Det var ogiltigt när det åberopades av K:s anhöriga som grund för skadestånd. Men det är giltigt när det gäller att frita landstinget från allt ansvar mot patienten. Det är inte helt klart hur tingsrätten menar. Jag tolkar det så här: Eftersom det var så olagligt av landstinget att ingå avtalet är man inte ansvarig för de kränkningar som följde på dess verkan.

Vad jag vet är det i Sverige endast myndigheter som åtnjuter privilegiet att få sina övergrepp ursäktade av sina lagbrott. Svensson kan inte räkna med förståelse om han försvarar sin fortkörning med att han varit för berusad för att tyda tecknen. Eller med att hans körkort är utgånget, varför också rattfyllan bör betraktas som ogiltig. Men det kan, som synes, landstinget i Uppsala.

För medborgaren gäller det motsatta. De anhöriga till patienten K skall bestraffas för att de besvärat landstinget med denna onödiga process. Tingsrätten dömer familjen att betala landstingets rättegångskostnader, drygt en halv miljon.

Nej, det står inte ”bestraffas” i domen, men det är innebörden. Normalt betalar i civilmål den förlorande parten motsidans kostnader. Men från denna regel finns ett undantag. Enligt både svensk och Europarätt gäller att staten inte skall missbruka sitt ekonomiska övertag för att avskräcka medborgare från att söka rätt mot staten. Så i mål som rör mänskliga rättigheter skall staten/myndigheten stå för sin egen nota, även om Svensson anses ha förlorat. Det räcker att han ”haft fog för att föra talan”, framgår av ett vägledande beslut i HD (NJA 2012 s. 211 II).

Tydligen anser tingsrätten att det var rent ofog av K:s anhöriga att ens försöka få rätt i denna sak. Det är synd att domarna inte utvecklar detta närmare. Visste de själva innan processen började att de skulle skapa en ny doktrin om sjukvårdens tystnadsplikt, och en annan om meddelarfriheten? För om de inte visste, erfarna domare som de är, hur skulle K:s anhöriga kunna veta hur chanslösa de var?

 

Någon kan undra vad en utredning av ett domslut gör på kultursidorna. På detta vill jag svara att näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället.

Det står en osanning i denna dom. Den är måhända inte viktig för utgången, men helt avgörande för förståelsen av vad denna rättssak handlar om. Vi läser att ”kärandena ska solidariskt ersätta Landstinget i Uppsala län dess rättegångskostnader med 592 831 kr.” Hur kan tingsrätten skriva så, när man vet att landstinget inte haft några kostnader i denna process?

Detta avslöjades av mig i DN (25/11 2013) och bekräftades i rättssalen samma dag. Den salta notan kommer från Titan television AB, (tidigare ägt av finska Capman, numer av Stenbeckgruppen) som alltså varit familjen K:s faktiska motpart. Landstinget i Uppsala har bara agerat bulvan: lånat ut sitt namn (de kanske säger ”varumärket” i Uppsala) med den trovärdighet som följer på demokratiskt uppdrag. Upplägget och moralen överläts åt Titans jurister. Så gick det till när sjukhusmarodörer processade mot patienter i de folkvaldas namn.

Vad de folkvalda i Uppsala anser om att ha blivit utlånade? De verkar inte informerade. Om de nu bryr sig.

Domen skall överklagas. Fortsättning följer.

Maciej Zaremba

P.S. Den ideella organisationen Centrum för rättvisa, som är familjens ombud i processen, har tagit på sig rättegångskostnaderna.

Hur kunde Sverige utarma sin lärarkår?

För en vecka sedan slog de usla resultaten i kunskapstestet Pisa ned som en bomb i Skolsverige. Maciej Zaremba söker svar på frågan om vad som ligger bakom raset, och finner samma mekanismer som i rättsskandalen kring Thomas Quick.

 

 

Det hände sig för cirka tio år sedan att vår skolminister fick besök av en kollega från Finland. Svensken upplyste att inom kort kommer den svenska skolan att vara bäst i världen. ”Nåjo”, lär finländaren ha svarat, ”int’ ha vi så högspända mål. För oss räcker det att alltid vara snäppet före Sverige”.

Som det knappast undgått någon ligger finska elever i världstoppen, mätt i 15-åringars kunskaper i textförståelse, matte och naturkunskap. Sverige ligger på plats 38, stadigt sjunkande sedan ett decennium. Så för dagens skolminister vore det ett realistiskt mål att vid nästa mätning placera sig före Rumänien, som ligger på plats 45. Att komma ikapp Estland (10) eller Polen (13) är inte att tänka på.

Anekdoten från ministermötet är inte bara sorglustig. Den berättar något om svensk skolpolitik: Inget annat område har till den grad styrts av floskler. Inom skolvärlden kan man ställa upp mål på valfritt avstånd från verkligheten. Det är som om skolan inte varit lärare och elever av kött och blod, utan en sorts dataspel, där ideologer och pedagogiska profeter kan fylla ut rollfigurerna efter behag. Eller kanske bara tävla i självgodhet. Dagen då nyheten om att våra 15-åringar inte når upp till OECD-snittet går jag in på moderaternas hemsida. Gissa arbetsmålet för skolpolitiken. Javisst: ”Världens bästa skola”.

Någon däremot?

Det jublas i dessa dagar i grannlandet Polen, vars femtonåringar klarat testen bättre än de brittiska, franska och tyska. Hur reagerar polska premiärministern på julklappen? Prisar egen politik? Nej. ”Jag vill buga djupt för våra lärare”.

Se där, en politiker som förstått. Därmed också sagt att det inte krävs en Einstein för att begripa orsaken till den svenska skolans kräftgång. En lärare som varken behärskar sitt ämne, eller konsten att trollbinda elever, är sämre än ingen lärare alls. En sådan magister får barnen att tro att de är dumma, eller att matte är urtrist och omöjligt att begripa. Det är främst detta, inte storleken på klasserna, det fria skolvalet, eller ens utbyggnaden av mobilnätet, som är nyckeln till det svenska skolproblemet. Att aldrig i modern tid har Sverige haft så många oskickliga lärare.

Många politiker inser nog detta, men ingen vill vara den som säger det först. De kan se löpsedeln: ”Baylan till attack mot Björklund: Han hånar lärarkåren.” Eller tvärtom.

Här är det dock ingen som hånar. Här hyses medkänsla. Det är inte den svenske lärarens skuld om hen är så illa rustad. Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass. Otroligt, men sant. Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa. Och därefter, i klassrummen, blev den arme lämnad ensam med sin otillräcklighet. Ingen besökte hans lektioner, anmärkte på missgreppen, gav stöd och tips och råd. Hade det varit en fabrik kunde man söka know-how hos verkmästaren. Men på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket.

I Finland eller Polen kan ingen bli rektor som inte är erfaren pedagog. Lika otänkbart är det med lärare i matte eller fysik som inte har examen i dessa ämnen, plus didaktisk skolning. I Sverige, däremot, har man efter 1997 kunnat hämta lärare och rektorer från gatan. Detta var en helt unik ordning, tillkommen efter önskemål från Kommunförbundet, som menade att alla statliga krav på lärarens kompetens kränkte det kommunala självstyret. Facit: i dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. De skulle inte släppas över tröskeln till ett polskt eller finskt högstadium. Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?

Det som verkligen pockar på förklaring är hur ett land med så starka bildningstraditioner kunnat utarma sin lärarkår. Numer finns det ett helt litet bibliotek om skoldebaclet. De flesta tycks eniga om att det var huvudlöst att skippa alla krav på lärare, timplaner och läromedel. Men ingen kan förklara varför så många råkade tappa huvudet samtidigt.

Jag har ingen förklaring, dock en misstanke. Som av en slump uppstår samma fråga – om de gemensamt tappade huvudena – av rättsskandalen kring Thomas Quick. Hur kunde ett helt rättsväsende låta sig snurras upp av en drogad kåkfarare och en handfull hänryckta psykologer?

Går man tillbaka i historien hittar man tunga experter som från första början (vittnespsykologen Astrid Holgersson, 1996) ifrågasätter Quicks berättelser och de egendomliga formerna för processen. Sedan tystnar de. Marginaliseras, kunde man säga. Uppfattas som fixerade eller monomana. Något liknande inträffar i skoldebatten. Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.

Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig. Kan det vara förklaringen till de tvära kasten? På 80-talet anammades de numera utskåpade teorierna om ”förträngda minnen” nästan motståndslöst av rättsväsendet. Och inom både skola och sjukvård rusade Sverige på rekordtid från planekonomi till Europas troligen mest avreglerade marknad.

Är det någon som tycker att en lärare som studerar matte på fritiden är en skam för kåren och borde uteslutas ur densamma? Nej, tänkte väl det. Men det var Lärarförbundets åsikt 1982. På kongressen detta år uteslöts fem lärare från Gävle, som straff för att de fortbildat sig under semestern. Det var osolidariskt mot kollegerna, som tydligen aldrig lärde sig någonting utan att kräva betalt för den uppoffringen.

Det mest intressanta med beslutet är inte att Lärarförbundet kastade själva idén om bildning på sophögen. Det är att det var enhälligt. Det är helt enkelt inte möjligt att ingen enda av ombuden velat invända mot en sådan idiotförklaring av kåren. Så vad var det som fick dem som hade omdömet i behåll att hålla tand för tunga?

Kanske var det samma fenomen som mobbade ut de bästa lärarna från lärarutbildningen, tystade kritikerna av ”förträngda minnen”, och som numera infekterar debatten om rasismen. Jag anar att de lärare som höll tyst den gången 1982 insåg att deras sakliga invändningar inte skulle bemötas med att de hade fel – utan med att de var dåliga människor. Och detta argument skulle gå hem.

I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.

Detta var mer än påfallande i debatterna om förträngda minnen, styckmordrättegången och Quick-fallet. Kritikerna tillskrevs de skummaste motiv. Vem vill försvara sig mot argumentet att man tar lätt på övergrepp mot barn? Hyser sympati för styckmördare? Medan de som varnade för att ”reformpedagogiken” (låt barnen söka kunskap själva) skulle haverera skolan fick veta att det nog var sadisten Caligula som var deras ideal.

Och tänk, det lyckades. Sverige tappade huvudet. Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.

Maciej Zaremba

När en döende patient blev ”bra tv”

I dag, måndag, inleds en unik rättegång mot Uppsala läns landsting. Kärande är anhöriga till en man som ovetande filmades för tv-serien ”Sjukhuset” när han var döende. Maciej Zaremba berättar en absurd historia om hur profit går före integritet.

Herr K:s anhöriga har sig själva att skylla om de blivit kränkta, menar landstinget i Uppsala län. De hade kunnat låta bli att titta på tv. Eller byta kanal.

Herr K, 58 år gammal, avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 september 2007. Den direkta dödsorsaken var syrebrist. Den egentliga orsaken var cancer.

Fem veckor senare, när K:s änka och dotter tittar på tv, råkar de få in TV 3. ”Han är skitdålig, man har ringt frun och så”, säger en sjuksköterska till en annan. ”Så pass”, suckar den andra. I nästa scen talar sjukvårdarna med varandra om hur vidrigt det måste vara att kvävas till döds. Sedan skrattar de, förmodligen för att lätta på ångesten.

Det är patienten K de talar om. Minuterna innan fick man se honom rullas in till akuten och sedan (efter reklamavbrottet för bland annat fruktdryck, vinterdäck och festtoppar), får tittarna följa hur han får syrgas och höra om hans tillstånd. Dessemellan bilder av sjukhuset, i bakgrunden popmusik. Detta var ”Sjukhuset”, ett nöjesprogram, där bilder av vanställda ansikten och kameraåkningar efter springande läkare blandas med lustiga inslag från kafferummet (som när en sjuksköterska försöker äta bullar med munskyddet på).

Över 300.000 tittare såg detta avsnitt, bland dem grannarna till familjen K. Trots att herr K:s ansikte inte syntes, kände de genast igen honom. Grannarna blev illa berörda. De kände herr K ganska väl. Han skulle aldrig acceptera att filmas på sin dödsbädd. Hur kunde hans anhöriga gå med på detta?

Det gjorde de inte. Varken Akademiska sjukhuset eller tv-bolaget frågade fru K om de fick sända eller ens filma dessa scener. Av allt att döma blev inte heller K tillfrågad. Sjukhuset hävdar att så skedde, men kan varken presentera vittnen eller andra bevis. Det är begripligt. Om det verkligen inträffat att någon sköterska frågat en döende (när han filmades hade K ett dygn kvar att leva) om han har lust att vara med i nöjes-tv, kan man förstå att den personen inte träder fram.

Scenerna med herr K repriseras gång på gång i TV 3 och kan också ses på webben. Herr K:s änka och hans dotter lyckas sätta stopp för detta. Men när de ställer sjukhuset till svars får de ett ”jaså” till svar. Biträdande direktören Björn Ragnarsson beklagar förvisso att de lidit obehag, men vill inte medge att något fel begåtts. Mer vill han inte säga för tillfället, men lovar återkomma när Socialstyrelsen (som fått tre anmälningar mot samma program), hunnit granska saken. Det är december 2007. Sedan dess har ingen ansvarig på Akademiska sjukhuset hört av sig till familjen. Vilket är märkligt, eftersom de har så mycket att beklaga.
I mars 2011 finner nämligen JO att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmarna på akuten. Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle ”i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte kunnat visa upp en enda.

Efter denna JO-granskning av Uppsala skickade Socialstyrelsen ett rundbrev till samtliga landsting. Hädanefter är det nolltolerans som gäller. Vid blotta misstanken att någon patient filmats utan sitt uttryckliga medgivande, eller utsatts för minsta påtryckning, kommer landstinget att anmälas till åtal.

Då har herr K:s anhöriga väntat i över fyra år på en förklaring från Akademiska sjukhuset. Nu vill de inte vänta längre. Med stöd av Centrum för Rättvisa stämmer de landstinget i Uppsala för brott mot sekretesslagen. Det är inte skadeståndet som är det viktiga, säger fru K. Hon vill att domstolen skall dra en gräns, ”så att ingen annan skall behöva utstå vad vi varit med om”.

Det är nu som det obegripliga inträffar. Man tycker att det enda landstinget kan göra är att medge talan, erkänna missgreppen, betala det blygsamma skadeståndet och lova att aldrig göra så mera. Om inte av andra skäl så för att återupprätta förtroendet för sjukvården.
Landstinget i Uppsala gör motsatsen. I inlagorna till tingsrätten försvarar man sitt agerande på alla punkter. Landstinget önskar alltså att tingsrätten skall godkänna den hantering som JO funnit olaglig. Det skall vara tillåtet att filma först och fråga sen. Sjukhuset skall inte behöva visa att patienten eller de anhöriga lämnat samtycke.

Men läser och man häpnar. Landstingets plädering går ut på att det skall bli lättare för kommersiell tv att använda patienter som statister för tv-underhållningen. Så heter det till exempel att om nu patienten K händelsevis inte tillfrågats om samtycke, så hade han likväl en chans att säga nej. Det satt ju lappar på glasdörrarna, som upplyste om inspelningen. Landstinget inskärper inte att dessa anslag varit så tydliga att också en döende kunnat tyda dem. Men det är faktiskt vad man menar. När K filmades hade han, som sagt, en dag kvar att leva.

Det är svårt att tro att en organisation åt vilken vi anförtrott vården om vår hälsa har åstadkommit dessa dokument. De hyser ingen som helst inlevelse med patientens utsatthet, när de inte andas ren cynism.

Jag frågar landstingsrådet Erik Weiman vad han menar med att anhöriga till herr K får skylla sig själva, som tittat på tv. ”Landstinget gör gällande att kärandena varit medvållande (till sin skada, min anm.) genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”

Erik Weiman verkar aningen förvånad när jag läser upp detta. Men svara vill han inte. Det vore fel av honom att kommentera en pågående rättsprocess, säger han. Men han kan väl berätta varför han startade processen? Varför valde hans landsting att bestrida de anhörigas krav, när också JO funnit att sjukhuset felat grovt? Vad har alliansen för mandat att försvaga patient­sekretessen? På vilken nivå fattades beslutet? Detta är politiska frågor, säger jag, väljarna har rätt att veta.

Men inte heller detta vill landstingsrådet Weiman svara på. Med hänvisning till den pågående rättsprocessen.

Vill han inte – eller kan han inte? Jag får en underlig misstanke. Vem är det egentligen som driver denna process? Vem betalar landstingets ombud? Det är en oförskämd fråga, för svaret måste vara givet: landstinget. Men till min häpnad säger landstingsrådet att också denna fråga är han förhindrad att besvara.

Dock finns det andra källor. Så var så god, här är landstingets i Uppsala lilla hemlighet:

Ombuden som i tingsrätten hävdar att ingen farit illa av scenerna från akuten gör det i landstingets namn. ”Landstinget hävdar…” Men det är Titan Television AB, som betalar för deras inlagor. Detta produktionsbolag är mest känt för sådant som ”Knäppa Klipp”, ”Bitch” eller ”Frivolt”. Titan ingår i North Alliance Group, ägt av det finska Capman.

Det kanske behöver uttryckas tydligare: Politikerna i Uppsala län har överlåtit åt ett riskkapitalbolag i Finland att utforma landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus. Vilket förklarar varför dessa inlagor uppvisar så lite förståelse för patientens rättig­heter, men desto större inlevelse med tv-bolagets bokslut.

Jag skrev i våras en artikelserie om hur felslaget marknadstänkande inom sjukvården urholkar vård­etiken. Det handlade om prislistor som förvandlar vårdbehövande till ”produkter” och sjukhus till ”producenter”. Allianspolitikerna i Uppsala har nu tagit denna utveckling ett steg längre: Patienten som råvara för underhållnings-tv.

På ett (numera borttaget) inslag på hemsidan kunde man läsa vilken lysande affär det var för Akademiska sjukhuset att släppa in nöjes-tv på akuten. Man fick förvisso räkna med bieffekter, som att patienter kände sig uthängda och anmälde. Men vinsterna övervägde. Kanske så mycket som femtio miljoner, som sjukhuset kunnat spara på marknadsföringen. Och marknadsföras måste ett sjukhus nuförtiden, för att öka ”försäljning av vård”, stod det på hemsidan.

Vad sägs om att ta det där med landstingsdemokrati på lite allvar? Det finns 81 ledamöter i landstingsfullmäktige i Uppsala län. Om de är intresserade av vad ombuden för Titan Television AB hävdar i deras namn, är adressen Kungsgatan 49. Förhandlingen börjar klockan nio. Mål nr T 1958-12. Familjen K mot landstinget i Uppsala län.

Maciej Zaremba

När miljardärens mössa blev en doktorshatt

I morgon promoveras den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor vid Karlstad universitet. Men varför? Maciej Zaremba nystar upp en historia om hur norska Fremskrittspartiet möter den svenska högskolevärldens nya affärsmoral.

 

 

Vid morgondagens akademiska högtid i Karlstad kommer en rad stolar att stå tomma. Biskopen Esbjörn Hagberg har tackat nej via media. Fem professorer förklarade i varsitt brev varför de inte kommer: Carl-Gustaf Bornehag, Magnus Ullén, Staffan Janson, Åke Bergvall, Solveig Granath. En nybliven doktor har avstått från att promoveras. Och i Värmlands folkblad skriver professor emeritus Henry Cöster att universitetet förlorat sin heder.

Orsaken till manfallet är en norsk miljardär. Han heter Olav Thon, uppträder gärna i toppluva inomhus, kanske för att visa att han är folkets man, som vantrivs i finrummen. Thons förmögenhet, värderad till tio miljarder svenska kronor, kommer från fastighetsaffärer. På senare tid har han byggt upp en rad köpcentra i västra Värmland, där norrmän kan handla billigare. Men under det senaste året är han mest omskriven på grund av sina politiska utspel. I oktober 2012 önskade han att ”yttersta högern” (som han kallar Fremskrittspartiet), skall komma till makten. Inför valet i september underströk han sin önskan genom helsidesannonser. ”Jeg stemmer Fremskrittspartiet”, och så en bild på sig själv i den obligatoriska mössan. Och i morgon promoveras han till hedersdoktor vid fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap i Karlstad.

De som bojkottar morgondagens högtid (långt fler än ovannämnda) menar att utnämningen av Olav Thon strider mot högskolans etiska fundament. Ett universitet som vill stå för öppenhet och mångfald kan inte gärna hylla en person som verkar för motsatsen.

Det låter som en rimlig ståndpunkt. Det är ju knappast någon övertolkning av FRP:s politik att norrmän helst skall marineras i sin egen olja, utan inblandning av främmande kryddor. (Undantaget den arbetskraft som man för stunden inte kan undvara.) Övrig mångfald hotar nämligen landets fortbestånd, enligt FRP:s man i Folketinget Christian Tybring-Gjedde. Norge går under om inte folket delar historia, traditioner, språk, högtider, religiös bakgrund, kulturarv, lagar, seder och bruk, uppväxt samt – valuta.

Någon kan undra om det är mödan värt att rädda en nation som tydligen är så märglös att dess livhank hänger på valutan. Eller på Luther. Eller på folkdräkten. Men sådan är nu FRP:s idé om Norge. I akt och mening att rädda den tynande kulturen är man beredd att göra rättslig skillnad på folk och folk, beroende på var de är födda. Denna politik är varken höger eller vänster. Den är bara oförenlig med idén om mänskliga rättigheter, på samma sätt som diskrimineringen av folk med ”felaktig klassbakgrund” varit i östblocket. Därför tror jag med professor Henry Cöster att protesterna mot Thons utnämning inte är politiska i första hand. Det är högskolans anständighet som står på spel, den som somliga kallar heder.

Jag hade inte tagit upp detta om det bara handlat om en handfull professorer som tappat omdömet. Men det är något mycket större som står på spel. Nämligen vad ett universitet är för någonting, hur det skall styras och vad det är bra för. Regeringen önskar nämligen att också högskolor skall styras som företag. Universitetet i Karlstad gör det redan. Det är just därför som utnämningen av Olav Thon blev möjlig. I Uppsala eller Stockholm är den än så länge otänkbar.

Det som gjort hedersdoktoraten så åtråvärda, trots att de varken ger makt eller pengar, är att de är så svåra att köpa. Det beror på beslutsgången. Ända sedan medeltiden är det fakulteten, ett framröstat kollektiv av de mest kunniga inom ett område, som bestämmer över titeln. Samma beslutsmodell – kollegialiteten – som avgör vetenskapens kvalitet. Det är det som skiljer universiteten från företag och departement. Den högste chefen må bestämma över pengarna och en del annat. Men ifråga om vad som är god vetenskap eller en värdig hedersdoktor, har han ingen talan.

Detta är självklarheter. Nobelpriset vore inte mycket värt, om pristagaren valdes ut av direktören för Nobelstiftelsen. Jag påminner om detta för att om möjligt trösta akademikerna i Karlstad. Den doktorshatt som ser ut att skandalisera deras lärosäte är ingen hatt i akademisk mening. Möjligen en mössa. I Karlstad är det nämligen inte kollegiet av lärda som bestämmer saken. Det gör rektorn ensam.

Alltså frågar jag rektorn Åsa Bergenheim på vad sätt Olav Thon ”visat engagemang för Karlstads universitet”, som det står i motiveringen. Rektorn svarar att Thon har hållit föreläsningar. Hur många? ”Ingen aning, det är detaljer som jag inte känner till”. Vad menas med att han ”intresserat sig för den forskning som bedrivs inom olika delar av universitetet”? Det vet inte Åsa Bergenheim, jag får fråga de dekaner som föreslagit honom. Men det var ju hon och ingen annan som fattade beslutet? ”Ja, men jag vet bara det jag fått i min hand.” Men jag bör veta att Thons namn ”länge varit i luften”, och att hans köpcentra skapat arbetstillfällen i regionen.

Då rektorn menar att ansvaret för hennes beslut (som hon numer tycks mindre lycklig över) skall sökas längre ned i hierarkin, för-söker jag med Kenneth Nordgren, en av de tre dekaner som i media försvarade utnämningen (Värmlands Folkblad 3/10). Men inte heller han kan säga på vad sätt Thon ”betytt mycket för lärosätets utveckling”. Jag borde fråga dekan Larsson, som kommit med förslaget, säger dekan Nordgren. Jag skriver till Larsson, som i sin tur föreslår att jag frågar kommunikationschefen. Som givetvis inte kan svara på min fråga. Han deltog ju inte i beslutet, säger han.

Facit: När jag äntligen får dekan Patrik Larsson på tråden framgår att Olav Thons bidrag till lärosätets utvecklig består i att denne under sju års tid hållit en föreläsning samt deltagit i ett seminarium (på temat ”vad som händer i butiken”). Vad menas då med att hedersdoktorn ”starkt bidragit till att fördjupa samarbetet mellan Värmland och Osloregionen”? Har han sponsrat forskning? Delat ut stipendier? Nej, ingenting sådant. Det enda konkreta Larsson kan anföra är att Thon ”ställt en lokal till förfogande” i Oslo där värmlänningar och norrmän kan umgås. Det låter generöst. Men visar sig betyda att Värmlandskontoret har fått hyra motsvarigheten till en tvåa (67 kvm) i en av Thons fastigheter. För 15 183 kronor per månad.

Det kan hända att Patrik Larsson glömt något. Men ovanstående är vad han anför som motivering till hedersdoktoratet. Att Thons samhällsengagemang, som åberopas i beslutet, skulle bestå i stöd till FRP är en överraskning för Patrik Larsson. Han har visserligen googlat på sin kandidat men ”vi har inte noggrant gått igenom hans verksamheter.”

”Så sanslöst, så omdömeslöst… Kollegerna från andra universitet gapskrattar när Karlstad kommer på tal. Hur mås det bland grantopparna, frågar de, hur många miljoner har ni fått för fjäsket? Då känns det inte så roligt att svara: ”inga ännu…”

Denne forskare är mest bedrövad å studenternas vägnar. De har rätt att kräva av sin rektor att hon upprätthåller skolans heder. Får jag citera detta? ”Ja, men utan namn.”

Jag har börjat vänja mig vid att vårdbiträden, lärare och läkare kräver anonymitet när de har synpunkter på verksamheten. Men hen är ingen doktorand i beroendeställning. Hen är professor, en av dem som vi satt att vakta den akademiska friheten.

På högskolans interna debattforum vittnar forskare om hur frispråkiga tillrättavisas eller skräms till tystnad. De uppmanas av cheferna att inte debattera via mejl, inte begära skriftliga underlag för beslut, inte sätta saker på pränt, för då blir det möjligt att granska argumenten. Det talas om en ”tystnadens kultur”, ett informellt beslutsfattande, ägnad att skydda cheferna mot invändningar och kritik. Som på ett äldreboende.

Jag söker upp författarna till inläggen, men nästan ingen är beredd att citeras med namn. En universitetslektor förklarar varför: ”När man befinner sig i en process vill man inte uttala sig. För man vet inte hur det kommer att sluta”. För Magnus Ullén, professor i engelska, slutade det illa. Han har ett särskilt skäl att inte vilja stå bredvid medan Olav Thon hedras av universitetet. Ullén råkar vara gift och ha barn med en kvinna från en av dessa ”icke-västliga kulturkretsar” som enligt Olav Thon inte är önskvärda i Norden. Detta hade förvisso Thon inte uttryck direkt. Men Ullén drar den rimliga slutsatsen att satsar man miljoner på att stödja ett parti, omfamnar man dess program. Alltså skriver Ullén till rektorn och tackar nej till samkvämet med hedersdoktorn. Men sin installationsföreläsning tänker han hålla.

Det får han inte. Rektorn Åsa Bergenheim meddelar att om Ullén uteblir från promotionen blir han inte installerad heller. Han stryks från programmet. Kan föreläsa om han vill, men någon annanstans. På Wermlandsbanken kanske? ”… om du skulle tycka att det vore kul med ett mer externt forum. Men det gör du som du vill förstås.”

Vad har Magnus Ullén för val? Han får inget stöd från sin dekan. Det hade han fått i Uppsala. Men i Karlstad är företagsmodellen redan genomförd, dekanen är inte vald av forskarna, han är tillsatt och kan avsättas av rektorn. Som verkmästare på en fabrik. Magnus Ullén har i månader förberett sitt framträdande. Han går med på att föreläsa utanför programmet, mot löfte om att få ”ett pratminus” i något flyktigt blad, där han förklarar sitt ställningstagande.

Jag kanske inte delar Magnus Ulléns analys av Fremskrittspartiets idérötter. Men det är ovidkommande här. Ingen skall som villkor för att installeras vid ett svenskt universitet tvingas delta i hyllningen av en figur som Olav Thon. Men just det kravet ställdes i Karlstad. Skalar man av alla bortförklaringar återstår detta enkla: Ullén blev inte installerad emedan han vägrade att hedra en person i vars ögon Ulléns hustru är ovärdig att befolka Norden.

Detta är ingen hemlighet på högskolan. Men det är bara en handfull som protesterat öppet; majoriteten verkar titta åt ett annat håll. ”Folk verkar rädda för att ens prata med varandra. Så här kan man inte ha ett universitet”, säger professor emeritus Henry Cöster. Han var med om att bygga upp denna högskola, sist som vicerektor. Cöster säger att de sista åren var en ständig kamp mot styrmetoder hämtade från näringslivet: Linjestyrning i stället för kollegialitet, rektorer som är okunniga om akademiska traditioner, men verkar tro att högskolan är en sorts fabrik. Javisst, samma sorts tänkande som fått landstingen att prissätta patienter, döpt om elever till kunder och fått lärarna att fly klassrummen.

Den 25 juni presenterade regeringen ett lagförslag (Ds 2013:49). Det går ut på att förvandla högskolor till stiftelser, kanske till aktiebolag. Om det går igenom kommer alla universitet riskera den förvandling som vi sett i Karlstad. Senast i tisdags protesterade 36 forskare i DN mot förslaget. Remisstiden går ut den 15 november. Det är ont om tid.

Maciej Zaremba

 

 

P.S. Jag kan inte undanhålla läsaren det kanske mest tankeväckande inslaget i denna historia. Enligt statsvetaren Elin Sundberg i Uppsala, som undersökt saken, tillämpar svenska högskolor samma beslutsgång som övriga världen, när en hedersdoktor skall utses. Det är alltid fakulteten, aldrig rektorn som fattar beslutet. Universitetet i Karlstad tycks vara det enda undantaget från regeln. När jag frågar rektorn Åsa Bergenheim hur länge man haft denna ordning, förstår hon inte frågan. ”Så har det alltid varit, överallt. Jag har inte hört talas om något lärosäte där det går till på annat sätt.”
Mer läsning:.

”Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet”. Ds 2013:49.

Elin Sundberg: ”Autonomireformen – vad hände med det kollegiala styret?”. C-uppsats, Uppsala 2013.

Shirin Ahlbäck Öberg: ”Organisering av autonomi och universitetet som idé”. I ”Det goda universitetet. Festskrift till Anders Hallberg”. Uppsala 2011.

Henrik Björck: ”Om kollegialitet”. SULF: skriftserie 2013.

Forskare har i flera artiklar protesterat mot regeringens omstöpning av högskolan: ○ ”Hierarkiskt beslutsfattande”. Sydsvenskan 22/2. ”Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringen”. DN 22/10. ”Självständighet blev toppstyrning”. Upsala Nya Tidning 1/3.

 

Romerna är alltid på fel plats

 

”Zigenaren” har länge varit en projektionsyta för allt som svensken inte vill vara. Maciej Zaremba ser registreringen som en del av en struktur som inte längre går att förneka.

 

 

Det finns reportage som i ett slag ändrar villkoren för debatten. Niklas Orrenius avslöjande har den kvaliteten. Det återställer proportionerna: det är inte namn på glass som är det största problemet för etniska minoriteter. Och det fritar kidnappade ord. Som ”strukturell rasism”. Ett oumbärligt begrepp, om man vill förstå vad som gjorde polisens romregister möjliga. Men som har blivit nästan omöjligt att använda sedan det annekterats av ideologer och teckentolkare.

Tänk om all denna energi som gått åt att spåra misstänkt bildspråk i tecknad film och på kinapuffar använts till att analysera domskäl i mål mot romer och avslag på asylansökan.

Eller, för den delen, vad som går för sig i svenska fikarum. Där finns det strukturer att granska, vill jag lova. Nedsättande omdömen om judar eller svarta lär inte passera oemotsagda. Men säger en sköterska ”Jag är så trött på alla zigenare som dräller på avdelningen”, är det föga risk att någon reagerar. (Byt ut ”zigenare” mot ”negrer” så förstår ni vad jag menar.)

Det är det strukturella i fördomarna mot romer: de sitter i tapeterna, uppfattas inte som fördomar. Eller värre, uppfattas som en närmast rituell bekännelse till den skötsamma svenskheten. Zigenaren som ett negativ, en projektionsskärm för allt det vi inte vill vara: rastlös, oärlig, lättsinnig, arbetsskygg, slösaktig, kaxig, fåfäng, utmanande klädd, känslosam, smutsig, oansvarig, snuskigt släktkär, lojal mot de sina men inte mot samhället.

Man får förstå om de skånska poliser som byggt upp registret känner sig svikna av sin överhet. Så har vi tänkt och talat så länge man kan minnas, och nu är det plötsligt fel? Rent av brottsligt?

I oktober 2009 landade en anmälan på justitiekanslerns bord. Klaganden krävde en utredning av polisens, åklagarens och domstolars behandling av en romsk familj i Tornedalsbyn Vojakkala (som jag händelsevis uppmärksammat i DN 18/9 2009). Anmälaren hade gått igenom tusen sidor akter och han fann ett mönster. När någon ur familjen misstänks för ett brott griper polisen alla: män, kvinnor och en sjuttioårig fader. När de skall dömas tar domarna för givet att de alla är av samma usla skrot och korn: vad en begått antas också hans fränder ligga bakom.

Anmälaren gör gällande att oskyldiga blivit dömda och att det är fördomar mot romer som är den troliga förklaringen. Han ber JK om ”en bred, djup och allsidig granskning”.

JK vidtar ingen åtgärd. Då vänder sig anmälaren till JO i stället. Samma besked där. Det som anförts ger ”inte tillräcklig anledning till åt-gärd”.

Det var nog inte våra högsta rättsvårdares mening att sända en signal: ”Utredningar om huruvida polisen särbehandlar romer har låg prioritet.” Men det var vad de faktiskt gjorde, och med kraft. Anmälaren som de avfärdade var nämligen inte vem som helst. Anledningen till att han kunde hänvisa till polisens interna dokument var att han själv är hög polis: Gunno Gunnmo, tidigare ordförande i polisfacket och länspolischef.

Det skall mycket till för att en polis skall klandra kolleger i kåren. Redan detta vore skäl nog att ta Gunnmos begäran på stort allvar. Därtill var han vid tiden för anmälan vice ordförande för regeringens delegation för romska frågor. Om en person i den positionen och med djup inblick i poliskulturen inte blir tagen på allvar när han larmar om diskriminering av romer – vem blir då tagen på allvar?

Jag kan inte veta hur de tänkte på ämbetena. Men jag noterar en egendomlighet. I sina svar till Gunno Gunnmo censurerar både JK och JO (kanske omedvetet?) det som är den springande punkten i hans anmälan. Nämligen detta: ”Det är angeläget att bryta igenom de vallar av stereotypa föreställningar om romer och andra uttryck för antiziganism som synes vara ett genomgående tema i de ärenden som rör familjen …”

Av de höga rättsvårdarnas svar framgår inte ens att det är en rad missgrepp mot romer som han vill ha utredda. Ordet ”rom” nämns inte, inte heller ”antiziganism”. Läsaren fås att tro att först JK och sedan JO på grund av beklaglig resursbrist tvingats avstå från ännu en detaljgranskning av ordinära oegentligheter.

Också detta är en sorts signal. Oavsiktlig, av allt att döma. Och just därför så intressant.

”Jag inser att en granskning av de ärenden jag här redovisat allvarligt kan skada många människors tilltro till polis, åklagare och domstolar. Samtidigt måste man i en rättsstat vara beredd att betala ett högt pris för att ställa tillrätta om fel begåtts”, anförde länspolismästaren Gunno Gunnmo år 2009.

Rättsstaten var den gången inte beredd att betala priset. Nu kommer en ny räkning, med ränta.

Maciej Zaremba

Trovärdiga svar kräver öppna intervjufrågor

Det gynnar sanningen om Quick-affären att Christer van der Kwast träder fram i DN. Vi får insyn i Quick-utredarnas sällsamma tankevärld. Som att när det den misstänkte säger något ohörbart är det tillåtet att uppfatta mumlet som det åklagaren helst vill höra. I det här fallet ”jacka”.

Vore van der Kwast journalistelev skulle han bli kuggad på intervjutekniken. Grundregeln: vill man få trovärdiga svar måste man ställa öppna frågor: ”Hur var han klädd?”, och inte ”var hans skjorta prickig?” Svarar någon ”öh … fan.öh … tast” på frågan vem han träffat är det fel att säga: ”Du menar Christer van der Kwast? Hur var åklagaren klädd?” Den rätta reaktionen är att säga: ”jag hör inte vad du säger. Tala högre.”

Åklagare van der Kwast och förhörsledare Penttinen ber inte Thomas Quick att tala högre. De presenterar grymtningar och stumma nickar som följer på ledande frågor som distinkta vittnesmål – de gånger de stöder åtalet. Men när Quick påstår något helt orimligt låtsas de inte att de hört det.

Christer van der Kwast menar att mitt exempel är inadekvat; domstolen brydde sig inte om huruvida Quick visste någonting om pojkens klädsel. Det är fel. På sidorna 6 och 10 i domen åberopas att Quick mindes hur jackan såg ut.

Samma domare svalde åklagarens försäkran om att Quick kunnat peka ut fyndplatsen. Det hade de knappast gjort om de läst Penttinens förhör. Exempel: Det fanns en T-korsning på vägen dit. När Penttinen (14.6.94) frågar Quick åt vilket håll han svängde svarar denne ”vänster” och är bestämd på den punkten. Det är fel svar. Då frågar Penttinen om det kunde vara höger. Quick må vara psykiskt störd, men han är inte dum. ”Ja, mitt minne är ju att det är höger”.

Om van der Kwast vill ursäkta också det konstgreppet skall han inte replikera här. Han bör vända sig till chefsåklagare Bengt Landahl, eller kanske stämma denne för förtal. Det är från Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits (inte från Hannes Råstams bok), som jag hämtade exemplen på ledande frågor. Landahl beskriver ytterligare ett tjugotal grova missgrepp i förundersökningen. Denna ansökan är en massaker på van der Kwasts och Penttinens trovärdighet som åklagare och polis.

Också historien med de tretton pärmarna blir belyst. Ja, de har varit undangömda av Kwast/Penttinen i fjorton långa år. Och man förstår varför. Där fanns förhören med Quicks sex syskon, som gav en helt annan bild av sin brors uppväxt än den som van der Kwast presenterat inför sex tingsrätter. Hade de kommit till domstolars kännedom riskerade hela berättelsen om seriemördaren, som iscensätter minnen av monster till föräldrar, att krackelera.

van der Kwasts ämbetsutövning i Quick-fallet är dessvärre preskriberad. Men den moraliska skulden inför personer som han skadat är det inte. Det kunde han tänka på nästa gång han fattar pennan.

Maciej Zaremba

Källa: Resningsansökan i fallet Z­elmanovits, den 4.06.12, Dnr ÅM 2009/6578.

Van det Kwast har kört i diket

 

DN 2012-10-23

 

För varje nytt inlägg från Christer van der Kwast står det klarare varför rättvisan kört i diket i Quickaffären. Denne åklagare är så övertygad om sin sak att han knappt uppfattar vad de säger som inte delar hans uppfattning.

 

Således har det undgått van der Kwast att min replik inte vädrade ”förutfattade meningar” om hans utredning. Den refererade resultatet av den (jämte Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”) mest omfattande granskningen av hans åklagargärning: chefsåklagaren Bengt Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits. Där får vi bland annat veta att åklagarsidan inte gett domstolen en korrekt bild av vad Quick/Bergwall berättat i förhören.

Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”… åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”

Låt mig sluta där. Det känns inte helt fel att låta åklagarsidan få sista ordet.

Maciej Zaremba

Läs Bengt Landahls hela resningsansökan på aklagare.se

Tidigare inlägg i Quickdebatten publicerades på DN Kultur: 10/9, 18/9, 28/9, 11/10 och 15/10. Läs dem på dn.se

Domarna abdikerade från sin uppgift

Orsaken till rättsskandalen Quick finns inte i lagböckerna. Den finns i de lagfarnas huvuden.

 

Låt mig inleda denna betraktelse över Quickaffären med en trivial iakttagelse. Om framlidne Hannes Råstam ertappats med en bråkdel av de missgrepp och manipulationer som myndighetspersoner begått ostraffat i fallet Thomas Quick, hade han varit slut som journalist och bortom förlåtelse. Det säger något om den grävande journalistikens villkor. Men vad säger det om vårt rättsväsen?

Quickfallet är ingen rättsskandal, hävdar Göran Lambertz. Många menar att han som justitieråd borde ha hållit tand för tunga i denna affär. Jag är av en annan uppfattning. Lambertz inlägg har alltid ett högt förklaringsvärde, också när han ser ut att motsäga sig själv. Ja, kanske i synnerhet då.

Varför är Quickaffären ingen rättsskandal enligt Göran Lambertz? Många har tolkat hans inlägg som att han fastnat i övertygelsen att Quick begått åtminstone några av de brott han sedermera friats från. Det kan verka så, men det är inte vad han skriver. Jag tror att Göran Lambertz försöker få oss att förstå att i vår rättskultur kan ett domslut som i sak är helt åt helvete (fäller en oskyldig) samtidigt vara oklanderligt ur domarens synpunkt.

Jag är inte säker på att han också önskar att vi skall acceptera detta. Men jag vet att han talar för många domare. Och genast får han medhåll (på Newsmill) av en nämnde­man vid Stockholms tingsrätt. Också denne har lusläst dessa domar och liksom Lambertz inte funnit några fel i domarkonsten. Inga beklagliga avsteg från någon regel eller rättsprincip. Feldömt förstås, man fällde av allt att döma en oskyldig. Men helt korrekt i övrigt. Nämndemannen menar att de som fällde Quick ”kan sova gott om natten”.

Jag fruktar att Göran Lambertz och denne nämndeman har rätt på denna punkt. Dessa sex tingsrätter bar sig inte påtagligt sämre åt än en genomsnittlig svensk domstol. Och troligen sover rådmännen också gott om natten. Det är det som är kärnan i rättsskandalen Quick: att åklagarens alla manipulationer troligen hade passerat vid varannan svensk tingsrätt. Men knappast vid särskilt många tyska eller brittiska.

Orsakerna till denna skillnad hittar man inte i lagböckerna. Systemfelet sitter i de lagfarnas huvuden, eller kanske i ryggmärgen. Låt mig uttrycka det aningen grovt: alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål, de nöjer sig med att pricka av de lagstridiga handlingar som kan bevisas. De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck.

De domslut som jag själv genom åren kommit att ifrågasätta (i DN, i Moderna Tider och i Juridisk tidskrift) uppvisade alla samma mönster som domarna mot Quick. Om ett skeende framstod som obegripligt, ett motiv osannolikt, ett sammanhang dubiöst, gjorde domarna ingenting för att försöka skingra dimmorna. Som om det inte varit deras ansvar. Så lyckades tingsrätten i Kodemålet (1995) bortse från det faktum att mördarna var nazister och i fallet Vojakkala (2009) att förövaren samtidigt var ett offer för rasistiska trakasserier. I bägge fallen stod dessa omständigheter i öppen dag, men eftersom åklagaren re- spektive försvaret inte gjorde någon stor sak av dem, valde domstolen att blunda för just de omständigheter som kastade ett förklarande ljus över det till synes obegripliga som skedde.

Man kunde säga att dessa domare reducerade rättegången till en match mellan åklagaren och försvaret, men tog själva inget ansvar för att reda ut frågetecknen. Med andra ord: de abdikerade från uppgiften att självständigt döma i målet. De nöjde sig med att poängsätta parternas arbete. Sju – tre till åklagarsidan, det gör skyldig.

Det är denna pingismodell av rättsskipning som kraschlandade i Quickmålen. När försvaret gjorde gemensam sak med åklagaren var det liksom ingen match längre. Alla poäng till samma lag. Att de spelade falskt? Det var tydligen inte domstolens problem.

Den ovan citerade nämndemannen sammanfattar pingisdoktrinen mycket väl: ”Det är inte domstolens uppgift att utröna sanningen”, vill han mena. Det är endast att bedöma om det som åklagaren påstår är styrkt bortom rimligt tvivel.

Så låt oss se vad det innebär i praktiken. Sanningen i Quickaffären – det har vi snart åtta friande domar på – är att åklagarsidan manipulerat vissa vittnesmål, gömt undan andra, lagt ord i munnen på den tilltalade, tubbat experter att tillrättalägga rättsintyg, klippt i videofilmer så att de visade motsatsen till vad som hänt och på en mängd andra punkter vilselett domstolarna. Menar verkligen jur kand och nämndeman Magnusson i Stockholms tingsrätt att det ligger utanför domstolens uppdrag att kontrollera åklagarens uppgifter?

Det är precis vad han menar. Han tror rent av att han har lagen på sin sida. Han håller det för både osannolikt och orimligt att någon domstol ”i ett västerländskt land” på egen hand skulle ifrågasätta – eller ens granska – åklagarens uppgifter när nu försvaret inte gjorde det. Så när nu sex domstolar blivit förda bakom ljuset har de själva ingen skuld i saken.

Jag är rädd att varannan av våra domare skulle skriva under. I så fall har vi redan halva förklaringen till hur Quickskandalen blev möjlig. Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver…” Vilket uttolkas på följande sätt:

”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.” Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser, eftersom det är domstolen som har ”ett slutligt ansvar för att brottsutredningen är fullständig och således även det som omfattas av åklagarens ansvar”.

Det är nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger som håller i pennan. Sammanhanget är spöklikt. Det är rapporten ”Felaktigt dömda” från 2006, föranledd av elva fall där personer dömda till långa fängelsestraff friats efter resning. Likheterna med Quickmålen är bara alltför många. Rapportens slutsatser mynnar ut i en förödande kritik av domstolarna, som inte levt upp till sitt ansvar: låtit sig duperas av väckelseterapeuter som producerade minnen av övergrepp vilka bedömdes väga upp avsaknaden av teknisk bevisning, inte reagerade på uppenbara motsägelser i åtalen, accepterade ”spekulativa bedömningsgrunder”. Hela utredningen var en plädering mot reduceringen av dömandet till teknik och för juridiken som humanistiskt konsthantverk. Här fanns det ingen plats för skruvade ursäkter. Det som var uppenbart feldömt kunde inte vara juridiskt korrekt.

Det var på justitiekanslern Göran Lambertz uppdrag som Axberger lett arbetet med denna utredning. Den väckte mycket ont blod i domarskrået och skaffade Lambertz ett regemente av pålitliga fiender. Så här frankt har ingen kollega kritiserat dem tidigare. Jag skrev den gången att det var en historisk utredning, ett traditionsbrott: ”Man får säga att Göran Lambertz valt omsorgen om rättvisan framför hänsynen till juristernas trivsel.” (DN 13/1 2007)

Fem år senare när hans ställs inför ett liknande haveri, reagerar han precis tvärtom. Nu tycks Göran Lambertz redo att låta sig hudflängas för rättsstatens skamfilade sak. Inkonsekvent verkar det och obegripligt, men knappast opportunt. Jag minns en filosof som menat att verklig integritet inte kan upprätthållas utan en smula arrogans: olusten inför flocken. Men har man otur tar arrogansen över vid helt fel tillfälle.

Kanske är det så. Dumt av mig att spekulera. Bättre då att säga att även denna gång, när Lambertz av okänd anledning valt att helhjärtat försvara en ohållbar ståndpunkt, bidrar han till att skapa klarhet. Han demonstrerar hur orimligt man måste resonera om man vill fria de domstolar som fällde Thomas Quick.

Maciej Zaremba