Tagged debatt

Ett redskap ur djävulens verkstygslåda

 

NORGE HAR GJORT DET, och Island, liksom Kanada och Australien. Erkänt övergreppen och betalat ut ersättning till barn som misshandlats på statliga och kommunala barnhem. I våras kom den svenska utredaren Kerstin Wigzell fram till samma ståndpunkt.

 

I SOU 2011:9 ”Barnen som samhället svek” föreslår hon, förutom en ceremoniell ursäkt från staten – en ekonomisk ersättning till offren. ”Lidande kan inte gottgöras med pengar”, resonerar Wigzell, men ersättningen har i dessa fall ett tungt symboliskt värde. Den ger ”den skadedrabbade en bekräftelse på det lidande han eller hon upplevt genom kränkningen”: Vidare är ersättningen ett sätt för staten att återuppbygga legitimiteten, läs återskapa förtroendet för berörda myndigheter. Och slutligen:

Vanvårdsutredningen, som intervjuat hundratals av barnhemsbarnen, har återuppväckt svåra minnen och trauman, vilket faktiskt spätt på statens skuld till dessa människor och väckt en stark förväntan på upprättelse. Som knappast blivit svagare av att alla andra stater som utrett liknande misshandel lagstiftat om ersättning till offren.

”En utebliven ersättning i Sverige skulle därför kunna uppfattas som att de vanvårdade blev utsatta för ännu ett svek av samhället”, skriver utredaren.

I LÖRDAGS KOM regeringens beslut. Det blir ingen ersättning. Skälet? Att ersätta dem som misshandlades på institutionerna åren 1920-1980 (som utredningen gällde) skulle vara orättvist mot andra barn, som misshandlades senare men som man inte utrett och inte heller tänker utreda, meddelade minister Maria Larsson.

Hade ministern sagt att frågan om ersättning stupat på bevissvårigheter eller på att Sverige är ett fattigt land, hade det funnits något att diskutera. Men argumentet som hon anförde kan inte diskuteras. Det kan nog bara gendrivas med vigvatten.

”Akta dig för människor som åberopar ‘rättvisa’ som skäl för att inte göra det goda de kan göra”, brukade min far säga. ”Vad de än har i sinnet så är det inte rättvisa. Men säkert vill de förvilla ditt samvete.” Min far var inte religiös, men menade att när rättvisa ställs mot medmänsklighet, då är den ett redskap ur Djävulens verktygslåda. En sådan rättvisa kan legitimera vilka skändligheter som helst.

Ja, faktiskt. När Hitlers soldater emellanåt anfäktats av medkänsla och velat skona någon dömd till förintelse blev de inte bestraffade i första taget. I stället vädjade befälet till deras rättskänsla. Det vore orättvist mot de redan mördade om några dödsdömda fick leva, helt godtyckligt, bara för att en soldat inte kunde förmå sig. Det påstås att argumentet gick hem.

Känns exemplet för drastiskt? Nåväl, jag hör en sverigedemokrat förklara att felet med asylrätten är att den ökar orättvisan i världen. X beviljas asyl, men Y, som har det sjufalt värre, har inte haft en chans då han inte ens kunnat fly. Rena lotteriet, ovärdigt en rättsstat. Det enda rättvisa är därför att slopa asylrätten. Logiskt, inte sant? Med sådant bruk av ”rättvisa” kan den som vänder nödlidande ryggen uppfatta sig själv som mer rättskaffens än den som räcker ut en hjälpande hand.

Men han hade rätt i beskrivningen, sverigedemokraten. Rättfärdigheten är alltid orättvis, eftersom den är så sparsamt förekommande.

Från den synpunkten är varje framsteg för historisk rättvisa i någon mening ojuste mot några, just för att den är ett framsteg. Liksom den gode samaritens ingripande var ett fall av särbehandling. Och orättvist, förstås, mot de rånoffer som inte råkat komma i hans väg.

Kristdemokraten Maria Larsson menar alltså att det skulle diskriminera några ännu ej kända offer för barnavården ifall de kända och grundligt utredda tillerkändes en ersättning. Att neka dessa misshandlade en upprättelse framstår närmast som ett tvingande rättvisekrav, tycks hon mena. Var och en får syna detta resonemang på eget sätt. Jag gör det med luktsinnet. Sötmandel på ytan. Det kan vara vitsippan. Men från djupet stiger det svavel.

Det finns ett annat skäl att larma över detta beslut. Kerstin Wigzell fick regeringens uppdrag att utreda ersättningen till dem som drabbats åren 1920-1980. När nu regeringen hävdar att själva tidsavgränsningen är ett hinder för att lagstifta om ersättning, betyder det att Wigzell genomfört en utredning som varit bortkollrad på förhand. Ett skuggspel.

Det blir öppet för spekulationer. Var det för att vinna tid, så att några av de misshandlade hann lämna jordelivet? Eller vad? Utredaren blir mot sin vilja inskriven i ett manipulativt scenario. Vilken seriös person vill framdeles sätta sitt anseende i pant hos en regering som behandlar utredare på det sättet?

 

Maciej Zaremba

Vem är lärare? LF förstår inte skolans problem

I måndagens DN kritiserar Lärarförbundets ordförande EvaLis Sirén mitt sätt att tolka förbundets medlemsstatistik. Utan att gå in på de uppgifter jag refererar hävdar Sirén att de är felaktiga eller rentav ett falsarium.
Låt mig påminna vad det handlar om. Jag skrev (DN 12/4) att Lärarförbundets medlemsbas gör det omöjligt, även om man ville, att slå vakt om lärarens integritet.

Sedan 2007 kallar Lärarförbundet (LF) alla sina medlemmar som arbetar i någon skolform eller på daghem för lärare. Vad dessa har för utbildning kan förbundet inte svara på. Henrik Westerman på LF upplyser mig om att den uppgiften är frivillig när man söker medlemskap i Lärarförbundet.

Lärarförbundet har en ovanlig medlemsstruktur också i så måtto att man organiserar arbetsgivarrepresentanter. Det vill säga skolledare, 6000 till antalet, enligt LF.

Sedan skolan kommunaliserades har det blivit allt vanligare att förskollärare och fritidspedagoger befordrats till rektorer över grundskolor och till och med gymnasier. Enligt Skolverket befinner sig för närvarade cirka 300 förskollärare i rektorsutbildning. Man får anta att åtminstone en del av dem är medlemmar i Lärarförbundet.

De förväntas alltså utöva pedagogiskt mentorskap över lärare som har en högre och mer specifik utbildning än de själva – därtill på nivåer där de inte är behöriga att undervisa. Jag har inte sett Lärarförbundet protestera mot denna utveckling.

Maciej Zaremba

Demokratin kan inte välja sina strider

 

Självmordsbombare och fanatiker kan inte blidkas, de kan bara besegras. Men jag förbehåller mig rätten att hålla för näsan åt Lars Vilks.

 

I maj 1939 sätter betongarbetaren Edek och hans bror Leon en annons i lokaltidningen. Polen hotas av Tyskland, det blir nog krig. Bröderna anmäler sig som självmordsbombare. Eller, närmare bestämt, som levande torpeder. Och de uppmanar andra att göra likadant.

Edek har läst i en bok att det finns sådana vapen. Torpedföraren sprängs förstås men träffar nästan säkert målet och dödar ensam hundratals fiender. ”Man behöver inte ha perfekt fysik, men man måste vara stark i anden”, står det i annonsen.

Inom ett par månader anmäler sig över 4 000 polacker som levande torpeder. Somliga skriver till tidningar, andra direkt till marinstaben. De får ett brev till svar, där det står att fosterlandet uppskattar deras offervilja men att självmordsvapen inte är aktuella

Sedan bryter kriget faktiskt ut och alltsammans faller i glömska. Fram till 1992 då pensionerade kommendören Narcyz Klatka upptäcker breven i marinens arkiv. Vilka var de, självmordsprojektilerna? De flesta var lägre tjänstemän. Men också lärare, journalister, hantverkare, lantarbetare och pensionärer. Den äldste var 85 år och satt i rullstol. Bland volontärerna fanns även kvinnor samt en officer i reserven med två söner. På fotografiet som bifogats ansökan ser gymnasisterna stolt in i kameran.

Tadeusz, 22 år gammal, vill inte bli skräddare som sin far. Han vill bli något stort, helst krigshjälte. Men han är bara 162 centimeter lång, spinkig och närsynt. För att lura värnpliktskommissionen lär han sig optotyptavlan utantill – men blir ändå ratad. När Tadeusz ser annonsen går han raka vägen till rådhuset för att anmäla sig som torped. ”Vore det inte synd på din ungdom?”, undrar borgmästaren. ”Den som dör för sitt land kommer att leva för evigt”, svarar Tadeusz lugnt och noterar att sekreteraren stryker bort en tår ur ögonvrån.

Bland de fyra tusen frivilliga fanns inga galningar, berättade kommendör Klatka. Men somliga var mycket fattiga och önskade att marinen skulle ta hand om de efterlevande. Endast två av kandidaterna skrev rakt ut att de inte ville leva längre.

Tadeusz blev varken militär eller levande torped. Efter kriget blev han en geniförklarad skräddare. Kunderna menar att de löjligt låga priser han tog för sina underverk till kostymer var hans sätt att protestera mot ödet. Han ville ha ”frivillig levande torped” på sin grav, men där står: ”Mästerskräddare Tadeusz Solarski 1917–1997”.

Jag skall inte dra några lärdomar av denna historia, det gör var och en bäst själv. Men den kändes passande att berätta i en tid då löpsedlar ropar om ofattbar ondska och liknande gåtor. Själv tänker jag att den som inte sätter värde på sitt eget liv kanske inte bryr sig så mycket om andras.

1 400 svenskar dör varje år för egen hand, sex gånger flera försöker. Kanske skulle en och annan hellre förbinda sin sorti med en storartat idé – om det erbjöds någon. Så kan man tänka för att övertyga sig själv om att världen inte blivit mer ofattbar än den var för en vecka sedan.

I sitt mejl till TT förklarar mannen från Tranås sin handling med svenska trupper i Afghanistan och Lars Vilks teckning av Muhammed som hund. Nu påstår Lars Vilks att han utsätts för påhopp av svenskar som håller honom medansvarig för dådet. Jag anar hur de tänker men tror att de är fel ute. För det första kan inte Vilks hållas ansvarig för någonting som helst, det framgår av hans definition av konstnärskapet som evigt tonårsuppror. Och för det andra har Usama bin Ladin och hans terrorister inget behov av en Lars Vilks, eller av en Geert Wilders, för den delen. Visst, de duger till att skylla på. Men bin Ladins hat mot Västerlandet handlar inte om vad vi gör eller säger utan om vad vi är, eller försöker vara: nämligen pluralistiska, liberala och toleranta demokratier. Muslimer som uppskattar dessa värden (merparten av världens muslimer, vill jag påstå) är i hans ögon lika fördömda som Wilders och Vilks.

Alltså gör det ingen skillnad om vi tystar Lars Vilks eller överger Afghanistan. Då kan McDonald’s bli nästa mål, eller Moderna museet, eller komvux. För Adolf Hitler spelade det inte heller någon roll vad judarna gjorde eller inte gjorde. Beväpnade fullblodsfanatiker kan inte blidkas. De kan bara besegras.

Så långt är det enkelt och klart. Sedan blir det komplicerat. bin Ladin tycks vara en bildad terrorist. Han förstår oss bättre än vi förstår honom. Och liksom en gång svenska maoister vet han hur man kan få de liberala friheterna att framstå som ett förtrycksinstrument.

Jag skrev att bin Ladin inte behöver Lars Vilks. Men kanske är Lars Vilks beroende av bin Ladin? Hade han valt att smäda någon annan minoritet, låt oss säga homosexuella eller synskadade, hade den plumpheten inte noterats eller bemötts med avsmak. Det behövdes ett terrorhot för att adla en spark nedåt till symbolen för Västerlandets civilisation, yttrandefrihet och tolerans. Grattis …

Inget att säga om detta, det är demokratins öde att den inte kan välja sina strider.

I tisdagens Expressen försöker socialdemokraten Peter Weiderud säga det som behöver sägas. Vilket är ungefär samma sak som Ian Buruma skrev i DN (11/10). Att i en liberal demokrati gäller yttrandefrihet också för folk som tycker att det är kul att spotta på minoriteter, men det betyder inte att de behöver göra det jämt för att bevisa sitt frihetspatos. Samt att de får räkna med att bli emotsagda, hur många hot från bin Ladin de än åberopar.

Genast blir Weiderud utnämnd till förrädare av Vilks supportrar, för vilka yttrandefriheten blivit synonym med rätten att oemotsagd få jävlas med muslimer. Annat är ett knäfall för terrorismen.

Jag kände en gång en rabulist som gick på teatern i akt och mening att släppa väder mitt i första akten. Där fick borgarklassen! Sådan var hans klasskamp. Jag antar att även detta borde omfattas av yttrandefriheten. Var och en må uttrycka sin sanning som hans talang och omdöme tillåter. Så låt mig säga att jag försvarar Lars Vilks friheter, ty duon Lars Vilks–bin Ladin ger mig inget val. Men jag har rätt att hålla för näsan under den frihetsakten.

Maciej Zaremba

Historien om de levande torpederna, av den polska reportern Kata­rzyna Surmiak-Domanska, stod att läsa i Gazeta Wyborcza 24/2 2000.

 

Euro-orphans fanns långt innan ”Uppdrag granskning” kopplade ihop dem med rut-avdraget.

I onsdags visade SVT ännu ett oumbärligt reportage från ”Uppdrag granskning”. Det handlade om ”Euro-orphans”, barn i fattigare europeiska länder vars mödrar överger dem i långa perioder för att i Sverige eller Tyskland städa ihop till deras framtid. Men eftersom det inte var kontor som de städade utan svenska medel­klassvillor blev den moraliska laddningen stark. Här vittnade Svensson om hur han tack vare hemhjälpen Biruta äntligen fick tid att leka med barnen, vilket lättade hans samvete. Där grät samma Birutas barn i Riga av längtan efter sin mamma.

Starkt och, som sagt, oumbärligt. De välmående skall inte hållas ovetande om vilka som betalar för deras välmåga. Så varför kände jag ett lätt obehag inför anslaget? De lettiska mödrarna och deras barn skildrades förvisso med stor respekt och medkänsla. Men de reducerades samtidigt till just detta: föremålet för medömkan, vilket ju inte är samma sak som inlevelse. Som om ambitionen att väcka svenskarnas samvete tagit över nyfikenheten. Kanske begär jag för mycket. Men efter att ha hört Randi Mossige-Norheims radiodokumentär om samma fenomen (29/4 2006) vet jag att det faktiskt är möjligt att skildra nödlidande utan att de krymps till illustrationer av sin nöd.

Skuldkänslan är en farlig rådgivare. Det är lätt hänt att den förvrider perspektivet. Naturligen upprörd över reportaget söker DN-kollegan Johan Croneman (DN i går) efter roten till det onda och han finner den – i rut-avdraget. ”…här är ett politiskt beslut, här är en reform – ’Uppdrag granskning’ visade upp reformens effekter. Vad säger du Maud?”

Reformens effekter? När man följer valrörelsen kan man visserligen få för sig att det inte finns en ödesfråga på planeten som inte kan överskuggas av en svensk skattesats. Men att tro att det var avdraget för ”hushållsnära tjänster” som satte i gång migrationen i Europa är att gå för långt.

Euro-orphans har funnits i decennier. Men före rut-reformen arbetade deras föräldrar i regel svart och vistades olagligen i Sverige. Därför uppträdde de inte med namn och bild i tv-reportage. Med rut fick en del av dem en minimitrygghet, försäkring och laglig status. Nu var det inte ”en liten lettiska” längre, nu var det Biruta, som hade ett ansikte och längtande barn. Det är det enda moraliska problemet med rut, och det är inte Birutas problem utan den svenska medelklassens: att dilemmat blir synligt.

Man kan förstås försöka göra det mindre synligt igen, ifall skuldkänslan är för tung att bära. Avskaffa rut, till exempel, så att Biruta och Renate får gå under jorden. Bara man inte tror att man därigenom gjort världen bättre.

Maciej Zaremba

En växande skandal i Vojakkala

I maj förra året skrev jag om det riksbekanta rättsfallet i Vojakkala], där den 38-årige Allan Grönfors med en yxa gett sig på en person som i åratal trakasserat hans familj med hot och rasistiska tillmälen. Denne S, som han kallades i artikeln, hade av åklagaren förbjudits att närma sig familjen Grönfors. Likväl kom han dit den dagen, beväpnad med en kniv och två laddade pistoler.

Jag skrev att yxattacken inte var kulmen på någon ”grannfejd”, som tidningar påstod. Den var snarare en desperat handling av ett jagat villebråd. Jag berättade hur ett koppel zigenarhatare i Vojakkala i nästan två decennier hetsat mot Allans familj, där flera lider av mentala handikapp. Jag anklagade medier, som aningslöst kolporterat mobbarnas version och gjort Grönfors till hela Sveriges ”terrorfamilj”. Och jag ifrågasatte omdömet hos Hovrätten för Övre Norrland som blundat för allt detta: hovrätten rubricerade dådet som ett oprovocerat mordförsök, och utan vidare bevisning dömde också Allans bror Demetri och deras far Yrjö till långa fängelsestraff. Romerna dömdes alltså kollektivt för en handling som en av dem erkänt.

Jag skrev den gången att hovrätten lät sig påverkas av mediernas nidbild av familjen. Jag gick inte så långt som att hävda att domstolen diskriminerat romer. Men hade jag vetat då vad jag vet i dag hade jag inte varit så finkänslig.

Man skall vara försiktig med att anklaga myndigheter för diskriminering. Misstag begås hela tiden. Det är lätt hänt att en minoritet misstolkar vanligt sjabbel för etnisk illvilja. Men när oförklarligt många missgrep samlas på ett ställe finns det skäl att ana ont anslag.
Nu har några av Sveriges främsta jurister analyserat processen mot Grönfors. De fann att den inte ens uppfyllde minimikraven på rättvis rättegång. Familjen väcker därför talan mot Sverige i Europadomstolen.

Minimikraven: Man har rätt att veta vad man anklagas för. Man har rätt att försvara sig (”Ingen må dömas ohörd”). Man kan inte dömas för något som inte står i åtalet. Eller för en handling som inte är straffbelagd. Grönfors advokater Jan Södergren och Percy Bratt menar att hovrätten har brutit mot samtliga dessa fyra principer, (Europakonventionens artikel 6.1, 6.3 och 7.)

Man kan bli dömd för medhjälp om man främjar en gärning ”med råd eller dåd”. Men då måste det bevisas att man verkligen avsåg att främja just det brottet. Blotta närvaron i närheten av brottsplatsen utgör inte medhjälp. Emellertid kom hovrätten fram till att Yrjö och Demetri, som rörde sig oroligt (på sin egen tomt, bakom ett staket och 30 meter från brottsplatsen), genom sin närvaro hade ”distraherat offret” och skall dömas för medhjälp till mordförsök. Här bröt hovrätten mot legalitetsprincipen, skriver advokaterna. Ett sådan definition av ”medhjälp” finns varken i lagbok eller i praxis.

Inte nog med det. Varken Demetri eller Yrjö kunde försvara sig mot den anklagelsen, eftersom åklagaren aldrig påstått att de ”distraherat” offret. Denna gärning, som gav sex års fängelse, har hovrätten lagt till på eget bevåg – och först i domskälen! Det var alltså när de läste domen som Demetri och Yrjö för första gången fick höra vad de anklagats för. En juridikstuderande hade kunnat upplysa domstolen om att den bröt mot rättegångsbalken: ”Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts.”

Fadern Yrjö, slutligen, fick inte chansen att säga ett ord till sitt försvar, eftersom han fördes akut till sjukhus mitt under rättegången. Det normala, när det gäller så grova brott, är att ajournera förhandlingen. Men hovrätten fortsatte och fällde Yrjö i hans frånvaro.

En sådan anhopning av rättsdefekter låter sig inte förklaras med syrebrist i rättssalen. Det var emellertid inte allt. I en normal rättegång talar knappast avsaknaden av bevis för att den tilltalade är skyldig. Men för Grönfors skull gjorde hovrätten undantag från den regeln. Polisen har inte funnit några blodspår i den bil vari Allan flydde från brottsplatsen. (Kanske letade man dåligt.) Hovrätten använder detta mot de åtalade: Det visar nämligen hur förslagna de är, som inte lämnat några spår efter sig! Ja, så menar man faktiskt. Bristen på bevis bevisar att brottet varit planerat och bilen försetts med skydd av något slag. Inte heller detta påstående kunde Grönfors försvara sig mot, eftersom det dök upp först i domskälen.

Så var god och svälj Hovrätten för Övre Norrlands nya bevisregel: Ve dig om vi hittar blodspår i din bil! Men ännu värre blir det om vi inte hittar några…

I ett utlåtande till Högsta domstolen skriver advokat Jan Södergren att domen ”ger intrycket att domarna haft förutfattade meningar om de tilltalades skuld”.

Högsta domstolen motiverar inte sina avslag. Alltså vet vi inte hur justitieråden kom fram till att det trots allt var okej att döma Yrjö Grönfors ohörd. Men vi vet att kort därefter landade ett närmast identiskt fall på HD:s bord. (En man som insjuknat och som i sin frånvaro dömdes till långt fängelsestraff.) Oacceptabelt, fann HD den gången, och undanröjde domen. (B 3349-09)

Högsta domstolen skall se till att lika fall döms lika. Men i fallet Grönfors godkänner man en skriande orättvisa. Minns läsaren Stureplansmorden i december 1994? Mördaren hade två kumpaner. Det var bevisat att de uppmuntrade honom att hämnas på dörrvakten, att de tillsammans hämtade vapnet, såg det laddas, körde skytten till brottsplatsen, bar geväret åt honom. De dömdes av HD till sex års fängelse för ”medhjälp till grovt vållande till annans död”. Fyra sköts ihjäl, tjugo sårades. I Yrjös och Demetris fall är inget bevisat utom att de på 30 meters håll såg en misshandel. De fick samma straff som männen på Stureplan. Vilket HD fann vara rätt och riktigt.

Vem kan övertyga romerna i Vojakkala om att svensk rättvisa är lika för alla?

Jag fruktar att ingen kan. I december skrev en polisman till JO: ”I den behandling familjen Grönfors utsatts för under en lång följd av år döljer sig en rättsskandal som får allt annat jag hört talas om att förblekna. Om det visar sig att samhällets kontroll-, tillsyns- och korrigeringsapparat inte förmår hantera detta är det om möjligt en ännu större skandal.”

Det är inte någon anonym konstapel i Haparanda som lättar sitt samvete. Det är förre ordföranden i polisfacket, senare länspolismästare Gunno Gunnmo som begär att JO granskar hur polis, åklagare och domstolar behandlat Vojakkalas romer.

Sällan har jag läst en så hög ämbetsman lika förfärad. Gunnmo har läst ett tusental sidor förundersökningar och polisrapporter. Han har funnit omotiverad våldsanvändning mot familjen (vad finns det för skäl att pepparspreja en handikappad kvinna?), godtyckliga gripanden (som inte dokumenterats) och förnedrande tillslag. Han misstänker att polis och åklagare låtit sig bli en del av den mobb som trakasserar familjen. De jagas inte för vad de möjligen har gjort – utan för vad de är. ”Jag är inte familjär med polis- och åklagarkulturen i Haparanda och Kalix men har svårt att tro att man frihetsberövar familjer ur majoritetsbefolkningen på så lösa grunder som man griper, anhåller och häktar medlemmar ur familjen Grönfors.”

Den 15-sidiga anmälan gör gällande att rättsväsendet bidragit till myten om ”terrorfamiljen”. Gunnmo har granskat förundersökningar till tidigare domar och fått misstanken att yngste sonen Demetri dömts på falska angivelser för våldsbrott han inte begått: ”På grundval av en förundersökning som inte bevisar någonting, väcker åklagaren åtal och lyckas få såväl tingsrätt som hovrätt att avkunna domar grundade på påståenden vars trovärdighet inte stöds av någon övertygande bevisning.”

Gunno Gunnmo anser att överfallet på mannen S (som är en ökänd våldsman) måste ses mot bakgrunden av familjens befogade misstro mot polisen. Grönfors skulle inte känt sig skyddslösa mot S om åklagare och polis agerat ”som man kan kräva av rättsväsendet i en rättsstat”.

För misshandeln av S dömdes alltså fem medlemmar i familjen Grönfors till sammanlagt 22 års fängelse. Men nu menar också Gunno Gunnmo att de inte fick en rättvis rättegång. ”Förundersökningen om den grova misshandeln av S är inte objektiv.” Åklagaren har undanhållit domstolen (och försvaret, förstås) ett nyckelvittne som hade kunnat fria Demetri och Yrjö.

En person vittnade för polisen att omedelbart efter dådet berättade både Allan Grönfors och hans syster Hilkka för honom att Allan misshandlat S. Allan, ingen annan. I ett läge då alla misstänkta nekade var detta ett avgörande vittnesmål. Det pekade ut förövaren. Men det lyftes ut ur förundersökningen, och varför? Var det möjligen för att det hind­rade åklagarens uttalade mål att få in hela familjen bakom galler?

Det är bara Agneta Karlsson, då åklagare, numera domare vid Haparanda tingsrätt, som kan svara. Hon fick både tingsrätt och hovrätt med på att familjen Grönfors inte är som andra människor. ”…familjen Grönfors agerar i en enhet. Det är familjens modus operandi.”
Jag kan bara ansluta mig till Gunno Gunnmos uppmaning:

”Jag inser att en granskning av de ärenden jag här redovisat allvarligt kan skada många människors tilltro till polis, åklagare och domstolar. Samtidigt måste man i en rättsstat vara beredd att betala ett högt pris för att ställa till rätta om fel begåtts. När det gäller behandlingen av familjen Grönfors finns det mycket att ställa till rätta. Mycket talar för att Demetri Grönfors och Anneli Grönfors nu avtjänar straff för brott de är oskyldiga till och att flera familjemedlemmar väntar på inställelser till straff för brott de inte begått. En fullständigt oacceptabel situation.”

I förra veckan bestämde JO att inte ta upp Gunnmos anmälan. Den granskning han begär är för omfattande, heter det bland annat. Vad återstår när rättsapparaten svikit i alla led? Den frågan måste ställas till riksdagen.

Maciej Zaremba

Hälsningskultur. Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Nu söker Torsten jobb i Nice. Intervjun går utmärkt. Fransmännen tycker att de redan blivit vän med svensken, så de tar avsked på franskt vis.

Men när Torsten känner chefens läppar mot sin kind knuffar han bort honom, sliter en servett från bordet och börjar gnugga det påkyssta stället.

Häpnad och bestörtning. Nej, så ohyfsat folk vill man inte ha på företaget. Då anmäler Torsten firman för diskriminering. Det stod inte i annonsen att han skall behöva vänslas med män.

Vore jag hans advokat skulle jag hävda att Torsten inte velat såra någon. Han upplever faktiskt äckel när han blir kysst av en man. Det är så han blivit fostrad i Kalix. När hans kolleger insett detta kommer de inte att känna sig kränkta. I vart fall kan inte oviljan att hälsa på franskt vis utgöra skälig grund för särbehandling.

Så skulle jag plädera. Men hur skulle DN-kollegan Lena Andersson och SvD:s Sofia Nerbrand döma? Båda klandrar Stockholms tingsrätt, som fann att det var diskriminering när arbetsförmedlingen i Älmhult utestängde en man från praktiken för att han inte tog en kvinna i hand (DN 13/2, SvD 22/2).

De menar att mannens attityd kränker kvinnor. Gör den verkligen det? Om han menat att kvinnan är ett lägre väsen vars beröring skadar hans odödliga själ, då har Andersson och Nerbrand rätt. Han må gå arbetslös. Tolerans betyder inte grönt ljus för intoleransen.

Men när nu mannen tror, i likhet med en del muslimer, att män är födda med djuriska lustar, som hålls i schack genom att de aldrig vidrör en främmande kvinna, då kommer saken i en annan dager. Då är det inte förakt som hindrar handslaget. Det är rädslan. Samt en manssyn som denne muslim råkar dela med en del svenska feminister. Män är djur, remember?

Här invänder någon att jag glömt baksidan av denna moral, som skuldbelägger kvinnan för mannens vilda drifter, varför hon måste döljas och förburkas. Visst är det ett unket och hycklande drag i den kulturen. Det är bara det att vår man saknar makt att tvinga kvinnorna i Småland att skyla håret på det att hans begär inte skall väckas. Och skulle det väckas – so what? Damerna i Älmhult gör ändå som de vill.

Det är det som gör hela skillnaden. Hans sippa hälsningsmoral hör hemma i helt andra maktrelationer. Därför är den harmlös i Älmhult och bör behandlas därefter. Som en kuriositet. Som vår Torsten i Nice.

Maciej Zaremba

Fast mellan lag och moral

 

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Slutreplik i debatten om de apatiska flyktingbarnen.

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Det skriver Maciej Zaremba i en slutreplik om de apatiska flyktingbarnen.

”I Maciej Zarembas svartvita värld verkar det vara självklart att alla asylsökande har skäl att få stanna. Att de alla uppfyller lagens krav …”, skriver Lasse Granestrand (DN 13/10).

Läs om denna mening och begrunda vilken omdömeslös person jag måste vara. Var och en som knackar på Sveriges passlucka vill jag släppa in, utan knussel och onödiga frågor. Kanske behöver de inte ens visa passet. Hur många kan de bli? Huu …

Ack, ja. Jag utlovar guld och gröna skogar åt den som hittar dessa idiotier i min krönika som Granestrand påstår sig referera (DN 11/10). Därmed sagt att det inte är så enkelt att debattera med Lasse Granestrand. Man får liksom inte ha sina egna åsikter i fred. Där man blottat en rättslig ståndpunkt klistrar han dit en migrationspolitisk agenda.

När ett antal individer protesterar mot att Sverige fortsätter att utvisa apatiska barn (DN 5/10) döper han dem till ”kultureliten” och undrar varför eliten inte går rakt på sak och talar om ”fri invandring” (DN 7/10). Han måste antingen mena att eliten vill ha fri invandring eller att eliten inte fattat att den blir följden om de sjuka barnen inte skickas ut. Blir det verkligen så? Vilket menar Granestrand? Om han inte vet själv kunde han fråga Henning Mankell, Göran Greider, Cordelia Edvardson och de andra elitisterna (över fyra tusen personer på http://upprop.nu/VTKG) vad de vill och hur de tänker. Det hade varit upplysande.

Det blir inte mycket till diskussion om man utgår från att den andre menar något annat än det han säger.

Min avsikt med den hypotetiska historien om Vägverket som försöker ransonera körkorten var att visa vad som händer när en (enligt grundlagen) självständig myndighet hörsammar politiska önskningar. Att rättsrötan hos Migrationsverket inte berott på att det skulle befolkas av xenofober, utan på att verket intagit oförenliga roller.

Mot detta invänder Migrationsverkets chef Dan Eliasson med stor emfas (DN 17/10). ”Om det skulle finnas en större sanningshalt i det som Zaremba påstår, är det en präktig skandal som borde skaka rättsstaten Sverige i sina grundvalar.” Hans myndighet skall endast lyda lagen, hälsar Eliasson, den tar inga som helst andra hänsyn.

Jag betvivlar inte att detta är generaldirektörens ambition. Men det är knappast en riktig beskrivning av hur Migrationsverket fungerat.

Så låt oss då skaka grundvalarna. Den näst högste chefen för Migrationsverket mellan 2004 och februari 2007 var rådmannen Lars-Gunnar Lundh. Under dessa år försökte han reformera verket ”att bli mer som myndigheter skall vara”, berättade han för mig sommaren 2007.

”När jag kom till Migrationsverket 2004 talade alla om ’pull-­effekten’ av ett beslut. Tankemönstret genomsyrade hela organisationen. Till och med vaktmästare talade om pull-effekten. Man menade att om vi låter en person från ett visst land stanna så kommer flera från samma land att dras till att söka fristad i Sverige. Ja, så kan det nog bli. Men det är inget som myndigheten kan göra något åt. Vi skall tillämpa bestämmelsen. En domstol kan inte låta bli att döma till fängelse av hänsyn till att det kan bli för dyrt för kriminalvården.

’Vem skall hålla i yxan?’ frågade man när det kom väldigt många bosnier. Men så får inte en myndighet resonera, svaret är ju givet! Det är bara riksdagen som kan strypa inflödet – genom att ändra utlänningslagen. Långt ifrån alla, men många på Migrationsverket trodde dock att det var deras uppgift att skruva på och av inflödet av utlänningar. När jag förklarade att det inte var deras uppgift kunde jag höra: ’Jaså, är du emot en reglerad invandring?’ Jag vill inte klandra enskilda medarbetare. Många var duktiga. Ytterst var det fråga om en kultur som genomsyrade verksamheten och som ledningen var ansvarig för.”

Lars-Gunnar Lundh menar att det var denna kultur som låg bakom en rad orimliga beslut. När han tillträdde fann han att verket fattat cirka 9 000 avvisningsbeslut där man visste säkert att beslutet inte gick att verkställa. För att ingen vågade flyga till Bagdad, eller för att Kuba inte släpper in kubaner som varit borta längre än elva månader:

”Trots den vetskapen beslutade Migrationsverket och Utlänningsnämnden att dessa människor skall avvisas. Vilket var ett fullständigt slag i luften och gjorde det omöjligt för dem att integreras i Sverige.

En viktig uppgift för myndigheten under mina år var att tillsammans med beslutsfattarna få en riktig syn på hur beslutsfattandet skulle gå till. Det viktigaste var att vi utan att snegla på konsekvenserna fattade beslut enligt lagen. Konsekvenserna fick riksdagen ta hand om! I den andan fattade jag själv ett antal vägledande beslut när det gällde bland annat irakier som innebar att de fick stanna.

Vårt system bygger på att politikerna stiftar lagar – som myndigheterna tillämpar. Gillar inte politikerna konsekvenserna måste de ändra lagarna. Men så har man inte gjort med migrationspolitiken. Man har försökt begränsa tillströmningen – genom att ha täta kontakter med de tillämpande myndigheterna.”

Lars-Gunnar Lundh säger att han inte känner till någon annan myndighet som fungerat på det sättet.

”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist. Till exempel bjöd Utlänningsnämnden in mig och verkets rättschef för att diskutera hur de skulle avgöra ett ärende som redan var avgjort av oss och överklagat till dem. Det skulle vara helt främmande för en hovrätt att bjuda in tingsrätten och undra ’hur tycker ni att vi skall göra?’ Eller så skickade de ett mejl som antydde att vi inte borde verkställa en avvisning till Eritrea – som de själva beslutat om. Varför inte? Jo, Sverige kan få kritik från UNHCR om ni verkställer, hälsade Utlänningsnämnden. Men då skall de för tusan inte fatta sådana beslut! Man måste ta ansvar för vad man gör. Man kan inte ha en agenda inåt och en annan utåt.”

Så långt Lars-Gunnar Lundh. Jag menar att han beskriver en ordning där det politiska ansvaret för flyktingpolitiken inte kan utkrävas, eftersom politiken gömt sig bakom ryggen på en myndighet. Som ställt upp på arrangemanget. Någonting är inte som det skall med rättstatens grundvalar.

Maciej Zaremba

Flyktingar som med råge uppfyller kraven kuggas

 

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

Antag att regeringen kommer på ett nytt sätt att begränsa bilismen. I stället för att reta upp folket med nya skatter antyder man för Vägverket att det utfärdas för många körkort.

En sådan antydan skulle förvisso strida mot grundlagen. En svensk myndighet är som en domstol. Den skall tillämpa lagen, inte uppfylla politiska mål. Körkort är för övrigt en rättighet. Uppfyller man villkoren skall man få det.

Med låt oss anta att Vägverket går regeringen till mötes. Man sätter upp ett internt mål: högst 70.000 körkort i år, i stället för det dubbla. Alla inspektörer förstår vad det innebär: Av sådana som klarade provet i fjol skall vi i år kugga varannan.

Följderna borde inte vara svåra att räkna ut. Folk överklagar, det blir gigantiska köer till uppkörningen, Vägverket dignar under arbetsbördan och kräver mer resurser av regeringen. Som försöker lösa problemet med en ny regel: Den som kuggats tre gånger får inga fler chanser.

Då blir nog somliga desperata. Falska körkort kommer i omlopp, liksom mutor och annat otyg. Någon tar sig av daga efter tredje avslaget, någon annan vinner mot Sverige i Strasbourg. Vägverket är den mest utskällda myndigheten och tidningar bombarderar regeringen med sockersjuka Lisa som har trettio mil till sjukhus, med flera upp­rörande fall.

Nu har trycket blivit för stort, nu finner regeringen en utväg. De riktigt förtvivlade (som har intyg på depression eller som uppviglat någon tidning) kan få lappen ”av humanitära skäl”. Efter tjugo år av sådana krumbukter är läget följande: Vägverket utfärdar lika många körkort som dessförinnan. Men nu är bara vartannat på riktigt, och resten beviljade av ”humanitära skäl”.

Nog skulle en sådan ordning skapa en del misstro i trafiken. ”Hur kör du blindstyre, är du humanitär, eller?” Troligen skulle Vägverkets tjänstemän korrumperas på kuppen. Börja fira kuggningar med champagne, kantänka.

Ja, jag har just beskrivit den svenska flyktingpolitiken, som det sett ut i över 20 år. Jag har en viss förståelse för den läsare som undrar om jag har alla hästar hemma. ”Vad har körkort har med asyl att skaffa?” Det mesta, kommer varje jurist att svara, utan att bli förstådd. Det är just det som är problemet.

Efter decenniers tricksande av det slag som antyddes ovan har vi nästan glömt att rätten till asyl inte är någon nåd. Den är en rättighet som tillkommer den som med skäl fruktar förföljelse i sitt hemland, vilket skall prövas i liknande ordning som ansökan om körkort. Eller om bygglov. Uppfyller man villkoren skall man få tillstånd. Här finns inget utrymme för generositet, eller njugghet, för den delen. Det gör det däremot när det kommer till folk som flyr undan svält och anarki eller som söker vård. Det är ”humanitära skäl”, men de är inte tvingande.

Om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen bör de skicka buketter till de största partierna, som tack för dimridåerna kring flyktingfrågan. Det är dessa dunster som är deras livsluft. Det framgår inte minst av reaktionerna på Gellert Tamas bok att många känner sig vilseförda av sina politiker. Att det inte är några ”riktiga” flyktingar som Sverige tar emot, utan människor som det i allmänhet är synd om. Stannar inte de allra flesta av ”humanitära skäl”?.

Ja, så kan det se ut. Bara knappt fyra procent av de som söker i Sverige beviljas flyktingstatus. Men varför var den andelen tio gånger högre på 80-talet och är det fortfarande i många andra länder?

Det har jag just berättat. Färre körkort, remember? Flyktingar som med råge uppfyller kraven (och skulle få asyl i andra länder) kuggas i Sverige, för att efter åratal av överklaganden, psykvård och ingripanden från FN till slut få tillstånd på nåder, av ”humanitära skäl”. Det är inte rationellt, inte värdigt en rättsstat, inte humanitärt – men det är mumma för demagogerna.

Jag noterar att journalisten Lasse Granestrand vill ha en ny vinkel på debatten (DN 7/10). Det finns en ”kulturelit” menar han, som i motsats till honom inte kan tänka analytiskt och som av det skälet önskar en fri invandring. Fast eliten inte säger det högt. Jag är övertygad om att han får svar från alla som känner sig träffade.

Maciej Zaremba

Gellert Tamas: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare.

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare. Maciej Zaremba läser en skakande berättelse om hur ett samhälle överger sina grundvärden.

Tisdagen den 7 mars 2006 slår polisen till. Samma dag på flera adresser, vilket antyder organiserad brottslighet. Fem personer tränger sig in i lägenheten, en av dem går fram till den orörliga barnkroppen, sticker en nål i den och klipper bort hårtussar. Föräldrarna får veta att de misstänks för att förgifta sitt barn. Haqiqat Agayeva lär inte glömma den dagen. ”Jag tappade verklighetsuppfattningen”, har hon berättat. Det kändes som att vara tillbaka i Azerbajdzjan. Kort därefter togs hon in på psykakuten.

Tillslaget utgjorde kulmen på två års intensiv opinionsbildning kring ”de apatiska barnen”. Den började på allvar i november 2004 då migra­tionsministern Barbro Holmberg upplyste riksdagen om att sådana barn ”bara fanns i Sverige”. Vilket förstods som att deras tillstånd inte var på riktigt. Tre månader senare berättade Holmberg om ett barn som tillfrisknat på en timme. Samma dag kungjorde ministerns ”nationella samordnare” Marie Hessle att apatiska barn sprang uppe på nätterna och smygåt när ingen såg på.

Under åren följde flera rykten som antydde att dessa flyktingfamiljer var riktiga monster. De tvingade sina halvvuxna barn att väta i sängen, svälte dem eller gav dem droger. En doktor Eriksson i Malmö sade sig veta att det var brom. Sveriges Radio (Väst) anklagade ett namngivet flyktingbarn för att simulera.

Det var som om vissa spärrar börjat släppa. En högerextremist som fabulerat på webben om ryska resebyråer – som lärde ut hur man låtsas sjukdom för att tillskansa sig uppehållstillstånd i Sverige – fick sin historia serverad som äkta nyhet i Svenska Dagbladet
(24/11 -05). En statlig utredning åberopade som enda referens en doktor Jackson som aldrig sett ett apatiskt barn men visste att de simulerade. (Doktor Jackson menar vidare att det är ”judar” som ligger bakom de apatiska barnen. Fast den förklaringen kom inte med i utredningen. Hans åsikter i övrigt kan inhämtas på Nationaldemokraternas hemsida.)

Trots att de apatiska barnens symtom fanns beskrivna i läroböckerna (”Katastrof- och försvarspsykiatri”, 1982) började också sjukvården bete sig som om sjukdomen inte fanns. I Jönköping vägrade psykiatrin att ens undersöka ett förtvivlat barn. Vid Danderyds sjukhus den 20 juli 2004 fick häpna åskådare se hur en skötare släpade en kraftlös 13-åring till entrén medan han sparkade pojken på hälarna: ”Han kan gå … pappan tittade på ett tv-program om hur man gör för att få stanna i Sverige, så här gör de, vi vet.”

I augusti 2006 kom resultatet av polisens tillslag mot Haqiqat Aga­yeva och andra flyktingfamiljer. Inga ”tecken på vanvård, misshandel eller drogning har kunnat påvisas”, sammanfattade åklagaren. Dessförinnan har man avfärdat talet om ryska maffior, drogningskurser med mera. Anklagelserna var ogrundade.

I dag, tre år senare, får vi veta att de inte bara var ogrundade. De var fabricerade.

Polistillslaget var frukten av en manipulation av två statsfunktionärer: regeringens nationella samordnare Marie Hessle och Annica Ring på Migrationsverket. Så ser det faktiskt ut. Syftet var att påverka opinionen och riksdagen att stödja regeringen Perssons hårt kritiserade praktik att avvisa svårt sjuka barn.

Det är ett av budskapen i Gellert Tamas 600-sidiga ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”, som utkommer i dag.

Låt oss inse vad det betyder. Det handlar om söndertrasade flyktingfamiljer, med livsfarligt sjuka barn, av vilka somliga bevittnat mord och våldtäkter på närstående. Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättstaten och värna de svaga.

År 2003 skrev Bo Strömstedt att eftervärlden kommer att betrakta dessa avvisningar ”med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar”. Ärkebiskop K G Hammar såg dem som ett övergrepp i nivå med baltutlämningen. Då kunde de bara ana dimensionerna av detta haveri. När Tamas ber mytforskaren Bengt af Klintberg analysera de historier som Marie Hessle med flera spritt om flyktingarna associerar af Klintberg till sägner om judar som rövar bort kristna barn för att dricka deras blod. ”Det är befogat att dra de parallellerna.”

Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt. Det han påstår synes pedantiskt belagt och Gellert Tamas har knappast råd med annat. Han har valt att namnge ett hundratal läkare, poliser, tjänstemän, journalister och andra som antingen ansvariga eller medlöpare i denna flyktingmobbning. Vi får rentav veta vad de tre hos Kriminalvårdens transporttjänst hette som i juni 2004 övergav den svårt sjuka Jennifer på en förläggning i Märs­ta, utan att bry sig om huruvida någon skulle ta hand om henne.

Det är demokratisk pedagogik. Tamas påminner om att samvetet inte kan delegeras uppåt. Att det inte duger att kasta hela skulden på en handfull makthavare.

”De apatiska” i titeln syftar inte på flyktingbarnen utan i första hand på riksdagen, vars majoritet (av S och M) accepterade Barbro Holmbergs slutsats att ifall de sjuka fick fristad skulle landet invaderas av falska flyktingar. Jag håller med Miljöpartiets Gustav Fridolin: Det var ett närmast rasistiskt antagande. Så kanske hade ”Ormens ägg” varit en bättre titel.

Tamas visar nämligen att det räckte att några få resoluta makthavare, med regeringens tysta medgivande, började blinka samförstånd till en främlingsfientlig opinion för att demokratins fästpunkter (läkaretik, pressetik, ämbetsmoral) skulle krackelera. Plötsligt blev det rumsrent på ett ämbetsverk att fira avvisningar med champagne eller skämta om ”den slutgiltiga lösningen”, som Annica Ring kallade deportationen av de sjuka barnen. Oroväckande många läkare började säga vad de trodde förväntades av dem (25 verksamhetschefer avlade en lojalitetsförklaring till regeringens idé att apatiska barn tog skada av sjukvård). Läkare med integritet förtalades eller tvingades bort från sina poster. Och i seriösa tidningar uppträdde nationaldemokrater och skrävlare som medicinska experter. Medan invändningarna blev refuserade.

Trots att en rad läkare och journalister gjorde sitt yttersta för att gendriva ryktena fick de nästan karaktären av etablerad sanning. Också i de mest upplysta sällskap kunde den som efterlyste bevis för att barnen simulerade mötas av medlidsamma leenden.

Det är en skrämmande och oerhört lärorik läsning. Man förstår bättre hur ett Machtübername skulle kunna gå till. Som en liten strömkantring till en början, fredligt, stegvis och med ögontjänare i de flesta rollerna.

Det är bland annat denna kvalitet som gör ”De apatiska” till ett av efterkrigstidens viktigaste repor­tage. Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.

När ett svenskt missförhållande avslöjas brukar vi trösta oss med att det i varje fall inte var värre än i andra länder. Men med de apatiska barnen förhåller det sig tvärtom. I Tyskland, i Kosovo och i Europadomstolen (som stoppat en rad avvisningar) kan folk inte förstå hur någon stat kan misshandla ett sjukt barn på det sättet. Så låt mig referera Gellert Tamas:

De svenska läkare som av Mi­grationsverket tubbas att intyga att barnen är ”transportabla” får försäkringar av verket att det väntar vård i hemlandet. Men staten ljuger. I regel bär de svenska funktionärerna barnet ur flygplanet, lägger det på en bänk i ankomsthallen, och återvänder hem.

Eller, oktober 2003. Anisas familj har efter fyra års ansökande och avslag accepterat att avvisas till Belgrad. De har bara ett önskemål: att få åka tåg, eftersom den 15-åriga Anisa (som går på högstadiet i Malmö) lider av svår flygfobi, vilket två läkare intygar. Då blir det tvångsavvisning med flyg, bestämmer polisen. Oändligt mycket dyrare, förstås, men kanske gäller det att visa vem det är som bestämmer? Hämtning med piketstyrka, väldig brådska och våld.

På det specialchartrade planet får Anisa panik. Då tvingas hon ned på golvet och får ligga i två timmar fastkedjad i korsställning mellan flygsätena. Hon ropar på sina föräldrar. Men de får inte trösta henne, har avvisningsteamet bestämt. Svälj också detta: Arisa måste bäras ut från planet. Allt gick så fort att familjen efter fyra år i Sverige varken fick med sig ytterkläder, identitetshandlingar, pengar eller skor.

”Ren sadism”, kommenterade Anisas svenska läkare, Olle Erlandson. Å, nej. Normal, generös, föredömlig svensk flyktingpolitik. Den humanaste i världen. Fråga minister Holmberg. Eller om det är Billström han heter.

Denna svenska mardröm är nämligen inte över. Endera dagen skall 19-årige Tair Maripov, sondmatad sedan två år, dumpas på någon bänk i Kazakstan. Om Tobias Billström säger att det inte är hans ansvar, vilket han brukar säga, kan ni sluta att ta den mannen på allvar. Det är regeringen som bär ansvaret för dessa nedrigheter. Migrationsverket är bara instrument.

Jag skulle skriva en recension, men den ser ut som en debattartikel. Kan man avge ett bättre omdöme om ett reportage som vill väcka debatt? Så låt mig bara slänga in att jag emellanåt irriterats av Tamas missbruk av deckarens stilgrepp ”klockan var exakt 5:43 när…” och liknande. Men det är petitesser. Där­emot är avsaknaden av namnindex svåruthärdlig i en sådan uppslagsbok till samtiden.

Maciej Zaremba

 

Lag skall med språk byggas

Höga ambitioner låg bakom initiativet till en ny svensk grundlag, men utredningens förslag är en kompromiss med ett tilltal som inte lär få några medborgarhjärtan att slå snabbare.

Höga ambitioner låg bakom initiativet till en ny svensk grundlag, men utredningens förslag är en kompromiss med ett tilltal som inte lär få några medborgarhjärtan att slå snabbare, skriver Maciej Zaremba.

Varje medborgare är skyddad mot kroppsstraff, står det i grundlagen. Varje medborgare. Så vad gäller för icke-medborgare? Är det fritt fram för polisen att prygla turister? Faktiskt inte. Sjutton paragrafer senare kommer grundlagen på bättre tankar och meddelar att även icke-svenskar åtnjuter mänskliga rättigheter.

Så är vår grundlag skriven. Frukten av ett otal kompromisser mellan 60-talets teknokratiska politiker, därefter korrigerad många gånger, är den ett lapptäcke av högt och lågt, viktigt och oviktigt om vartannat. Den är svår att begripa och oskön att läsa.

Det var bland annat detta som grundlagsutredningen skulle ändra på. Regeringsformen, som i decennier levt ett så undanskymt liv att den inte ens stod med i den första lagbok jag skaffade (1969), skulle lyftas fram som samlande symbol för det nya Sverige, som ju inte längre kan hålla ihop sin medborgarmoral med gemensam etnicitet, historia eller religion. En annan ambition var att göra demokratin litet mera levande och rättstaten en aning säkrare. Där fanns idéer om friare personval, flera valtillfällen (skilda valdagar för riksdag och kommun) och starkare garantier för domstolars självständighet.

Hur det gick? Den som hoppades på en text som kunde få medborgarhjärtan att slå snabbare lär bli besviken. Utredningen har förvisso rensat ut en hel del klumpigheter och bringat mer logik i strukturen. Men fortfarande ligger tilltalet på dessa tjugo Sveriges viktigaste boksidor närmare en bruksanvisning än ett manifest:

”Ingen får dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks.” ”Brottspåföljd”, hur ligger det i munnen? Också ”belagd” är en glosa ur maktens jargong. När man lika gärna kunde ha skrivit: ”Ingen får betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes.”

Så står det i Finlands alldeles nya grundlag (1999), som föredrar konkretion: ”Ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund.” En motsvarande svensk artikel staplar abstraktioner: ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden.”

Under ett seminarium hos Rättsfonden i förra veckan medgav utredarna att den finska stilen var mer tilltalande och att man rentav sneglat på den. Dessvärre visade sig dess sträva enkelhet inte kompatibel med ”svensk rättstradition”. Som är svag för detaljregleringar, sades det, och då blir det per automatik tekniskt och mångordigt. Men vår tradition sträcker sig väl längre än till 40-talet? Är det inte just ett äldre svenskt lagspråk som Finland så stiligt föryngrat? ”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, wrångwisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfwa eller förderfwa låta til lif, ära, personlig frihet och wälfärd, utan han lagligen förwunnen och dömd är ” stod det i vår grundlag mellan 1809 och 1974.

Jag noterar att grundlagsutredningen varken haft rättshistoriker eller författare i sina led. Ganska märkligt när man tänker efter. Det går väl knappast att åstadkomma ett högstämt dokument som binder samman folkslag och generationer utan hjälp av berättarna.

Här måste sägas att den sortens klander blir aningen orättvist eftersom utredarna inte haft ambitionen att åstadkomma det yppersta utan endast det gångbara. Det vill säga ett förslag som inte skall väcka debatt utan jämka samman partiernas taktiska önskemål och ideologiska låsningar. I ett land där den konstitutionella debatten ligger i respiratorn är det kanske det mest praktiska.

Ur ett sådant perspektiv är utredningen ett framsteg. Går förslaget igenom blir rättsstaten starkare och mer respektabel. Grundlagen får större tyngd genom att svenska domstolar får rätt att pröva huruvida lagar och bestämmelser stämmer med grundlagen (hittills har denna kontroll ägt rum i Strasbourg), genom att domstolarnas självständighet markeras ordentligt samtidigt som tillsättningen av domare avpolitiseras. Grundlagsförslaget slopar nämligen den unika svenska ordning som ger regeringen rätt att tillsätta höga domare på fri hand, utan tillstymmelse till insyn och kontroll.

Säkert är det också ett framsteg att procentspärren för personval sänks från åtta till fem procent. En framkämpad kompromiss, förstår man, eftersom det största partiet ogillar personval. De undergräver partisammanhållningen, menar socialdemokraterna. Det är säkert en riktig bedömning. Och samtidigt ett tydligt bevis på att partiernas intressen inte alltid är demokratins. Var det inte partidisciplinen i FRA-frågan som var fjorårets parlamentariska skandal?

Vad skall vi med alla dessa riksdagsmän till, kunde medborgaren undra, när de lyder sin ordförande hellre än sin övertygelse. De som den gången räddade riksdagens anseende (och vår integritet) var mycket riktigt de få ledamöterna med personröster i ryggen.

Det är obegripligt att utredningen inte dragit den enda rimliga lärdomen av denna kris och enats om en radikal sänkning av procentspärren. Vilket leder mig till slutsatsen att nästa grundlagsutredning (som lär komma snart) inte bör vara parlamentarisk. Visst är det fint med konsensus i kommittéer, men partiförhandlingar får inte ersätta medborgardebatten. Det är dessutom troligt att de medborgare som brinner för frågan inte är med i något parti, eftersom dessa så sällan brytt sig om grundlagarna.

Så låt oss om sisådär sex år få fram ett helgjutet förslag att omvandla regeringsformen från ett administrativt stycke till en fyr som lyser upp mörkret. En författare med Willy Kyrklunds språkkänsla är mitt förslag på stilexpert.

Sedan får debatten komma, och motförslagen, och remisserna och kompromisserna. I den ordningen.

Maciej Zaremba

Fakta Grundlags­reformen

Av Sveriges fyra och en halv grundlagar – regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen (samt riksdagsordningen, som intar en mellanställning) – är det den förs­ta, som anger statsskickets grunder, som grundlagsutredningen fick i uppdrag att reformera.

Utredningen tillsattes år 2004 och bestod av representanter för riksdagspartierna samt hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt. Den leddes först av Lars Engqvist, som efter valet ersattes av Per Unckel. I motsats till många andra utredningar arbetade man med frågestunder och öppna seminarier.

Resultatet av SOU 2008:125 kan läsas på www.grundlagsutredningen.se. Där finns även inlägg från seminarierna, bland andra Ulf Telemans kritik av grundlagens disposition och språkdräkt.

För att ändra en grundlag krävs två likadana riksdagsbeslut med ett val emellan. Tidigast år 2010 kan därför de föreslagna ändringarna bli lag.