Bergwallkommissionens rapport om skandalen kring Thomas Quick visar på okritiskt grupptänkande och krav på lojalitet – samma mekanismer som präglat en del av reaktionerna på min artikelserie om socialtjänstens dolda ­drivkrafter.
DN 2015-06-16

Artikeln är slutrepliken i debatten om min artikelserie ”Rättvisans demoner”.  De respektive delarna heter ”Varför dog Matilda?” (19/4), ”Därför försvann Ellens pappa” (23/4), ”Så blev Olle berövad sin mamma” (29/4), ”Därför levde lögnerna om Julias pappa” (7/5) och ”Så förvandlas männen till rättvisans demoner” (13/5). Kajsa Ekis Ekman kritiserade serien i en artikel i DN den 25/5, ”Verkligheten går förlorad bland påstådda skandaler och snyft­historier”. Även rättssociologen Annika Rejmer, socionomen Kaisu Akselsdotter och barnrättsjuristen Lena Celander Jörgensen har deltagit i debatten.

Nyligen kom tidskriften Dagens ETC med ett avslöjande. Det gällde Svenska freds- och skiljedomsföreningen, som vi trodde arbetade för nedrustning och fred.

”Vem försöker de lura?”, frågade skribenten Kajsa Ekis Ekman. Under rubriken ”Svenska freds sprider nationalism” upplyste hon att i verkligheten hetsar Svenska Freds till kapprustning, ”precis (som) militären och den svenska borgerligheten” (22/5).

Det är ”The singing sailor”, Svenska freds ironiska inlägg i försvarsdebatten, som är beviset. Nedsänkt i skärgårdens vatten hälsar han främmande ubåtar med rullande höfter, bultande hjärta samt budskapet (på ryska): ”Välkommen till Sverige. Gay sedan 1944. Svenska freds.”

Ekis Ekman förstår inte hur någon kan tro att det handlar om ett fredligt budskap. I själva verket kommunicerar den självlysande matrosen att Ryssland, som förföljer homosexuella, därför skulle vara sämre än Sverige, som inte gör det. Vilket kränker Ryssland, som framställs som intolerant. ”Alla som vet något om krig vet att de börjar med smutskastning.”

Sensmoral: att protestera mot förtrycket av homosexuella i Ryssland (om så bara genom att uppträda med naglar i regnbågens färger) är moraliskt förkastligt. Det är ”nationalism i sin renaste form”, fastslår Ekis Ekman. Så blev det äntligen sagt: i nationalism kan tydligen inte ens sverigedemokrater tävla med Svenska freds.

Jag förstår Svenska freds, som hälsar att man inte tänker bemöta kritiken. Jag gissar att fredsvännerna tänker att barmhärtig tystnad är det bästa svaret. Själv känner jag likadant. Också jag har nämligen blivit avslöjad av Ekis Ekman.

”Kan ingen läsa i det här landet längre?”, frågade hon i sin artikel i DN (25/5). Det var reportageserien ”Rättvisans demoner” det gällde. Ekis Ekman förstod inte hur ”halva Sverige” kunde låta sig luras av Zaremba till att tro att reportagen handlade om individer som misshandlats av socialtjänst och rättsväsen. När artiklarna i själva verket varit ”ett angrepp på feminism, psykologer och kvinnliga socialarbetare”. Återstoden av inlägget ägnas åt att belägga denna tes.

Tekniken är den gamla vanliga. Först tillskriver hon mig riktigt idiotiska och självmotsägande ståndpunkter, därefter häpnar hon över hur korkade och självmotsägande de visar sig vara, för att slutligen fastslå vilken ondsint människa jag är.

För ungefär sju år sedan, efter artikelserien ”Först kränkt vinner”, försökte Åsa Linderborg på Aftonbladet att artbestämma min person med samma metoder. Jag svarade den gången (DN 13/3, 2008) att den som i mina texter hittar någon enda av de dumheter som Linderborg påstod sig citera, bjuder jag på weekend på Bahamas. Samma erbjudande utsträcks till den som i ”Rättvisans demoner” hittar den tes som Ekis Ekman säger sig nedkämpa: att ”hela det svenska rättssystemet och socialtjänsten styrs av ett dolt manshat”.

Kajsa Ekis Ekman har tidigare publicerat tänkvärda saker om bland annat surrogatmödraskap. Men nu skriver hon in sig i narrkvoten, bland de skribenter vilkas utfall kan ha ett underhållningsvärde, men inte kan tas på allvar av andra än den egna twittersvansen. Hon skulle kunna testa sin status empiriskt. Varför stanna vid nationalism? Skriv att Svenska freds sprider rasism. Det går precis lika bra. Bokstäverna finns där redan. Räkna sedan hur många som bryr sig.

Problemet ligger i att en del faktiskt gör det, men passivt. Jag vet skribenter som hade velat diskutera mina reportage men tappade lusten efter Ekis Ekmans inhopp. Om det var den nivån som gällde, ville de inte vara med. Det är förståeligt. Vem vill se sina egentliga motiv avslöjade av Ekis Ekman? Det demokratiska samtalet förutsätter att vi i det längsta litar på att folk faktiskt menar vad de säger.

Därmed också sagt att när debatt blir till underhållning får grovhuggare ett oproportionellt stort inflytande. De kanske inte övertygar särskilt många. Men de skrämmer bort de reflekterande och skapar ett klimat där brännande frågor blir nästintill omöjliga att dryfta offentligt.

Här slutar min replik på Ekis Ekman. Hennes inlägg inbjuder inte till svar och för DN:s läsare behöver jag inte förklara vad jag inte skrivit. Någon annan får upplysa Ekis Ekman om att en mening kan hysa flera stilnivåer, så när Zaremba skriver att en viss mamma ”knappt saltar maten” bör det inte tolkas som att han funnit att osaltad gröt vittnar om gott moderskap.

Låt mig reda ut ett missförstånd. Jag noterar att mina kritiker har en viss förkärlek för uttrycket ”anekdotisk evidens”. De tycks tro att de fall jag redovisat (ett tiotal denna gång) är hela mitt underlag. Och då verkar det förstås inte rimligt att dra några allmänna slutsatser.

Kanske har jag mig själv att skylla. Jag kunde ha berättat med en gång att detta reportage, som det tog åtta månader att få ihop, följer samma mönster som de tidigare: om mobbning på arbetsplatser, om skolan, om olönsamma patienter och om skogen vi ärvde.

De få fall som jag använder för att gestalta problemet är valda bland många liknande. Berättar jag om en Ahmed som inte har en chans mot exfrun Britta har jag granskat också Khalids och Amins med fleras dystert lika öden. (Ganska tidsödande, då ett vårdnadsärende kan avsätta tusen sidor dokument.) Åberopar jag tre jurister, har jag intervjuat fem gånger så många. Citerar jag en socialsekreterare, har många andra liknande erfarenheter. Om en anekdot får komma med, är det bara om den fångar in ett fenomen.

Att underlaget är så omfattande (600 filer, hälsar datorn) borgar förstås inte för reporterns urskiljningsförmåga. Men av de hundratals läsarbrev att döma (var tredje ber om hjälp mot socialtjänsten, lika många män som kvinnor, en rad socionomer tipsar om hur jag borde gå vidare, ingen – utom deras fackförening – påstår att jag är helt fel ute) tillåter jag mig att dra slutsatsen att dessa reportage verkligen behövdes.

Låt mig för en sista gång återvända till rättvisans demoner. Det är ovedersägligt att nästan alla fall efter 1990 där en oskyldig dömts för ett grovt brott (23 av 26, Thomas Quick inräknad) har samma komponenter: det påstådda brottet är antingen groteskt, sexuellt eller bådadera, den utpekade är en man, det påstådda offret oftast barn. Det är just denna kombination, ingen annan, som fått svenska myndigheter att gång på gång tappa omdömet.

Jag har inte kunnat hitta några internationella jämförelser över justitiemord. Men allt tyder på att den svenska serien av rättsövergrepp är unik i sin fixering vid mansmonstret. Då finns det skäl att undra var detta spöke kommer från. Jag har tidigare antytt några förklaringar. Jag har också visat vilka tragedier som frammanandet av den demonen kan leda till i vårdnadstvister.

Sedan dess har Bergwallkommissionen blivit klar med sin granskning av Bergwall/Quickskandalen. Det är en fascinerande och bitvis dråplig läsning, som inte lämnar något tvivel om att hade rättsväsendet hållit sig till reglerna (och psykologer/psykiatriker till beprövad vetenskap) hade Thomas Quick aldrig blivit dömd.

I långa stycken rör det sig om samma sort missgrepp som Hans-Gunnar Axberger identifierade redan tio år tidigare i JK-rapporten ”Felaktigt dömda”. Nyckelordet är ”okritiskt”. Domstolar satte sin tillit till dubiösa psykologer och andra experter. De köpte utan granskning åklagarnas (emellanåt manipulerade) uppgifter. De gjorde avsteg från gängse bevisprövning och ­reagerade inte på orimligheter i åtalen.

Det är den sista punkten jag finner mest intressant ur demonologins synpunkt. Det som förenar fallet Quick med flera bland de oskyldigt dömda och en rad tragiska vårdnadsmål är att när det kommer till män och perverst våld, är åklagare, socialtjänst och domstolar beredda att acceptera de mest osannolika scenarion. Ett påstått offer för incest blir inte mindre trovärdigt om det berättar om satanister som äter spädbarn levande eller pekar ut halva grannskapet som förövare. I fallet Quick finns ingen vidrighet som framstår för grotesk för att tas för verklig.

”Flera av morden inbegriper enligt Sture Bergwalls uppgifter styckningar av offren och nedgrävningar av kroppsdelar som rimligen borde ha varit såväl psykiskt som fysiskt ansträngande, särskilt om de utfördes mitt i natten /…/ Hur han orkade med såväl sådana övergrepp som långa transportsträckor förefaller inte ha penetrerats särskilt noggrant vid rättegångarna.”

(Notera Bergwallkommissionens bruk av underdriften som stilmedel. ”Förefaller inte ha penetrerats särskilt noggrant” betyder på ren svenska ”de svalde det orimliga”.)

Vad var det som gjorde att så många svalde det groteska? Varför godtog domstolar intyg från dem som tror på ”förträngda minnen”, trots att de saknade vetenskapligt stöd? När utredningen skall belysa den saken åkallar man tidsandan, det vill säga 90-talets incestpanik, då böcker som tillskrev det manliga könet de mest perversa böjelser fick ett väldigt genomslag, inte minst bland myndigheter. Utredningen lyfter särskilt fram Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep” från 1994 och ”Incest och andra sexuella övergrepp. Handbok för överlevare” av Ellen Bass och Laura Davis, på svenska 1996, med stöd av Folkhälsoinstitutet.

Utredarna är noga med att inte fastslå några direkta orsakssamband. De nöjer sig med att antyda. Nämligen, att den atmosfär som gjorde Quickskandalen möjlig har samma källor som incestpaniken. En ideologi eller en trosåskådning vars profet var den unge Freud, och vars trossatser lyder: Psykisk ohälsa beror mycket ofta på sexuella övergrepp i barndomen. Dessa är följaktligen mycket vanligare än man tror – ofta helt bortträngda av offren – men kan framkallas av rätt sorts terapeut. Utredningen noterar att mytomanen Thomas Quick verkligen fyllde ut mallen. Också han kom att småningom skaffa sig falska minnen av synnerligen perversa föräldrar.

Man behöver inte vara matematiker för att räkna ut att med den förklaringen til l psykisk ohälsa måste det finnas en pedofil bakom vartannat fall av ätstörningar eller bulimi, för att inte tala om tyngre diagnoser. Bass & Davis bok (”incestbibeln” i folkmun) påstår att var tredje kvinna i USA utnyttjats i barndomen. Många vet inte ens om det, men författarna räknar upp ett sextiotal tecken på att det kunde ha hänt. Som att kvinnan i vuxen ålder har svårt att uttrycka känslor, är rädd för att lyckas eller har problem i relationer.

Vilket osökt leder mig till Kaisu Akselsdotter, författare till ”Små barns signaler om sexuella övergrepp, en handbok för förskolan.” Akselsdotter, som tillhör denna trosriktning (därom vittnar hennes källor), anser sig felbehandlad (DN 8/6) eftersom jag berättat om en mamma som dödat sin dotter under påverkan av bland andra hennes bok (DN 6/5).

Låt mig påminna om kontexten: 
I verkligheten hade denna mamma inga skäl att misstänka att hennes exman förgripit sig på dottern. Men när hon studerat incestmanualerna började hon upptäcka att flickan hade symtom typiska för ett våldtaget barn. Vilket var att vänta, eftersom Kaisu Akseldotterns inventering av ”signaler” kan få vilket barn som helst att framstå som troligt offer. ”Fåglar är ofta förekommande metafor i sexuellt utnyttjade barns berättelser.”

Till slut gjorde sig denna mamma oemottaglig för förnuftet, återigen med en viss hjälp av Akselsdotter, som förklarar att om barnet är rasande på mamman så är det egentligen pappan som det vill anklaga. (Men tydligen aldrig tvärtom.)

Kvinnan dödade flickan och sig själv, för att undfly ”pedofilsamhället”. Kaisu Akselsdotter, en av dem som levererat byggstenar till paranoian, tar illa upp att bli omnämnd. Låt mig då påminna om att Akselsdotter (liksom Sven Å Christianson) klandrades redan 1995 av psykologen Astrid Holgersson för att sprida kvasivetenskap och rena myter om sexuella övergrepp (Medborgarrätt 3/95). Hur Akselsdotters checklistor gjorde personalen på förskolor till ”teckentydare” kan man läsa om i Lilian Öhrströms bok ”Sex, lögner och terapi” (Norstedts, 1996).

Man får hoppas att Bergwall­kommissionen sätter punkt för den ovärdiga debatten om Quick/Bergwalls skuld. Efter den grundliga analysen av rättvisans dikeskörningar kan ingen påstå att de fällande domarna varit korrekta. Men det betyder inte att Quickepoken är till ända. I ett PM som fogats till utredningen skriver professorn och förre chefen för Socialstyrelsen Kjell Asplund att man inte får betrakta Quickaffären som ett avslutat kapitel. Också i dag råkar oskyldiga illa ut på grund av intyg från en ”sakkunnig”, vars kompetens domstolen inte brytt sig om att granska. Det handlar inte om enstaka fall, menar Kjell Asplund, fenomenet ”förefaller vara utbrett”:

”Aktuella exempel där man i resningsprocesser tvingats ompröva tidigare expertutlåtanden gäller mål om skakvåld mot barn och incest. I vårdnadstvister förekommer utlåtanden av varierande kvalitet från läkare, psykologer och socialtjänstens personal. De som kommer med olika former av utsagor gör det ofta utan att själva tillräckligt beakta om de håller tillräcklig kvalitet eller inte.”

Vilket måste tydas som att rättssäkerheten är i fara när socialtjänsten eller någon expert på vårt psyke är inblandad. Just det som jag försökt gestalta i ”Rättvisans demoner”. Bergwallkommissionen frågar sig varför dessa experter inte inser att deras omdömen inte håller streck. Exempelvis vitsordade Psykologförbundet så sent som 2013 hållbarheten i teorin om ”förträngda minnen”, som systerorganisationer i USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nederländerna befunnit tvivelaktig ett decennium tidigare.

Ett av kommissionens huvudvittnen, psykologidocent Rickard L Sjöberg, har i ett annat sammanhang (Psykologtidningen 12/4, 2012) berättat hur detta gick till. De svenska forskare som redan under 90-talet ifrågasatte denna teori blev inte bemötta med rationella argument av Psykologförbundet. De blev bemötta på det sätt som tonåringar etablerar hierarkier på skolgården. De blev stigmatiserade och utstötta.

Åt dessa fenomen, som på vardagsspråk kallas sekterism, har utredningen ägnat ett särskilt kapitel. Jag tänker avsluta med ett citat, eftersom det så väl fångar mekanismerna bakom Quickaffären, socialtjänstens agerande i de fall jag skildrat, könskrigarnas usurpering av ”feminism” samt en del sällsamma reaktioner på mina reportage. ”Grupptänkande”, står det, är en strävan efter likformighet. Gruppens medlemmar försöker nå en samsyn genom att undertrycka avvikande uppfattningar och isolera sig från fakta och synpunkter utifrån.

”Kraven på lojalitet inom gruppen gör att medlemmarna undviker att ta upp kontroversiella frågor eller söka alternativa lösningar. Grupptänkande medför att man tappar i kreativitet, originalitet och oberoende tänkande. Genom gruppens inre dynamik får medlemmarna en förvissning om att besluten är rätta och en känsla av osårbarhet uppstår.”

MACIEJ ZAREMBA