maciej zaremba

Category: flyktingar

July 1, 2020 /

För Migrationsverket
finns inte pandemin

DN 2020-07-01

Coronapandemin tvingar myndigheterna att omtolka de vanliga regelverken. Men Migrationsverket tar ingen hänsyn till krisen. Maciej Zaremba ser en byråkrati som korrumperar sina representanter.

Det händer att jag testar nya bekantskaper. ”Vad säger du, när det står Hundar förbjudna – får man gå in med en tiger?” Och om hen svarar att står det ”hundar” så menas hundar och inget annat, avstår jag från vidare umgänge. Det händer litet oftare än man kunde tro. Ofta är det jurister som svarar på det viset. Då brukar det heta att en regel måste vara entydig, annars blir folk förvirrade. Börjar man tolka avsikten med en bestämmelse, kan man hamna i rent godtycke. Det är bara bokstavstolkningen som garanterar rättvisa och rätt.

Jag tänker att det måste vara deras sinnelag som producerat de sällsamma skyltarna: ”Stopp. Färja. Gäller ej vid ombordkörning.” Eller: ”Varning. Svag is. Gäller vintertid.” Jag har för mig att dessa människor kan bli farliga i skarpt läge. Tillmäter man inte andra ett omdöme kan det vara för att man saknar det själv.

Nu har mitt privata testande blivit överspelat. Covid-19 testar allt och alla: samhällsskick, regeringar, nationella myter och myndighetskulturer. Och mitt i eländet kan en svensk bli trevligt överraskad. Myndigheter som gällt för hopplösa paragrafryttare upptäcker plötsligt att en regel måste tolkas mot sin mening innan den tillämpas.

Boverket skriver till landets byggnadsnämnder: vänta med straffavgifter. Tänk på att folk i dessa dagar kanske inte hinner med era förelägganden. Transportstyrelsen hälsar (med EU i ryggen) att jag kan vänta ett halvår med att besiktiga bilen. Kriminalvården låter fången ringa gratis för att mildra plågan av besöksförbudet. Till och med parkeringsdetaljen, som till vardags inte tvekar att lappa bilar med en livlös bakom ratten (det står ju inte i handboken vad man borde göra i stället), drabbas av insikten att den som ligger sjuk kanske inte kan flytta kärran för städnatten.

Skatteverket hälsar att om du inte hinner deklarera till den 4 maj, så går det bra en månad senare. Fast det står entydigt i lagen att deklarationen skall lämnas i maj. Jag ringer myndigheten för att höra hur man resonerat. ”Vi försöker omtolka utrymmet i befintliga lagar med hänsyn till pandemin. Skatteverket är en självständig myndighet. Vi ber inte regeringen om lov att få läsa en paragraf på nytt sätt” svarar Eva Mårtensson på rättsenheten. Hon ber mig notera att verket inte flyttat fram deklarationsdagen, för det har man inte makt att göra. ”Men vi tar inte ut någon förseningsavgift om folk lämnar en månad senare.”

Men det är ju samma sak? ”Så kan man också se det. Men det hade verket rätt att göra.”

Jag får veta att man på Skatteverket vridit och vänt på paragrafer för att befria folk från förmånsskatter som blev absurda i rådande läge. Skatt på luncher som folk skänkt till vårdanställda, på fri parkering på jobbet… När det visade sig ogörligt som lagen var skriven, lät man regeringen förstå att något borde göras. Och det gjordes också, illa kvickt.

Jag hoppas att det redan startats ett forskningsprojekt om ”Myndigheter under pandemin”. Hur många har, som Skatteverket, sökt lagens mening bakom dess bokstav? En sådan granskning borde inte stanna vid enskilda beslut utan undersöka myndighetskulturer. Sådant som aldrig syns i handlingsplaner. Det som sitter i tapeterna – men kan göra hela skillnaden mellan rätt och orätt, eller, i värsta fall, mellan liv och död. Tsunamin, remember?

Varför tog det månader innan SKR (tidigare Sveriges Kommuner och Landsting) iddes verkställa regeringens beslut om testning i full skala? Var det pandemin som stod i fokus? Eller var det instinkten att värna sitt revir?

Man kunde börja undersökningen med extremfallet.

”All prövning av ansökningar om uppehållstillstånd utgår från lagar som Migrationsverket måste följa. De lagarna tar inte hänsyn till några extraordinära händelser” läser man på myndighetens hemsida.

Vad jag har kunnat se är Migrationsverket ensamt bland myndigheter om detta raka besked. Jag anar hur det gick till: ”Står det något om covid-19 i utlänningslagen? Inget om pandemier heller? Tänkte väl det. Då så. Då fortsätter vi som vanligt.”

Och här är konsekvenserna: fru B och hennes man har flytt undan en asiatisk diktatur. Av skäl (som det trotsar logiken att förklara) har Migrationsverket gett mannen uppehållstillstånd men beslutat att avvisa hustrun. Nu har emellertid fru B en chans att återförenas med sin make. Hon har fått arbete i Sverige och därmed ett tvåårigt uppehållstillstånd. På ett villkor: om hon inte börjar på jobbet inom fyra månader, återkallas tillståndet. Så står det i lagen: tillståndet skall återkallas om ”utlänningen inte inom fyra månader från tillståndets första giltighetsdag påbörjat arbetet.”

Det var i mars månad, det gick inga plan till Sverige från där hon befann sig. Nu är det juni, fortfarande inga plan. Fyra månader har snart gått, fru B har små chanser att hinna fram i tid. Hennes man tar ledigt från arbetet och lämnar landet för att försöka sy ihop en resrutt åt frun, om den så får leda över halva Asien. Fru B:s svenska arbetsgivare kontaktar myndigheten och ber om en förlängning av fristen. Men får till svar att står det fyra månader så är det fyra månader. Lag är till att följas. Att pandemin gjort det omöjligt att leva upp till regeln är inte verkets problem. Kommer hon för sent, förlorar hon tillståndet. Hon kan söka på nytt förstås. Men måste lämna Sverige först.

Fru B är inte ensam om sitt öde. I dessa dagar återkallar verket mängder av tillstånd enkom av det skälet att personen inte kunnat ta sig hit i tid. Hur många? Det kan myndigheten inte svara på. ”Ärenden registreras inte på den detaljnivån.”

Det finns ett begrepp för det: illojal maktutövning. Syftet med regeln om fyra månader var ju inte att bestraffa arbetsgivare och anställda för problem som de inte rår över. Det var att kunna återkalla tillstånd som beviljats på falska grunder, framgår av propositionen (2013/14:227).  På Migrationsverket säger enhetschefen Daniel Grynfarb att man är medveten om detta, men anser sig inte kunna göra några undantag, så som lagen är skriven. Men då har verket förstås upplyst regeringen om problemet? Han vet inte. Kanske. Jag kollar. Justitiedepartementet har inte noterat en sådan upplysning.

Varför jag skriver detta? För att bilden av herr B, som överger sin arbetsplats (där han aldrig varit så behövd som nu) och irrar runt i världen för att tillfredsställa en robotaktig myndighetskultur är ganska svåruthärdlig. Men också för att jag vet vad som händer folk som tvingas verkställa absurda beslut. En del blir ledsna, utbrända och slutar. Resten vänjer sig. Och när de vanhandlat makten länge nog, känner nog en och annan att det ju knappast blir värre om de låter sina egna känslor påverka besluten. Och kanske även annat än känslor.

Så går det till när myndigheter korrumperas.

Låt mig avsluta med en god nyhet. Enligt Medieakademins förtroendebarometer ligger Skatteverket i toppen av listan, Migrationsverket i botten. Det är i vart fall inget fel på svenskarnas omdöme.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Ska man försvara asylrätten
får man inte låtsas
att den inte kostar något

January 18, 2016 /

DN 2016-01-18

Enligt TT har den tyska staden Bornheim portat asylsökande från badhusen. Bakgrunden sägs vara att sex kvinnor har klagat på att ha blivit ofredade i vattnet. Vad skall man tänka om detta?

Låt oss för resonemangets skull anta att allt stämmer. Att alla anmälningar är sanna och att Bornheim aldrig haft sådana problem förrän asylsökande dök upp på badhusen.

Vad skall man tänka om detta? Man kan börja med att minnas. För ett antal år sedan stod det ”Schweden nicht willkommen” vid ingången till några barer i en österrikisk skidort. Orsaken sades vara en lång rad incidenter där svensk ungdom på sportlov spytt ned dukarna och demolerat bohaget. Och då inga andra folkslag brukade uttrycka sin livsglädje på det sättet, drog krögarna slutsatsen att beteendet hade med svenskhet att göra.

Ingen kan påstå att de var helt fel ute. Svensk ungdomsfylla är så nordisk och så rituell att den borde ha en egen inhägnad på Skansen. Alltså var det inte helt tokigt att förknippa tölpaktigt beteende med kulturbakgrund. Kanske kunde samma sak sägas om tafsanden i bassängerna. Det skandalösa ligger förstås i att dra alla svenskar (eller asylsökande) över en kam. Om inte annat kunde någon ha tänkt tanken att tonåringar som sluppit ifrån social kontroll inte är de bästa exponenterna för sin hemkultur.

Problemet med debatten om asylsökande och kvinnofrid är att många debattörer tycks ha en låg uppfattning om medborgarnas förståndsgåvor. De tror att vi uppfattar ”kultur” som något statiskt; de antar att vi inte förmår tänka flera tankar samtidigt. Därför skall vi hindras från att ens diskutera ofredanden av kvinnor i termer av kulturkrockar. Som om allt tal om förtryckande kulturmönster riskerade att elda på xenofobin och urholka asylrätten.

Emellertid finns ingen konflikt mellan insikten att en del flyktingar har med sig unkna synsätt och oacceptabla vanor – och försvaret av asylrätten. Rätten till asyl är en räddningsplikt, inte en belöning för moderna tänkesätt. Inte heller brandkåren frågar efter de nödställdas bakgrund innan man börjar släcka. De räddar perser och blekingar lika, helt urskillningslöst. Det är bara sverigedemokrater som vill ha det annorlunda: asylrätten skall villkoras med likhet i kultur, tro och seder.

Jag tror att de debattörer som förnekar problemet med importerat kvinnoförakt (liksom rasism och antisemitism) vill väl. De tror sig motverka fördomar. De tycks inte förstå att de i själva verket gör det svårare för folk i nöd att få fristad i Sverige. De spär på mångas fördomar mot värnare av asylrätten, som påstås vara antingen blåögda eller tala mot bättre vetande. Skall man försvara den rätten på trovärdigt sätt får man inte låtsas att den inte kostar något i kronor, felbeslut och kulturfriktion.

Min sista iakttagelse är kanske för paradoxal för att bli förstådd av dem den gäller: De som tror sig försvara asylrätten genom att förneka kulturskillnaden mellan den svenska manlighetens attityd till kvinnor och den som dominerar i Nordafrika, Mellanöstern och Afghanistan (”män som män”), tycks inte fatta att de därigenom skriver under på Jimmie Åkessons idé om rätten till asyl: De flyktingar vi kan tänka oss att släppa in skall vara som vi.

Det är de inte alltid. Konstigt vore annars. Dock finns det hopp. ”Kulturen” verkar inte oföränderlig. Exempelvis var det länge sedan en alpkrögare kände sig tvingad att porta ungsvennar. Någon kulturvetare borde granska hur den anpassningen gick till.

Maciej Zaremba

Fast mellan lag och moral

November 5, 2009 /

 

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Slutreplik i debatten om de apatiska flyktingbarnen.

Rättsrötan på Migrationsverket beror inte på att personalen är främlingsfientlig, utan på att verket tvingats ta politiska hänsyn i sina beslut. Det skriver Maciej Zaremba i en slutreplik om de apatiska flyktingbarnen.

”I Maciej Zarembas svartvita värld verkar det vara självklart att alla asylsökande har skäl att få stanna. Att de alla uppfyller lagens krav …”, skriver Lasse Granestrand (DN 13/10).

Läs om denna mening och begrunda vilken omdömeslös person jag måste vara. Var och en som knackar på Sveriges passlucka vill jag släppa in, utan knussel och onödiga frågor. Kanske behöver de inte ens visa passet. Hur många kan de bli? Huu …

Ack, ja. Jag utlovar guld och gröna skogar åt den som hittar dessa idiotier i min krönika som Granestrand påstår sig referera (DN 11/10). Därmed sagt att det inte är så enkelt att debattera med Lasse Granestrand. Man får liksom inte ha sina egna åsikter i fred. Där man blottat en rättslig ståndpunkt klistrar han dit en migrationspolitisk agenda.

När ett antal individer protesterar mot att Sverige fortsätter att utvisa apatiska barn (DN 5/10) döper han dem till ”kultureliten” och undrar varför eliten inte går rakt på sak och talar om ”fri invandring” (DN 7/10). Han måste antingen mena att eliten vill ha fri invandring eller att eliten inte fattat att den blir följden om de sjuka barnen inte skickas ut. Blir det verkligen så? Vilket menar Granestrand? Om han inte vet själv kunde han fråga Henning Mankell, Göran Greider, Cordelia Edvardson och de andra elitisterna (över fyra tusen personer på http://upprop.nu/VTKG) vad de vill och hur de tänker. Det hade varit upplysande.

Det blir inte mycket till diskussion om man utgår från att den andre menar något annat än det han säger.

Min avsikt med den hypotetiska historien om Vägverket som försöker ransonera körkorten var att visa vad som händer när en (enligt grundlagen) självständig myndighet hörsammar politiska önskningar. Att rättsrötan hos Migrationsverket inte berott på att det skulle befolkas av xenofober, utan på att verket intagit oförenliga roller.

Mot detta invänder Migrationsverkets chef Dan Eliasson med stor emfas (DN 17/10). ”Om det skulle finnas en större sanningshalt i det som Zaremba påstår, är det en präktig skandal som borde skaka rättsstaten Sverige i sina grundvalar.” Hans myndighet skall endast lyda lagen, hälsar Eliasson, den tar inga som helst andra hänsyn.

Jag betvivlar inte att detta är generaldirektörens ambition. Men det är knappast en riktig beskrivning av hur Migrationsverket fungerat.

Så låt oss då skaka grundvalarna. Den näst högste chefen för Migrationsverket mellan 2004 och februari 2007 var rådmannen Lars-Gunnar Lundh. Under dessa år försökte han reformera verket ”att bli mer som myndigheter skall vara”, berättade han för mig sommaren 2007.

”När jag kom till Migrationsverket 2004 talade alla om ’pull-­effekten’ av ett beslut. Tankemönstret genomsyrade hela organisationen. Till och med vaktmästare talade om pull-effekten. Man menade att om vi låter en person från ett visst land stanna så kommer flera från samma land att dras till att söka fristad i Sverige. Ja, så kan det nog bli. Men det är inget som myndigheten kan göra något åt. Vi skall tillämpa bestämmelsen. En domstol kan inte låta bli att döma till fängelse av hänsyn till att det kan bli för dyrt för kriminalvården.

’Vem skall hålla i yxan?’ frågade man när det kom väldigt många bosnier. Men så får inte en myndighet resonera, svaret är ju givet! Det är bara riksdagen som kan strypa inflödet – genom att ändra utlänningslagen. Långt ifrån alla, men många på Migrationsverket trodde dock att det var deras uppgift att skruva på och av inflödet av utlänningar. När jag förklarade att det inte var deras uppgift kunde jag höra: ’Jaså, är du emot en reglerad invandring?’ Jag vill inte klandra enskilda medarbetare. Många var duktiga. Ytterst var det fråga om en kultur som genomsyrade verksamheten och som ledningen var ansvarig för.”

Lars-Gunnar Lundh menar att det var denna kultur som låg bakom en rad orimliga beslut. När han tillträdde fann han att verket fattat cirka 9 000 avvisningsbeslut där man visste säkert att beslutet inte gick att verkställa. För att ingen vågade flyga till Bagdad, eller för att Kuba inte släpper in kubaner som varit borta längre än elva månader:

”Trots den vetskapen beslutade Migrationsverket och Utlänningsnämnden att dessa människor skall avvisas. Vilket var ett fullständigt slag i luften och gjorde det omöjligt för dem att integreras i Sverige.

En viktig uppgift för myndigheten under mina år var att tillsammans med beslutsfattarna få en riktig syn på hur beslutsfattandet skulle gå till. Det viktigaste var att vi utan att snegla på konsekvenserna fattade beslut enligt lagen. Konsekvenserna fick riksdagen ta hand om! I den andan fattade jag själv ett antal vägledande beslut när det gällde bland annat irakier som innebar att de fick stanna.

Vårt system bygger på att politikerna stiftar lagar – som myndigheterna tillämpar. Gillar inte politikerna konsekvenserna måste de ändra lagarna. Men så har man inte gjort med migrationspolitiken. Man har försökt begränsa tillströmningen – genom att ha täta kontakter med de tillämpande myndigheterna.”

Lars-Gunnar Lundh säger att han inte känner till någon annan myndighet som fungerat på det sättet.

”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist. Till exempel bjöd Utlänningsnämnden in mig och verkets rättschef för att diskutera hur de skulle avgöra ett ärende som redan var avgjort av oss och överklagat till dem. Det skulle vara helt främmande för en hovrätt att bjuda in tingsrätten och undra ’hur tycker ni att vi skall göra?’ Eller så skickade de ett mejl som antydde att vi inte borde verkställa en avvisning till Eritrea – som de själva beslutat om. Varför inte? Jo, Sverige kan få kritik från UNHCR om ni verkställer, hälsade Utlänningsnämnden. Men då skall de för tusan inte fatta sådana beslut! Man måste ta ansvar för vad man gör. Man kan inte ha en agenda inåt och en annan utåt.”

Så långt Lars-Gunnar Lundh. Jag menar att han beskriver en ordning där det politiska ansvaret för flyktingpolitiken inte kan utkrävas, eftersom politiken gömt sig bakom ryggen på en myndighet. Som ställt upp på arrangemanget. Någonting är inte som det skall med rättstatens grundvalar.

Maciej Zaremba

Flyktingar som med råge uppfyller kraven kuggas

October 12, 2009 /

 

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

…för att efter åratal av överklaganden och ingripanden från FN till slut få tillstånd.

Antag att regeringen kommer på ett nytt sätt att begränsa bilismen. I stället för att reta upp folket med nya skatter antyder man för Vägverket att det utfärdas för många körkort.

En sådan antydan skulle förvisso strida mot grundlagen. En svensk myndighet är som en domstol. Den skall tillämpa lagen, inte uppfylla politiska mål. Körkort är för övrigt en rättighet. Uppfyller man villkoren skall man få det.

Med låt oss anta att Vägverket går regeringen till mötes. Man sätter upp ett internt mål: högst 70.000 körkort i år, i stället för det dubbla. Alla inspektörer förstår vad det innebär: Av sådana som klarade provet i fjol skall vi i år kugga varannan.

Följderna borde inte vara svåra att räkna ut. Folk överklagar, det blir gigantiska köer till uppkörningen, Vägverket dignar under arbetsbördan och kräver mer resurser av regeringen. Som försöker lösa problemet med en ny regel: Den som kuggats tre gånger får inga fler chanser.

Då blir nog somliga desperata. Falska körkort kommer i omlopp, liksom mutor och annat otyg. Någon tar sig av daga efter tredje avslaget, någon annan vinner mot Sverige i Strasbourg. Vägverket är den mest utskällda myndigheten och tidningar bombarderar regeringen med sockersjuka Lisa som har trettio mil till sjukhus, med flera upp­rörande fall.

Nu har trycket blivit för stort, nu finner regeringen en utväg. De riktigt förtvivlade (som har intyg på depression eller som uppviglat någon tidning) kan få lappen ”av humanitära skäl”. Efter tjugo år av sådana krumbukter är läget följande: Vägverket utfärdar lika många körkort som dessförinnan. Men nu är bara vartannat på riktigt, och resten beviljade av ”humanitära skäl”.

Nog skulle en sådan ordning skapa en del misstro i trafiken. ”Hur kör du blindstyre, är du humanitär, eller?” Troligen skulle Vägverkets tjänstemän korrumperas på kuppen. Börja fira kuggningar med champagne, kantänka.

Ja, jag har just beskrivit den svenska flyktingpolitiken, som det sett ut i över 20 år. Jag har en viss förståelse för den läsare som undrar om jag har alla hästar hemma. ”Vad har körkort har med asyl att skaffa?” Det mesta, kommer varje jurist att svara, utan att bli förstådd. Det är just det som är problemet.

Efter decenniers tricksande av det slag som antyddes ovan har vi nästan glömt att rätten till asyl inte är någon nåd. Den är en rättighet som tillkommer den som med skäl fruktar förföljelse i sitt hemland, vilket skall prövas i liknande ordning som ansökan om körkort. Eller om bygglov. Uppfyller man villkoren skall man få tillstånd. Här finns inget utrymme för generositet, eller njugghet, för den delen. Det gör det däremot när det kommer till folk som flyr undan svält och anarki eller som söker vård. Det är ”humanitära skäl”, men de är inte tvingande.

Om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen bör de skicka buketter till de största partierna, som tack för dimridåerna kring flyktingfrågan. Det är dessa dunster som är deras livsluft. Det framgår inte minst av reaktionerna på Gellert Tamas bok att många känner sig vilseförda av sina politiker. Att det inte är några ”riktiga” flyktingar som Sverige tar emot, utan människor som det i allmänhet är synd om. Stannar inte de allra flesta av ”humanitära skäl”?.

Ja, så kan det se ut. Bara knappt fyra procent av de som söker i Sverige beviljas flyktingstatus. Men varför var den andelen tio gånger högre på 80-talet och är det fortfarande i många andra länder?

Det har jag just berättat. Färre körkort, remember? Flyktingar som med råge uppfyller kraven (och skulle få asyl i andra länder) kuggas i Sverige, för att efter åratal av överklaganden, psykvård och ingripanden från FN till slut få tillstånd på nåder, av ”humanitära skäl”. Det är inte rationellt, inte värdigt en rättsstat, inte humanitärt – men det är mumma för demagogerna.

Jag noterar att journalisten Lasse Granestrand vill ha en ny vinkel på debatten (DN 7/10). Det finns en ”kulturelit” menar han, som i motsats till honom inte kan tänka analytiskt och som av det skälet önskar en fri invandring. Fast eliten inte säger det högt. Jag är övertygad om att han får svar från alla som känner sig träffade.

Maciej Zaremba

Gellert Tamas: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

October 1, 2009 /

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare.

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare. Maciej Zaremba läser en skakande berättelse om hur ett samhälle överger sina grundvärden.

Tisdagen den 7 mars 2006 slår polisen till. Samma dag på flera adresser, vilket antyder organiserad brottslighet. Fem personer tränger sig in i lägenheten, en av dem går fram till den orörliga barnkroppen, sticker en nål i den och klipper bort hårtussar. Föräldrarna får veta att de misstänks för att förgifta sitt barn. Haqiqat Agayeva lär inte glömma den dagen. ”Jag tappade verklighetsuppfattningen”, har hon berättat. Det kändes som att vara tillbaka i Azerbajdzjan. Kort därefter togs hon in på psykakuten.

Tillslaget utgjorde kulmen på två års intensiv opinionsbildning kring ”de apatiska barnen”. Den började på allvar i november 2004 då migra­tionsministern Barbro Holmberg upplyste riksdagen om att sådana barn ”bara fanns i Sverige”. Vilket förstods som att deras tillstånd inte var på riktigt. Tre månader senare berättade Holmberg om ett barn som tillfrisknat på en timme. Samma dag kungjorde ministerns ”nationella samordnare” Marie Hessle att apatiska barn sprang uppe på nätterna och smygåt när ingen såg på.

Under åren följde flera rykten som antydde att dessa flyktingfamiljer var riktiga monster. De tvingade sina halvvuxna barn att väta i sängen, svälte dem eller gav dem droger. En doktor Eriksson i Malmö sade sig veta att det var brom. Sveriges Radio (Väst) anklagade ett namngivet flyktingbarn för att simulera.

Det var som om vissa spärrar börjat släppa. En högerextremist som fabulerat på webben om ryska resebyråer – som lärde ut hur man låtsas sjukdom för att tillskansa sig uppehållstillstånd i Sverige – fick sin historia serverad som äkta nyhet i Svenska Dagbladet
(24/11 -05). En statlig utredning åberopade som enda referens en doktor Jackson som aldrig sett ett apatiskt barn men visste att de simulerade. (Doktor Jackson menar vidare att det är ”judar” som ligger bakom de apatiska barnen. Fast den förklaringen kom inte med i utredningen. Hans åsikter i övrigt kan inhämtas på Nationaldemokraternas hemsida.)

Trots att de apatiska barnens symtom fanns beskrivna i läroböckerna (”Katastrof- och försvarspsykiatri”, 1982) började också sjukvården bete sig som om sjukdomen inte fanns. I Jönköping vägrade psykiatrin att ens undersöka ett förtvivlat barn. Vid Danderyds sjukhus den 20 juli 2004 fick häpna åskådare se hur en skötare släpade en kraftlös 13-åring till entrén medan han sparkade pojken på hälarna: ”Han kan gå … pappan tittade på ett tv-program om hur man gör för att få stanna i Sverige, så här gör de, vi vet.”

I augusti 2006 kom resultatet av polisens tillslag mot Haqiqat Aga­yeva och andra flyktingfamiljer. Inga ”tecken på vanvård, misshandel eller drogning har kunnat påvisas”, sammanfattade åklagaren. Dessförinnan har man avfärdat talet om ryska maffior, drogningskurser med mera. Anklagelserna var ogrundade.

I dag, tre år senare, får vi veta att de inte bara var ogrundade. De var fabricerade.

Polistillslaget var frukten av en manipulation av två statsfunktionärer: regeringens nationella samordnare Marie Hessle och Annica Ring på Migrationsverket. Så ser det faktiskt ut. Syftet var att påverka opinionen och riksdagen att stödja regeringen Perssons hårt kritiserade praktik att avvisa svårt sjuka barn.

Det är ett av budskapen i Gellert Tamas 600-sidiga ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”, som utkommer i dag.

Låt oss inse vad det betyder. Det handlar om söndertrasade flyktingfamiljer, med livsfarligt sjuka barn, av vilka somliga bevittnat mord och våldtäkter på närstående. Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättstaten och värna de svaga.

År 2003 skrev Bo Strömstedt att eftervärlden kommer att betrakta dessa avvisningar ”med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar”. Ärkebiskop K G Hammar såg dem som ett övergrepp i nivå med baltutlämningen. Då kunde de bara ana dimensionerna av detta haveri. När Tamas ber mytforskaren Bengt af Klintberg analysera de historier som Marie Hessle med flera spritt om flyktingarna associerar af Klintberg till sägner om judar som rövar bort kristna barn för att dricka deras blod. ”Det är befogat att dra de parallellerna.”

Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt. Det han påstår synes pedantiskt belagt och Gellert Tamas har knappast råd med annat. Han har valt att namnge ett hundratal läkare, poliser, tjänstemän, journalister och andra som antingen ansvariga eller medlöpare i denna flyktingmobbning. Vi får rentav veta vad de tre hos Kriminalvårdens transporttjänst hette som i juni 2004 övergav den svårt sjuka Jennifer på en förläggning i Märs­ta, utan att bry sig om huruvida någon skulle ta hand om henne.

Det är demokratisk pedagogik. Tamas påminner om att samvetet inte kan delegeras uppåt. Att det inte duger att kasta hela skulden på en handfull makthavare.

”De apatiska” i titeln syftar inte på flyktingbarnen utan i första hand på riksdagen, vars majoritet (av S och M) accepterade Barbro Holmbergs slutsats att ifall de sjuka fick fristad skulle landet invaderas av falska flyktingar. Jag håller med Miljöpartiets Gustav Fridolin: Det var ett närmast rasistiskt antagande. Så kanske hade ”Ormens ägg” varit en bättre titel.

Tamas visar nämligen att det räckte att några få resoluta makthavare, med regeringens tysta medgivande, började blinka samförstånd till en främlingsfientlig opinion för att demokratins fästpunkter (läkaretik, pressetik, ämbetsmoral) skulle krackelera. Plötsligt blev det rumsrent på ett ämbetsverk att fira avvisningar med champagne eller skämta om ”den slutgiltiga lösningen”, som Annica Ring kallade deportationen av de sjuka barnen. Oroväckande många läkare började säga vad de trodde förväntades av dem (25 verksamhetschefer avlade en lojalitetsförklaring till regeringens idé att apatiska barn tog skada av sjukvård). Läkare med integritet förtalades eller tvingades bort från sina poster. Och i seriösa tidningar uppträdde nationaldemokrater och skrävlare som medicinska experter. Medan invändningarna blev refuserade.

Trots att en rad läkare och journalister gjorde sitt yttersta för att gendriva ryktena fick de nästan karaktären av etablerad sanning. Också i de mest upplysta sällskap kunde den som efterlyste bevis för att barnen simulerade mötas av medlidsamma leenden.

Det är en skrämmande och oerhört lärorik läsning. Man förstår bättre hur ett Machtübername skulle kunna gå till. Som en liten strömkantring till en början, fredligt, stegvis och med ögontjänare i de flesta rollerna.

Det är bland annat denna kvalitet som gör ”De apatiska” till ett av efterkrigstidens viktigaste repor­tage. Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.

När ett svenskt missförhållande avslöjas brukar vi trösta oss med att det i varje fall inte var värre än i andra länder. Men med de apatiska barnen förhåller det sig tvärtom. I Tyskland, i Kosovo och i Europadomstolen (som stoppat en rad avvisningar) kan folk inte förstå hur någon stat kan misshandla ett sjukt barn på det sättet. Så låt mig referera Gellert Tamas:

De svenska läkare som av Mi­grationsverket tubbas att intyga att barnen är ”transportabla” får försäkringar av verket att det väntar vård i hemlandet. Men staten ljuger. I regel bär de svenska funktionärerna barnet ur flygplanet, lägger det på en bänk i ankomsthallen, och återvänder hem.

Eller, oktober 2003. Anisas familj har efter fyra års ansökande och avslag accepterat att avvisas till Belgrad. De har bara ett önskemål: att få åka tåg, eftersom den 15-åriga Anisa (som går på högstadiet i Malmö) lider av svår flygfobi, vilket två läkare intygar. Då blir det tvångsavvisning med flyg, bestämmer polisen. Oändligt mycket dyrare, förstås, men kanske gäller det att visa vem det är som bestämmer? Hämtning med piketstyrka, väldig brådska och våld.

På det specialchartrade planet får Anisa panik. Då tvingas hon ned på golvet och får ligga i två timmar fastkedjad i korsställning mellan flygsätena. Hon ropar på sina föräldrar. Men de får inte trösta henne, har avvisningsteamet bestämt. Svälj också detta: Arisa måste bäras ut från planet. Allt gick så fort att familjen efter fyra år i Sverige varken fick med sig ytterkläder, identitetshandlingar, pengar eller skor.

”Ren sadism”, kommenterade Anisas svenska läkare, Olle Erlandson. Å, nej. Normal, generös, föredömlig svensk flyktingpolitik. Den humanaste i världen. Fråga minister Holmberg. Eller om det är Billström han heter.

Denna svenska mardröm är nämligen inte över. Endera dagen skall 19-årige Tair Maripov, sondmatad sedan två år, dumpas på någon bänk i Kazakstan. Om Tobias Billström säger att det inte är hans ansvar, vilket han brukar säga, kan ni sluta att ta den mannen på allvar. Det är regeringen som bär ansvaret för dessa nedrigheter. Migrationsverket är bara instrument.

Jag skulle skriva en recension, men den ser ut som en debattartikel. Kan man avge ett bättre omdöme om ett reportage som vill väcka debatt? Så låt mig bara slänga in att jag emellanåt irriterats av Tamas missbruk av deckarens stilgrepp ”klockan var exakt 5:43 när…” och liknande. Men det är petitesser. Där­emot är avsaknaden av namnindex svåruthärdlig i en sådan uppslagsbok till samtiden.

Maciej Zaremba

 

© 2024 maciej zaremba

Theme by Anders Noren — Up ↑