Euro-orphans fanns långt innan ”Uppdrag granskning” kopplade ihop dem med rut-avdraget.

I onsdags visade SVT ännu ett oumbärligt reportage från ”Uppdrag granskning”. Det handlade om ”Euro-orphans”, barn i fattigare europeiska länder vars mödrar överger dem i långa perioder för att i Sverige eller Tyskland städa ihop till deras framtid. Men eftersom det inte var kontor som de städade utan svenska medel­klassvillor blev den moraliska laddningen stark. Här vittnade Svensson om hur han tack vare hemhjälpen Biruta äntligen fick tid att leka med barnen, vilket lättade hans samvete. Där grät samma Birutas barn i Riga av längtan efter sin mamma.

Starkt och, som sagt, oumbärligt. De välmående skall inte hållas ovetande om vilka som betalar för deras välmåga. Så varför kände jag ett lätt obehag inför anslaget? De lettiska mödrarna och deras barn skildrades förvisso med stor respekt och medkänsla. Men de reducerades samtidigt till just detta: föremålet för medömkan, vilket ju inte är samma sak som inlevelse. Som om ambitionen att väcka svenskarnas samvete tagit över nyfikenheten. Kanske begär jag för mycket. Men efter att ha hört Randi Mossige-Norheims radiodokumentär om samma fenomen (29/4 2006) vet jag att det faktiskt är möjligt att skildra nödlidande utan att de krymps till illustrationer av sin nöd.

Skuldkänslan är en farlig rådgivare. Det är lätt hänt att den förvrider perspektivet. Naturligen upprörd över reportaget söker DN-kollegan Johan Croneman (DN i går) efter roten till det onda och han finner den – i rut-avdraget. ”…här är ett politiskt beslut, här är en reform – ’Uppdrag granskning’ visade upp reformens effekter. Vad säger du Maud?”

Reformens effekter? När man följer valrörelsen kan man visserligen få för sig att det inte finns en ödesfråga på planeten som inte kan överskuggas av en svensk skattesats. Men att tro att det var avdraget för ”hushållsnära tjänster” som satte i gång migrationen i Europa är att gå för långt.

Euro-orphans har funnits i decennier. Men före rut-reformen arbetade deras föräldrar i regel svart och vistades olagligen i Sverige. Därför uppträdde de inte med namn och bild i tv-reportage. Med rut fick en del av dem en minimitrygghet, försäkring och laglig status. Nu var det inte ”en liten lettiska” längre, nu var det Biruta, som hade ett ansikte och längtande barn. Det är det enda moraliska problemet med rut, och det är inte Birutas problem utan den svenska medelklassens: att dilemmat blir synligt.

Man kan förstås försöka göra det mindre synligt igen, ifall skuldkänslan är för tung att bära. Avskaffa rut, till exempel, så att Biruta och Renate får gå under jorden. Bara man inte tror att man därigenom gjort världen bättre.

Maciej Zaremba