Author: maciej (Page 2 of 4)

Ett reportage i fem delar

April 2011

Dessa artiklar finns även utgivna som bok på förlaget Natur & Kultur.

1. Så vandaliserade kommunen en skola

 

Det ser ut som ett flyktingläger. Ett tiotal baracker från ett uthyrningsföretag utslängda på en åker. En grusplan, några bänkar, en klätterställning i plast. Man måste komma nära för att tyda skylten: ”HC-education.” En skola, alltså. Men det första intrycket är inte helt fel. Elever som trängs där inne är en sorts flyktingar. De flesta från Tolvåkerskolan i Kävlinge kommun, en knapp kilometer härifrån.

Det är numera ingen ovanlig syn. Några hundra meter från den kommunala skolan ett provisoriskt bygge – eller kanske bara en skylt på en kontorsfasad. Studema, Lust och Lära. Trilobiten … Några trängs i provisorier, andra har flyttat in i övergivna skolpalats. I en industrilokal i Hjärup hittar man ”Skånska småstadens kulturskola”. Här är det lärarna som är flyktingar, får jag höra. Från Höjaskolan i Malmö.

Flykten från Tolvåkerskolan har i varje fall en begriplig anledning. Under de senaste fem terminerna har den klass som nu heter 9 A varit med om åtta rektorer och femtiotvå lärare, inte sällan okunniga i sitt ämne. Somliga stannade bara en vecka, andra blev sjukskrivna efter två. En blev hämtad med ambulans, efter ett nervöst sammanbrott.

När man läser sådant tror man gärna att det var ungdomen som skrämt pedagogerna på flykten. (Dagens ungdom, det vet man, har ingen respekt … Men tänkt om respekt är något som måste förtjänas?) I Kävlinge, så mycket är säkert, är det inte buslivet som lärarna flyr ifrån. Man kunde faktiskt säga att de flyr från varandra.

Det här reportaget handlar om två olika saker. Om svenska skolor – och om den svenska skolan. Skolorna kan vara högst olika. Dyster förvaring i ett kvarter, rena drömfabriken ett stenkast därifrån. Den svenska skolan har aldrig förr varit så olik – eller så ”olikvärdig”, som det heter. Och så valfri … Jag anar att terapeuterna vädrar morgonluft. Det lär bli synd om en del familjer den dag barnet inser hur fel föräldern valt.

När socialdemokraten Mikael Damberg säger att skolan är ”i fritt fall”, är det bland annat det han menar. Den svenska grundidén om jämlik skola ser ut att gå i kvav. Och värre – den drar med sig det som en gång skapat grunden till välståndet: att svenskar varit ett så välutbildat folk. I andra länder kan kurvorna över skolresultaten gå upp och ned. Här har de lutat stadigt nedåt i nära tjugo år. Det som en gång varit ”världens bästa skola” guppar bland medelmåttorna av jämförbara länder: Numera har svenska sexton-åringar svårare för modersmålet än de i Estland eller Polen.

Men det mest plågsamma är förstås att alla de reformer som skulle göra skolan till en farkost för klassresan har fått ingen – eller kanske motsatt effekt. Arbetarpojkens uppförsbacke till högskolan tycks brantare i dag än för femtio år sedan. Han hade haft en statistiskt bättre chans om han i stället fötts i Belgien. Det verkar som om skolan är i färd med att återuppbygga klassamhället.

Det finns de som vill göra partipolitik av eländet. Se, det var först år 2000 som elevernas kunskaper började rasa! Ja, men när de började i första klass hette skolministern Göran Persson. Och för övrigt har partierna sedan 1989 inte varit oense i skolfrågor. Borgerliga regeringar fullföljde lojalt vänsterns reformer och vice versa.

1989 var ett minnesvärt år. I Prag skramlade folkmassorna på torgen med nyckelknippor mot kommunismen. Utanför Sveriges riksdag skramlade lärare med nycklar mot skolans kommunalisering och mot Göran Persson. De strejkade, de demonstrerade och det fanns de som grät på riksdagsläktaren dagen då Göran Persson fick sin vilja fram.

Det var så han bevisade sin duglighet. Körde över det ena lärarfacket, tubbade det andra med lönelyft, avpolletterade motståndsmännen inom rörelsen. Många blev imponerade av dådkraften. Kommunalråden, som länge önskat att få bestämma över sin näst största budgetpost, blev tacksamma förstås. Det är nog riktigt som det sägs, att detta kraftprov var Göran Perssons väg till makten. Två valförluster senare kan man undra om inte den bedriften kostade socialdemokratin makten.

Ännu år 1994 visade enkäter att om skolan varit den enda valfrågan skulle Socialdemokraterna få dubbelt så många röster som Folkpartiet. År 2006 var relationerna omvända: Folkpartiet dubbelt så stort som Socialdemokraterna, 36 mot 18 procent. Valet år 2010 blev historiskt: för första gången var det skolan och inte jobben eller vården som medborgarna fann viktigast.

Var det kommunerna som undergrävde likvärdigheten och urholkade kvaliteten? Somligt talar för det. År 1989 fanns det 1 700 lektorer i våra skolor. 200 av dem återstår i dag. Men varför flyr de högst bildade den svenska skolan när de inte flyr den finska, som också den är kommunal? Och bäst i Europa, om man får tro tabellerna.

Låt oss återvända till Kävlinge utanför Landskrona och en stämningsbild från skolvärlden anno 2010. Det är oktober. Föräldrar till klass 9 A har krävt ett möte. Nu skall kommunens kulturchef, som basar över skolchefen, presentera sin krisplan. ”Vi har varnat honom”, berättar en förälder. ”Där inne sitter hundra till som vill ha klart besked. Och de har blod i blicken.”

Uppenbarligen tog inte kulturchefen varningen på allvar. ”Vi måste bli bättre på … vi skall titta på den biten … vi överväger åtgärder … kostnadseffektiva…” Då drog någon ut sladden ur hans dator. ”Du har talat färdigt. Sitt ned.” Varpå föräldrarna körde sin egen powerpoint.

Först kom en bild på en oljerigg i rök och flammor. ’Deepwater Horizon’ är vår skola. Och du är vd för British Petroleum. Du ser detta och du snackar kostnadseffektivitet? Det är brandbåtar du skall skaffa fram!” Därefter projicerades skolledarnas tidigare kväden: ”Vi har varit dåliga på att hantera detta tidigare. Men vi skall bli bättre …”

Så har det låtit i tre års tid. ”Det är otroligt”, säger en förälder, ”skolchefen hänvisar till strategen, strategen till politikerna, politikerna till rektorn, rektorn till skolchefen … Allt rinner av dem, här är det helt omöjligt att utkräva ansvar.”

Så vad är det som har hänt? Vi sitter i en gul villa bland hästhagar och golfbanor, på parkeringen bättre fordon. ”Min dotter gråter när hon kommer hem från skolan … 29 elever i en matteklass, de får kramp av att hålla handen uppe … min son är dyslektiker men får ingen hjälp, jag får betala stödläraren själv … lärare kan inte sina ämnen … slöjdläraren håller klass i tyska och matematik … Matteläraren byts ut var tredje vecka, hur skall barnen få betyg? Man säger att lärarna skall konferera om eleverna. Hur? När? De har aldrig rast samtidigt!”

Föräldragruppen har en förklaring: Denna kommun saknar skolvision, kvalitetsansvar och ledarskap. Utom när man skall sparka en rektor som inte håller budget. Då finns det kraft! Men att hålla budget är inte lätt. Kävlinge spenderar minst i Sverige per elev. Trots att kommunen går med överskott, 60 miljoner, det har föräldrarna tagit reda på.

Skall vi säga att när skolan blivit kommunal så fick lokala traditioner genomslag?

”Här har utbildning aldrig stått högt i kurs”, får jag höra, ”för det krävdes ingen skola för att karva i kadaver.”

Det är Scans (nedlagda) slakteri det syftas på. Nej, Kävlinge har andra ambitioner. Sedan decennier tävlar man med Vellinge om rikets lägsta kommunalskatt. (Just nu leder Vellinge med ett öre.)

”Gärna högre skatt, om det är vad som krävs”, säger en förälder. Fler skattevilliga? Alla åtta räcker upp handen.

Då har det gått långt, tänker jag. Aktionsgruppen som föreläser för mig bland gustavianska möbler är nästan alla företagare, konsulter, advokater. Men nu vill de ha högre skatt. Och som vi strax skall se – även mera stat.

Då har jag kommit till Kävlinge i onödan? Förklaringen tycks stå i statistiken. Efter kommunaliseringen blev skolan lovligt byte för gnidiga budgetchefer. Fattas det pengar till sophämtningen? Vi höjer hyran för gymnastiksalen! Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder). Onekligen har många skolor satts på svältkonst. Det är bara det att just i Kävlinge är detta inget nytt. Här har folkvalda snålat i ett decennium, utan att deras skolor gått i däck.

Lokaltidningar har skrivit spaltmeter om Tolvåkerskolan. Jag läser och förundras. Här uttalar sig rektorer, där rasar föräldrar, Skolinspektionen mullrar i bakgrunden. Ungdomar gråter ut. Men nästan ingen lärare bland dessa röster. Kan det vara ett spår?

Bengt Olsson slutade som rektor på Tolvåkern 1998. Han tror inte att det räckte med snålheten för att sänka hans gamla skola. Snålheten behövde vapendragare. Det är en lång historia, menar han. När han är färdig med den framåt kvällen, tänker jag att hans liv bildar en märklig parentes i svensk skolhistoria. Småbrukarsonen från Markaryd, den förste i sin släkt att läsa på högskola, blir år 1998 Kävlinges siste rektor med lika hög utbildning som deras vilka gjorde hans klassresa möjlig. Fil mag med geografi, ekonomisk historia, pedagogik, sociologi, statskunskap och nationalekonomi … högsta betyget i lärarskicklighet. Det sista är adjunkt Bengt Olsson särskilt stolt över.

Olsson var rektor i kommunen i 23 år, fram till 1998. Efter honom har ett tiotal avlöst varandra på den posten. Några kom från skolan, andra från fritids, eller från en socialbyrå. Fast Olsson menar att redan när han läste till lärare på 60-talet fanns det onda tecken. Skolan skulle bli en spjutspets mot framtiden, sade man, skapa en ny och bättre människa. Han tyckte att metoderna såg ut att ta fram det sämsta ur den gamla. Grupparbete i stället för lektioner … ”Men i ett lag av barn tar de starka över och stöter ut dem som avviker.” Och varför skulle brist på hyfs kallas något annat? Det var auktoritärt, kom det att heta, att be eleven ta av mössan. Det kvävde elevens spontanitet. Olsson hade som ung röstat socialdemokratiskt, nu bytte han parti.

Han minns särskilt en magister som inte ville lära barnen skrivstil. De skulle texta. Olsson förstod aldrig varför. ”Men stygga tungor sade att om barnen inte längre kunde läsa de äldres handstil skulle de inte smittas av föråldrade tankar.”

När han blev rektor märkte han att det var de svagaste lärarna som var mest roade av nymodigheterna. Det lät så fint med ”lagarbete”. Ja, i ett lag är det lättare för den late att dölja sin okunnighet. ”Temaarbete”? Också tveksamt, säger Olsson. Lärare är inte utbytbara hur som helst. Det är faktiskt ett konstnärligt yrke.

Så länge skolan förblev statlig höll han emot. Efter 1991 blev det svårare. En dag försvann skylten ”Rektor” från hans dörr. ”Platschef” stod det i stället. Han bad vaktmästaren byta tillbaka. ”Är det inte fantastiskt. Än i dag kan ingen säga vem som fattade det beslutet.” Sedan fick kommunen för sig att rektorer skulle rotera mellan skolorna. ”En idé de fått från Volvo. Lågstadielärare skulle bli rektorer för högstadiet. Sådant kanske fungerar på en monteringsfabrik. Men knappast ens på bygget. En verkmästare som inte förstår sig på hållfastheten, han lär få problem.”

”Den här kommunen”, säger Bengt Olsson, ”är van att hantera döda ting. Gator, fastigheter … När de fick skolan trodde de att det var samma sak.” Det behövdes ingen utbildning för att styra skolan, fick han höra, ”det viktiga var lämplighet, att man passade på kommunkontoret”. Han vet inte vad de många kulturcheferna hade för bakgrund, utom att de saknade rätt utbildning och erfarenhet. Han tror inte att det är ekonomin som förklarar det som hänt. Han tycker att jag borde ta närbilder på skolkulturen.

I maj 2008 får Inger Ljungbro, rektorn för Tolvåkerskolan, beskedet att hon till hösten får mindre pengar till högstadiet. ”Det var inte förhandlingsbart, sade de. ’Du har de pengar du har’.” Det är redan minst i Sverige per elev. Vad skall hon göra? Hon slår samman. Nu blir det 30 i stället för 23 i varje klass.

Föräldrar gör uppror, håller barnen hemma i protest, kallar till krismöten, ringer till redaktioner. Fyra dagar före skolavslutningen får Inger Ljungbro ett samtal från lokalbladet. Som fått uppgiften att hon blivit uppsagd. ”Har jag?” Strax ringer hennes assistent: ”Skynda dig, de håller på att slänga ned dina papper i sopsäckar.”

När höstterminen börjar landar tre nya rektorer på denna skola. Två år senare överlämnar lärarfacket en sjutton sidor lång klagoskrift till lokaltidningen. Jag kan ana varför redaktörerna inte tog det på tillbörligt allvar. Den ilskna tonen gör ett ovederhäftigt intryck. Dessutom vill författarna inte framträda med namn. Men med lite möda kan man hitta till källorna och få somligt bekräftat. Varsågod, några fler kulturbilder från Kävlinge kommun.

NO-lärarna på Tolvåkerskolan har en hörna för sig, med ett stort runt bord, hyllor och diverse macka­pärer för experiment. Man brukar samlas där kring sitt ämne, ibland kommer elever för att skriva ett försenat prov. En dag på hösten 2008 är bordet borta. ”Vi har slängt det”, meddelar rektorn. Lärarna skall inte sitta där. Nu är det lärarlag som gäller. ”Vi skaffade ett nytt bord, men efter några veckor var det borta. Frågade vaktmästaren var det tagit vägen. ’Det får jag inte säga.’”

En samhällslärare: ”De slog sönder hela undervisningen. Jag skulle vara i en klass i tre veckor, sedan i nästa och i nästa. 210 elever under en termin. Somliga hann jag aldrig träffa – men skulle ge dem omdömen – i fyra ämnen! Det var ’tematisk undervisning’.”

”I stället för matte, svenska, historia skulle det vara ’Sex och kärlek’ eller ’Vatten’. I åtta veckor! Vi har haft tema förr, men inte i stället för ämnen. Hur skulle jag få in tryckläran på temat ’Narkotika’? Hur kan man begära av en lärare som inte kan kemi att genomföra experiment? Han blir ju en säkerhetsrisk, om inte annat.”

Men så var det bestämt, och så blev det. En svensklärare fick undervisa i engelska, matte, historia … ”På mitt schema står att jag hade svenska i 9 A, men då sitter min klass och sysslar med fysik på egen hand. De ställer frågor till mig – som jag inte kan besvara. Många elever tyckte i början att det var kul med dessa teman. Sedan blev det kaos.”

Det är särskilt en händelse som fastnat i det kollektiva minnet. De nya rektorerna har synpunkter på matematik. De är förvisso inte mattelärare. (Sanningen att säga var ingen av dem behörig att undervisa i något ämne på högstadiet.) Men de menar att läroböckerna skall bytas ut. Mattelärarna håller inte med. Så en dag när de kommer till arbetet har de tre kvinnorna rullat in en sopcontainer i deras ämnesrum. ”Där stod de och slängde 400 matteböcker och våra papper, undervisningsmaterial, gamla prov … Det var helt overkligt. Som ett vansinnesryck.”

Kanske inte så konstigt att en del lärare gör motstånd. Betygsättningen är ju faktiskt en ämbetsutövning, med den nya ordningen blir det rena lotteriet. Men det är viktigt att alla blir godkända. ”Jag vill sätta IG, får då höra från rektorn att ’jag skall hitta kvaliteter hos eleven’ som får det till godkänt.”

De som stretade mot fick det besvärligt. Kunde få ett sms mitt under en lektion med order att infinna sig hos rektorn och få utskällning för felaktig vandel. Som kunde bestå i att de bett en ungdom att ta av sig mössan. Eller kanske flytta till en annan bänk. De kränkte eleverna, fick de höra. Sedan fick de återvända till sin klass.

Två av dem berättar att de av kommunens personalchef fick veta att de stod på en lista över lärare som ”skulle bort”. Jag ringer vederbörande, han vill inte prata. Men hans folkvalda chef är mindre medievan. Charlotte Lindblad, moderat ordförande i kulturnämnden säger att visst, det var fem lärare som man bestämde skulle ”lyftas ut”. De passade inte i det nya arbetssättet. ”De ville styra och bestämma, det ingick inte i deras uppdrag.”

Hur ”lyfter man ut” en lärare som inte vill betygsätta barn han inte träffat? I mars 2009 hoppar en elev upp på lärarens rygg, som skakar av sig bördan. Samma dag blir han polisanmäld (av sin rektor) för barnmisshandel. Han suspenderas och hans mejlbox blockeras. ”Rektorn frågade mig inte ens vad som hänt. ’Du är avstängd’, sade hon.” (Rektorn vill inte svara ja eller nej på min fråga om hon hört läraren innan hon anmälde honom.)

Polisen betraktar inte angivelsen som seriös och lägger ned det hela. Det ändrar ingenting. Denne lärare är efter 32 år på skolan inte välkommen på sin arbetsplats. Han måtte ha varit populär: Föräldrar protesterar och när hans elever fått veta vad som hänt går halva klassen över till det flyktingläger som berättelsen började med.

De får sällskap av ett hundratal andra. År 2009 är det full kris på Tolvåkern. Var femte elev har flytt, lärare säger upp sig, nya anställs, stannar i en månad. När vi skriver 2010 har varannan slutat, sjukskrivits eller blivit uppsagd, varför eleverna i klass 9 A undervisats av 52 olika pedagoger. Och i december skrivs historia. Klassens föräldrar vädjar till skolministern. Deras tålamod är slut. De vill att staten rycker loss skolan ur kommunens grepp. Tvångsförvaltning kallas det, 15 kap 15 § skollagen: ”Har en kommun grovt eller under en längre tid åsidosatt sina skyldigheter …”

Skolinspektionen kommer, granskar och ger föräldrarna rätt på alla punkter. I beslutet, tecknat i december 2010, står att skolan inte lever upp till minimikraven på struktur, ledning, ordning eller uppföljning av vad eleverna lär sig. ”Elevernas rätt till utbildning äventyras.” Men då tar väl staten över? Nej, Jan Björklund väljer att avvakta. Det kan tänkas vara av snällhet. Eller så är han rädd att starta en lavin?

Medan detta skrivs löper en frist för Kävlinge kommun. Under hot om vite skall man till sommaren leva upp till kraven. I höst skall staten åter granska om det finns skäl för tvångsförvaltning.

Då är väl allt väl, ordningen återställd? Jag tror inte det. Skolinspektionen har dömt ut en skola i förfall, men inte granskat orsakerna därtill. Och när Lärarnas Tidning rapporterar från Tolvåkern nämns ingenting om sönderslagna ämnen, lärare som mobbats ut eller som skulle ”lyftas” ut. Vi skall tro att mager budget och vikariebrist förklarar haveriet. Rätt märklig underlåtenhet, kan man tycka, i en facklig tidning. Var det gräsligt bråttom? Eller, hemska tanke, råkade de utmobbade tillhöra ett annat fackförbund? Vad är det för tabu som hindrar ett organ för lärarfacket från att beskriva ett pedagogiskt haveri när de ser det?

Det är ju ingen hemlighet hur det var tänkt. ”Hon kom med ett batteri av idéer som kan fungera på små barn, men inte när man skall lära femtonåringar matte. Och hon skulle genomföra det med våld”, berättar en av de utstötta.

Till min förvåning instämmer nämnda rektor i beskrivningen, dock inte i kritiken. ”När det gäller det pedagogiska ledarskapet är det ingen skillnad på yngre och äldre barn”, förklarar hon. Ja, hon hade fått uppdraget från kommunen ”att göra en turn-over, helt ändra verksamheten”. Nej, det togs inte väl emot. Efter en månad genomförde lärarfacken en enkät. 32 av de 35 som deltog saknade förtroende för sin nya rektor. Hennes svar stod att läsa i lokaltidningen: ”de måste förändra sitt sätt att undervisa. Det är inte för att de vill förändra sig utan för att de måste.”

Hennes förändringskrav: lärarna var för inriktade på ”faktakunskaper”, vilket var gammaldags. Deras kunskapssyn var fel. Och de tog för mycket plats, det skulle vara mer elevstyrd undervisning, inte ”lärarstyrd”. ”Elevernas mående” måste stå i centrum. De skulle lära sig att analysera och dra slutsatser på egen hand. ”Problembaserat lärande”. Också ämnena tog för mycket plats, det skulle vara tema, vilket är mera lustfyllt. Det finns ju så många andra kunskapskällor än läroböcker, som internet och mp3.

Efter knappt två år ansåg hon att hon genomfört reformen och drog vidare till annan verksamhet. Nej, det var aldrig hennes mening att stanna längre tid på denna skola.

Då vill man veta om kommunen visste vad den gjorde. Visst, rektorn hade stöd från högsta ort. Ordföranden i kulturnämnden Charlotte Lindblad säger att det fanns en bred politisk enighet för att göra skolan ”mer modern”. Med en rektor misstrodd av lärarna? ”Vi förstod att det var uppförsbacke.” Och hur är en modern skola? ”Där elever lär sig att söka kunskap själva.” Och mera? ”Lagarbete och tema … man kan plocka upp kanske matematik eller samhällskunskap eller kanske språk och gör det tematiskt.” Och så skall det vara ”individualiserad undervisning”. Hur är den då? Det kan Charlotte Lindblad inte svara på. Hon är politiker, inte didaktiker, säger hon.

Det är synd om niondeklassarna i Tolvåkerskolan. De lär få svårt att komma in på ett bra gymnasium. Men kanske har deras prövningar ett gott med sig. De kan hjälpa oss att förstå den svenska paradoxen: att kommuner som betraktar skolan som besparingspost visar en sådan entusiasm för alternativ kunskapssyn, ”elevaktiv pedagogik” och annat garanterat oauktoritärt.

Hur många Kävlinge finns det? Svårt att veta. Inte ens om Kävlinge hade vi fått höra om det inte vore för föräldrar till elever i klass 9 A. Som råkar vara relativt välbeställda, juridiskt kunniga, mediesmarta (femton helsidor i Sydsvenskan) samt för sin utkomst oberoende av den kommun de ställer vid skampålen. Men kanske ännu viktigare – som har något att jämföra med. En kom nyss hem från Japan, en annan från Italien ”för att mitt barn skall få en bra skola, kan du tänka!”. Hur många andra har redan vant sig? Eller fåtts att tro, att när en skola går åt skogen så är det för att barnen inte håller måttet?

Maciej Zaremba

2. ”En förolämpning mot barnen.”
Så sänkte skolan kraven på läskunnighet

DN 2011-04-05

Utrymningen måste ha gått hastigt till. Uppbrutna skåp i korridorerna, i rummen möbler som staplats på varandra. Här och var kartonger till hälften fyllda med skolböcker och diverse skräp. Ur en hög på golvet tar jag upp ett blått skrivhäfte. Det har tillhört Sahar i klass 8 D. Hon skriver om Gustav III:s längtan efter makt. Inlevelse, välformulerat, driven handstil … Det känns inte rätt att utan lov bläddra i dessa häften. Här finns också röda hjärtan och bekännelser: ”Sahar älskar …”

Å andra sidan har de legat här i nästan fyra år. Jag säger mig att Sahar skulle bli glad om någon enda läste hennes alster. På fem skrivböcker hittar jag ett spår av lärarblick: ”Alldeles för kort. Bra avslut. Bygg ut med mer spänningsdetaljer.”

Sahars lärare hade nog annat att tänka på. När denna skola utrymdes på våren 2007 var det av omsorg om personalens liv och lem. ”Skräckskolan”, stod det på löpsedeln i Kvällsposten, och för en gångs skull var det ingen överdrift. Det sköts raketer i korridorerna, bokhyllor vältes, ”hora” var ett gängse tilltalsord, elever örfilade upp lärare eller smetade in deras bilar med ägg. Somliga brukade papperskorgarna som pissoarer.

Först när Gustav Adolfskolan i Landskrona blivit riksbekant vidtogs en rad så kallade åtgärder. Ganska originella, får man säga. Kameror i korridorerna, kroppsvisitering vid entrén, förbud att gå på toaletten utan vuxet sällskap. Lärare som tolererade bråk eller könsord hotades med avsked.

”Vi slog vad om att det skulle hålla i två veckor. Det höll i en och en halv”, minns eleven Lisa. Hon var nära att själv bli en del av mobben. ”När man helt förlorat respekten för vuxna börjar man göra tvärtemot vad man skulle.” En dag när en lärare fått en sko i huvudet hörde hon sig själv skratta med de andra. ”Wow, headshot!”

Det fanns två lärare som hon respekterade, säger Lisa. Och så vaktmästaren. De andra var okunniga, socialt osäkra och rädda för eleverna. ”Några försökte vinna oss genom höga betyg. Kemiläraren gav mig MVG fast jag inte kunde ett enda grundämne.” (Lisa, som flyttat från Landskrona, vill att jag skall skriva att hon nu hittat sin drömskola, Fryshusets gymnasium i Stockholm.)

Det är inte vanligt att femtonåringar skriver öppna brev till sina lärare. Tjugotre i denna skola gjorde det. Det stod att läsa, i redigerat skick, i Helsingborgs Dagblad den 25 april 2007. Men originalet är skarpare.

”Visa av er kanske inte känner att ni behöver stå upp för någonting? … Det är förnedrande mot er själva att inte reagera … det är er arbetsplats! … Gå ut i strejk!” De vill veta var rektorerna tagit vägen. En av dessa har de aldrig sett.

Vad var det som fick denna skola att urarta? Dåvarande rektorn: ”Hade jag haft svaret hade det fungerat bättre.” Nej, han vill inte säga mera, för ”då kan jag få olika grupper emot mig”. Vilka grupper? Han lägger på luren.

Och jag tänker att detta var ju också en sorts svar.

Om inte rektorn kan bidra till analysen kanske vaktmästaren kan. Han tillhör inte de räddhågade, har jag fått höra. Skinnväst från Landskrona Road­riders, bister uppsyn, och omtyckt av de flesta. Men på vintern 2007 fick han nog och sade upp sig. ”Jag skrev femtio rapporter om bråk och skadegörelse varje vecka, men det blev aldrig någon påföljd. De hamnade i en pärm hos rektorn.”

Vaktmästaren säger att om bara några få lärare reagerar när de borde me­dan de flesta tittar bort så måste det gå åt skogen. Här behövdes ledning. Men rektorn var helt oerfaren och skulle hålla sig väl med alla. ”Han fick rektorsjobbet först, skulle läsa till rektor sedan. Det är bara i skolan som sådant är möjligt. Eller får man jobb som svetsare innan man gått svetskursen?”

Bristande ledarskap, onekligen. Men läraren (tillika skyddsombudet) som stängde skolan tvivlar på att någon rektor hade klarat av situationen. Man kan hantera fem bråkmakare, säger han, och fler brukar det sällan vara på en skola. Men här var de plötsligt sextio som gav djävulen i lektionerna.

Varifrån kom de? Ett flyktingläger? Nej, de kom från skolan. De var helt normala ungar men som hamnat på fel ställe, säger läraren. De förstod inte vad som sades på lektionerna. ”’Här är det glest mellan träden’, säger jag. De undrar hur ’en glest’ ser ut. Är det ett djur? Jag får böja mig och visa skulten. Se här, glest mellan håren. De gick i åttan, men deras svenska var på årskurs tre. ’Hur skall jag veta var ordet står?’ Efter sju år i skolan visste de inte att slå upp i lexikonet, de kunde inte alfabetet. De hade ingen chans att hänga med. Kan man inte hävda sig i klassen på annat sätt ställer man till med bråk. Så har det alltid varit.”

Gustav Adolfskolan blev historisk: först i Sverige med årskurs tio. Under det extra året fick ungdomarna ta igen vad de gått miste om sedan dagis. Med tanke på hur fort det gick var det nog inget fel på deras läslust. 90 av 92 klarade proven. ”I små grupper var de som lamm, de hade ingen utom mig att imponera på.”

Drar man slutsatser av enstaka exempel kan man bli anklagad för ”anekdotisk evidens”. Tre dagar senare, i en annan stad, drämmer svenskläraren sin pärm i bordet så kaffet skvalpar ur kopparna. Hon sliter åt sig Sydsvenskan och stryker under ord på ledarsidan: befogad, synnerhet, region, talkörer, kliver, tränger, fredsavtal, demokratisk vår, avråds, enväldig, omvälvning, samlande gestalt.

Hon har just fått in tio nya elever i sin gymnasieklass som inte förstår orden ovan. Och förstår de ordet, säger hon, greppar de inte meningen i ”given plats på agendan” eller ”frågorna blir inte mindre brännande”. Vad heter den sophög till grundskola som sände ut dem med godkänt betyg? De är snuvade på konfekten, lär inte klara av gymnasiet, de kommer att hoppa av, som tio tusen and­ra varje år. Och på vägen kommer de att få självkänslan knäckt.

Men i så fall, invänder jag, bör hennes skola väl säga nej till dessa tio? Självfallet. Dessvärre tror hon inte att skolan har råd med det. Det finns flera gymnasier i närheten som vill åt samma skolpeng. Hon hoppas att jag inser det perversa i systemet: Om hon visar ansvar och säger ”Nej, ni klarar inte av det här, kom tillbaka nästa år”, lär hon snart bli uppsagd på grund av arbetsbrist. Så hur blir det? Hon hoppas att hennes rektor tar resurser från andra klasser och kör en repris på grundskolan för dessa tio. Men det verkar på henne som om hon helst hade velat dra pengarna från deras löner för att de inte gjort sitt jobb.

Eller gjorde de faktiskt just det jobb de förväntats göra? Helt uppenbart har svensk skola sänkt kraven på läskunnighet.

Jag minns mina prov i klass nio, för länge sedan, bortom järnridån. Två felanvända ord och fem stavfel räckte till ”med nöd godkänd”. Jag läser Skolverkets instruktion till lärarna för motsvarande prov i svenska år 2007. En halvsida, eleverna har drygt två timmar på sig, tillgång till ordböcker och rättstavningsprogram. Skolverket ger ett exempel från nationella provet. Jag läser. Det är en tafatt text, på tio meningar fjorton stavfel, två felanvända ord. Skolverket anbefaller: på gränsen till Väl godkänt.

Polskan är inte mer lättstavad: ”w Szczebrzeszynie chrzaszcz brzmi w trzcinie” till exempel. Inte heller vill jag minnas att vi blev piskade tills vi skrev rätt.

Vad kan förklara denna skillnad? ”Den här instruktionen från Skolverket är en förolämpning mot svenska barn”, säger en lärare i Umeå. Aldrig att han själv godkänner ett sådant prov. För övrigt anser han att Skolverket bör läggas ned. (Denna hans åsikt lär inte vara en nyhet för myndigheten. Alla svarsbrev från denna skola – som vi besöker längre fram – avslutas på det sättet.)

Då vill man veta vad som är hönan och vad som är ägget. Lär sig barn mindre för att det krävs mindre, eller har kraven anpassats till vad de klarar av? Och varför klarar de av mindre än estniska barn?

Här vill jag be läsaren om tålamod. Den svenska skolan är en märklig kropp. Å ena sidan mitt i byn, där helt normala människor ständigt går ut och in. Samtidigt är den en värld för sig där det talas skolska, vars ord är så laddade med gamla tvister att deras mening skiftar med avsändaren. Talar man skolska blir man missförstådd. Därför försöker detta reportage undvika abstraktioner till förmån för scenerier och tablåer. Om dessa inte kuggar i varandra på ett logiskt sätt kan det bero på att skolans verklighet inte heller gör det.

Det tas för givet i debatten att när ett barn tvingas byta språk kommer det efter i skolgången. Det verkar logiskt. Men flyktingbarnet kan ha saker i bagaget som kompenserar för den olägenheten. Är det alldeles säkert en nackdel för en gosse från Minsk som vill bli läkare i Sverige att ha missat de första åren på en grundskola i Landskrona? Här en tablå från en förort till Stockholm.

”Vad är skillnaden mellan export och import?”, frågar läraren. ”Han där är import! Det är du med! Och Sara? Också import! Ha ha! Alla import?” Nu riktar den samlade importen blickarna mot besökaren. ”Hmm … ursäkta, är du svensk?” ”Visst”, säger jag, ”men … inte svensk från början.” Allmän munterhet, stoj och gamman. Bara läraren återstår. Import? Jag märker att han tvekar. Namnet antyder födelseort på Balkan. ”Jag är svensk.” Det var proffsigt, tänker jag, aningen skamsen. Han motstod frestelsen att låtsas vara en i flocken. I motsats till mig insåg han faran med denna samling kring osvenskheten.

De aderton i klass 9 B kommer från fyra världsdelar. Somliga har bott här i bara några år. Onordisk pubertet: flickor är redan kvinnor, två gossar bär mustasch. Men det är lugnt i klassen, ingen utmanar läraren, de är självsäkra, inte övermodiga. ”Ser man till vad de kan ligger de långt efter. Men räknar man hur fort de lär sig måste de vara bäst i landet.” Läraren säger att hans ökända skola har fått en uppryckning sedan flyktingbarnen kom i majoritet. Deras föräldrar kommer uppklädda till klassmöten och tilltalar läraren som vore han en ståndsperson. Och ungdomarna verkar tro att de har en framtid. En skall bli lärare, en annan advokat, en tredje doktor.

Denne lärare säger att skoldebatten står på huvudet. Det är inte invandrarbarnen som är skolproletariatet, det är svenskarna i klass 9 A, de som förlorat hoppet. (Meningsutbyte ur den klassen: ”Jag fattar inte.” ”Varför?” ”För att det är tråkigt.” ”Varför är det tråkigt?” ”För att jag inte fattar. Jag vill inte fatta. Ingen kommer att fråga mig vad jag kan om religion.”)

”Det är tragiskt, de är totalt likgiltiga för skolan”, säger samme lärare. Han undrar var den uppgivenheten kommer från. Den här förorten har alltid varit ett rastställe på vägen från landsbygden till stan. Fastnar man här är det som om man blivit underkänd. Är det den känslan som föräldrarna överför på barnen? Eller är det svårt att motivera folk som inte känt av nöden? Han har två ryssar i en av sina nior. Efter två år i landet läser de svenska bättre än infödda, fast de var tvungna att byta alfabet.

I september förra året fick nya elever vid Åva genomgå ett test. Det skall sägas att Åva inte ligger i Rosengård. Skolan finns i Täby och är ett genomsnittligt svenskt gymnasium. Lärarna ville veta vad ele­verna förstod av en fyrasidig text. Ingen märkvärdig prosa. Svarade man fel på varannan fråga låg man under gränsen, vilken indikerade att eleven inte förstod om en insändare argumenterade för eller emot säg – rutavdraget. I den bästa klassen var det var fjärde som föll igenom. I den svagaste var det 92 procent.

De hade gått ut grundskolan, kunde läsa, men förstod inte vad de läste. Det var knappast troligt att de skulle klara av gymnasiet.

I ett par decennier har läsforskaren Bo Sundblad hävdat att dessa resultat är själva nyckeln till skolans kräftgång. Han visar mig en undersökning från Jordbroskolan: elever i årskurs nio som hade svårt att förstå en enkel text som denna var underkända också i matte, engelska och andra ämnen. Varannan var född i Sverige. Det var avgjort inget fel på deras utförsgåvor. Men de saknade en basfärdighet. Dekrypteringen av orden tog så mycket av kortminnet i anspråk att det inte räckte till själva meningen.

Man frågar sig förstås hur det gick till på deras svensklektioner samt hur de kunde gå ut nian med godkänt betyg. Hur tänkte deras lärare? Satte de G på elevens svenska eller godkände de sitt eget lärarskap? Var det omtanke om eleven – eller om skolans budget? Man måste få lov att fråga, ty så fiffigt är det numera ordnat i vårt land att Kalles betyg är en sorts aktiekurs som mäter skolans värde på en marknad.

Dessvärre kan det inte uteslutas att dessa G var äkta G. Åtminstone i den mening att eleven klarat en särskild sort test som anses mäta färdigheten ”läsning”. Jag undrar om den gör det.

Var god och läs högt: Sjob flirk drojper, lomrimp jörkloschepi. Bloamit deb brystegrä? Stjilmak!

Var det intressant? För mig mäter det förmågan att utstöta ljud vid åsynen av tecken, en färdighet som jag ännu inte haft användning för. Men på många skolor anses detta mäta läsförmågan. I samma syfte används meningslösa kedjor av riktiga ord: solen borstar skoskav vanställda tvärtom genast marsipan. Stakar sig barnet inför svamlet anses det ha problem. (Jag själv stakar mig.) Det tredje testmomentet kan bestå i att sätta kryss i en av fyra rutor som svar på frågor om vad ett visst textstycke handlar om. Enligt min uppfattning mäter inte sådant förmågan att förstå, snarare att kunna välja det mest sannolika. Eller värre: att gissa vad de vuxna vill att jag skall svara.

Dessa metoder har dock fördelen att de i princip gör lärarens omdöme överflödigt. En dator skulle kunna pricka av resultaten. Givetvis skulle maskinen bokföra de originella svaren som felaktiga svar. Handlade det om fysik skulle den unge Albert Einstein få många fel, och kanske lära sig att sluta leka Einstein.

Jag uppehåller mig vid detta på grund av två misstankar. Testerna ovan vittnar om en märklig idé om språket. Som om ett ord hade en mening utan att ingå i ett budskap. Om det är så läsinlärningen går till är det inte konst­igt att det tar emot. Och för det andra: Om nu ungarna ständigt testas med mekaniska flervalsfrågor – hur påverkar det deras föreställning om ”att förstå”?

Jag fruktar att det mera handlar om att ”hitta rätt svar”. Därför klarade många inte testet vid Åva-skolan. Det kallas ”Lässtandard” och förutsätter att eleven också läst mellan raderna.

Låt mig för övertydlighetens skull ge ett exempel på dessa två sätt att mäta läsförmågan. Det första säger: sätt kryss i rätt ruta: Den här artikeln kritiserar: 1. Åva-skolan. 2. Skolverket 3. Albert Einstein. 4. Tidningen Kvällsposten. Tiden börjar nu!

Läsforskaren Bo Sundblad skulle i stället fråga: Hur förklarar journalisten orsaken till att man fick stänga Gustav Adolfskolan? Är han säker på sin sak? Använd egna ord, skriv utförligt, ge exempel på vad du menar. Ta den tid du behöver.

Skolorna i Haninge var bland de första att dra slutsatser av Sundblads rön. Denna saga har tidigare berättats av Gunnar Ohrlander, men inte fått det genomslag den förtjänar. Här i telegramstil:

År 2004 är Haninge kommun så olycklig som en kommun kan bli. Har nyss sluppit undan konkurs, är extremt segregerad (infödda bor i norr, de and­ra i söder) och nu strör lärarfackets undersökning salt i såren: Haninge är landets sämsta skolkommun: fyra av tio elever klarar inte grundskolan.

Man hade kunnat slita sitt hår, klaga på resurser eller ifrågasätta den enkäten. Socialdemokraten Robert Noord gjorde inget av detta. Han rekryterade en ny chef för skoldetaljen. Mats Öhlin, tidigare skolledare i Solna, fick fria händer. En snabbgranskning av tillståndet visade bland annat följande: Det var inte konstigt att så få barn klarade bättre än godkänt. Skolorna i Haninge hade inte högre ambitioner. De lärare som avstod från att lära ut och övergick till att ”handleda”, stod högre i kurs och hade bättre lön. Det var svårt att se var daghemmet slutade och skolan började. Det var samma chef för bägge – och närapå samma pedagogik. Lärarnas förväntningar på barnen låg under deras mogenhetsnivå. Och de visste inte vad eleverna lärt sig eftersom det ansågs olämpligt att testa deras framsteg. Många menade att deras främsta uppgift var att se till att barnen trivdes. Då skulle kunskapstörsten komma.

Bakvänt, menade Öhlin. Man går inte till skolan för att trivas utan för att lära. Trivseln får man på köpet. Det var nära att han fick lärarna emot sig. Men lugn, sade Öhlin, det är inte ert fel utan politikernas, som gav er fel uppdrag.

Jag varnade för att det var en solskenssaga. Politikerna gav inte Öhlin sparken – de gav honom rätt. Varpå han satte i gång att lusa barnen. Lästestet kallas så, lus – läsutvecklingsschemat. Kunde de förstå läroböckerna? Om inte, måste alla klutar sättas till. Två år senare var Haninges skolor bland de bästa i landet. De märkvärdigaste saker hände i betonggettot Brandbergen. Ena året var det 29 procent av tioåringarna som klarade matte, tre år senare var det nästan alla, 96 procent.

Det var väl en god nyhet? Nej, inte för alla.

På bilderna kala betongväggar, en trappa som leder till ett svart hål. Ett reportage från Kumla? Nej, det är Pedagogiska Magasinet, Lärarförbundets organ, som rapporterar från skolorna i Haninge. Visst, märkvärdiga resultat, men vad ligger bakom? Har kanske testerna manipulerats? Läsaren vill gärna veta hur dessa lärare bar sig åt, men reportern letar efter missnöjda pedagoger och tystade röster. Stilmedlen signalerar att vi skall misstro denne Mats Öhlin, han tillåts inte säga saker, han ”hävdar”. Reportaget om Skol-Sveriges mest hoppingivande projekt serveras under rubriken ”Vart leder den hårda kontrollen?” och redan i ingressen hoppas redaktionen att det hela ”skall spricka som en bubbla”.

Är det inte märkligt? Men denna reaktion är inget undantag. Lärare och skolpolitiker vallfärdar till Haninge. ”Fackpedagoger” gör det inte. (Den tålmodige får en förklaring till citationstecknen.) Mats Öhlin har inbjudits att föreläsa i ett hundratal kommuner om sin ”synvända”, som den kallas, men ingen enda av högskolorna som utbildar lärare har visat minsta intresse för Haninges skolterapi. Det är faktiskt häpnadsväckande. Jag letar efter en liknelse stark nog. Ett sjukhus lyckas neutralisera stafylokocker, men ingen på Karolinska är nyfiken på hur doktorerna bar sig åt.

Jag anar en förklaring till denna bortvändhet. Men den är så förbluffande att den bäst nalkas i små steg.

Just när Haninges skolpolitiker var i färd med sin synvända kom ett besked från staten. Deras skolor hade förvisso usla resultat, men de dög ändå, hälsade Skolverket. Det var ju mest blattar och knegarungar som gick där.

Det var inte så orden föll, men det var vad Skolverket menade. Eftersom andelen barn till utlandsfödda och lågutbildade var så hög, var det i sin ordning med undermåliga kunskaper. Denna värdering är numera svensk skoldoktrin och kallas Salsa (Skolverkets verktyg för lokala sambands­analyser). Skolverket anser att den som låter sig födas utomlands (eller av en konduktör) ådrar sig ett obotligt socialt handikapp. En försupen svensk jurist utgör alltid ett bättre stöd för sina barn än en helnykter smed, för att inte tala om en juvelerare från Teheran. Man skall ta hänsyn till dessa fakta när man jämför skolornas resultat, menar Skolverket.

Robert Noord i Haninge hade utgått från att det var något fel på skolan, som gjorde barnen till förlorare. Nu menade Skolverket att det var barnen som det var fel på, han kunde ta det lugnt. Man får förstå att rörmokarsonen Noord gick i taket. Mer förvånande att inte andra socialdemokrater gjort det tidigare. Salsadoktrinen är ju en gravsten över arbetarrörelsens idé om skolan som fordon för klassresan.

Jag skrev ”doktrin”, för visst har vi vant oss vid att resonera som Skolverket: bakgrundsfaktorer, ”lågpresterande elevunderlag”. Hur gick det till när vi började ta sådant för givet? På vems inrådan? Noord skräder inte orden. Det är skolvärldens samlade misslyckanden som myndigheten skyller på eleverna. För övrigt anser även han att detta Skolverk bör läggas ned. Jag vill påpeka att efter tre år av reformer var det i Robert Noords kommun ingen skillnad i kunskaper mellan barnen till rik och fattig, svensk, somalier eller grek.

Maciej Zaremba

”Lisa” heter i verkligheten något annat.

 

3. ”Man måste låta rätt gå före galet.”
       En skolas kamp mot överheten

DN 2011-04-10

På Minervaskolan har man dåliga erfarenheter av pressen. Går något snett på andra skolor heter det ”en skola i kommunen”. Misstänks Minerva för felsteg, får den skylta med bild och namn. Så har det varit från första början. Redan innan skolan slog upp portarna kunde man läsa att det var Caligula som öppnade eget.

Då vill man nog att journalisten skall få ett gott intryck. Jag har fått ett schema för klassbesöken, jag antar att lärarna är förberedda. I sista stund ber jag om att få gå i klasserna som jag vill.

”Hur tror ni att litteraturen började?” frågar läraren. Klass nio börjar spåna. Började folk skriva brev till varandra? Vänstra bänkraden har redan ett eget spår, där tvistas det om det är bättre med komedi eller tragedi. Just nu har tragedin tagit överhanden, för man kan inte veta säkert hur det slutar. Pojkarna försöker få in ”action” i debatten. ”Action är varken eller”, blir de upplysta av flickorna, som är munvigare och halvhuvudet längre.

Men läraren vill att de skall hitta rötterna. ”Vad finns det för genrer?” Händerna flyger upp: ”Horror, dikter, epos, drama, romaner, fabler …” ”Och action!” Det är klassens manlighet som gör ett nytt försök. ”Är allt som skrivs litteratur?” ”Nej, inte läroböckerna …” Lång diskussion, läraren fördelar ordet. Så säger plötsligt någon: ”Litteratur är bara när det uppstår bilder i huvudet.”

Det måste vara sådana ögonblick som får en lärare att gå sjungande hem från jobbet. Nu ber han om tystnad, det skall läsas högt. ”Moder till Torstein röd var Aud den djuptänkta, dotter till Kettil flatnäsa, som var son till Björn Buna, son till Grim Herse från Sogn. Hoskuld bodde på Hoskuldsstad…”

”Vad är det, jättetråkigt, bara en massa namn!” Men läraren fortsätter och snart är vi framme vid Gunnars sista strid, den brustna bågsträngen och hämnden för örfilen. Pojkarna lystrar till. Nu vill läraren veta varför de som tusen år tidigare lyssnade till historien inte tråkades ut av alla namnen.

Det var fint turnerat. En stund senare har klassen listat ut att det var förfäder och grannar det handlade om, förstås. Och så, med hjälp av ”Njals saga”, bevittnade vi litteraturens födelse vid lägerelden. Inte en lärobok i sikte.

Jag skildrar detta så utförligt för att belysa det kanske mest bisarra inslaget i svensk skoldebatt. Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i grupper besvarade frågorna ur läroboken.

Låt mig bekänna att jag inte förstår mig på den diskursen. Det finns ingen chans i världen att lille Marcus, 16, själv skulle komma på idén att läsa högt ur ”Njals saga” för högbröstade Lisa, 17, i akt och mening att de på egen hand, i demokratisk ordning, skulle upptäcka litteraturens källor. För att få dem dit måste man veta att det är dit man vill. Det här är trots allt en grundskola, inte ett postdoc-seminarium. Det enda problem jag kan se med sådan didaktik är att så få lärare klarar av den nu för tiden. Den kräver bildning, förberedelser, erfarenhet, uppmärksamhet, en gnutta av karisma.

Det skulle kunna vara en förklaring till varför en del företrädare för lärarkåren upptäckt att ”läraraktiv” undervisning är gräsligt omodern och grupparbeten mer demokratiska. Men det finns också de som på fullt allvar menar att läraren mest är i vägen för barnens kunskapstörst.

Jag anade att Minerva skulle vara rätt utsiktspunkt över skolkrisen. Det var den egendomliga kombinationen av lysande resultat och ogin publicitet i lokalmedier som lockade mig hit. Och nu blir det geografilektion.

”Klara, färdiga – nu!” Läraren trycker på en tangent och en blindkarta landar i allas datorer. Det gäller att klicka på rätt fläck när ”Moldavien” dyker upp. Trycker man fel en gång blir det inte full poäng. Jag tänker att om fem av dem tar rätt på Kosovo äter jag upp min basker. Efter tio minuter är den förste klar. Han har alla rätt. Läraren vandrar bland skärmarna och antecknar. Nästan halva klassen har full pott. Nu vill de ha Afrika.

Samma resultat där … Jag vet inte om Togo gränsar till Benin men det vet varannan i denna klass. Innan timmen är slut har somliga avverkat Asien och går över till att placera bergskedjor i Europa. Nu är det ingen tävling längre och äntligen får också jag en chans att peka ut en topp. Läraren säger att nu inser de att upproren i Bahrain och Jemen hänger samman. Dessutom är det bra att gymnastisera minnet.

Jag är nog barnslig som lekte med, det här var kul. Men skall jag tro Annica Grundström, ordföranden i Geografilärarnas riksförening var just denna övning på gränsen till barnmisshandel. Tillsammans med fjorton tunga pedagoger (varav åtta professorer) gick hon i höstas till storms mot regeringen, som kört över Skolverket och ändrat i läroplanen för geografi. Ändringarna riskerade att föra skolan tillbaka till 1800-talet, fick vi veta.

Vilka ändringar? Man får läsa med lupp för att upptäcka vad som väckte pedagogernas harm. Det reaktionära, visar det sig, bestod i att regeringen menade att eleverna skall lära sig i vilket land exempelvis Bryssel ligger och vilka språk som talas där. Att inhämta sådana fakta var förkastligt, hävdade pedagogerna. Det skulle rent av göra det svårare för ungdomarna att förstå världen.

Man får läsa tre gånger för att inse att det är just vad de menar. Ja, de ser tydligen en skarp motsättning mellan insikten om att Serbien gränsar till Kroatien och en djupare förståelse av konflikterna på Balkan. De kunde lika gärna hävda att kunskaper i anatomi står i vägen för cancerforskning. Har Geografilärarnas riksförening och professorerna fått fnatt?

Om det vore så väl. Dessvärre är dessa pedagoger ganska representativa för de maktägande skikten i Skol-Sverige. Den motsättning mellan fakta och insikt som de konstruerar har haft förödande följder i klassrummen. Jag skall i en senare artikel försöka förstå deras tankebanor. Men tills vidare gör deras inlägg det lättare att förstå varför föräldrar i Umeå redan på BB ställer sina barn i kö till Minervaskolan. Det är inte bara för att Kalle skall hitta till rätt perrong. Föräldrarna tycks ha femton andra goda skäl. Kanhända är berättelsen om hur och varför denna skola blivit till den bästa vägen till förståelsen av vårt problem.

Så var så god:

Minervas saga i levande bilder, en pedagogisk melodram i tjugoen akter med en paus.

1. Kiruna

År 1962. Hans Jansson är tolv år gammal när hans far rälsläggaren tar honom ned i gruvan. ”Se, det här är inget att stå efter. Du skall studera.” Så blir Hans den förste i sin släkt som tar studenten och sedan fil kand i matematik och fysik. Fadern är Hagbergkommunist, sonen röstar på Socialdemokraterna. Av flera skäl, men mest på grund av den resa han fått göra. Hans Jansson tror att hans generation svenskar är den bäst utbildade i världen – någonsin.

2. Flanell och Parador

60-tal, Lärar­högskolan i Umeå. Studenterna går i snickarbyxor och rutig skjorta, vill komma närmare arbetarklassen. ”Som Göran Greider, ungefär. Ingen makt i världen skulle få min far att dra på sig flanell en lördagskväll. Det var vit skjorta som gällde.” (Också matsedeln på studentfesterna känns främmande: chili con carne och Parador, till efterrätt konserverade päron med mintkaka på.) På Lärarhögskolan är det bara Hans och en annan pojk från malmfälten som talar om kunskap. De andra menar att skolan skall socialisera. ”Det betydde att om man sänkte kraven skulle det bli mera jämlikt.” Jansson undrar varför man inte får lära sig hur man undervisar.

3. Klassfotot

70-tal. Jansson är springvikarie, olika klasser varje dag i Tegs Centralskola. Inför varje lektion lånar han klassfotot och memorerar namnen. Eleven sträcker upp en hand – ”Ja, Gustav?” Häpnad och respekt. Ett namn han vill att jag noterar: Nils Enkvist, studierektorn. Av honom har Hans Jansson lärt sig mycket, säger han.

4. Urklippet

År 1976 klipper han en krönika ur Aftonbladet. ”Jag är för pluggskolan”, deklarerar chefredaktören Gunnar Fredriksson. ”Samhället förändras numera så snabbt, heter det, att det inte är någon idé att plugga in fakta. Man behöver bara lära sig metoder, hur man bär sig åt för att ta reda på saker, påstås det. Eller man behöver bara lära sig vissa stora, övergripande sammanhang, inte faktiska detaljer. Jag misstror detta fals­ka tal. Man lär sig inga metoder om man inte använder metoderna till något. Man lär sig inga allmänna samband, om man inte lär sig fakta som bildar ett samband.(…) Det finns ingen genväg till kunskapen.”

5. Varm korv med bröd

Jansson upptäcker att torftigheten smittar. ”Funkar inte fritiden för ett barn funkar inte skolan heller. De stökigaste ungdomarna var de som fick skräpmat hemma, konsumerade skräpkultur och hade fäder som inte lärde dem någonting.” 1981 börjar han ta med dem på skidturer, de tio milen från Abisko till Nikkaluokta. Han får med sig skolan, fritidsgårdar, socialtjänsten, bildningsförbunden och polisen. I nio år verkar projektet ”Efter tre”: idrott, musik och fjällturism för vilsen ungdom. Sedan blir skolan kommunal, ”ny ledning, nya vindar, det lades ned”.

6. Vadslagning

På 80-talet kommer filmaren Staffan Hildebrand och förre värstingen Paolo Roberto på besök till Tegsskolan. De är intresserade av stökig ungdom. Jansson föreslår ett vad. De får en femtiolapp om de lyckas hitta så mycket som en skråma på ett elevskåp.

7. Jubel och förtvivlan

1990-talet börjar med dålig stämning på Tegsskolan. Det finns lärare som slutat tala med varandra. ”Det är Lärarförbundets fel att skolan blivit kommunal! De sålde ut kollegerna för ett lönelyft.” Somliga förtvivlar: Nu kan vem som helst bli skolchef. Andra jublar: Nu kan var och en bli skolchef! Det är de glada som får rätt.

8. Nalle Puh

Året är 1997. Det kommer tre nya skolchefer. Två från dagis, en från mellanstadiet. Presentation i Tegsskolans personalrum. Adjunkterna får höra att det är hög tid att inse hur mycket de har att lära av daghemmets metoder. För att förtydliga sin poäng börjar skolchefen läsa högt ur Nalle Puh. Samtliga lärare reser sig och lämnar salen.

9. Rektorns bord

En elev som stör lektioner har kallats in till expeditionen. Han slår sig ned och lägger upp fötterna på rektorns bord. ”´Ner med fötterna!´ röt jag, ´av med kepsen!´ Men då gick rektorn emellan, ´seså, det var väl inte så farligt´ … Och gossen flinade … Då förstod jag vad klockan var slagen.”

10. Protokollet

Det är nya regler. Man får inte säga till om mössor eller mobiler för då kan ungdomen bli kränkt. Om en elev stör lektionen skall den avbrytas och läraren gå sin väg. Jansson samlar föräldrarna till sin klass. Skall era barn ha mössa på? ”I helvete heller.” Om de stör? ”Skicka hem dem bara.” Bra, säger Jansson, då skriver vi ett protokoll på detta. Han går med papperet till sin skolledning. ”Så här vill föräldrar ha det. Så kommer jag att göra. Ta ett snack med dem om ni tycker det är galet.” Detta tas inte väl emot.

11. Telefonsvararen 1

Maj 1998. På telefonsvararen ett besked från rektorn. Hans Jansson är avstängd. En elev har sagt att Jansson slagit honom. Rektorn frågar inte vad som hänt, men uppmanar eleven att polisanmäla. Uppror bland klassföräld­rar, insändare i tidningen. Jansson är en ovärderlig lärare, står det, skolans agerande helt oacceptabelt: ”förstår ni inte vad ni sänder för signaler?” Av kollegerna är det bara fem som protesterar. ”Två svenskar, en från Iran, en från Chile, en från Mali. De övriga skickade blommor, som jag returnerade.”

12. Änglavakt

En polis råkar höra på en idrottsplats om en gosse som skryter med att han satt dit sin lärare, blåmärken har han ordnat själv. Fjortonåringen hörs igen och erkänner att han hittat på misshandeln. Han tycker inte om Hans Jansson. Och han har hört på skolan att det räcker med en anmälan för att slippa se magistern mer.

13. Telefonsvararen 2

Efter tre månaders tystnad ett nytt besked från Tegsskolan. Det är samma rektorsröst som förra gången. Tonen är ledig. ”Hej Hans, det är Jörgen, vore kul om du hörde av dig …”

14. Kommunhuset

November 1998. Nu är det trångt på scenen. Vi skymtar ett bekant ansikte, är det inte Ibrahim Baylan? Ännu inte skolminister, bara ledamot av skolstyrelsen, sätter han sin namnteckning under beslutet att avskeda Hans Jansson. Som av någon anledning, vilken förstår inte styrelsen, vägrar att återvända till sin arbetsplats.

Paus. Framåtblick: Har Ibrahim Baylan i dag några eftertankar till sitt beslut? Han hälsar att han inte kommenterar enskilda personalärenden. (Ett enskilt ärende? Tror Ibrahim Baylan verkligen det? På mig verkar det snarare politisk skolhistoria.)

15. Exodus

Vi skriver 2001. Två tusen elever, de flesta från Tegsskolans upptagningsområde, står i kö till Minervaskolan, grundad av Hans Jansson. ”Kunskap är makt”, står under skolans logo.

16. Tom ruta

Här skulle det bli en demonstration. Var tjugonde elev på skolan har muslimsk bakgrund. På våren 2003 kräver en förälder att hennes sjuåring skall få bära slöja. Jansson svarar att man kan vara muslim utan slöja och att klädkoden, som bannlyser alla huvudbonader, står fast. Publicitet, tillvitelser om kulturrasism. Andra muslimer vädjar till Jansson att inte ge efter. De flydde inte från Iran för att … och så vidare. Islamiska kvinnoförbundet kallar till demonstration, Jansson svarar med att utrymma skolan. Han vill inte ha sina elever mitt i ett medieuppbåd. Kvinnoförbundet avlyser aktionen, skolan får klander av DO och många nya elever i kön.

17. Avgångsbetygen

Året är 2004, Minervaskolan är överlägset bäst i länet i studieresultat. Lokaltidningen lyckas inte få kommunens skolchef att kommentera nyheten.

18. Rubrikerna

Nu är året 2006. En elev på skolan hotar en annan och blir hemförlovad i två dagar. Det är inte lagligt, upplyser journalisten. ”Det skiter jag i, ibland måste man låta rätt gå före galet”, svarar Jansson. ”Rektorn skiter i lagen”, blir rubriken. Efter detta ökar antalet sökande till Minervaskolan. (Jansson får rätt i efterhand. Numera är lagen på hans sida.)

19. Kvinnan från Harlem

”Ingenting är omöjligt” är titeln på en bok av Lorraine Monroe, rektorn från Harlem, som levererar slumbarn till universiteten. 2007 tar Jansson tåget till Göteborg för att träffa henne. Många av reglerna på hans skola påminner redan om Monroedoktrinen. ”Jag hånar inte andra för att de inte tycker som jag gör … jag är solidarisk och hjälpsam … jag använder inte grovt och kränkande språk … Jag kommer i tid …” Inalles nitton punkter. ”Jag tar detta kontrakt på allvar och tar därför konsekvenserna då jag missar något eller gör något dumt.” Alla har fått skriva på och vid överträdelse får föräldrar besked samma dag.

20. Staketet

Det finns inget stängsel kring Minervaskolan, dock ett osynligt staket. Vid det är det meningen att man skall kunna hänga av sig klass och ras, sunni och shia, morsan som dricker och farsan som aldrig funnits där. Så som det var när Harry Martinson gick i folkskolan. Då var den en fristad från det sociala. Jansson har hittat en själsfrände i etnologen Jonas Frykman: ”Harry Martinson kunde hävda sig som rättstavningskungen över tj-ljudet utan att han avkrävdes berättelser om hur det var att leva som fattighjon.” Jansson har ett motto: ”Vi frågar inte hur du mår utan vad du kan. Jag vill bevisa att social bakgrund inte bestämmer vad de skall bli i livet.”

21. Troféskåpet

År 2006 far Jansson till Stockholm för att motta utmärkelsen ”Sveriges bästa arbetsplats”, från Great place to work institute. Minerva rankas bland de tio bästa arbetsplatserna i Europa. Tegs Centralskola som stötte ut Jansson tolv år tidigare toppar mobbnings­ligan. Minerva har i fem års tid varit bäst i länet i DN:s Nutids­orientering, och av sjukstatistiken (under 2 procent) att döma verkar också lärarna ha det bra.

Här slutar bildparaden. Om någon tycker att min skildring verkar ensidig är det en riktig iakttagelse. Jag lyfter fram de delar av historien som belyser den svenska paradoxen: Vad är Minerva, om inte just den skola som arbetar­rörelsen alltid svärmat för? Kunskap är makt, ordning och kultur, endast det bästa är gott nog åt folket … Men för att kunna vara detta måste den trotsa myndigheterna och slå sig fri från sin kommun, där samma men nutida arbetarrörelse dominerat politiken.

Minerva är skolan mitt i byn. (Symboliskt nog inhyst i ett K-märkt skolpalats från 20-talet, en gång ett folkskollärarseminarium). Men på kartan över Skol-Sverige är den en isolerad ö. Långtifrån ensam, tack och lov. De blir allt fler, utbrytarna, en hel arkipelag: somliga är friskolor, andra kommunala som de i Haninge. Ibland kommer lärarstudenter på praktik, blir inspirerade, vill ha Hans Jansson att föreläsa på högskolan. Men deras professorer verkar inte roade av idén. På tio år har ingen lärarutbildare hört av sig med inbjudan.

Lärarna på Minervaskolan rycker på axlarna åt den saken. De har nog med sitt. Ointresset är ömsesidigt. Lärarhögskolornas forskning är till ingen nytta, får jag veta, detsamma gäller deras övriga produkter. Jag hade inte trott vad de berättar om lärarkandidaterna om jag inte själv stött på några tidigare. ”Multiplikation, är det när man minusar?” undrade en av dem (under sin slutpraktik). Blivande musikläraren hittade inte G-strängen på gitarren, slöjdläraren (inriktning textil) kunde inte virka, en annan lärare bad om miniräknare (i årskurs tre). Och så var det hon som blivit lärare för att hon inte kom in på kursen till nagelterapeut, och han som inte tog av sig mössan i klassrummet.

Kommen så långt tycker jag inte längre att skolans kris är någon gåta. Vilken verksamhet som helst skulle haverera om den utsattes för liknande behandling. Låt mig litet vanvördigt ta bilprovning som jämförelse.

Först säger vi att vid behov får man ta in vikarier som inte är mekaniker. Det räcker att de arbetat vid biltvätten. Sedan reformerar vi mekanikerskolan. Ut med verkstad, in med kommunikationsteori. Det skall gå bra att läsa till mekaniker på distans. Därefter kommunaliserar vi alltsammans. Nu får kommunerna själva bestämma om det alls behövs behöriga mekaniker på stationerna, samt vad det hela får kosta.

I nästa steg ändrar vi de statliga reglerna för vad som menas med godkänd bil. Förr stod det kanske att det inte får glappa mer än 0,2 millimeter i en axel. Nu säger vi att axeln skall ”uppfylla högt ställda krav på den glappfrihet som kan förväntas i ett hållbart trafiksystem”. Varje kommun får själv lista ut vad det innebär. (Blir det maktskifte i kommunen går det bra att ändra tolkningen.) Och därefter släpper vi in privata aktörer på marknaden samt inför en ny regel: Den som fått bilen underkänd på en station får försöka igen hos konkurrenten.

Jo, en sak till. Transportstyrelsen som skall övervaka att stationerna håller måttet befolkar vi med tjänstemän som är djupt skeptiska till begreppet ”mått”. Det speglar ett föråldrat synsätt på kunskap, kväver bilprovarens kreativitet och strider mot den moderna synen på trafik som språklig konstruktion.

Så här har man faktiskt gjort med skolan. Upphävda krav på lärarkompetens, högskolor där metodiken rensats ut, luftpastejer till läroplaner, fri konkurrens om elever och fri betygsättning. Samt ett skolverk som obstruerar mot statens krav på uppföljning och kontroll.

Vad jag vet har inget annat skolsystem utsatts för så många, så drastiska och så elakt samverkande reformer. Miljöförstöring vore kanske ett lämpligt ord. Det som skall ha en chans att växa måste flytta ut. Att de svenska elevernas resultat inte sjunkit mer än de gjort kan bero på att också kapitalförstöring tar sin tid. Eller på att barn lär sig en hel del utanför skolan.

Hur blev något sådant möjligt i ett så ordnat och förutseende land som Sverige? Jag är rädd att det inte finns något enkelt svar på denna fråga. Det är tillräckligt svårt att förstå varje missgrepp för sig.

Maciej Zaremba

4. ”Sverige har slutat undervisa.” Så förlorade lärarna sitt yrke

DN 2011-04-12

Det här kan inte sluta bra, tänker jag. ”Formellt–informellt språk”, står det på tavlan. Nu skall skillnaden förklaras för femton morgontrötta herrar från Nordafrika och Asien. Vi är på ett yrkesgymnasium, de skall bli elektriker. De flesta bor i Rosengård, tuff uppsyn, knagglig svenska. När lektionen börjar vet de inte vad ”informell” betyder.

När timmen är över sitter jag omtumlad kvar. Denna svensklärare hade tagit med sig klassen till Malmöoperan. Fyra timmar ”Madame Butterfly”! Och nu analyserade elektrikerämnen hur makt och status förmedlas genom språk, kropp och kläder. Utstrålar man självrespekt om man smyger fram som flickan Suzuki? ”Nej, man såg att hon var – vad heter det?” ”Tjänarinna.” Läraren frågade ut dem om publiken var vardagsklädd. ”Varför inte?” Någon hade tydligen undrat vad ungdomarna gjorde där. ”Så intressant!” Hon fick dem medvetna om vad de signalerar med sina kepsar och sitt språk, lockade dem att ta fram exempel på språknivåer, skillnaden mellan formellt och förföriskt tal, hon fick dem att skratta åt sig själva.

Det var helt enastående: genomtänkt, dramatiskt, drabbande. Vuxet tilltal, teaterdiktion, få ord men noga valda, och vilket gehör sen … hon uppfångade varje mumlande försök till ett svar. ”Ja, min herre?”

Ja, er reporter satt tårögd under en svensklektion. Den var en kärleksakt. Elisabeth Beausang hette läraren, på Universitetsholmens gymnasium i Malmö. Efteråt, när de spikar elrör, ber jag om recensioner. ”Elisabeth? Hon är häftig. Respekt.” Och Puccini? ”Inte min musik.”

Jag berättar om Elisabeth Beausang eftersom sådana lärare börjar bli sällsynta. Hon är disputerad (antikens kultur och arkeologi) och har en lång erfarenhet. Jag antar att skolorna står i kö? Nej, hon drar sig fram på vikariat och visstidstjänster. Hög kompetens tycks numera vara till nackdel. En lärare med så stark ämnesidentitet lär inte gå med på att ”kvacka” i allehanda ämnen. Redan det gör henne olämplig på varannan skola. För övrigt kan det bli misstämning om hon tvingas ta råd från en fritidspedagog som kommunen upphöjt till rektor.

Handen på hjärtat: Hur många av dagens ”områdeschefer”, eller vad rektorer nu kallas, längtar verkligen efter att få städsla en Stavros Louca, pedagogstjärnan från tv-serien ”Klass 9 A”? Inte värst många, är jag rädd. Vilket förklarar varför skillnaden mellan Sveriges bästa och svagaste lärare nog aldrig varit större. Jag har inte sett den aspekten av skolsegregationen diskuteras offentligt: när de bästa lärarna söker skydd på skolor där deras integritet respekteras blir de övriga utan goda förebilder. Och då kan det bli så här illa:

”Spotta ut tuggummit och anteckna. I dag skall vi tala om drama. I varje drama finns en huvudperson. Vi förkortar HP. Det kommer på provet. En berömd dramatiker heter Artistoteles. Kan nån säga vad han var?” ”Turk, nej grek!” ”Bra!”

”Jag tror att det fanns en grekisk gud som hette Ares”, säger Khaled. ”Nej, Khaled, nu är du fel ute.”

Hjälp, vad skall reportern göra? Desavouera läraren? De är arton stycken i klass 8, de flesta bryter, har nog varit med om livets dramatik. Den kvinnliga läraren sneglar på sin fusklapp: ”I en film är HP central. I varje film finns en hjälpare som hjälper HP att genomgå en förvandling. Det kommer på provet. Handlingen…” ”Ursäkta, vad är handling?” frågar Khaled. Nu, tänker jag, har hon sin sista chans. ”Det får du slå upp.”

Hon går på med gäll röst, hör inte vad de svarar. En kvart till och jag blir till störningsmoment i denna klass. Men de lyssnar lydigt och antecknar, de skall ju få betyg.

Långt därifrån, en helt annat skola, yrkesgymnasium. Två av tolv sover med huvudena på bänken. Fem småviskar med varandra. Och så har vi de tre som går ut och in var femte minut, smällande med dörren. Men ibland svarar de på frågor: ”Vad uppfann Galvani?” ”En elektrisk dildo!” ”Vad finns inuti ett fickbatteri?” ”En blondin.” ”Hur många volt… ” ”Vet inte, glömde hjärnan hemma.”

Bakvända kepsar, hånfulla flin. Vem släppte in dessa slöfockar på en svindyr utbildning? Men när jag pratar med dem efteråt är de hövliga och snabbtänkta. Jag får ett infall, går tillbaka och bläddrar i uppgifterna som de lämnat in före lektionen. Kepsarna hade rätt på alla frågor! Det var slöheten i lektionen som var en skymf mot deras utförsgåvor.

Tv-tittarna satte nog i halsen när de i tv-serien ”Klass 9A” upptäckte hur handfallen, opsykologisk eller okunnig en lärare kunde vara. Serien har väckt starka känslor. Det är förståeligt. Inget oproblematiskt grepp att låta oskickliga lärare utgöra fonden för de bästas konster. Men dramaturgin gjorde tydligt att det är Läraren som allting hänger på. Så sänd en öm och tacksam tanke till de tappra magistrarna på Mikaelskolan, som offrat sig för andras synder, på det att vi skall se klart. Vill någon sända blommor är adressen Hjalmar Bergmans väg 3, 315 20 Örebro.

För andras synder, skrev jag. I ett av avsnitten hörs Stavros Louca säga att vore han förälder, skulle han stämma denna skola som lärt barnen så litet.

Vem skall lärarna stämma? Sin egen skolgång? Staten? Eller kanske sin egen fackförening?

Sten Arevik är universitetslektor i didaktik. I den kapaciteten har han under femton år besökt över två hundra skolor. Av de tusentals lektioner han bevittnat var det bara var tionde som gjorde skäl för namnet, säger han. Där läraren hade en struktur och ett genomtänkt syfte med lektionen, gestaltade ett problem, lockade eleverna att pröva tankegångar, kittlade deras hjärnor. De övriga seanserna var varianter på grupparbeten av skiftande kvalitet. ”Sverige har slutat undervisa”, säger Arevik. ”Det är ett förfärligt slöseri med lärarkraft och ett ofattbart svek mot dem som skolan påstår sig vilja hjälpa. Det är just de barn som har minst bildning hemma som har störst behov av struktur i klassrummet.”

Hur blir man lärare i kommunalskolan? Peter blev det år 1997 genom ett tekniskt fel. Han råkade befinna sig på Arbetsförmedlingen just när någon skola letade vikarier. Datasystemet var trasigt, så förmedlaren kunde inte se att tjugoåringen inte var färdig med gymnasiet. I tre år vikarierade Peter i alla ämnen på skolorna i norra Stockholm. Sedan tog han lärarexamen. Men fortsätte att ”kvacka”, vilket är skolspråk för att lära ut ett ämne man inte kan. Religionsläraren tar engelska eller tvärtom. På papperet ser det ut som om skolan hade behöriga lärare. ”Men jag var aldrig behörig i klassrummet.” Under sex år avverkade han ett tiotal skolor, ingen frågade om hans examen.

”När jag berättar för kolleger i utlandet att vi låter vem som helst driva en skola, att skolan får anställa vem som helst för att undervisa, att lärare inte nödvändigtvis behöver kunna ämnet, att ingen central kontroll finns av kunskaperna annat än i svenska, matte och engelska och att skolinspektörer när de väl kommer bokar tid två veckor i förväg – då tycker de att vi är galna.”

Peter är inte lärare längre. Han stod inte ut med bedrägeriet, säger han. Det skulle krävas en separat artikel att referera hans exempel på sveken mot eleverna: låtsasämnen, låtsaslärare, låtsasbetyg. ”En kollega godkände en hel klass i naturkunskap som varken kände till evolutionen eller hört Darwin nämnas. Han koncentrerade sig på ’miljön’.”

Liksom alla lärare i hans ålder är denne Peter mest bitter på lärarhögskolan. Han trodde att han skulle få lära hantverkets hemligheter. Hur man komponerar en lektion, förklarar abstraktioner, bemöter en provokation eller får i gång en tankspridd klass. Men just detta hade lärarhögskolan inte på programmet. Och nivån var sådan att man kunde klara av studierna parallellt med heltidsjobb. Examinationen bestod i att han lämnade in uppgifter han gjort hemma. Peter säger att det var möjligt att bli lärare utan att någonsin ha prövat på att undervisa. Det var som att få ut körkortet utan körlektioner.

Kan det verkligen stämma? Sten Arevik bekräftar. Han har undervisat på Lärarhögskolan i Stockholm tills den ”gudskelov” stängdes 2007. När han började 1994 liknade den ännu en professionell utbildning. Det fanns nivåer (progression) och en hel del metodik. Sedan upplöstes allting i ett myller av hundratals småkurser, somliga infantila, andra teoretiska bortom all rimlighet. Och metodiken utmönstrades till den grad att det kring 2006 kunde inträffa att lärarhögskolan släppte ut lärare som aldrig stått framför en klass. ”Lärare” var för övrigt ett ord på utgående. Man talade om ”vuxna i skolan”, som om det var dagis det handlade om. Också ”undervisning” ansågs ge fel signaler. Det hette ”verksamhet”.

”Alla som kunde fylla i en blankett kom in, många kom ut utan att kunna mer”, minns en lärare sin utbildning. Omdömet har bekräftats av en hel utredning. ”En hållbar lärarutbildning” (SOU 2008:109) tecknar bilden av lärarskolorna (dock inte alla) som akademisk slum. Utredaren Sigbrit Franke noterar särskilt att lärarstudenterna lider av ett speciellt handikapp. De har svårt att skilja mellan vetenskapliga och politiska texter.

Jag påminner om detta på det att vi blir varse den svenska lärarens övergivenhet. Om en magister inte kan sitt ämne eller verkar ha valt fel yrke, bär någon ett ansvar för att hon skickats ut i detta skick. Lärarutbildarna, helt uppenbart. Men inte bara de.

Kravet att avprofessionalisera läraryrket kom från flera håll. Från Kommunförbundet, som länge velat slopa alla krav på behörighet (man ville ha lärare som var mer flexibla), Lärarförbundet, som önskade att förskollärare och gymnasielärare skulle ha samma examen (det skulle höja de förras status), samt från akademiska experter, som menade att undervisning var av ondo. Barnen skall söka kunskap själva, varför läraren bara tog skada av att bli undervisad i undervisningskonst. Jag återkommer till dessa experter.

Usel utbildning är dock någonting som den enskilda kan avhjälpa. Man kan studera utomlands eller lära av kolleger. Utarmningen av pedagogiken var ett hårt slag mot läraryrket, men långtifrån det värsta.

Ingen människa med förnuft i behåll skulle komma på tanken att utfärda föreskrifter för hur författare skall berätta eller skådespelare gestalta sina roller. Konsten utforskar okänd mark och åtnjuter därför aningen starkare skydd i lagen än andra mänskliga uttryck. En annan grupp vars integritet värnas i lagstiftningen är utövare av offentlig makt.

Just därför intar läraryrket en unik position bland professioner. Det är det enda som är både konstnärligt och maktutövande på samma gång. Det finns ingen standardlösning på hur man gör begreppet ”tolerans” levande för en grupp elever. Men effekten av lärarens konsthantverk på Kalles kunskaper skall samma lärare betygsätta, vilket kan påverka Kalles väg i livet.

Därför var det som hände 1991 en kulturrevolution. Kanske bäst att göra det åskådligt.

Vi skriver 2009. En myndighetsperson sitter på tåget mellan Karlskrona och Växjö och talar högt i telefon om kriminella handlingar som en underordnad skulle ha begått. Skildringen är så rik på personuppgifter att passagerare kan identifiera både talaren och vem hon pratar om. Vad tror ni händer? Avsked på grått papper? Åtal för brott mot tystnadsplikt? Ja, ganska säkert, om myndigheten varit statlig.

Men den var kommunal. Det var skolchefen i Karlskrona som talade om en rektor. Inte så lämpligt, fann kommunen, men inte heller så graverande att förtroendet gick förlorat. Hon fick sitta kvar. (Först ett år senare, efter en liknande incident, fick denna chef lämna sin post, dock med ordentligt vederlag.)

Det här är inte anekdotisk evidens. Det är skillnaden mellan statlig och kommunal myndighetskultur. Den förra är impregnerad med principer om likabehandling, opartiskhet, rättssäkerhet, integritet. Den senare är van att laga efter lägligheten. Skillnaden framgår av statistiken: det är oftast kommuner, inte staten, som får sina beslut överprövade av domstol.

Mycket riktigt var just denna kulturskillnad det starkaste argumentet mot kommunaliseringen av lärarkåren. Skulle lokalpolitikerna respektera läraryrkets egenart? Tjugo år senare skriver Niklas Stenlås (vid Institutet för framtidsstudier) att kommunerna inte ens accepterade att lärare var ett kunskapsyrke. Det var ett jobb, vilket som helst. Och man lyckades faktiskt riva praktiskt taget alla skydd för lärarens integritet: anställningsskyddet, behörighetskraven, ämnenas timplaner, antal timmar man tvingas undervisa.

Betrakta den svenska paradoxen. Tjugo år efter reformen åtnjuter en journalist på en privat tidning starkare skydd mot påtryckningar än läraren/ämbetsmannen i den kommunala skolan. Det händer säkert att någon tubbas till att sockra recensioner eller påtvingas uppdrag man inte klarar av. Men väljer man att ställa till skandal – blir det skandal. I skolans värld verkar skandalen numera vara det normala. Låt mig bara ge några av det hundratal exempel på lärarens nuvarande ställning som vänliga läsare skickat in.

• Engelskläraren kallas till rektorn som kräver att en viss elev skall få VG. Annars är det risk att flickan flyttar till en annan skola. Läraren vägrar. Hon blir anklagad för att ”inte se eleven”, ”motverka skolans mål”. Rektorn är säker på att eleven förtjänar VG. ”Hur kunde han bedöma det, han var ju idrottslärare. Tur att det finns nationella prov. Eleven blev knappt godkänd.”
• På ett gymnasium i Bohuslän har man sedan 1997 inte haft en enda rektor som var behörig att undervisa på skolan. En var syokonsulent, en annan servitör (förlåt, ”serveringslärare” från en restaurangskola). Och ansvarade för naturvetarprogrammet.
• År 1995, Örnsköldsvik. En svensklärare får anställning på villkoret att han också undervisar i matematik på högstadiet.
• I akt och mening att höja betygsnivån får eleverna på en Stockholmsskola göra proven hemma. Lärarna förväntas hålla tyst om saken. Det gör de också. Det är föräldrar som slår larm.
• En lärare på lågstadiet (Stockholm) anser att två elever behöver extra stöd i läsinlärning. Detta används mot henne vid löneförhandling. Hon arbetade ”exkluderande” i stället för ”inkluderande”.
• En elev är missnöjd med VG i svenska och undrar om läraren menar att hon, läraren, är bättre på texttolkning än eleven. När läraren svarar ja på frågan blir hon uppkallad till rektorn för att förklara sitt beteende. Hon har kränkt eleven, anser rektorn.
• Och så det mest fantastiska: ämnet livskunskap. Tonåringar har uppmanats av sin lärare att inför klassen bekänna om det finns alkoholism, psykiska sjukdomar eller annat traumatiskt i familjen. Eller om de blivit våldtagna. Hur det kändes, liksom.

En lärare som borde söka vård? Nej, ett nytt ämne. Eller, rättare sagt: en affärsprodukt som hundratalet kommuner inhandlat och gjort obligatoriskt. ”Livskunskap” finns inte i någon läroplan, saknar stöd i forskning. Enligt ”P 1 Kaliber”, som lyft fram skandalen, händer det att barnen inte får betyg om de vägrar lufta sina trauman inför klassen. Eller inte vill delta i ”sänkningsövningar” där de av läraren uppmanas att förnedra varandra, en upplevelse som anses höja deras ”sociala kompetens”.

Det finns ett långt och fult ord för allt detta: avprofessionalisering. Man frågar sig förstås hur detta blev möjligt. Har lärarna ingen fackförening? Jo, de har rent av två. Eller åtminstone en och en halv.

Gamla professioner vet med sig att det finns en konflikt mellan timliga intressen och integriteten. Det kan komma till uttryck i parallell organisering: Journalistförbundet och Publicistklubben; Läkarförbundet och Läkaresällskapet. Den ena värnar i första hand plånboken, den andra yrkets heder.

När kommunaliseringen kom på agendan 1989 var det två saker som stod fullständigt klara. Att under kommunalt styre skulle politikerna få bestämma vad som hädanefter menades med ”lärare”. Samt att reformen skulle stupa om majoriteten av lärarna sade nej. Inte ens Göran Persson skulle våga köra över en hel lärarkår.

På den tiden fanns det tre fackförbund för lärare (se faktarutan). Och det såg ut som om det skulle bli ett tydligt nej. Majoriteten i alla tre förbund var emot, visade enkäterna. Så hände någonting under maj månad 1989. Två av de tre förbunden bytte fot. Säkert spelade pengarna en viss roll. På ett ovanligt sätt blandades skolreformen ihop med avtalsrörelsen där Göran Persson lockade med ordentliga lönelyft. Med hans egna ord: ”Strategin var att sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det.”

Låt vara. Men de fackförbund som sade ja gjorde samtidigt ett annat val, det mellan att försvara lärarens integritet eller att bli en stor och mäktig organisation. Man valde det senare. Jag är inte säker att man verkligen hade sina lärare med sig på den saken. Men det är det speciella med det som i dag kal-las Lärarförbundet – att där är lärarna i minoritet.

Redan år 1969 hade det som då kallades Sveriges lärarförbund, och som organiserade lärare i de lägre klasserna och förskollärare beslutat att även folk utan utbildning kunde bli medlemmar. Numera räcker det att man arbetar med barn i någon form eller tänker göra det, för att vara ”lärare” i förbundets ögon, vilket inkluderar studenter, fritidspedagoger, elevassistenter och andra. Till och med skolledare, det vill säga arbetsgivarna.

Denna fackliga strategi gynnade förstås tillväxten. För lärarprofessionen blev den emellertid en katastrof. En sådan medlemsbas gör det omöjligt, även om man ville, att slå vakt om lärarens integritet. Snarare tvärtom: det blir ett fackligt intresse att tumma på kompetenskraven. Inte underligt att en del lärare inom Lärarförbundet har fattat tycke för den ideologi som hävdar att det där med fördjupning i ett ämne avspeglar en föråldrad kunskapssyn. Läraren är i stället ett slags proffs på lärande i största allmänhet, heter det, lika gångbar på alla stadier. Tänker man så är det logiskt att utnämna en fritidspedagog till rektor för gymnasiet.

Man kan förstå att kommunfolket applåderade denna jämställdhet. Om den största lärarorganisationen hävdar att det från pedagogisk synpunkt inte är någon större skillnad på lågstadiet och gymnasiet, vad är det som adjunkterna i Lärarnas riksförbund, den andra organisationen, bråkar om? Kanske försvarar de bara sina privilegier när de påstår att matematikläraren bör ha läst matematik.

Jag tar upp detta, för utan att ha den historien blir mycket av hätskheten i skoldebatten obegriplig. Lärarnas riksförbund, som endast organiserar behöriga lärare, anser att Lärarförbundet, som tömt begreppet lärare på innehåll, inte kan göra anspråk på att värna skolans kvalitet.

Facit: I dag är det mer regel än undantag att lågstadielärarna undervisar på högstadiet. Varannan lärare i grundskolan saknar utbildning i det ämne eller på den nivån där hon undervisar och var tionde fast anställd är inte lärare alls, utom i Lärarförbundets mening.

Två säkra tecken på avprofessionalisering: Lärarförbundet saknar statistik över vad deras medlemmar har för utbildning. Skolverket kan inte säga vad Sveriges åtta tusen rektorer har för meriter. Man saknar uppgifter om den detaljen, får jag höra. Men man vet att av dem som just nu utbildas till rektorer är drygt hälften lärare. De övriga, som förväntas utöva pedagogiskt mentorskap i skolan, saknar behörighet att undervisa där. De kan vara allt möjligt, från golfcoacher till militärer.

Missförstå mig rätt. Efter vad vi fått veta om lärarhögskolornas kvaliteter kan man inte hävda att just lärarexamen skulle borga för skolledarens kompetens. Jag vet lysande pedagoger som aldrig satt sin fot på sådan skola, och ett antal högst kompetenta chefredaktörer som inte gått på JMK. Men de är i regel erfarna journalister. Jag vägrar tro att det är bristen på rektorsämnen bland lärarna som åstadkommer denna rekryteringsbild. Det ser mer ut som om skolan var ett land koloniserat av främmande makt.

Det mest förbluffande är att allt detta förutsågs av kritikerna. Men då, 1989, talade de för döva öron. Allt gick så rasande fort. Den största skolreformen sedan grundskolans införande genomfördes utan utredning, konsekvensanalys, remissomgång. Det var – för att vara Sverige – ett högst ovanligt, närmast kuppartat förlopp. I januari blev Persson skolminister, i februari antydde han eventuell kommunalisering, i oktober hade han propositionen färdig och i december blev den lag.

En framtida historiker som läser riksdagsprotollen lär få svårt att förklara varför en reform som i decennier ansågs helt omöjlig att genomföra plötsligt blev av på detta sätt. Jag tror att för att fatta detta måste man lämna riksdagen och börja leta i Expressen.

”Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari. En skolklass består inte av en grupp schimpanser, som skall lära sig en cirkuskonst. En skolklass består av unga människor med vitt skiftande intressen, önskningar och behov. Sådana kan bara en ’överkvalificerad’ lärare tillgodose.”

Det var Sven Delblanc som skrev, och han hade en anledning.

Svenskt 1980-tal var ett vulgärt decennium. Det var pengarnas och populismens tid. Aldrig har orden ”konservativ” och ”tradition” haft en fulare klang. Libertarianer angrep idén att staten hade ett ansvar för kulturarvet; samma kulturarv framstod för vänstern som en tvångströja och ett hinder för ett nytt samhälle. Pragmatismen verkare vara alltings mått. I denna tidning menade filosofer att det kunde vara praktiskt med tortyr i vissa fall. Lärarstudenter som länge gått i snickarbyxor och hävdat att de också var arbetare (det var ju inget särskilt med läraryrket) började befolka fackexpeditionerna. De var skeptiska till kulturarvet. Det mesta av det var ju så borgerligt. Det var ”folkets kultur” som var den genuina och demokratiska.

Så kom den då, folkets kultur, i skepnad av en snickare från Skåne. ”Krig mot lärarna”, utropade rubrikerna. Det var skolstyrelsens ordförande i Åstorp, S-ombudsmannen Gösta Brodin, som höjde jämlikhetens fana. ”Lärarna jobbar bara halvtid, men har fullt betalt”, avslöjade han i Expressen i december 1982. De hade lön även när de inte undervisade! Och så var det de långa loven. Det var ett rättvisekrav att de arbetande delade samma villkor. Brodin framställde lärarna som snyltare på välfärden: de var slöa, egoistiska, ett skrå som bevakade orättmätiga privilegier.

Ombudsmannen från Åstorp hade talang för utspel, så medier hängde på. Än i dag minns folk hur han i tv-rutan, frustande av rättvis vrede, sliter i dörren till en skola som är stängd på loven. Han fick anhängare på många håll. Träfacket motionerade om översyn av pedagogernas privilegier, partidistriktet erbjöd riksdagsplats och av LO nominerades Brodin till styrelsen för löntagarfonderna. Och faktiskt ledde hans kampanjer mot lärarna till att staten satte i gång en översyn av lärarnas villkor.

Det är nog inte fel att säga att 80-talets populism var det momentum som hjälpte Göran Persson att få igenom sitt beslut. Året då skolan överlämnades till kommunerna surfade Ny demokrati in i riksdagen. På samma våg. Vilket belyses av Brodins vidare öden. När han var färdig med lärarna upptäckte han att det fanns andra som parasiterade på välfärden. År 2002 ledde han motståndet mot en flyktingförläggning i kommunen, krävde hivtest på utländska barn i Åstorps skolor, bildade så småningom lokalpartiet ”Kommunens framtid” och uteslöts ur SAP. Han avled 2008. Brodins parti finns inte heller längre. Men hans kamrater från den tiden ingår i den inre kretsen av Sverigedemokraterna.

Maciej Zaremba

 

Hem till skolan/Fakta

Lärarnas Organisationer

Vid tidpunkten för beslutet  om skolans kommunalisering fanns tre fackliga organisationer. 1. Lärarnas riksförbund, som organiserade de högutbildade gymnasielärarna i första hand och ingick i Saco, 2. Sveriges lärarförbund (låg- och mellanstadielärarna samt förskolan) och 3. Svenska facklärarförbundet, båda inom TCO.

År 1991, efter beslutet om skolans kommunalisering, gick de två senare organisationerna samman i Lärarförbundet. Lärarnas riksförbundhar cirka 85 000 medlemmar.

Lärarförbundets medlemmar

På sin kongress 2007 beslutade Lärarförbundet att hädanefter kalla också daghem och fritidshem för skolor. Därmed skulle förbundets alla medlemmar som arbetar där benämnas ”lärare”. Enligt samma dokument anses ”elev” beteckna såväl ett barn på dagis som en student på universitetet. Syftet sägs vara att ”markera och politiskt flytta fram positionerna för dessa skolverksamheter”.

Lärarförbundets Henrik Westerman uppger att man saknar statistik över medlemmarnas utbildning. Men av de 230 000 arbetar cirka 100 000 på någon form av skola, inte nödvändigtvis som lärare. 78 000 finns på dag- och fritidshem, 28 000 är studenter, cirka 25 000 pensionärer, 6 000 är skolledare. Enligt Lärarförbundets språkbruk ingår alla dessa i ”lärarprofessionen”.

Rektorernas yrkesbakgrund

Skolverket kan inte  ge några uppgifter om de 8 000 svenska rektorernas meriter. Men de 2 200 som för närvarande genomgår rektorsutbildningen (30 högskolepoäng fördelade på 10 p skoljuridik, 10 p mål och resultatstyrning, 10 p ledarskap) har besvarat en enkät. Enligt den har 58 procent lärarbakgrund 17 procent är förskollärare, 4 procent fritidspedagoger, 16 procent har annan bakgrund, exempelvis socionom, psykolog, syokonsulent, yrkesvägledare, civilekonom, civilingenjör, officer. Fem procent har inte svarat.

Litteratur:

• ”Kommunaliseringen av skolan” (Ekerlids förlag 2011).
• Hans Albin Larsson: ”Skola eller kommunal ungdomsomsorg” (SNS 2002).
• Camilla Löf: ”Med livet på schemat. Om skolämnet livskunskap och den riskfyllda barndomen” (Malmö högskola 2011).
• Gunnar Ohrlander: ”Den gudarna älskar. Konsten att överleva som lärare” (Optimal 2009).
• Jonas Olofsson: ”Krisen i skolan” (Borea 2010).
• Johanna Ringarp: ”Professionens problematik” (Makadam 2011).
• SOU 2008:109 ”En hållbar lärarutbildning”.
• SR ”P 1 Kaliber”, två program om livskunskap:

 

5. ”Det är ingen vacker syn.”
       Så tog teknokraterna kommandot över skolan

Magnus säger att den bästa surfningen är vid mynningen av Oregonfloden. Han har redan sett ut platsen där han skall slå sig ned samt tagit reda på allt om green card och övriga tillstånd som krävs. Men än så länge löder han rör på Universitetsholmens gymnasium i Malmö.

Jag kom till Malmö med ett problem. Finns det ett ”höger” och ett ”vänster” i skolfrågan? Är det sant, som det påstås, att Jan Björklunds nya yrkesskola, som inte automatiskt ger behörighet till högre studier, syftar till att återskapa klassamhället?

Jag hade mina tvivel. Det lät på kritikerna som om de såg ned på hantverksyrken. De talade om jämlikhet men verkade samtidigt tvivla på att någon kunde bli snickare av egen vilja. Som om förklaringen till att det alls fanns hantverkare i vårt land bestod av att de inte förstått att bli socionomer. Eller kanske misslyckats med det.

Jag frågar eleverna i rörverkstan om deras framtidsplaner. Dragan räknar med att ta över pappas rörfirma och kanske expandera. Först i Danmark, sedan får man se. Felix, som helst spelar rugby, tänker dra till England. Där ligger rören utanpå fasaderna, gott om frostskador, rena drömmen för en plumber. Oskar, som pluggar till kylmontör, skall gå till sjöss. Tre veckor i tropikerna, tre veckor ledigt. Toppen, tycker Oskar. Men flickvännen därhemma? ”Flickvän får man ombord.”

De är missnöjda med utbildningen. ”För litet rör, för mycket av det andra.” Det andra är historia och en ”estetisk kurs”. Bortkastad tid, säger de unisont. ”Rita gubbar på en dataskärm och leka photoshop, vad ska man med det till?”

Läraren ser ut att ta deras framtid på allvar. Efter varje korrekt hopsatt grenrör får de ett omdöme – och skriver en faktura. Vad säger han om deras framtidsplaner? Högst realistiska, vill han mena. Av de sexton i hans förra klass fick fjorton jobb direkt. Och särskilt på lyxkryssare är det ont om kyltekniker.

I matsalen får jag sällskap av Bahir, också han på kyllinjen, och Sara som vill bli arkitekt. ”Jag fattar inte”, stönar Bahir. ”Först dagis, sedan nio år i skola, sedan tre år gymnasium och så fem år till? Hur står du ut?” Ser man på statistiken är hans framtid tryggad. För henne är det inte lika ljust.

Kommen så långt var jag beredd att tycka att den nya yrkesskolan var en bra reform. Om morgondagens Bahir en dag tröttnar på rördragning – vad hindrar honom från att ta studenten efteråt?

Alltför mycket, menar Björn Andersson, rektor för Universitetsholmens gymnasium. Till exempel språket. De hundra timmar svenska (på tre år) är knappast nog för att läsa vidare. Det är inte ens tillräckligt för att ta sig fram i världen. Han tycker inte att det är någon bra reform. Hantverk är inte vad det en gång varit. Numera behöver en bilmek engelska för att förstå manualen, felsökning på en modern kärra ligger på en hög abstraktionsnivå och en rörmokare behöver kulturkunskap så att han inte stövlar in till en muslimsk familj på en fredag. Men Andersson förstår varför reformen kommit till.

”Vårt skolsystem är bland det värsta som finns. Det är elakt. Lurar ungdomar som har tretton IG i sitt slutbetyg att vifta med studentmössan.” Problemet för hans elever är inte att gymnasiet är för svårt, det är att grundskolan är för lätt. Inte gör sitt jobb.

Det har jag nu hört många gånger. Alltså kan man inte påstå att det är yrkesskolan som stänger Bahir ute från vidare studier (på det att vi får de hantverkare Sverige behöver). Han är kanhända redan utestängd, av sin grundskola. Reformen ser mera ut som en nödutgång för de ungdomar som annars skulle ha hoppat av gymnasiet. Då kan man kanske hoppas att den är en temporär lösning. Men just nu anpassar Sverige ungas livsval efter kvaliteten på deras grundskola.

Ingen vacker syn. Men det verkar som om de flesta insett läget. Oppositionen framför protester, men utan magstöd. Partierna tycks överens om att något måste göras. I fjol var det knappt 70 procent som fullföljde gymnasiet.

Desto svårare är det att förstå hetsen mot skolministern.

Inte sedan Olof Palmes dagar har en svensk politiker väckt sådana aggressioner. ”Caligula” hör till de lindrigare omdömena. Jag läser bloggar där skolministern jämförs med Adolf Hitler. Författaren är anonym men säger sig vara lärare. I historia.

”Det går inte att diskutera skolan konstruktivt”, säger Johan Kant, biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge. I hans socialdemokratiska skolförening skäller alla på Jan Björklund. Kant förstår inte: ”Det är ju våran politik han genomför. Björklund snodde Thomas Östros skolmanifest rakt av.”

Nej, skoldebatten passar inte in på höger-vänsterskalan. Haninge är det bästa exemplet. Där har kommunens socialdemokrater och moderater gett Mats Öhlin, en gång Norrbottenkommunist, fria händer att göra om ”trivselskolan” till kunskapsskola. Den skarpaste kritiken mot vad Jan Björklund kallar flumskolan har i själva verket i över ett decennium levererats från vänster: Gunnar Ohrlander (signaturen Gormander), LO-utredaren Gudmund Larsson, Thomas Östros. Argast av alla är ärkeradikalen och skådespelaren Roland Jansson, som misstänker trivselpedagogerna för en kapitalistisk konspiration. När de säger ”det gör inget att du inte kan skriva läsa och räkna, du är en lika bra människa i alla fall” vill de egentligen hålla proletariatet i okunnighet.

Om nu höger och vänster verkar överens – varifrån all hätskheten? Låt oss först se hur den kommer till uttryck.

Martin Karlberg är ovanlig för att vara forskare i pedagogik. Han menar att hans rön skall vara läraren till nytta. Redan av det skälet fick han utstå kritik av kollegerna. ”Vaddå nytta? Forskningen är fri!”. Hans avhandling jämför två metoder att bemöta störande elever och mynnar ut i att det är bäst att igno­rera deras stök och i stället ta dem på bar gärning var gång de gör något vettigt. Noll piska och tjat, med andra ord, desto mera bekräftelse.

Det var väl god forskning? Inte så säkert. ”Kapitalismens städgumma” blev han kallad under ett seminarium. Genom att försöka få bråkmakare snälla bidrog han till förtrycket av arbetarklassen. Och till disputationen kom en professor ända från Örebro. När det var över spände han blicken i disputanden: ”Vad har du egentligen för människosyn?”

Det lät som en retorisk fråga. Karlberg har fått den många gånger förut, säger han. Det kan tänkas att han får svårt med anslag till vidare forskning. Det är det som gör svensk pedagogik så speciell. Den har de rätta svaren.

Samme professor visste redan år 2002 att berätta vad som gick fel med skolan. Den blev krossad av ”en välplanerad högervåg”. Hur en våg planeras framgår inte av artikeln, men vi får veta att både Thatcher, Reagan och mänskliga rättigheter ingick i konspirationen. Varför de ville krossa skolan? Det framgår inte. Kanske är det självklart.

Jag trodde att ”pedagog” betydde lärare. Men i kollegierummen uttalas ordet oftast med en fnysning. Nej, här har vi inga sådana. Pedagogerna, får jag höra, förstår sig inte på skolan men har en stor makt över den. Skriver läro­planer, sitter på Skolverket och utfärdar regler, styr lärarutbildningen. Till och med somliga pedagogikprofessorer talar om ”pedagogmaffian”. Så vilka är de och vad har de gemensamt?

För elva år sedan frågade sig professor Harald Eklund om inte ämnet pedagogik borde läggas ned. Det kom till för att utvärdera och utveckla lärmetoderna. Men Eklunds genomgång av samtliga 165 avhandlingar åren 1993–97 visade att bara några få av dem hade bäring på lärarens arbete. De övriga passade bättre på historiska, sociologiska eller statsvetenskapliga fakulteten.

Alldeles nyligen upprepades Eklunds granskning av docent Knut Sundell på Socialstyrelsen, med samma resultat. De allra flesta avhandlingar i pedagogik åren 1997–2006 saknade relevans för lärarens verklighet. De kunde handla om hur det är att vara vicerektor och kvinna, om utbildningssystemets förändring i Bengalen (perioden 1781–1835), 70-talets svenska sexualpolitik, gatukonst som estetisk produktion och kreativ praktik, om vad spansk boendemiljö betyder för äldre kvinnor, om fostran inom fotboll och golf (det finns en skillnad!) om hur ishockeycoacher rekryteras, om studenters motions­vanor i Umeå (jämfört med i Madison), eller om ”universitetsstudenters berättelser om kvalitativa förändringar av sätt att erfara situationers mening under utbildningspraktik”.

Ytterst få av avhandlingarna utforskade lärometoderna. Och när Knut Sundell sorterat bort dem som inte höll måttet återstod (av 200 undersökta) två eller tre som kunde vara till glädje för en metodhungrig lärare. Det är som om pedagogiken skydde nästan allt som har med klassrummet att göra. Dyker ”läraren” ändå upp är det ofta som ett ufo från den intertextuella rymden. Ett projekt studerar ”utifrån ett kritiskt och problematiserande perspektiv … hur lärare och elever representeras, och därmed konstrueras och positioneras i ett urval av aktuella, men också politiskt och pedagogiskt betydelsefulla, policytexter.”

Den svenska universitetspedagogiken utmärkte sig på flera sätt, fann Sundell. Den var extremt inåtvänd. Det finns cirka 120 professorer i ämnet i vårt land, de flesta av dem (65 procent) har på tio år inte förekommit på Web on science, alltså inte citerats i någon ansedd publikation utanför Sverige, vilket måste vara ett rekord. När en vetenskap förlorar kontakten med det internationella forskarsamhället, ”kan ett grundläggande krav på kritisk distans till det egna studieobjektet försvinna i en konstruerad samstämmighet”, varnar rapporten från Socialstyrelsen.

Ett annat ord för ”konstruerad samstämmighet” är ideologi. Det är det som gör att man vet på förhand vad andra har i sinnet. När jag frågar en av de mest namnkunniga pedagogikprofessorerna om Gunnar Ohrlanders kritik av lärarutbildningen kommer en räcka invektiv: ”antiintellektuell, okunnig, charlatan … Det är hemskt att han fått sånt genomslag för sina dumheter.” Vilka dumheter, mera konkret? Det kan hon inte säga, Ohrlanders bok har hon inte läst.

Den dråpligaste mening jag lyckats hitta i offentlig prosa lyder: ”I Jämtlands län ges alla möjlighet till en lustfylld och trygg sexualitet.” Men följande är nästan bättre: ”Lagstadga barns rätt att utvecklas med lust i trygghet!”

Lagstadgad trygghet, det kan jag ta. Men lagstadgad lust? ”Hur är din lust i dag, min son? Tack, pappa, den känns trygg. Den är ju numera lagstadgad, som du vet.”

Texten som följer, på hackig svenska, manar till motstånd mot övermakten. Till denna räknas såväl rege­ring som opposition. Deras brott: de misshandlar svenska barn. Medlen: prov och betyg i skolan. Och lärare som undervisar! Motivbild: partierna tycker att barn är mindre värda. Alternativmotiv: partierna är dumma. Okunniga, står det. Författarna tycks ha gett upp hoppet om att svenskar skall förstå hur illa de behandlar sina barn. Man överväger att åberopa FN-konventionen. Så att barnen får lusten åter.

Det måste till starka känslor, lojaliteter eller kanske grupptryck för att en akademiker skall skriva under något så vårdslöst formulerat, konspirativt i tanken och barnsligt i tilltalet. Just därför är aktstycket så intressant. Författaren till ”Barnuppropet” på internet är förre chefen för Skolverket Mats Ekholm. Bland undertecknarna finns över sextio professorer. De flesta i pedagogik. De som utbildar våra lärare och fördelar forskningspengar.

Jag hoppas att någon nedtecknar detta upprop på pergament och sänker det i Riksarkivet. Det är en källa av dignitet. Om merparten av landets auktoriteter i pedagogik anser det skadligt med ”lärarcentrerad undervisning” och ”kunskapskontroller” förstår man bättre varför lärarutbildningen slutat utbilda lärare och elever kommer till högstadiet utan att ha lärt alfabetet. Eller, för den delen, varför forskare som sökt botemedel mot skolförfallet stötts ut från de pedagogiska fakulteten. Bo Sundblad, som larmat om den sjunkande läskunnigheten, Lennart Grosin, vars forskning om framgångsrika skolor tillämpats med framgång i Haninge kommun.

Vad som är mycket svårare att förstå är hur nästan en hel vetenskap kan genomträngas av ideologi till den grad att den blir immun mot verkligheten. Den pedagogik som så hett försvaras i ”Barnuppropet” är densamma vars effekter jag skildrat i dessa reportage. ”Elevaktivt lärande” och ”problemorienterad undervisning” ser fint ut i teorin, men i våra skolor betyder det allt som oftast lärare som slutat undervisa, upplösta ämnen, avsaknad av struktur, av feedback och av uppföljning av vad barn lärt sig. Dessa metoder har dessutom dömts ut som verkningslösa eller direkt skadliga i professor John Hatties globala undersökning av lärandets villkor.

Lyssnar man till Jan Björklund verkar saken ganska enkel. Det är flumvänstern, människor med överdrivet antiauktoritär läggning, därtill allergiska mot betyg, kontroll, ordning och kunskapstraditioner som fått alldeles för mycket att säga till om i skolan. Och det kan ju se så ut. Men inför så starkt allergiska reaktioner blir man nyfiken på vad allergin kommer från.

Det vore övermodigt av mig att försöka ge en förklaring. Men även halvdana hypoteser kan föra samtalet framåt. Så låt mig framföra några stycken. Kan det vara så att skolkrisen inte började med väns­tern utan med politiken som ingenjörskonst?

Hur skall man förstå följande mening ur en betygsutredning?

”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar att få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter.”

Ja, ni läser rätt. En statlig utredning fruktar för kunskap i skolan. Året är 1973, utbildningsministern heter Ingvar Carlsson, det är litet för tidigt för att skylla på flumvänstern.

I sin bok ”Att överleva som lärare” framför Gunnar Ohrlander en intressant tanke. Nämligen att rötterna till skolkrisen borde sökas i en auktoritär idé som tog form under 40-talet, av allt att döma under intryck av världskriget. På initiativ av högermannen Gösta Bagge ställdes ”fostran” före ”kunskap” som skolans uppgift: ”… skolans yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets vidaste och djupaste mening.”

Man kunde säga att skolan därmed övertog statskyrkans roll. Intressant nog hade inget parti något att invända. Det var bara liberala DN som protesterade. Att sätta fostran före kunskap kan göra skolan till lovligt byte för ideologier, varnades i ledaren den 14 januari 1944. Det var profetiska ord.

Ohrlander visar hur denna ambition med skolan – att den skall forma snarare än bilda – blir allt starkare medan tiden går, och allt mindre kontroversiell. Det blir på folkpartisten Birgit Rhodes tid som skolminister (1978) som målet ”kunskap” helt försvinner från läroplanens portalparagraf. ”Skolans viktigaste uppgift är att främja varje elevs allsidiga utveckling. Skolan skall därvid söka bidra till att ele­verna utvecklar självständighet, kritiskt tänkande samt samarbetsförmåga och handlingslust.”

Rent teknokratiska formuleringar, när man tänker efter. Som vore ”kritiskt tänkande” ett torrsim, som kunde övas utanför historiska sammanhang. Men så var atmosfären på den tiden. Historien framstod som något som man övervunnit, som en barnsjukdom. Sverige var modernitetens spjutspets, gamla insikter var till föga nytta, ty framtiden framstod ännu som helt ny. Vilken kunskap som var giltig – det fick man se.

Tänker man så blir det begripligt varför John Deweys idéer fick ett så bedövande genomslag i ingenjörernas 50-tal. Jag antar att han också är auktoritet för de pedagoger som undertecknat ”Barnuppropet”.

Denne amerikanske pedagog invände mot idén att det skulle finnas någon fast kunskap, giltig i alla tider. Vad som var kunskap för den ene behövde inte vara det för andra, beroende på vad de hade för behov. Kunskap var det som var samhällsnyttigt. Helst skulle man inte tala om ”kunskap” utan om ”det vi vet”. Det erövrades bäst i praktiken: ”learning by doing”. ”Tillspetsat kan man hävda att Dewey betraktade sanningen som den insikt som gjorde människan trygg”, skriver den norske professorn Asmund L Strømnes.

Dock menade Dewey – och här kommer själva grundproblemet – att människan är ett djur skapat för att verka för det allmänna bästa, samhällsnyttan. (Ja, det är nog Rousseaus idé om det oförstörda barnet som skymtar i bakgrunden.) Grovt förenklat: befriat från kungalängder, konservativa lärare och annan barlast skulle barnet, om det ”socialiserats” på rätt sätt, pröva sig fram till rätt kunskap – det garanterades av dess drift till samhällsnytta.

Att John Deweys pedagogik för hundra år sedan blev så populär är begripligt. Dess udd var riktad mot den tidens skoldressyr. Att den i Sverige sedan 60-talet blivit närmast pedagogisk statsideologi kan bero på att den gick så väl ihop med den sociala ingenjörskonsten, vars utopi var att bygga ett system som oberoende av vilka människor det befolkades av, skulle producera rättvisa och de önskade värderingarna.

Redan på 1910-talet utsattes Deweys idéer för en förödande kritik av ingen mind­re än Émile Durkheim. Det var farligt, menade den franske sociologen, att försöka ta död på idén om en kunskap som var opersonlig, allmängiltig och varaktig, liksom att inte göra skillnad på förnuft och moral. Durkheim döpte Deweys filosofi till logisk utilitarism. Man gör sig en ganska platt bild av människan om man tror att det är nyttan som vägleder hennes kunskapstörst. Hon söker också kunskap som gör ont.

Självfallet kan Deweys pedagogik, i rätta lärarhänder och i lagom doser, ge utmärkta resultat. Men när den blir till en statsideologi, hanterad av massutbildade professorer, är det avigsidorna som slår igenom. Den starka betoningen av elevens lust och trivsel leder till idén att i lärandet får ingenting ta emot, ”kunskap” blir något suspekt, läraren ett hinder, ”aktivitetspedagogik” i värs­ta fall till en ursäkt för lärarens lättja och inkompetens. Behöver jag tillägga hur väl allt detta går ihop med kommunala ekonomichefers önskan att göra läraren utbytbar?

Så hanterad kan Deweys frihetliga ansats förvandlas till sin motsats. Den blir auktoritär och manipulativ. Eleven skall förvisso söka kunskap själv – men i läroplanen har pedagogerna redan slagit fast vilka sunda värderingar som sökandet skall leda till. Detta märks särskilt tydligt i svenska läroböcker. Läser man exempelvis om ”feodalism” fattar man inget av dess dynamik (för få historiska uppgifter) men inser att feodalism var fel.

Jag tror knappast att trivselpedagogiken kunnat dominera så länge om den inte smält samman med ett annat historiskt fenomen: den svenska allergin mot betygen. Kunskap kan mätas, och mätt vill man inte bli, för då blir man bedömd – nej, värre: man blir dömd!

Jag skriver svenska allergin, för jag vet inget annat land där frågan om betyg i årskurs sju ger braskande rubriker. Den har onekligen varit destruktiv för skolan. Den är irrationell, vill jag påstå. Men den är fullt begriplig.

När en fransk eller polsk elev får ett IG är det provet, inte eleven, som blir underkänt. Detta har också gällt i Sverige fram till 60-talet. Men därefter och i trettio långa år har svenska elever fått betyg som inte värderade vad de gjort utan vad de var. Ett IG sade inte: det här duger inte, försök igen. Det sade: Det är du som inte duger.

Först 1995 avskaffades det relativa betygssystemet. Låt oss påminna vad det handlade om. År 1883 deklarerade den brittiske forskaren Francis Galton att ”normalfördelning”, det vill säga Gauss kurva (the Bell curve) som beskriver utfallet av slumpstyrda naturfenomen, också gällde människans begåvning.

Få människor är mycket korta, de flesta av medellängd, få över 190 centimeter. Desamma gällde för intelligensen, hävdade Galton. Och den gick i arv. Men eftersom de obegåvade (som ofta var fattiga, just för att de var dumma, enligt Galton) fick allt fler barn, riskerade nationen att fördummas. Detta är grunden till rashygienen.

På trettiotalet översatte ett fåtal stater, däribland Sverige, denna pseudovetenskap till steriliseringslagar. Den svenska gällde fram till 1976. Inte sällan var det svaga resultat i skolan (eller ett misslyckat konfirmationsförhör) som ledde till att vederbörande pekades ut som ”mindervärdig” och tvingades till operation.

Det relativa betygssystemet utgick från samma teori som rashygienen. Elevernas studieresultat ansågs avspegla deras medfödda begåvning. Och då den senare ansågs normalfördelad, precis som längden på deras kroppar, skulle 7 procent av varje årskull underkännas, 24 procent få en tvåa, 38 procent trea, 24 procent en fyra och 7 procent en femma. Hittills hade betygen haft en dubbel roll: kommunikation mellan lärare och elev och information till högre skolor. Hädanefter blev de till rent sorteringsinstrument.

Hur många svenskar minns repliken ”femmorna har tagit slut”? Skolorna ålades att se till att deras betygssnitt inte avvek från planen. Bildligt talat: om alla klasser i en kommun haft en egen Stavros Louca, måste likväl var trettonde av eleverna bli underkänd i matematik. Den gode Stavros ambition i klass 9A (att få alla godkända) var inte bara fåfäng i 70-talets Sverige. Den var ett sabotage mot statsplaneringen. Det skulle komma ett samtal från länsskolnämnden och en Stavros återkallas till ordningen. Bokstavligen, sådant har hänt.

(Humanistiskt sinnade lärare gjorde motstånd, förstås. De kunde invända att fötterna är biologiskt förutbestämda, men inte innehållet i tolvåringens huvud. Kulturen lyder inte samma lagar som naturen. Visst kan man mäta skillnaden mellan Albert Einsteins och Maria Callas fötter, men hur mäter man avståndet mellan deras ”prestationer”? Men den tidens politiker var inte humanister. De var ingenjörer.)

Med denna historia i bakhuvudet blir det lättare att förstå varför många tänker ”utslagning” när de hör ”betyg” och att de ryggar inför tanken att testa tioåringens läsförmåga. Svensk skola har i decennier talat med dubbel tunga. Klädsam humanism på ytan, men därunder survival of the fittest. Vi ”främjar varje elevs allsidiga utveckling”, men sju procent skall slås ut på vägen, hur de än försöker.

Av alla olyckor som drabbat skolsy­stemet måste de trettio åren med Gauss­kurvan vara den ojämförligt största. De skapade en svårbotad allergi mot bedömningar, eroderade lärarkonsensus om vad som var godkänd kunskap (det var ju inte kunskapsnivån de bedömde utan utfallet av elevers inbördes konkurrens) och korrumperade skoldebatt och forskning för många år framöver. Folk som hävdar att kunskaper måste kunna mätas och värderas misstänks för att vilja sortera människor. Trivselpedagogiken, hur misslyckad dess effekter än är, framstår som frälsare från socialdarwinismen.

Det är den inte, ty i Sverige är också den smittad av Galtons läror. Det var skolchefen i Haninge Mats Öhlin som gjorde mig uppmärksam på den saken. När trivselpedagoger skall förklara varför deras metoder inte gett avsedda resultat hänvisar de i regel till att elevunderlaget inte håller måttet. För många ”lågpresterande” i den skolan, det vill säga barn till utlänningar och lågutbildade. Vad är detta, undrar Mats Öhlin, om inte socialdarwinism, låt vara i progressiv förpackning? Förr var det biologin, nu är det ”social bakgrund” som skall förklara varför somliga är tillspillogivna på förhand.

Det är svårt att sätta punkt för detta reportage. Det finns så mycket mer att diskutera. Finns det ett alexanderhugg för den härva av idioti som är det svenska betygssystemet, som fördärvar elevernas idé om kunskap, gör lärarna till utredningssekreterare och rektorerna till ekonomichefer? Jag tror det. Kan man diskutera skolformer på ett smartare sätt än att ställa friskolan mot den kommunala? Det måste vara möjligt.

Är det rimligt att en skola får hanteras som en ren kapitalinvestering? Nej, det är inte rimligt. Skulle det vara möjligt att åstadkomma en läroplan som var begriplig och realistisk? Alldeles säkert, men inte om Skolverket får uppdraget. Den måste skrivas av människor som tillbringar sina dagar i klassrummet.

Jag hoppas att det framgått att den svenska skolkrisen har vållanden på alla kanter. Exempelvis hade inte ”högern” kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ”vänstern” dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra. Eller näst intill.

Om jag får ha en mening i skolfrågan får den lyda att om man inte hejdar den processen blir det omöjligt att återskapa en skola värdig namnet. I boken ”Kommunaliseringen av skolan” skriver historikern Niklas Stenlås att lärarnas arbetsgivare verkar ha bestämt sig för att helt jämställa läraren med övriga tjänstemän. Man syftar till att endast den tid läraren tillbringar i klassrummet skall räknas som arbetad tid.

Jag anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet.

Så min enda säkra slutsats av allt jag sett under denna resa får bli av det negativa slaget.

Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsyntheten, och det har lyckats alltför väl.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.