Category: Dagens Nyheter (Page 4 of 5)

 

Dessa artiklar finns utgivna som bok på DN-förlaget.

http://www.adlibris.com/se/bok/mobbarna-och-rattvisan-9789186569266

Här kan man läsa valda delar.

Denna artikelserie finns också på polska.
Ten reportaż w przekładzie na polski ukazał sie nakładem wydawnictwa Agora w książce „Polski hydraulik i nowe opowiesci ze Szwecji.” http://www.agora.pl/agora/1,108805,14830608,Ksiazka__Polski_hydraulik_i_nowe_opowiesci_ze_Szwecji_.html

 

 

2. ”Säg inget vänligt till mig”

– Säg inget vänligt till mig. Får jag en komplimang tror jag att det följer ett slag efter.

Hon talar fort, kastar forskande blickar på mig. Hon är mycket detaljerad: datum, namn, omständigheter. Ibland stockar sig rösten, det kommer tårar, men hon tar sig samman. Jag törs knappt ställa frågor, orolig för att hon skall ta sina pärmar och gå.

Kerstin lider av PTSD. Posttraumatiskt stressyndrom, svårt att uttala och olidligt att leva med. Människan blir som en strykrädd hund. De posttraumatiska smyger längs väggar, rädda för andra. De rids av maror om natten och när de är vakna kan en doft eller ett ord återuppväcka paniken. Somliga får hallucinationer, torgskräck eller andra fobier. När det pågått länge kan tillståndet bli självförstärkande. De blir besatta av att berätta om sin olycka, vilket är mer än omgivningen tål. De kan se orättvisor överallt, eller blir tvärtom cyniska, förväntar sig att bli svikna, klarar inte av relationer. Deras personlighet är förändrad eller, snarare, förstörd. Och varje morgon måste de övertyga sig själva om att de har rätt att finnas till. Suicidstatistiken visar att många misslyckas med den saken.

Länge tog man för givet att detta tillstånd var något osvenskt, som flutit i land med krigsoffren. Stod det inte i boken att så starka krisreaktioner följde på ”händelser utanför normal livs­erfarenhet” och trauman av livshotande slag? Denna övertygelse ledde till att samma åkomma fick olika diagnoser. En person från Somalia kunde lida av PTSD. Om vårdbiträdet från Falun skrev läkarna däremot ”utbränd”.

Psykiatrikern Per Borgå, med förflutet på Röda korset blev förbryllad när han en dag fick in en svensk förskollärare med samma symtom som hans krigsoffer. Med när han lyssnat till henne föll bitarna på plats. Jo, hon var utsatt för livshotande händelser. Visserligen var det ingen som hotade med gevär. Men arbetskamraternas beteende signalerade att de ville se henne död.

Var tredje infödd svensk som uppsöker psykiatrin visar tecken på PTSD, skriver Per Borgå i Läkartidningen nr 47/05. Sjukdomen kan följa på ”naturliga” trauman, som hos överlevande från ”Estonia”. Men de svåraste fallen är människors verk, säger Borgå. Och de är alltså häpnadsväckande många. ”Posttraumatiskt stressyndrom är en folksjukdom”, skriver Per Borgå i artikeln.

Också jag var länge skeptisk till att någon kunde ådra sig tortyrskador på en avtalsreglerad vårdcentral. Det är en sak att läsa sig till sådant, en annan att inse. Det var ett gäng marockanska ligister och en distriktssköterska som öppnade mina ögon. De förra rånade mig i våras i Bryssels tunnelbana. Det gick inte särskilt våldsamt till, men efteråt var jag en annan person. I två dagar var jag nog rasist. Kunde inte tänka på annat, såg en bandit i varje ung arab, hjärtat slog dubbelslag, händerna svettades. Jag undrade vem jag var som lät mig rånas, hörde deras skratt och såg mig nästan med deras ögon. Det var inte tal om att få något arbete uträttat i det tillståndet. Köpte teaterbiljett, men hittade inte till teatern. Det gick över efter två dagar och var bortglömt efter fem.

Distriktssköterskan Carina har haft det så i sex månader. Fast egentligen värre, eftersom i hennes fall stod myndigheterna på tjuvarnas sida. Och det var inte någon laptop som kan ersättas, som de rövade, utan hennes heder.

När jag mötte henne i mars förra året ställde jag journalistens enfaldiga fråga: Vilket var det värsta med det som hänt? Hon tänkte efter länge, brast sedan ut i gråt. ”Jag har ingen tillit kvar. Till … mänskligheten.”

Det var där och då som det här reportaget började. Månaden innan hade jag intervjuat en överlevande från Förintelsen. Den gamle mannen sade någonting som jag fann närmast oanständigt: Att åren i Auschwitz gjorde honom till en bättre människa. Han lärde sig att förtrösta, sade han. Han var förvisso mycket ung, hade osannolik tur, men förtröstan? ”Ja”, sade han, ”nazisterna kunde inte rubba min tilltro till människan. De var ju nazister. Men dem jag litade på svek mig inte. Det är därför jag lever.”

Så låt oss se hur Carina förlorade förtröstan. På våren 2008 får hon många samtal från äldrevårdens larmcentral … ”Varför kom ingen till fru Nilsson i dag?” Carina är distriktssköterska i hemtjänsten, ansvarig för ett 80-tal patienter. Hembesök, injektioner, såromläggningar. Det är inte första gången som det klagas på uteblivna besök. I september blir hon klar över orsaken. Två av hennes kolleger hinner inte med besöken. Den ena ertappas på stor­köpet, den andra hos frissan. ”Så här får det inte gå till. Vi går inte privata ärenden på arbetstid”, säger Carina under ett möte med enhetschefen och de två kollegerna. Det kan inte uteslutas att hon låter upprörd.

Tio dagar senare blir hon omplacerad till ett ensamt arbete med lägre lön. Hon utgör ett arbetsmiljöproblem, förklarar cheferna. ”Kollegerna klagar på dig, de känner sig påpassade och kränkta.” Hur många har klagat, vad säger de? Det tänker cheferna inte gå in på. Men väldigt många, skall hon veta. Carina nöjer sig inte med det svaret, hon insisterar. Hur många har klagat på mig? ”Femton.”

”Marken försvann under mina fötter. Har alla som stött och berömt mig genom åren varit falska?” Hon går runt bland kollegerna. ”Vad har du emot mig? Säg, jag kan ta det.” ”Men jag har ju aldrig klagat på dig!” Carina vill ha det skriftligt. Men det går inte, får hon höra: ”Vi har blivit förbjudna att utfärda sådana intyg.” Hon kan inte tro det, hon tror att de gått bakom ryggen på henne men inte törs tillstå det. På omvägar får hon veta att hennes psykiska tillstånd diskuteras på personalmöten. Att hennes fackombud har godkänt omplaceringen utan att höra hennes åsikt. Hon insisterar att få bli bemött, men får alltmer svävande svar.

Till slut börjar kollegerna undvika henne helt. Hon känner sig pestsmittad. Hon förstår inte vad hon har gjort för fel.

Senare framkommer följande: Arbetskamraterna har blivit förbjudna att tala med henne och med varandra om hennes förflyttning. Och de lydde. En grupp vårdare som skrivit ett offentligt försvar för Carina har censurerats av personalchefen: ”Det har ni inte med att göra.”

Enhetschefen har vägrat att träffa henne. Ett sådant möte kunde vara skadligt för chefens trivsel. En kommunalpolitiker som försökt ingripa fick beskedet av förvaltningschefen att politiker inte hade med personalfrågor att göra. ”Han antydde att det inte skulle gagna Carina om jag tog upp hennes sak. Jag uppfattade det som ett hot. Mot henne.” Och kollegerna blev faktiskt förbjudna att intyga att de inte klagat på henne. Vilket har sin förklaring: Beskedet ”femton” var lögn. Troligen hade två klagat, de redan nämnda. En av dem har sedermera vidgått: ”Förlåt mig, jag trodde aldrig det skulle få sådana konsekvenser.”

Men när Carina inser allt detta är det redan för sent. Hon har levt i ett töcken i sju månader. Hon förstår inte världen längre. Läkarintyget: djup krisreaktion, högst olämpligt att hon ens träffar de personer som kränkt henne.

Och indirekt kom en bekräftelse på att hennes sort verkligen inte passade hos omsorgen i denna kommun. Det var protester från patienter och insändare till tidningen. Vad har hänt? Varför kommer inte Carina mer? Vi har aldrig haft en så ömsint och samvetsgrann sköterska, skriver en cancerpatient.

En vacker tanke, att det kanske var döende människor som gav henne livet tillbaka. Men Carina hade också litet tur. Det gick rykten i korridorerna att en rikstidning börjat snoka i fallet. Och en dag i april kom en stor man till kommunalhuset med en kamera i en svångrem om halsen. Han hade en intervju med en viss Carina som han ville visa. Den har redan setts av några riksdagsmän, upplyste han, och dessa blev upprörda.

Jag har träffat denne man. Börje Eriksson heter han, medlem i Organisation mot mobbning. Han är mycket hovsam, så det måste vara basunrösten som gör att man inte tackar nej till hans förslag. Så gick det alltså till när politikerna i denna kommun, sju månader för sent, och motvilligt, fick höra Carinas historia. Inte genom några skyddsombud, förvaltningschefer eller värdegrundskonsulter. Det skall tilläggas att flera av Carinas kolleger velat tala till hennes försvar i Erikssons film, om de fick ha papperspåsar över huvuden.

Läsaren må avgöra om upplösningen är värdig vår demokrati. Carina finner att hon inte kan leva i en Kafkavärld. Hon går upp till kommunalhuset, förklarar att hon uppfattar omplaceringen som avsked, nu går hon till domstol. Där får de berätta vad hon gjort för fel. Hon ska ha sin värdighet tillbaka.

Jag var inte med, men jag vill tro att det var så det lät: ”Men snälla någon, inte ska vi belasta vårt trötta rättsväsen… Ska vi säga tjugofyra månads­löner – om du inte nämner det där – vad sa du att det hette, värdi … någonting? Om du inte berättar för någon?” ”Aldrig i livet.” ”Trettio månadslöner? Bara du håller tyst?”

Carina är utförsäkrad, har två barn, inget att leva på. ”Trettio månadslöner, men jag tänker inte tiga.”

Så blir det.

Jag ringer förvaltningschefen som undertecknade avtalet. Jag vill veta vad han betalade för. Runt en miljon minus i hemtjänstens budget, det lär patienterna känna av. För det var väl inte ur egen ficka? Han vägrar kommentera. ”Har lagt det bakom mig”, svarar mannen. ”Men det har inte jag”, hör jag mig själv säga.

Är jag bara fräck å andras vägnar? Eller är det faktiskt ett demokratiskt krav? Om denna Carina var ett sådant problem som hans underchefer påstod, skulle deras skäl hålla i domstol. Så med vilken rätt lät han cancerpatienterna betala för att slippa få sin maktutövning prövad? Den här frågan är inte alls retorisk. Som vi ska se är det inget ovanligt att kommuner och landsting låter vårdbudgeten gälda för sina chefers ansvarsfrihet. Vilket parti gick till val på den modellen?

Läsaren får ursäkta inslaget av känslor. Men detta reportage är det mest uppslitande jag gjort. De förtalade och utstötta är inget ofarligt sällskap. Deras ensamhet är ofantlig, deras tilltro obefintlig. Och vinner man den, följer en förväntan på upprättelse, som det tär att bära. Det är tålamodsprövande att få fram berättelsen. ”Beskriv”, bönar jag. ”De fryste ut mig.” Men hur gjorde de? ”Det var falskhet.” De har svårt att berätta vad som hände, deras minne av hur det kändes har helt tagit över. Deras känsla av overklighet smittar av sig, och det gör också deras maktlöshet. Flera gånger var jag nära att ge upp det hela, av rena hälsoskäl.
(Det blev en tröst att upptäcka att jag inte var ensam om denna reaktion. När Paris arbetsdomstol år 2002 började rannsaka mobbning gjorde domarna på den avdelningen uppror. Av omsorg om deras hälsa fick målen spridas över flera rotlar.)

Normalt får makthavare som i Dagens Nyheter anklagas för maktmissbruk ge sin version av saken. Det är inte alltid möjligt i dessa fall. I regel kräver de utstötta full anonymitet. Jag får inte ens ringa arbetsgivaren, ”för då kommer de att förstå”. Offren för mobbning i offentlig regi fruktar ofta att arbetsgivaren ska hämnas på deras familjer. De tror att om de förargar en skolförvaltning kommer det surt efter hos försäkringskassan. Jag har funnit att denna rädsla har skäl för sig.

Så därför, för er kännedom: Ingen av mina berättelser bygger enbart på de utstöttas versioner. Dessa har kunnat verifieras med dokument, vittnesmål, diskreta efterforskningar. Om läsaren känner frustration över att de ansvariga nästan aldrig nämns vid namn är den inget mot skribentens.

Därför är det en lisa att äntligen få skriva: Sociala resursförvaltningen i Malmö, direktör Eva Ahlgren.

Så heter tidigare arbetsgivare till Kerstin som fick inleda denna artikel. Kerstin hette Lövdén i efternamn (numera bytt till Roslind). Hon ställde som villkor för att tala med DN att hon skulle framträda med namn. ”Jag vill ha min heder tillbaka.”

I juli 2009 gjorde Kerstin Lövdén, socionom vid Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn, sitt kanske åttionde besök på polisstationen vid Porslinsgatan i Malmö. Hon brukade åtföljas av en misshandlad kvinna, så konstaplarna blev förvånade av att se henne ensam. De undrade var brottsoffret var. ”Det är jag.” Och för­övaren? ”Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor, Malmö stad.”

Kerstin Lövdén har varit socionom i 22 år. Jag läser gamla arbetsintyg: kreativ, engagerad, enastående samarbetsförmåga. År 2000 är hon med att starta detta Kriscentrum. I sex år verkar de elva kvinnorna på centret trivas med varandra. Visst kan man ha skilda meningar, men de gäller sakfrågor.

Dock kan det hända att arbetsgivaren inte är helt nöjd med Kerstin. När kvinnorna på centret år 2005 upptäcker att de har lägre löner än männen (på kriscentret för män i samma stad) anmäler de till JämO – och får rätt. Lövdén är bland de drivande. Inte nog med det. På hösten 2006 anmäler hon en avvikande mening. Ett barn berättar om misshandel, det är inte första gången, Lövdén ser det som sin plikt att göra en anmälan. Men hennes chef, vi ­kallar henne B, förbjuder detta, utan att uppge skäl. ”Jag vägrar begå tjänstefel”, säger Lövdén.

Kort därefter, den 11 oktober 2006, får hon veta av chef B, att hon är kallad till en högre chef, nämligen A. När då? ”Med detsamma.” Vad gäller saken? ”Det får du veta där.”

Kerstin Lövdén har aldrig träffat A. När hon kommer in i rummet säger kvinnan A: ”Välkommen” och genast: ”Varför säger du inte tack? Du ska säga tack när jag säger välkommen. Och vad är det med dina ögon?” En facklig representant från SSR noterar denna ovanliga öppning.

Därefter får Kerstin höra att det finns klagomål på henne. Varifrån? ”Från många.” Vilka då? ”Det får du inte veta.” Vad klagar de på? Det tänker inte A berätta. Men Kerstin har en vecka på sig att rätta till beteendet. Annars blir det åtgärder.

Mellan november och februari äger det rum åtta liknande möten. Ibland är det A som håller i dem, ibland underchefen B. Upplägget är detsamma: Det finns klagomål, folk är rädda för dig, vi säger inte mer, du måste ändra ditt beteende. När hon vill bemöta blir hon tillsagd att hålla tyst. ”Du ska bara sitta och ta emot information.” Det är för att hennes chefer ”ska känna sig trygga” i situationen. Efter ett par veckor känner hon domningar i benen. Hon ber sina kolleger om en förklaring. Har jag gjort något fel? Bemöt mig! ”Men de satt bara tysta.”

Kvinnorna på kriscentrum har en handledare hos vilken de avlastar sina sinnen. Nu blir de av A förbjudna att under dessa samtal beröra behandlingen av Lövdén. Handledaren finner ordern märklig, framgår av korrespondensen, men finner sig. När Lövdén tar till orda på mötena blir det tyst vid bordet. ”Allt kändes overkligt. Jag kände inte igen mig själv. Jag, som tyckte mig så stark, var nu en rädd person. Kände mig bara trygg de stunder jag var ensam med kvinnorna i samtalsrummet – eller när jag gick in på toaletten och satte på hög musik i hörlurarna – för att försvinna. Jag önskade att jag verkligen gjort något stort fel, så att det som hände fick en mening.”

På våren 2007 kollapsar hon hemma. Hon får diagnosen ”utmattningsdepression”. Också kriscentret tycks förtjänt av en diagnos. ”Jag kände inte igen min arbetsplats”, berättar en kollega som varit borta under tiden. ”Det var Kafkaliknande stämning. De pratade inte längre med varandra. Alla var rädda att råka ut för samma sak.”

När Kerstin kommer tillbaka till jobbet har chefen B ersatts av chefen C. ”Jag har hört att det finns klagomål på dig”, säger hon. Var har hon hört det? Då nämner C ett mötesforum för chefer från hela kommunen. Kerstin bryter ihop, börjar gråta. ”Men jag har inte tagit ställning”, säger C, enligt Kerstin.

I två år pågår allt detta innan hon bryter samman. Denna gång blir det en tyngre diagnos: posttraumatiskt stressyndrom. Försäkringskassan anser henne varaktigt arbetsoförmögen. Låt mig nämna några incidenter: Kerstin blir kallad till chefen A, hon förbereder sig i fyra dagar, besöket inställs i sista stund, utan förklaring, utan en ny tid. Hon utestängs från kurser, i hennes personalakt har någon skrivit att hon är psykiskt sjuk.

Vem gjorde detta? Det får hon kanske aldrig veta. Den 24 maj beslutade nämligen åklagare Lotten Loberg i Malmö (utan att ha hört vare sig Lövdén eller chefen A) att lägga ned förundersökningen mot Malmö kommun. Vilket måste tolkas som att psykologiskt terror, förtal och ryktesspridning är antingen legitima styrningsmetoder, eller i vart fall av så ringa allmänintresse att de inte behöver undersökas närmare. Inte ens när arbetgivaren själv erkänt övergreppen.

När hennes fackförening inte ställde upp tog Kerstin Lövdén kontakt med Organisation mot mobbning, som tipsade om en jurist i Stockholm. Jag var inte med när advokaten kom till i Malmö. Men av resultatet (och av samtliga fakta i fallet) kan jag gissa hur samtalet med Kerstins chefer måste ha gått till. Så här, ungefär:

Advokaten: Min klient har blivit utsatt för grova och upprepade kränkningar. Lagen kallar det kränkande särbehandling. Ni har påstått att hon var sinnessjuk, till exempel. Jag citerar: ”Psykiska sjukdomar och syndrom och beteendestörningar.” Vad heter läkaren som ställde den diagnosen? Vad säger ni, var det inte någon läkare? … bara en idé ni fick i kafferummet … Jag tror att jag förstår. Här skriver chefen A att det ständigt klagats på Lövdén ”från stadsdelar och andra myndigheter”. Kan man få se dessa klagobrev? Ni kan inte hitta dem … Inte heller i diariet? Så försmädligt. Då gissar jag att också anteckningar från samtalen där hon fick stå till svars … Tänka sig. Förstörda av misstag. Men i så fall, säger advokaten (medan han fingrar på lagboken) berodde all kritik hon fått utstå i två års tid på … missförstånd? Ni har ingen kritik mot henne?

(Nej, ingen som helst, visar det sig. Punkt 5 i överenskommelse mellan Sociala resursförvaltningen, Malmö stad och Kerstin Lövdén lyder: ”Förvaltningen kommer snarast att utfärda ett betyg med positivt innehåll till Kerstin Lövdén.”)

Då har vi klarat ut den saken, säger advokaten. Men vad sägs om 490 000 kronor till min klient, som uttryck för beklagan över att hon helt utan skäl säger upp sig från denna trivsamma arbetsplats? Tack för det. Så var det mitt arvode. 60 000 plus moms. Inte ska väl Lövdén behöva stå för det? Nej, tänkte väl det.

När detta undertecknats, den 16 oktober 2008 av direktör Eva Ahlgren, undrade advokaten om Malmö stad hade något mer att säga till Kerstin Lövdén. Ja, Eva Ahlgren ville framföra en ursäkt å kommunens vägar. För den kränkande särbehandlingen.

I början av 1990-talet diskuterade en expertgrupp vid justitie­depertementet en skärpning av lagstiftningen mot trakasserier på jobbet. Juristerna hade starka invändningar. Problemet bestod inte att mobbningsfallen skulle vara svåra att utreda. Men det skulle bli väldigt dyrt. De var ju så många.

Ja, de är väldigt många, också i Frankrike. Men där har man dragit helt andra slutsatser.
Enhetschefen ”A” i Malmö stad har avböjt att kommentera uppgifterna i artikeln.

Maciej Zaremba

 

3. Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike

DN 2010-06-03

Domstolen frågade inte om monsieur Rivat var psykopat, eller om det fanns något annat skäl till hans beteende. Det var beteendet i sig som räknades. Som bestod i att skälla ut Stéphane Tagliavacca inför kolleger och kunder på parfymavdelningen, kräva rapporter från kaffepauser och toalettbesök, ge honom order och ändra dem samma dag, fälla spydigheter om hans utseende och sättet att vara. Alltsammans så gott som dagligen, i flera års tid.

”Perverst och ondskefullt”, hävdade åklagaren och yrkade på fängelsestraff. Vilket det blev. Christian Rivat, avdelningschef på stormarknaden Carrefour, dömdes till sex månader villkorligt och 5.000 euro i skadestånd för ”harcèlement moral”. Direktören för Carrefour i Sallanche, som såg på utan att ingripa, fick samma straff. Helt nyligen stadfästes den domen i Cour de Cassation, Frankrikes högsta domstol.

Därmed är denna process inte över. I juli ska en arbetsdomstol i Annecy avgöra om handelskedjan gjort sig skyldig till ett ”oursäktligt fel”. I så fall kan det bli fråga om att betala Stéphanes sjukskrivning, som varat i åtta år. Det ser ut som en uppförsbacke för Carrefour. Frankrikes försäkringskassa, som funnit att det var på jobbet som Stéphane fick sin kroniska depression, ställde sig på åklagarens sida.

Harcèlement moral, moraliska trakasserier, är det franska begreppet för ”mobbning”. Till synes samma sak, men inte helt och hållet. I Sverige är mobbning på arbetsplatsen en förseelse mot arbetsmiljön. I Frankrike och Belgien är den ett brott mot den personliga integriteten, som räknas som en grundläggande medborgerlig rättighet.

Här ett färskt fall från Belgien. En skolrektor, vit överklass, madame Van Overstraeten, förpestar dagligen livet för Nicole Arekion, invandrad från Mauritius, som jobbar i skolköket. Ryktesspridning, godtyckliga order, grundlösa anklagelser för stöld, indragna ledigheter, förnedrande arbetsuppgifter, nedlåtande kommentarer.

Cour du travail de Bruxelles går grundligt till väga; utredningsmaterialet är på 4.000 sidor. Facit: Man konstaterar harcèlement moral, rektorn suspenderas, ska betala rättegångskostnader i två instanser. Rättens utslag, med allt djävulskap beskrivet och värderat, ska hänga i en månad i skolans korridorer. Och Nicole Arekion kan med denna dom i ryggen begära skadestånd från staten.

Verkstadsarbetaren Safet i Ljungby, med vars öde detta reportage började, har däremot ingen chans mot sin arbetsgivare. Tankeväckande, att två EU-länder kan se så diametralt olika på samma sorts övergrepp. Enligt svensk lag synes den enskilda mobbaren sakna personligt ansvar. I vad mån hans arbetsgivare är ansvarig (vilket lagen påstår) har aldrig prövats av domstol. Och jag skulle inte ens råda Safet att försöka.

I motsats till Nicole Arekion skulle han få makterna mot sig. Försäkringskassan skulle antyda att han var psykiskt obalanserad eller överkänslig. Facket skulle intyga att arbetsledaren möjligen var otrevlig, men mobbning var det inte, ty hade sådan ägt rum hade facket satt stopp för det. De skulle stycka Safets berättelse i små bitar och visa att det var småsaker: en pik här, en taskighet där, inget som man blir sjuk av. Och skulle Safet mot förmodan få en åklagare på vagnen, skulle domstolen slå bakut. Visst, han blev ju uppenbarligen kvaddad av behandlingen på Ljungby Maskin, men hur ska vi kunna veta att dessa skadliga handlingar varit menade att tillfoga skada?

Nej, jag raljerar inte. I de svenska fall jag granskat, ganska många, står Försäkringskassan oftast på mobbarens sida: bagatelliserar övergreppen, misstänkliggör offret och söker orsaken till hennes sammanbrott hos henne själv. Som vi ska se beror det inte på att dessa utredare skulle hysa sympati för mobbare och deras chefer. Det är något annat de känner. En stickning i ryggmärgen… ett ansvar, kan tänka, för något högre än människan Safet.

Nu föregriper jag historien. Sedan 2002 är mobbning på arbetsplatsen ett brott i Frankrike. Det står i Code pénal mellan våldtäkt och narkotikabrott. Artikel 222–33–2: ”Den som genom upprepade trakasserier som syftar eller leder till att en persons arbetsmiljö försämras på ett sådant sätt att det kränker personens värdighet och rättigheter, skadar personens fysiska och mentala hälsa eller äventyrar personens framtida yrkesliv, döms till fängelse i högst ett år och böter på 15.000 euro.”

Samtidigt stadgades i civillagen att uppsägning som orsakats av mobbning är ogiltig, vilket ger den anställda rätt till skadestånd och jobbet åter, även i det fall hon sagt upp sig själv.
Det var som att öppna dammluckorna. På kort tid inkom tiotusentals anmälningar från människor som ansåg sig utsatta för mobbning på arbetet. Sedan kom domarna. Sällsynt med fängelse, men inte så få skadestånd.

I ett litet hus i Rungis, en timme från Paris, sitter Loïc Scoarnec och svarar i telefon. Det kostar 40 euro i engångsavgift att få honom som rådgivare. Ett humant pris, med tanke på att få människor vet bättre än Scoarnec vad harcèlement vill säga. De flesta får betala för att få höra vad det inte är. ”Non, monsieur, att inte få uppskattning räknas inte. Vasa? Svarar hon inte på bonjour? Inte till någon? Non, monsieur. Utskälld… men bara en gång? Nej, inte det heller. Det skall vara upprepade handlingar över en längre tid.”

Det är nog ingen överdrift att säga att Loïc Scoarnec är medförfattare till den lagen. För tio år sedan satt han i alla tv-soffor och berättade sin historia. Han var utvecklingschef i ett dotterbolag till bankjätten Crédit Agricole, ”aningen obekväm på grund av min stora käft och mitt fackliga uppdrag”. Året 1997 bestämde sig banken för att byta ut honom. Men då fransk lag gör det dyrt att säga upp folk efter 32 år fattade man beslutet att han skulle sluta självmant, alternativt avskedas för tjänstefel.

”Från en dag till en annan tystnade telefonen. Jag fick inga arbetsuppgifter, men blev uppläxad om jag kom för sent. Medan jag gick de 45 meterna från hissen till mitt rum smällde dörrarna igen på vägen.” Kollegerna uppmanades att inte hälsa på honom, nyanställda fick veta att han var en kuf. Ibland fann han kontoret öde, alla var på konferens. ”Jag blev till en vålnad. Folk såg rakt igenom mig.” Men det var hårda tider och Scoarnec hade inte råd att bjuda på sitt avgångsvederlag. Så han uthärdade, trodde han. I över sex år.

Först fördrev han tiden på nätet. Då stängde man av hans uppkoppling. Han berättade ingenting för sina vänner, inte ens för hustrun. ”Alltför förnedrande.” Men han började dricka. ”Datorn hade jag kvar, men att spela på arbetstid kunde vara skäl till uppsägning.” Det som räddade honom var en kollega och ett begrepp. Kollegan smög in när alla hade gått och visade en artikel om ett identiskt öde. ”Jag förstod att jag varken var galen eller ensam.” Och begreppet dök upp 1998 i alla skyltfönster: ”Harcèlement moral”, stod det på omslaget till en liten bok. Han läste, köpte en mobil och började ringa.

Föreningen Harcèlement Moral Stop blev på nolltid en referenspunkt i debatten. Scoarnecs utmärglade fysionomi och flackande blick i tv-rutan fick snart sällskap av andra. Och det gick en våg av indignation över nationen, som så ofta när en länge känd plåga får ett ansikte och ett namn. Facit Loïc Scoarnec: När han år 2004 sades upp av banken var det med fem årslöner till adieu. Men då fanns det redan en lag på plats som gav honom alla trumf på hand.

Varför ”harcèlement moral”? Jag söker mig till källan. Marie-France Hirigoyen tar emot i en Parisvåning man kunde döda för: ett flöde av mjölkvitt ljus, takåsar och skymten av Montmartre. Nej, hon kunde inte drömma att bli världsförfattare och förmögen på en vetenskaplig broschyr. Och ännu mindre om att ett begrepp som hon hittat på genast skulle flyta in i brottsbalken.

Hennes ”Harcèlement moral” (1998, såld i Frankrike i 450.000 exemplar, översatt till 28 språk) handlar bara marginellt om arbetsplatser. Den analyserar parrelationer där den ene med små och subtila medel undan för undan berövar den andra all självrespekt, tills offret tror att hon förtjänat detta. ”Vilket är meningen. Förövaren riktar in sig på offrets svagaste punkt för att förgöra hennes personlighet.” Hon döpte sin förövare till en pervers narcissist och beskrev i detalj hur en sådan bär sig åt, liksom stadierna i offrets sönderfall.

(Parentes: Här studsar den svenske läsaren, som glömt att latinets perversio först betytt ”förvridning”. Att vända gott till ont. Exempel Auschwitz: När en fånge satte livet på spel för att skydda en annan, blev inte han bestraffad, men däremot den han hjälpt. Exempel Ljungby Maskin: Ju mer Safet försökte vara sin arbetsgivare till lags, desto mer hänsynslöst blev han behandlad.)

Hon hade inte för avsikt att konkurrera ut begreppet mobbning, som redan fanns i franskan, säger Hirigoyen. Men det hon såg, det stämde inte med begreppets klang: ”Mobbning kan också vara anonym och tanklös. Harcèlement har ett subjekt och syfte – det finns en önskan att förgöra.”

Finns ett subjekt finns också ett ansvar. Kan man säga att hennes ordval lyfte fenomenet från flockbeteendet till något mera mänskligt och subtilt? Modernt, rent av? ”Självklart, det är så jag ser på saken.” Det gjorde också Frankrike, av reaktionerna att döma. Med Hirigoyens definition blev mobbning plötsligt ett akut problem, igenkännbart och möjligt att hantera. Och man upptäckte hur stort det var. Varpå en närmast enig nationalförsamling på hösten 2001 gjorde gärningen kriminell. Men var den något nytt? Har psykopaterna blivit fler?

”Nej, de har alltid funnits. Men deras tid har kommit nu. Har ni inte märkt hur västvärlden har förändrats? För trettio år sedan ryckte folk ut till den mobbades försvar. Inte nu längre. Och varför? För att de fruktar att ingen annan ställer upp.”

För trettio år sedan led hennes patienter av neuroser, ångest och skuldkänslor. I dag plågas de av brist på egenvärde, som de försöker erövra på andras bekostnad. Vad har hänt? Hirigoyen fruktar att människan blivit skörare och att det var på arbetet som hon förlorade sin stolthet. Ändlösa omstruktureringar där var och en ständigt måste bevisa att han duger – bättre än kollegan. ”Det föder misstänksamhet – som riktas åt alla håll.” Hon menar att det är de manipulativa styrmetoderna som håller på att förändra samhället. ”Människor får svårt att lita på varandra när alla ständigt skall tävla mot alla andra. Det finns ingen solidaritet längre.” Jag frågar vad hon menar med ”manipulativ”. ”Att medvetet hålla människor i osäkerhet.”

Marie-France Hirigoyen är inte förvånad att det ena landet efter det andra följer franskt exempel och lagstiftar mot psykisk misshandel. Det är följdriktigt, menar hon. ”När öppet våld blivit straffbart ändrar våldet karaktär, och blir osynligt i stället. Men konsekvenserna blir desamma.” Hon tycker att jag borde titta på France-Télécom.

Hos den franska motsvarigheten till Telia har under två år 35 anställda tagit sitt liv. Företaget inskärper att det inte är många på 100.000 man. Kanske sant. Men flera av dem gjorde det på jobbet. Andra efterlämnade brev som anklagade företaget. I april kom beslutet om förundersökning mot France Télécom. Det finns en misstanke om att företaget satt mobbning i system.

Det finns en del som talar för det. När den statliga telejätten blev bolag och gick in i mobilbranschen stod företaget med tiotusentals anställda som inte hade kompetens men inte heller kunde sägas upp. De var fortfarande les fonctionnaires, statstjänstemän. Och dessa övertaliga orörbara började få uppdrag med vilka de hade liten chans att lyckas. Bokhållaren blev satt i växeln, ingenjören skickades ut att rulla kabel – ena veckan i Normandie, den andra i Provence. Och de fick höra, dagligdags, hur urusla de var. ”Det är dagliga förödmjukelser: Och värst behandlas de som är över femtio. De måste be om lov för att få gå på toa”, berättar en anställd för Le Monde.

Hirigoyen utesluter inte att France Télécom kan finnas skyldigt till ”oursäktligt fel”. Det finns prejudikat. I höstas dömdes Renault ansvarigt till en ingenjörs självmord. Här var det inte ens fråga om trakasserier, utan en övermäktig stress. Mattegeniet Antonio på modellavdelningen klarade inte av att säga nej till nya uppdrag ovanpå de gamla. Han sov knappast, magrade åtta kilo på en månad, vaknade med gråt i halsen tills han i oktober 2006 klev över räcket på ljusgården i Renaults kontor i Guyancourt. Domstolen fann att företaget missbrukat 39-åringens ambition och oförmåga att säga nej. Cheferna borde ha förstått att de drev honom till ett sammanbrott.

Men var har fackföreningarna tagit vägen? Det är en bra fråga, säger Hirigoyen, som jag bör ställa till någon som vet.

Tiennot Grumbach borde veta. I hela sitt liv har han varit fackföreningsjurist. Vi möts på ett kontor som taget ur en film noir. Tunga draperier, slitna möbler, doft av karbonpapper, våt yllerock och Gauloise. Hans känslor inför madame Hirigoyen är blandade. Men utan den mediestorm som hennes bok vispat upp hade det aldrig blivit någon lag. Alltså är Tiennot å arbetarrörelsens vägnar evigt tacksam mot psykoanalytikern Hirigoyen. Å andra sidan – hennes fixering vid de där perversa narcissisterna…det är ju inte enskilda psykopater som krossar människan, monsieur, det är systemet!

Men om det är så, säger jag, varför har inte fackföreningar skrivit boken om det perversa systemet? ”Varför? Parce qu’ils ont une bite dans la tête!” Förlåt? ”Ja, kuken i huvudet!” Tiennot undrar om jag hört uttrycket ”machism-leninism”. ”Det är i ett nötskal franska fackens syn på dessa saker. Psykiska problem på grund av jobbet? Sådant kan anstå Kameliadamen, men aldrig någonsin en fransk proletär. Psyket, det är något omanligt. Eller rent av borgerligt. Det är det”, säger Tiennot, ”som är fackföreningsrörelsens stora problem. Att den lever kvar i 30-talet.” Vill jag veta mera bör jag fråga professor Dejours.

Få forskare har skrivit mer om arbetets psykopatologi än sociologen och psykoanalytikern Christophe Dejours, liksom Tiennot Grumbach en veteran från 1968. Länge har hans böcker stått på undanskymda hyllor. Nu syns de i skyltfönstren: ”Souffrance en France”, ”Suicide et travail”. Ja, det var Marie-France Hirigoyen som bröt isen. Han verkar ta det med jämnmod. Men när jag ställt en fråga om vad som hänt tar svaret en hel timme.

”Minns ni 70-talet? Dravlet om ’arbetets slut’? Att maskinerna skulle göra jobbet, profeterna André Gortz och Jeremy Rifkin, 35-timmarsvecka, allt det där? Jag sade emot redan då, men ingen ville lyssna. Den franska vänstern levde bland molnen. Ingen ville fatta vad de nya arbetsformerna skulle föra med sig. Individuella löner, kvalitetsmål, utvecklingssamtal – och så datorer, ett aldrig förut skådat medel för kontroll. Nu skulle alla tävla emot alla och man påstod att deras prestationer gick att mäta i detalj. Alla blev oerhört sårbara. I det läget måste fackföreningarna lägga om sin strategi, de måste stå upp för individen eftersom alla blev enskilda i det systemet. Men nej, de ville inte höra talas om psykisk hälsa i arbetet. Psykologi, det var något reaktionärt, allt tal om individen hotade den kollektiva identiteten och saboterade klasskampen! Nu har de börjat fatta, nu köar de till mina seminarier. Men det är 30 år för sent. Nej, arbetet försvann inte. Men solidariteten gjorde det.”

”Det är inte mobbarna som driver människor till förtvivlan”, säger Christophe Dejours. ”Det är de andras svek. De ser på, de vet att det är orätt, men de rör inte ett finger.” Han tar till drastiska paralleller. Han menar att man i dag på arbetsplatser kan studera hur nazismen blev möjlig. ”När människan blir alltför rädd om jobbet, när hon ingår i ett system som hon inte kan påverka, lockas hon lämna sin moral hemma. Där kan hon vara en älskande far, empatisk make, men på jobbet stänger hon av, ser inte sådant hon inte vill hantera. Blir en liten Eichmann. Så går det till när ett samhälle mister känslan för rätt och orätt.”

Christophe Dejours välkomnar antimobbningslagen, som ger offret en upprättelse. Men inget förändras på djupet om man bestraffar eller lyfter ut en mobbare, säger han, eftersom denne är en produkt av systemet, av management by emotional stress, den globala kapitalismens lömska vapen.

Jag lämnar hans kontor omtumlad, med en fråga som jag glömde ställa. Om det nu är profitjakten i nya former som gjort människan till människans varg, varför är mobbning vanligast på arbetsplatser som inte strävar efter vinst? Skall man tro statistiken är det Svenska kyrkan som leder mobbningsligan, tätt följd av vårdcentraler, skolor och sjukhus. Det är snarlika proportioner i andra länder.

Därför är Elisabeth Bukspan mycket nöjd med den nya lagen (som hon tillskyndat, låter hon förstå). Och i synnerhet med formuleringen ”trakasserier som syftar eller leder till”. Det vore slöseri med tid att söka leda i bevis att någon haft uppsåt att driva en annan till förtvivlan, säger Bukspan. Det skulle aldrig lyckas. Lagen förutsätter att gärningsmannen vet att han gör illa, eller så borde han förstå.

Elisabeth Bukspan är Inspecteur general des finances, Frankrikes riksrevisor. Mobbning på arbetsplatsen, säger hon, är mycket dyr för staten: Hon räknar upp: självmord, sjukskrivningar, sänkt produktivitet, förtidspensioneringar, rättskostnader, imageförluster… ”Det blir extra dyrt när whistleblowers mobbas ut, det är ju deras larmande som hindrar organisationer från att urarta.” Alltså var det rätt att kriminalisera, menar Elisabeth Bukspan. Hon kan redan se effekterna.

Om någon kan se dem är det hon. Bukspans tillsyn omfattar sex miljoner offentliganställda. Men hon är också Honorary Teaching Fellow vid Manchester Business School, Europas kanske främsta forskningscentrum kring vuxenmobbning.

”Det finns för många myter kring fenomenet”, säger Bukspan. ”Som att det är svaga individer som råkar illa ut. I själva verket är det oftast kompetenta, hängivna workaholics, som brinner för sitt jobb. De blir sårbara just för att de bryr sig.” Hon vill varna för att uppfatta mobbningen i termer av en konflikt som spårat ur. ”Vid konflikt bör man medla, eller hur.” Men här kan medling göra skada, ”eftersom mobbaren i regel är en manipulatör, som vet att lägga sina ord, medan hans offer redan är ur balans. Någon försöker krossa en människa – vad finns det att förhandla om?”

Jag hade föga hopp om att få intervjua Elisabeth Bukspan. Franska dignitärer på den nivån har sällan lust med journalister. Men jag råkade nämna ett namn. ”Ska ni skriva om Heinz Leymann? Han borde stå staty i alla städer! Det var han som öppnade våra ögon.”

Det är svårt att hitta en tysk, fransk eller engelsk bok om vuxenmobbning där inte Leymann nämns på de första sidorna. Det var han som på 80-talet först definierade fenomenet, beskrev mobbarnas arsenal liksom faserna i offrens sönderfall. Psykiatern Leymann hade tillgång till ett unikt material: dagböcker av sjuksköterskor som drivits till självmord, långa intervjuer med andra som knappt överlevt, full dokumentation av allt som hänt på arbetsplatsen. Nu ges hans böcker ut på nytt i Kanada, jag ser hans forskning åberopas som grund för lagstiftning i flera länder. Troligen har ingen svensk psykiater i modern tid haft större genomslag utomlands.

Ja, Heinz Leymann var svensk. Den dödsmobbning som han skildrat mest ingående pågick på en vårdcentral i Vänersborg. Att läsaren knappast hört hans namn kan bero på att doktor Leymann, född i Tyskland, var intresserad av ansvar. Han ansåg att mobbning av den graden utgjorde vållande till annans död. I hans böcker kan man följa i detalj vilken handling – och av vem – som driver offren närmare avgrunden.

Men denna kliniska analys – som gjorde Leymann stor i forskarvärlden – togs uppenbarligen inte väl emot av de berörda: landsting, vårdfacken och Yrkesinspektionen. Jag vet verkligen inte hur det gick till, jag bara noterar att vill man i dag köpa någon bok av denne forskare från Umeå universitet, så får det bli i översättning till tyska, engelska eller franska.

Maciej Zaremba

 

Yrkesinspektionen vägrade att ge ut den bok av Leymann (”Självmordsfabriken”) som man själv beställt. Den kom ut på Norstedts juridik 1998. Häromåret övertog förlaget Edwin Mellen Press i Kanada alla rättigheter till Leymanns verk. En förteckning av Heinz Leymanns böcker fanns i den första artikeln.

4. ”De skiter i vilket” – Så sviker vi de mobbade

DN 2010-06-07

I september 2006 hoppade servitrisen Brodie Panlock från fjärde våningen på ett parkeringshus i Melbourne. Hon avled tre dagar senare. Det var hennes andra försök. Tre månader tidigare fick hennes magsäck tömmas på råttgift. I februari i år kom domen. Tre anställda samt ägaren till Café Vamp skall betala sammanlagt 2,3 miljoner kronor i böter.
Beslutet väckte en våg av upprördhet i Australien. Ledarskribenter krävde att de fyra skulle åtalas för mord. De viss­te vad de gjorde. Hade inte en kollega sagt: ”Fortsätter ni så här så får ni blod på händerna?”

De fyra dömdes för ”bullying”, på svenska mobbning eller ”kränkande särbehandling”, vilket som i Sverige är ett brott mot arbetsmiljölagen. De hade kallat Brodie ”ful” och ”tjock” inför gästerna, så gott som dagligen, i flera månaders tid. De föreslog att hon skulle ta råttgift, hällde fisksås i hennes hår och kläder. Med mera. Ägaren deltog inte själv i nöjet men såg på utan att ingripa.

Det kan vara ett mått på indignationen att Australiens tidningar hängde ut de fyra dömda med namn och bild.

Hur skulle vår PO ställa sig? Dum fråga, sådant kan inte hända här. Inte för att mobbning inte förekommer, utan för att herrar som de på Café Vamp går trygga i vårt land. Ingen risk att någon drar dem inför rätta. Varför inte? En berättigad fråga. Att den aldrig ställs på ledarsidorna kan bero på nedanstående skäl.

Birgitta S har inget förhållande till kommunen X. Hon har sagt upp sig. Därför undrar man från vilket konto som kommunen tar de 500 000 kronor som man helt plötsligt betalar ut till henne. För vad? ”Bra fråga”, säger hennes advokat. ”Det är nog för att sådana som du aldrig skall få veta vad hon varit med om.”

Birgitta S har varit med om följande: På behandlingshemmet där hon arbetat i tio år med fem andra kvinnor hade en nyanställd tagit kommandot. Vi kallar henne N. Birgitta märkte att kollegorna började le underligt var gång hon öppnade mun, de svarade alltmer sällan på hennes frågor, eller svarade bryskt, för att till slut helt sluta svara på tilltal. Det vill säga – de talade om Birgitta i hennes närvaro – men aldrig med henne.

Det fanns ingen konflikt mellan dem tidigare. Allt förändras från den stund N kom. Efter sex månader berättade någon för Birgitta att det inte gick en dag utan att N ställde sig bakom hennes rygg, räckte ut tungan, stoppade fingrar i öronen och gjorde kräkgrimaser.
Här föreslår jag att läsaren tar en paus och låter detta sjunka in.

Övriga ingredienser: N forskar i hennes privatliv och sprider rykten på byn, hon förstör prydnader som Birgitta köpt till arbetsplatsen, skriker grovheter till henne, allt med de övrigas alltmer aktiva medgivande. Efter ett år bryter Birgitta ihop. Detta är historien.
Således har invånarna i kommunen betalat 50 kronor per röstberättigad för att hållas ovetande om att Birgitta S mobbats till invaliditet på ett av deras vårdhem, vars chefer känt till saken utan att ingripa. Möjligen ingick i priset att sådant lär upprepas. Man är ju inte på sin vakt mot faror som man aldrig hört talas om. Och kvinnan N har sin anställning hos kommunen kvar.

Jag berättar om Birgitta S för advokat Michael Fischbein på Juristhuset i Stockholm. Han känner igen det mesta, säger han, har själv haft hundratals liknande fall. Ibland står tystnadslöftet i avtalet, eller så är det underförstått. Därför kan han inte ge mig några detaljer. Jag får använda min fantasi, säger han, för att inse vad en anställd fått uthärda när arbetsgivaren betalar 66 månadslöner för att det inte skall komma ut.

Michael Fischbein är kluven till sin egen verksamhet, säger han. Hans klienter är i regel både svårt sjuka och utblottade. De får i regel varken hjälp från fack eller myndighet, så advokaten är deras sista hopp. Alltså hjälper han dem att få en summa pengar, som de behöver och som de kan tolka som en sorts upprättelse. Men å andra sidan …”På det sättet blir aldrig någon ställd till svars. Förstår du? Man kan i Sverige köpa sig fri från ansvar – om man disponerar andras pengar.”

Andras pengar, ja. Nittio procent av hans klienter finns hos stat och kommun. Fischbein tror att mobbning är vanligare där eftersom det är gratis. Om ett privat företag vill köpa tystnad måste man ta från kapitalet. Men en skola eller vårdcentral kan ta från skattepengar.
Jag försöker räkna ut vad vi betalar för att föras bakom ljuset. I de 20-talet fall jag granskat närmare blev det minst lika många miljoner. Det är ofta sociala avgifter på tystnadspengen, som maskeras till ”avgångsvederlag”. Vad kan det bli i riksskala? Sveriges Kommuner och landsting har statistik på nästan allting, då vet man väl säkert hur många som ”köps ut”, på vilken grund och till vilket pris? Nej, tyvärr, just detta har man ingen uppgift om.

Då känns det bra att kunna bidra till kunskapen. Så var så god. Här en historia värd en miljon. Så mycket har kommunen Y betalat på det att medborgaren skall hållas lugn.

”Vet du vad kollegerna säger om dig?” frågar rektorn. ”Att du är intellektuell. De tycker inte om det.”

Nej, inte alla, i vart fall. Johanna är högutbildad, därtill en ovanligt idérik lärare på ett gymnasium. Hon ordnar studieresor för eleverna, har ett stort kontaktnät, lyckas ordna originella ­temadagar.

En del kolleger börjar ha synpunkter. På hur hon klär sig: ”Du går inte i jeans precis …”, hur hon talar och vad hon äter. Sedan ansluter sig ett par rektorer till sällskapet. Johanna får höra att det finns klagomål på henne från elever och föräldrar. Nej, hon får inga detaljer. Men hon bör gå i terapi. Det är ett krav. Hon skall läras att kommunicera.

”Var gång jag berättade om något som blev lyckat kunde samtal tystna och kollegor gå sin väg.” Sedan blev det värre. Kritik så gott som dagligen från rektorerna, ospecificerad, emellanåt offentlig. Och sedan …

Jag är tyvärr förhindrad att berätta hur det gick till. Så allmänt talat: Skolledarna signalerade till eleverna att mot Johanna kan man bete sig hur som helst. Svårt att förstå, men hon uthärdade ett helt år innan hon bröt ihop.

Det var en ”fullständigt upprörande” förnedring, orkestrerad av skolledningen, intygar ett fackombud. En psykolog skriver i intyget att han aldrig ens hört talas om något liknande. En rektor som hetsar elever mot läraren och hånar henne inför klassen? Och till mig säger han: ”Det här var kriminellt. Varför blev ingen åtalad?” Slutligen: Försäkringskassan finner att det inte kunde finnas annan orsak till Johannas krisreaktion än hennes chefer.

Nu tror jag nog att en och annan som har barn vill gärna veta vad den skolan heter. Men det kan jag inte säga. Den som läser reportaget till slutet kommer att förstå varför.

Kriminalinspektör Thorbjörn Lundström är förbryllad. Det är sjutton år sedan ”kränkande särbehandling” på arbetsplatsen blivit kriminaliserad i Sverige. Han har arbetsmiljöbrott som specialitet. I åtta år har han väntat på att Arbetsmiljöverket skall se till att han får ett mobbningsfall att utreda. Men det har inte kommit några. Han undrar om myndigheten diskriminerar mobbningsoffren. ”Varför anmäler de när någon skadats i en maskin – men aldrig när hon skadats av mobbning? Posttraumatiskt stressyndrom är en allvarlig sjukdom. Har man fått den på jobbet har arbetsgivaren ansvaret.” Han läser lagen för mig:
Arbetsmiljölagen kap 3: ”Arbetsgivaren skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.” ”Klart, eller hur?” Och har inte arbetsgivaren vidtagit nämnda åtgärder träder brottsbalken in: kap 3 § 7–10. Den som ”åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall” kan dömas till fängelse i högst fyra år.

Kan det vara så att utmobbade inte känner till sina rättigheter? Inte anmäler till Arbetsmiljöverket? Jo, det gör de, visar det sig. Men verket kan inte säga hur många de är. Det tar någon minut att få reda på hur många som skadats av buller. Med den faktor som troligen producerar flest sjuktimmar i Sverige har ingen egen rubrik i verkets tabeller.

Det tar mig en vecka att med hjälp av en vänlig statistiker på Arbetsmiljöverket bryta ned ”Exponeringsfaktor 500008”, där man under ”relationsproblem” buntat ihop mobbning med ”bristande flexibilitet mellan arbetstid och fritid”, etnisk diskriminering samt påfrestande kontakter med kunder, klienter och anhöriga. Anmärkningsvärt, eftersom i motsats till ”buller” är kränkande särbehandling ett välavgränsat brott. Det är som om anmälningar för våldtäkt försvann ur statistiken, uppsplittrade på ”överfall”, ”ofredande” samt, kantänka – ”relationsproblem”.

Resultatet är osäkert. Statistikern (Kjell Blom) och jag kommer fram till att det inte går att säga hur många som år 2009 anmält mobbning i lagens mening. Kanske är de 500, kanske 1 200. Fallet Johanna ovan blev till exempel inte ens anmält till Arbetsmiljöverket. ”Det var ingen mening”, får jag höra från Lärarnas riksförbund. Varför det inte var någon mening framgår av statistiken. Sedan lagen trädde i kraft 1993 har Arbetsmiljöverket och dess föregångare Yrkesinspektionen fått in kanske 8 000 anmälningar om sjukdom till följd av mobbning. Ingen enda har man fört vidare till åtalsprövning. Där­emot har verket varit flitigt med att ringa åklagaren när någon slarvat med skyddsräcken eller rört spakarna till en obesiktigad maskin. Bara sedan 2007 finns 712 sådana ärenden.

Hav därför medkänsla med de utmobbade som saknar förtroende för denna myndighet. Minns läsaren fallet Kerstin Lövdén i Malmö (i min and­ra artikel, DN 1/6) där till och med arbetsgivaren erkände att man misshandlat henne? I september 2008 söker hon hjälp hos Arbetsmiljöverket. Som lyssnar, med stor förståelse. Tjänste­anteckning: ”blivit syndabock, kränkt, behöver stöd från AV; arbetsgivaren har satt amatörmässiga diagnoser”. ”Ring till oss om inte facket ställer upp”, säger man till Lövdén.

I tjugo månader ringer hon till Arbetsmiljöverket, skickar in dokument, sina dagböcker, gråter i telefon. Man tar emot och frågar efter mera. I april 2010 går hon upp för att fråga om verket tänker hjälpa henne att driva rättssak mot Malmö kommun. Då får hon höra av chefen Mats Ryderheim, att hennes ärende avslutades samma dag som hon kontaktade AV, i september 2008. ”Vi har valt att inte gå in.” Varför inte? Mats Ryderheim svarar att hans inspektör gjort bedömningen att det inte skulle leda någon vart. På vilken grund? ”Jag har inte det svaret.”
Har han inte? Eller har han inte hjärta att säga henne sanningen?

”När det gäller mobbning på arbetsplatsen går vi inte in i enskilda ärenden. Vår roll är inte att hjälpa den som varit utsatt”, säger Ywonne Strempl på Arbetsmiljöverket i Stockholm. Men det gör man ju när folk bli sjuka av buller? Jag studerar verkets instruktion. Där står inget som låter myndigheten särbehandla mobbningsfallen. Så varför gör man det? ”Vi har gjort bedömningen”, svarar generaldirektör Mikael Sjöberg ”att inte fokusera på vad som hänt med den enskilde.” Men det är ju den enskilde som lidit skada? ”Vi har gjort den bedömningen att det är mer effektivt att stimulera det förebyggande arbetet.” Men på vilken grund har ni gjort den bedömningen? ”Vi har gjort den bedömningen.”

När det kommer till mobbning på jobbet står samhällets stöttepelare inte att känna igen. Dokument försvinner mystiskt för Metalls avd 27. I ett fall litar Försäkringskassan på vittnen som inte var där, i ett annat letar man upp en läkare som inte vill tro att någon kan bli svårt sjuk av mobbning – och låter denne doktor överpröva kollegernas diagnoser. En domare i Umeå avvisar utan vidare talan mot en högskola från vilken domaren har inkomst (och glömmer därefter att underrätta den klagande om beslutet). En handläggare på Försäkringskassan vägrar att träffa den sjukskrivne med argumentet, ”våra lokaler är inte anpassade för besök”. Tjänstemän i Malmö kommun ställer psykiatriska diagnoser. IF Metall tappar bort brev från DO medan Arbetsmiljöverket, som skall stävja brott mot arbetsmiljön, självsvåldigt bestämmer att just mobbning av alla brott bekämpas bäst av att aldrig beivras. Och ledamöter i en försäkringsnämnd, som fått läkarintyg på att socionomen utan tvekan drivits till sjukdom av sina chefer, finner efter ”en samlad bedömning”, där vi inte får veta vad som samlats eller hur det bedömts, att hon nog blivit sjuk av något annat. De skiter i vilket.

Ursäkta franskan. Men efter en samlad bedömning har jag funnit att från mobbningsoffrens perspektiv ser vår rättstat ut att hålla turkisk standard. Vilket förklarar deras misstro, som ­utomstående förväxlar med rättshaveri. Men det är faktiskt inte möjligt att så många regelbrott skulle drabba just deras ärenden av ren slump. Så låt oss pröva en annan hypotes. Kan det vara så att de utmobbade i Ljungby och Malmö nekas upprättelse av samma skäl som slagna kvinnor avvisas av rättvisan i Ankara?

Maciej Zaremba

Vårdaren Birgitta S och läraren ­Johanna heter i verkligheten något annat.

 

5. ”Värst för dig själv” – Vår heder har inget pris

DN 2010-06-08

”Det kan bli värst för dig om du anmäler.” Så kan det låta i Marocko när en kvinna vill anmäla en våldtäkt. Så låter det från Arbetsmiljöverket när en mobbad vill anmäla arbetsskada.

Tagna var för sig kan dessa handlingar synas barnsliga och triviala”, skriver The Honourable Mr Justice Owen i sin dom. Men sammantagna blir de något annat: ”… en hänsynslös kampanj av lumpen ondska, ägnad att tillfoga skada”.

Det tog The High Court of Justice i London elva rättegångsdagar att komma till den slutsatsen. Det var små händelser som det vittnades om, men de var desto fler. Helen Green var en av fem kvinnor i ett hörn av kontorslandskapet. De fyra andra behandlade henne på följande sätt:

De talade aldrig med henne, men däremot överdrivet hjärtligt med alla som passerade förbi. De satt med korslagda armar och stirrade på henne, låtsades inte höra vad hon sade, men avbröt var gång hon talade med någon annan. De undanhöll information om gemensamma aktiviteter, tystnade var gång hon visade sig för att sedan brista ut i gemensamt skratt, gömde undan hennes dokument, avlägsnade hennes namn från sändningslistor, gömde hennes post för att på fredagen slänga fram en hel veckas brev, härmade hennes sätt att gå och tala, undrade ”vad är det som stinker här”. När hon fick telefonsamtal brukade en av dem ställa sig intill och tala högt med de andra. Ur vittnesmålen. ”Taylor sade till Dixon: God, did you see her face. We nearly got her crying this time.”

De fyra kvinnorna hade inget intresse av att plåga Helen Green, fann domare Owen. De gjorde det för nöjes skull. Men två manliga kolleger var ute efter hennes jobb: De försökte skada hennes rykte i kundkretsen, sinkade hennes rapporter, fördröjde vital information, förtalade henne inför cheferna.

Domslut: Deutsche Bank i London skall betala 800 000 pund (åtta miljoner kronor) till 36-åriga Helen Green, för att ha orsakat hennes djupa depression. Att summan blev så hög berodde på att domare Owen ansåg att banken äventyrat Greens framtid. Hon hade kunnat gå långt inom finansvärlden, men tål numera inte stress. Därför skall banken kompensera för den lön hon hade kunnat nå.

Läs denna långa dom, ni som gett upp hoppet om en humanistisk juridik. Här står aldrig ”vid en samlad bedömning” eller ”vad som i övrigt framförts föranleder inte …”. Här är varje argument vägt och varje vittnesmål värderat, slutsatserna underbyggda.

Mobbningshistorier är i regel långa och vindlande berättelser. Men juridiskt sett är de enkla, framgår ur denna dom. Det spelar ingen roll ”hur det började” om det funnits en olöst konflikt eller om offret haft ömtåligt psyke. (Liksom det inte spelar roll i våldtäktsmål att kvinnan haft kort kjol.) Ur rättvisans synpunkt räknas blott det enkla: att det finns saker som man inte får göra mot andra människor.

Vad hade hänt om fallet Green inte inträffat i Londons finanskvarter utan på ett svenskt företag? Vi behöver inte gissa, vi vet. Lina P är sjukpensionerad vid 40, har 5 000 kronor att leva av när hyran är betald och mer lär det aldrig bli. Hennes historia är mycket lik Helen Greens, med den skillnaden att samtliga kolleger var män. Så förutom härmandet och dagliga elakheter om hennes kropp tillkom porrbilder som de satte upp på hennes dator liksom lappar där hon uppmanades ”bränna sig själv för sin värdelöshets skull”.

Stämningsbild: första arbetsdagen när hon presenteras för sin närmaste kollega, vi kallar honom Torbjörn, lyfter han inte blicken från datorskärmen och besvarar inte hennes ”hej”. Torbjörn vill inte ha kvinnor på sin arbetsplats. Och han lyckas få de flesta andra att bete sig likadant. Tre år senare får Lina P diagnosen ”krisreaktion, kroniskt stressyndrom.”
Att stämma företaget var inte att tänka på. Men, visar det sig, inte heller att få sjukdomen godkänd som arbetsskada. Länsrätten, där Lina P klagade över försäkringskassans avslag, svarade att ”allmän vantrivsel” eller ”bristande uppskattning”, som man beskriver hennes situation, inte kan ligga till grund för arbetsskada. Och man har Torbjörns ord på att ingen velat Lina illa. Ja, han är huvudvittnet. Alltså har ingen ”kränkande särbehandling” i lagens mening ägt rum.

Ett mysterium. År 1993 imponerade Sverige på världen, som det första landet som fördömde mobbning på jobbet, skattade dess samhällsfarlighet och stiftade en lag som gjorde arbetsgivaren ansvarig. Sjutton år senare har myndigheterna inte hittat en enda arbetsplats där det fanns något att beivra.

Innan jag börjar spekulera i förklaringar låt mig berätta vilket märkligt läge som våra lagstiftare och myndigheter försatt oss i. Trakasserar chefen en Amir från Albanien kan denne klaga på diskriminering. Men om chefen börjar plåga också Amirs kompis Torsten, kan ingen av dem klaga längre. Inte Torsten, som råkar vara svensk, man, frisk, straight och lutheran. För sådana har vi inga särskilda skyddslagar. Och inte Amir heller. Han har fått sällskap av Torsten, då är han inte särbehandlad längre.

Var god och skölj, för här kommer mer: Viskar en chef en gång för mycket i sekreterarens öra hur attraktiv hon är – kan det bli anmälan och rent av skadestånd. Men viskar han i stället hur ful och fet och värdelös hon är – finns ingen ombudsman för denna klagan.
Hur har det blivit så? Helge Hoel vid Manchester Business School och Ståle Einarsen vid universitetet i Bergen, ställer sig samma fråga. Varför stiftar svenskarna en lag som beivrar mobbning – och sedan struntar i den? Så olikt denna annars så ordningsamma stat … De noterar att mobbningen i Sverige är mera jämlik än på andra håll: drabbar ofta i sidled, bland jämställda – medan det i Frankrike i nio fall av tio handlar om en chef som förföljer underställd. Kan det vara något med kulturen? Och se, de hittar svenska intervjupersoner som tycks bekräfta den misstanken: ”Vi har rätt att frysa ut varandra – det är sanktionerat av kulturen.”

Är det verkligen sanktionerat? I väntan på att forskningen besvarar frågan tillåter jag mig att tvivla på den hypotesen. Men visst, någonting är de på spåren.

“Varför är du så upprörd?” Jag övar då och då på den repliken, som räddat mig ur mången knipa. Säger man så till en tysk får man noll effekt. ”För att du inte fattar vad jag säger”, kan han svara. Annat i Sverige. Här är det vådligt att hetsa upp sig eller höja rösten. Då är man obehärskad, säkert oresonlig, kanhända en riskfaktor i miljön. Så var gång jag i en diskusion känner adrenalinet stiga avfyrar jag den pilen mot min helt lugne opponent. ”Men jag är inte alls upprörd!” brusar han upp. ”Ja, du hör själv ”, säger jag och andas ut. Nu är det han och inte jag som kan misstänkas för samarbetssvårigheter.

Detta berättas för att visa hur enkelt det kan vara att stöta ut en människa i en kultur som skyr konflikt och misstar harm för psykisk obalans. En enda falsk anklagelse kan vara nog. Hon blir upprörd och detta tas till intäkt för att det verkligen är något fel på den personen.

”Hon är ju så obehärskad, inte att undra på …”

Jag minns ett flygblad som någon klok person delat ut till nyanlända flyktingar. Där stod bland annat: ”Kom ihåg att hos en svensk kan ett leende uttrycka aggression.”
Visst är det så. I en kultur där vrede är tabu och där tvedräkt inger ångest försvinner varken ilska eller tvedräkt, de tar sig nya vägar. Det vore inte nåt problem för den som lärt sig koden, kan man tycka. Men det finns ett problem. Den underkylda ilskan är nästintill omöjlig att bemöta på ett vettigt sätt.

Säger kollegan ”Det var själva fan hur du bedömde min artikel”, kan det bemötas. ”Jag hade mer att säga, så låt oss tala ut.” Men om han inte svarar på mitt ”hej” och låtsas att jag inte finns, hur besvara den attacken? Säger jag ”Har du slutat hälsa?” framstår jag själv som den som söker bråk. ”Det har jag inte alls, var har du fått det från!” Nu har konflikten trappats upp, han anser sig anklagad. (”Ifrågasatt”, brukar det stå i papperen.) Men var det det han ville? Inte alls säkert. Han följde bara sin kulturs recept.

Vad jag vill säga är, att i motsats till öppet krakel, som kan föras in i konstruktiva banor, riskerar den underkylda aggressionen, som inte ids vidgå sig själv, att pervertera kommunikationen. Den drar i gång en våldsspiral där inget synes som det är. Där den som vill dialog framstår som den som söker bråk. Så på den punkten är dessvärre vår umgängeskod inte så lite mobbarvänlig. När diskussioner blir en tävlan i behärskning får manipulatören många trumf på hand.

Men trivs vi med det? Det brittiska Great Place to Work Institute rankar trivseln på Europas arbetplatser. Anställda får gradera förtroende, respekt, ärlighet – alltså fairness – just sådant som ger mobbarna syrebrist. År 2008 fanns tre norska, fem finska och sju danska arbetsplatser på listan över EU:s 50 bästa. Men ingen enda svensk.

Häng inte läpp, landsman. Det var en god nyhet. Tänk så här: Visst, det tisslas övermåttan på våra arbetsplatser. Jo, många chefer har svårt för ”ja” och ”nej” och även för det lilla ordet ”jag”. De är mästare, enligt forskningen, på att smeta ut ansvaret men behålla makten. Men det är ingenting vi verkar trivas med. Så tolkar jag enkäten.

Jag anför gärna flera argument mot tesen att utfrysning skulle vara sanktionerad av kulturen. När allmänheten får insyn reser allmänheten oftast ragg. I fjol fick en elvaåring i Härryda höra från lärarna att hon ”inte stod högst upp på sina kompisars önskelista”. Dessa pedagoger lär ha hämtat sitt demokratibegrepp från teveunderhållningen, för de lät eleverna rösta ut oönskade kamrater när det var dags att bilda nya klasser. Sanktionerat? När tilltaget blev känt fick de ansvariga löpa gatlopp i Nerikes Allehanda.

Det finns vackrare exempel. Den som tål våldsskildringar i from miljö rekommenderas ”Prästen i Stenhagen”, historien om komminister Mats Jonsson, som i tio års tid förtalats av själasörjare av flera kön, av kyrkoråd samt en och annan biskop, tills denne Jonsson fick söka läkarvård. Men när saken gjordes offentlig blev det uppror i Uppsala stift. Kyrkfolket röstade bort jaktföljet och gjorde syndabocken Jonsson till deras överhuvud, ledamot av stiftsstyrelsen och av fullmäktige. (Det var i sista stund, förstår man, innan det börjat osa svavel i deras vitkalkade rum. Bland de synder dessa kristna lagt sin präst till last ingick att han vattnat en ros på en zigenargrav. Fast gravvården inte var betald.)

Som vi sett har domstolar i and­ra länder inga problem med att definiera mobbning som misshandel eller att inse att också ord kan döda. Liksom tystnad. Alltså är det inte juridiken som hindrar svensk rättvisa. Så låt oss pröva en annan hypotes.

Det var vänsterpartisten Torbjörn Björklund (en av de få folkvalda som lyssnar till de utmobbades föreningar) som satte mig på spåret. Varför, frågade jag, vänder fack och myndigheter de misshandlade ryggen? ”Det beror på skammen.”

Fyra indicier: År 2006 gjorde ”Strömvirveln”, personalbladet i Norrköpings kommun, ett temanummer om mobbning. Vilket nummer redaktören Marika Formgren tvingades maila till läsarna från sin privata dator, eftersom tryckningen stoppats av kommunen. Forskaren Margareta Strandmark fick inte komma in på skolor och sjukhus. Skälet? Fack och kommun visste redan att någon mobbning aldrig förekommit. Och så var det barn- och elevombudet Lars Arrhenius, (som med framgång stämt en rad kommuner för att ha tolererat mobbning bland elever). Han är bestört över skolledarnas hållning, som in i det sista nekar till att barnet lidit skada. Han ber mig läsa domen T 339–08, på Gotland. Jag läser och förstummas. Skoledarna tycks mena att det är tioåringen som är dubbelt skyldig: till att ha blivit sparkad på, och till att deras fina skola får schavottera inför rätta.

Slutligen, en replik: ”Det kan bli värst för dig om du anmäler.” Så kan det låta i Marocko när en kvinna vill anmäla en våldtäkt. Så låter det från Arbetsmiljöverket när en mobbad vill anmäla arbetsskada. (Generaldirektören Mikael Sjöberg vet inte varför hans inspektörer säger så. ”Det får stå för dem.”)

Det är inte sant att hederskulturer gäller endast bland skäggiga män. Också en modern stat har självbild, rykte – kort sagt – en heder att försvara. Ett helikopterrån ger ingen fläck på välfärdsstatens sköld. Då lägger alla manken till för att fånga buset. Där gäller det normala – ju grövre brott, desto raskare polis. Vid mobbning gäller det omvända, har jag kunnat konstatera. Ju vidrigare det varit, ju längre det har pågått, desto svårare för offret att få rätt. Motståndet mot rättvisan synes direkt proportionellt till magnituden av skandalen. Kan det vara för att det går fyrtio mobbade sköterskor på varje utbränd smed? Det är inte bilfabriker utan kyrkan, skolor, socialbyråer och vårdanstalter som toppar statistiken.

Advokat Michael Fischbein får kritik för de vederlag som han utverkar för mobbade klienter. För mycket pengar, knorrar Kommunal, Lärarnas riksförbund med flera. Hur kan det bli för mycket till deras egen medlem? ”Därför att facken själva i liknande fall kräver betydligt lägre summor. För att inte förarga arbetgivaren, eller medlemmarna, för den delen. Och när det blir höga vederlag förstår folk hur djävligt människan haft det, och börjar undra var deras fackförening hållit hus.”

Var har de hållit hus? I de 20-tal fall som jag granskat är fackföreningen i bästa fall anorektisk, ofta frånvänd, inte så sällan på mobbarnas sida. Anita Wallstedt i Organisation mot mobbning berättar att av de 450 utmobbade som hon försökt bistå har bara fem fått hjälp från fackets rättsskydd. Jag läser hos Heinz Leymann att det är fackets uteblivna stöd som ofta utlöser den akuta fasen i patientens depression. ”Kränkande särbehandling sysslar vi inte med, du får skaffa privatjurist”, brukar det låta. Medan forskarna Helge Hoel och Ståle Einarsen finner det ”ironiskt” att ”en facklig rörelse med en av världens högsta organisationsgrader tycks oförmögen eller ovillig att stödja individuella offer och ge ett kollektivt svar på problemet …”

Är det ironiskt – eller snarare följdriktigt? ”Ingen vill röra vid det, det är lika skamligt som incest”, säger en intervjuperson i samma rapport. ”Vi går på krossat glas”, får jag höra från en ombudsman i Lärarnas riksförbund. Ja, i hans fall tillhörde offret och mobbarna samma fackklubb. Och de senare var, som alltid, i majoritet.

Redan på 80-talet fann Heinz Leymann att de modiga ombudsmän som ställde upp för syndabockarna riskerade att få dela deras öde. Leymann var inte helt förvånad. Den fackliga reflexen bjuder att vid konflikt ställa sig på flertalets sida. Det måste krävas gruvligt med kurage att trotsa medlemmarna och cheferna på samma gång, särskilt i ett land där inte så få fackombud ser fram emot att pensioneras med personalchefslön.

Av dessa skäl fann Leymann det orimligt att facken fick hantera mobbningsfallen. Eller att deras åsikt tilläts väga tungt inför domstol och försäkringskassa. De var i regel jäviga och skulle knappast göra det rättvist. Så för folkhälsans skull krävde Leymann en reform: de mobbade måste få ett rättsskydd helt frikopplat från intressegrupper – samt rätt att som individer väcka talan inför AD.

Det blev ingen reform. Modellen är intakt. Än i dag får ingen svensk arbetare väcka talan inför AD. Det får endast arbetsmarknadens parter, desamma som utser domstolen. Och som därutöver gemensamt finansierar den försäkring (AFA) där den som skadats i jobbet förväntas få ersättning. Ursäkta min ekonomism, men om nu parterna tillsammans kvaddat en människa, ofta under skamliga former, vad har de för intresse att frivilligt först erkänna övergreppet – och sen betala?

Så kanske är det inte de kraftlösa ombudsmännen man skall skjuta på. Det är den korporativa modellen som är ur fas med livet. Detta syns bäst vid jämförelse med Frankrike som med framgång beivrar vuxenmobbning. Men Frankrike har inte en arbetsdomstol som tillsatts av intresseorganisationer. Det har cirka 250 lokala tribunaler för arbetstvister, utsedda i allmänna val. Inför dessa conseils de prud’hommes har varje löneslav, fransman som utlänning, rätt att väcka talan. Det är, på alla punkter, motsatsen till vår modell.

Om mobbningen bara var ett verk av psykopater eller av flockinstinken, om det bara var styrt av lust, där lidande är ett mål i sig, hade det inte varit ett så stort problem. Det är som medel som det breder ut sig. När psykiskt våld blir obestraffat upptäcker många hur användbart det är. Så låt mig bara räkna upp de typfall som jag stött på under denna resa: En professor som vill åt kollegans forskningsmedel, en chef som vill oskadliggöra vittne till sin inkompetens, en företagare som inte kan avskeda den han vill, en enhetschef som vill avleda ilskan hon förtjänat, en annan chef som i avsaknad av egen pondus finner det bäst att undergräva andras…inget personligt, Gud förbjude. Men framför allt: makthavare av många slag som önskar lära ut att deras missgrepp, och rent av brott mot lagen, inte kan påtalas utan att det går riktigt illa för den som gör det.

För ett antal år sedan såg man på teve en demonstration av svenska sköterskor. De hade papperspåsar över huvudet, en idé de måste fått från irans­ka flyktingar på Sergels torg. Också de fruktade repressalier, från kommunen nämligen, fick vi höra genom cellulosan. Jag fann tilltaget skandalöst den gången. Vad hade svenska syrror, med JO, JK, meddelarskyddet och världens starkaste fackföreningar i ryggen – gemensamt med mordhotade studenter från Iran?

I dag förstår jag bättre. Det hjälper föga att landet Sverige på papper har det bästa skyddet för det fria ordet – när det samtidigt är straffritt för människor i maktställning att genom förtal, ryktesspridning och psykiska övergrepp krossa dem som tar till orda. Staten bevakar våra kostvanor men finner inget allmänintresse i att skydda svenskens självrespekt, värdighet och heder. Ingen åklagare rycker ut mot förtal på internet eller mobbning på arbetsplatsen, och mot intrång i vårt privalliv finns inte ens lagligt skydd. Med andra ord: ”den personliga integriteten” – själva förutsättningen för att medborgaren skall våga bruka de rättigheter han har – är exceptionellt svag i Sverige.

Hetsen i Bjästa är följaktligen ingen sociologisk gåta, den är en politisk fråga. De som söker förtroende som folkvalda borde förklara varför dödshot på internet, eller mobbning på jobbet, som är brottsligt i andra länder, skall vara lovligt här.

Fenomenet illustrerar vilken för­ödande makt som gamla strukturer utövar över vår verklighetsuppfattning. Det som inte passar in i höger-vänsterskalan, eller i den svenska modellens rollfördelning, har liten chans att hamna på agendan. Mot den bakgrunden kunde jag nog inte välja en sämre tidpunkt för detta reportage. Det är val­tider, majoriteter skall vinnas, grupp­intressen blidkas. Jag kan bara hoppas att någon politiker tänker litet längre. Till exempel att för varje individ som mobbas ut är det femtio som ser det hända och lär den läxan för framtiden. Det är så vi får vår värdegrund. Inte på konferenser.

Maciej Zaremba

Lina P heter i verkligheten något annat.

 

Bakgrundsfakta

Mobbning och sjukdom

 

Medan 400 till 500 personer omkommer årligen i trafiken, 50 till 70 dör på grund av olycksfall i arbetet. Men den vanligaste onaturliga dödsorsaken i Sverige är självmord. Året 2007 dog 1 443 svenskar för egen hand, 10 599 försökte.

Enligt två av varandra oberoende undersökningar: (Heinz Leymanns i ”Ingen annan utväg – om utslagning och självmord som följd av mobbning i arbetslivet” och Försäkringskassans i –Blekinge, SOU 1999:69) är mellan 100 och 300 av fullbordade suicider direkt relaterade till mobbning på arbetsplatsen. Samma sak gäller för mellan 10 000 och 30 000 långtidssjukskrivningar. Uppskattningar utgår från begränsade lokala undersökningar. Någon rikstäckande granskning har inte gjorts. Men enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport år 2009 lider 75 procent av långtidssjukskrivna kvinnor och 65 procent av männen av psykisk ohälsa eller av sjukdomar i rörelseorganen. Vanligaste psykiatriska diagnoser: depression, anpassningsstörning, reaktion på stress, ångestsyndrom. Cancer står för en

3 procent av långtidssjukskrivningar.

 

Anmälda fall

Åren 2008 –2009 anmäldes 19 204 arbetssjukdomar.

Sju procent av dem, det vill säga 1 344 fall, uppgav att sjukdomen uppkom på grund av relationer till arbetskamrater eller chefer. Siffrorna är osäkra eftersom många fall av sjukdom på grund av mobbning aldrig anmäls till Arbetsmiljöverket, då verket har som policy att inte granska enskilda anmälningar.

 

Lagstiftning

Sverige

 

Arbetsmiljölagen 3 kap stadgar att: “Arbetsgivaren skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.”

 

Enligt AFS 1993:17 utgör mobbning (kränkande särbehandling) ett brott mot arbetsmiljölagen, på samma sätt som trasiga skyddsräcken eller asbest i luften.

Definition:

”Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt

präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.”

”Arbetsgivaren skall planera och organisera arbetet så att kränkande särbehandling så långt som möjligt förebygges.”

 

Lagen innehåller en förteckning på åtta typiska mobbningsbeteenden:

– förtal eller nedsvärtning av en arbetstagare eller dennes familj,

– medvetet undanhållande av arbetsrelaterad information eller lämnande av felaktig sådan,

– medvetet saboterande eller försvårande av arbetets utförande,

-uppenbart förolämpande utfrysning, åsidosättande behandling, negligeringar av arbetstagaren,

– förföljelse i olika former, hot och skapande av rädsla, förnedringar t.ex. sexuella trakasserier,

– medvetna förolämpningar, överkritiskt eller negativt bemötande eller förhållningssätt (hån, ovänlighet etc.),

-kontroll av arbetstagaren utan dennes vetskap och med skadande syfte,
kränkande s.k. ”administrativa straffsanktioner” som plötsligt riktas mot enskild arbetstagare utan sakliga skäl, förklaringar eller försök att gemensamt lösa eventuella bakomliggande problem. Sanktionerna kan utgöras av t.ex. omotiverat fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, oförklarade omplaceringar eller övertidskrav, tydliga försvåranden vid behandling av ansökningar om utbildning, ledigheter o.dyl.

 

I Brottsbalkens 3 kap § 7-10 finns straffsanktion för arbetsmiljöbrott. Under § 7-9 framgår att den som av oaktsamhet orsakat annans död, kroppsskada eller sjukdom, kan dömas till böter eller fängelse, högst fyra år. Och vidare, § 10: ”Om brott, som i 7-9 §§ sägs, har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda lagrum sägs.”

 

En arbetsgivare är dessutom skadeståndsskyldig för personskador. I målet T 351-01 (den 28 november 2001, NJA 2001 s. 755) fastslog Högsta Domstolen att en skola är skadeståndsskyldig vid mobbning av elev. HD hänvisade därvidlag till arbetsmiljölagen (1977:1160) och arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om att arbetsmiljön ska vara sådan att ohälsa inte uppkommer. Denna hänvisning måste tolkas så att inte bara skolor, utan att alla arbetsgivare har ett ansvar för att förebygga mobbning och att de kan bli ersättningsskyldiga för uppkomna personskador. Detta i synnerhet som flera av de beteenden som AFS 1993:17 räknar upp som exempel på mobbning redan är sanktionerade som brott mot någons person, frihet, frid eller ära. Som ”ofredande” i brottsbalkens 4 kap. 7 § räknas exempelvis förutom stenkastning, oljud, med mera också annat hänsynslöst beteende. Således blev en man i Alingsås på våren 2010 dömd för just ofredande, efter att ha kastat in så kallade mördarsniglar i sin grannens trädgård.

Mot den bakgrunden är Arbetsmiljöverkets förklaring att man inte kan ingripa i mobbningsfallen eftersom mobbning inte är belagd med straffsanktion inte hållbar. Om det är ofredande att kasta sniglar på grannens tomt är det också ofredande lägga sniglar i arbetskamratens skor. Eller att med avsikt spilla kaffe på hans arbetsbord.

 

Fransk lagstiftning

Enligt brottsbalken (Code pénal) kan både mobbaren själv och ansvariga chefer dömas till böter och/eller fängelse. Lagtexten i original:

 Art. 222-33-2. – Le fait de harceler autrui par des agissements répétés ayant pour objet ou pour effet une dégradation des conditions de travail susceptible de porter atteinte à ses droits et à sa dignité, d’altérer sa santé physique ou mentale ou de compromettre son avenir professionnel, est puni d’un an d’emprisonnement et de 15 000 euros d’amende. 

Samtidigt gäller enligt arbetsrätten (Code du travail lag 2002–73) att arbetsgivaren som inte hindrat mobbning kan dömas att betala skadestånd, samt att uppsägning som orsakats av mobbning är ogiltig. Delar av lagtexten i original:
 Art. L. 122-49. – Aucun salarié ne doit subir les agissements répétés de harcèlement moral qui ont pour objet ou pour effet une dégradation des conditions de travail susceptible de porter atteinte à ses droits et à sa dignité, d’altérer sa santé physique ou mentale ou de compromettre son avenir professionnel.
Aucun salarié ne peut être sanctionné, licencié ou faire l’objet d’une mesure discriminatoire, directe ou indirecte, notamment en matière de rémunération, de formation, de reclassement, d’affectation, de qualification, de classification, de promotion professionnelle, de mutation ou de renouvellement de contrat pour avoir subi, ou refusé de subir, les agissements définis à l’alinéa précédent ou pour avoir témoigné de tels agissements ou les avoir relatés.
Toute rupture du contrat de travail qui en résulterait, toute disposition ou tout acte contraire est nul de plein droit.
Art. L. 122-50. – Est passible d’une sanction disciplinaire tout salarié ayant procédé aux agissements définis à l’article L. 122-49.
Art. L. 122-51. – Il appartient au chef d’entreprise de prendre toutes dispositions nécessaires en vue de prévenir les agissements visés à l’article L. 122-49.

Skadestånds- och tvistemålen vid mobbning på arbetet avgörs i första instans av conseils de prud’hommes, ”råd av omdömesgilla män”. Institutionen uppstod på 1200-talet bland fiskare och inom vävindustrin i södra Frankrike, i syfte att lösa arbetstvister mellan anställda och patroner. Lagramarna har modifierats i flera omgångar, av bland andra Napoleon Bonaparte. Den nuvarande stadgan går tillbaka på en lag från 1848. Domstolen består av två personer som valts av arbetsgivarna och två som röstats fram av anställda. Kandidater nomineras av fackföreningar men väljs i allmänna val där alla som har eller söker ett arbete har rösträtt.

Endast två miljoner fransmän är med i någon fackförening, men nära fem miljoner röstade i senaste valet på 14512 domare i över 200 lokaldomstolar.

Endast individer kan väcka talan. Vid mobbning försöker domstolen först förmå arbetsgivaren att lösa situationen. Om det misslyckas kan man tillgripa ekonomiska sanktioner. Saknas majoritet för beslut utökas domstolen med en yrkesdomare. Om beslutet kostar en part mer än 40000 kronor kan det överklagas ända upp till högsta rätt. Conseils de prud’hommes består av lekmän, som endast genomgått en kort juridisk utbildning. Men deras beslut ändras inte oftare i högre instans än domar avkunnade av professionella domare.

 

Viktigare domar som refererats

Frankrike, domen mot Renault: Tribunal des Affaires de Securité sociale des Hautes-de Seine, den 17 december 2009. Dossier nr 08-01023/N. Domen är överklagad.

Domen mot Carrefour: La cour d’appel de Chambéry, 15 januari 2009.

Belgien, domen mot rektor Van Overstraeten. Cour du Travail de Bruxelles. Ref 311. 29 augusti 2008.

Storbritannien, domen mot Deutsche Bank. The High Court of Justice, London. Case No: TLQ/05/0753. 1 augusti 2006. Se http://vlex.co.uk/vid/52894674

 

Litteratur i urval

 

På svenska:

Berlin, Eva och Enqvist, Jan: ”Mobbningsboken : ingrip på jobbet” (Informationsförlagen 2006)

Einarsen, Ståle, m.fl: “Mobbning och svåra personkonflikter” (Kommentus 1998)

Hallberg, Lillemor R-M Margaretha Strandmark: ”Vuxenmobbning i människovårdande yrken” (Lund 2004)

Hirigoyen, Marie-France: ”Vardagens osynliga våld” (Natur och Kultur, 2003)

Höglund, Nils-Johan: ”Prästen i Stenhagen. Kyrkopolitik i Uppsala 1996–2006” (Hallgren & Fallgren, 2006)

Igra, Ludvig: ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet”, (Natur och Kultur 2003)

Johnson, Björn: ”Kampen om sjukfrånvaron” (Arkiv förlag, 2010)

Kile, Svein M: “Livsfarligt ledarskap” (Kommentus 1990)

Kåvestad, Leif: ”Civilkurage & sjuka hus. Allt har ett pris” (www.vitboken.se)

Lundquist, Lennart: ”Demokratins väktare. Ämbetsmännen och vårt offentliga etos” (Studentlitteratur, 1998)

Leymann, Heinz och Gustafsson, Annelie: ”Självmordsfabriken. Om de stora risker som sjuksköterskor utsätts för i
arbetslivet. (Norstedts juridik, 1998)

Leymann, Heinz: ”Från mobbning till utslagning i arbetslivet” (Publica, 1992)

Leymann, Heinz: ”Vuxenmobbning – om psykiskt våld i arbetslivet” (Studentlitteratur,1986)

Leymann, Heinz: ”När livet slår till” (Natur och Kultur, 1989)

Leymann, Heinz: ”Ingen annan utväg” (Wahlström&Widstrand, 1988)

Lytsy, Per: ”Någonting är sjukt”, Falun 2009

Schéele, Anita von: Mobbning – en arbetsmiljöfråga. (Arbetsskyddsnämnden. 1993)

Ingela Thylefors: ”Syndabockar”, (Falun 1999)

Östberg, Kristina & Eriksson, Lasse: ”Mobbningen på arbetsplatsen. Handbok i konsten att slå tillbaka” (Uppsala 2009)

Werkelin, Marianne: ”Kollegorna chefen och jag i barnomsorgen”, (Visby, 2009)

 

 

På andra språk

 

Bukspan, Elisabeth: Harcèlement moral sur le lieu de travail: Mythes et Realité. (www.eurofound.europa.eu/ewco/health/harassment/conference03.htm)

Gava, Marie-José : ”Harcèlement moral : comment s’en sortir ?” (Paris, 2003)

Hirigoyen, Marie-France: ”Malaise dans le travail. Harcélement motal – démêler le vrai du faux.” (Paris, 2001)

Hoel, Helge och Einarsen, Ståle: ”Shortcomings of Antibullying Regulations. The Case of Sweden” (European Journal of Work and Organizational Psychology, mars 2003)

Dejours, Christophe: ”Malaise dans le travail” (La Découverte, 2004)

Dejours, Christophe: ”Souffrance en France” (Éditions du Seuil, 1998)

Dejours, Christophe et Bègue, Florence: ”Suicide et travail. Que faire?” (PUF, 2009)

 

Svenska organisationer mot mobbning

 

Organisation Mot Mobbning (OMM) verkar för att identifiera, kartlägga och eliminera mobbning i arbetslivet, stödjer enskilda och verkar för en vassare och straffsanktionerad lagstiftning.
www.o-m-m.se

Nätverket SLUSSA (Samling för Livslust till Utbrända, SuperStressade och Anhöriga) stödjer människor som utsatts för “utbrändhet” eller annan psykologisk stress , som kränkande särbehandling/mobbning på arbetsplatser, i föreningar, av myndigheter och liknande. Nätverket vill medverka till att förmedla kunskap och påverka beslutsfattare mm.
www.slussa.se

Föreningen Stopp, mot kränkande särbehandling i arbetslivet, bildades 2005. Verkar för att frågan lyfts på den politiska agendan, stödjer människor som är utsatta för mobbning. www.foreningenstopp.se
I anslutning till riksdagen finns ett tvärpolitiskt nätverk mot vuxenmobbning med bland andra Christer Winbäck (FP), Torbjörn Björklund (V) samt psykolog Lars Bagge, psykiater Per Borgå, antropolog Brian Palmer, Claes Jansson från LO/TCO rättsskydd, Martine Syrjänen Stålberg, arbetsmiljöombudsman på Handelsanställdas förbund, samt Börje Eriksson, Organisation mot mobbning.

 

Websajter:

Leymanns uppslagsbok över mobbning : http://www.leymann.se/English/frame.html

Leymanns memorial website

http://www.mobbingportal.com/leymannmain.html