Category: rättvisa och rätt (Page 1 of 2)

en reportageserie om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende.

Del 1. Varför dog Matilda?
Del 2. Därför försvann Ellens pappa.
Del 3. Så blev Olle berövad sin mamma.
Del 4. Därför levde lögnerna om Julias pappa.
Del 5. Så förvandlades männen till rättvisans demoner

1. Varför dog Matilda?

DN 2015-04-19

Matilda var bara tre år när hennes mor tog hennes liv. Tanja var sex när hon dödades av sin mamma och sin ­mormor. Vad var det som hände? Och varför? I en ny reportageserie frilägger DN:s Maciej Zaremba det ­svenska rättssystemets och socialtjänstens dolda ­drivkrafter. Han finner idéer och tanke­mönster med ­kapacitet att frammana inbillade förövare – och brott som inte har begåtts.
Det han möter är rättvisans demoner.

Tingsrätten frågar inte efter motivet. Man nöjer sig med erkännandet och den tekniska bevisningen. Ingen tvekan om att Anita hade för avsikt att döda sin dotter. Att hon därefter ville ta sitt eget liv var inte lika säkert. När ambulansen kom till huset hittade man Anita omtöcknad av sömnmedel. Hon höll på att ”gnaga” med en kökskniv i sin handled, står det i rapporten. Men då hade flickan redan varit död i flera timmar.

Domstolen delar inte psykiaterns bedömning att Anita inte visste vad hon gjorde. Det framgår att hon skaffade giftet flera dagar innan och även sökte på nätet efter dödlig dos. I september 2013 döms hon för mord.

Den som läser domen förstår emellertid inte varför Anita dödade sin dotter. Det står förvisso att hon lider av en ”allvarlig psykisk störning”, som dock inte är allvarligare än att hon vet vad hon gör och varför hon gör det. Hon har agerat logiskt, vittnar psykiatern, utifrån ”sina drivkrafter som inte varit helt och hållet verklighetsbaserade”. Vad var det för drivkrafter? Det framgår inte.

De som kände Anita innan uppfattade henne inte som sjuk. Men hon hade en stark tro, som hon delade med sin mor och syster.

Var går gränsen mellan stark övertygelse och vanföreställningar? Mellan ideologi och galenskap? Dagligen ställs domstolar inför denna fråga, och svaret blir nästan alltid detsamma. Folk som mördar i namnet av kalifatet, rasen eller någon ism, men i övrigt beter sig förnuftigt (som inte förväxlar bomben med ett äpple) anses inte galna. Alltså letar vi inte orsaker till deras dåd i hjärnans vindlingar. Det är idéerna vi håller ansvariga, de som får människan att ta sig rätten över andras liv.

”Vill du göra det, gör det nu”, berättar Anita i polisförhöret att hennes mor hade sagt. Och vidare: ”Mamma visste att jag skulle göra det med medikamenter.”

Redan på brottsplatsen noterar polisen att Matildas mormor Sigrid inte tycks förtvivlad över att ha förlorat sitt barnbarn. Hon verkar mest arg på flickans pappa. Medan Anita förs till häktet ber mormodern Sigrid en poliskvinna att framföra ett budskap från familjen: ”Hälsa henne att vi älskar henne ännu mer nu.”

Åklagaren misstänker att mor och dotter planerade dådet tillsammans. Hon vill åtala Sigrid för anstiftan, alternativt medhjälp till mord. ”Det fanns en hel rad märkliga omständigheter som tydde på att mormodern var införstådd med vad som skulle hända”, säger hon till mig. Men Sigrid nekar, Anita måste ha missförstått hennes ord. Och när dottern inser att mamma är misstänkt, tar hon tillbaka vad hon berättat tidigare. Anita tänker inte säga något som hennes mamma ”skulle kunna få nackdelar av”.

När det enda vittnet sviker tvingas åklagaren ge upp. Och därmed får tingsrätten aldrig veta vad det var för övertygelser som dödade Matilda.

De var förvisso mycket starka. ”Jag pratar inte med en man”, säger Anita i ambulansen, när en polis försöker ställa en fråga.

Det mesta tyder på att Anita aldrig tänkt sig att dela sitt barn med dess pappa. Hon har ett kort förhållande med Thomas, som avslutas när hon fått sin dotter. Hon bor intill sin mor i en liten by. Kvinnorna säger ”vårt barn” om Matilda.

Kvinnorna tycker inte om att Thomas hälsar på Matilda på dagis och de tillåter inte att hon besöker honom eller kallar honom ”pappa”. Thomas pendlar långa sträckor för att träffa dottern, men det händer allt oftare att hon inte finns på plats. Han ber socialtjänsten om hjälp. De föreslår ”samarbetssamtal”. Men bara ett sådant blir av. Anita hälsar att hon inte är intresserad.

När Matilda blivit tre år inser Thomas att de två kvinnorna har bestämt sig för att driva ut honom ur Matildas liv. På onsdagar, när han kört de åtta milen för att träffa henne, blir Matilda nästan alltid sjuk i sista stund. Eller så har något annat kommit i vägen. Hans enda chans att behålla kontakten med dottern är ett domstolsbeslut. Alltså stämmer han Anita. Han vill ha reglerat umgänge.

Av förhören med de två kvinnorna som äger rum efter mordet framgår det att de varit mycket rädda för denna vårdnadsprocess. Och alldeles särskilt för att ”banden” skulle spelas upp. Vilka band? Vad fanns där som var så farligt?

Det fick domstolen inte veta. Av någon anledning, troligen för att åtalet redan var säkrat, avstod åklagaren från att åberopa dessa band. Det var skada. Det borde vara av intresse för målet att få reda på vad som gjorde Anita så uppjagad dagarna innan hon dödade sitt barn.

Den ena rösten är lugn. ”Jag har mer makt än svensk lag, tro mig.” Det är Anita som talar till Matildas pappa. Hon gör klart för honom att Matilda är hennes barn och bara hennes. Vad lagen säger spelar ingen roll. ”Ingen domare kan tvinga mig till något umgänge, det kan jag lova dig. Det är jag som bestämmer över henne.” Det finns ingen aggression i rösten. Möjligen överlägsenhet.

Den andra rösten är annorlunda. Det är Sigrid som skriker. Om att män bara ger spermier. Att barn inte behöver fäder. Att två föräldrar är mot naturen. Barnen tillhör kvinnorna som fött dem. Att han ljuger. Det är inte han som vill ha barnet, det är hans nya kvinna som vill ha det. En man kan inte känna något för ett barn. Det är biologiskt omöjligt. ”Och du är en man!”

Sedan hörs Sigrid ryta till sin dotter: ”Matilda är ditt barn! Hon behöver dig! Inte en pappa! En pappa är en uppfinning, inte mer!”

Anita säger inget. I bakgrunden hörs Matildas snyftningar.

Man förstår varför de två kvinnorna fruktade för vad som skulle hända om dessa band kom upp i vårdnadsmålet. Om domarna bara läste utskriften var det mindre fara. Se där, skulle någon kanske säga, Matildas mormor verkar ha förläst sig på Scummanifestet. Aningen udda åsikter, visst. Men nu är det Anita som är part i målet. Vad hennes mor tror och tycker hör inte till saken.

Men om ljudet hade spelats upp skulle ingen ha kunnat tycka att det inte hörde till saken. Det är inte en mormor som hörs på bandet. Det är en sektledare.

Kvinnorna insåg att om detta hände skulle de förlora. Inte ens de socialsekreterare som till äventyrs delade deras åsikter skulle våga stå upp för dem. Och då skulle de bli tvungna att lämna ut Matilda till en man.

Så långt vet jag ganska säkert vad de kände och tänkte. ­Res­­t­en får bli en gissning: Om Matilda fick träffa sin pappa kunde tycke uppstå. Hon skulle vilja se honom igen. Barn förstår inte sitt eget bästa. Det skulle bli en daglig tortyr, en skam och ett svek om deras dotter drogs till en mansperson. Till en ynklig spermie. (Eller, helt enkelt, en rival.) Det skulle vara värre än om Matilda aldrig funnits. Det var ju hennes odelade tillgivenhet som skulle ge en mening åt deras liv. Eller rent av åt Matildas eget liv?

Banden kom aldrig att spelas upp. Hur de kom till? På grund av samhällsklimatet. Av sitt ombud i vårdnadsmålet fick Thomas rådet att spela in alla samtal med Anita och att aldrig vara ensam med henne eller barnet. Annars skulle han få svårt att bevisa sin oskuld ifall Anita anklagade honom för att vara våldsam eller hotfull.

(Det var ett klokt råd. Här en tidsbild från Norrland. Övervakat umgänge, på scenen pappan, dottern och två socialsekreterare. Flickan halkar av gungan och slår i pannan. Bulan antecknas i journalen. Samma kväll ringer mamman: Flickan säger att pappan slagit henne! Ring polisen! Lugnt, svarar socionomen, hon halkade, vi var med. Ni har fel! Min dotter ljuger aldrig!)

Vad har detta klimat för del i Matildas död?

Sex månader före mordet på hans dotter ringer Thomas till socialtjänsten. Han är mycket orolig. Anita hotar att om han inte avstår från kravet på umgänge dödar hon dottern och sig själv. Det är vad hon sagt till honom.

Vad gör socialsekreterarna med detta larm? Inget. De rådgör inte med kolleger på kontoret som haft Matildas föräldrar i ”samarbetssamtal” och råkar känna till Anitas inställning till män. De åker inte ut till huset för att se hur flickan mår. De ringer inte till Matildas daghem (vars personal redan börjat föra dagbok över mammans lynnigheter). Samma dag som de får orosanmälan lägger de ned ärendet. Men de skriver i vart fall ett brev. Och det är till Anita. Se här, vad Thomas påstår att du skulle ha sagt. Är det något vi kan hjälpa till med?

Thomas försöker därefter få domstolen att tvinga socialtjänsten att ingripa. Det kan bli ”helt förödande att inte utreda Matildas situation”, vädjar han till tingsrätten. När Matilda har två månader kvar att leva kommer svaret. ”Behov att inhämta utredning anses saknas.” Detta beslut är inte motiverat. Av allt att döma gör domaren ingen egen bedömning av behovet. Han litar på socialnämnden.

Under denna vår får socialtjänsten ytterligare två varningar om att mamman hotat döda flickan. En från Thomas som vädjar igen. En annan från en socialsekreterare som känner till hotet och undrar varför kollegerna inte gör någonting. Dessa två larm blir inte ens noterade i journalen.

Sara H var Thomas ombud i vårdnadstvisten. ”Jag kunde ha sagt till honom: ’Ta ditt barn och spring!’ Det hade en kvinna i hans situation kunnat göra”, säger Sara H. ”Men inte han. Han skulle bli brottslig. ’Egenmäktighet med barn’ kan ge fängelse. Han hade ju inte vårdnaden om Matilda, eftersom han var en man. Vet alla det, förresten? Att föräldrabalken gör skillnad på man och kvinna? Om föräldrar är ogifta och modern vill ha ensam vårdnad, får hon den automatiskt.”

”Det talas så mycket om jämställdhet”, säger Sara H. ”Men finns det ett område som verkligen inte är jämställt, är det föräldraskap. Kvinnan har ett enormt juridiskt övertag.”

Förlåt en obehaglig fråga. Hade Matilda behövt dö om social­tjänsten behandlat män och kvinnor lika?

Matilda är inte det första barnoffret för könsfördomar. I maj 1996 dödades sexåriga Tanja av sin mor och mormor, som därefter tog sina liv. I TT-telegrammen framställdes tragedin som obegriplig. Det var den inte. Det obegripliga är att den passerade så obemärkt. Ingen tidning eller brottsförebyggande myndighet har försökt ta reda på vad som drivit två till synes friska kvinnor att döda ett barn.

Döden är deras enda flyktväg undan ondskan, står det i avskedsbreven. Ondskan, det är manssamhället, som tvingar mödrar att prisge sina barn ”till pedofiler och sadister”. I åtta månader lyckas de skydda Tanja. Men nu går det inte längre, skriver de. Endera dagen kommer tingsrätten att bestämma att Tanja måste få träffa sin far. Det är det som utlöser beslutet – tanken på vad han då kommer att göra med henne.

Tanjas mor och mormor hyser inga tvivel om att Tanjas pappa och farfar är monster. De använder flickan som sexuell leksak, när de inte plågar henne med klädnypor, isbitar och upphettade glödlampor. Denna förvissning växer fram stegvis. Det fanns inga tecken på att modern Gunilla hyste sådana misstankar innan hon skildes från fadern Peter. I frågor om sex var hon närmast frimodig. När Tanja en gång undrade över ett konstigt föremål fick hon av mamman veta att med ett sådant kliar sig stora flickor mellan benen.

Gunilla kunde ha skäl att vara bitter. Tanja hade blivit pappas flicka, mest för att han alltid stod för det roliga, medan Gunilla fick ta hand om det praktiska. Det var nästan alltid Peter som nattade Tanja. Han propsade på det. När flickan blivit ett år upphörde makarnas sexliv. Det var som om barnet tagit Gunillas man. Och nu, ett år efter skilsmässan, känner hon att Peter håller på att ta också Tanja från henne. Det är svårt att efter veckosluten få med sig barnet tillbaka från pappan. Hon krånglar och vill stanna kvar.

Det verkar som om alltsammans utlöstes av en replik. En dag i april 1995 klagar Tanja över att hon blir retad av pojkarna på dagis. För att hon inte har en snopp. ”Svara dem att du i stället har sex läppar”, säger pappan.

Repliken måste ha gjort succé, ty flickan berättar stolt om saken för sin mamma. Som inte tycker det är roligt alls. Hon ringer till Peter: ”Hädanefter är det jag som sköter Tanjas ­sexualundervisning!”

Från den dagen börjar Gunilla erinra sig saker. Som att Peter talar vuxenspråk med barnet. Att Tanja är rädd för monster i mattan. Att hon lagt sig på pappas mage när han vilade på gräsmattan. Till slut frågar hon Peter rakt ut om han är sexuellt intresserad av dottern. Till hennes förfäran svarar han inte lugnt ”nej, det är jag inte”, utan blir i stället upprörd och anklagar henne för sjukliga fantasier.

Det är så förövare reagerar, med förnekelse. Det står i de handböcker från Rädda Barnen som Gunilla skaffat under tiden. Där framgår att mäns övergrepp mot egna barn är oerhört mycket vanligare än man trott. Att utsatta barn sänder ut signaler som man måste tyda, samt att när de talar om något sexuellt är det något de varit med om. Gunilla går med sina iakttagelser till socialtjänsten. Som omedelbart gör polis­anmälan.

Det är tidigt 1990-tal. I fem års tid har medierna fyllts av skildringar av fasansfulla övergrepp på barn. Från Expressens helikopter kunde man se polisen leta efter barnlik i skogarna kring Södertälje (efter uppgift om att satanister begravt sina offer där). En sociologiprofessor (Eva Lundgren) framträdde i alla medier med budskapet att det äger rum rituella barnamord i Sverige. Hon har själv träffat de överlevande. När ett barn berättar att det sett pedofiler äta upp sina offer är det inga fantasier, enligt Lundgren. ”Det svåra är att vi vuxna inte vågar lyssna och förstå.” (GP 28/5 1994)

Just denna höst, året 1995, är tidningarna fulla av Thomas Quick som av bland andra psykologen Sven Å Christianson nyss fått hjälp att minnas sitt sjunde mord. Gunilla skaffar Christiansons ”Traumatiska minnen”. Och när hon läst den, liksom Monica Dahlström-Lannes ”Mot dessa våra minsta” och Kaisu Akselsdotters ”Små barns signaler om sexuella övergrepp” samt fem andra böcker på samma tema är hon utom sig av skuld och ånger. Hennes dotter har i åratal sänt ut nödsignaler!

Om ett barn talar mycket om spöken, drakar, pissmyror, orm­ar och fåglar (särskilt papegojor), om det vägrar äta vissa rätter, börjar kladda med mat eller tala babyspråk, inte vill duscha, vägrar blöjbyte, onanerar, bli klängigt eller mörkrädd, skyggt eller tvärtom utagerande – är det starka tecken på att det blivit sexuellt utnyttjat. Enligt Akselsdotter. Enligt Dahlström-Lannes beror nästan alla psykiska problem hos kvinnor på sexuella övergrepp i barndomen.

Medan psykolog Christianson hjälper Thomas Quick att minnas använder Gunilla och hennes mor Ulla liknande metoder för att få Tanja att berätta vad pappa gjort. Av Gunillas dagbok framgår att Tanja så gott som dagligen får frågor om springor, snoppar och kroppsvätskor, och att utfrågarna aldrig är nöjda med svaren. När Tanja till slut förhörs av polisen berättar hon mycket riktigt om en rad märkliga övergrepp.

Polisens bekymmer är att femåringen gör det innan de ens hunnit fråga och ”utan adekvata känslouttryck”. Hon verkar varken ledsen eller rädd vid minnen av tortyren. Och så var det där med hennes framtänder. Det var en kontrollfråga. Polisen visste att de hade lossnat när mamman råkade slå till Tanja. Det hade Gunilla själv berättat. Men flickan säger att det var Kalle Olsson som slog till henne på dagis, hon kan berätta i detalj hur det gick till. När hon en stund senare får samma fråga pekar hon ut en annan gosse, med efternamn och allt. Du måste tala sanning, säger polisen. Då säger Tanja att det var hon själv som ramlade.

Arma barn, tänker polisen. Hon tror att hon måste skydda sin mamma.

När kvinnorna inser att förhöret med Tanja inte övertygat åklagaren blir de desperata. För att få fram tyngre bevis fortsätter de att fråga ut Tanja. Det är hjärtskärande att läsa deras vädjan till polisen att förhöra flickan en tredje gång. Gunilla skriver att nu minns Tanja också att farfar varit med och plågat henne och att pappa hotat döda Tanja om hon berättar om det. Dessutom har hon fått alla symtomen på sexualtrauma: kan inte sova, får raseriutbrott, tål inte att bli rörd vid, skriker att hon är värdelös, att hon inte vill leva, att hon hatar mamma.

”Din jävel! Kräk-spott-äckelmamma! Jag skall döda dig och slita dig i stycken!” kan femåringen häva ur sig. Gunilla förstår varför flickans vrede vänds mot henne. Det framgår av Kaisu Akselsdotter, sid 64, skriver hon till polisen: ”Små barn tror att mamman kan se på dem vad de vill utan att de behöver säga något. Därför tror barnet, att modern skulle ha kunnat förhindra faderns övergrepp om hon bara hade velat det. Det kan förklara varför barns vrede ofta vänts mot modern, trots att det är fadern som har utnyttjat det.”

Cirkeln håller på att slutas. Gunilla är nu sjukskriven och hennes mor har flyttat in. Kvinnorna har brutit kontakten med alla som tvivlar på Peters skuld. Någon har antytt för Gunilla att Tanja bara upprepar vad hon hört vuxna säga, men hon vet säkert att hon inte har lagt ord i munnen på sin dotter. Hon har bara frågat gång på gång, tills sanningen kom fram. I tidningarna står det att det kan krävas år av terapi innan offren vågar minnas. Men att det de då minns är sant. I sina vädjanden till polisen citerar hon Socialstyrelsen: ”Det finns inget stöd i litteraturen för att barn skulle fantisera om sexuella övergrepp.” (Tre år senare skulle myndigheten återkalla den uppgiften.)

Till kvinnornas förtvivlan ställer sig inte samhället på deras sida. Åklagaren dröjer med åtalet. Barnpsykiatern vill utreda vidare. En dag läser de i tidningen att en ny lag är på väg. En förälder ska inte utan vidare kunna hindra den andre från att träffa barnet. Det beseglar deras värsta farhågor: att det är ”pedofiler och förövare i ondskans tjänst” som skriver rikets lagar.

Tre dagar innan kvinnorna dödar flickan och sig själva skickar de ett långt brev till socialnämnden. Det är helt sakligt i tonen. De genmäler mot detaljer som finns i ett intyg från Tanjas förskola. Som vore det en brevväxling som skulle fortsätta. Så kommer det, alldeles på slutet: När nu daghemspersonalen använder uttrycket ”Gunillas misstankar” har de tagit ställning. ”För förövaren – och mot offret.”

Allt tyder på att det är detta som blir droppen. När också barnavården ansluter sig till pedofilerna finns ingenstans att fly. I ett avskedsbrev skriver Tanjas mormor: ”Tanja har lidit nog. Hennes lilla kropp har åtminstone i knappt ett år fått vara ifred. Vittnespsykologen ställde insinuanta frågor /…/ i fredags fick vi beskedet från dagis. /…/ Jag var överhuvudtaget inte nämnd. Inför en sådan orättfärdighet finns det endast en väg att gå: ut från världen.”

Det kan tyckas ofint att citera ur intima avskedsbrev. Å andra sidan finns ett allmänintresse i vad som kan driva en kvinna att döda sitt barn. Det må låta förfärligt. Men det tycks som denna mamma, men hjälp av incestmanualerna, överförde sin status av sviken kvinna på sin dotter. Som samtidigt blev bestraffad för att hon som fyraåring svikit mamman och fått henne att känna sig överflödig.

Jag hade inte vågat skriva så, om det inte vore för avskedsbreven. De två kvinnorna flyttar över ansvaret för Tanjas död på henne själv. Hon fick bestämma, står det. Och när hon fick veta att mamma och mormor skulle dö, ville inte hon heller leva längre. ”Inför Tanjas önskan finns det endast en lag: kärlekens /…/ därför kallar jag det vi gör /…/ för en kärlekshandling”, skriver mormodern.

När åklagaren, en månad efter dådet, avskriver alla misstankar mot Peter, använder han inte den vanliga formeln ”emedan brott ej kan styrkas”. Det står ”eftersom han är oskyldig”. Det har inte funnits ett uns av substans i misstankarna. Likväl räckte de för att i åtta månader avskärma Tanja från hennes far och hans familj – och samtidigt lämna hennes mor och mormor ensamma med uttolkarna av signaler och förträngda minnen. Och liksom dessa frammanade de monstret.

Det är denna isolering som gjorde vansinnet möjligt. Utan den hade flickan inte kunnat förmås att ge näring åt kvinnornas paranoia. Eller så hade någon sett vad som var på gång. Ingen kan finna det helt normalt att bygga ett skyddsrum mot pedofiler mitt i en storstad. Min dystra slutsats blir följaktligen att också Tanja hade fått leva om socialtjänsten och åklagaren följt grundlagen. Det vill säga behandlat män och kvinnor lika.

Tanja och Matilda är inte de enda offren för detta fenomen, som än så länge saknar namn. Jag fruktar att de inte heller blir de sista. Samma mekanismer som beseglade deras öde fortsätter att driva människor till desperation, åstadkommer nya tragedier och korrumperar socialtjänsten. Jag skall i kommande avsnitt skildra hur det kan gå till. Men låt mig först berätta vad de har gjort med vårt rättsväsen.

I fjol slogs ett dystert rekord. En man i Västmanland förklarades oskyldig efter att ha avtjänat nio år. Året dessförinnan var också minnesvärt. Då friades en viss Thomas Quick från ett mord. För åttonde gången.

Mellan 1950 och 1990 var det bara i ett fall som rättvisan tvingades erkänna ett justitiemord. Efter 1990 har det inträffat minst tjugosex gånger att någon som dömts för ett grovt brott befunnits oskyldig efter ny prövning. En ökning med 4300 procent. Jag skriver ”minst” eftersom Domstolsverket, som har siffror på det mesta, inte bokför oskyldigt dömda. I flera fall visade sig rättvisan oförmögen att på egen hand rätta till misstaget. Resningar har tvingats fram av undersökande journalister.

I fjol krävde förre finansministern Kjell-Olof Feldt, tillsammans med en rad jurister, en bred granskning av rättssäkerheten. Quickkommissionen borde ha fått mandat att undersöka andra fall av felaktigt dömda, menade de. Quickfallet var av allt att döma inget bisarrt undantag, snarare tecken på systemfel.

Jag tror att den haverikommission som Feldt efterlyste snart skulle ha upptäckt en rad märkliga likheter mellan Quickfallet och nästan alla de övriga. Då avser jag de elva fall som avhandlas i Hans-Gunnar Axbergers ”Felaktigt dömda” (på uppdrag av JK, 2006), och sju som tillkommit efteråt. Det kan finnas fler.

I de allra flesta fallen (19 av 26) spelar en sorts psykolog en avgörande roll. Jag skriver ”en sorts” eftersom hen också kan vara psykiater, kurator, mentalskötare eller en terapeut utan examen. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas, och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta.

Dessa experter har en sak gemensamt. De kanske inte kan sägas utgöra en sekt, men definitivt ett trossamfund. De tror att minnen av trauman som framtagits under terapi måste vara äkta. De tror sig också kunna se på folk att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Deras tro är stark eftersom den blir bekräftad. När de fått fråga ut ett barn (som Tanja) eller en psykpatient (som Quick) tillräckligt länge får de nästan alltid fram minnen av fasansfulla saker.

Om min ytliga genomgång håller, betyder det att inte bara Quickaffären utan merparten av justitiemorden efter 1990 kan tillskrivas de troende psykologerna. Återstår att förstå varför domstolarna har valt att lyssna på de hänryckta.

Varje normalt bildad domare torde ha vetat att deras metoder var under skarp kritik, eller rent av utdömda som vådliga för både patienter och rättvisan redan 1994. Före den första domen mot Quick avfärdades hela paketet med ”förträngda minnen” i DN av professorn i rättspsykiatri Tomas Eriksson. När docent Rickard L Sjöberg år 2014 skriver ”inkompetens gränsande till bedrägeri” om Sven Å Christiansons metoder är det ingen ny kritik. ”Humbug”, kallades de av neurofysiologen Germund Hesslow 1996. Liknande slutsatser drogs samma år av Lena Hellblom Sjögren i Läkartidningen (nr 18/96). Ville man veta vilka mänskliga och rättsliga katastrofer terapeuterna åstadkommit i utlandet fanns en hel bok att tillgå, DN-journalisten Lilian Öhrströms ”Sex, lögner och terapi”, 1996.

Vad är det för krafter som fått rättvisan att så konsekvent negligera vetenskapen? Jag påstår inte att jag har svaret. Men jag har en farhåga.

Låt mig först peka på ytterligare två saker som förenar nästan alla dessa fall. När vi hör att någon dömts oskyldig tänker vi i regel att rättvisan råkat ta fel på person. Det är någon annan som gjort det. Det speciella med de svenska fallen efter 1990 är att rättvisan tar fel på själva brottet. Ingen har gjort det. I tre av de fall där Quick fälldes för mord fanns inte ens bevis för att någon bragts om livet. I 15 av 18 (83 procent) av de övriga fallen fann domstolen att det saknades bevis för att något brott ägt rum.

Är det inte tankeväckande? Det typiska justitiemordet i Sverige är att någon döms för något som inte har hänt. Då talar vi inte längre om rättsskipning som råkar slå fel, för finns inte brottet finns ingen rättvisa att skipa. Det som händer, kunde man säga, är att domstolar tillfredsställer efterfrågan på för­övare.

Låt oss då berätta hur han ser ut, fantomförövaren. Det är snabbt gjort, för de är alla lika. Hen är en man. Hans brott är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall av femton – far till sitt påstådda offer.

Alla personer i de fall som redogörs för i texten har fingerade namn.

Begreppet ”Felaktigt dömda” och faktaunderlaget

Uttrycket ”justitiemord” har sitt ursprung i dödsstraffets tid, då ett missgrepp av rättvisan kunde kosta den åtalade livet. I modern svenska används det när en oskyldig döms för ett allvarligt brott.

Det är i den betydelsen som jag använder begreppet. Det motsvarar vad JK:s rapport från 2006 menar med ”felaktigt dömda”. I denna text brukas ”felaktigt dömd” och ”oskyldig” synonymt.

I min sammanställning ingår de elva fall av felaktigt dömda mellan 1990 och 2006 som Hans-Gunnar Axberger analyserar i JK:s rapport. Av dessa var tre dömda för våldsbrott, åtta för sexuella övergrepp på barn.

Eftersom Domstolsverket inte för statistik över oskyldigt dömda fick jag använda pressarkiven samt ansökningar till JK om skadestånd för att få en bild av antalet justitiemord efter 2006. Jag fann femton fall. Åtta av dem gäller Thomas Quick.

Av de övriga handlar tre om fäder som dömts för att ha skakat sina barn till döds, två om fäder som skulle ha förgripit sig på döttrarna (en friades redan i hovrätten), två om grova våldtäkter. Det kan finnas flera.

Endast i tre av dessa 26 domar förekom teknisk bevisning värd namnet. I de övriga fälldes de tilltalade på basis av målsägandes berättelse och/eller uttalanden av experter av olika slag. Vilka vid ny prövning visade sig vara oväder­häftiga, manipulerade eller falska.

Bakgrundsmaterialet till den här artikeln

Läsaren kan undra hur reportern kan veta vad som rörde sig i ­sinnet på människor som han inte kunnat träffa. Bakgrunds­materialet till denna artikel består, förutom intervjuer, av ett par tusen sidor dokument: förundersökningar, korre­spondens mellan de in­blandade och myndigheter eller privatpersoner, vårdnadsutredningar.

Jag har också haft tillgång till inspelningar av privata samtal.

I fallet Matilda föreligger också en omfattande Lex Sarah-rapport samt en IVO-inspektion som utmynnar i en skarp kritik av socialtjänsten. IVO konstaterar att inte bara i Matildas fall utan i 62 ­andra ärenden fanns ”bristande barnperspektiv”. Vilket annat perspektiv som tog över framgår inte av rapporten.

Från den 1 juni 2013 övergick tillsynen över socialtjänsten från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

2. Därför försvann Ellens pappa

DN 2015-04-23

En dag befinner sig Erik K mitt i en mardröm. Han grips av ­polisen, anklagad för våldtäkt på sin ­dotter Ellen. Han är ­oskyldig, men Ellen får ändå inte träffa sin pappa. Hur kunde det ­hända? I dag fortsätter Maciej Zarembas reportage om rättvisans demoner – och om vad som händer när social­tjänsten låter sina personliga övertygelser fälla domarna.

Någon måste ha förtalat Erik K, ty utan att ha gjort något ont greps han en morgon av polisen. De tog ifrån honom verktygen och arbetsbyxorna och låste in honom i en cell. De sade inte vad det gällde. Fyra timmar senare fick han veta.

”Förnekar våldtäkt mot barn”, står det i förhöret. Då har polisen några frågor till. Brukar han titta på porrfilm med sitt barn? Hur många snuttefiltar har Ellen? Vad har han på sig när han sover?

När han förs tillbaka till cellen ser han att man tagit bort lakanet. Tre dagar senare hämtas han till häktning. Handbojor, gröna fångkläder. Därefter blir det ensamcell. Han får inte ta emot besök, ringa eller tala med medfångar. Under en månad ser han bara vakterna, sin advokat och – genom fönstret – ett stycke gräsmatta där figurer i randiga tröjor sparkar boll.

Den tekniska undersökningen av hans hårddiskar, tvättkorgar, mattor, fotoalbum, madrasser, dotterns kläder liksom snuttefiltar ger inget stöd åt misstanken. Och när åklagaren studerat förhöret med Ellen, avslutar han fallet.

Detta förhör skulle sedermera bedömas av två experter: professorn i barn- och ungdomsvetenskap Ann-Christin Cederborg på uppdrag av SVT och docenten i psykologi Bo Edvardsson på uppdrag av Eriks advokat. De fann nästan alla fel som kan begås vid barnförhör: ledande frågor, lömska glidningar, signaler att barnet bör ändra sitt svar.

”Polisen: Hur såg pappas snopp ut? Barnet: Grå. Polisen: Den var grå. Barnet: Vit. Polisen: Och vit. Barnet: Svart. Polisen: Och svart. Såg den ut på något annat sätt? Barnet: Nä. Bara svart. Polisen: Jaha. Barnet: Kan jag få måla nånting nu?”

Flickan tycks inte intresserad av ämnet. Det är polisen som leder in samtalet på snoppar och försöker få en koppling till fadern. Först en ledande fråga: Har du sett pappas snopp? När flickan svarar ja, en ledande fråga till: ”Vad gör du då, när du?” Flickan har inte sagt att hon gör något. Det är polisen som påstår det, inskärper Ann-Christin Cederborg.

I synnerhet följande konststycke förtjänar att återges. Polisen frågar om ett konkret tillfälle då några barn på dagis ”sa fula ord”. ”Polisen: Kommer du ihåg det? Barnet: Ja, ja, men då var jag inte där. Polisen: Nähä, vilka barn var det som sade fula ord? Barnet: Det var… (ohörbart) Polisen: Var det Nina som sa fula ord? Barnet: Tror det. Polisen: Jaha. Okej. Vad sade du då, då?? Barnet: Då sa jag, då sa ja nä fröken, sa jag då.”

Se där. Skam den som ger sig. Nu berättar barnet detaljer ur ett samtal som det nyss sagt att det inte varit med om.

Visserligen har flickan sagt en rad uppseendeväckande saker om vad hon gör med ”pappas snopp”. Men med dylika förhörsmetoder hade man kunnat få henne att vittna från Blåkulla. (Polisen: Har du varit på Blåkulla? Barnet: Nää…Polisen: Var det på natten? Barnet: Minns inte. Polisen: Vad gjorde du då? Och så vidare.) Man förstår att åklagaren lägger ned.

Bara tio år tidigare kunde sådant åberopas som bevis. Men vi skriver 2012, tidningarna är fulla av Quickaffären. Åklagaren skulle skämma ut sig om han kom dragande med detta förhör. För övrigt har han fått en god förklaring till varför flickan sagt på dagis att hon ”slickar på pappas snopp”.

Det kan faktiskt hända att hon varit med om något liknande, eller sett det ske. Men den ”pappan” var i så fall fem år gammal. På denna förskola (som inte finns längre) gick det ganska hett till. ”Jag skall knulla dig i röven”, kunde en fyraåring hojta. Upphovet till språkbruket visade sig vara två pojkar som idkade avancerade mamma-pappa-lekar med yngre barn. Redan innan Erik gripits hade andra föräldrar börjat undra var deras fyraåringar fått könsorden ifrån.

”En dag kom vakten in och sade att jag kunde gå. Jag var en fri man! Åkte hem till föräldrarna för att fira. Hade inte en tanke på att det var nu som det verkliga helvetet skulle börja.”

Vi sitter i hans lägenhet, en 60-talsmodul med dörrkarmar av plast. På den ena väggen en blyertsteckning av honom med dottern, på den andra en vit gestalt som förmanar: ”Don’t live faster than your guardian angel can fly.” Erik K är storvuxen och vältatuerad. På högra armen slingrande motiv, på den vänstra dotterns namn. ”Hennes mamma har en likadan.” Dörren till Ellens rum står på glänt, väggarna därinne lyser i karmosin. ”I nästan två år stod det stängt. Jag gick aldrig in där.”

Nu gråter Erik K. Andas djupt, säger jag efter en stund. Det var en advokat som lärde mig att bara säga detta. Mannens gråt är ingen vädjan, sade hon. Det vill dig ingenting, det bara är.

”Jag köper att man slår på stora trumman för en misstänkt pedofil. Jag köper till och med att jag ska vara häktad i en månad medan de utreder, för det finns riktiga svin därute. Men när åklagaren kommit fram till att allt var fel, måste de hjälpa barnet tillbaka till föräldern! Men de skiter i rättvisan. Hur kan de göra så? De vet inte hur jag är som person. De vet inte ens hur jag ser ut. De har aldrig träffat mig. Det enda de vet är att jag är en man. Och därför är jag ett svin.”

”De”, det är socialtjänsten. Närmare bestämt två socialsekreterare, som vi här kallar Maria X och Gunilla Y. Innan åklagaren hunnit avsluta förundersökningen dömde de Erik skyldig. De skrev inte ”det han misstänks för”, de skrev ”det han gjort” i sin utredning. Inget rättsligt beslut skulle få dem att ändra åsikt. ”Oavsett vad brottsutredningen visar” tänkte de avskilja barnet från pappan.

Och de lyckades nästan. Misstankarna mot Erik avskrevs efter en månad. Men det skulle dröja 617 dagar innan han fick se sin dotter.

Det mest förbryllande i detta drama är mammans roll. I det första förhöret vägrar hon att tro på Eriks skuld. De är förvisso skilda, hon kan ha ett och annat att säga om honom. Men aldrig detta. Sofie är mycket bestämd: ”Det finns inte en möjlighet att något sådant kan ha hänt”, säger hon till polisen.

Bara några dagar senare är hon som förbytt. Nu är hon beredd att tro att Ellens pappa våldtagit sin dotter. Hon minns konstiga saker som Ellen sagt. Hon kommer att kräva ensam vårdnad och förbud för Erik att träffa flickan.

I fortsättningen och i ett år framöver kommer Sofie att påstå allt värre saker om Erik och hans familj. Där finns alkoholism, övergrepp och psykiska sjukdomar. Och Erik själv är en fara för barnets hälsa och utveckling. Allt detta noteras i socialens utredning och åberopas i tingsrätten. Som, två månader efter det att åklagaren friat Erik, fråntar honom vårdnaden om dottern och beslutar om besöksförbud.

Nu går ryktena på byn. Den där Erik släpptes fri, men får inte träffa flickan. Jo, jo. Han väntar till sena kvällen för att handla, för råkar han på Sofie med Ellen i snabbköpet blir det brott mot besöksförbudet. På Facebook tillägnar någon honom låten ”Suicide solution” – ”hoppas du gör som låten säger”. Han brukar uppträda på ortens klubbar. ”Pedofil­djävel”, ropar någon i publiken.

”I mitt jobb ingår att montera saker hemma hos folk. Då är det alltid nån unge som vill testa skruvdragaren. Nu fick jag panik när ett barn kom för nära. Vad skulle föräldrarna tro? Sen blev jag arg på mig själv. Varför blir jag så här när jag inte gjort nåt? Men min chef förstod. Gå nu till doktorn, sade han, och se till att bli sjukskriven. Det blev jag. I ett år.”

Han går runt på klubbar där han brukat sjunga. ”Se här, det här blev jag anklagad för. Jag är friad av polisen, men socialen fortsätter hävda att jag våldtagit min dotter. Då vill ni inte ha mig längre? Jaså, socialen … Och då fanns det fler som kände någon som råkat ut för samma sak. Ingen klubb nobbade. Musiken blev min räddning. Där fick jag utlopp för alla känslorna.”

(Historisk parentes. I sin senaste bok beskriver P C Jersild 90-talets incestvåg som ”närmast en epidemi, med ett påstått förklaringsvärde långt bortom rim och reson”. I Maria Erikssons doktorsavhandling ”I skuggan av Pappa”, minns en socialsekreterare att under 90-talet förekom anklagelsen för incest ”i vart och varannat vårdnadsärende”. Tar man uppgiften med stor nypa salt betyder det likväl att tiotusentals svenskar – med bistånd av socialtjänsten – anklagats för de skamligaste bland brott.)

Jag tänker att när Ellen blivit stor reser hon kanske till Göteborg med ett fång blommor till Jorun Collin på ”Uppdrag granskning”, kvinnan som räddade hennes barndom. Lägg då också en ros på Hannes Råstams grav. Det var till stor del hans förtjänst att ”Uppdrag granskning” gick i gång på Eriks öde. Reportern kände vittringen av samma röta som Råstam vänt upp tidigare i ”Fallet Ulf” och ”Fallet Thomas Quick”.

I september 2013 beslutade Inspektionen för vård och omsorg (IVO) att granska Eriks fall. Det finns bara en förklaring till det plötsliga intresset: inspektörerna råkade se på tv.

Man kan inte påstå att IVO:s utredning gick på djupet. Man höll sig till formsaker, men det räckte. Slutsatserna blev förödande: IVO fann att socialsekreterarna inte hade någon saklig grund för att avskilja Ellen från hennes pappa. Värre än så, de tycktes inte bry sig om hur det skulle gå för flickan.

Svårt att tro, men under de tjugo månader som ärendet pågick har ingen på socialen talat med Ellen. De visste inte hur hon mådde, hur hon hade det hos mamma. Hela deras energi tycks ha gått åt att bevisa att Erik var en fara för sitt barn. För det ändamålet fyllde de sin utredning med halvsanningar, löst tyckande och rent skvaller. IVO finner att de till och med smusslade undan vittnesmål som talade för Eriks oskuld.

Ingenstans i deras utredning framgår att två personer hört av sig till socialen med alternativa förklaringar till flickans prat om snoppar. En av dem hänvisade till en vikarie på Ellens förskola, som menat att alltsammans måste komma från barnens sexlekar.

Vad IVO inte visste var att socialsekreterarna inte bara mörkade dessa uppgifter. De gick längre än så. De försökte tysta detta vittne. De ringde till chefen för detta dagis med ett budskap: Vi har hört vad som pågår på din förskola. Och nu tänker en vikarie berätta för utomstående. Borde du inte anmäla henne för brott mot tystnadsplikten?

Betrakta moraltablån. Denna chef vet varför Ellens pappa sitter häktad. Hon har känt till barnens otuktiga lekar. Några har rent av klagat för fröknarna. Hon hade en skyldighet att rapportera saken, men lät bli. Om det kommer fram nu riskerar hon klander.

Förskolechefen fattar sitt beslut. Hon avskedar vikarien och hotar med polisanmälan om kvinnan berättar om barnens sexlekar.

IVO fattade sitt beslut i mars 2014. Då visste man ännu inte omfattningen av rötan.

När tingsrätten fråntog Erik vårdnaden om dottern vägde det säkert till hans nackdel att han vägrat att medverka i utredningen om sitt barn. Inte helt normalt, kunde domarna tycka. Eller: det brukar vara de som har något att dölja som väljer att tiga. Och det gjorde knappast hans sak bättre när han påstod att han aldrig kallats att medverka. Driver han med oss? torde domarna ha tänkt. Det står ju svart på vitt i bilaga 5 till utredningen, signerad av socialsekreterarna Maria X och Gunilla Y: ”Pappa Erik har på inbjudan till utredarna valt att inte delta i utredningen.”

Givetvis valde tingsrätten att lita på socialen. Det låg nog bortom det tänkbara att socialsekreterarna skulle vilseleda domstolen. Vad skulle de ha för skäl?

Till den frågan får jag anledning att återkomma. Men nog var det starka skäl, eftersom de gjorde just detta. Under kommunens logo, i tjänsten, med namnteckning och allt. Men just för att det låg bortom det tänkbara, tog det Erik två år att bevisa.

Se och lär, mödrar och fäder, för i morgon kan det vara er tur. Justitieombudsmannen, dit Erik klagar på att han dömts ohörd, ber socialnämnden att svara på kritiken. I sitt första brev beklagar socialen att man inte kan ge något vettigt svar. Det är nämligen en sådan röra i detta ärende. I sitt andra svar (två månader senare) låter man gladare. Vi har hittat! Visst inbjöds Erik att medverka, men valde att låta bli. Det framgår av våra dokument. Fem ledamöter från lika många partier sätter sina namn under denna försäkran.

Jag antar att i nio fall av tio skulle därmed saken vara klar. Eller hur tungt väger en misstänkt pedofils ord mot fem folkvaldas? Men i detta fall nöjer sig inte JO Lilian Wiklund med bedyranden. Hon vill ha bevis. Det vanliga: brevet, datum, diarienumret.

När frågan ställs så, svarar socialnämnden att man tyvärr råkade ge fel svar också förra gången. Saken är den att inget går att lita på i Maria X:s och Gunilla Y:s papper. Det står en sak i journalen – något annat i utredningen. Märkligt … Men någon kallelse till Erik kan vi inte hitta. Vi beklagar. Så här får det förstås inte gå till …

JO-beslutet är bland de dystrare jag läst. Ombudsmannen finner att ”Erik inte vid något tillfälle kallats skriftligen till ett möte med utredarna eller att utredarna på annat sätt tydligt erbjudit honom att träffa dem”. Socialnämnden klandras för ”allvarliga brister”. JO Wiklund säger sig förstå om folk tappar förtroende för myndigheten.

För er som är ovana vid juristprosan: Hade JO skrivit ”kan inte undgå kritik” skulle det tolkas som ”det var illa”. ”Skall kritiseras” betyder ”riktigt illa”. Med ”allvarliga brister” menas ” helt oacceptabelt”. ”Mycket allvarliga brister” står för ”horribelt”. Vid ”synnerligen allvarliga brister” letar man efter numret till åklagaren.

I januari 2015 får Erik K ett brev från socialen, som ber om ursäkt för ”de brister och felaktigheter som begåtts”. Han orkar inte riktigt glädjas åt upprättelsen, han har fullt upp med att ta igen den förlorade tiden med Ellen, säger han. Och hennes mamma?

”Vi umgås. För Ellens skull. Sakligt och korrekt. Jag tänker inte säga ett ont ord om henne. Är du förvånad?”

Ja, faktiskt. Hur är man korrekt med någon som nyss anklagat en för våldtäkt på sin egen dotter?

”Hon blev tvingad! Vi har inte kunnat tala om det, inte ännu. Men jag är helt säker. Hennes magkänsla sa hela tiden att jag var oskyldig. Men de hotade henne. Om hon inte ställde upp på att anklaga mig skulle de ta Ellen. Det skulle heta att hon inte förstod att skydda sitt barn. Vad skulle hon göra? Och när jag blivit frikänd hotade de att ta barnet om hon gick med på att jag skulle träffa Ellen. Då blev hon tvingad att anklaga mig för nya saker. Hon hade ingen chans.”

Allt tyder på att det var så det gick till. Det senare hotet finns rent av på pränt. Ur tingsrättens protokoll: ”Sofia har fått påtryckningar från socialtjänsten /…/ Maria X har från socialtjänstens sida klargjort att om rätten fattar beslut om kontakt mellan Erik K och Ellen, kommer de i sin tur fatta ett beslut om att omhänderta Ellen /…/ då det från deras sida inte finns några tvivel på att övergrepp har begåtts.”

Har han också förlåtit att mamman gjort honom till monster inför barnet? Det står i socialjournalen att Ellen har fått veta varför pappa inte kommer mer.

”Journalen ljuger. Socialen har aldrig talat med Ellen. Och Sofie skulle aldrig tala skit om mig inför vårt barn. Inte en chans.”

Jag hade väntat mig en bitter man. Många av hans olycksbröder skriver hätskheter om ”social­kärringar” på Flashback. Men Erik verkar mest häpen. Hur kan man ha enkönade myndigheter? Det säger sig självt att det måste urarta.

När hans elände började för tre år sedan bestod makthavarna på ”Individ & familjeomsorgen” av nitton kvinnor och en man. Några av dessa tyckte själva att könsfördelningen inte var bra för jämställdheten. Det är lätt hänt att man utan vidare tar ställning för kvinnan, förklarade en av cheferna i lokaltidningen. Men hon menade att problemet gällde inte bara i hennes kommun. Det var nationellt.

Min källa på denna socialbyrå, vi kallar hen N, säger: ”Det fanns dagar då jag undrade om jag befann mig på en myndighet eller i en tvättstuga.” Jag får absolut inte missförstå. Det handlar inte om genus. Hen menar att också en könsblandad socialbyrå skulle urarta under liknande omständigheter.

Omständigheter infann sig år 2009 i skepnad av en ny chef som införde en ny ordning. Förr gällde att man aldrig nämnde namnen på klienterna. ”Biståndsärende, Västra stan” kunde det heta, när nya fall skulle fördelas. Den nya chefen påbjöd öppenhet. Hon krävde att man skulle säga vad det gällde, med namn och allt. ”Johansson, Bygatan 13, tvåbarnsfamilj, missbruk.”

Det blev ett riktigt trendbrott, säger N. Snart blev det legitimt att diskutera Nilssons psykiska besvär och Olssons skilsmässa i kafferummet. Saker som folk hört på stan började flyta in i utredningar. ”Hör, vad jag fått veta om han Nilsson, du vet, Gunnels ärende …” De få socialsekreterare som invände mot nyordningen fick rådet att gilla läget eller byta jobb. De valde att dra sig undan. Och då blev det möjligt att säga (om en pappa i vårdnadstvist): ”Han saknar existensberättigande. Det vore bättre om han inte fanns.”

”Kan du förstå? Myndighetspersoner talade på det sättet!”

N säger att det hänt något med socialtjänsten. ”Det är känsligt att prata om det … men vi som pluggade till socionom på 70-talet hade inte så mycket egna problem. Vi var radikala, skulle frälsa världen, bryta det sociala arvet. Nu verkar många ha haft en svår uppväxt … Sådant kan säkert vara en tillgång i jobbet, om man kommit ur det. Annars är det risk att man litet för snabbt känner igen sig i en annan och tar ställning. Det privata tar över. Då går det inte längre att resonera rationellt om varför de tagit det ena eller det andra beslutet. De ’känner så’, punkt, slut.”

”Spindlar”, säger hen. ”Är man rädd för spindlar, biter inga rationella argument.” Sedan vill hen inte säga mer. Jag har lärt mig att i sådant läge skall man hålla tyst. Det går en halv minut.

”Det fanns en gruppering. De bodde i samma område, umgicks på fritiden, samåkte till jobbet. När det fördelades ärenden ropade de in allt där det fanns sex inblandat. Man undrar – hur friskt är det? Och de fick alla dessa fall! Till slut sysslade de inte med annat och pratade knappt om annat. Och de visste tydligen på förhand hur det låg till, för deras ärenden gick rasande fort.”

Intressant, säger, jag. Hette möjligen två av dessa Maria X och Gunilla Y? ”Uhm.” Och vad tyckte chefen om allt detta? ”De hade hennes fulla stöd.”

Jag sökte mig till N för att få kött på benen. Erik K:s fall är nämligen ett av flera liknande i denna kommun. Efter ett tiotal anmälningar från fäder som känt sig diskriminerade av socialtjänsten gjorde Socialstyrelsen, IVO samt Actea Consulting (på uppdrag av kommunen) var sin genomlysning av densamma. Alla tre skildrar en kommunal förvaltning stadd i anarki. Det finns ingen ”målbild”, inget fungerande ledarskap, få dokumenterade rutiner. De flesta utredningar håller inte måttet. ”Situationen är kritisk gällande förmågan att klara uppdraget”, skriver Actea sommaren 2014.

Dock var det först efter att ha talat med N som jag förstod vad konsulten menat med det mystiska ”uppdrag utanför huvudprocesserna som försökts implementerats i verksamheten”. Det tycks betyda att enskilda kan använda socialtjänsten i sin jakt på spindlar.

Ingen av dessa tre utredningar fixerar de agerandes ansvar. Våra tillsynsmyndigheter menar nämligen att i motsats till exempelvis poliser, ansvarar inte socialsekreterare för sina beslut. Ansvaret anses ligga högre upp, hos ”nämnden”.

Det är hög tid att revidera analysen. Om inte annat visar fallet Erik K på de verkliga maktförhållandena. Ingen polis, domare eller politiker har makten att – personligen – ingripa lika djupt och godtyckligt i medborgarens liv som dessa socialsekreterare gjort i Eriks. Ingen är heller lika immun mot utkrävandet av ansvar.

En polis som misshandlat en värnlös sätter sitt yrkesliv på spel. En socialfunktionär som nära nog ödelägger en familj riskerar nästan ingenting. Det är därför som Erik K tror att det som hänt hans familj kommer att hända igen. Hans lilla rest av tillit till socialstaten försvann när han upptäckte hur det gick för hans förföljare.

De blev befordrade. Den ena är numera enhetschef i grannkommunen. Och den andra… inspektör hos IVO, samma myndighet som dömt ut hanteringen av Eriks fall.

Jag frågar Inspektionen för vård och omsorg hur man resonerat vid den rekryteringen. Är det lämpligt att en person som ertappats med så grova övergrepp i sin maktutövning upphöjs till granskare av andras? Svaret från personalchefen är avväpnande. Hon hälsar att Maria X hade goda referenser. Och för det andra: Att IVO kritiserat hennes hantering av fallet Erik betyder inte att man kritiserat hennes hantering av fallet Erik.

Det är inte mitt fel om det låter fnoskigt. Men det är den exakta innebörden i personalchefens svar. Nämligen att i IVO:s ögon kan en socialsekreterare aldrig göra fel. Eftersom ”IVO tillsynar och/eller kritiserar aldrig individer – endast verksamheter.”

Robustare än så är alltså inte myndighetskulturen. Det verkar räcka med en chef som ruckar på en princip för att det skall bli fritt fram för tjänstemannen att ostraffat leva ut sina fobier i maktutövningen.

Låt oss se vad som krävdes för att väga upp rättsverkan av två socionomer på pedofilsafari. Det krävdes följande: En timmes riks-tv. En utredning av IVO. En granskning av JO. En annan av Actea. Plus fyrahundratusen i advokatkostnader. Eriks föräldrar fick pantsätta villan.

Den som hävdar att svenskar kan räkna med en rättssäker och jämlik behandling hos socialtjänsten har mycket att bevisa. Som vi skall se är Eriks öde långt ifrån unikt, inte heller det mest tragiska.

Den som tror att det är mest fäder som råkar illa ut när en socionom drar ut i könskrig kommer att få se en annan verklighet. De som råkar mest illa ut är de som är för svaga för att slåss. Eftersom de är så små.

Personerna i fallet som redogörs för i texten har fingerade namn.

Fakta. Fallet Erik K

• Materialet till artikeln består, förutom sedvanliga intervjuer, av socialtjänstens journaler samt granskningar utförda av JO (efter anmälan av Erik K), av Inspektionen för vård och omsorg (IVO, på myndighetens eget initiativ) och av Actea consulting (på kommunens uppdrag).

• Samtliga ansvariga för hanteringen av Eriks fall har fått lämna sina jobb till följd av kritiken. I ett brev till Erik K har kommunen framfört en ursäkt för ”de brister och felaktigheter som begåtts”.

• Jorun Collins ­reportage om Erik K (”Processen”) sändes i SVT:s ”Uppdrag granskning” den 3 september 2013.

Ellens föräldrar har återigen gemensam vårdnad om henne.

3. Så blev Olle berövad sin mamma

Åtta år har gått sedan Åsa fick träffa sin son Olle. Med stöd från rättsväsendet har Olles pappa fått pojken att ta avstånd från sin mamma – ett skakande exempel på hur social­tjänstens förlorade integritet drabbar både kvinnor och män. Men vilka politiska beslut var det som gjorde denna tragedi möjlig? Och varför? I dag fortsätter Maciej Zaremba sitt reportage om det svenska rättsväsendets dolda drivkrafter.

Jag har inte ens en grav att gå till”, säger Åsa.

I förra artikeln (DN 23/4) skildrade jag en socialtjänst där ett par socionomer levde ut sina mansfobier i maktutövningen. Jaha, tänkte kanske någon, så detta är hans ämne: kvinnor i maktställning som förföljer män.

Nej, ämnet är större. Ämnet är Varför. Vad är det som gör att den offentliga makten kan användas för privata syften.

Man kan faktiskt se det senaste kvartsseklets rättsskandaler som utslag av privatiserad rättskipning. I fallet Thomas Quick kunde en sekt troende låna statens makt i akt och mening att få sin teori bekräftad. Och när en oskyldig svensk hamnar på kåken är det – bestickande nog – nästan alltid efter en grundlös anklagelse för sexuella övergrepp (första delen i serien). Då kan man säga att domstolen lånat sig till privat rättskipning. Att verkställa en hämndaktion av något slag. Eller kanske en agenda.

Den goda nyheten är att domare tycks ha lärt av Quick­affären och den långa serien av felaktigt dömda. Vi lär inte få se fler svenskar skickas i fängelse av en släkting enbart på den bevisningen att en psykolog intygat att anklagelserna är sanna. (Visserligen tyckte så sent som i somras tingsrätten i Göteborg att sådant räckte för att döma till tre år, men det blev uppror i juristkretsar och domen upphävdes genast av hovrätten. )

Den dåliga nyheten är att det som gäller för domstolar inte gäller för socialtjänsten. Som vi skall se har den som vill låna samhällsmakten till en privat uppgörelse rätt goda chanser att lyckas. Det är till och med troligt att allt fler räknar med den möjligheten.

Sedan 2006 har antalet vårdnadstvister ökat lavinartat. Statistiken är inte pålitlig, men det kan handla om en fördubbling på mindre än tio år. Så om ni undrar varför tingsrätten inte har tid med farbröderna som länsade lägenheten kan det bero på att tingsrätten är upptagen med att avgöra var lille Kalle skall bo eller när han skall umgås med mamma eller pappa.

Det är inte så att folk skiljer sig oftare än förr i tiden. Antalet separationer har inte ökat. Men aldrig har så många föräldrar slagits om barnen. Eller kanske bara slagits – med barnet som tillhygge? Den senare misstanken har fått regeringen att tillsätta en utredning. Kan det vara något i systemet som inbjuder till krigföring? Hur mår barn av att bli föremål för vuxnas krigande? Idel goda frågor. På hösten 2016 skall utredaren leverera svaren.

Som alltid när ett system krackelerar är orsakerna flera och sambanden dunkla. Det heter att man inte får generalisera utifrån enskilda fall. Förvisso. Å andra sidan kan ingen statistik i världen förklara rättvisans genomklappning i fallet Thomas Quick. Det är i det enskilda fallet (och nästan bara där) som man får syn på de många små sprickorna som fått ett system att brista.

Av just detta skäl är socialtjänstens maktutövning den minst bevakade. De felbehandlade träder sällan fram, av uppenbara skäl. Det är ingen skam att ha fått fel finger amputerat på akuten. Det är något helt annat att ha fått sitt moderskap underkänt av en socialnämnd. Bara de riktigt desperata väljer att gå till en tidning, och ganska sällan har de något för det. Få saker har nämligen en så avtändande verkan på en reporter som ordet ”socialutredning”. Medan det går att på en vecka få nog med fakta för att kunna påstå att läkaren ställt fel diagnos, kan det ta månader att göra troligt att socialtjänsten handlat fel. Och alldeles särskilt svårt blir det vid vårdnadstvister.

Hemma hos Olles mamma står pojkrummet orört. Fotbollsskorna slarvigt hängda på sänglampan, den blåa rullbrädan lutad mot hyllan, plastmonstren på golvet. Det är hjärtskärande. Och kusligt. Jag vet inte vad jag skall säga till Åsa, som gråter i köket. Jag säger att jag skulle bli lycklig om det fanns ett sådant rum som väntade på mig.

Åsa har inte sett sin son på åtta år. Utom på håll, två gånger på bussen och en gång på en match. De rekommenderade breven som hon skickat (med biobiljetter, födelsedagskort, hundralappar, julkort) har alla returnerats med postens skära lapp: ”Ej efterfrågad”. Hon har sparat alla, de fyller en stor låda. Jag har sett sådana lådor förr. De bidar sin tid. När jag hjälper henne att ställa den tillbaka är det försiktigt, som man gör med dynamit.

Nej, det är inte som man skulle kunna tro. Åsa har inte vanvårdat sitt barn. Hon röker inte och saltar knappt maten. En prudentlig morsa, klassförälder och med i skolrådet. Ingen har kunnat anmärka på hennes vandel. Så vad var det som hände?

Platsen är en mindre stad som vi här kallar X-köping. Olle är fyra år när hans föräldrar separerar. De har gemensam vårdnad och pojken bor veckovis hos mamma och pappa. När han blivit sex träffar hans far Sture en ny kvinna, hon flyttar in med sina barn. Åsa börjar bli orolig för sin son. Det händer att Olle kommer hem med blåmärken och nedkissade kläder. Han säger att han är rädd för sin halvbror Gustav.

När Olle för andra gången måste plåstras om på vårdcentralen skickar läkaren en orosanmälan till socialen. Doktorn misstänker att Olle far illa hos sin pappa.

Socialtjänsten väljer att inte utreda. Men de underrättar Olles pappa om anmälan. Och nu inträffar den första av många märkligheter i denna historia. Socialtjänsten får ett nytt brev från vårdcentralen. Doktorn vill ta tillbaka sin orosanmälan. Det vill säga: hon tror fortfarande att Olle far illa, men hon vill inte påstå att det är hos Sture. Läkaren förklarar inte varför hon ändrat uppfattning. Men hon gör det grundligt: anteckningen om anmälan raderas ur journalen.

Det som händer näst borde få alarmklockorna att ringa hos socialtjänsten. Olles pappa kommer in med sexåringen i släptåg. Det är en sak som pojken vill berätta, säger Sture. Och Olle berättar. Att det inte alls var hans halvbror Gustav som gav honom blåmärken. Det var han själv som ramlade. Det han sagt på vårdcentralen var inte sant. Han sade så bara för att ”göra sin mamma till lags”, antecknas i socialjournalen.

Ofattbart, men socialsekreterarna tycks inte uppfatta vad denne pappa gör med pojken. Oavsett vad som är sant eller inte om blåmärken, är det oförlåtligt att tvinga en sexåring att tala illa om sin mamma. Så vad gör de? De ber inte att få tala med Olle i enrum. De undersöker inte hur han har det hos Sture. De startar inte en barnavårdsutredning. De gör det värsta de kunde göra mot Olle. De låter Åsa veta vad han sagt.

Ville man få hans mamma ur balans fanns inget bättre sätt. Nu har hon skäl att tro att Olle inte törs berätta ifall han blir illa behandlad hos sin far. Hennes oro blir inte mindre av att han verkar allt mer besvärad av hennes frågor, svarar enstavigt eller rent av tar tillbaka vad han nyss sagt. Jag förstår honom. Olle är numera ett barn utan alternativ. Vad han än gör riskerar han att skada någon av de två han älskar mest. Det kan tänkas att Åsas frågor gör honom förtvivlad. Vad skall han svara när hon frågar om de talar illa om henne därborta? Att de säger ”den idioten” och att han låtsas att han inte hörde?

Det vedervärdiga i att vara Olle: Jag fick ett blåmärke på gympan, mamma undrar, det var i skolan mamma, Olle du måste berätta, var det Gustav, nej det var på gympan, Olle, var inte rädd, mamma måste veta…( Men jag är rädd, sluta fråga för allt jag säger blir bara elände, det är mitt fel att pappa hånar mamma, det var för att jag skvallrade, varför tror ingen på mig längre, det är för att jag är falsk, varför sade jag till pappa att det var tråkigt hos mamma… Hjälp mig!)

Ett tag var faktiskt hjälpen nära. När Olle är nio kommer han till en psykolog. Som inte behöver många minuter för att uppfatta att barnet håller på att slitas sönder av en lojalitetskonflikt. ”Pojken törs inte tala om något som är viktigt för honom.” Psykologen kan inte säga om Olle far illa hemma hos sin far, eftersom han under samma möte först bekräftar och sedan dementerar detta, skriver hon till socialtjänsten. Det blir dock inga fler besök. När Sture får veta vad Olle sagt säger han nej till fortsatt psykologkontakt.

Här börjar läsaren av socialjournalen på allvar undra vad som felas dessa barnexperter. De håller nämligen med pappan. Pojken behöver ingen psykolog.

Drygt ett år senare behöver han det akut. Olle är nu en pojke med flackande blick som blir skärrad när hans båda föräldrar dyker upp samtidigt, för han vet inte vem han borde hälsa på först. När någon myndighetsperson frågar om mamma eller pappa reagerar han med panik, som om det hängde på hans svar om han får ha dem kvar.

Så här långt i historien är socialtjänstens insats mest beklämmande, men fortfarande möjlig att förklara: inkompetens, lättja eller, som det brukar heta, ”bristande rutiner”. Det som nu händer är däremot obegripligt.

Det skall erkännas att jag länge tvivlat på denna historia. Den verkade för osannolik. Det var bara inte möjligt, tänkte jag, att en sådan serie missgrepp skulle ha passerat utan att någon rättsvårdare slog larm. Jag gissar att det var den sortens önsketänkande som gjort att det tog nästan ett decennium innan Quickaffären kunde rullas upp.

Innan jag går vidare vill jag avvärja en misstanke. Jag har sett en rad fall där mamman förtalar pappan (eller vice versa) i det uppenbara syftet att helt stöta ut den andre från föräldraskapet. Det är helt klart inte så i Åsas fall. Hon kräver inte att få pojken för sig själv. Hon påstår inte att hennes ex är farlig för barnet, inte heller saboterar hon umgänget. Hennes ängslan för hur pojken har det kan vara överdriven. Men den är inget hjärnspöke. En blodig näsa är en blodig näsa. Att Åsas oro växer sig allt starkare, tills hon nästan framstår som på gränsen till paranoid, beror till stor del på den misstro som hon upplever i mötena med socialen. Som vi skall se var inte heller denna känsla frukten av inbillning.

I juli 2006 antecknar socialsekreteraren: ”Olle rädd för att han inte ska få träffa mamma mer.” En månad senare: ”Olle vill inte träffa mamma. /…/ Han säger att han absolut inte vill det, och att han skall ta livet av sig om de vuxna bestämmer att han skall tillbaka till henne.”

Vad har hänt? Det enda vi vet säkert är att vad som än hände, hände det inte mellan mor och son. Under dessa trettio dagar såg inte Olle skymten av sin mamma, inte heller fick han tala med henne. Var gång hon ringde lade Sture på luren. Och nu är vi framme vid det mest häpnadsväckande i denna historia. Ingen av de många socialpersoner som i fortsättningen skall hantera Olles liv har ställt sig frågan varför en gosse som nyss varit så fäst vid sin mamma plötsligt råkar i panik vid tanken på att träffa henne. Så låt oss se hur det gick till när lille Olle blev förvandlad.

På våren detta år inser äntligen socialtjänsten att något måste göras. Skall man hjälpa Olle måste man förstå vad hans föräldrar gör med honom. Alltså är det meningen att de under sommaren i sex veckor var skall bo med pojken på ett ”utredningshem”. Först är det Stures tur.

Åsa säger till mig att hon borde ha anat oråd från början. ”Min mamma hade precis dött i cancer. Jag bad socialen att skjuta på utredningen ett par månader. Men de sade…(hon börjar gråta)…de sade att de hade en utredning att genomföra, ’med eller utan dödsfall’.”

När hon tre veckor senare kommer till utredningshemmet för att hämta Olle till mormors begravning möts hon av underlig stämning. Ingen av personalen beklagar hennes sorg. Men de säger att Olle inte vill åka. Och att hon måste ”lyssna in barnet”. Olle lägger sig i hennes knä och snyftar att han inte vill åka.

Åsa gör vad jag tror varje mamma skulle ha gjort i den situationen. Kom lille vän, säger hon till Olle, nu skall vi säga adjö till mormor. De åker.

Att jag berättar i detalj beror på att denna scen kommer att åberopas som bevis på att Åsa inte respekterar pojkens vilja.

När det blir Åsas tur att observeras med sin son väntar en överraskning. Man har infört ”restriktioner”. I motsats till vad som gällde för Olles pappa kan hon inte ta ett steg utan övervakare. Kvinnorna som stryker efter henne kunde vara hennes barn. När hon skall hjälpa Olle att borsta tänderna följer de med till badrummet och antecknar i sina block.

Hon lyckas behärska sig i tre dagar. På den fjärde vill Olle åka till ett bad. När Åsa plockar ihop badsakerna får hon höra att hon skall låta bli. Personalen har inte tid att följa med, och ensam får hon inte åka. Tjugoåringarna förbjuder henne. När Åsa svarar (inte helt lugnt, kantänka) att nu får det vara nog med förnedring, hon kräver att få tala med någon ansvarig, får hon beskedet att hon ska säga hej då till Olle. Hon fattar inte vad som pågår. Men redan samma dag får hon en förklaring.

Det är ett besked på hennes telefonsvarare. Socialtjänsten meddelar att av omsorg om Olles hälsa och utveckling har man beslutat att med omedelbar verkan omhänderta pojken enligt LVU. Hädanefter är det kommunen som utövar föräld­ra­makt över Olle. Och man bestämmer att han skall bo hos pappa. Skälet? Åsa utsätter sonen för ”psykisk misshandel”.

Detta beslut, som skulle förändra Olles liv, hade socialtjänsten inte rätt att fatta. Tre veckor senare upphävs det av domstol. Socialtjänsten har inte kunnat visa vad man menade med ”psykisk misshandel”. Åsa återfår med omedelbar verkan sina föräldrarättigheter. Men hon får aldrig mera se sin son.

Hon ringer – inget svar. Hon vädjar till socialtjänsten om hjälp. Enligt lagen har socialen en skyldighet att värna barnets rätt till ”en nära och god kontakt med båda föräldrarna”. Men hon får ingen hjälp. Hon går till Olles skola och ber en lärare att lägga ett kort i hans klädhylla. (Jag har sett kortet. ”Hej lilla gubben. Mamma älskar dig.”) Men hälsningen når aldrig Olle. Skolrektorn hinner före. Hon vittjar Olles hylla och skickar tillbaka kortet med beskedet att under ”rådande förhållanden” är Åsa förbjuden att kontakta Olle eller ens visa sig på skolan. För övrigt finns Olle inte där. Rektorn har beviljat honom ledigt. I fortsättningen blir Åsa inte heller kallad till föräldramöten.

Dessa beslut hade rektorn inte rätt att fatta. Åsa är vårdnadshavare, skolan får varken stänga henne ute eller ens ge pojken ledigt utan att hon tillfrågas. När rektorn förhörs av polisen (misstänkt för tjänstefel) kan hon inte säga vad hon menade med ”förhållanden”. (Låt mig på denna punkt gå historien i förväg. Rektorns skäl bestod i att Olles pappa samt en socialsekreterare bad henne om denna tjänst.) Legalt facit: rektorn får (långt senare) en erinran från Skolinspektionen. Praktiskt resultat: Under tiden blir Åsa avskuren från all kontakt med Olle.

Under dessa år upptäcker Åsa att Sverige inte har ett rättsväsen utan två. Vid tre tillfällen inskärper domstolen att Sture måste låta Olle få träffa sin mamma. Och lika många gånger visar Olles pappa rätten fingret. Att han kan göra så beror på att han fått garantier från socialtjänsten: Om han vill stöta ut mamman ur pojkens liv, kommer myndigheten inte att ingripa.

Detta är inte vad jag tror, det framgår av dokumenten. När Sture säger till socialtjänsten att han tänker trotsa domstolens beslut, får han rådet ”att göra det han anser vara bäst”. Om han ”behöver stöd i sitt agerande” står det i socialjournalen, kan han hänvisa till att socialtjänsten också tycker att Åsa utgör en fara för sitt barn.

Det blev inga möten. Från denna tid stammar det sista vittnesmålet om Olles sinnelag, som inte är upprättat av socialtjänsten eller beställt av pojkens far. Pojken vet inte var han skall fästa blicken, tittar på sin far var gång han får en fråga, säger att han inte vill se mamma för att ”mamma gör dumma saker. Men han kan inte säga vad det är för dumma saker.” Det är kontaktpersonen som vittnar. Hon drar slutsatsen att pojken säger det hans far vill att han skall säga.

Tre år senare kommer Olle säga till en psykolog att han aldrig skall förlåta mamma för att hon tvingat honom att anmäla sin egen far för misshandel.

Olle minns fel. Det finns ingen sådan anmälan. Varken av honom eller av hans mamma. Ännu senare skall han säga att hans mamma gjort hemska saker. Olle vet inte vad det var, men pappa Sture har lovat att berätta när Olle blivit myndig.

Om Stures känslor för Åsa vet jag bara vad som framgår av hans handlingar. Det är tretton år sedan de skildes och de har knappast setts sedan dess. Men han tycks fortfarande bry sig om hur Åsa mår. I höstas upptäckte han att hon hade en penningskuld till honom. En försumbar summa för Sture, som har det gott ställt. För Åsa blev det kronofogden.

Medan jag skriver detta är läget följande. Åsa har inte sett Olle på åtta år och åtta månader. I december 2006 förlorade hon vårdnaden om pojken. Tingsrätten litade fullt på socialtjänstens bedömning att Åsa utövade skadligt inflytande på sin son. De bor ett par kilometer från varandra, men hon vågar inte närma sig sonen av rädsla för vad han då kan säga. Sist hon hörde hans röst (för sex år sedan) skrek han ”ring inte hit mer”. Hon säger att hon gråtit varje dag. Det gör hon också gång på gång under mitt besök.

Åsa klandrar sig själv. Det var hennes livs misstag att den gången för drygt tio år sedan anmäla sin oro för Olle till socialtjänsten. Hade hon inte bett socialen om hjälp hade Olle haft sin mamma kvar.

Det är också Göran Lyséns slutsats. Lysén är professor emeritus i folkrätt. Han har gått igenom varenda handling i detta ärende och även lyssnat till bandinspelningar från domstol. Av detta blev han så upprörd att han i fem års tid pro bono försökt hjälpa Åsa att återfå kontakt med sonen. ”Det är svårt att inte få intrycket att socialförvaltningen /…/ bedriver en kampanj mot Åsa”, skriver han i ett rättsutlåtande.

I socialens utredningar och inlagor har han funnit en mängd halvsanningar, förtiganden och andrahandsuppgifter. Sådant kunde förklaras med slarv, om inte alla felen drog åt samma håll. Var gång en socionom drar en förhastad slutsats, återger ett rykte eller råkar lämna fel uppgift till rätten är det till nackdel för Åsa.

Låt mig ge ett exempel. Socialen intygar för rätten att bedömningen av Olles psykiska tillstånd byggde på fem veckors ”professionell samtalskontakt” med honom. Man tar för givet att det var en barnpsykolog som samtalade. Nej, det var en 26-årig student som inte genomfört barnsamtal tidigare.

Det mest uppseendeväckande är det som utelämnas. Tre månader innan Olle avskiljs från sin mamma får socialtjänsten ett brev. Det är från en diakon. För första gången sedan hans gehenna började har Olle talat i enrum med någon som han inte tror kan skada hans föräldrar. Diakonen bandar samtalet och skickar utskriften. Olle säger att han hade ljugit för socialen när han förnekade att hans halvbror slagit honom. Han sade att det var Åsa som fått honom att säga så. Men det är sant, Gustav har slagit honom. Ett fragment:

”Jag hade ljugit om mamma. Att mamma tjatar. Det har hon inte gjort. Pappa sa allt jag skulle säga, och då gjorde jag det. Han kom till skolan och tittade mig i ögonen. Då blev jag rädd. /…/ Om jag berättade det här, alltså ljuga, så skulle jag få träffa mamma och pappa en vecka var. Annars skulle jag aldrig få träffa pappa. Jag vill ha kvar båda…”

Av detta brev finns inga spår i socialtjänstens journal. Det är som om det aldrig kommit fram.

Göran Lysén säger att Åsas fall är en manifest rättsskandal. I hans utlåtande framträder en rättsordning där svansen viftar på hunden: Socialtjänstens bedömningar anammas utan granskning av domstolar. Att deras domar i sin tur kan verka lödiga, beror på att vittnesmålen till förmån för Åsa redovisas mycket sparsamt i domskälen. Om de inte råkar bli bortglömda helt och hållet. Flera av dessa beslut är därtill nästan omöjliga att överklaga, eftersom de saknar domskäl. Rätten berättar inte hur man kommit fram till sitt beslut. Hur skall man argumentera mot en motivering som består av ”Rätter finner att…”?

I en inlaga till justitiekanslern skriver Göran Lysén att myndigheterna kränkt Olles och Åsas mänskliga rättigheter: Rätten till familjeliv och den till rättvis rättegång. Till mig säger han att han aldrig sett en sådan räcka övergrepp i ett och samma ärende. Har han någon förklaring?

”Vänskapskorruption”, svarar Göran Lysén. Han tror inte att det som hänt Åsa hade kunnat inträffa i Stockholm. Men i X-köping, där alla makthavare umgås i samma kretsar, hade hon små chanser att få rättvis behandling. Inte med tanke på vilka hon hade mot sig.

Det har jag visst inte nämnt. Men Lysén säger att självklart spelade det roll att en nära släkting till Sture i ett par decennier varit ordförande i socialnämnden och ledande politiker i ett av X-köpings största partier.

”Hon hade behövt en Perry Mason”, säger Lysén. Eller i vart fall en advokat utifrån. För att bevisa att det inte funnits någon grund för att avskilja Olle från hans mamma måste man nämligen ställa till skandal i X-köping. Man måste visa att ett par socialchefer och även domare agerat rättsvidrigt, säger Göran Lysén. Jag känner väl till Brevet?

Brevet, ja. När jag läste dessa utredningar och domar var det med känslan av att någonting fattas. Beslutsfattare agerar som om de visste någonting som vi andra inte vet. Det var som att komma för sent till biografen och missa scenen där den svarta karaktären får sin svärta.

I Åsas drama består detta förspel av ett brev. Jag behöver ingen fantasi för att förstå vilken effekt det haft på alla som har läst det. Hade jag själv gjort det innan jag träffade henne hade nog denna artikel inte blivit skriven. Jag hade tänkt att det var tur för Olle att slippa leva med en psykopat. Och hade jag mot förmodan ändå farit till X-köping, skulle Åsa känna av min misstro och kanske framstå just så som hon beskrivs: en hysterika.

Brevet är skrivet av en läkare. Doktor X intygar för socialtjänsten att Åsa utgör en livsfara för sin son. Hon lider av en ”grav personlighetsstörning”, är närmast psykopat, vilket doktorn illustrerar med rad skakande scener. Läsaren får en serie bilder av en oberäknelig, härsklysten, manipulativ och våldsam kvinna. En ”ixoid personlighet”. Ett honmonster. Doktorn förordar starkt att hon berövas vårdnaden om Olle.

I elva år har detta brev legat i Åsas akt, en bruksanvisning till hennes person. Dess lömska kraft består i att det inte åberopas öppet av socialtjänsten och därför inte kan bemötas av Åsa. Varför det inte åberopas är uppenbart. Det tål inte dagens ljus. Läkaren, som sätter sin tjänstetitel under psykiatriska diagnoser är inte psykiater. Han är specialist på leverskador. Åsa har han aldrig undersökt, vare sig i huvudet eller någon annanstans. Så vem är doktor X? Även han visar sig vara en nära släkting till Sture.

I normalfallet skulle ett sådant ”intyg” arkiveras i giftskåpet och anmälas till Läkarförbundet. En läkare får inte missbruka sin tjänstetitel på det sättet. Men i Åsas fall är inget normalt. Göran Lysén har funnit att detta brev är själva nyckeln till historien. Det förklarar varför så många tar Stures parti innan de ens träffat Åsa. Doktor X:s brev sprids nämligen också utanför socialkontoret. Bevisligen till Åsas grannar. Det finns indicier för att det även blivit läst av skolpersonal och domare. X-köping är en liten värld.

Läsaren kanske minns läkaren som i början av berättelsen, utan att uppge skäl, tog tillbaka anmälan om att Olle misstänktes fara illa hos sin far. Nåväl, hon hade skäl. Jag vet inte om det var med lock eller pock, men det framgår att det var doktor X som fått henne att ta tillbaka och sudda i läkarjournalen. Det hade han själv berättat, närmast skrytsamt, i ett brev som han inte trodde skulle komma ut.

Jag kom till Åsa efter att ha läst om Olle i en vetenskaplig studie. Det som hans far gjort honom går under flera namn. Barnpsykiatern Torgny Gustavsson talar om ”förslavning”. I psykologen Lena Hellblom Sjögrens bok ”Barnets rätt till familjeliv” heter det ”föräldraalienation”: när ett barn tubbats till att helt ta avstånd från mamman eller pappan.

Vi talar om särskilt grym form av misshandel, eftersom barnet drivs att stympa sig självt. För att stå ut med att ha förnekat en förälder måste det övertyga sig självt om dennes uselhet. Vilket förklarar varför den avstötte kan bli allt mer spöklik med tiden. När Olle inte sett sin mamma på fem år säger han till en psykolog att han inte har några som helst minnen av henne som normal person. Hon har förstört hans barndom.

Att barn som råkat ut för detta löper högre risk att spåra ur i livet bör inte förvåna. De lär sig att se världen i svartvitt. Men föräldern som barnet svärtar ned är en del av barnet, omöjlig att stöta ut helt och hållet. Det blir kvar, som en föraktad del av jaget, skriver Torgny Gustafsson.

Efter att ha analyserat 25 fall liknande Olles drar Lena Hellblom Sjögren slutsatsen att allt fler barn riskerar att få dela hans öde. Det går nämligen inte att få ett barn att anamma spökbilder av en förälder så länge barnet har kontakt med bägge. Det som förenar dessa fall är att innan barnet uttalar det ödesdigra ”vill inte träffa mamma” har det inte sett henne på några månader.

Det är hur detta gått till som är det mest alarmerande med Hellblom Sjögrens studie. I flertalet fall lyckas en förälder manipulera socialtjänsten till att bistå med avskiljandet. När det långt senare framgår att anklagelsen (för våld, psykisk misshandel, sexuella övergrepp och så vidare) varit grundlös, är det redan för sent. Den utstötte föräldern har blivit en främling, om inte en demon. Och då kan det hända att en sorgsen tingsrätt kommer fram till att tonårsflickan bevisligen blivit hjärntvättad till att avsky sin frånvarande pappa, men då det inte står i rättens makt att ändra hennes sinne, återstår inget annat än att fortsätta vägra pappan umgänget med dottern.

Varför kan socialtjänsten manipuleras? Till dess sviktande integritet får jag återkomma. Här bara en antydan: de vårdnadstvister med tragisk utgång som jag själv studerat har en sak gemensam med Olles historia. Mycket tidigt i processen, innan de hunnit ta reda på mycket, tar socialsekreterarna ställning för mamman eller pappan. Att de därefter inte har tid med barnet beror på att de är upptagna med att leta fel på den förälder de valt bort. Som vore barnet en trofé att överlämnas till den förälder som vunnit deras medkänsla.

I Hellblom Sjögrens fallsamling finns åtta mödrar och sjutton fäder. Hon tror att dessa proportioner (30–70) motsvarar den sociala verkligheten. Då uppstår den självklara frågan varför det bara är misshandlade fäder som hörs i offentligheten. Jag tror att förklaringen är enkel. En förnekad moder bär på en långt större skam än en förskjuten far.

När verkligheten en dag hinner ikapp Olle kan det hända att han klandrar de folkvalda för sitt öde. Det som drabbat honom hade varit mindre troligt innan riksdagen beordrade socialtjänsten att lyssna till ”barnets vilja”. Detta inträffade 2006, märkesåret som inleder den häftiga ökningen av vårdnadstvister.

Förvisso saknades det inte varningsord. ”Iakttas inte… försiktighet, kan lagstiftningen om barnets vilja leda till att barnet regelmässigt utsätts för påtryckningar att ta parti för endera föräldern”, skrev Johanna Schiratzki, professor i barnrätt.

Det är inte ofta som en svensk domstol tar sig ton mot de folkvalda. Men redan tre år senare hade rådmännen i Solna fått nog. Det har kommit in ett ”egendomligt språkbruk” i vårdnadstvister där en förälder hänvisar till att hen inte kan ”tvinga barnet”, att träffa den andre, står det i en dom. ”När lagstiftaren förordade att hänsyn skulle tas till barnets vilja… har det inte föresvävat att barnet skulle försättas i en situation där barnet verkligen skulle göra ett otvetydigt och avgörande val mellan sina föräldrar. Ett sådant val är omänskligt att begära av barnet. Det handlar om de viktigaste personerna i barnets liv. Dessa vill inte barnet välja emellan. Barnet vill ha bägge.”

Kloka ord. Men när de skrevs år 2009 har ”barnets vilja” redan blivit till en mindre industri. Vill en förälder få bort den andre ur sitt liv finns en rad experter, som vet hur man kan få barnet att minnas hemska saker om mamma eller pappa. Och det finns advokater som har metoder att hålla den utstötta parten på avstånd. (Jodå, jag har adresserna.)

Vi skriver 2015. Domstolarna dignar under vårdnadstvister. Troligen har aldrig förr så många barn fått slitas sönder av föräldrars krigande. Är det bara deras fel, som valt att slåss? Eller kan riksdagen sägas medvållande, som levererat vapnen?

Alla personer i fallet har fingerade namn. Även vissa sak­omständigheter har ändrats för att försvåra identifiering.

Maciej Zaremba

Bakgrund. Underlaget till fallet Åsa

• av samtliga handlingar i ärendet: socialtjänstens och sjukvårdens journaler, utredningar, domar, korrespondens, inalles ett par tusen sidor. Därutöver: professor Göran Lyséns inlagor till JK och HD samt psykologen Lena Hellblom Sjögrens analys av fallet (se litteratur­listan). För att skydda de inblandade uppger jag inte datum eller diarienummer.

4. Därför levde lögnerna om Julias pappa

DN 2015-05-06

När två fördomar möter ­varandra kan en lögn bli till ­sanning – och följderna ­förödande. Var det detta som hände när Julia fråntogs sin pappa? I dag fortsätter ­Maciej Zarembas reportage ­”Rättvisans demoner” – om män som har fel namn

Vore det inte för allt lidande som de åstadkommer borde personer som Thomas Quick välkomnas av varje rättsordning. De begåvade mytomanerna gör faktiskt stor nytta. Man kunde säga att de provtrycker rättsstaten, så det ihåliga brister och fördomar tränger ur tapeterna.

Därför skall jag nu berätta en liten historia, lika osannolik som den om Thomas Quick men – skulle jag vilja påstå – lika lärorik. Det finns fler likheter. Även här spelar psykologer och åklagare en väsentlig roll.

När historien börjar bor Britta och Adam tillsammans och de har ett barn, Julia.

Julia är två år när Britta far i väg med henne för att hälsa på mormor, som bor i X-stad, i en annan del av Sverige. Därefter är de försvunna. Brittas mobil är död. När Adam ringer svärmodern lägger hon på luren. Det går två månader innan han får veta var de finns och vad som hänt. Det är följande:

I X-stad går Britta till polisen och säger att hon är på flykt undan Adam, som hotat att röva bort barnet från henne. Adam är kriminell, våldsam, han missbrukar sprit och spel. Britta och dottern beviljas omedelbart boende i ett kvinnohus på skyddad adress. Där kommer de att stanna i ett år. På uppmaning av socialtjänsten ansöker hon om ensam vårdnad och besöksförbud för pappan. Det beviljas inte. Men tills vidare, beslutar tingsrätten, skall Julia bo med mamman.

Märkligt nog lyckas tydligen Adam få tag på Brittas telefonnummer, eftersom han hotar henne igen, denna gång till ­livet. Han tänker döda henne och barnet och gräva ned dem på okänd plats, har han sagt. Britta har bevis. Hon spelade in samtalet.

Under polisförhör nekar Adam till att ha hotat Britta. Men åklagaren inleder förundersökning och under tiden blir Adam förbjuden att kontakta Britta. Han riskerar straff om han försöker ringa eller skickar brev.

Britta är nu så rädd för Adam att när hon skall möta honom i rätten måste hon ha två poliser vid sin sida. Trots det beslutar tingsrätten att Adam skall få träffa sin dotter då och då, men i närvaro av kontaktpersoner. Det blir få möten. Kontaktpersonerna vägrar. En skriver att hon inte tänker riskera sitt liv. En annan att hon inte står ut med att se barnet lida.

Att Julia lider kan ingen tvivla på. Fyraåringen får panikanfall bara hon hör ordet ”pappa”, tappar kontroll över tarm och blåsa, sover på Lergigan, plågas av mardrömmar, skyr andra barn och klarar sig inte en minut utan sin mor. ”Pappa slår mig”, kan flickan säga plötsligt, utan att någon frågat. Det händer att hon sedan vänder sig till mamman: ”Vad var det mer jag skulle säga?” På socialtjänsten är man förfärad över att ett trauma kan ge besvär så långt efteråt. Det har ju nästan gått två år sedan hon varit ensam med Adam. De har aldrig sett ett så skadat barn. Flickan har börjat tappa håret. Alopecia areata blir diagnosen. Vanligaste orsak: psykisk stress.

Vad beror den på? Därom behöver ingen tvivla. En psykolog intygar att Julias panikreaktioner beror på att flickan ”från start levt under psykosocialt belastande omständigheter med hot om våld, missbruk från fars sida m.m.” En psykiater skriver att om Julia skils från mamman så länge som en dag ”försämras hennes tillstånd.”

Låt mig nu göra en lång historia kort. Tre månader senare är Julias symtom borta. Nej, det var inte en terapeut som botade henne. Det hade ingen terapeut kunnat göra. Det krävdes ett mirakel.

Miraklet uppträdde i gestalt av Adams nya ombud. En advokat från Stockholm, som en gång verkat som åklagare. Hon börjar granska vartenda intyg i detta ärende. Här skriver psykologen att barnet utsatts för hot om våld. Hur vet hon det? Där säger socionomen att hon är rädd för att Adam skall döda henne. När har han sagt det?

När advokaten forskat färdigt upptäcker hon en märklig sak: Samtliga intyg om Adams farlighet (från kvinnohus, psykolog, polis, åklagare, socialtjänst) har en och samma källa: Britta. Hennes ord är hela bevisningen i detta mål, som nu pågått i två år. Ingen annan har sett eller hört Adam hotfull eller våldsam. Eggad av denna upptäckt forskar advokaten vidare. Och när hon är färdig kan hon knappt tro sina ögon. Den förföljda mamma som kvinnohuset och social­tjänsten gömt i två år (och andra myndigheter skyddat och försörjt) är en dömd bedragerska och en mytoman. Hon har inte en familj utan två. Hon har inte ett barn utan fyra, med tre olika män. Två av barnen har hon skadat till den grad att hon miste vårdnaden.

Visst händer det att ett barn under utpressning av en förälder förtalar den andre. Men i detta fall kan allt beläggas. Två år innan Britta flyr med Julia från Adam berättar hennes dotter Sandra för socialtjänsten i en annan stad varför hon inte vill se sin mamma mer. I vart fall inte på länge. Och aldrig ensam, för mamma kan bli våldsam. Elvaåringen säger: ”Hon har utnyttjat mig. Mamma som stod mig närmast, hon har knäckt mig. Jag visste inte vem jag var, var jag var eller hur jag var /…/ Ljuger hon en gång till, klipper jag av för gott.”

Ovanligt vuxet uttryck, kan man tycka. Men det som Sandra varit med om är nog bland det svåraste som ett barn kan råka ut för. När hon är åtta år försvinner mamman. Någon vecka senare ringer hon. Hon ligger på sjukhus, med en dödlig sjukdom. Bara ett nytt hjärta kan rädda henne. Hon är så dålig att hon inte ens kan ta emot besök. Under månader som följer kommer hon hem ett par gånger, när hon råkar må bättre. I nästan ett års tid lever Sandra och hennes lillebror i skräck för att mamma skall dö vilken dag som helst. Deras lärare och skolkamrater gör sitt bästa för att trösta dem.

Efter ett år kommer Britta plötsligt hem, frisk och med ett spädbarn i famnen. Det här är Julia, är hon inte söt? Trodde de att hon varit sjuk? Har hon verkligen sagt det? Nåväl, det var inte så allvarligt. Skall vi åka på utflykt? Hon blir utkastad av barnens far. Därefter vill Sandra och hennes lillebror inte se mamma mera.

Socialsekreterarna hade en skyldighet att granska Brittas bakgrund innan de tillstyrkte hennes krav på skyddat boende och ensam vårdnad om Julia. För socionomerna låg hennes dubbelliv bara ett knapptryck bort. Det hade räckt med ett par telefonsamtal för att få veta att Brittas egen far och syster brutit med henne på grund av ”hennes val i livet och lögner som omgav dessa historier”. För Adam krävdes det hundratusen för advokatens detektivarbete. Och en osedvanlig tur.

Vårdnadsmålet må ha varit bland de mer bisarra i tingsrättens historia. Å ena sidan socionomer, personal från kvinnohuset och en psykolog från X-stad som, ännu ovetande om advokatens fynd, går i god för allt som Britta sagt. Självklart måste hon få ensam vårdnad. Adam är en våldsman. Å den andra sidan Adams vittnen, bland dem Brittas egna vänner, som var och en känner henne i olika skepnad. För en vän är hon en dödssjuk kvinna, för en annan offer för en sadist till man (Sandras pappa, nämligen), för en tredje rockstjärnan Robbie Williams impressario, för en fjärde en rik arvtagerska till ett av offren för attacken mot World Trade Center.

Tingsrätten finner att Julias psykiska symtom omöjligen kan ha med Adam att göra, som varit nästan helt borta ur hennes liv. Det är mamman som stressar barnet till att frukta sin frånvarande far. Britta mister vårdanden om Julia och får i fortsättningen inte träffa dottern utan övervakning.

Två veckor senare rapporterar stödfamiljen, hos vilken Adam bekantar sig med dottern, att det går över förväntan. Hon somnar utan piller, kissar inte på sig. De första dagarna lät hon ingen mansperson komma nära, ropade ”pappor är dumma, mammor är snälla”. Men det gick över.

Hur det gick sedan? När jag hälsar på hos Adam och han skickat ut flickan att leka i trädgården säger han att Julia längtar efter mamman. Sedan Britta förlorade ensamrätten tappade hon intresse för dottern. Hon har numera rätt att umgås med flickan utan övervakning, men kommer sällan till uppgjorda möten.

Här invänder någon att också en mytoman kan råka ut för våldsverkare. Tänk om hon verkligen hade skäl att fly Adam? Hade han inte ringt och hotat henne?

Som tur är blev också detta prövat. Dessvärre två år för sent. När domstolen lyssnat till det bandade samtalet framgick det att Britta ljugit för polisen. Det är inte Adam som ringer. Det är hon som gör det. Och sedan, i en timmes tid, försöker hon få honom att säga något hotfullt.

– Om du hittar mig, vad är det du skall göra då?

– Ingenting. Du vet hur snäll jag är.

Tingsrätten finner att åtalet bygger på några ord som åklagaren ryckt ur sammanhanget. Adam hotar inte, låter inte ens aggressiv, verkar närmast uppgiven. Och så det märkligaste av allt: ”Brittas tonläge och sätt att uttrycka sig …ger inte heller intryck av att hon skulle vara rädd för Adam.” Åtalet ogillas.

Således har det aldrig funnits grund för några misstankar mot Adam. Men genom att hålla dem levande i 21 månader (åklagaren gjorde sig ingen brådska med åtalet) lyckades hon hålla flickan helt avskuren från sin pappa i två år.

Jag skriver ”lyckades” för det finns inslag i åtalet som ger mig kalla kårar. Utskriften av samtalet stämmer inte med bandet. ”Ohörbart”, står det, när Adam säger ”snälla”. Inte heller repliken ”jag är inte en kriminell typ” lyckades polisen uppfatta. Och så det märkligaste: Det framgår att Britta gör klart för Adam att hon ska ha barnet för sig själv.

Det intressanta är inte att det finns föräldrar med ett patologiskt maktbehov. Det sedelärande med historien är att en mytoman med sådan läggning kan få sex myndigheter med sig, och med deras bistånd nästan skicka en oskyldig i fängelse och sin egen dotter till barnpsykiatrin.

Under processen fick kvinnojouren frågan om man kontrollerade att Britta hade skäl att söka skydd. Nej, det brukar man inte göra. Kvinnor ljuger inte om sådana saker.

Därefter tycks samma idé ha föresvävat två socialförvaltningar, polisen, åklagaren, BUP och två tingsrätter. Ett tjugotal individer kan sägas ha medverkat till den psykiska misshandeln av Julia i tron att de ömmade för hennes hälsa. Deras bidrag varierar. Några råkar byta ut ”påstås ha hotat” till ”hotat” i officiella intyg. Andra återger hörsägen som fakta, beslutar på bristande underlag eller, som åklagaren, mot bättre vetande. Ännu andra låter sig ryckas med i misstron mot Adam, och tillskriver hans agerande brottsliga motiv. Som polisen som rubricerar hans försök att ringa till dottern på julafton (ingen svarade) som ”hänsynslöst”. Det blev (sedermera nedlagt) åtal för ”ofredande”.

En uppräkning av de inblandade kan vara av sociologiskt intresse. Hos kvinnojouren: Karin, Lotta, Ann-Marie, Karin, Åsa, Nina och Gunilla. Poliser: Nina, Elisabeth och Peter. Socialsekreterare och övriga socionomer: Elisabeth, Diana, Therese, Ann-Katrin, Eva, Karin och Joanna. Psykologen Ylva. Psykiatern Gunilla. Åklagare Maria och tingsfiskal Carolina.

Namnen är fingerade men har rätt genus. Jag skriver ut dem för att ge en glimt av hur könsmaktsordningen kan te sig ur en golvläggares perspektiv som råkat få barn med en mytoman.

Jag hade inte berättat historien så utförligt om det bara handlat om ett par tondöva domare och en aningslös socialtjänst. Jag gör det för att synliggöra något strukturellt, ett fenomen som det ordats mycket om, men där debatten sällan går djupare än till fördömanden av seriefigurer och namn på chokladbollar.

Svenska myndigheter är nog över lag inte särskilt lättlurade. Men som vi vet passerar en lögn lättare om den vädjar till en fördom. Och vädjar den till två (till synes helt oförenliga) fördomar på samma gång, blir den uppenbarligen oemotståndlig.

Det som hänt i X-stad kan nog hända var som helst i Sverige. Men det händer inte vem som helst. Britta heter i verkligheten något annat. Kanske Anna-Lena. Också Adam bär ett annat namn. Något i stil med Ahmed.

Annika Rejmer är jurist, rättssociolog i Lund och expert på barnens rätt. Nyligen blev hon klar med en detaljanalys av ett hundratal utredningar som genomförts i samband med vårdnadstvister. När jag refererar Ahmeds historia för henne faller jag ur rollen. I stället för en öppen fråga serverar jag en hypotes: Varför såg inte socialtjänsten att denna Britta misshandlade sin dotter? Var det för att allas blickar var riktade mot Ahmed, som de aldrig sett, men gjorde till ett monster?

”Ja”, svarar Annika Rejmer, ”så kan det nog vara. Papporna säger det själva. Man och utlänning i vårdnadstvist, då är det kört, för att citera en av mina respondenter. Låt mig ta ett exempel: en nordafrikansk pappa som invandrar för att vara nära sitt barn, som lär sig svenska, får jobb, gör karriär, blir chef! – har inte en chans mot en psykiskt sjuk svensk mamma, om hon så varit sjukskriven i tio år. Och när han flyttar efter henne så heter det att han ’förföljer henne’ fast han bara vill ge sonen en frisk föräldrakontakt.”

I sin avhandling ”I skuggan av Pappa” noterar Maria Eriksson att när socialtjänsten stöter på infödda kvinnoplågare ­letar man orsaken till deras lyte i psykiska problem, besvärlig uppväxt eller sprit. Men är förövaren född utrikes behövs inga förklaringar. Invandrarskapet är förklaring nog, ty dessa män kommer från ”patriarkala samhällen”, och då är de tydligen alla likadana. Maria Erikssons avhandling har tolv år på nacken. Hur är det i dag?

“Enbart det faktum att Assad är medborgare i ett land utanför Europa och att han har en regelbunden kontakt med sina släktingar /…/ kan på intet sätt läggas honom till last. Det kan inte heller det faktum, att han har en annan kulturell eller religiös bakgrund än Karin.”

Det är en tingsrätt som år 2013 läxar upp social­tjänsten. I klartext: Hävdar ni att pappan tänker röva bort barnen till Tunisien får ni ha fler bevis än att han råkar vara född där. Och vidare: ”Det finns inget som gör att Karins uppgifter skall ha företräde framför de uppgifter Assad lämnat.” Tydligen behöver även detta påpekas. Liksom att ”det krävs mer än antaganden och intuitiva slutsatser när en slutlig riskbedömning görs.”.

Enligt uppgift från hans advokat grät Assad av lycka när han hämtade ut denna dom. Någon borde undersöka varför han blev så överväldigad. Det är ju självklara saker som rätten påpekar: att män, kvinnor och muslimer är lika inför lagen, att makthavare skall vara opartiska och sakliga.

Låt mig citera ur en annan färsk dom, Svea hovrätt. Domstolen säger sig förstå varför Khalid blivit så förtvivlad att han emellanåt betett sig omdömeslöst. Hans beteende kan förklaras med frustration över ”att han inte upplevt sig få bistånd från socialtjänst och andra myndigheter i samma utsträckning som Gunilla har fått i samband med parternas separation och eskalerande konflikt. Khalids frustration framstår inte som alltigenom grundlös.”

Jag intervjuar advokater. Nästan alla säger samma sak: att oddsen för en pappa från Mellanöstern att ha framgång i vårdnadstvist med svensk mamma är extremt höga. Men det är sällan som fördomarna exponeras öppet, som när en pappa av socialtjänsten tvingats bevisa sin oskuld: nämligen att han inte hindrar sin sjuåriga dotter från att leka med pojkar. (Som tur var fanns det bilder.)

Vad skall man tro? Jag tror inte att ”rasism” är ett passande ord. Men vill man belägga ”strukturell diskriminering” är vårdnadstvister ett givande fält. Dock saknar vi ännu begrepp för detta spöke som uppstår när fantombilden av Mannen smälter samman med nidbilden av Den Andre.

Fotnot: Alla personer i de fall som refereras i artikeln har fingerade namn. Även vissa sak­omständigheter har ändrats för att försvåra identifiering. Materialet till artikeln består av samtliga handlingar i ärendet: socialtjänstens och sjukvårdens journaler, utredningar och domar.

Maciej Zaremba

5. Så förvandlades männen till rättvisans demoner

DN 2015-05-13

Sedan 1990 har antalet justitiemord i Sverige ökat explosionsartat. Varför? I sista delen av sitt reportage frilägger Maciej Zaremba hur det gick till när en undermålig lagstiftning mötte en oprofessionell socialtjänst – och en del av feminismen som låtit sig kidnappas.

Under det elfte besöket säger Anna att de är dumma mot henne på dagis. Under det trettonde att en fröken petat henne i stjärten. Besök 14: ”Anna står fast vid att hon blivit utnyttjad av kvinnlig personal, men vill inte gå närmare in på detaljer.”

Nu blir terapin intensiv. I fortsättningen och i ett år framöver träffar Anna sin psykiater två gånger i veckan. Vid besök 15 ”beskriver Anna manuella övergrepp i vulva och anus”. Besök 21: Anna säger att fröknarna filmade övergreppen. Besök 22: En mansperson var också med. Besök 23: Anna blev bortförd i en svart jeep. Terapeuten antecknar: ”Det är svårt att avgöra vad i flickans berättelser som kan vara självupplevt.”

Vid besök 30 minns Anna att hon blivit våldtagen av både män och kvinnor i en skåpbil. En vecka senare pekar hon ut sina lärare (hon har nu börjat i första klass). Terapeuten antecknar: ”Det finns inget som tyder på att Anna kan ha haft tillgång till filmer med denna typ av innehåll…”

Det framgår inte av journalen vilka frågor som doktorn ställer till sexåringen eller hur terapin går till. För denna brist blir hon sedermera klandrad. Men låt oss fortsätta.

Terapeuten informerar fortlöpande flickans mamma. När Anna pekat ut närmaste grannarna (besök 30 och därefter) blir hennes föräldrar skräckslagna. De flyttar från området.

Förgäves, visar det sig. Terapin fortsätter och cirka femton besök senare berättar Anna att också hennes farmor, farfar, två farbröder, deras sambon, två vänner till mamman samt den nya gympaläraren förgripit sig på henne. Efter besök nr 55 antecknar terapeuten: ”Anna antyder att fadern kan vara förövare av övergrepp…”

Bengt säger till mig att han kanske är naiv, men att det var först när han satt i cellen som det gick upp för honom vad som pågick. Men då var det för sent. Under tiden hade Annas mamma gått med i en stödgrupp för anhöriga till offer för sexuella övergrepp, och hon tvivlade inte längre på flickans berättelser. Det gjorde inte heller socialtjänsten. ”Anna har varit utsatt för övergrepp sedan hon föddes. Gympaläraren på den nya skolan tillsammans med pappan har fortsatt med övergreppen”, står det i socialjournalen. (Av någon anledning nämns inte dagisfröknarna.)

Det tar åklagaren fyra månader och förhör med ett tjugotal personer att avskriva fallet. De sju skolkamrater som Anna såg rövas bort och bevittna sadistiska riter minns tydligen inget av saken. Åklagaren antyder för socialtjänsten att man borde undersöka vad Annas mamma gör med flickan.

Bengts lägenhet är ett minnesalbum. Få möbler, men överallt foton av Anna och hennes lillebror. Det är sex år sedan han såg dem sist. Deras mamma har trotsat alla domar om vårdnad och umgänge. Hon står fast vid sin tro att Bengt och en rad andra personer våldtagit dottern. I vart fall tänker hon inte ifrågasätta Annas minnen. Så säkert är det riktigt, som det står i den senaste domen att Anna, som nu är femton, inte vill veta av sin pappa. Det vill inte hennes lillebror heller. Också pojken har sedermera fått minnesbilder av att ha blivit våldtagen av sin far när han var två år gammal.

Domarna kan inte förstå hur modern kan låta sin dotter leva i tron att pappan är ett monster. ”För tingsrätten framstår det som att [modern] alltför okritiskt tagit emot Annas ibland helt osannolika uppgifter i stället för att ta sitt ansvar som förälder att ifrågasätta och få Anna att skilja på fantasi och verklighet.” Tingsrätten beklagar både pappans och flickans öde: ”Bengt A befinner sig i en sorts moment 22-situation där han inte fått träffa sina barn på flera år, inte tycks kunna påverka skeendet och inte heller i reell mening kan försvara sig mot de anklagelser som framför allt Anna framfört.” Men det finns inget att göra. Det ligger inte i domstolens makt att förändra Annas sinne.

Låt mig också berätta om Lars. Anledningen till att han bor på hemlig adress är att hans dotter Sonja gått hos samma terapeut som Anna. Lyckligtvis var Sonja så liten (knappt tre år) att hon inte kan minnas vad det talades om. Men på hennes mamma gjorde dessa samtal starkt intryck. Förvissad om att pappa Lars kommer att våldta Sonja igen så fort han får chansen flydde hon med barnet. Hittades av Interpol först tre år senare (i Sydamerika), hämtades av polis, dömdes till fängelse och miste vårdnaden. Att Lars och dottern har hemlig adress beror på att Lars fruktar att mamman kan göra ett nytt försök att ”rädda” Sonja.

Anna och Sonja är två av trettio barn som tagits till terapeuten av ängsliga mödrar och kommit ut med minnen av sadistiska övergrepp. Somliga har bevittnat rituella mord. Om barnet var för litet för att själv vittna kunde terapeuten tolka tecknen på våldtäkterna. Till exempel att treåringen hade tyngdpunkten på tårna snarare än på hälen. Ett antal fäder blev polisanmälda, åtminstone en av dem oskyldigt dömd (till sex års fängelse, friad i hovrätten) på terapeutens vittnesmål. Hur många barn som kommit att förskjuta sina fäder (som Anna) eller mödrar (som Sonja), har ingen undersökt.

Detta berättas eftersom terapeuten, barnpsykiatern A, har läkarlegitimationen kvar. Ännu i fjol stod hon på Socialstyrelsens lista över sakkunniga i psykiatrimål. Också hennes trosfränder, bland dem leg psykologen B, fortsätter sin verksamhet. Den sistnämnde behövde inte undersöka barnet för att intyga att det måste ha utsatts för trauman. Det räckte att tala med barnets mamma. Psykologen B försäkrar tingsrätten om att en fyraåring visst kan minnas vad som hände när den låg i vaggan. ”Man kan ha minnesbilder från så långt tillbaka som strax innan man föddes.”

Tingsrätten tillåter sig att tvivla. I klartext: man avfärdar psykologen B. Men det gör inte socialtjänsten. I själva verket är detta och liknande intyg orsaken till att Bengts barn tror att deras pappa är ett monster.

Vi skriver 2015. Det som är vidskepelse för tingsrätten är vetenskap för socialtjänsten två kvarter längre bort. Quickaffären må vara över. Men det är inte Quickepoken.

Egentligen började den före Thomas Quick. Man kan säga att den inleddes med fallet Catrine da Costa. I styckmordsrättegången 1988 fanns två inslag som skulle återkomma i lavinen av justitiemord efter 1990. Det första är den påstådda förövarens gestalt. Låt mig citera ur min första artikel (DN 19/4): ”Hen är en man. Hans brott är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall av femton – far till sitt påstådda offer.”

Det andra som förenar rättshaverierna är att i 19 fall av 26 spelar en sorts psykolog en avgörande roll. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas, och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta.

Efter Quickskandalen är det föga troligt att den sortens pseudovetenskap skulle övertyga en domare. Men den fortsätter att skapa tragedier. Sedan dessa artiklar börjat publiceras har jag fått en mängd brev från förtvivlade föräldrar som – med bistånd av socialtjänst och terapeuter – gjorts till odjur inför sina barn.

Var kommer den ifrån, fantombilden av den monstruöse fadern? Jag har nu på denna resa sett honom uppstå många gånger. Det var ur mötet mellan dålig lag, vacklande socialtjänst och kidnappad feminism.

På nätet skriver bittra fäder att de i vårdnadstvister diskrimineras av kvinnor i maktställning. Det stämmer inte riktigt. Juristprofessor Johanna Schiratzki har granskat ett stort antal hovrättsdomar och funnit att en mamma inte har någon fördel av att domaren råkar vara kvinna. Rättsstaten ser ut att hålla stilen, åtminstone i hovrätterna. Annat med socialtjänsten. Den gemensamma nämnaren för havererade vårdnadsmål, säger Schiratzki, är en oprofessionell socialtjänst. ”Systemet är så skakigt att den som är tillräckligt hänsynslös kan använda det för egna syften.”

Som vi har sett kan syftet vara blygsamt, som att hämnas på exmakan. Men det kan också vara en agenda. Till exempel finns det socionomer som bedriver en egen familjepolitik.

Den officiella säger att ett barn mår bäst av att tas om hand av två föräldrar. Men det tycker tydligen inte familjerättssekreteraren Lena. Här kommer ett par unga människor med ett spädbarn. De tänker inte bo tillsammans. Besöket är en formalitet, mannen vill erkänna faderskapet. Han gör det gladeligen och tar för givet att han också skall ta hand om pojken.

Då säger socionomen att det är ”onaturligt” med gemensam vårdnad när de inte bor i samma stad. Sedan vänder hon sig till mannen, höjer rösten: ”Förklara för mig varför du skall vara vårdnadshavare! /…/ Då tar du två månader från henne i föräldraledighet, som hon kan spendera med barnet och inte lämna honom på dagis. Så ekonomiskt är det en förlust för henne att ha gemensam vårdnad!”

Det här får familjerättssekreteraren absolut inte säga. Hon bryter mot lagen. Hennes enda uppgift är att fastställa faderskapet. Men när mötet är över har den unga kvinnan kryssat i rutan ”ensam vårdnad”. Facit: Mannen tvingas stämma kvinnan för att kunna förbli pappa till sin son. (Se där, en möjlig förklaring till ökningen av vårdnadstvister.)

Hur jag kan veta så exakt vad socionomen sagt? Därför att den här pappan, som för övrigt råkar ha ett osvenskt namn, inte kände sig väl mottagen av socialtjänsten och anade oråd. Så han spelade in samtalet. Det ligger nu hos polisen. (Socionomen Lena lägger på luren när jag ber henne om en kommentar.)

Skakigheten har nog många orsaker. Ingen polis kan ingripa så djupt i en människas liv som en socialsekreterare kan göra. Dock måste en polisaspirant genomgå ett mognadstest innan hen antas till skolan. Saknar man självdistans eller bär på starka aggressioner lär man inte komma in. Märkligt nog ställs det inga sådana krav på socionomer. Snarare tvärtom. Nyligen visade socialforskaren Pia Tham att det är de yngsta och minst erfarna socialsekreterarna som anförtros de svåraste ärendena. Här tror man kanske att det bara är män som drabbas. Men när passioner får spelrum, kan det slå åt alla håll.

Att socialtjänsten är i kris kan inte ha undgått någon. Efter en rad fall av gravt misskötta barnärenden, somliga med dödlig utgång (Yara i Karlskrona, ”Matilda”, som jag skrev om i första artikeln 19/2) utreds bristerna av flera myndigheter. Men är det bara fråga om undermålig utbildning och bristande resurser, som det påstås?

Barnrättsjuristen Lena Celander Jörgensen tror inte det. Hennes erfarenhet är att socialtjänstemän alltför ofta låter sig styras av känslor. Att barn som misshandlas av sina föräldrar ofta hamnar under radarn beror på att ”socialtjänsten har bara två alarmsystem. Det är hot om våld mot kvinnor och sexuella övergrepp mot barn. Men blinkar en av dessa lampor, då släpper i gengäld alla spärrar. Man drabbas av tunnelseende.”

Jag är antifeminist”, säger Ronny. ”Jag är för jämställdhet.” Men Ronny, säger jag, det här har du fått om bakfoten. Det är feminismen som är för jämställdhet och antifeministerna som är emot. Läs på. Men det är för döva öron. Den enda feminism han stött på, säger Ronny, gick ut på att män kan behandlas som skit.

Att han blev behandlad på det sättet är obestridligt. Det framgår av domen som ger honom ensam vårdnad om hans son, som han inte fått se på tre år. I Ronnys fall har myndigheterna begått nästan alla övergrepp som kan begås när en inte helt frisk mamma får socialtjänsten med sig på att pappan är en pedofil. ”Jag var som en tattare i deras ögon. Dömd på förhand.” Så var det nog. Men vad har det med feminism att göra?

Då säger Ronny att jag skall läsa vad ”feminister” skriver om sådana som han. Alltså pappor som i en vårdnadstvist anklagats för övergrepp på sina barn. Jag får en lista med webbadresser. Det är en sällsam läsning. Skribenterna (oftast anonyma) buntar ihop fäder som klagar på bristande rättssäkerhet med kvinnohatare och högerextremister. Eller så heter det att barn aldrig fantiserar om sexuella övergrepp. Alltså är de utpekade skyldiga. Den som påstår något annat är en ”pedofilkramare”. (Det kan rent av heta att frikännanden av Thomas Quick var ett dråpslag mot barns och kvinnors rättigheter.)

Ingen tvekan om att folk på dessa sajter hyser fördomar mot män. Somliga är rent paranoida, förbi gränsen för diagnos. Frågan är vad som fått Ronny att i sin tur bunta ihop tokstollarna med feminism. Då säger han att han inte hört några feminister stå upp mot manshetsen.

Där har han fel. De har varit många genom åren. Ebba Witt-Brattström, Petra Östergren, Renée Frangeur, debatten om Evin Rubars ”Könskriget”… Men det är sant att feminismens röst hörs svagare när det kommer till män, barn och vårdnadstvister. I den frågan är det polarisering som gäller. Det är de mest hätska som anger tonen. Det låter nästan som ett könskrig. Hur har det blivit så?

Margareta Hydén är professor i socialt arbete och författare till den första svenska avhandlingen om våld i äktenskapet (1994). När jag berättar om Ronnys inställning blir hon beklämd, men inte helt förvånad. Hon säger att hennes studenter numera tvekar att kalla sig feminister. ”’Jag vill ha jämställdhet, men jag tycker ju inte illa om män’, kan de säga.”

Margareta Hydén känner sig medskyldig till att begreppet feminism, som hon säger ”håller på att kidnappas av extremister”. Hon borde ha protesterat högre den gången det började. Men hon kände inte för att sitta i tv-soffor och munhuggas med Eva Lundgren. Och hon trodde aldrig att en oseriös rapport skulle få ett sådant genomslag i opinionen. Eller, för den delen, rekommenderas av statliga myndigheter. Men bara något år senare fick hon bekymrade samtal från UD. Vad skulle man svara utländska journalister som undrade hur det kom sig att svenska kvinnor var de mest förtryckta i Europa?

Året var 2001. Rapporten vi talar om var ”Slagen dam” av religionsforskaren Eva Lundgren. Den var, kunde man säga, ett ideologiskt manifest uppbackat av en skruvad statistik. I korthet: det är normalt för en man att misshandla en kvinna. Män gör det eftersom de är män, inte för att de dricker, själva blivit slagna, hatar kvinnor eller har problem med psyket. Det är nämligen genom att utöva våld som en man blir till man. Bevis 1: Det bara är så. Bevis 2: Varannan svensk kvinna vittnar om att ha blivit misshandlad. Men i verkligheten är de säkert fler.

Jag förenklar lite, men detta var kontentan. Det märkliga är att så få ifrågasatte Lundgrens definition av ”manligt våld”. Det var nämligen allt från att dagligen bli slagen blodig till att någon gång ha fått en knuff i kassakön. ”Med den definitionen är det märkligt att inte alla svenskor erkände sig som offer”, säger Margareta Hydén.

Det skulle dröja åtta år innan Brå helt underkände Lundgrens slutsatser, och den nyheten gav inte rubriker. Men under lång tid fick de som ville få sina fördomar om mannens ohjälpliga våldsamhet bekräftade av vetenskapen. De kanske inte var så många, men de gjorde skillnad. Hydén tvivlar inte på att ideologin påverkade socialtjänsten.

Det mest tankeväckande med historien är Margareta Hydéns förklaring till varför hon och en rad andra feminister valde att dra sig ur debatten. För att den var så hätsk och politiserad. För att man kunde bli anklagad för att gå patriarkatets ärenden. För att slippa personliga påhopp.

I fjol kom en liten bok av Renée Tunbjer Retzlaff som fick mig att inse varför ”radikalfeminism” och ”extremfeminism” är missvisande begrepp. En ideologi som påstår att könet är bärare av moraliska egenskaper är inte en vassare upplaga av feminismen, den är dess motsats. Det var ju precis denna fördom som feminismen så framgångsrikt bekämpat. Alltså vore ”sexism” ett bättre begrepp.

Tunbjer Retzlaff (som gick med i kvinnorörelsen 1969) varnar för att feminismen håller på att invaderas av identitetspolitiken, som splittrar upp samhället efter kön, religion eller etnicitet. En sådan politik vet inte av ”gemensamt bästa”, än mindre någon inlevelse med de andra. Det är den egna gruppens intressen som skall hävdas. Då får man inte bli förvånad om det väcker aggressioner. ”Motståndarna blir männen /…/ oavsett vilka värden de enskilt företräder. I denna ’grupp’ är inte ens mannen synlig som människa.”

I mars dömdes en mamma i hovrätten för falsk tillvitelse. Mitt i en pågående vårdnadstvist anklagade hon sin exmake för att ha våldtagit barnen. Sedan gick det som det så ofta går i sådana fall: hon fick skyddad identitet och full uppbackning av socialtjänsten, han fick inte träffa sönerna på ett år och var nära att förvandlas till ännu ett fadersspöke. Som tur var för barnen hade mamman innan hon gjorde anmälan berättat i detalj för sina vänner vad hon tänkte hitta på. Hon fälldes på deras vittnesmål.

Varför jag berättar detta? För att för ett år sedan, innan jag började denna resa, hade jag sett henne som en niding. I dag framstår hon snarare som ett av offren för ett elakt spel. Någon expert gav henne detta råd, eftersom det hittills visat sig fungera. Sensmoral: det handlar inte om svartsjuka mödrar eller maktlystna fäder. Det handlar om att den makt som kan missbrukas, kommer att missbrukas.

Det kan finnas massor med dåliga skäl för ett par som separerat att bråka om barnen. Praktiska, ekonomiska, moraliska (varför blev jag lämnad?) eller bara kognitiva: Det är svårt att inse att den som gjort mig illa kan vara oumbärlig för mitt barn. Men då finns det ingen instans med makt att säga: ”Nu sitter ni ned och talar om vad som är bäst för Emma. Den som går sin väg får böta.”

Det som finns i stället är en rättsprocess som inbjuder till ömsesidigt karaktärsmord. ”Vinner” gör oftast den som lyckas få socialtjänsten att inse den andra partens uselhet. Har man rätt att bli förvånad om systemet då och då frambringar ett monster?

Alla personer i de fall som beskrivs i artikeln har fingerade namn. Även vissa sakomständigheter har ändrats för att försvåra identifiering. Materialet till fallet Anna består av rätte­gångshandlingar.

Maciej Zaremba

Litteratur:

Axberger Hans-Gunnar, Mentes Feryal, Palmgren Goohde Karin, Västberg Jens: Felaktigt dömda – Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt. Justitiekanslern 2006

Brott i nära relationer, Brå-rapport 2009.

Lena Celander-Jörgensen, Föräldraskap och vårdnadsansvar ur ett manligt genusperspektiv, Juridiska institutionen Stockholm, 2003.

Eriksson, Maria, I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld.  Gondolins förlag 2003.

Torgny Gustavsson, Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnads- och umgängestvister . SOU 1995:79, bilaga 15.

Lena Hellblom Sjögren, Barnets rätt till familjeliv. 25 svenska fallstudier av föräldra­alienation . 3V-förlaget 2013.

Lena Hellblom Sjögren:  Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål, Norstedts Juridik, 1997.

Margareta Hydén, Woman battering as marital act: The construction of a violent marriage, Scandinavian University Press, 1994.

Margareta Hydén,  Mot en förståelse av kvinnomisshandel som en social process , Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3/94.

P C Jersild,  Den stökiga psykiatrin. Minnen, samtal, tankar , Fri Tanke, 2015.

Dan Josefsson,  Den livsfarliga terapin måste stoppas. Aftonbladet 16/12 2014.

Dan Josefsson: Mannen som slutade ljuga, Lind & Co, Stockholm 2013

Magnus Kihlbom, Relationen till föräldrarna. Grunden för barnets psykiska utveckling . I Barnets rätt till föräldrarna, Rädda Barnen 1998.

Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand, Anne-Marie Kallikoski,  Slagen dam Brottsoffermyndig­heten 2001.

Annika Rejmer, Barnets rättigheter i vårdnadstvister.  Stiftelsen Allmänna barnhuset 2015.

Joanna Schiratzki, Män i tvister om vårdnad, boende och umgänge  SOU 2014:6

Johanna Schiratzki,  Mamma och pappa inför rätta, Iustus förlag, 2008.

Anna Singer:  Barns rätt till två föräldrar – en överspelad grundregel?  2009. Juridisk Tidskrift. Stockholm, 

Anna Singer,  Samarbetsförmåga och gemensam vårdnad Juridisk tidskrift nr 1/2007.

Anna Singer,  Den utomäktenskapliga fadern – en man utan rättigheter?  W: Maarit Jänterä Jareborg, Mats Kumlien (red.)  Rätten och rättsfamiljer i ett föränderligt samhälle – rättshistoriskt och komparativt , Iustus förlag, 2011.

Anna Singer, Barnets bästa, Norstedts Juridik, 2012.

Anna Singer, Barns rätt till två föräldrar – en överspelad grundregel? , Juridisk Tidskrift, 2009.

Rickard L Sjöberg,  Jag ser fram emot resultatet av förbundets granskning . Psykologtidningen 12/2 2014.

Helena Söderberg, Vårdnadstvister i praktiken Juridiska institutionen, Uppsala 2013.

En utvärdering av 2006 års reform. Kommitté­direktiv 2014:84.

Renée Tunbjer Retzlaff,  Feminism uppåt väggarna – eller en rak vänster , Arx förlag 2014.

Hannes Råstam,  Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare , Ordfront, 2012.

 Mats Sjösten,  Vårdnad, boende och umgänge  Norstedts juridik 2014.

Bente och Gunnar Öberg,  Pappa, se mig!  Förlagshuset Gothia 1992.

Petra Östergren,  Den auktoritära radikalfeminismens återkomst , Respons nr 2/13.