Category: debatt (Page 2 of 3)

NORGE HAR GJORT DET, och Island, liksom Kanada och Australien. Erkänt övergreppen och betalat ut ersättning till barn som misshandlats på statliga och kommunala barnhem. I våras kom den svenska utredaren Kerstin Wigzell fram till samma ståndpunkt.

I SOU 2011:9 “Barnen som samhället svek” föreslår hon, förutom en ceremoniell ursäkt från staten – en ekonomisk ersättning till offren. “Lidande kan inte gottgöras med pengar”, resonerar Wigzell, men ersättningen har i dessa fall ett tungt symboliskt värde. Den ger “den skadedrabbade en bekräftelse på det lidande han eller hon upplevt genom kränkningen”: Vidare är ersättningen ett sätt för staten att återuppbygga legitimiteten, läs återskapa förtroendet för berörda myndigheter. Och slutligen:

Vanvårdsutredningen, som intervjuat hundratals av barnhemsbarnen, har återuppväckt svåra minnen och trauman, vilket faktiskt spätt på statens skuld till dessa människor och väckt en stark förväntan på upprättelse. Som knappast blivit svagare av att alla andra stater som utrett liknande misshandel lagstiftat om ersättning till offren.

“En utebliven ersättning i Sverige skulle därför kunna uppfattas som att de vanvårdade blev utsatta för ännu ett svek av samhället”, skriver utredaren.

I LÖRDAGS KOM regeringens beslut. Det blir ingen ersättning. Skälet? Att ersätta dem som misshandlades på institutionerna åren 1920-1980 (som utredningen gällde) skulle vara orättvist mot andra barn, som misshandlades senare men som man inte utrett och inte heller tänker utreda, meddelade minister Maria Larsson.

Hade ministern sagt att frågan om ersättning stupat på bevissvårigheter eller på att Sverige är ett fattigt land, hade det funnits något att diskutera. Men argumentet som hon anförde kan inte diskuteras. Det kan nog bara gendrivas med vigvatten.

“Akta dig för människor som åberopar ‘rättvisa’ som skäl för att inte göra det goda de kan göra”, brukade min far säga. “Vad de än har i sinnet så är det inte rättvisa. Men säkert vill de förvilla ditt samvete.” Min far var inte religiös, men menade att när rättvisa ställs mot medmänsklighet, då är den ett redskap ur Djävulens verktygslåda. En sådan rättvisa kan legitimera vilka skändligheter som helst.

Ja, faktiskt. När Hitlers soldater emellanåt anfäktats av medkänsla och velat skona någon dömd till förintelse blev de inte bestraffade i första taget. I stället vädjade befälet till deras rättskänsla. Det vore orättvist mot de redan mördade om några dödsdömda fick leva, helt godtyckligt, bara för att en soldat inte kunde förmå sig. Det påstås att argumentet gick hem.

Känns exemplet för drastiskt? Nåväl, jag hör en sverigedemokrat förklara att felet med asylrätten är att den ökar orättvisan i världen. X beviljas asyl, men Y, som har det sjufalt värre, har inte haft en chans då han inte ens kunnat fly. Rena lotteriet, ovärdigt en rättsstat. Det enda rättvisa är därför att slopa asylrätten. Logiskt, inte sant? Med sådant bruk av “rättvisa” kan den som vänder nödlidande ryggen uppfatta sig själv som mer rättskaffens än den som räcker ut en hjälpande hand.

Men han hade rätt i beskrivningen, sverigedemokraten. Rättfärdigheten är alltid orättvis, eftersom den är så sparsamt förekommande.

Från den synpunkten är varje framsteg för historisk rättvisa i någon mening ojuste mot några, just för att den är ett framsteg. Liksom den gode samaritens ingripande var ett fall av särbehandling. Och orättvist, förstås, mot de rånoffer som inte råkat komma i hans väg.

Kristdemokraten Maria Larsson menar alltså att det skulle diskriminera några ännu ej kända offer för barnavården ifall de kända och grundligt utredda tillerkändes en ersättning. Att neka dessa misshandlade en upprättelse framstår närmast som ett tvingande rättvisekrav, tycks hon mena. Var och en får syna detta resonemang på eget sätt. Jag gör det med luktsinnet. Sötmandel på ytan. Det kan vara vitsippan. Men från djupet stiger det svavel.

Det finns ett annat skäl att larma över detta beslut. Kerstin Wigzell fick regeringens uppdrag att utreda ersättningen till dem som drabbats åren 1920-1980. När nu regeringen hävdar att själva tidsavgränsningen är ett hinder för att lagstifta om ersättning, betyder det att Wigzell genomfört en utredning som varit bortkollrad på förhand. Ett skuggspel.

Det blir öppet för spekulationer. Var det för att vinna tid, så att några av de misshandlade hann lämna jordelivet? Eller vad? Utredaren blir mot sin vilja inskriven i ett manipulativt scenario. Vilken seriös person vill framdeles sätta sitt anseende i pant hos en regering som behandlar utredare på det sättet?

Maciej Zaremba

I måndagens DN kritiserar Lärarförbundets ordförande EvaLis Sirén mitt sätt att tolka förbundets medlemsstatistik. Utan att gå in på de uppgifter jag refererar hävdar Sirén att de är felaktiga eller rentav ett falsarium.
Låt mig påminna vad det handlar om. Jag skrev (DN 12/4) att Lärarförbundets medlemsbas gör det omöjligt, även om man ville, att slå vakt om lärarens integritet.

Sedan 2007 kallar Lärarförbundet (LF) alla sina medlemmar som arbetar i någon skolform eller på daghem för lärare. Vad dessa har för utbildning kan förbundet inte svara på. Henrik Westerman på LF upplyser mig om att den uppgiften är frivillig när man söker medlemskap i Lärarförbundet.

Lärarförbundet har en ovanlig medlemsstruktur också i så måtto att man organiserar arbetsgivarrepresentanter. Det vill säga skolledare, 6000 till antalet, enligt LF.

Sedan skolan kommunaliserades har det blivit allt vanligare att förskollärare och fritidspedagoger befordrats till rektorer över grundskolor och till och med gymnasier. Enligt Skolverket befinner sig för närvarade cirka 300 förskollärare i rektorsutbildning. Man får anta att åtminstone en del av dem är medlemmar i Lärarförbundet.

De förväntas alltså utöva pedagogiskt mentorskap över lärare som har en högre och mer specifik utbildning än de själva – därtill på nivåer där de inte är behöriga att undervisa. Jag har inte sett Lärarförbundet protestera mot denna utveckling.

Maciej Zaremba

Självmordsbombare och fanatiker kan inte blidkas, de kan bara besegras. Men jag förbehåller mig rätten att hålla för näsan åt Lars Vilks.

I maj 1939 sätter betongarbetaren Edek och hans bror Leon en annons i lokaltidningen. Polen hotas av Tyskland, det blir nog krig. Bröderna anmäler sig som självmordsbombare. Eller, närmare bestämt, som levande torpeder. Och de uppmanar andra att göra likadant.

Edek har läst i en bok att det finns sådana vapen. Torpedföraren sprängs förstås men träffar nästan säkert målet och dödar ensam hundratals fiender. ”Man behöver inte ha perfekt fysik, men man måste vara stark i anden”, står det i annonsen.

Inom ett par månader anmäler sig över 4 000 polacker som levande torpeder. Somliga skriver till tidningar, andra direkt till marinstaben. De får ett brev till svar, där det står att fosterlandet uppskattar deras offervilja men att självmordsvapen inte är aktuella

Sedan bryter kriget faktiskt ut och alltsammans faller i glömska. Fram till 1992 då pensionerade kommendören Narcyz Klatka upptäcker breven i marinens arkiv. Vilka var de, självmordsprojektilerna? De flesta var lägre tjänstemän. Men också lärare, journalister, hantverkare, lantarbetare och pensionärer. Den äldste var 85 år och satt i rullstol. Bland volontärerna fanns även kvinnor samt en officer i reserven med två söner. På fotografiet som bifogats ansökan ser gymnasisterna stolt in i kameran.

Tadeusz, 22 år gammal, vill inte bli skräddare som sin far. Han vill bli något stort, helst krigshjälte. Men han är bara 162 centimeter lång, spinkig och närsynt. För att lura värnpliktskommissionen lär han sig optotyptavlan utantill – men blir ändå ratad. När Tadeusz ser annonsen går han raka vägen till rådhuset för att anmäla sig som torped. ”Vore det inte synd på din ungdom?”, undrar borgmästaren. ”Den som dör för sitt land kommer att leva för evigt”, svarar Tadeusz lugnt och noterar att sekreteraren stryker bort en tår ur ögonvrån.

Bland de fyra tusen frivilliga fanns inga galningar, berättade kommendör Klatka. Men somliga var mycket fattiga och önskade att marinen skulle ta hand om de efterlevande. Endast två av kandidaterna skrev rakt ut att de inte ville leva längre.

Tadeusz blev varken militär eller levande torped. Efter kriget blev han en geniförklarad skräddare. Kunderna menar att de löjligt låga priser han tog för sina underverk till kostymer var hans sätt att protestera mot ödet. Han ville ha ”frivillig levande torped” på sin grav, men där står: ”Mästerskräddare Tadeusz Solarski 1917–1997”.

Jag skall inte dra några lärdomar av denna historia, det gör var och en bäst själv. Men den kändes passande att berätta i en tid då löpsedlar ropar om ofattbar ondska och liknande gåtor. Själv tänker jag att den som inte sätter värde på sitt eget liv kanske inte bryr sig så mycket om andras.

1 400 svenskar dör varje år för egen hand, sex gånger flera försöker. Kanske skulle en och annan hellre förbinda sin sorti med en storartat idé – om det erbjöds någon. Så kan man tänka för att övertyga sig själv om att världen inte blivit mer ofattbar än den var för en vecka sedan.

I sitt mejl till TT förklarar mannen från Tranås sin handling med svenska trupper i Afghanistan och Lars Vilks teckning av Muhammed som hund. Nu påstår Lars Vilks att han utsätts för påhopp av svenskar som håller honom medansvarig för dådet. Jag anar hur de tänker men tror att de är fel ute. För det första kan inte Vilks hållas ansvarig för någonting som helst, det framgår av hans definition av konstnärskapet som evigt tonårsuppror. Och för det andra har Usama bin Ladin och hans terrorister inget behov av en Lars Vilks, eller av en Geert Wilders, för den delen. Visst, de duger till att skylla på. Men bin Ladins hat mot Västerlandet handlar inte om vad vi gör eller säger utan om vad vi är, eller försöker vara: nämligen pluralistiska, liberala och toleranta demokratier. Muslimer som uppskattar dessa värden (merparten av världens muslimer, vill jag påstå) är i hans ögon lika fördömda som Wilders och Vilks.

Alltså gör det ingen skillnad om vi tystar Lars Vilks eller överger Afghanistan. Då kan McDonald’s bli nästa mål, eller Moderna museet, eller komvux. För Adolf Hitler spelade det inte heller någon roll vad judarna gjorde eller inte gjorde. Beväpnade fullblodsfanatiker kan inte blidkas. De kan bara besegras.

Så långt är det enkelt och klart. Sedan blir det komplicerat. bin Ladin tycks vara en bildad terrorist. Han förstår oss bättre än vi förstår honom. Och liksom en gång svenska maoister vet han hur man kan få de liberala friheterna att framstå som ett förtrycksinstrument.

Jag skrev att bin Ladin inte behöver Lars Vilks. Men kanske är Lars Vilks beroende av bin Ladin? Hade han valt att smäda någon annan minoritet, låt oss säga homosexuella eller synskadade, hade den plumpheten inte noterats eller bemötts med avsmak. Det behövdes ett terrorhot för att adla en spark nedåt till symbolen för Västerlandets civilisation, yttrandefrihet och tolerans. Grattis …

Inget att säga om detta, det är demokratins öde att den inte kan välja sina strider.

I tisdagens Expressen försöker socialdemokraten Peter Weiderud säga det som behöver sägas. Vilket är ungefär samma sak som Ian Buruma skrev i DN (11/10). Att i en liberal demokrati gäller yttrandefrihet också för folk som tycker att det är kul att spotta på minoriteter, men det betyder inte att de behöver göra det jämt för att bevisa sitt frihetspatos. Samt att de får räkna med att bli emotsagda, hur många hot från bin Ladin de än åberopar.

Genast blir Weiderud utnämnd till förrädare av Vilks supportrar, för vilka yttrandefriheten blivit synonym med rätten att oemotsagd få jävlas med muslimer. Annat är ett knäfall för terrorismen.

Jag kände en gång en rabulist som gick på teatern i akt och mening att släppa väder mitt i första akten. Där fick borgarklassen! Sådan var hans klasskamp. Jag antar att även detta borde omfattas av yttrandefriheten. Var och en må uttrycka sin sanning som hans talang och omdöme tillåter. Så låt mig säga att jag försvarar Lars Vilks friheter, ty duon Lars Vilks–bin Ladin ger mig inget val. Men jag har rätt att hålla för näsan under den frihetsakten.

Maciej Zaremba

Historien om de levande torpederna, av den polska reportern Kata­rzyna Surmiak-Domanska, stod att läsa i Gazeta Wyborcza 24/2 2000.

I maj förra året skrev jag om det riksbekanta rättsfallet i Vojakkala], där den 38-årige Allan Grönfors med en yxa gett sig på en person som i åratal trakasserat hans familj med hot och rasistiska tillmälen. Denne S, som han kallades i artikeln, hade av åklagaren förbjudits att närma sig familjen Grönfors. Likväl kom han dit den dagen, beväpnad med en kniv och två laddade pistoler.

Jag skrev att yxattacken inte var kulmen på någon ”grannfejd”, som tidningar påstod. Den var snarare en desperat handling av ett jagat villebråd. Jag berättade hur ett koppel zigenarhatare i Vojakkala i nästan två decennier hetsat mot Allans familj, där flera lider av mentala handikapp. Jag anklagade medier, som aningslöst kolporterat mobbarnas version och gjort Grönfors till hela Sveriges ”terrorfamilj”. Och jag ifrågasatte omdömet hos Hovrätten för Övre Norrland som blundat för allt detta: hovrätten rubricerade dådet som ett oprovocerat mordförsök, och utan vidare bevisning dömde också Allans bror Demetri och deras far Yrjö till långa fängelsestraff. Romerna dömdes alltså kollektivt för en handling som en av dem erkänt.

Jag skrev den gången att hovrätten lät sig påverkas av mediernas nidbild av familjen. Jag gick inte så långt som att hävda att domstolen diskriminerat romer. Men hade jag vetat då vad jag vet i dag hade jag inte varit så finkänslig.

Man skall vara försiktig med att anklaga myndigheter för diskriminering. Misstag begås hela tiden. Det är lätt hänt att en minoritet misstolkar vanligt sjabbel för etnisk illvilja. Men när oförklarligt många missgrep samlas på ett ställe finns det skäl att ana ont anslag.
Nu har några av Sveriges främsta jurister analyserat processen mot Grönfors. De fann att den inte ens uppfyllde minimikraven på rättvis rättegång. Familjen väcker därför talan mot Sverige i Europadomstolen.

Minimikraven: Man har rätt att veta vad man anklagas för. Man har rätt att försvara sig (”Ingen må dömas ohörd”). Man kan inte dömas för något som inte står i åtalet. Eller för en handling som inte är straffbelagd. Grönfors advokater Jan Södergren och Percy Bratt menar att hovrätten har brutit mot samtliga dessa fyra principer, (Europakonventionens artikel 6.1, 6.3 och 7.)

Man kan bli dömd för medhjälp om man främjar en gärning ”med råd eller dåd”. Men då måste det bevisas att man verkligen avsåg att främja just det brottet. Blotta närvaron i närheten av brottsplatsen utgör inte medhjälp. Emellertid kom hovrätten fram till att Yrjö och Demetri, som rörde sig oroligt (på sin egen tomt, bakom ett staket och 30 meter från brottsplatsen), genom sin närvaro hade ”distraherat offret” och skall dömas för medhjälp till mordförsök. Här bröt hovrätten mot legalitetsprincipen, skriver advokaterna. Ett sådan definition av ”medhjälp” finns varken i lagbok eller i praxis.

Inte nog med det. Varken Demetri eller Yrjö kunde försvara sig mot den anklagelsen, eftersom åklagaren aldrig påstått att de ”distraherat” offret. Denna gärning, som gav sex års fängelse, har hovrätten lagt till på eget bevåg – och först i domskälen! Det var alltså när de läste domen som Demetri och Yrjö för första gången fick höra vad de anklagats för. En juridikstuderande hade kunnat upplysa domstolen om att den bröt mot rättegångsbalken: ”Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts.”

Fadern Yrjö, slutligen, fick inte chansen att säga ett ord till sitt försvar, eftersom han fördes akut till sjukhus mitt under rättegången. Det normala, när det gäller så grova brott, är att ajournera förhandlingen. Men hovrätten fortsatte och fällde Yrjö i hans frånvaro.

En sådan anhopning av rättsdefekter låter sig inte förklaras med syrebrist i rättssalen. Det var emellertid inte allt. I en normal rättegång talar knappast avsaknaden av bevis för att den tilltalade är skyldig. Men för Grönfors skull gjorde hovrätten undantag från den regeln. Polisen har inte funnit några blodspår i den bil vari Allan flydde från brottsplatsen. (Kanske letade man dåligt.) Hovrätten använder detta mot de åtalade: Det visar nämligen hur förslagna de är, som inte lämnat några spår efter sig! Ja, så menar man faktiskt. Bristen på bevis bevisar att brottet varit planerat och bilen försetts med skydd av något slag. Inte heller detta påstående kunde Grönfors försvara sig mot, eftersom det dök upp först i domskälen.

Så var god och svälj Hovrätten för Övre Norrlands nya bevisregel: Ve dig om vi hittar blodspår i din bil! Men ännu värre blir det om vi inte hittar några…

I ett utlåtande till Högsta domstolen skriver advokat Jan Södergren att domen ”ger intrycket att domarna haft förutfattade meningar om de tilltalades skuld”.

Högsta domstolen motiverar inte sina avslag. Alltså vet vi inte hur justitieråden kom fram till att det trots allt var okej att döma Yrjö Grönfors ohörd. Men vi vet att kort därefter landade ett närmast identiskt fall på HD:s bord. (En man som insjuknat och som i sin frånvaro dömdes till långt fängelsestraff.) Oacceptabelt, fann HD den gången, och undanröjde domen. (B 3349-09)

Högsta domstolen skall se till att lika fall döms lika. Men i fallet Grönfors godkänner man en skriande orättvisa. Minns läsaren Stureplansmorden i december 1994? Mördaren hade två kumpaner. Det var bevisat att de uppmuntrade honom att hämnas på dörrvakten, att de tillsammans hämtade vapnet, såg det laddas, körde skytten till brottsplatsen, bar geväret åt honom. De dömdes av HD till sex års fängelse för ”medhjälp till grovt vållande till annans död”. Fyra sköts ihjäl, tjugo sårades. I Yrjös och Demetris fall är inget bevisat utom att de på 30 meters håll såg en misshandel. De fick samma straff som männen på Stureplan. Vilket HD fann vara rätt och riktigt.

Vem kan övertyga romerna i Vojakkala om att svensk rättvisa är lika för alla?

Jag fruktar att ingen kan. I december skrev en polisman till JO: ”I den behandling familjen Grönfors utsatts för under en lång följd av år döljer sig en rättsskandal som får allt annat jag hört talas om att förblekna. Om det visar sig att samhällets kontroll-, tillsyns- och korrigeringsapparat inte förmår hantera detta är det om möjligt en ännu större skandal.”

Det är inte någon anonym konstapel i Haparanda som lättar sitt samvete. Det är förre ordföranden i polisfacket, senare länspolismästare Gunno Gunnmo som begär att JO granskar hur polis, åklagare och domstolar behandlat Vojakkalas romer.

Sällan har jag läst en så hög ämbetsman lika förfärad. Gunnmo har läst ett tusental sidor förundersökningar och polisrapporter. Han har funnit omotiverad våldsanvändning mot familjen (vad finns det för skäl att pepparspreja en handikappad kvinna?), godtyckliga gripanden (som inte dokumenterats) och förnedrande tillslag. Han misstänker att polis och åklagare låtit sig bli en del av den mobb som trakasserar familjen. De jagas inte för vad de möjligen har gjort – utan för vad de är. ”Jag är inte familjär med polis- och åklagarkulturen i Haparanda och Kalix men har svårt att tro att man frihetsberövar familjer ur majoritetsbefolkningen på så lösa grunder som man griper, anhåller och häktar medlemmar ur familjen Grönfors.”

Den 15-sidiga anmälan gör gällande att rättsväsendet bidragit till myten om ”terrorfamiljen”. Gunnmo har granskat förundersökningar till tidigare domar och fått misstanken att yngste sonen Demetri dömts på falska angivelser för våldsbrott han inte begått: ”På grundval av en förundersökning som inte bevisar någonting, väcker åklagaren åtal och lyckas få såväl tingsrätt som hovrätt att avkunna domar grundade på påståenden vars trovärdighet inte stöds av någon övertygande bevisning.”

Gunno Gunnmo anser att överfallet på mannen S (som är en ökänd våldsman) måste ses mot bakgrunden av familjens befogade misstro mot polisen. Grönfors skulle inte känt sig skyddslösa mot S om åklagare och polis agerat ”som man kan kräva av rättsväsendet i en rättsstat”.

För misshandeln av S dömdes alltså fem medlemmar i familjen Grönfors till sammanlagt 22 års fängelse. Men nu menar också Gunno Gunnmo att de inte fick en rättvis rättegång. ”Förundersökningen om den grova misshandeln av S är inte objektiv.” Åklagaren har undanhållit domstolen (och försvaret, förstås) ett nyckelvittne som hade kunnat fria Demetri och Yrjö.

En person vittnade för polisen att omedelbart efter dådet berättade både Allan Grönfors och hans syster Hilkka för honom att Allan misshandlat S. Allan, ingen annan. I ett läge då alla misstänkta nekade var detta ett avgörande vittnesmål. Det pekade ut förövaren. Men det lyftes ut ur förundersökningen, och varför? Var det möjligen för att det hind­rade åklagarens uttalade mål att få in hela familjen bakom galler?

Det är bara Agneta Karlsson, då åklagare, numera domare vid Haparanda tingsrätt, som kan svara. Hon fick både tingsrätt och hovrätt med på att familjen Grönfors inte är som andra människor. ”…familjen Grönfors agerar i en enhet. Det är familjens modus operandi.”
Jag kan bara ansluta mig till Gunno Gunnmos uppmaning:

”Jag inser att en granskning av de ärenden jag här redovisat allvarligt kan skada många människors tilltro till polis, åklagare och domstolar. Samtidigt måste man i en rättsstat vara beredd att betala ett högt pris för att ställa till rätta om fel begåtts. När det gäller behandlingen av familjen Grönfors finns det mycket att ställa till rätta. Mycket talar för att Demetri Grönfors och Anneli Grönfors nu avtjänar straff för brott de är oskyldiga till och att flera familjemedlemmar väntar på inställelser till straff för brott de inte begått. En fullständigt oacceptabel situation.”

I förra veckan bestämde JO att inte ta upp Gunnmos anmälan. Den granskning han begär är för omfattande, heter det bland annat. Vad återstår när rättsapparaten svikit i alla led? Den frågan måste ställas till riksdagen.

Maciej Zaremba

Nu söker Torsten jobb i Nice. Intervjun går utmärkt. Fransmännen tycker att de redan blivit vän med svensken, så de tar avsked på franskt vis.

Men när Torsten känner chefens läppar mot sin kind knuffar han bort honom, sliter en servett från bordet och börjar gnugga det påkyssta stället.

Häpnad och bestörtning. Nej, så ohyfsat folk vill man inte ha på företaget. Då anmäler Torsten firman för diskriminering. Det stod inte i annonsen att han skall behöva vänslas med män.

Vore jag hans advokat skulle jag hävda att Torsten inte velat såra någon. Han upplever faktiskt äckel när han blir kysst av en man. Det är så han blivit fostrad i Kalix. När hans kolleger insett detta kommer de inte att känna sig kränkta. I vart fall kan inte oviljan att hälsa på franskt vis utgöra skälig grund för särbehandling.

Så skulle jag plädera. Men hur skulle DN-kollegan Lena Andersson och SvD:s Sofia Nerbrand döma? Båda klandrar Stockholms tingsrätt, som fann att det var diskriminering när arbetsförmedlingen i Älmhult utestängde en man från praktiken för att han inte tog en kvinna i hand (DN 13/2, SvD 22/2).

De menar att mannens attityd kränker kvinnor. Gör den verkligen det? Om han menat att kvinnan är ett lägre väsen vars beröring skadar hans odödliga själ, då har Andersson och Nerbrand rätt. Han må gå arbetslös. Tolerans betyder inte grönt ljus för intoleransen.

Men när nu mannen tror, i likhet med en del muslimer, att män är födda med djuriska lustar, som hålls i schack genom att de aldrig vidrör en främmande kvinna, då kommer saken i en annan dager. Då är det inte förakt som hindrar handslaget. Det är rädslan. Samt en manssyn som denne muslim råkar dela med en del svenska feminister. Män är djur, remember?

Här invänder någon att jag glömt baksidan av denna moral, som skuldbelägger kvinnan för mannens vilda drifter, varför hon måste döljas och förburkas. Visst är det ett unket och hycklande drag i den kulturen. Det är bara det att vår man saknar makt att tvinga kvinnorna i Småland att skyla håret på det att hans begär inte skall väckas. Och skulle det väckas – so what? Damerna i Älmhult gör ändå som de vill.

Det är det som gör hela skillnaden. Hans sippa hälsningsmoral hör hemma i helt andra maktrelationer. Därför är den harmlös i Älmhult och bör behandlas därefter. Som en kuriositet. Som vår Torsten i Nice.

Maciej Zaremba